Enligt Min Humla

Inget är för stort eller för litet för Joshens slägga

(Faksimil från Aftonbladets förstasida - klick leder till artikel. Note to self: Flytta pekaren från den del av en screenshot du avser klippa ut, plattnacke!)

Så var det dags att skälla på Aftonbladet. Igen. Idag har de lyckats med konststycket att både felanvända och överdriva ordet “tvinga”, få med att folk “rasar” samt hittat på ett citat att sätta som lockrubrik på förstasidan. Förvånande nog tycks ingen vara kränkt, vilket är en miss, men det är ändå något av en storslam.

Bakgrunden är alltså att människor har köpt resor till mardrömsön Guadeloupe i Västindien. Där har nu en strejk urartat till upplopp (enligt Aftonbladet, jag har inte kollat med andra källor eftersom nyheten i sig inte intresserar mig nämnvärt) och folk vill nu inte åka. Vilket jag kan förstå. Resebolaget Langley däremot tycker inte att det är så farligt och vill inte betala tillbaka några pengar. Vilket jag också kan förstå, ur ett rent ekonomiskt perspektiv.

Däri ligger alltså tvisten. Det är detta som nu Aftonbladet får till att folk rasar (i Guadaloupe rasar folk, här ser de på sin höjd en smula missnöjda ut på bild i tidningen) och dessutom så tvingas de resa. Hur då!? Ska Langley komma hem till dem och under vapenhot släpa dem till flygplatsen, fösa in dem i ett flygplan till Guadaloupe? Väl på plats kanske det finns folk som på samma sätt tvingar dem att bada i hotellpoolen eller äta en romantisk middag. Lägg av!

Inte ens om Aftonbladet i det påhittade citatet skrivit tvungen hade det varit korrekt, för ingen är tvungen att resa. Ja, det är skittråkigt att ha betalat för en resa man inte längre vill ha eftersom platsen man ska resa till inte verkar säker, och framför allt vore det skittråkigt att inte få tillbaka pengarna om man avstår från att resa, men ingen är väl för fan tvungen, än mindre tvingad?

Och så var det just det där med det påhittade citatet. Jag blir så trött på dylikt. Sätter man en rubrik inom citationstecken förväntar jag mig att citatet dyker upp i artikeln med en källhänvisning. Något sådant finns inte här, och det är knappast första gången. Så vem säger “vi tvingas resa till kaoset”? Ingen vet, men tankarna leds automatiskt till paret på bilden, vilket får det att framstå som att det är de och inte Aftonbladet som är ute och snedseglar.

Om själva tvisten mellan Langley och deras kunder har jag inget direkt att säga. Det är hur artikeln är skriven och presenterad som retar mig och gör att jag än en gång tvingas rasa mot Aftonbladet.

Uppdatering: Aftonbladet har nu ändrat sig. Borta är hittepåcitatet på förstasidan. Borta är mardrömsön. Ingen rasar eller tvingas. Borta är också länkar till kommenterande bloggar, men det vet jag inte om det fanns några till att börja med. Men det är ju inte utan att man undrar. Jag gillar verkligen Aftonbladets attityd gentemot bloggosfären, jag tror att de uppriktigt försöker och vill interagera, men det är en bit kvar att gå. Det är inte ok att bara tillåta länkar till artiklar om kattungar och melodijävlafestivaler, men stänga funktionen så fort man skriver om prostitution eller får kritik.

Andra bloggar om: aftonbladet, guadaloupe, langley, språk, journalistik, intressant?

Nu har Coop rättat sin rekordfelskrivna skylt. Den är fortfarande full av fel, men det artar sig. Skam den som ger sig!

Morrica spekulerade förresten i att “fariker” kanske är lila. Jag tittade på förpackningen och om en farik är det minsta lik en fabrik så är den röd.

Andra bloggar om: coop, skyltar, språk, humor, svenska

Att skriva en debattartikel är en svår konst. Man måste fånga läsarens intresse så att hela artikeln blir läst, samtidigt som man måste framstå som kunnig i sitt ämne och presentera en poäng så att läsaren i slutet av artikeln håller med, eller åtminstone fått något att tänka på.

Lycka till!

Öppning.

lösryckt påstående utan inledande versal.

“någon form av drömmande låtsascitat”

tveksamhet?

Kortare predikan.

Ibland avslutas meningen med punkt.

Ibland inte

Alltid flummigt.

Men:

Nej

Nämn plötsligt ett band.

O stava som en fjortis.

Då blir det sjukt bra.

Engelska.

Svenska.

O sen stava lite mer som en fjortis,

Samt kommatera,

Före nytt stycke.

