“Bäste kund”
Jag är inte er bäste kund. Jag är antagligen inte ens nära. Om jag hade varit er bäste kund hade ni skickat ett brev som var personligt på riktigt, inte adresserat till “bäste kund”. Move along.

Häromdagen satt jag i en telefonkö. Med jämna mellanrum upplyste en röst mig om vilken plats jag hade i kön, samt hur många handläggare som arbetade för att hantera mitt ärende. Verkligen? Mitt ärende? Om trettiosju handläggare arbetar för att hantera mitt ärende, hur kommer det sig att jag inte ens har fått presentera mitt ärende ännu? Varför sitter jag i kö? Hur fullkomligt inkompetenta är ni om ni har satt trettiosju handläggare på mitt ärende och ändå inte ens klarat av att ta mitt samtal än? Någon är i behov av lite effektivisering. Så tänkte jag, istället för “åh vad trevligt!” som antagligen var den tänkta reaktionen. Det är möjligt att jag inte passar in i mallen riktigt, men hos mig hade ett meddelande i stil med “Just nu jobbar trettiosju handläggare med att beta av en ändlös ström av gnäll och dumma frågor. Det är strax din tur. Jippi.” fungerat bättre.

En bekant skrev på Facebook nyligen att någon ringde hem till honom och presenterade sig med tillägget “jag är inte en försäljare”. Min bekante tyckte att det var ett ytterst märkligt sätt att presentera sig för någon som inte är försäljare. Varför skulle någon som inte är försäljare öppna med att understryka att h*n inte är försäljare? Faktum är att det enda det gör är att få en att tänka “jahaaa, du är försäljare!” Jag funderar på att börja presentera mig med allt jag inte är, lite på måfå. Bara för att se vad jag får för reaktioner. Kanske trycka upp visitkort. Johnny Olsson – inte präst. Eller varför inte stolpa upp allt jag inte är i ett CV? Det borde ju sticka ut i alla fall.

Ett annat irriterande uttryck är när man använder procentsatser för att förklara hur säker man är på något, eller hur mycket man håller med. När det gäller säkerhet så är det hundra procent som gäller. Ibland 99,99. Då har man ändå lämnat en liten reservation och har ryggen fri om det skulle visa sig att man har fel. När det gäller medhåll är det hundra procent som gäller. Eller hundratio. Hur i helvete går det till? Kan någon matematiker vänligen förklara för mig hur det ens teoretiskt skulle vara möjligt att hålla med om något mer än helt? Det där med procentsatserna är förstås ett sätt att understryka sin trovärdighet, men jag vet inte… Folk vars procentskala spänner mellan 99,99 och 110 verkar inte särskilt trovärdiga alls i min bok.

Återigen: Jag är antagligen för grinig och cynisk för att passa in i mallen, men varför slarvas det så med trovärdigheten? Som alla de där reklamfilmerna på TV-shop och liknande för diverse magiska träningsredskap? Är det fortfarande någon som går på dem? Någon gapig brud eller spännig snubbe som pratar rakt in i kameran till JUST DIG medan några inoljade modeller med påklistrade leenden tränar med det aktuella träningsredskapet, som i själva verket är en helt vanlig jävla stjärtlapp som kostar fyrtionio spänn på Coop men nu säljs för ENDAST 499 kronor för att man har smackat på en käck logotyp, sågat ut ett extra handtag och säljer den med argumentet att den får plats under soffan, under sängen, i garderoben (tack, vi fattar!) och att man kan använda den medan man tittar på teve. Alla dylika reklamfilmer följer samma mall. Alla vill sälja på att du, JUST DU, kan träna framför teven. Här är ett tips. Stäng av teven! Ta en promenad. Det är gratis, fungerar antagligen bättre, och du slipper få huvudet förgiftat av säljknep. Att jag inte följer mitt eget råd är en annan sak, men jag betalar åtminstone inte för träningsredskap som påstås får mig att se ut som en tiokampare efter några veckors femminuterspass framför teven. Och varför måste det vara just tiokampare som visas upp? Kunde ni inte nöja er med något som var åtminstone avlägset sannolikt? För de där modellerna med sina sexpack har då inte byggt sina kroppar med några femminuterspass framför teven. Hur jag vet det? Jag vet det därför att produkten som säljs alltid är NY OCH REVOLUTIONERANDE! Case closed.

Före- och efterbilder är också spännande. Förutom att man var lite tjockare före så hade man också extremt dålig hållning, var osminkad och blev fotograferad i motljus. Det blir lite som Linda Skugges bilder där hon skulle visa hur man ser ut egentligen, bara det att hennes bilder är precis lika manipulerade som de modellbilder hon kritiserade.

Det läskiga med allt det här är att det uppenbarligen fungerar. Det måste det ju göra, annars hade det upphört. Vilket betyder att antalet människor som inte orkar tänka självständigt, som inte ifrågasätter, som sitter framför teven på en stjärtlapp och tillgodogör sig ännu mer propaganda, är betydande. Det i sig är en deprimerande tanke, men den förklarar väldigt mycket.

Andra bloggar om: uttryck, trovärdighet, reklam, marknadsföring

Anonnonononsosenon hoharor etottot enonkokeloltot bobudodsoskokapop momenon äror soskokrorivovenon popå rorövovarorsospoproråkok. LoLitote foföror atottot dodetot äror rorololigogtot ocochoh lolitote foföror atottot dodetot fofåror fofololkok atottot hohajoja totilollol, momenon ocockoksoså foföror atottot dodetot äror enon enonkokelol foforormom avov kokrorypoptoterorinongog. NoNi kokanon vovarora sosäkokrora popå atottot etottot kokomommomanondode sostotegog i övoverorvovakoknoninongogsossosamomhohälolloletot äror atottot foförorbobjojudoda kokrorypoptoterorinongog avov poprorivovatot kokomommomunonikokatotionon. I Enongoglolanondod äror dodetot roredodanon totvovånongog popå atottot lolämomnona utot kokrorypoptoterorinongogsosnonycockokelolnon totilollol popololisosenon omom dode vovilollol gogå igogenonomom dodinon dodatotoror.

