Enligt Min Humla

Inget är för stort eller för litet för Joshens slägga

Jag har uppmanats att berätta om ostiga uttryck jag stör mig på. Det kan ta ett tag…

Först ut: Direktöversatta engelska ord. Det är inte alltid fel. Ibland är det kul och fyndigt. Lite käckt sådär. Ibland är det fånigt. Det är en hårfin skillnad. Tumregeln är att när jag gör det är det fräscht och när du gör det är det… ja, ostigt. Ostigt är ett ostigt uttryck.

Annars stör jag mig rätt mycket på när man använder engelska ord istället för fullt användbara svenska motsvarigheter, och ännu mer stör det mig när man slänger in plural-s på svenska ord. Oftast sker det på förkortningar. När man förkortar dagböcker db och gästböcker gb så slänger man gärna på ett s när man skriver i plural; db:s och gb:s. Jag har även sett bh:s. (Ska man vara lite språkpolis så är även det mer vedertagna bh:ar fel eftersom bh är en förtkortning av bysthållare, vilket det även heter i plural. Således ska inte bh ha någon ändelse heller i plural. Nu har dock bh blivit såpass anammat att det är ett eget ord, och borde då kanske konsekvent skrivas behå på samma sätt som man får skriva teve.)

Ett riktigt ostigt engelsk ord, när det används på svenska, är well. Gärna följt av tre punkter. Jag avskyr det verkligen. När någon börjar en mening med “well…” så läser jag “nu ska jag i nedlåtande och överlägsen ton ägna en stund åt att klappa dig på huvudet”. Det betyder inte alltid det, men det är så jag tolkar det. Att inleda med “well…” är att vifta med ett rött skynke framför mig.

Sen hatar jag rent allmänt felaktiga uttal av ord, eller när man till och med använder fel ord. Säg datan och jag är nära att brisera. Töggömmi, suddigum (men aldrig tuggigum, är inte det konstigt?), ijenklien, interjuv, jallefall…

Vissa ostar är dialektala. Häromkring säger man härna och därna och det är fult. Bonnigt. När man säger vart men menade blev är också bonnigt. Och i mina ursprungstrakter i och kring Gävle hittar man på saker. Man går inte omkring och ljuger alltså. Eller jo, det gör man ju på sätt och vis, för när man letar efter nyckeln och sen hittar den så säger man att man har hittat på den. Och det är ju inte sant. Det var Heinz Harald Nückl som hittade på nyckeln. Eller nycklen, som man säger i Skåne. Ostigt!

Men i vanlig ordning är det sportkommentatorer som står för de största och mest illaluktande ostarna. I hockeykommentatorsfären direktöversätter man line till lina trots att det finns ett vedertaget svenskt ord: Kedja. Man pratar om overtime och play off istället för övertid och slutspel. Rightskytt är ett riktigt ostigt ord. Är det nåt fel på att säga högerskytt? Och så har hockeykommentator en väldigt konstig uppfattning om riktningar. Man “lugnar upp”. Jodå. Vi andra lugnar ner oss, men i hockey lugnar man upp. Dessutom räcker det inte att stoppa pucken/motståndaren/anfallet. Nej, man “stoppar upp” också. Att stoppa upp pucken låter lite kinky på något sätt. Att stoppa upp motståndaren låter rent bestialiskt!

Tänk er ett besök i en framgångsrik hockeybacks troférum. Ett par pokaler från lyckade play offs, pucken han scorade det matchavgörande målet med i overtime (fast ijenklien styrde den på en medspelare, men jallefall) och åtta uppstoppade rightskyttar. På datan har han en inspelning där han blir interjuvad, och höjdpunkten i hans trofésamling är töggömmit som Tommy Sjödin tappade när vår spelare lyckades tackla honom över sargen.

En Stilton, fotad av PDPhoto.org. Man kan riktigt se hur den luktar.

Jag passar vidare till Sagor från livbåten, Nina, Rosetta Sten och, well… deep|edition.

Nuff said.

Andra bloggar om: ost, språk, uttryck, svengelska

Jag har uppmanats att berätta om ostiga uttryck jag stör mig på. Det kan ta ett tag… Först ut: Direktöversatta engelska ord. Det är inte alltid fel. Ibland är det...

