Skip to content

Kategori: Språk

#52weeks bok 23 – The mammoth book of celtic myths and legends

Bokläsandet hamnade lite i pausmode på grund av orsaker. En av orsakern, men inte den enda, var att jag gick lite väl långt utanför min comfort zone när jag gav mig på den här boken. Jag tycker att det är intressant att läsa om mytologi, det var därför jag köpte den, men att läsa om mytologi och att faktiskt läsa mytologiska berättelser är inte samma sak. Det senare är för mig som att läsa dålig fantasy. Och jag gillar inte ens bra fantasy.

Med det sagt: Peter Berresford Ellis har uppenbarligen lagt ner ett imponerande arbete med att sammanställa myter, spåra deras ursprung och presentera det keltiska kulturarvet. Själv har jag haft mest behållning av introduktionen i boken, där Berresford Ellis bland annat diskuterar den indoeuropeiska kopplingen som dyker upp om och om igen i likheter mellan keltisk kultur och språk, och indiska motsvarigheter i sanskrit och hinduism.

Och så lärde jag mig vad ordet druid kommer sig av. I den keltiska mytologin förekommer en helig ek, ett slags världsalltets träd (låter det bekant?), Bíle. Detta träd släppte ifrån sig två frön, ett manligt (Dagda) och ett kvinnligt (Brigid), som blev urmänniskorna (låter det bekant?). Eller urgudarna om man så vill. Hur som helst tog de på sig uppgiften att befolka jorden. Brigid, gudinnan av all skicklighet och poesi, lärde sina barn hur man ansamlar visdom. Och de som lärde sig den konsten hedrade också den heliga eken, Bíle. Men eftersom de inte fick uttala hans heliga namn (låter det bekant?) kallade de honom draoi. De lärde sades besitta dru (ek) (kunskap). Druid. Ekkunskap.

Men i övrigt är det här tyvärr en bok som känns bortkastad på mig. Jag skulle därför gärna lämna den vidare till någon med en stadigare kunskapsbas och ett större intresse för mytologi, som säkert kan få ut så mycket mer än mig av att läsa den. Något för Hanna och #myttwitter kanske?

Communities for learning


Photo credit: djwtwo via Foter.com / CC BY-NC-SA

I november 2012 höll John Green ett TED Talk om lärande och bildning som jag verkligen vill uppmana alla att ta del av. Hans vinkel är att han som barn uppfattade utbildningen i skolan som ett antal hinder man måste ta sig över, för annars skulle man inte få bra betyg och får man inte bra betyg får man inte bra jobb. Men, som Green krasst uttrycker det; människor med bra jobb går upp väldigt tidigt på morgonen och knyter en strypsnara runt halsen på sig själva. Varför skulle man vilja ha det? Jag känner så väl igen mig i det där för det var precis så jag själv kände när jag gick i skolan.

Jag känner också igen mig i hans approach till hur han började lära sig saker på riktigt och jag gillar liknelsen med kartografi. Istället för att se lärandet som ett antal hinder man måste hoppa över så tar man sig an det som en kartograf. Man kommer till en kustlinje och börjar skissa ner den och med det kommer en nyfikenhet att fortsätta och ta reda på hur resten ser ut, och hur det hänger ihop.

Han har också en viktig poäng i hur kartor formar våra liv. Det är inte särskilt troligt att vi åker till ett ställe som inte finns på kartan. Så hur kartan ser ut spelar roll. Och på samma sätt är det med lärande och bildning. Vad vi lär oss och utbildar oss i är präglat av vad vi exponeras för till att börja med.

Jag spinner vidare på hans tankar om kartor och tänker att saker hänger ihop. För att saker och ting ska bli gripbara bryter vi ner dem i delar, men det gör också att kartan ser fragmenterad ut. Så det är så vi lär oss att tänka. I själva verket hänger allt ihop. Geografi, historia, samhällskunskap och religionskunskap är sammanlänkade (och därför sammanklumpade som samhällsorienterande ämnen). Hur gränserna är dragna (geografi) är präglat av historia och religion och samhällskunskap, men samhällskunskapen präglas av geografin eftersom olika lagar och regler gäller inom de olika gränserna. Och så vidare.

