Skip to content

Kategori: Språk

Grymt sa grisen

Varför säger svenska grisar ”nöff” medan engelskspråkiga dito säger ”oink”? Det kan tyckas som en ytterst fånig sak att undra, och det är det också, men häng med, för någonstans i kommande svammel har jag eventuellt en och annan djupare fundering.

Man skulle förstås kunna tänka sig att det rör sig om olika raser av svin och att de vanliga skandinaviska grisarna har ett läte som låter mer ”nöff” medan brittiska öarna härbärgat grisar som låter mer ”oink”. Det är möjligt, men jag ställer mig tvekande till det. Jag är förvisso ingen grisolog men jag har aldrig träffat på en gris vars läte är ens i närheten av vare sig ”nöff” eller ”oink”. De flesta brukar utstöta någon form av icke-transkriberbart grymtande läte som ibland låter som ”visa pattarna”.

Vi lämnar djurlivet en stund och lyssnar på barn istället. Eller snarare; hur vuxna tycker att små barn låter. På svenska tycker vi att barn har problem med R-ljud, så när vi ”pjataj bebisspjåk” ersätter vi R-ljuden med J. Icke att förväxlas med småländska talfel där R istället blir V. Amerikanska bebisar däremot verkar ha inte ha några direkta problem med R-ljud, men däremot L-ljud. Därför imiterar amerikaner bebisspråk genom att byta L mot W, som i ”I wove you mommy”.

I likhet med grisarna tror jag inte att det är barnen det är fel på. Förvisso kan man tänka sig att skandinaviska tungspets-R är svårare att lära sig, eller åtminstone tydligare när de uttalas fel, än engelskans guttarala R-ljud längre bak i munnen. L-ljudet ligger också långt fram i munnen och när den engelsktalande inte har tungspets-R att klanka ner på är L-ljudet närmast till hands. Men jag tror inte att det är hela sanningen. Istället tror jag att det handlar om våra vuxna språköron och att vi hör ljudelser olika beroende på vilka språk vi talar.

De språk vi talar och det skriftspråk vi använder begränsar vilka ljud vi uppfattar och klarar av att återge. Jag tror att vi undermedvetet begränsar oss till det alfabet vi har tillgängligt. Det skiter emellertid små barn och grisar högaktningsfullt i, så när vi kulturellt inrutade vuxna försöker oss på att återge hur de låter så går det lite… sådär.

För att ytterligare krångla till det och hävda att det har med mottagarens öron att göra snarare än avsändarens tunga tänker jag blanda in lite politiskt inkorrekta stereotyper om asiater, och med asiater avser stereotypen kineser, koreaner, thailändare, medan den glatt bortser från indier, ryssar och araber. Det är inte jag som har hittat på det här så skjut inte budbäraren.

Den svenska stereotypen manifesterar sig i att asiater inte kan säga R. Att det istället kommer ut som L. Därför tyckte några skojfriska busringare på 90-talet att det var jätteroligt att ringa till en asiatisk restaurang och boka bord i namnet ”Knurra” för att personen i andra änden då upprepade ”knulla”. Jag vet. Hysteriskt. Det intressanta är dock att exakt samma stereotyp om asiaters svårigheter med uttal tycks vara det rakt motsatta i en amerikansk kontext. Där blir L istället R. Dock inte ett tungspets-R utan ett anglosaxiskt långt-bak-i-munnen-R. Det finns till exempel en gripande scen i Team America – World Police där Kim Jong Il sjunger ”I’m so ronery”.

Så vad har jag då för slutsats? Inte mycket alls annat än att jag tror att vilket språk vi talar, skriver och är vana vid påverkar hur vi hör och återger andra ljud, och att det också påverkar hur vi uppfattar vissa brytningar och språkliga förbistringar. Jämför det med bildspråk. Idag kan vi titta på gamla teckningar och förundras över hur otäcka barn såg ut på 1500-talet. Varför? För att de ser exakt ut som små vuxna. Men det säger förmodligen mer om betraktaren än om objekten. Det kanske rent av säger något om tidsandan, om samhället, där man inte gör någon distinkt skillnad mellan vuxna och barn, annat än att de är olika stora.

Jag har sett teckningar av fiskar i ett gammalt uppslagsverk som verkligen inte ser kloka ut. De har båda ögonen på samma sida av kroppen och ett nästan mänskligt ansikte. Fullkomligt bisarrt. Jag minns att jag tänkte att ”trodde folk verkligen att fiskar såg ut så?”. Men det kanske snarare handlade om snäva referensramar och bristande verktyg för att återge fiskars utseende. För trots allt, det är egentligen inte mer världsfrånvänt än att tro att grisar säger ”nöff” eller ”oink”.