SoSätottot sostotopoppop foföror dodumomhohetoterornona i hohösostot. RoRösostota popiroratot.

Behöver du hjälp att dekryptera? Klicka här.

Andra bloggar om: rövarspråk, piratpartiet, DN, reklamcup

Så var det dags att skälla på Aftonbladet. Igen. Idag har de lyckats med konststycket att både felanvända och överdriva ordet “tvinga”, få med att folk “rasar” samt hittat på ett citat att sätta som lockrubrik på förstasidan. Förvånande nog tycks ingen vara kränkt, vilket är en miss, men det är ändå något av en storslam.

Bakgrunden är alltså att människor har köpt resor till mardrömsön Guadeloupe i Västindien. Där har nu en strejk urartat till upplopp (enligt Aftonbladet, jag har inte kollat med andra källor eftersom nyheten i sig inte intresserar mig nämnvärt) och folk vill nu inte åka. Vilket jag kan förstå. Resebolaget Langley däremot tycker inte att det är så farligt och vill inte betala tillbaka några pengar. Vilket jag också kan förstå, ur ett rent ekonomiskt perspektiv.

Däri ligger alltså tvisten. Det är detta som nu Aftonbladet får till att folk rasar (i Guadaloupe rasar folk, här ser de på sin höjd en smula missnöjda ut på bild i tidningen) och dessutom så tvingas de resa. Hur då!? Ska Langley komma hem till dem och under vapenhot släpa dem till flygplatsen, fösa in dem i ett flygplan till Guadaloupe? Väl på plats kanske det finns folk som på samma sätt tvingar dem att bada i hotellpoolen eller äta en romantisk middag. Lägg av!

Inte ens om Aftonbladet i det påhittade citatet skrivit tvungen hade det varit korrekt, för ingen är tvungen att resa. Ja, det är skittråkigt att ha betalat för en resa man inte längre vill ha eftersom platsen man ska resa till inte verkar säker, och framför allt vore det skittråkigt att inte få tillbaka pengarna om man avstår från att resa, men ingen är väl för fan tvungen, än mindre tvingad?

Och så var det just det där med det påhittade citatet. Jag blir så trött på dylikt. Sätter man en rubrik inom citationstecken förväntar jag mig att citatet dyker upp i artikeln med en källhänvisning. Något sådant finns inte här, och det är knappast första gången. Så vem säger “vi tvingas resa till kaoset”? Ingen vet, men tankarna leds automatiskt till paret på bilden, vilket får det att framstå som att det är de och inte Aftonbladet som är ute och snedseglar.

Om själva tvisten mellan Langley och deras kunder har jag inget direkt att säga. Det är hur artikeln är skriven och presenterad som retar mig och gör att jag än en gång tvingas rasa mot Aftonbladet.

Uppdatering: Aftonbladet har nu ändrat sig. Borta är hittepåcitatet på förstasidan. Borta är mardrömsön. Ingen rasar eller tvingas. Borta är också länkar till kommenterande bloggar, men det vet jag inte om det fanns några till att börja med. Men det är ju inte utan att man undrar. Jag gillar verkligen Aftonbladets attityd gentemot bloggosfären, jag tror att de uppriktigt försöker och vill interagera, men det är en bit kvar att gå. Det är inte ok att bara tillåta länkar till artiklar om kattungar och melodijävlafestivaler, men stänga funktionen så fort man skriver om prostitution eller får kritik.

Andra bloggar om: aftonbladet, guadaloupe, langley, språk, journalistik, intressant?

Nu har Coop rättat sin rekordfelskrivna skylt. Den är fortfarande full av fel, men det artar sig. Skam den som ger sig!

Morrica spekulerade förresten i att “fariker” kanske är lila. Jag tittade på förpackningen och om en farik är det minsta lik en fabrik så är den röd.

Andra bloggar om: coop, skyltar, språk, humor, svenska

Lycka till!

Öppning.

lösryckt påstående utan inledande versal.

“någon form av drömmande låtsascitat”

tveksamhet?

Kortare predikan.

Ibland avslutas meningen med punkt.

Ibland inte

Alltid flummigt.

Men:

Nej

Nämn plötsligt ett band.

O stava som en fjortis.

Då blir det sjukt bra.

Engelska.

Svenska.

O sen stava lite mer som en fjortis,

Samt kommatera,

Före nytt stycke.

Intressant.

Rikta dig ibland till en fiktiv person

Du valde grammatik.

Försvara ditt missbruk av enter-knappen med att andra också suger.

Sympatifiska lite o så.

Fortsätt så.

Ett par rader.

Antyd att du egentligen gör goda saker i hemlighet.

Jättenytt stycke

Men fortfarande ingen punkt.

Gör en fullständigt obegriplig liknelse.

Förklara den obegripliga liknelsen så den blir riktigt obegriplig.

Uppmana läsaren att kamma sig.

Eller ta lite hostmedicin.

Inte skälla på sånt här.

Du tänker ändå inte att lära dig skriva.

O om nu någon av dina förebilder kan författa begripliga texter:

Tummen upp!

Gör någon form av statement.

Poängtera därefter att människor är olika.

Alla suger.

Slå fast att du har huvudet högt.

Jättenytt stycke.

Följ upp med en Mening som innehåller en omotiverad versal

Och ingen jävla punkt.

Eller hur?

Bra.

Lite svengelska igen:

Det gillar folk.

Så det så.

Fast det kanske inte är rätt.

Ooops.

Go Bananas Med Versalerna!!

O släng på ett par utropstecken

Men ingen punkt

Puss

Avsluta med ytterligare en obegriplig koppling

Ingen punkt

Feber

Andra bloggar om: andreas kleerup, debattartikel, newsmill, svenska, språk, intressant?