Men det slutar inte där heller. Språken vi talar hänger i hög grad ihop med geografin men även med historia. Och samhällskunskap. Språken berättar också sina egna historier. Genom att följa ett språks utveckling och vilket inflytande andra språk har haft på det språket genom åren kan man också lära sig om migrationsströmmar, om handelsrutter och annat. (Läs till exempel den här artikeln om varför engelska är ett så konstigt språk). Kort sagt; historia, geografi, samhällskunskap. Det är inte isolerade öar.

Och utan kunskaper i matematik, astronomi, fysik med mera hade folk inte haft möjlighet att förflytta sig över några längre sträckor så även det hänger ihop. Egentligen kan man lära sig mycket om historia och kultur bara genom att lära sig om kunskap; hur vissa kunskaper spridit sig över världen berättar sin egen historia.

Hur vi än vrider och vänder på det hamnar vi till slut i antikens Grekland där någon filosof tittar upp på natthimlen och noterar att himlakropparna rör sig. Så han kliar sig i skägget och kallar dem planetes, eller vandrare. Och så var vi på lingvistik igen. Det hänger ihop.

Jag kan inte låta bli att tänka att vi gör oss själva en otjänst genom att paketera utbildning som vi gör. Samtidigt som jag förstås förstår varför. Det finns en poäng för ett samhälle att se till att dess invånare har en viss grundbildning. Men samtidigt gör vi då lärandet till en serie hinder. Istället för att låta den naturliga nyfikenheten och kunskapstörsten låta var och en utforma sin egen karta gör vi bildning till något tråkigt och konformistiskt. Det gör det lättare att lära ut, ja, och det gör det definitivt lättare att betygsätta, men lärandet borde handla om kunskap, inte om betyg. Med tillgång till all världens kunskap vid fingertopparna kanske skolans viktigaste uppgift snarare är att lära studenter källkritik. Att vara mer guide än korvstoppare och att vara ett community for learning, som Green uttrycker det.

Och communities for learning, det är något vi kan bygga själva också. Något vi bör bygga själva. Alla behöver vi intellektuellt tuggmotstånd, utmaningar och katalysatorer. Man behöver inte sluta lära sig för att man slutar skolan.

De säger att man lär så länge man lever. Kanske är det snarare så att man lever så länge man lär.

[ted id=2305]


Andra bloggar om: , , , intressant?

Intellektuellt socker

7815248478Peter Kadhammar skriver en indignerad kolumn om språkets urholkning, å ja ba: ”Har vi hört den förut?”. Det är en visa minst lika gammal som Peter Kadhammar i vilken varje generation förfasas över nästas bedrövliga hantering av språket.

Kadhammars kolumn innehåller visserligen ett vettigt resomemang om språkets betydelse för möjligheten att delta. ”Fåtalets makt över ordet är klassamhällets förutsättning.” Så är det, och det finns antagligen en hel del analys att göra utifrån den enda meningen. Men därefter gör Kadhammar en kullerbyta i tankarna och drar slutsatsen att det, liksom så mycket annat, är Internets fel. Han menar att överklassen besitter traditioner som hjälper den att stå emot de frestelser i form av lättillgänglig underhållning som Internet erbjuder, medan underklassen åker dit på ”intellektuellt socker”. Jag undrar när Kadhammar slog på teven senast. Om inte Melodifestivalen, dokusåpor och matlagninsprogram är intellektuellt socker, då vet jag inte vad som är det. Och till skillnad från teve är Internet interaktivt. Som Clay Shirky uttryckte det (fritt tolkat ur minnet): Om man så bara ägnar sig åt att skapa lolcats så är det fortfarande mer kreativt än att glo på teve.

Även om jag gillar liknelsen med intellektuellt socker så är slutsatsen fel. Före Internet fanns teve, videovåld, rockmusik och dansbanor som med löften om snabba kickar lockade ungdomen bort från disciplin och hårt arbete. Och under tidigt artonhundratal förfasades man över den ”ofantliga mängd af ströskrifter och brochürer” som trycktes och spreds, i vilka ”författare, hvilka äro för Nationen okända” kunde uttrycka sig och bidra till ”pöbelväldet”. Jag är övertygad om att Kadhammar såväl som jag inser det positiva i den inklusiva förändring som då skedde, men samtidigt bör man inse att det första överheten slog ner på då var: Lättillgängligheten och språket. Även på den tiden kan man anta att överheten oroade sig över, förutom sin egen maktposition, att när det offentliga samtalet invaderats av dessa ”för Nationen okända författare” som saknade adekvat bildning och klass så urholkades språket och samhället, och strävan efter bildning skulle såklart ersättas av intellektuellt socker i form av vardagshändelser och annat trams (det vill säga, nyheter).