Intressant.

Rikta dig ibland till en fiktiv person

Du valde grammatik.

Försvara ditt missbruk av enter-knappen med att andra också suger.

Sympatifiska lite o så.

Fortsätt så.

Ett par rader.

Antyd att du egentligen gör goda saker i hemlighet.

Jättenytt stycke

Men fortfarande ingen punkt.

Gör en fullständigt obegriplig liknelse.

Förklara den obegripliga liknelsen så den blir riktigt obegriplig.

Uppmana läsaren att kamma sig.

Eller ta lite hostmedicin.

Inte skälla på sånt här.

Du tänker ändå inte att lära dig skriva.

O om nu någon av dina förebilder kan författa begripliga texter:

Tummen upp!

Gör någon form av statement.

Poängtera därefter att människor är olika.

Alla suger.

Slå fast att du har huvudet högt.

Jättenytt stycke.

Följ upp med en Mening som innehåller en omotiverad versal

Och ingen jävla punkt.

Eller hur?

Bra.

Lite svengelska igen:

Det gillar folk.

Så det så.

Fast det kanske inte är rätt.

Ooops.

Go Bananas Med Versalerna!!

O släng på ett par utropstecken

Men ingen punkt

Puss

Avsluta med ytterligare en obegriplig koppling

Ingen punkt

Feber

Andra bloggar om: andreas kleerup, debattartikel, newsmill, svenska, språk, intressant?

Jag var på firmafest i fredags. Efter tre dagars utbildningsmangel och diskussionsgrupper var det dags för drönarna att svänga sina lurviga till ett halvkasst coverband med en grottmänniska till sångare. Faktiskt avskyr jag dylika band mer än jag avskyr dansband, ty dansband låtsas åtminstone inte att de är något annat än töntar. Coverband som tar sig själva på för stort allvar däremot… Fy fan.

På det stora hela var det dock trevligt. Folk skötte sig, det minglades och skrattades och på det stora hela var det en lyckad fest. Åtminstone så länge jag var kvar. Ett minus dock till att krogen vi hyrt in oss på bara hade typ en sorts öl, som dessutom var någon jävla lite-variant. Det tycks som att ställen som vill vara lite fiiina rynkar på näsan åt öl, köper in några fjantiga lite samt möjligen Pripps Blå. Fast det kanske är lika skralt med vinet, vad vet jag. Det fiiina kanske består i att slippa välja?

Och så serverades det en buffé. Eller, som det skulle visa sig, en särskrivningsbuffé. Bland vanliga särskrivna förtäringsobjekt såsom oliv bröd och pasta sallad hittade jag ett par ovanligare delikatesser. Som choklad brownie. Alltså. Om vi antar att de menade chokladbrownie men inte var säkra på om det borde skrivas ihop eller isär, varför inte bara stryka prefixet choklad? Varför ska poängtera att det är just chokladbrownie? För att skilja den från all annan brownie som får sin bruna färg från höger istället för från kakao?

Som genom ett mirakel hade de lyckats skriva ihop västerbottenost, men naturligtvis inte kött spett (som för övrigt var helt vanliga, förvisso jävligt goda, kryddjärpar med en pinne i). Höjdpunkten på buffén var dock utan tvivel den lilla mangon som kunde. Mango friterade kyckling klubbor. Wow! Jag visste inte att genmanipulationen kommit så långt. En sådan mango vill jag också ha, istället för en vanlig skitmango som inte kan annat än ligga på köksbordet och ruttna. Kan den andra saker också? Dammsuga, rensa kattlådan, eller har den bara kockgener i sig? I så fall; kan den steka lax, koka potatis eller bara fritera saker? Lägg ner utvecklingar av robotar och AI, framtiden tillhör mangon!

Jag borde förstås inte ha blivit så förvånad, insåg jag senare. Jag menar, om en kiwi kunnat bli statsminister är det inte så märkvärdigt att en mango kan fritera kyckling.

Lika som frukt. Till vänster, en vanlig kiwi. Till höger, Fredrik Reinfeldt. Bilden från fruit species.

Andra bloggar om: språk, särskrivning, mango, Kommentarer (17)

Aftonbladet berättar idag om Gulli som blev senil av sin medicin men nu är frisk igen. Aftonbladet tycks inte ha kläm på att sjukdomen de refererar till är demens och att senil kort och gott betyder “gammal”. Trots att de berättar att “demensliknande tillstånd” är listat som en av medicinens biverkningar, och trots att de därefter faktiskt hänvisar till Gullis tillstånd som just “dement”. Förvirrande.