Såg en intervju på tv med Brynäsbacken Nicholas Angell häromdagen. När intervjuaren frågade om han föredrog engelska eller svenska svarade Angell på mycket bra svenska: Det spelar ingen roll för mig. Sen genomfördes intervjun på svenska, och Angell klarade sig galant. Visst fanns där en tydlig brytning och visst letade han efter ord emellanåt men uttalen var ändå förvånande bra och allra mest imponerande var grammatiken. Engelskan och svenskan har många gånger omvänd ordföljd vilket brukar ställa till det.

Nick Angell är inne på sitt tredje år i Sverige. I den här stan finns det folk som är inne på tredje generationen och behärskar svenska språket betydligt sämre än honom. Är det inte märkligt?

Fast å andra sidan säger ju ursprungsbefolkningen såna härna och sånt härnt och tror att vi ijenklien bor i en stad som heter Sötelje (och stavas Södertälyeah!). Där har vi nog förklaringen.

Andra bloggar om: språk, svenska

Såg en intervju på tv med Brynäsbacken Nicholas Angell häromdagen. När intervjuaren frågade om han föredrog engelska eller svenska svarade Angell på mycket bra svenska: Det spelar ingen roll för...

Edit: Lagat ett par pinsamma språkliga fadäser. Jag har varit väldigt trött och oskärpt ett tag. Jag skyller på det.

Det pågår en glidning av ords innebörd, och det är pressen som bär ansvar för den. Till exempel missbrukas ord som “mobbning” och “kränkning” och vad värre är; de förminskas. De förlorar sitt värde. En kränkning, en riktig kränkning alltså, är något mycket allvarligt. Att någon skojar lite och man själv inte har någon humor är ingen kränkning. För att inte tala om mobbning. Det är något verkligen allvarligt. När Hey Baberiba driver med kungafamiljen är det inte mobbning. När den ena kändisen pratar bakom ryggen på den andra kändisen i något av alla kändisprogram är det inte heller mobbning.

Det här är inte bara slarv från medias sida, det är en avsiktlig och systematisk utarmning av språket i syfte att kränga fler blaskor. Men det sker på bekostnad av att när någon verkligen blir kränkt eller mobbad på riktigt kommer man att rycka på axlarna och säga “äh, de skojade ju bara”. Dessutom kommer inte dessa kraftord att kränga några blaskor åt pressen särskilt länge till just för att orden snart inte uppfattas som kraftiga längre. När det gäller kränkningar har det nog redan skett; kränkningar hit och dit har blivit ett skämt.

Ännu allvarligare är det emellertid att man, avsiktligt eller inte, använder fel ord på saker och ting. Jag tänker i första hand på fildelning. Fildelning är inte olagligt, har aldrig varit och, om inte vansinnet tar över helt, kommer heller aldrig att bli olagligt. Fildelar gör nämligen nästan alla på internet. När jag lägger upp den här texten fildelar jag eftersom jag delar med mig av en textfil. Visserligen är det inte en regelrätt fil när jag lägger ut den, men å andra sidan består min blogg av en massa php-filer som ni läsare tar del av. Liksom ni tar del av bilden här till vänster. Det är en fil. Utan fildelning har vi inget internet.

Vad som däremot är olagligt är att kopiera och sprida upphovsrättsskyddat material. Men det är inte synonymt med fildelning. När man läser om det hela i media används dock konsekvent ord som “fildelning” om spridning av upphovsrättskyddat material och “fildelare” om de fruktansvärda skurkar som gör sig skyldiga till detta. Fildelningsprogram används faktiskt till annat än att sprida upphovsrättsskyddat material. Jag vet att det kommer som en chock för en självgod musikindustri som givit oss storheter som Spice Girls, Britney Spears och Ronan Keating, men det finns människor som skapar sin egen musik och delar med sig av den.

Upphovsrätt är ett annat missbrukat ord. Upphovsrätten är upphovsmannens rättigheter, inte bolagens. Jag är inte insatt i andra länders lagstiftning och kan inte uttala mig för deras räkning, men i Sverige kan du inte avsäga dig din upphovsrätt. (Jo, det går såklart om jag redan från början går med på att säga att det är Sony som har skrivit låten, inte jag, men då är jag ju dum i huvudet.) Däremot överlåter upphovsmannen ofta till bolag vissa ekonomiska rättigheter. Rätten att sprida och tjäna pengar på materialet. Upphovsrätten inträder för övrigt så fort ett alster anses ha uppnått verkshöjd. Jag citerar:

Verkshöjd innebär att ett verk inte ska ha kunnat framställas av någon annan, oberoende av den förre. Verkshöjden inbegriper inte idéerna, motivet eller innehållet i ett verk, utan dess unika form, uttryck och gestaltning. Verket får inte vara så enkelt att “vem som helst” skulle kunna komma på det.