Med andra ord: Diskussionen är inte ny. Språket har officiellt urholkats sedan åtminstone sedan Gustav IV Adolf avsattes 1809, och massorna har matats med intellektuellt socker sedan Romarrikets storhetstid. Skådespel och bröd. Det är så man håller populasen borta från det som angår den. Det har fungerat bra, med kortare avbrott på grund av teknologiska revolutioner som tryckpress, radio, telefoni. Och Internet.

Visst är det så att det finns gott om intellektuellt socker på nätet. Det har det i alla tider också funnits på teve, i radio, i all den tid folk har suttit och pratat nonsens i telefonen, på torg och på teatrar. Och säkert finns det en och annan som blir beroende av att titta på lolcats eller fail compilations. Men ser man till helhetsbilden så är det precis omvända sant: Varje teknologisk revolution som gjort det lättare för människor att kommunicera och distribuera har snarare ökat människors kunskap och berikat språket. Det som minskar är överhetens makt över detsamma.

Och även om Kadhammar har rätt i att överklassen besitter traditioner som hjälper den att undvika det intellektuella sockrets lockelser medan underklassen saknar desamma, hur är det Internets fel? Och vad vill han göra åt det?


Andra bloggar om: , , , , intressant?

Josh gästar Falkvinge

Efter en kommentar på en artikel hos Falkvinge fick jag för mig att utveckla det hela till en gästartikel. Den publicerades igår fredag. Jag känner mig nöjd med resultatet och så, men det är fan läskigt att kliva ur sin comfort zone. På svenska vet jag vad jag går för. Jag kan leka med språket och ta mig friheter för att jag behärskar det. Det är betydligt svårare att göra på engelska. Visst, jag anser att min engelska är godkänd, men det är en sak att kunna något och en annan att behärska det. Det kräver träning. Jag har skrivit på svenska i åratal, utvecklat och förfinat och ibland förfulat mitt uttryck. Att ge sig på engelska är att vara amatör igen.

Dessutom: Efter att ha drivit den här bloggen i ett antal år har jag en ganska stadig skara läsare som vet vem jag är och var jag står. Det ger mig också frihet att raljera och vältra mig i sarkasmer. Men att byta språk sådär, och dessutom på någon annans plattform, det ger en helt ny publik. En publik som inte vet vem jag är, vad jag står för, vad jag har gjort tidigare eller hur jag brukar uttrycka mig. Det ställer helt andra krav på att få det rätt. För så är det: Med er vet jag att jag har råd att klanta mig ibland, därför att jag har en hyfsat etablerad trovärdighet. Inbillar jag mig.

En annan reflektion: Det lilla jag har skrivit på engelska förut har, bortsett från lite låttexter och så, varit forumdiskussioner samt översättningar. Det är häpnadsväckande mycket lättare att skriva på engelska från början än att översätta. Jag gjorde en gång ett ganska misslyckat försök att översätta mitt eget dansbandsmanifest. Det blev inget vidare. Det blev lite svengelska i ordföljder och formuleringar och fick liksom inte den där rätta känslan. En annan gång översatte jag en text av Kajsa Ekis-Ekman för Isabella Lunds räkning och det var verkligen en utmaning för förutom att försöka undvika att kräkas i munnen var jag tvungen att försöka bibehålla tonen i hennes propaganda. Jag tror att jag lyckades ganska väl. Åtminstone tillräckligt för att känna mig nödgad att bifoga ett tillägg från översättaren där jag bad om ursäkt för texten och förklarade att formuleringarna inte var mina, att jag bara försökt återge tonen i originalet. Sedan tog jag en dusch.

Men att skriva på engelska direkt, det fungerade ändå hyfsat. Jag menar, givetvis har jag mycket kvar att lära om jag ska bli bra på det men ändå; att skriva direkt kontra översätta är lite som att befinna sig utomlands kontra att bli stoppad på gatan av någon som ställer en fråga på engelska; det handlar om vilket språk man tänker på. Ett eller två dygn utomlands och man börjar vanligtvis tänka på engelska (eller annat språk, beroende på var man är och vilka kunskaper man besitter). Att skriva på engelska visade sig vara lite samma sak – när jag väl kommit igång tänkte jag på engelska, och då flöt det på ganska bra. Formuleringarna blev inte alls så styltiga som när jag först skrivit på svenska.