Photo on Trendhype

Andra bloggar om: ,

Þorn

Idag lärde jag mig att engelskan har haft fler bokstäver än idag. Specifikt lärde jag mig om bokstaven Þ – Thorn. Titeln är alltså inte ett nyuppfunnet sätt att skriva porn för att kringgå filter.

Þ/þ användes i engelskan som tecken för det mycket vanligt förekommande läspljud som används. Eller ett av dem, om man ska vara petig. Och det ska man. Þ står för det tonlösa läspljudet (som i thing, thesis eller… thorn). Det finns också ett tonande läspljud (this, that). Det fanns ett tecken även för detta: Ð/ð – Eth. Detta försvann dock ur engelskan mycket tidigare, förmodligen innan engelska egentligen var engelska utan fortfarande anglosaxiska.

Þ började fasas ut ur engelskan på 1300-talet och ersättas med digrafen th. (Ja, jag har lärt mig digraf också.) Men det intressanta är inte nödvändigtvis att Þ försvann ur det engelska alfabetet, utan varför. Det var tyskarnas fel. När tryckpressen fick sitt genombrott i Europa tack vare Gutenberg och hans anhang hade Þ redan börjat tappa sin position, men tryckpressen blev dödsstöten. Detta eftersom tyskarna som tillverkade typerna inte hade något behov av Þ. Och eftersom Þ i dåtidens gotiska skrift var snarlik bokstaven Y valde många tryckare att helt sonika ersätta Þ med Y. Detta är upphovet till Ye Olde. Detta ska alltså uttalas the old men över tid har skriftspråket lurat oss att förändra uttalet.

För många av er är det här kanske inget jättekonstigt, för ni känner igen tecknet. Det har nämligen sitt ursprung i runalfabetet, futharken. Eller fuþarken, om man vill. Och det lever vidare i isländskan (dess folkvalda lagstiftande församling heter Alþingi), vilket är varför jag kan skriva ut tecknet genom att byta till isländsk layout på tangentbordet. Just Island, tack vare sitt isolerade läge, är lite av ett kulturellt och språkligt museum. Ett fönster mot historien. Med det menar jag ingalunda att Island skvalpar runt i civilisationens bakvatten, utan bara att emedan språk och kulturer på det europeiska fastlandet och närliggande öar (som de brittiska) har stötts och blötts och korsbefruktat varandra så många gånger att det är svårt att hålla reda på vad som är vad, har det isländska utvecklats jämförelsevis oberoende av influenser utifrån.

Och så kan det alltså gå till när ny teknologi förändrar världen. Ett par stackars boktryckare ställs inför dilemmat att det inte finns någon typ för þ och så man gör vad man kan göra och byter ut den mot ett tecken som åtminstone ser snarlikt ut, och några hundra år senare tror vi att man en gång i tiden sa ye i England. Thorn tog sin tillflykt till Island och klarade sig. Det får en också att tänka på hur många andra tecken som måste ha strukit med när språk mötts, kompromissat och effektiviserats, och hur många som klarat sig med en hårsmån. Våra egna å, ä och ö till exempel. Kanske var det lättare för trycksättarna att lösa. Kanske hade vi inget värt att trycka.

I diskussioner kring detta på Twitter lärde jag mig också att det en gång fanns ett tecken som hette Yogh (ȝ) i gammal skotska och mellanengelska. Det gick ett liknande öde till mötes som Thorn och förväxlades med Z. Detta förklarar kanske varför bokstaven z dyker upp i en del skotska namn, och t ex McKenzie borde egentligen inte alls uttalas som vi tror. Därför ska jag hädanefter stava den vita mejeriprodukten vi ibland äter till frukost för zurt. Nej jag vet, det blir inte rätt men det skulle göra livet lättare för oss alla.

Hur som helst tycker jag att det är vansinnigt intressant med språk och kultur. Hur man kan spåra folks rörelser över tid och rum utifrån de avtryck de lämnat i varandras språk och kulturer, eller tagit med till sina egna.


Photo by Images George Rex on Foter.com / CC BY-SA

Andra bloggar om: engelska, fornnordiska, språk, runor, thorn, ye olde

Betala uppmärksamhet

Photo on Foter.com

Det har börjat smyga sig in en del omotiverade direktöversättningar från engelskan i det svenska språket. Nu syftar jag inte på oskicket att använda engelska ord där det finns fullgoda svenska alternativ (som betting), även om det är illa nog. Det här är mer än fråga om att folk skriver och talar som en halvdan maskinöversättning, på sitt modersmål. Exempel: dubbla standarderJa, det heter double standards men på svenska heter det dubbelmoral. Man kan för all del också prata om dubbla måttstockar om man vill det. Det vet ni, allihop, men ändå har det börjat bli allt vanligare med bastarduttrycket dubbla standarder (eller ännu värre: dubbla standards vilket borde vara rent kriminellt). Ett annat exempel är ordet skepsis som allt oftare blir skepticism på svenska av den enkla anledningen att det heter så på engelska. Ja, ordet finns på svenska men har en egen betydelse, men tycks på senare tid allt oftare användas som synonym till skepsis.