Med andra ord borde inte någonting som spelas på MTV, Radio Rix eller liknande omfattas av upphovsrätten…

Jag får en känsla av att de här språkglidningarna inte är oavsiktliga. Mobbning och kränkning ska sälja tidningar, liksom allehanda prefix som “döds-”, “sex-” och “chock-”. Det är lite svårare att se varför media använder ord som fildelare när man menar pirater eller upphovsrätt när man menar immateriell rätt. Men resultatet av det är inte svårt att lista ut: Att skapa opinion. Genom att prata om upphovsrätt ger man den oinsatte en känsla av att det är den stackars konstnären som drabbas, inte det stora företaget. Och genom att prata om fildelare istället för pirater misstänkliggör man alla. Man sprider lite panik, hotar med hårdare tag och får föräldrar att dra ur nätverksjacket för att inte tonåringarna ska kunna ägna sig åt fildelning via Messenger eller, huvva!, DC++.

I själva verket är fildelning, även av upphovsrättsskyddat material, en fördel för många mindre kända musikskapare. De stora hitmakarna som gör den tuggummipop som spelas i fyrahundraarton radio- och tv-kanaler varje dag får fram sin musik ändå. Man kan inte undvika den. Men för oss som inte gillar skit finns det knappt några sätt att komma i kontakt med den musik vi vill åt. Alternativet blir då gamla (o)hederliga tips. Mun mot mun-metoden, eller multi level marketing. Man tipsar en kompis, skickar ett par låtar och om kompisen gillar musiken kanske han köper sig en skiva eller två. Det kan också hända att han inte gör det, men utan att ens ha hört musiken innan blir det definitivt ingen affär. Och eftersom vi redan konstaterat att det knappt existerar några sätt att få höra musiken i förhand i radio eller tv så återstår just fildelning, inklusive piratikopiering, som enda alternativ till att köpa grisen i säcken.

Förresten hittade jag på regeringens hemsida en text som klart och tydligt deklarerar rätten att kopiera saker för privat bruk. Jag får kopiera skivor jag har köpt för eget bruk, för att dela med mig inom familjen och till vänner (givetvis inte i någon större utsträckning). Film- och musikindustrin försöker få oss att tro att vi inte ens får göra säkerhetskopior. Men vad som då slår mig är: Kan man anföra att DRM strider mot svensk lagstiftning i och med att det fråntar mig min lagliga rätt att kopiera en CD jag betalat för?

C:et som folk sätter ut i onödan – om deras verk är något att ha omfattas det ändå av upphovsrätten.

Andra bloggar om: upphovsrätt, copyright, fildelning, pirater, språk, media, intressant?

Edit: Lagat ett par pinsamma språkliga fadäser. Jag har varit väldigt trött och oskärpt ett tag. Jag skyller på det. Det pågår en glidning av ords innebörd, och det är...

Richard Schwarz är en kul kille. Igår briljerade han med sina kunskaper i SvD (bland annat kan han kasta slungboll och sy korsstygn) och försökte med nedanstående citat leda i bevis att skolan så som han minns den inte alls lärde ut onödiga saker:

Om Hallands floder under en bättre middag kommer på tal kan man inte stå upp och ursäkta sig för att sedan med hjälp av nätet försöka ta reda på dessa floders namn.

Var det verkligen det bästa du kunde komma på? Om Hallands floder under en bättre middag kommer på tal så föredrar jag ett Ultimate Cheesemål på mAx. Om Hallands floder under en bättre middag kommer på tal är bättre middagar nämligen så tråkiga och krystade att det är rent sorgligt. Möjligen kan värden eller värdinnan ta upp ämnet just för att signalera till gästerna att de för länge sedan överskridit sina privilegier som gäster. När Hallands floder kommer på tal är det dags att gå hem!