Artikeln om Gulli blir alltså, sammanfattad och översatt till svenska: Gulli fick ett epileptiskt anfall och fick medicin mot epilepsi. Av medicinen blev hon gammal. Sedan var hon gammal i elva år, så gammal att hon nästan dog, men därefter blev hon plötsligt… ung? Det måste hon ha blivit, för om gammal är sjukdomstillståndet måste ung vara frisktillståndet.

Ruskig historia på det stora hela, men när tidningen som rapporterar om det inte kan hålla sig till rätt begrepp blir det löjeväckande. Och jo, jag vet att man i folkmun ofta pratar om senilitet istället för demens, men tillståndet är faktiskt just demens, varav senil demens (åldersdemens) är en underkategori. Om man nu alls ska prata om senil demens - numera kategoriserar man demens efter var i hjärnan den sitter, snarare än när i livet den inträder.

Eftersom Gulli blev dement för elva år sedan och är 75 idag så innebär det att hon var 64 innan hon, enligt Aftonbladet, blev gammal. Då skulle hon tekniskt sätt inte räknas som åldersdement, utan som presenil dement, eftersom gränsen, enligt de källor jag googlade fram lite snabbt, anses gå vid 65 års ålder. Faktiskt blev hon nog inte ens dement i den bemärkelsen, utan gick in i ett demensliknande tillstånd, eller falsk demens.

Fast det skulle väl inte bli en lika bra rubrik: “Gulli, 75, fick fel medicin - gick in ett demensliknande tillstånd”. Vi vet ju vid det här laget att det är rubriken som är det viktiga, inte innehållet eller fakta.

För att vi inte ska missa det har Aftonbladet fetat ordet senil.

Andra bloggar om: aftonbladet, gulli, journalistik, senil, demens, språkvård

När man har blivit så gammal som jag och ägnat så många timmar på nätet som jag har gjort så är det oundvikligt att diverse kedjebrev börjar göra comeback i inboxen. Kedjebrev är egentligen fel ord, men ni vet nog vad jag menar. De där humormailen som skickas i en aldrig sinande ström av någon kollega som tror att just han är först ut med dem.

Det må väl vara hänt att samma mail dyker upp flera gånger med ojämna mellanrum. Såvida man inte jobbar på FRA kan man heller inte gärna förvänta sig att kollegorna har koll på vilka mail man fått och inte. Det är inte det som stör mig.

Nej, det som verkligen irriterar mig är att för varje gång ett sånt där humormail ploppar upp så har någon “rättat” det. Alltid till det sämre. Hur fan går det till? Jag är ganska säker på att de där texterna hjälpligt var rättstavade första gången de dök upp. Nu får jag allt fler repriser fulla av felstavningar, särskrivningar, överdrivet användande av skiljetecken och allehanda konstigheter. Varför?

Det kan förvisso inte helt uteslutas att det helt enkelt är jag som har blivit äldre, grinigare, petigare och kanske dessutom utvecklat mitt språksinne genom åren. Att jag helt enkelt uppmärksammar felaktigheterna på ett annat sätt nu än då. Men om det är den enda förklaringen skulle det innebära att vartenda humormail någonsin ursprungligen har nedtecknats av en dyslektiker. Det verkar inte troligt.

Kvar sitter jag då med förklaringen att någon “rättat” texterna. Men varför? Är det någon i den långa mailkedjan som irriterar sig så förbannat på alla ihopskrivningar och mesiga meningsavslut med bara ETT skiljetecken att h*n känner sig nödgad att laga det? Eller är det rent av så att det rör sig om enstaka stackare som fortfarande inte har lärt sig grundläggande copy/paste-teknik eller ens hur man vidarebefordrar mail, och därför skriver av det inkomna mailet?

Vilken förklaringen än är till att ni gör så här; sluta! Förresten är det väl ett upphovsrättsbrott att ändra i ett verk utan upphovsmannens tillåtelse? Jag ska skicka IFPI på er!

För de som inte gjorde kopplingen direkt så är titeln en liten hyllning till Vem i helvete … ?!

Andra bloggar om: vem i helvete, humor, mail, kedjebrev, särskrivning, språk, intressant?

Andra bloggar om: encoding

Apropå ost och slentrianmässigt svängande med engelska ord istället för fullt fungerande svenska dito: Det blir inte mycket ostigare än så här.

Andra bloggar om: feven, svengelska, yo

Jag har uppmanats att berätta om ostiga uttryck jag stör mig på. Det kan ta ett tag…

Först ut: Direktöversatta engelska ord. Det är inte alltid fel. Ibland är det kul och fyndigt. Lite käckt sådär. Ibland är det fånigt. Det är en hårfin skillnad. Tumregeln är att när jag gör det är det fräscht och när du gör det är det… ja, ostigt. Ostigt är ett ostigt uttryck.