På det stora hela var det dock trevligt. Folk skötte sig, det minglades och skrattades och på det stora hela var det en lyckad fest. Åtminstone så länge jag var kvar. Ett minus dock till att krogen vi hyrt in oss på bara hade typ en sorts öl, som dessutom var någon jävla lite-variant. Det tycks som att ställen som vill vara lite fiiina rynkar på näsan åt öl, köper in några fjantiga lite samt möjligen Pripps Blå. Fast det kanske är lika skralt med vinet, vad vet jag. Det fiiina kanske består i att slippa välja?

Och så serverades det en buffé. Eller, som det skulle visa sig, en särskrivningsbuffé. Bland vanliga särskrivna förtäringsobjekt såsom oliv bröd och pasta sallad hittade jag ett par ovanligare delikatesser. Som choklad brownie. Alltså. Om vi antar att de menade chokladbrownie men inte var säkra på om det borde skrivas ihop eller isär, varför inte bara stryka prefixet choklad? Varför ska poängtera att det är just chokladbrownie? För att skilja den från all annan brownie som får sin bruna färg från höger istället för från kakao?

Som genom ett mirakel hade de lyckats skriva ihop västerbottenost, men naturligtvis inte kött spett (som för övrigt var helt vanliga, förvisso jävligt goda, kryddjärpar med en pinne i). Höjdpunkten på buffén var dock utan tvivel den lilla mangon som kunde. Mango friterade kyckling klubbor. Wow! Jag visste inte att genmanipulationen kommit så långt. En sådan mango vill jag också ha, istället för en vanlig skitmango som inte kan annat än ligga på köksbordet och ruttna. Kan den andra saker också? Dammsuga, rensa kattlådan, eller har den bara kockgener i sig? I så fall; kan den steka lax, koka potatis eller bara fritera saker? Lägg ner utvecklingar av robotar och AI, framtiden tillhör mangon!

Jag borde förstås inte ha blivit så förvånad, insåg jag senare. Jag menar, om en kiwi kunnat bli statsminister är det inte så märkvärdigt att en mango kan fritera kyckling.

Lika som frukt. Till vänster, en vanlig kiwi. Till höger, Fredrik Reinfeldt. Bilden från fruit species.

Andra bloggar om: språk, särskrivning, mango,

Artikeln om Gulli blir alltså, sammanfattad och översatt till svenska: Gulli fick ett epileptiskt anfall och fick medicin mot epilepsi. Av medicinen blev hon gammal. Sedan var hon gammal i elva år, så gammal att hon nästan dog, men därefter blev hon plötsligt… ung? Det måste hon ha blivit, för om gammal är sjukdomstillståndet måste ung vara frisktillståndet.

Ruskig historia på det stora hela, men när tidningen som rapporterar om det inte kan hålla sig till rätt begrepp blir det löjeväckande. Och jo, jag vet att man i folkmun ofta pratar om senilitet istället för demens, men tillståndet är faktiskt just demens, varav senil demens (åldersdemens) är en underkategori. Om man nu alls ska prata om senil demens – numera kategoriserar man demens efter var i hjärnan den sitter, snarare än när i livet den inträder.

Eftersom Gulli blev dement för elva år sedan och är 75 idag så innebär det att hon var 64 innan hon, enligt Aftonbladet, blev gammal. Då skulle hon tekniskt sätt inte räknas som åldersdement, utan som presenil dement, eftersom gränsen, enligt de källor jag googlade fram lite snabbt, anses gå vid 65 års ålder. Faktiskt blev hon nog inte ens dement i den bemärkelsen, utan gick in i ett demensliknande tillstånd, eller falsk demens.

Fast det skulle väl inte bli en lika bra rubrik: “Gulli, 75, fick fel medicin – gick in ett demensliknande tillstånd”. Vi vet ju vid det här laget att det är rubriken som är det viktiga, inte innehållet eller fakta.

För att vi inte ska missa det har Aftonbladet fetat ordet senil.

Andra bloggar om: aftonbladet, gulli, journalistik, senil, demens, språkvård

Det må väl vara hänt att samma mail dyker upp flera gånger med ojämna mellanrum. Såvida man inte jobbar på FRA kan man heller inte gärna förvänta sig att kollegorna har koll på vilka mail man fått och inte. Det är inte det som stör mig.

Nej, det som verkligen irriterar mig är att för varje gång ett sånt där humormail ploppar upp så har någon “rättat” det. Alltid till det sämre. Hur fan går det till? Jag är ganska säker på att de där texterna hjälpligt var rättstavade första gången de dök upp. Nu får jag allt fler repriser fulla av felstavningar, särskrivningar, överdrivet användande av skiljetecken och allehanda konstigheter. Varför?

Det kan förvisso inte helt uteslutas att det helt enkelt är jag som har blivit äldre, grinigare, petigare och kanske dessutom utvecklat mitt språksinne genom åren. Att jag helt enkelt uppmärksammar felaktigheterna på ett annat sätt nu än då. Men om det är den enda förklaringen skulle det innebära att vartenda humormail någonsin ursprungligen har nedtecknats av en dyslektiker. Det verkar inte troligt.

Kvar sitter jag då med förklaringen att någon “rättat” texterna. Men varför? Är det någon i den långa mailkedjan som irriterar sig så förbannat på alla ihopskrivningar och mesiga meningsavslut med bara ETT skiljetecken att h*n känner sig nödgad att laga det? Eller är det rent av så att det rör sig om enstaka stackare som fortfarande inte har lärt sig grundläggande copy/paste-teknik eller ens hur man vidarebefordrar mail, och därför skriver av det inkomna mailet?

Vilken förklaringen än är till att ni gör så här; sluta! Förresten är det väl ett upphovsrättsbrott att ändra i ett verk utan upphovsmannens tillåtelse? Jag ska skicka IFPI på er!

För de som inte gjorde kopplingen direkt så är titeln en liten hyllning till Vem i helvete … ?!

Andra bloggar om: vem i helvete, humor, mail, kedjebrev, särskrivning, språk, intressant?

Andra bloggar om: encoding

Andra bloggar om: feven, svengelska, yo

Först ut: Direktöversatta engelska ord. Det är inte alltid fel. Ibland är det kul och fyndigt. Lite käckt sådär. Ibland är det fånigt. Det är en hårfin skillnad. Tumregeln är att när jag gör det är det fräscht och när du gör det är det… ja, ostigt. Ostigt är ett ostigt uttryck.