Richard Schwarzs resonemang påminner inte så lite om en lärare jag hade i gymnasiet som förklarade att vi gick i skola i tolv år för att lära oss lösa korsord. Det gick till ungefär så här:

Jag: Varför läser vi grekisk mytologi i ett ämne som heter svenska?
Hon: För att det står i skolplanen.
Jag: Jahaaa! (Ja, jag var spydig redan då. Det är en naturbegåvning.) Men det står väl i skolplanen av en anledning, eller hur?
Hon: Ja, det tillhör allmänbildningen.
Jag: Ok. Men när kommer jag någonsin att få användning av mina kunskaper i grekisk mytologi?
Hon: Allmänbildning är alltid användbart. Till exempel när ni kommer ut i arbetslivet och vill kunna delta i samtalen på fikarasterna.
Jag: På vilka arbetsplatser diskuterar man grekisk mytologi på fikarasterna!?
Hon: Njae… Kanske inte just grekisk mytologi.
Jag: Så när kommer jag att ha nytta av det vi läser just nu?
Hon: Ibland i korsord förekommer det referenser till grekisk mytologi…

Senare, utanför skolan märk väl, har jag fått mycket bättre förklaringar till varför vi tragglade grekisk mytologi på svenskalektionerna. Bland annat att det förekommer uttryck i vårt språk som tar sitt ursprung där (Oidipussyndrom, nemesis), men med det resonemanget kan man även motivera sportkunskap på svenskalektionerna. Tänk på alla sporttermer som infiltrerat språket: Stolpskott, vandringspokal, det bland politiker och andra officiella personer så populära time out (som förstås är något helt annat än pöbelns sjukskrivningar), kick-off, att ha bollen, etcetera. En annan förklaring är att mycket litteratur är uppbyggd enligt samma mallar som intrigerna i den grekiska mytologin. Om bara någon kunde ha sagt det när jag gick i skolan så kanske jag hade passat på att lära mig det också.

För nej, skolan ska inte vara en automat där man okritiskt fylls med uppgifter som man sen genom en knapptryckning ska kunna återge ordagrannt. Det finns inget syfte med sådant. Det viktigaste skolan kan göra är att lära eleverna att vara kritiska och ifrågasätta. Den första frågan borde alltid vara: Varför ska jag lära mig det här? Den lärare som inte kan förklara nyttan med sitt eget ämne borde omedelbums byta yrke.

Barn vill lära sig saker. Alla barn går igenom den där fasen då hela deras tillvaro tycks gå ut på att göra livet surt för omgivningen genom att sätta “varför då?” på repeat. Kanske är det redan där vuxenvärlden börjar kväsandet genom att lära barnen att de är besvärliga när de frågar saker. Visst blir det “varför då?” in absurdum till slut men låt det bli det då. Erkänn ibland att du som vuxen inte vet mer om ämnet och därför inte kan besvara alla följdfrågor, men uppmuntra frågandet.

Skolan ägnar sig i mångt och mycket åt att ta död på barnens nyfikenhet och kunskapstörst istället för att uppmuntra den. Ett ypperligt exempel på det är läsdöden. Det är inte för att det är tråkigt att läsa som ungdomar inte läser böcker; det är för att skolan har tvingat dem att läsa tråkiga böcker skrivna av mossiga gamla farbröder som skriver högtravande om saker som ungdomar skiter högaktningsfullt i, och därigenom har de lärt sig att böcker är mördande tråkiga.

Huruvida skolan blivit bättre eller sämre på att ta död på barns vetgirighet sedan Richard Schwarzs tid kan jag inte svara på, men när herr Schwarz försöker leda i bevis att han inte tagit någon skada av den skola han gick i lyckas han inget vidare.

Och Richard; kul för dig att du kan rabbla floder som ett rinnande vatten, kasta slungboll, sy korsstygn och recitera psalmer ur minnet. Själv kan jag föra en konversation på engelska, något din generation generellt är rätt dålig på. Min drygt åttio år gamla mormor har vid ett flertal tillfällen uttryckt att “tänk om vi hade fått lära oss lite engelska glosor istället för psalmer”.

Jag kan dessutom spela gitarr, men det lärde jag mig på fritiden eftersom skolan gjorde sitt bästa för att kväva mitt musikintresse i sin linda med hjälp av tramporgel och just psalmer, och sedan med blockflöjter. Jag kan hantera en dator, vilket även det är förvånande mot bakgrund av den skrattretande datorundervisning som bedrevs på min gymnasieskola (vår så kallade datorlärare var egentligen en maskinskrivningslärare som verkade livrädd för datorer och blev smått hysterisk så fort någon av oss, i ungdomlig nyfikenhet, startade något annat program än det program hon beordrat oss att starta) och jag kan till och med få till det i sänghalmen trots skolans för alla inblandade parter pinsamma och traumatiska sexualundervisning. Som lök i äppelhögen kan jag avslutningsvis leka med språket och roa mig med att blanda ihop uttryck, samt tänka själv. Allt detta har jag dock lärt mig på egen hand.