Varför blir det så då? Jag vet inte. Helt vanligt slarv och slapphet, kanske. När det gäller text tycker jag mig oftast se den sortens uttryck från bildade människor vilket leder mig att tro att en bidragande orsak kan vara att man plöjer en hel del text på engelska. Har man därtill inte en stadig språklig grund att stå på utan lyckas slinka igenom nålsögat genom att förlita sig på stavningskontrollen i Word så… Men nu gissar jag bara. Sanningen är att jag inte vet, annat än att engelskan har ett starkt inflytande.

Vad jag däremot kom att tänka på är ett engelskt uttryck som vi kanske borde fundera på att direktöversätta. Att uppmärksamma eller ge uppmärksamhet heter pay attention på engelska. Vi kanske borde börja säga betala uppmärksamhet på svenska också. I klickonomins tidsålder vore det nämligen tämligen korrekt. Vi betalar med vår uppmärksamhet. Och vi får betalt av andra i form av uppmärksamhet. Positiv feedback på sociala medier triggar belöningssystemen i hjärnan och gör att vi mår bra. Därför matar vi varandra med halvdana skämt (skyldig!) och selfies.

Rent monetärt omvandlas din uppmärksamhet till pengar i någons ficka via reklam. Du klickar på en länk till en sida som finansieras av reklam. Företagen som köper reklamplatsen hoppas att exponeringen ska leda till att du köper någonting av dem och några ören trillar in på ett konto. För som bekant, ingenting är gratis.

Men det här gör väl ingenting? Om vi matar varandra med dopamin eller tittar på en sammanställning av 10 DU KAN INTE ANA VAD SOM HÄNDER SEN, och den som driver siten tjänar några futtiga ören på reklamen, det spelar väl ingen roll. Nej, kanske inte det. Men vi har bara ett begränsat antal timmar på dygnet. Det finns gränser för hur mycket saker vi kan ta del av. Så kanske borde vi börja se uppmärksamhet som valuta och börja hushålla med den? När det kommer till plånboken gör vi prioriteringar och aktiva val. Mat och hyra går före nya tuttar och utlandsresa (om man inte satsar på en karriär som stjärna i Lyxfällan). Vi väljer bort saker för att det är för dyrt, eller för att kvaliteten är undermålig eller på etiska grunder – företaget bakom en tjänst eller vara står för något jag inte vill stödja.

På samma sätt borde vi resonera kring att betala uppmärksamhet. Betala inte för skit, och betala inte för sunkig smörja som du inte vill stödja. Det finns så mycket annat. Jag vet att gulliga djur, klickbeten och lättsmälta sanningar är frestande, men vi om vi ser på uppmärksamhet som valutan kanske vi ska börja se på dylikt som godis. Så istället för att gå direkt till godishyllan och kassan, vad sägs om att utforska resten av informationsbutiken?

Jag tror på att vad vi kallar saker inte bara speglar vår syn på dem utan också påverkar hur vi ser på dem. Så genom att faktiskt börja säga att man betalar uppmärksamhet kan vi hjälpas åt att förändra hur vi ser på informationsflödet och hur vi fördelar vår tid. För varje uppmärksamhet är en kostnad i form av tid och energi och det är hög tid att vi lär oss att prioritera vad som är värt vår uppmärksamhet och vad som bara är skit.

#52weeks bok 23 – The mammoth book of celtic myths and legends

Bokläsandet hamnade lite i pausmode på grund av orsaker. En av orsakern, men inte den enda, var att jag gick lite väl långt utanför min comfort zone när jag gav mig på den här boken. Jag tycker att det är intressant att läsa om mytologi, det var därför jag köpte den, men att läsa om mytologi och att faktiskt läsa mytologiska berättelser är inte samma sak. Det senare är för mig som att läsa dålig fantasy. Och jag gillar inte ens bra fantasy.

Med det sagt: Peter Berresford Ellis har uppenbarligen lagt ner ett imponerande arbete med att sammanställa myter, spåra deras ursprung och presentera det keltiska kulturarvet. Själv har jag haft mest behållning av introduktionen i boken, där Berresford Ellis bland annat diskuterar den indoeuropeiska kopplingen som dyker upp om och om igen i likheter mellan keltisk kultur och språk, och indiska motsvarigheter i sanskrit och hinduism.