Annars stör jag mig rätt mycket på när man använder engelska ord istället för fullt användbara svenska motsvarigheter, och ännu mer stör det mig när man slänger in plural-s på svenska ord. Oftast sker det på förkortningar. När man förkortar dagböcker db och gästböcker gb så slänger man gärna på ett s när man skriver i plural; db:s och gb:s. Jag har även sett bh:s. (Ska man vara lite språkpolis så är även det mer vedertagna bh:ar fel eftersom bh är en förtkortning av bysthållare, vilket det även heter i plural. Således ska inte bh ha någon ändelse heller i plural. Nu har dock bh blivit såpass anammat att det är ett eget ord, och borde då kanske konsekvent skrivas behå på samma sätt som man får skriva teve.)

Ett riktigt ostigt engelsk ord, när det används på svenska, är well. Gärna följt av tre punkter. Jag avskyr det verkligen. När någon börjar en mening med “well…” så läser jag “nu ska jag i nedlåtande och överlägsen ton ägna en stund åt att klappa dig på huvudet”. Det betyder inte alltid det, men det är så jag tolkar det. Att inleda med “well…” är att vifta med ett rött skynke framför mig.

Sen hatar jag rent allmänt felaktiga uttal av ord, eller när man till och med använder fel ord. Säg datan och jag är nära att brisera. Töggömmi, suddigum (men aldrig tuggigum, är inte det konstigt?), ijenklien, interjuv, jallefall…

Vissa ostar är dialektala. Häromkring säger man härna och därna och det är fult. Bonnigt. När man säger vart men menade blev är också bonnigt. Och i mina ursprungstrakter i och kring Gävle hittar man på saker. Man går inte omkring och ljuger alltså. Eller jo, det gör man ju på sätt och vis, för när man letar efter nyckeln och sen hittar den så säger man att man har hittat på den. Och det är ju inte sant. Det var Heinz Harald Nückl som hittade på nyckeln. Eller nycklen, som man säger i Skåne. Ostigt!

Men i vanlig ordning är det sportkommentatorer som står för de största och mest illaluktande ostarna. I hockeykommentatorsfären direktöversätter man line till lina trots att det finns ett vedertaget svenskt ord: Kedja. Man pratar om overtime och play off istället för övertid och slutspel. Rightskytt är ett riktigt ostigt ord. Är det nåt fel på att säga högerskytt? Och så har hockeykommentator en väldigt konstig uppfattning om riktningar. Man “lugnar upp”. Jodå. Vi andra lugnar ner oss, men i hockey lugnar man upp. Dessutom räcker det inte att stoppa pucken/motståndaren/anfallet. Nej, man “stoppar upp” också. Att stoppa upp pucken låter lite kinky på något sätt. Att stoppa upp motståndaren låter rent bestialiskt!

Tänk er ett besök i en framgångsrik hockeybacks troférum. Ett par pokaler från lyckade play offs, pucken han scorade det matchavgörande målet med i overtime (fast ijenklien styrde den på en medspelare, men jallefall) och åtta uppstoppade rightskyttar. På datan har han en inspelning där han blir interjuvad, och höjdpunkten i hans trofésamling är töggömmit som Tommy Sjödin tappade när vår spelare lyckades tackla honom över sargen.

En Stilton, fotad av PDPhoto.org. Man kan riktigt se hur den luktar.

Jag passar vidare till Sagor från livbåten, Nina, Rosetta Sten och, well… deep|edition.

Nuff said.

Andra bloggar om: ost, språk, uttryck, svengelska

Nick Angell är inne på sitt tredje år i Sverige. I den här stan finns det folk som är inne på tredje generationen och behärskar svenska språket betydligt sämre än honom. Är det inte märkligt?

Fast å andra sidan säger ju ursprungsbefolkningen såna härna och sånt härnt och tror att vi ijenklien bor i en stad som heter Sötelje (och stavas Södertälyeah!). Där har vi nog förklaringen.

Andra bloggar om: språk, svenska

Det pågår en glidning av ords innebörd, och det är pressen som bär ansvar för den. Till exempel missbrukas ord som “mobbning” och “kränkning” och vad värre är; de förminskas. De förlorar sitt värde. En kränkning, en riktig kränkning alltså, är något mycket allvarligt. Att någon skojar lite och man själv inte har någon humor är ingen kränkning. För att inte tala om mobbning. Det är något verkligen allvarligt. När Hey Baberiba driver med kungafamiljen är det inte mobbning. När den ena kändisen pratar bakom ryggen på den andra kändisen i något av alla kändisprogram är det inte heller mobbning.

Det här är inte bara slarv från medias sida, det är en avsiktlig och systematisk utarmning av språket i syfte att kränga fler blaskor. Men det sker på bekostnad av att när någon verkligen blir kränkt eller mobbad på riktigt kommer man att rycka på axlarna och säga “äh, de skojade ju bara”. Dessutom kommer inte dessa kraftord att kränga några blaskor åt pressen särskilt länge till just för att orden snart inte uppfattas som kraftiga längre. När det gäller kränkningar har det nog redan skett; kränkningar hit och dit har blivit ett skämt.

Ännu allvarligare är det emellertid att man, avsiktligt eller inte, använder fel ord på saker och ting. Jag tänker i första hand på fildelning. Fildelning är inte olagligt, har aldrig varit och, om inte vansinnet tar över helt, kommer heller aldrig att bli olagligt. Fildelar gör nämligen nästan alla på internet. När jag lägger upp den här texten fildelar jag eftersom jag delar med mig av en textfil. Visserligen är det inte en regelrätt fil när jag lägger ut den, men å andra sidan består min blogg av en massa php-filer som ni läsare tar del av. Liksom ni tar del av bilden här till vänster. Det är en fil. Utan fildelning har vi inget internet.