Andra bloggar om: skola, lärande, lärare, richard schwarz, grekisk mytologi, svenska, plattnackar, intressant?

Richard Schwarz är en kul kille. Igår briljerade han med sina kunskaper i SvD (bland annat kan han kasta slungboll och sy korsstygn) och försökte med nedanstående citat leda i...

Språk behöver nya ord. I takt med att samhället utvecklas uppstår behov för nya ord att uttrycka sig med, och i ungefär samma takt utdateras andra. Tyvärr hinner språket inte alltid med. Typiskt för detta är den teknologiska utvecklingen som går så fort att nya prylar inte hinner få några nya etablerade namn på svenska. Därför adopterar man helt enkelt engelska uttryck.

Den ständiga globaliseringen och internationaliseringen, inte minst inom näringslivet, är en annan orsak till att vi översvämmas av engelska ord. På sina håll har det för länge sedan passerat gränsen för det löjliga med alla team coordinators och annat dumt istället för fullt fungerande svenska ord som gruppchef, arbetsledare eller skiftbas. Det finns heller knappt en detalj i en dator som heter något svenskt längre. Det verkar inte ens självklart att det heter just dator längre. I en kass reklamfilm jag såg nyligen användes just ordet computern i bestämd form. Vedervärdigt!

Därför gillar jag SvD:s initiativ saknade ord. Att med gemensamma krafter uppfinna nya ord kan inte vara fel. Tvärtom; med lite tur får vi oss en släng av den isländska modellen där man sätter en ära i att hitta på nya ord vid behov, och gärna återanvända gamla. Det isländska ordet för dator, tölva, är en sammansättning av tal (som i räkna) och völva som är ett utdaterat ord för spåkvinna. Nog kan Islands styvnackade motvilja mot låneord tyckas konservativ i överkant, men Island kommer å andra sidan att ha ett eget språk långt efter att vi bytt ut vårt eget mot engelska.

Vad gör det då, kan man fråga. Jag vet inte. Vi kanske kan fråga någon afrikansk stam. Eller några nordamerikanska indianer. Språket är en del av ett kulturellt arv. Ska något som utvecklats under århundraden avvecklas på ett par generationer?

Nej, fram för mer initiativ liknande SvD:s. Själv bidrar jag bara med spridandet av nedlåtande epitet som plattnacke och ålbete men det är fan så användbara ord. Betydligt mer användbart än team coordinator.

Andra bloggar om: språk, ord, svenska, isländska, engelska, intressant?

Språk behöver nya ord. I takt med att samhället utvecklas uppstår behov för nya ord att uttrycka sig med, och i ungefär samma takt utdateras andra. Tyvärr hinner språket inte...

Restaurang Valvet, Södertälje.

För länge sedan berättade en vän att veganer i Umeå sprayat sitt mest intelligenta argument någonsin på en husvägg: “Skulle du äta din mormor?” Frågan tycks mer aktuell än någonsin.

Andra bloggar om: dagens lunch, pensionärer, restaurang valvet, skyltar

Restaurang Valvet, Södertälje. För länge sedan berättade en vän att veganer i Umeå sprayat sitt mest intelligenta argument någonsin på en husvägg: “Skulle du äta din mormor?” Frågan tycks mer...

Att särskrivningssjukan spridit sig som en cancer genom vårt avlånga land under det senaste decenniet eller så är inte någon hemlighet. Åtminstone inte bland oss som bryr sig. Nu har jag dock börjat lägga märke till att en och annan butiksanställd vaknat upp ur koman och försöker göra något åt eländet. Eller så är det butiksägarna som börjar inse att felskrivna skyltar undergräver butikens trovärdighet och därför beordrat personalen att skriva ihop. Problemet är att de inte vet hur.

I sina, förvisso välmenande, försök att skriva korrekt sammansätter man ord som inte alls ska vara sammansatta. På kort tid har jag råkat på nyskapande konstellationer som dagsfärsktbröd och fastpris och jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Det är tragikomiskt.

Min gissning är att det rör sig om någon form av hyperkorrektion. Jag håller för troligt att de felaktigt sammansatta orden inte är en tillfällighet, utan ett resultat av att särskrivningssjukan uppmärksammats och skällts ut. Det kom tillbaka och bet oss rätt ordentligt.

Som liga straffargud påengång, som anflafabeterna skulle skriva.