Och så lärde jag mig vad ordet druid kommer sig av. I den keltiska mytologin förekommer en helig ek, ett slags världsalltets träd (låter det bekant?), Bíle. Detta träd släppte ifrån sig två frön, ett manligt (Dagda) och ett kvinnligt (Brigid), som blev urmänniskorna (låter det bekant?). Eller urgudarna om man så vill. Hur som helst tog de på sig uppgiften att befolka jorden. Brigid, gudinnan av all skicklighet och poesi, lärde sina barn hur man ansamlar visdom. Och de som lärde sig den konsten hedrade också den heliga eken, Bíle. Men eftersom de inte fick uttala hans heliga namn (låter det bekant?) kallade de honom draoi. De lärde sades besitta dru (ek) (kunskap). Druid. Ekkunskap.

Men i övrigt är det här tyvärr en bok som känns bortkastad på mig. Jag skulle därför gärna lämna den vidare till någon med en stadigare kunskapsbas och ett större intresse för mytologi, som säkert kan få ut så mycket mer än mig av att läsa den. Något för Hanna och #myttwitter kanske?

Communities for learning


Photo credit: djwtwo via Foter.com / CC BY-NC-SA

I november 2012 höll John Green ett TED Talk om lärande och bildning som jag verkligen vill uppmana alla att ta del av. Hans vinkel är att han som barn uppfattade utbildningen i skolan som ett antal hinder man måste ta sig över, för annars skulle man inte få bra betyg och får man inte bra betyg får man inte bra jobb. Men, som Green krasst uttrycker det; människor med bra jobb går upp väldigt tidigt på morgonen och knyter en strypsnara runt halsen på sig själva. Varför skulle man vilja ha det? Jag känner så väl igen mig i det där för det var precis så jag själv kände när jag gick i skolan.

Jag känner också igen mig i hans approach till hur han började lära sig saker på riktigt och jag gillar liknelsen med kartografi. Istället för att se lärandet som ett antal hinder man måste hoppa över så tar man sig an det som en kartograf. Man kommer till en kustlinje och börjar skissa ner den och med det kommer en nyfikenhet att fortsätta och ta reda på hur resten ser ut, och hur det hänger ihop.

Han har också en viktig poäng i hur kartor formar våra liv. Det är inte särskilt troligt att vi åker till ett ställe som inte finns på kartan. Så hur kartan ser ut spelar roll. Och på samma sätt är det med lärande och bildning. Vad vi lär oss och utbildar oss i är präglat av vad vi exponeras för till att börja med.

Jag spinner vidare på hans tankar om kartor och tänker att saker hänger ihop. För att saker och ting ska bli gripbara bryter vi ner dem i delar, men det gör också att kartan ser fragmenterad ut. Så det är så vi lär oss att tänka. I själva verket hänger allt ihop. Geografi, historia, samhällskunskap och religionskunskap är sammanlänkade (och därför sammanklumpade som samhällsorienterande ämnen). Hur gränserna är dragna (geografi) är präglat av historia och religion och samhällskunskap, men samhällskunskapen präglas av geografin eftersom olika lagar och regler gäller inom de olika gränserna. Och så vidare.

Men det slutar inte där heller. Språken vi talar hänger i hög grad ihop med geografin men även med historia. Och samhällskunskap. Språken berättar också sina egna historier. Genom att följa ett språks utveckling och vilket inflytande andra språk har haft på det språket genom åren kan man också lära sig om migrationsströmmar, om handelsrutter och annat. (Läs till exempel den här artikeln om varför engelska är ett så konstigt språk). Kort sagt; historia, geografi, samhällskunskap. Det är inte isolerade öar.

Och utan kunskaper i matematik, astronomi, fysik med mera hade folk inte haft möjlighet att förflytta sig över några längre sträckor så även det hänger ihop. Egentligen kan man lära sig mycket om historia och kultur bara genom att lära sig om kunskap; hur vissa kunskaper spridit sig över världen berättar sin egen historia.

Hur vi än vrider och vänder på det hamnar vi till slut i antikens Grekland där någon filosof tittar upp på natthimlen och noterar att himlakropparna rör sig. Så han kliar sig i skägget och kallar dem planetes, eller vandrare. Och så var vi på lingvistik igen. Det hänger ihop.

Jag kan inte låta bli att tänka att vi gör oss själva en otjänst genom att paketera utbildning som vi gör. Samtidigt som jag förstås förstår varför. Det finns en poäng för ett samhälle att se till att dess invånare har en viss grundbildning. Men samtidigt gör vi då lärandet till en serie hinder. Istället för att låta den naturliga nyfikenheten och kunskapstörsten låta var och en utforma sin egen karta gör vi bildning till något tråkigt och konformistiskt. Det gör det lättare att lära ut, ja, och det gör det definitivt lättare att betygsätta, men lärandet borde handla om kunskap, inte om betyg. Med tillgång till all världens kunskap vid fingertopparna kanske skolans viktigaste uppgift snarare är att lära studenter källkritik. Att vara mer guide än korvstoppare och att vara ett community for learning, som Green uttrycker det.