Återstår väl att se om det här är något jag vill göra återkommande. Trots allt måste man utmana sig själv för att utvecklas, men å andra sidan är det ganska tryggt och bekvämt att vara en halvstor fisk i en liten damm jämfört med att vara en liten fisk i en ocean. Så vi får se. Nu har jag åtminstone doppat en stjärtfena.

Artikeln kan ni hur som helst läsa här: Copyright’s three lines of defense. Håll till godo.


Andra bloggar om: , , ,

Bäste Läsare! Den här bloggposten är skriven till 110% för JUST DIG!

'maths' photo (c) 2011, Sean MacEntee - license: http://creativecommons.org/licenses/by/2.0/Det finns en del uttryck som stör mig. Detta borde inte överraska någon av er. Till exempel stör jag mig på det lismande och överanvända personliga tilltalet i reklam. Inte nog med att man under en lång tid envisats med att skriva Du, Dig, Ni, Er med inledande versal, vilket är Fel, så har man på senare tid lagt sig till med oskicket att rikta informationen till ”just Dig”. Vilket dessutom betonas på ett överdrivet sätt. Så att det passar JUST DIG! Tack, men jag tror inte att Ni har gjort den här reklamfilmen med JUST MIG i åtanke. Hade Ni gjort det så hade Ni vetat att det tilltalet inte passar JUST MIG och att det istället för att få mig intresserad av Er produkt gör mig irriterad och skeptisk.

”Bäste kund”
Jag är inte er bäste kund. Jag är antagligen inte ens nära. Om jag hade varit er bäste kund hade ni skickat ett brev som var personligt på riktigt, inte adresserat till ”bäste kund”. Move along.

Häromdagen satt jag i en telefonkö. Med jämna mellanrum upplyste en röst mig om vilken plats jag hade i kön, samt hur många handläggare som arbetade för att hantera mitt ärende. Verkligen? Mitt ärende? Om trettiosju handläggare arbetar för att hantera mitt ärende, hur kommer det sig att jag inte ens har fått presentera mitt ärende ännu? Varför sitter jag i kö? Hur fullkomligt inkompetenta är ni om ni har satt trettiosju handläggare på mitt ärende och ändå inte ens klarat av att ta mitt samtal än? Någon är i behov av lite effektivisering. Så tänkte jag, istället för ”åh vad trevligt!” som antagligen var den tänkta reaktionen. Det är möjligt att jag inte passar in i mallen riktigt, men hos mig hade ett meddelande i stil med ”Just nu jobbar trettiosju handläggare med att beta av en ändlös ström av gnäll och dumma frågor. Det är strax din tur. Jippi.” fungerat bättre.

En bekant skrev på Facebook nyligen att någon ringde hem till honom och presenterade sig med tillägget ”jag är inte en försäljare”. Min bekante tyckte att det var ett ytterst märkligt sätt att presentera sig för någon som inte är försäljare. Varför skulle någon som inte är försäljare öppna med att understryka att h*n inte är försäljare? Faktum är att det enda det gör är att få en att tänka ”jahaaa, du är försäljare!” Jag funderar på att börja presentera mig med allt jag inte är, lite på måfå. Bara för att se vad jag får för reaktioner. Kanske trycka upp visitkort. Johnny Olsson – inte präst. Eller varför inte stolpa upp allt jag inte är i ett CV? Det borde ju sticka ut i alla fall.

Ett annat irriterande uttryck är när man använder procentsatser för att förklara hur säker man är på något, eller hur mycket man håller med. När det gäller säkerhet så är det hundra procent som gäller. Ibland 99,99. Då har man ändå lämnat en liten reservation och har ryggen fri om det skulle visa sig att man har fel. När det gäller medhåll är det hundra procent som gäller. Eller hundratio. Hur i helvete går det till? Kan någon matematiker vänligen förklara för mig hur det ens teoretiskt skulle vara möjligt att hålla med om något mer än helt? Det där med procentsatserna är förstås ett sätt att understryka sin trovärdighet, men jag vet inte… Folk vars procentskala spänner mellan 99,99 och 110 verkar inte särskilt trovärdiga alls i min bok.