Vad som däremot är olagligt är att kopiera och sprida upphovsrättsskyddat material. Men det är inte synonymt med fildelning. När man läser om det hela i media används dock konsekvent ord som “fildelning” om spridning av upphovsrättskyddat material och “fildelare” om de fruktansvärda skurkar som gör sig skyldiga till detta. Fildelningsprogram används faktiskt till annat än att sprida upphovsrättsskyddat material. Jag vet att det kommer som en chock för en självgod musikindustri som givit oss storheter som Spice Girls, Britney Spears och Ronan Keating, men det finns människor som skapar sin egen musik och delar med sig av den.

Upphovsrätt är ett annat missbrukat ord. Upphovsrätten är upphovsmannens rättigheter, inte bolagens. Jag är inte insatt i andra länders lagstiftning och kan inte uttala mig för deras räkning, men i Sverige kan du inte avsäga dig din upphovsrätt. (Jo, det går såklart om jag redan från början går med på att säga att det är Sony som har skrivit låten, inte jag, men då är jag ju dum i huvudet.) Däremot överlåter upphovsmannen ofta till bolag vissa ekonomiska rättigheter. Rätten att sprida och tjäna pengar på materialet. Upphovsrätten inträder för övrigt så fort ett alster anses ha uppnått verkshöjd. Jag citerar:

Verkshöjd innebär att ett verk inte ska ha kunnat framställas av någon annan, oberoende av den förre. Verkshöjden inbegriper inte idéerna, motivet eller innehållet i ett verk, utan dess unika form, uttryck och gestaltning. Verket får inte vara så enkelt att “vem som helst” skulle kunna komma på det.

Med andra ord borde inte någonting som spelas på MTV, Radio Rix eller liknande omfattas av upphovsrätten…

Jag får en känsla av att de här språkglidningarna inte är oavsiktliga. Mobbning och kränkning ska sälja tidningar, liksom allehanda prefix som “döds-”, “sex-” och “chock-”. Det är lite svårare att se varför media använder ord som fildelare när man menar pirater eller upphovsrätt när man menar immateriell rätt. Men resultatet av det är inte svårt att lista ut: Att skapa opinion. Genom att prata om upphovsrätt ger man den oinsatte en känsla av att det är den stackars konstnären som drabbas, inte det stora företaget. Och genom att prata om fildelare istället för pirater misstänkliggör man alla. Man sprider lite panik, hotar med hårdare tag och får föräldrar att dra ur nätverksjacket för att inte tonåringarna ska kunna ägna sig åt fildelning via Messenger eller, huvva!, DC++.

I själva verket är fildelning, även av upphovsrättsskyddat material, en fördel för många mindre kända musikskapare. De stora hitmakarna som gör den tuggummipop som spelas i fyrahundraarton radio- och tv-kanaler varje dag får fram sin musik ändå. Man kan inte undvika den. Men för oss som inte gillar skit finns det knappt några sätt att komma i kontakt med den musik vi vill åt. Alternativet blir då gamla (o)hederliga tips. Mun mot mun-metoden, eller multi level marketing. Man tipsar en kompis, skickar ett par låtar och om kompisen gillar musiken kanske han köper sig en skiva eller två. Det kan också hända att han inte gör det, men utan att ens ha hört musiken innan blir det definitivt ingen affär. Och eftersom vi redan konstaterat att det knappt existerar några sätt att få höra musiken i förhand i radio eller tv så återstår just fildelning, inklusive piratikopiering, som enda alternativ till att köpa grisen i säcken.

Förresten hittade jag på regeringens hemsida en text som klart och tydligt deklarerar rätten att kopiera saker för privat bruk. Jag får kopiera skivor jag har köpt för eget bruk, för att dela med mig inom familjen och till vänner (givetvis inte i någon större utsträckning). Film- och musikindustrin försöker få oss att tro att vi inte ens får göra säkerhetskopior. Men vad som då slår mig är: Kan man anföra att DRM strider mot svensk lagstiftning i och med att det fråntar mig min lagliga rätt att kopiera en CD jag betalat för?

C:et som folk sätter ut i onödan – om deras verk är något att ha omfattas det ändå av upphovsrätten.

Andra bloggar om: upphovsrätt, copyright, fildelning, pirater, språk, media, intressant?

Om Hallands floder under en bättre middag kommer på tal kan man inte stå upp och ursäkta sig för att sedan med hjälp av nätet försöka ta reda på dessa floders namn.

Var det verkligen det bästa du kunde komma på? Om Hallands floder under en bättre middag kommer på tal så föredrar jag ett Ultimate Cheesemål på mAx. Om Hallands floder under en bättre middag kommer på tal är bättre middagar nämligen så tråkiga och krystade att det är rent sorgligt. Möjligen kan värden eller värdinnan ta upp ämnet just för att signalera till gästerna att de för länge sedan överskridit sina privilegier som gäster. När Hallands floder kommer på tal är det dags att gå hem!

Richard Schwarzs resonemang påminner inte så lite om en lärare jag hade i gymnasiet som förklarade att vi gick i skola i tolv år för att lära oss lösa korsord. Det gick till ungefär så här:

Jag: Varför läser vi grekisk mytologi i ett ämne som heter svenska?
Hon: För att det står i skolplanen.
Jag: Jahaaa! (Ja, jag var spydig redan då. Det är en naturbegåvning.) Men det står väl i skolplanen av en anledning, eller hur?
Hon: Ja, det tillhör allmänbildningen.
Jag: Ok. Men när kommer jag någonsin att få användning av mina kunskaper i grekisk mytologi?
Hon: Allmänbildning är alltid användbart. Till exempel när ni kommer ut i arbetslivet och vill kunna delta i samtalen på fikarasterna.
Jag: På vilka arbetsplatser diskuterar man grekisk mytologi på fikarasterna!?
Hon: Njae… Kanske inte just grekisk mytologi.
Jag: Så när kommer jag att ha nytta av det vi läser just nu?
Hon: Ibland i korsord förekommer det referenser till grekisk mytologi…

Senare, utanför skolan märk väl, har jag fått mycket bättre förklaringar till varför vi tragglade grekisk mytologi på svenskalektionerna. Bland annat att det förekommer uttryck i vårt språk som tar sitt ursprung där (Oidipussyndrom, nemesis), men med det resonemanget kan man även motivera sportkunskap på svenskalektionerna. Tänk på alla sporttermer som infiltrerat språket: Stolpskott, vandringspokal, det bland politiker och andra officiella personer så populära time out (som förstås är något helt annat än pöbelns sjukskrivningar), kick-off, att ha bollen, etcetera. En annan förklaring är att mycket litteratur är uppbyggd enligt samma mallar som intrigerna i den grekiska mytologin. Om bara någon kunde ha sagt det när jag gick i skolan så kanske jag hade passat på att lära mig det också.