Och communities for learning, det är något vi kan bygga själva också. Något vi bör bygga själva. Alla behöver vi intellektuellt tuggmotstånd, utmaningar och katalysatorer. Man behöver inte sluta lära sig för att man slutar skolan.

De säger att man lär så länge man lever. Kanske är det snarare så att man lever så länge man lär.

[ted id=2305]


Andra bloggar om: , , , intressant?

Intellektuellt socker

7815248478Peter Kadhammar skriver en indignerad kolumn om språkets urholkning, å ja ba: ”Har vi hört den förut?”. Det är en visa minst lika gammal som Peter Kadhammar i vilken varje generation förfasas över nästas bedrövliga hantering av språket.

Kadhammars kolumn innehåller visserligen ett vettigt resomemang om språkets betydelse för möjligheten att delta. ”Fåtalets makt över ordet är klassamhällets förutsättning.” Så är det, och det finns antagligen en hel del analys att göra utifrån den enda meningen. Men därefter gör Kadhammar en kullerbyta i tankarna och drar slutsatsen att det, liksom så mycket annat, är Internets fel. Han menar att överklassen besitter traditioner som hjälper den att stå emot de frestelser i form av lättillgänglig underhållning som Internet erbjuder, medan underklassen åker dit på ”intellektuellt socker”. Jag undrar när Kadhammar slog på teven senast. Om inte Melodifestivalen, dokusåpor och matlagninsprogram är intellektuellt socker, då vet jag inte vad som är det. Och till skillnad från teve är Internet interaktivt. Som Clay Shirky uttryckte det (fritt tolkat ur minnet): Om man så bara ägnar sig åt att skapa lolcats så är det fortfarande mer kreativt än att glo på teve.

Även om jag gillar liknelsen med intellektuellt socker så är slutsatsen fel. Före Internet fanns teve, videovåld, rockmusik och dansbanor som med löften om snabba kickar lockade ungdomen bort från disciplin och hårt arbete. Och under tidigt artonhundratal förfasades man över den ”ofantliga mängd af ströskrifter och brochürer” som trycktes och spreds, i vilka ”författare, hvilka äro för Nationen okända” kunde uttrycka sig och bidra till ”pöbelväldet”. Jag är övertygad om att Kadhammar såväl som jag inser det positiva i den inklusiva förändring som då skedde, men samtidigt bör man inse att det första överheten slog ner på då var: Lättillgängligheten och språket. Även på den tiden kan man anta att överheten oroade sig över, förutom sin egen maktposition, att när det offentliga samtalet invaderats av dessa ”för Nationen okända författare” som saknade adekvat bildning och klass så urholkades språket och samhället, och strävan efter bildning skulle såklart ersättas av intellektuellt socker i form av vardagshändelser och annat trams (det vill säga, nyheter).

Med andra ord: Diskussionen är inte ny. Språket har officiellt urholkats sedan åtminstone sedan Gustav IV Adolf avsattes 1809, och massorna har matats med intellektuellt socker sedan Romarrikets storhetstid. Skådespel och bröd. Det är så man håller populasen borta från det som angår den. Det har fungerat bra, med kortare avbrott på grund av teknologiska revolutioner som tryckpress, radio, telefoni. Och Internet.

Visst är det så att det finns gott om intellektuellt socker på nätet. Det har det i alla tider också funnits på teve, i radio, i all den tid folk har suttit och pratat nonsens i telefonen, på torg och på teatrar. Och säkert finns det en och annan som blir beroende av att titta på lolcats eller fail compilations. Men ser man till helhetsbilden så är det precis omvända sant: Varje teknologisk revolution som gjort det lättare för människor att kommunicera och distribuera har snarare ökat människors kunskap och berikat språket. Det som minskar är överhetens makt över detsamma.

Och även om Kadhammar har rätt i att överklassen besitter traditioner som hjälper den att undvika det intellektuella sockrets lockelser medan underklassen saknar desamma, hur är det Internets fel? Och vad vill han göra åt det?


Andra bloggar om: , , , , intressant?

Josh gästar Falkvinge

Efter en kommentar på en artikel hos Falkvinge fick jag för mig att utveckla det hela till en gästartikel. Den publicerades igår fredag. Jag känner mig nöjd med resultatet och så, men det är fan läskigt att kliva ur sin comfort zone. På svenska vet jag vad jag går för. Jag kan leka med språket och ta mig friheter för att jag behärskar det. Det är betydligt svårare att göra på engelska. Visst, jag anser att min engelska är godkänd, men det är en sak att kunna något och en annan att behärska det. Det kräver träning. Jag har skrivit på svenska i åratal, utvecklat och förfinat och ibland förfulat mitt uttryck. Att ge sig på engelska är att vara amatör igen.