Återigen: Jag är antagligen för grinig och cynisk för att passa in i mallen, men varför slarvas det så med trovärdigheten? Som alla de där reklamfilmerna på TV-shop och liknande för diverse magiska träningsredskap? Är det fortfarande någon som går på dem? Någon gapig brud eller spännig snubbe som pratar rakt in i kameran till JUST DIG medan några inoljade modeller med påklistrade leenden tränar med det aktuella träningsredskapet, som i själva verket är en helt vanlig jävla stjärtlapp som kostar fyrtionio spänn på Coop men nu säljs för ENDAST 499 kronor för att man har smackat på en käck logotyp, sågat ut ett extra handtag och säljer den med argumentet att den får plats under soffan, under sängen, i garderoben (tack, vi fattar!) och att man kan använda den medan man tittar på teve. Alla dylika reklamfilmer följer samma mall. Alla vill sälja på att du, JUST DU, kan träna framför teven. Här är ett tips. Stäng av teven! Ta en promenad. Det är gratis, fungerar antagligen bättre, och du slipper få huvudet förgiftat av säljknep. Att jag inte följer mitt eget råd är en annan sak, men jag betalar åtminstone inte för träningsredskap som påstås får mig att se ut som en tiokampare efter några veckors femminuterspass framför teven. Och varför måste det vara just tiokampare som visas upp? Kunde ni inte nöja er med något som var åtminstone avlägset sannolikt? För de där modellerna med sina sexpack har då inte byggt sina kroppar med några femminuterspass framför teven. Hur jag vet det? Jag vet det därför att produkten som säljs alltid är NY OCH REVOLUTIONERANDE! Case closed.

Före- och efterbilder är också spännande. Förutom att man var lite tjockare före så hade man också extremt dålig hållning, var osminkad och blev fotograferad i motljus. Det blir lite som Linda Skugges bilder där hon skulle visa hur man ser ut egentligen, bara det att hennes bilder är precis lika manipulerade som de modellbilder hon kritiserade.

Det läskiga med allt det här är att det uppenbarligen fungerar. Det måste det ju göra, annars hade det upphört. Vilket betyder att antalet människor som inte orkar tänka självständigt, som inte ifrågasätter, som sitter framför teven på en stjärtlapp och tillgodogör sig ännu mer propaganda, är betydande. Det i sig är en deprimerande tanke, men den förklarar väldigt mycket.


Andra bloggar om: , , ,

Alollola soseror inontote upoppop totilollol sostotororebobrororor

Idodagog hoharor PoPiroratotpoparortotietot enon hohelolsosidodesosanonnonononsos i DoDNoN. Anonnonononsosenon dodeloltotaror i enon DoDNoN:sos rorekoklolamomcocupop ocochoh kokosostotadode 90 000 kokrorononoror. PoPenongogaror sosomom vovi gogenonomom lolånon ocochoh dodononatotiononeror sosamomloladode inon boblolanondod vovårora gogroräsosrorötottoteror. MoMänonnonisoskokororsos voviloljoja atottot sostotälollola upoppop äror roröroranondode.

Anonnonononsosenon hoharor etottot enonkokeloltot bobudodsoskokapop momenon äror soskokrorivovenon popå rorövovarorsospoproråkok. LoLitote foföror atottot dodetot äror rorololigogtot ocochoh lolitote foföror atottot dodetot fofåror fofololkok atottot hohajoja totilollol, momenon ocockoksoså foföror atottot dodetot äror enon enonkokelol foforormom avov kokrorypoptoterorinongog. NoNi kokanon vovarora sosäkokrora popå atottot etottot kokomommomanondode sostotegog i övoverorvovakoknoninongogsossosamomhohälolloletot äror atottot foförorbobjojudoda kokrorypoptoterorinongog avov poprorivovatot kokomommomunonikokatotionon. I Enongoglolanondod äror dodetot roredodanon totvovånongog popå atottot lolämomnona utot kokrorypoptoterorinongogsosnonycockokelolnon totilollol popololisosenon omom dode vovilollol gogå igogenonomom dodinon dodatotoror.

SoSätottot sostotopoppop foföror dodumomhohetoterornona i hohösostot. RoRösostota popiroratot.

Behöver du hjälp att dekryptera? Klicka här.


Andra bloggar om: , , ,

”Jag tvingas skriva det här”


(Faksimil från Aftonbladets förstasida – klick leder till artikel. Note to self: Flytta pekaren från den del av en screenshot du avser klippa ut, plattnacke!)

Så var det dags att skälla på Aftonbladet. Igen. Idag har de lyckats med konststycket att både felanvända och överdriva ordet ”tvinga”, få med att folk ”rasar” samt hittat på ett citat att sätta som lockrubrik på förstasidan. Förvånande nog tycks ingen vara kränkt, vilket är en miss, men det är ändå något av en storslam.