Annars stör jag mig rätt mycket på när man använder engelska ord istället för fullt användbara svenska motsvarigheter, och ännu mer stör det mig när man slänger in plural-s på svenska ord. Oftast sker det på förkortningar. När man förkortar dagböcker db och gästböcker gb så slänger man gärna på ett s när man skriver i plural; db:s och gb:s. Jag har även sett bh:s. (Ska man vara lite språkpolis så är även det mer vedertagna bh:ar fel eftersom bh är en förtkortning av bysthållare, vilket det även heter i plural. Således ska inte bh ha någon ändelse heller i plural. Nu har dock bh blivit såpass anammat att det är ett eget ord, och borde då kanske konsekvent skrivas behå på samma sätt som man får skriva teve.)

Ett riktigt ostigt engelsk ord, när det används på svenska, är well. Gärna följt av tre punkter. Jag avskyr det verkligen. När någon börjar en mening med “well…” så läser jag “nu ska jag i nedlåtande och överlägsen ton ägna en stund åt att klappa dig på huvudet”. Det betyder inte alltid det, men det är så jag tolkar det. Att inleda med “well…” är att vifta med ett rött skynke framför mig.

Sen hatar jag rent allmänt felaktiga uttal av ord, eller när man till och med använder fel ord. Säg datan och jag är nära att brisera. Töggömmi, suddigum (men aldrig tuggigum, är inte det konstigt?), ijenklien, interjuv, jallefall…

Vissa ostar är dialektala. Häromkring säger man härna och därna och det är fult. Bonnigt. När man säger vart men menade blev är också bonnigt. Och i mina ursprungstrakter i och kring Gävle hittar man på saker. Man går inte omkring och ljuger alltså. Eller jo, det gör man ju på sätt och vis, för när man letar efter nyckeln och sen hittar den så säger man att man har hittat på den. Och det är ju inte sant. Det var Heinz Harald Nückl som hittade på nyckeln. Eller nycklen, som man säger i Skåne. Ostigt!

Men i vanlig ordning är det sportkommentatorer som står för de största och mest illaluktande ostarna. I hockeykommentatorsfären direktöversätter man line till lina trots att det finns ett vedertaget svenskt ord: Kedja. Man pratar om overtime och play off istället för övertid och slutspel. Rightskytt är ett riktigt ostigt ord. Är det nåt fel på att säga högerskytt? Och så har hockeykommentator en väldigt konstig uppfattning om riktningar. Man “lugnar upp”. Jodå. Vi andra lugnar ner oss, men i hockey lugnar man upp. Dessutom räcker det inte att stoppa pucken/motståndaren/anfallet. Nej, man “stoppar upp” också. Att stoppa upp pucken låter lite kinky på något sätt. Att stoppa upp motståndaren låter rent bestialiskt!

Tänk er ett besök i en framgångsrik hockeybacks troférum. Ett par pokaler från lyckade play offs, pucken han scorade det matchavgörande målet med i overtime (fast ijenklien styrde den på en medspelare, men jallefall) och åtta uppstoppade rightskyttar. På datan har han en inspelning där han blir interjuvad, och höjdpunkten i hans trofésamling är töggömmit som Tommy Sjödin tappade när vår spelare lyckades tackla honom över sargen.

En Stilton, fotad av PDPhoto.org. Man kan riktigt se hur den luktar.

Jag passar vidare till Sagor från livbåten, Nina, Rosetta Sten och, well… deep|edition.

Nuff said.

Andra bloggar om: ost, språk, uttryck, svengelska

Såg en intervju på tv med Brynäsbacken Nicholas Angell häromdagen. När intervjuaren frågade om han föredrog engelska eller svenska svarade Angell på mycket bra svenska: Det spelar ingen roll för mig. Sen genomfördes intervjun på svenska, och Angell klarade sig galant. Visst fanns där en tydlig brytning och visst letade han efter ord emellanåt men uttalen var ändå förvånande bra och allra mest imponerande var grammatiken. Engelskan och svenskan har många gånger omvänd ordföljd vilket brukar ställa till det.

Nick Angell är inne på sitt tredje år i Sverige. I den här stan finns det folk som är inne på tredje generationen och behärskar svenska språket betydligt sämre än honom. Är det inte märkligt?

Fast å andra sidan säger ju ursprungsbefolkningen såna härna och sånt härnt och tror att vi ijenklien bor i en stad som heter Sötelje (och stavas Södertälyeah!). Där har vi nog förklaringen.

Andra bloggar om: språk, svenska