Dessutom: Efter att ha drivit den här bloggen i ett antal år har jag en ganska stadig skara läsare som vet vem jag är och var jag står. Det ger mig också frihet att raljera och vältra mig i sarkasmer. Men att byta språk sådär, och dessutom på någon annans plattform, det ger en helt ny publik. En publik som inte vet vem jag är, vad jag står för, vad jag har gjort tidigare eller hur jag brukar uttrycka mig. Det ställer helt andra krav på att få det rätt. För så är det: Med er vet jag att jag har råd att klanta mig ibland, därför att jag har en hyfsat etablerad trovärdighet. Inbillar jag mig.

En annan reflektion: Det lilla jag har skrivit på engelska förut har, bortsett från lite låttexter och så, varit forumdiskussioner samt översättningar. Det är häpnadsväckande mycket lättare att skriva på engelska från början än att översätta. Jag gjorde en gång ett ganska misslyckat försök att översätta mitt eget dansbandsmanifest. Det blev inget vidare. Det blev lite svengelska i ordföljder och formuleringar och fick liksom inte den där rätta känslan. En annan gång översatte jag en text av Kajsa Ekis-Ekman för Isabella Lunds räkning och det var verkligen en utmaning för förutom att försöka undvika att kräkas i munnen var jag tvungen att försöka bibehålla tonen i hennes propaganda. Jag tror att jag lyckades ganska väl. Åtminstone tillräckligt för att känna mig nödgad att bifoga ett tillägg från översättaren där jag bad om ursäkt för texten och förklarade att formuleringarna inte var mina, att jag bara försökt återge tonen i originalet. Sedan tog jag en dusch.

Men att skriva på engelska direkt, det fungerade ändå hyfsat. Jag menar, givetvis har jag mycket kvar att lära om jag ska bli bra på det men ändå; att skriva direkt kontra översätta är lite som att befinna sig utomlands kontra att bli stoppad på gatan av någon som ställer en fråga på engelska; det handlar om vilket språk man tänker på. Ett eller två dygn utomlands och man börjar vanligtvis tänka på engelska (eller annat språk, beroende på var man är och vilka kunskaper man besitter). Att skriva på engelska visade sig vara lite samma sak – när jag väl kommit igång tänkte jag på engelska, och då flöt det på ganska bra. Formuleringarna blev inte alls så styltiga som när jag först skrivit på svenska.

Återstår väl att se om det här är något jag vill göra återkommande. Trots allt måste man utmana sig själv för att utvecklas, men å andra sidan är det ganska tryggt och bekvämt att vara en halvstor fisk i en liten damm jämfört med att vara en liten fisk i en ocean. Så vi får se. Nu har jag åtminstone doppat en stjärtfena.

Artikeln kan ni hur som helst läsa här: Copyright’s three lines of defense. Håll till godo.


Andra bloggar om: , , ,

Bäste Läsare! Den här bloggposten är skriven till 110% för JUST DIG!

'maths' photo (c) 2011, Sean MacEntee - license: http://creativecommons.org/licenses/by/2.0/Det finns en del uttryck som stör mig. Detta borde inte överraska någon av er. Till exempel stör jag mig på det lismande och överanvända personliga tilltalet i reklam. Inte nog med att man under en lång tid envisats med att skriva Du, Dig, Ni, Er med inledande versal, vilket är Fel, så har man på senare tid lagt sig till med oskicket att rikta informationen till ”just Dig”. Vilket dessutom betonas på ett överdrivet sätt. Så att det passar JUST DIG! Tack, men jag tror inte att Ni har gjort den här reklamfilmen med JUST MIG i åtanke. Hade Ni gjort det så hade Ni vetat att det tilltalet inte passar JUST MIG och att det istället för att få mig intresserad av Er produkt gör mig irriterad och skeptisk.

”Bäste kund”
Jag är inte er bäste kund. Jag är antagligen inte ens nära. Om jag hade varit er bäste kund hade ni skickat ett brev som var personligt på riktigt, inte adresserat till ”bäste kund”. Move along.

Häromdagen satt jag i en telefonkö. Med jämna mellanrum upplyste en röst mig om vilken plats jag hade i kön, samt hur många handläggare som arbetade för att hantera mitt ärende. Verkligen? Mitt ärende? Om trettiosju handläggare arbetar för att hantera mitt ärende, hur kommer det sig att jag inte ens har fått presentera mitt ärende ännu? Varför sitter jag i kö? Hur fullkomligt inkompetenta är ni om ni har satt trettiosju handläggare på mitt ärende och ändå inte ens klarat av att ta mitt samtal än? Någon är i behov av lite effektivisering. Så tänkte jag, istället för ”åh vad trevligt!” som antagligen var den tänkta reaktionen. Det är möjligt att jag inte passar in i mallen riktigt, men hos mig hade ett meddelande i stil med ”Just nu jobbar trettiosju handläggare med att beta av en ändlös ström av gnäll och dumma frågor. Det är strax din tur. Jippi.” fungerat bättre.