Andra bloggar om: särskrivningar, ihopskrivningar, svenska, språk

Att särskrivningssjukan spridit sig som en cancer genom vårt avlånga land under det senaste decenniet eller så är inte någon hemlighet. Åtminstone inte bland oss som bryr sig. Nu har...

Allergitestet, eller mekostest som det tydligen heter, visade alltså på nickelallergi. Det var på intet sätt överraskande att det skulle visa sig vara nickel bakom prick #1. Tvärtom, det var vad jag trodde. Vad jag däremot ville veta var om jag drabbats av någon form av blandallergi, alltså där kontakt med ämne 1 går bra så länge ämne 2 lyser med sin frånvaro. Något sådant gick inte ens att försöka resonera kring med dr Svett eftersom denne upprepade “det är nickel, det är nickel” som ett mantra.

Efter att dr Svett konstaterat detta skrev han ut ett litet informationsblad åt mig med sånt jag behövde veta. Fint, tack, ta mina pengar och adjö. Släpp ut mig i friska luften. Informationsbladet tittade jag inte på förrän på kvällen när jag låg i sängen, och jag höll ändå på att ramla omkull. Detta är nämligen vad jag fick med mig (klicka på bilden för stor och läslig version):

Det här är inte bara den mest icke-informativa (ininformativa?) dynga jag läst på mycket länge, det måste dessutom vara skrivet av en dyslektisk gråsugga med svåra koncentrationssvårigheter. Redan i tredje meningen lärde jag mig att nickel är en av de vanigaste metallerna i vår omgivning.

Förutom bristen på information och begriplighet fann jag det intressant att det här och var letat sig in spontana mellanslag. Det är inte ens särskrivningar, det är bara slumpmässiga mellanrum. Dragkedj or. Pl ast. Svå rt. Allv arligt. På vissa ställen ser det ut som att man möjligen skulle kunna skylla på typsnittet (välj ett annat typsnitt då!) men då borde det där mellanrummet dyka upp konsekvent i såväl allergen som allergisk. Det gör det inte. All ergisk, men inte all ergen.

Även om nickel finns i rostfritt stål är allergiska reaktioner mot produkter i rostfritt stål, t.ex. dentala och kirurgiska instrument, är sällsynta eftersom bara minimala mängder frisätts.

Jag får utslag av den meningen.

Nickel finns naturligt i mat och detta kan orsaka problem för de som är extremt känsliga.

Då kanske man borde upplysa om vilken mat som innehåller nickel då? Eller är det kört om man är så känslig?

Hur undviker du nickel?

Det gör jag inte, därav utslagen.

Undvik hudkontakt

Hud innehåller alltså nickel? Inget mer hångla alltså. Crap!

Mat som innehåller nickel är vanligtvis inga problem men om du är allv arligt överkänslig.

Gah!

Om du misstänker att du utsätts för denna allergen på arbetet, f råga din arbetsgivare om Produktsäkerhets blad.

Jag hoppas att den där Produktsäkerhet gör mer informativa blad än Vitaflo.

Informera sjukvårdspersonal du kommer i kontakt med att du är allergisk mot nickel och begär produkter som är fria från denna allergen.

Så nästa gång jag tar ut pengar nere vid sjukhuset måste jag alltså informera eventuell personal som står utanför och röker om att jag är nickelallergiker?

Här kommer min absoluta favorit:

Att se upp med?
Synonymer
Nickel salt

Att se upp med, frågetecken. Frågar ni mig? Gissar ni bara? Men jag ska alltså passa mig för synonymer? Hmm. Ingen mer hudkontakt och inga mer variationer i språket. Nickelallergi är ingen lek! Att jag ska akta mig för nickel kunde jag nästan ha listat ut själv. Salt?

Denna lista är inte fullständig.

Inte? Vad mer ska jag akta mig för då? Starka verb? Rim?

När du köper produkter som kan komma i kontakt med huden, undersök i innehållsförteckningen om den innehåller något av ämnena i listan ovan. Om något finns, kontakta apoteket eller din läkare för passande alternativ.

Först och främst vill jag applådera att man lyckats hålla ihop, och rättstava, det långa ordet innehållsförteckningen. Om det finns synonymer, nickel eller salt i det jag handlar ska jag alltså ringa till apoteket för rådgivning? Det lär ju utesluta det mesta i matväg, för visserligen är de flesta matvaror synonymfria (tack och lov!) men salt finns i praktiskt taget allt ätligt, och enligt informationsbladet även nickel. “Om något finns…” Aha! Så länge inte det stora Ingentinget från Den Eländiga Historien tagit över världen ska jag ringa till apoteket?