För nej, skolan ska inte vara en automat där man okritiskt fylls med uppgifter som man sen genom en knapptryckning ska kunna återge ordagrannt. Det finns inget syfte med sådant. Det viktigaste skolan kan göra är att lära eleverna att vara kritiska och ifrågasätta. Den första frågan borde alltid vara: Varför ska jag lära mig det här? Den lärare som inte kan förklara nyttan med sitt eget ämne borde omedelbums byta yrke.

Barn vill lära sig saker. Alla barn går igenom den där fasen då hela deras tillvaro tycks gå ut på att göra livet surt för omgivningen genom att sätta “varför då?” på repeat. Kanske är det redan där vuxenvärlden börjar kväsandet genom att lära barnen att de är besvärliga när de frågar saker. Visst blir det “varför då?” in absurdum till slut men låt det bli det då. Erkänn ibland att du som vuxen inte vet mer om ämnet och därför inte kan besvara alla följdfrågor, men uppmuntra frågandet.

Skolan ägnar sig i mångt och mycket åt att ta död på barnens nyfikenhet och kunskapstörst istället för att uppmuntra den. Ett ypperligt exempel på det är läsdöden. Det är inte för att det är tråkigt att läsa som ungdomar inte läser böcker; det är för att skolan har tvingat dem att läsa tråkiga böcker skrivna av mossiga gamla farbröder som skriver högtravande om saker som ungdomar skiter högaktningsfullt i, och därigenom har de lärt sig att böcker är mördande tråkiga.

Huruvida skolan blivit bättre eller sämre på att ta död på barns vetgirighet sedan Richard Schwarzs tid kan jag inte svara på, men när herr Schwarz försöker leda i bevis att han inte tagit någon skada av den skola han gick i lyckas han inget vidare.

Och Richard; kul för dig att du kan rabbla floder som ett rinnande vatten, kasta slungboll, sy korsstygn och recitera psalmer ur minnet. Själv kan jag föra en konversation på engelska, något din generation generellt är rätt dålig på. Min drygt åttio år gamla mormor har vid ett flertal tillfällen uttryckt att “tänk om vi hade fått lära oss lite engelska glosor istället för psalmer”.

Jag kan dessutom spela gitarr, men det lärde jag mig på fritiden eftersom skolan gjorde sitt bästa för att kväva mitt musikintresse i sin linda med hjälp av tramporgel och just psalmer, och sedan med blockflöjter. Jag kan hantera en dator, vilket även det är förvånande mot bakgrund av den skrattretande datorundervisning som bedrevs på min gymnasieskola (vår så kallade datorlärare var egentligen en maskinskrivningslärare som verkade livrädd för datorer och blev smått hysterisk så fort någon av oss, i ungdomlig nyfikenhet, startade något annat program än det program hon beordrat oss att starta) och jag kan till och med få till det i sänghalmen trots skolans för alla inblandade parter pinsamma och traumatiska sexualundervisning. Som lök i äppelhögen kan jag avslutningsvis leka med språket och roa mig med att blanda ihop uttryck, samt tänka själv. Allt detta har jag dock lärt mig på egen hand.

Andra bloggar om: skola, lärande, lärare, richard schwarz, grekisk mytologi, svenska, plattnackar, intressant?

Den ständiga globaliseringen och internationaliseringen, inte minst inom näringslivet, är en annan orsak till att vi översvämmas av engelska ord. På sina håll har det för länge sedan passerat gränsen för det löjliga med alla team coordinators och annat dumt istället för fullt fungerande svenska ord som gruppchef, arbetsledare eller skiftbas. Det finns heller knappt en detalj i en dator som heter något svenskt längre. Det verkar inte ens självklart att det heter just dator längre. I en kass reklamfilm jag såg nyligen användes just ordet computern i bestämd form. Vedervärdigt!

Därför gillar jag SvD:s initiativ saknade ord. Att med gemensamma krafter uppfinna nya ord kan inte vara fel. Tvärtom; med lite tur får vi oss en släng av den isländska modellen där man sätter en ära i att hitta på nya ord vid behov, och gärna återanvända gamla. Det isländska ordet för dator, tölva, är en sammansättning av tal (som i räkna) och völva som är ett utdaterat ord för spåkvinna. Nog kan Islands styvnackade motvilja mot låneord tyckas konservativ i överkant, men Island kommer å andra sidan att ha ett eget språk långt efter att vi bytt ut vårt eget mot engelska.

Vad gör det då, kan man fråga. Jag vet inte. Vi kanske kan fråga någon afrikansk stam. Eller några nordamerikanska indianer. Språket är en del av ett kulturellt arv. Ska något som utvecklats under århundraden avvecklas på ett par generationer?

Nej, fram för mer initiativ liknande SvD:s. Själv bidrar jag bara med spridandet av nedlåtande epitet som plattnacke och ålbete men det är fan så användbara ord. Betydligt mer användbart än team coordinator.

Andra bloggar om: språk, ord, svenska, isländska, engelska, intressant?

För länge sedan berättade en vän att veganer i Umeå sprayat sitt mest intelligenta argument någonsin på en husvägg: “Skulle du äta din mormor?” Frågan tycks mer aktuell än någonsin.