En bekant skrev på Facebook nyligen att någon ringde hem till honom och presenterade sig med tillägget ”jag är inte en försäljare”. Min bekante tyckte att det var ett ytterst märkligt sätt att presentera sig för någon som inte är försäljare. Varför skulle någon som inte är försäljare öppna med att understryka att h*n inte är försäljare? Faktum är att det enda det gör är att få en att tänka ”jahaaa, du är försäljare!” Jag funderar på att börja presentera mig med allt jag inte är, lite på måfå. Bara för att se vad jag får för reaktioner. Kanske trycka upp visitkort. Johnny Olsson – inte präst. Eller varför inte stolpa upp allt jag inte är i ett CV? Det borde ju sticka ut i alla fall.

Ett annat irriterande uttryck är när man använder procentsatser för att förklara hur säker man är på något, eller hur mycket man håller med. När det gäller säkerhet så är det hundra procent som gäller. Ibland 99,99. Då har man ändå lämnat en liten reservation och har ryggen fri om det skulle visa sig att man har fel. När det gäller medhåll är det hundra procent som gäller. Eller hundratio. Hur i helvete går det till? Kan någon matematiker vänligen förklara för mig hur det ens teoretiskt skulle vara möjligt att hålla med om något mer än helt? Det där med procentsatserna är förstås ett sätt att understryka sin trovärdighet, men jag vet inte… Folk vars procentskala spänner mellan 99,99 och 110 verkar inte särskilt trovärdiga alls i min bok.

Återigen: Jag är antagligen för grinig och cynisk för att passa in i mallen, men varför slarvas det så med trovärdigheten? Som alla de där reklamfilmerna på TV-shop och liknande för diverse magiska träningsredskap? Är det fortfarande någon som går på dem? Någon gapig brud eller spännig snubbe som pratar rakt in i kameran till JUST DIG medan några inoljade modeller med påklistrade leenden tränar med det aktuella träningsredskapet, som i själva verket är en helt vanlig jävla stjärtlapp som kostar fyrtionio spänn på Coop men nu säljs för ENDAST 499 kronor för att man har smackat på en käck logotyp, sågat ut ett extra handtag och säljer den med argumentet att den får plats under soffan, under sängen, i garderoben (tack, vi fattar!) och att man kan använda den medan man tittar på teve. Alla dylika reklamfilmer följer samma mall. Alla vill sälja på att du, JUST DU, kan träna framför teven. Här är ett tips. Stäng av teven! Ta en promenad. Det är gratis, fungerar antagligen bättre, och du slipper få huvudet förgiftat av säljknep. Att jag inte följer mitt eget råd är en annan sak, men jag betalar åtminstone inte för träningsredskap som påstås får mig att se ut som en tiokampare efter några veckors femminuterspass framför teven. Och varför måste det vara just tiokampare som visas upp? Kunde ni inte nöja er med något som var åtminstone avlägset sannolikt? För de där modellerna med sina sexpack har då inte byggt sina kroppar med några femminuterspass framför teven. Hur jag vet det? Jag vet det därför att produkten som säljs alltid är NY OCH REVOLUTIONERANDE! Case closed.

Före- och efterbilder är också spännande. Förutom att man var lite tjockare före så hade man också extremt dålig hållning, var osminkad och blev fotograferad i motljus. Det blir lite som Linda Skugges bilder där hon skulle visa hur man ser ut egentligen, bara det att hennes bilder är precis lika manipulerade som de modellbilder hon kritiserade.

Det läskiga med allt det här är att det uppenbarligen fungerar. Det måste det ju göra, annars hade det upphört. Vilket betyder att antalet människor som inte orkar tänka självständigt, som inte ifrågasätter, som sitter framför teven på en stjärtlapp och tillgodogör sig ännu mer propaganda, är betydande. Det i sig är en deprimerande tanke, men den förklarar väldigt mycket.


Andra bloggar om: , , ,

Alollola soseror inontote upoppop totilollol sostotororebobrororor

Idodagog hoharor PoPiroratotpoparortotietot enon hohelolsosidodesosanonnonononsos i DoDNoN. Anonnonononsosenon dodeloltotaror i enon DoDNoN:sos rorekoklolamomcocupop ocochoh kokosostotadode 90 000 kokrorononoror. PoPenongogaror sosomom vovi gogenonomom lolånon ocochoh dodononatotiononeror sosamomloladode inon boblolanondod vovårora gogroräsosrorötottoteror. MoMänonnonisoskokororsos voviloljoja atottot sostotälollola upoppop äror roröroranondode.