Denna information ersätter inte den information som ges av sjukvården utan skall ses som ett komplement till denna.

Det hade ju varit bra om dr Svett hade läst den raden och faktiskt informerat mig istället för att skriva ut den här skiten som om det vore allt jag behövde och sen skicka iväg mig. Och allt detta har jag alltså betalat för. Det är ju så man skäms.

Andra bloggar om: vård, nickel, allergi, nickelallergi, språk, svenska
intressant?

Allergitestet, eller mekostest som det tydligen heter, visade alltså på nickelallergi. Det var på intet sätt överraskande att det skulle visa sig vara nickel bakom prick #1. Tvärtom, det var...

Till skillnad från forskarlaget vid Sexualmedicinkongressen i Wien i förra posten så kan jag avslöja något som verkligen är en nyhet. Jag har nämligen listat ut vad som orsakar trafikköer. Nu blev det spännande va? Jag återkommer till det.

Jag försov mig lite idag. Eller ganska mycket. Faktiskt vaknade jag i Södertälje exakt på klockslaget då jag skulle träffa Besökaren vid Universitetet för en omgång tennis. Även om Universitetet hade varit inhyst hos granntanten skulle jag inte ha hunnit till utsatt tid som ni förstår, och Universitetet är inte inhyst hos granntanten. Universitetet ligger en halvtimmes bilfärd i laglig hastighet norrut, under förutsättning att det inte är köer på Essingeleden (vilket det tack och lov inte brukar vara vid den tiden).

Eftersom tennis är viktiga grejer kastade jag i all hast ihop mina prylar, vräkte in både mig själv och grejerna i bilen, startade med en rivstart och kastade mig dödsföraktande ut på regnvåta vägar med vindrutan full av imma. Att jag inte ser någonting är inget bekymmer så länge alla andra har vett att hålla sig undan.

Normalt är det som sagt inga köer på Essingeleden vid lunchtid på tisdagar, och då brukar man kunna lägga sig längst ut i högerfilen och tuffa på i lugna 100-110 km/h, men idag var ingen vanlig dag ty strax före Essingeleden kom jag ikapp en polisbil. Jag drog snabbt slutsatsen att polisen inte skulle uppskatta att bli omkörd – poliser har rykte om sig att ha vissa issues med folk som kör fortare än de själva (antagligen har poliserna erektionsproblem och kompenserar det med att köra fort och vifta med batonger). Visserligen kunde poliserna kanske visa sig ha överseende med att jag var försenad till en viktig tennismatch, men de skulle lika gärna kunna uppfatta situationen som hotfull om jag rusade ur bilen och halade fram min tennisracket, så jag saktade motvilligt ner och la mig bakom dem och hoppades att de skulle gå upp i rök innan Essingeleden.

Det gjorde de givetvis inte. Ni kan tro att det var en både frustrerad och munter Josh som puttrade på i lagliga 70 km/h bakom polisbilen och såg andra komma farande i de mer normala 100 knycken för att sedan tvärnita när de fick syn på snuten. Och sen kom nästa och nästa och nästa, och det var då det slog mig: Essingeleden hade förvandlats till en trafikkö, och det var polisbilens fel. Någon borde faktiskt berätta för polisen om inflationen. Det är ju ett tag sen skyltarna på Essingeleden sattes upp och 70 km/h på den tiden motsvarar ungefär 100 knyck i dagens hastighetsvärde. Det vet ju alla.

Så där har ni det. Polisen orsakar trafikstockning. Om vi avskaffar trafikpolisen blir vi av med en stor del av trafikproblemen, och dessutom får vi pengar över som vi kan använda till något annat. Byta ut 70-skyltarna till något modernare till exempel. Eller till arbetslösa polisers a-kassa.

Eller till språkkurser för anställda vid Vägverket. Jag fick nämligen mitt skattemärke idag, och i brevet låter Vägverket meddela bland annat att man inför “skattelättnad för vissa diesel drivna fordon”. När jag blir diktator ska jag införa laglättnad för misshandel av särskrivare. Folk ska få betala språkskatt och tvingas gå runt med ett märke i pannan som visar att de har pröjsat och att de kan stava. Inget märke, inget skydd i lagen.

Tennismatchen? Den vill jag inte prata om. Vid närmare eftertanke har den nog aldrig ägt rum, och om ni hör något annat så är det bara en illvillig, sionistisk historieförfalskning.