Andra bloggar om: dagens lunch, pensionärer, restaurang valvet, skyltar

I sina, förvisso välmenande, försök att skriva korrekt sammansätter man ord som inte alls ska vara sammansatta. På kort tid har jag råkat på nyskapande konstellationer som dagsfärsktbröd och fastpris och jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Det är tragikomiskt.

Min gissning är att det rör sig om någon form av hyperkorrektion. Jag håller för troligt att de felaktigt sammansatta orden inte är en tillfällighet, utan ett resultat av att särskrivningssjukan uppmärksammats och skällts ut. Det kom tillbaka och bet oss rätt ordentligt.

Som liga straffargud påengång, som anflafabeterna skulle skriva.

Andra bloggar om: särskrivningar, ihopskrivningar, svenska, språk

Efter att dr Svett konstaterat detta skrev han ut ett litet informationsblad åt mig med sånt jag behövde veta. Fint, tack, ta mina pengar och adjö. Släpp ut mig i friska luften. Informationsbladet tittade jag inte på förrän på kvällen när jag låg i sängen, och jag höll ändå på att ramla omkull. Detta är nämligen vad jag fick med mig (klicka på bilden för stor och läslig version):

Det här är inte bara den mest icke-informativa (ininformativa?) dynga jag läst på mycket länge, det måste dessutom vara skrivet av en dyslektisk gråsugga med svåra koncentrationssvårigheter. Redan i tredje meningen lärde jag mig att nickel är en av de vanigaste metallerna i vår omgivning.

Förutom bristen på information och begriplighet fann jag det intressant att det här och var letat sig in spontana mellanslag. Det är inte ens särskrivningar, det är bara slumpmässiga mellanrum. Dragkedj or. Pl ast. Svå rt. Allv arligt. På vissa ställen ser det ut som att man möjligen skulle kunna skylla på typsnittet (välj ett annat typsnitt då!) men då borde det där mellanrummet dyka upp konsekvent i såväl allergen som allergisk. Det gör det inte. All ergisk, men inte all ergen.

Även om nickel finns i rostfritt stål är allergiska reaktioner mot produkter i rostfritt stål, t.ex. dentala och kirurgiska instrument, är sällsynta eftersom bara minimala mängder frisätts.

Jag får utslag av den meningen.

Nickel finns naturligt i mat och detta kan orsaka problem för de som är extremt känsliga.

Då kanske man borde upplysa om vilken mat som innehåller nickel då? Eller är det kört om man är så känslig?

Hur undviker du nickel?

Det gör jag inte, därav utslagen.

Undvik hudkontakt

Hud innehåller alltså nickel? Inget mer hångla alltså. Crap!

Mat som innehåller nickel är vanligtvis inga problem men om du är allv arligt överkänslig.

Gah!

Om du misstänker att du utsätts för denna allergen på arbetet, f råga din arbetsgivare om Produktsäkerhets blad.

Jag hoppas att den där Produktsäkerhet gör mer informativa blad än Vitaflo.

Informera sjukvårdspersonal du kommer i kontakt med att du är allergisk mot nickel och begär produkter som är fria från denna allergen.

Så nästa gång jag tar ut pengar nere vid sjukhuset måste jag alltså informera eventuell personal som står utanför och röker om att jag är nickelallergiker?

Här kommer min absoluta favorit:

Att se upp med?
Synonymer
Nickel salt

Att se upp med, frågetecken. Frågar ni mig? Gissar ni bara? Men jag ska alltså passa mig för synonymer? Hmm. Ingen mer hudkontakt och inga mer variationer i språket. Nickelallergi är ingen lek! Att jag ska akta mig för nickel kunde jag nästan ha listat ut själv. Salt?

Denna lista är inte fullständig.

Inte? Vad mer ska jag akta mig för då? Starka verb? Rim?

När du köper produkter som kan komma i kontakt med huden, undersök i innehållsförteckningen om den innehåller något av ämnena i listan ovan. Om något finns, kontakta apoteket eller din läkare för passande alternativ.

Först och främst vill jag applådera att man lyckats hålla ihop, och rättstava, det långa ordet innehållsförteckningen. Om det finns synonymer, nickel eller salt i det jag handlar ska jag alltså ringa till apoteket för rådgivning? Det lär ju utesluta det mesta i matväg, för visserligen är de flesta matvaror synonymfria (tack och lov!) men salt finns i praktiskt taget allt ätligt, och enligt informationsbladet även nickel. “Om något finns…” Aha! Så länge inte det stora Ingentinget från Den Eländiga Historien tagit över världen ska jag ringa till apoteket?

Denna information ersätter inte den information som ges av sjukvården utan skall ses som ett komplement till denna.

Det hade ju varit bra om dr Svett hade läst den raden och faktiskt informerat mig istället för att skriva ut den här skiten som om det vore allt jag behövde och sen skicka iväg mig. Och allt detta har jag alltså betalat för. Det är ju så man skäms.

Andra bloggar om: vård, nickel, allergi, nickelallergi, språk, svenska
intressant?

Jag försov mig lite idag. Eller ganska mycket. Faktiskt vaknade jag i Södertälje exakt på klockslaget då jag skulle träffa Besökaren vid Universitetet för en omgång tennis. Även om Universitetet hade varit inhyst hos granntanten skulle jag inte ha hunnit till utsatt tid som ni förstår, och Universitetet är inte inhyst hos granntanten. Universitetet ligger en halvtimmes bilfärd i laglig hastighet norrut, under förutsättning att det inte är köer på Essingeleden (vilket det tack och lov inte brukar vara vid den tiden).

Eftersom tennis är viktiga grejer kastade jag i all hast ihop mina prylar, vräkte in både mig själv och grejerna i bilen, startade med en rivstart och kastade mig dödsföraktande ut på regnvåta vägar med vindrutan full av imma. Att jag inte ser någonting är inget bekymmer så länge alla andra har vett att hålla sig undan.