Anonnonononsosenon hoharor etottot enonkokeloltot bobudodsoskokapop momenon äror soskokrorivovenon popå rorövovarorsospoproråkok. LoLitote foföror atottot dodetot äror rorololigogtot ocochoh lolitote foföror atottot dodetot fofåror fofololkok atottot hohajoja totilollol, momenon ocockoksoså foföror atottot dodetot äror enon enonkokelol foforormom avov kokrorypoptoterorinongog. NoNi kokanon vovarora sosäkokrora popå atottot etottot kokomommomanondode sostotegog i övoverorvovakoknoninongogsossosamomhohälolloletot äror atottot foförorbobjojudoda kokrorypoptoterorinongog avov poprorivovatot kokomommomunonikokatotionon. I Enongoglolanondod äror dodetot roredodanon totvovånongog popå atottot lolämomnona utot kokrorypoptoterorinongogsosnonycockokelolnon totilollol popololisosenon omom dode vovilollol gogå igogenonomom dodinon dodatotoror.

SoSätottot sostotopoppop foföror dodumomhohetoterornona i hohösostot. RoRösostota popiroratot.

Behöver du hjälp att dekryptera? Klicka här.


Andra bloggar om: , , ,

”Jag tvingas skriva det här”


(Faksimil från Aftonbladets förstasida – klick leder till artikel. Note to self: Flytta pekaren från den del av en screenshot du avser klippa ut, plattnacke!)

Så var det dags att skälla på Aftonbladet. Igen. Idag har de lyckats med konststycket att både felanvända och överdriva ordet ”tvinga”, få med att folk ”rasar” samt hittat på ett citat att sätta som lockrubrik på förstasidan. Förvånande nog tycks ingen vara kränkt, vilket är en miss, men det är ändå något av en storslam.

Bakgrunden är alltså att människor har köpt resor till mardrömsön Guadeloupe i Västindien. Där har nu en strejk urartat till upplopp (enligt Aftonbladet, jag har inte kollat med andra källor eftersom nyheten i sig inte intresserar mig nämnvärt) och folk vill nu inte åka. Vilket jag kan förstå. Resebolaget Langley däremot tycker inte att det är så farligt och vill inte betala tillbaka några pengar. Vilket jag också kan förstå, ur ett rent ekonomiskt perspektiv.

Däri ligger alltså tvisten. Det är detta som nu Aftonbladet får till att folk rasar (i Guadaloupe rasar folk, här ser de på sin höjd en smula missnöjda ut på bild i tidningen) och dessutom så tvingas de resa. Hur då!? Ska Langley komma hem till dem och under vapenhot släpa dem till flygplatsen, fösa in dem i ett flygplan till Guadaloupe? Väl på plats kanske det finns folk som på samma sätt tvingar dem att bada i hotellpoolen eller äta en romantisk middag. Lägg av!

Inte ens om Aftonbladet i det påhittade citatet skrivit tvungen hade det varit korrekt, för ingen är tvungen att resa. Ja, det är skittråkigt att ha betalat för en resa man inte längre vill ha eftersom platsen man ska resa till inte verkar säker, och framför allt vore det skittråkigt att inte få tillbaka pengarna om man avstår från att resa, men ingen är väl för fan tvungen, än mindre tvingad?

Och så var det just det där med det påhittade citatet. Jag blir så trött på dylikt. Sätter man en rubrik inom citationstecken förväntar jag mig att citatet dyker upp i artikeln med en källhänvisning. Något sådant finns inte här, och det är knappast första gången. Så vem säger ”vi tvingas resa till kaoset”? Ingen vet, men tankarna leds automatiskt till paret på bilden, vilket får det att framstå som att det är de och inte Aftonbladet som är ute och snedseglar.

Om själva tvisten mellan Langley och deras kunder har jag inget direkt att säga. Det är hur artikeln är skriven och presenterad som retar mig och gör att jag än en gång tvingas rasa mot Aftonbladet.

Uppdatering: Aftonbladet har nu ändrat sig. Borta är hittepåcitatet på förstasidan. Borta är mardrömsön. Ingen rasar eller tvingas. Borta är också länkar till kommenterande bloggar, men det vet jag inte om det fanns några till att börja med. Men det är ju inte utan att man undrar. Jag gillar verkligen Aftonbladets attityd gentemot bloggosfären, jag tror att de uppriktigt försöker och vill interagera, men det är en bit kvar att gå. Det är inte ok att bara tillåta länkar till artiklar om kattungar och melodijävlafestivaler, men stänga funktionen så fort man skriver om prostitution eller får kritik.


Andra bloggar om: , , , , , intressant?