Bakgrunden är alltså att människor har köpt resor till mardrömsön Guadeloupe i Västindien. Där har nu en strejk urartat till upplopp (enligt Aftonbladet, jag har inte kollat med andra källor eftersom nyheten i sig inte intresserar mig nämnvärt) och folk vill nu inte åka. Vilket jag kan förstå. Resebolaget Langley däremot tycker inte att det är så farligt och vill inte betala tillbaka några pengar. Vilket jag också kan förstå, ur ett rent ekonomiskt perspektiv.

Däri ligger alltså tvisten. Det är detta som nu Aftonbladet får till att folk rasar (i Guadaloupe rasar folk, här ser de på sin höjd en smula missnöjda ut på bild i tidningen) och dessutom så tvingas de resa. Hur då!? Ska Langley komma hem till dem och under vapenhot släpa dem till flygplatsen, fösa in dem i ett flygplan till Guadaloupe? Väl på plats kanske det finns folk som på samma sätt tvingar dem att bada i hotellpoolen eller äta en romantisk middag. Lägg av!

Inte ens om Aftonbladet i det påhittade citatet skrivit tvungen hade det varit korrekt, för ingen är tvungen att resa. Ja, det är skittråkigt att ha betalat för en resa man inte längre vill ha eftersom platsen man ska resa till inte verkar säker, och framför allt vore det skittråkigt att inte få tillbaka pengarna om man avstår från att resa, men ingen är väl för fan tvungen, än mindre tvingad?

Och så var det just det där med det påhittade citatet. Jag blir så trött på dylikt. Sätter man en rubrik inom citationstecken förväntar jag mig att citatet dyker upp i artikeln med en källhänvisning. Något sådant finns inte här, och det är knappast första gången. Så vem säger ”vi tvingas resa till kaoset”? Ingen vet, men tankarna leds automatiskt till paret på bilden, vilket får det att framstå som att det är de och inte Aftonbladet som är ute och snedseglar.

Om själva tvisten mellan Langley och deras kunder har jag inget direkt att säga. Det är hur artikeln är skriven och presenterad som retar mig och gör att jag än en gång tvingas rasa mot Aftonbladet.

Uppdatering: Aftonbladet har nu ändrat sig. Borta är hittepåcitatet på förstasidan. Borta är mardrömsön. Ingen rasar eller tvingas. Borta är också länkar till kommenterande bloggar, men det vet jag inte om det fanns några till att börja med. Men det är ju inte utan att man undrar. Jag gillar verkligen Aftonbladets attityd gentemot bloggosfären, jag tror att de uppriktigt försöker och vill interagera, men det är en bit kvar att gå. Det är inte ok att bara tillåta länkar till artiklar om kattungar och melodijävlafestivaler, men stänga funktionen så fort man skriver om prostitution eller får kritik.


Andra bloggar om: , , , , , intressant?

Finn färre fel

Nu har Coop rättat sin rekordfelskrivna skylt. Den är fortfarande full av fel, men det artar sig. Skam den som ger sig!

Morrica spekulerade förresten i att ”fariker” kanske är lila. Jag tittade på förpackningen och om en farik är det minsta lik en fabrik så är den röd.


Andra bloggar om: , , , ,

Mall för en lyckad debattartikel

Att skriva en debattartikel är en svår konst. Man måste fånga läsarens intresse så att hela artikeln blir läst, samtidigt som man måste framstå som kunnig i sitt ämne och presentera en poäng så att läsaren i slutet av artikeln håller med, eller åtminstone fått något att tänka på.

Därför har jag skapat en mall man kan följa. Den är vetenskapligt testad på Hittepåinstitutet i Schweiz och nu har den för första gången testats skarpt av Andreas Kleerup, som inte hade någon erfarenhet av att skriva debattartiklar förut. Resultatet är överväldigande. Lisa Magnusson är mycket förtjust (i tvärtomvärlden).

När nu mallen är sjösatt och har klarat alla test är det dags att ge den till världen. Jag delar härmed med mig av min debattmall enligt devisen sharing is caring. Följ bara dessa enkla stolpar så kan du också bli en framgångsrik debattör.

Lycka till!

Öppning.

lösryckt påstående utan inledande versal.

”någon form av drömmande låtsascitat”

tveksamhet?