Andra bloggar om: polis, trafik, bilkö, särskrivning, språk, tennis
intressant?

Till skillnad från forskarlaget vid Sexualmedicinkongressen i Wien i förra posten så kan jag avslöja något som verkligen är en nyhet. Jag har nämligen listat ut vad som orsakar trafikköer....

Jag såg en snutt av Rosenberg på tv4 när jag gick till sängs igår kväll. Programmet handlade om svenska språket, och eftersom det är något som intresserar mig mycket tyckte jag att det kunde vara intressant att höra vad som sas, och jag irriterade mig rent av en aning över att inte ha sett programmet från början. Det gick över, kan man säga.

Gästerna runt bordet var:

• Ebba Witt-Brattström, professor i litteraturvetenskap och känd avhoppare från Feministiskt initiativ. Jag minns att hon skrev en bitsk och mycket träffsäker artikel om den så kallade miljonsvenskan som hon fick mycket skit för eftersom hon a) inte var tillräckligt pk och b) hade rätt.
• Fredrik Lindström, programledare, författare och lingvistikforskare. Känd från Hassan och Värsta språket och behöver ingen närmare presentation. Brukar ha mycket vettiga saker att säga om språket.
• Manuel Cubas, skådespelare och regissör. Helt okänd för mig.
• Susanna Alakoski, författare. Också helt okänd för mig, men tydligen Augustprisnominerad med sin roman Svinalängorna.

Upplagt för intressanta samtal kunde man tro. I synnerhet var jag nyfiken på att höra vad Witt-Brattström och Lindström skulle ha att säga, eftersom bägge uttryckt åsikter som jag kan instämma i, men ändå verkar stå en bit från varandra.

Det blev inga intressanta samtal. Jag hann uppfatta att alla fyra ansåg att det är viktigt att kommunicera och att bra kommunikation handlar om att undvika missförstånd och få fram det man vill ha sagt. Ungefär så. Sen utmynnade samtalet i ett kackel som jag aldrig sett motsvarighet till där till slut alla fyra gäster satt och pratade samtidigt – jag kunde inte uppfatta någonting av vad som sas – och Rosenberg försökte förgäves styra upp samtalet. Till slut klippte producenten bara av eländet och körde reklam istället. Bra kommunicerat hörni!

Två ämnen som togs upp var internetsvenskan och det engelska språkets inflytande. På det senare hade Lindström en poäng i att det faktiskt är vårt eget ansvar att översätta uttryck. Språket är ingenting färdigt som höggs i sten kring Gustav Vasas tid. Finns det inget ord på svenska för de nymodigheter som kommer in i t ex affärssvenskan? Uppfinn det då!

På det förra ägnade man sig åt att förklara att internetsvenskan mer följer talspråkets uttrycksform än skriftspråket, vilket är sant, men sen begick man misstaget att bunta ihop mail, chat och bloggar. Vitt skilda plattformar, enligt min mening. I sms, IM-kommunikation, chat och även mail kommunicerar man oftast med en enskild person och behöver inte uttrycka sig särskilt noga för att bli förstådd – personen i andra änden är den enda mottagaren. På så sätt liknar det talspråket, rent behovsmässigt. Kommunikationen är direkt. I sms-sammanhang har man dessutom ett begränsat antal tecken att uttrycka sig med vilket föder ett alldeles särskilt behov av att förkorta och det ger en del kreativa lösningar. Som de säger: Nörden är uppfinningarnas moder.

Bloggar däremot är något annat och jag kan inte påstå att jag sett särskilt mycket av internetsvenska där. Det beror kanske på var man letar. Witt-Brattström tog upp att vaba (vård av barn alltså) som exempel på internetsvenska. Jag håller inte med. VAB är en vedertagen förkortning och vaba är således bara en naturlig förlängning av det. Det kan inte vara många som inte förstår det uttrycket. Möjligen ser det lite konstigt ut i skrift, men satt i sitt sammanhang har jag svårt att se hur det skulle missförstås.

Sen kollapsade samtalet som sagt, och i reklamen stängde jag helt enkelt av teven för att behålla en del av illusionen att dessa kommunikationsvetare också klarar av att kommunicera i praktiken.

Andra bloggar om: språk, rosenberg, tv4, fredrik lindström, ebba witt-brattström
intressant?

Jag såg en snutt av Rosenberg på tv4 när jag gick till sängs igår kväll. Programmet handlade om svenska språket, och eftersom det är något som intresserar mig mycket tyckte...