Normalt är det som sagt inga köer på Essingeleden vid lunchtid på tisdagar, och då brukar man kunna lägga sig längst ut i högerfilen och tuffa på i lugna 100-110 km/h, men idag var ingen vanlig dag ty strax före Essingeleden kom jag ikapp en polisbil. Jag drog snabbt slutsatsen att polisen inte skulle uppskatta att bli omkörd – poliser har rykte om sig att ha vissa issues med folk som kör fortare än de själva (antagligen har poliserna erektionsproblem och kompenserar det med att köra fort och vifta med batonger). Visserligen kunde poliserna kanske visa sig ha överseende med att jag var försenad till en viktig tennismatch, men de skulle lika gärna kunna uppfatta situationen som hotfull om jag rusade ur bilen och halade fram min tennisracket, så jag saktade motvilligt ner och la mig bakom dem och hoppades att de skulle gå upp i rök innan Essingeleden.

Det gjorde de givetvis inte. Ni kan tro att det var en både frustrerad och munter Josh som puttrade på i lagliga 70 km/h bakom polisbilen och såg andra komma farande i de mer normala 100 knycken för att sedan tvärnita när de fick syn på snuten. Och sen kom nästa och nästa och nästa, och det var då det slog mig: Essingeleden hade förvandlats till en trafikkö, och det var polisbilens fel. Någon borde faktiskt berätta för polisen om inflationen. Det är ju ett tag sen skyltarna på Essingeleden sattes upp och 70 km/h på den tiden motsvarar ungefär 100 knyck i dagens hastighetsvärde. Det vet ju alla.

Så där har ni det. Polisen orsakar trafikstockning. Om vi avskaffar trafikpolisen blir vi av med en stor del av trafikproblemen, och dessutom får vi pengar över som vi kan använda till något annat. Byta ut 70-skyltarna till något modernare till exempel. Eller till arbetslösa polisers a-kassa.

Eller till språkkurser för anställda vid Vägverket. Jag fick nämligen mitt skattemärke idag, och i brevet låter Vägverket meddela bland annat att man inför “skattelättnad för vissa diesel drivna fordon”. När jag blir diktator ska jag införa laglättnad för misshandel av särskrivare. Folk ska få betala språkskatt och tvingas gå runt med ett märke i pannan som visar att de har pröjsat och att de kan stava. Inget märke, inget skydd i lagen.

Tennismatchen? Den vill jag inte prata om. Vid närmare eftertanke har den nog aldrig ägt rum, och om ni hör något annat så är det bara en illvillig, sionistisk historieförfalskning.

Andra bloggar om: polis, trafik, bilkö, särskrivning, språk, tennis
intressant?

Gästerna runt bordet var:

• Ebba Witt-Brattström, professor i litteraturvetenskap och känd avhoppare från Feministiskt initiativ. Jag minns att hon skrev en bitsk och mycket träffsäker artikel om den så kallade miljonsvenskan som hon fick mycket skit för eftersom hon a) inte var tillräckligt pk och b) hade rätt.
• Fredrik Lindström, programledare, författare och lingvistikforskare. Känd från Hassan och Värsta språket och behöver ingen närmare presentation. Brukar ha mycket vettiga saker att säga om språket.
• Manuel Cubas, skådespelare och regissör. Helt okänd för mig.
• Susanna Alakoski, författare. Också helt okänd för mig, men tydligen Augustprisnominerad med sin roman Svinalängorna.

Upplagt för intressanta samtal kunde man tro. I synnerhet var jag nyfiken på att höra vad Witt-Brattström och Lindström skulle ha att säga, eftersom bägge uttryckt åsikter som jag kan instämma i, men ändå verkar stå en bit från varandra.

Det blev inga intressanta samtal. Jag hann uppfatta att alla fyra ansåg att det är viktigt att kommunicera och att bra kommunikation handlar om att undvika missförstånd och få fram det man vill ha sagt. Ungefär så. Sen utmynnade samtalet i ett kackel som jag aldrig sett motsvarighet till där till slut alla fyra gäster satt och pratade samtidigt – jag kunde inte uppfatta någonting av vad som sas – och Rosenberg försökte förgäves styra upp samtalet. Till slut klippte producenten bara av eländet och körde reklam istället. Bra kommunicerat hörni!

Två ämnen som togs upp var internetsvenskan och det engelska språkets inflytande. På det senare hade Lindström en poäng i att det faktiskt är vårt eget ansvar att översätta uttryck. Språket är ingenting färdigt som höggs i sten kring Gustav Vasas tid. Finns det inget ord på svenska för de nymodigheter som kommer in i t ex affärssvenskan? Uppfinn det då!

På det förra ägnade man sig åt att förklara att internetsvenskan mer följer talspråkets uttrycksform än skriftspråket, vilket är sant, men sen begick man misstaget att bunta ihop mail, chat och bloggar. Vitt skilda plattformar, enligt min mening. I sms, IM-kommunikation, chat och även mail kommunicerar man oftast med en enskild person och behöver inte uttrycka sig särskilt noga för att bli förstådd – personen i andra änden är den enda mottagaren. På så sätt liknar det talspråket, rent behovsmässigt. Kommunikationen är direkt. I sms-sammanhang har man dessutom ett begränsat antal tecken att uttrycka sig med vilket föder ett alldeles särskilt behov av att förkorta och det ger en del kreativa lösningar. Som de säger: Nörden är uppfinningarnas moder.

Bloggar däremot är något annat och jag kan inte påstå att jag sett särskilt mycket av internetsvenska där. Det beror kanske på var man letar. Witt-Brattström tog upp att vaba (vård av barn alltså) som exempel på internetsvenska. Jag håller inte med. VAB är en vedertagen förkortning och vaba är således bara en naturlig förlängning av det. Det kan inte vara många som inte förstår det uttrycket. Möjligen ser det lite konstigt ut i skrift, men satt i sitt sammanhang har jag svårt att se hur det skulle missförstås.

Sen kollapsade samtalet som sagt, och i reklamen stängde jag helt enkelt av teven för att behålla en del av illusionen att dessa kommunikationsvetare också klarar av att kommunicera i praktiken.

Andra bloggar om: språk, rosenberg, tv4, fredrik lindström, ebba witt-brattström
intressant?