Kortare predikan.

Ibland avslutas meningen med punkt.

Ibland inte

Alltid flummigt.

Men:

Nej

Nämn plötsligt ett band.

O stava som en fjortis.

Då blir det sjukt bra.

Engelska.

Svenska.

O sen stava lite mer som en fjortis,

Samt kommatera,

Före nytt stycke.

Intressant.

Rikta dig ibland till en fiktiv person

Du valde grammatik.

Försvara ditt missbruk av enter-knappen med att andra också suger.

Sympatifiska lite o så.

Fortsätt så.

Ett par rader.

Antyd att du egentligen gör goda saker i hemlighet.

Jättenytt stycke

Men fortfarande ingen punkt.

Gör en fullständigt obegriplig liknelse.

Förklara den obegripliga liknelsen så den blir riktigt obegriplig.

Uppmana läsaren att kamma sig.

Eller ta lite hostmedicin.

Inte skälla på sånt här.

Du tänker ändå inte att lära dig skriva.

O om nu någon av dina förebilder kan författa begripliga texter:

Tummen upp!

Gör någon form av statement.

Poängtera därefter att människor är olika.

Alla suger.

Slå fast att du har huvudet högt.

Jättenytt stycke.

Följ upp med en Mening som innehåller en omotiverad versal

Och ingen jävla punkt.

Eller hur?

Bra.

Lite svengelska igen:

Det gillar folk.

Så det så.

Fast det kanske inte är rätt.

Ooops.

Go Bananas Med Versalerna!!

O släng på ett par utropstecken

Men ingen punkt

Puss

Avsluta med ytterligare en obegriplig koppling

Ingen punkt

Feber


Andra bloggar om: , , , , , intressant?

Den lilla mangon som kunde

Jag var på firmafest i fredags. Efter tre dagars utbildningsmangel och diskussionsgrupper var det dags för drönarna att svänga sina lurviga till ett halvkasst coverband med en grottmänniska till sångare. Faktiskt avskyr jag dylika band mer än jag avskyr dansband, ty dansband låtsas åtminstone inte att de är något annat än töntar. Coverband som tar sig själva på för stort allvar däremot… Fy fan.

På det stora hela var det dock trevligt. Folk skötte sig, det minglades och skrattades och på det stora hela var det en lyckad fest. Åtminstone så länge jag var kvar. Ett minus dock till att krogen vi hyrt in oss på bara hade typ en sorts öl, som dessutom var någon jävla lite-variant. Det tycks som att ställen som vill vara lite fiiina rynkar på näsan åt öl, köper in några fjantiga lite samt möjligen Pripps Blå. Fast det kanske är lika skralt med vinet, vad vet jag. Det fiiina kanske består i att slippa välja?

Och så serverades det en buffé. Eller, som det skulle visa sig, en särskrivningsbuffé. Bland vanliga särskrivna förtäringsobjekt såsom oliv bröd och pasta sallad hittade jag ett par ovanligare delikatesser. Som choklad brownie. Alltså. Om vi antar att de menade chokladbrownie men inte var säkra på om det borde skrivas ihop eller isär, varför inte bara stryka prefixet choklad? Varför ska poängtera att det är just chokladbrownie? För att skilja den från all annan brownie som får sin bruna färg från höger istället för från kakao?

Som genom ett mirakel hade de lyckats skriva ihop västerbottenost, men naturligtvis inte kött spett (som för övrigt var helt vanliga, förvisso jävligt goda, kryddjärpar med en pinne i). Höjdpunkten på buffén var dock utan tvivel den lilla mangon som kunde. Mango friterade kyckling klubbor. Wow! Jag visste inte att genmanipulationen kommit så långt. En sådan mango vill jag också ha, istället för en vanlig skitmango som inte kan annat än ligga på köksbordet och ruttna. Kan den andra saker också? Dammsuga, rensa kattlådan, eller har den bara kockgener i sig? I så fall; kan den steka lax, koka potatis eller bara fritera saker? Lägg ner utvecklingar av robotar och AI, framtiden tillhör mangon!

Jag borde förstås inte ha blivit så förvånad, insåg jag senare. Jag menar, om en kiwi kunnat bli statsminister är det inte så märkvärdigt att en mango kan fritera kyckling.

Lika som frukt. Till vänster, en vanlig kiwi. Till höger, Fredrik Reinfeldt. Bilden från fruit species.


Andra bloggar om: , ,