Skip to content

1384 search results for "FRA"

Framsteg

Det dök upp en bild i mitt flöde som vill skoja till det om dagens politiska läge. För syntolkning: Bildens övre halva föreställer Josef Stalin, Franklin D. Roosevelt och Winston Churchill från ett gemensamt möte, kanske från Jaltakonferensen 1945. Bildens nedre halva är i sin tur tre olika bilder; Vladimir Putin i bar överkropp på en häst, Donald Trump när han hånar en journalist och slutligen drängen Alfred från Emil i Lönneberga som ser ut att vara lite extra glad i hatten. Det kan eventuellt också vara Boris Johnson. Texten i bildkompositionen lyder ”How did the world go from this… to this???”

Det korta svaret på det är: Framsteg.

Det lite längre svaret är att jag menar allvar och att man inte ska döma hunden efter håren. Låt oss ta en närmare titt på herrarna i den översta delen av bilden.

Josef Stalin, mannen med tidernas präktigaste mustasch, är också en av tidernas vidrigaste massmördare och tyrann. Det finns liksom inget sätt att försköna det. Under Stalins tid som diktator i Sovjetunionen var han ytterst ansvarig för att miljoner Sovjetmedborgare mördades. Hans utrensningar av kulaker, i den ursprungliga betydelsen ”storbönder” men i praktiken varenda politisk motståndare eller stackare som råkade komma i vägen för Stalins paranoida nycker, skickades till Gulag för att arbeta sig till döds, svälta eller frysa ihjäl eller, om man hade tur, rakt av avrättas. Därtill kommer de ytterligare miljoner människor som svalt ihjäl i kommunisternas kollektivisering av jordbruket, som i praktiken innebar att omvandla jordbruket till ett enormt försörjningssystem för det staten ansåg skulle prioriteras (industrialisering, militären och att resa statyer över Stalin själv) medan jordbrukarna själva svalt ihjäl. Allra hårdast drabbades Ukraina i en utsvältning som sannolikt inte ens kan ursäktas som ”collateral damage” utan tycks djävulskt metodisk. Det råder förvisso delade meningar om det då svälten även drabbade andra delar av Sovjetunionen, men det går inte att blunda för att Ukraina drabbades enormt hårt i vad som kommit att kallas Holodomor.

Men Stalins Sovjet bidrog kraftigt till att besegra Nazityskland. Absolut. Men detta först efter att Stalin och Hitler enats om en icke-angreppspakt där de bland annat delade upp stackars Polen mellan sig. Det var först efter att Hitler huggit Stalin i ryggen genom att sparka igång Operation Barbarossa 1941 som Sovjet drogs in i kriget, och Nazityskland var obehagligt nära att lyckas. Det var mycket tack vare att Hitler var lika maktfullkomlig och dum i huvudet som Stalin som den tyska krigsmaskinen körde fast och drabbades av den ryska vintern. Jag är förvisso ingen historiker, men från vad jag har läst finns det belägg för att påstå att Operation Barbarossa aldrig hade kommit så långt som det gjorde om inte Stalin ägnat åren före andra världskriget åt omfattande utrensningar i såväl den militära ledningen som den politiska. Kort sagt; de flesta som kunde någonting om någonting var redan ute ur bilden. För Nazityskland var det lite som att gå in i boxningsringen mot en bjässe i 150-kilosklassen som just hade blivit skjuten i båda knäskålarna av sin egen sekond.

Men hey, han var ju snygg och så. Jag menar, titta på honom. Den här bilden är tagen 1902. Jag skulle!800px Stalin 1902
via Wikimedia Commons

Näste man till rakning då; Franklin D. Roosevelt. Roosevelt valdes till USA:s president fyra gånger, vilket han är ensam om i historien (ingen annan har suttit mer än två mandatperioder), och rankas som en av de tre bästa presidenterna genom USA:s historia. Och även om Roosevelts arv mestadels är positivt (han lotsade USA genom en global depression och andra världskriget) så är det inte fläckfritt. Ingen politisk ledare är fläckfri eftersom politikens natur ibland innebär att man måste välja mellan pest och kolera.

Det mörkaste kapitlet i Roosevelts tid som president är just andra världskriget, där Roosevelt-administrationen gjorde vad de ansåg var bäst. För USA. Pest eller kolera. USA höll sig i det längsta utanför kriget, och det är lätt att förstå varför. Krig är skit. Man valde att inte skicka soldater över havet för att dö i Europa och i likhet med Sovjet var det inte förrän man själva blev angripna (Pearl Harbor, 1941) som man osäkrade bössan och sköt tillbaka.

Just hotet från Japan är orsaken till den största fläcken på Roosevelt ämbetstid. Efter attacken mot Pearl Harbor tvångsförflyttade amerikanska staten egna medborgare av japansk härkomst till så kallade ”war relocation camps”. De tvingades sälja av sina tillgångar på kort tid och ofta till underpris och flyttades från västkusten till områden inåt landet, i hastig upprättade läger med en undermålig standard. Detta kan inte jämställas med Gulag eller nazisternas utrotningsläger, men icke desto mindre; USA tvångsförflyttade en del av sina egna medborgare till läger omgärdade av stängsel och beväpnade vakter enbart på deras etniska ursprung. Samtidigt som amerikaner av japansk börd stred i den amerikanska armén.

Dessa människor tilläts börja återvända 1944 men kunde i del flesta fall inte återfå sin förlorade egendom. 1948 betalade amerikanska staten ut ersättning, dock fortfarande inte i nivå med vad dessa människor förlorat. Här finns dock den viktiga skillnaden mellan demokratiska stater och diktaturer; den amerikanska staten betalade ut ersättning, även om det inte går att sätta en summa på att förlora just det hus man växt upp i eller den kränkning förfarandet inneburit. 1988 undertecknade Ronald Reagan en lag där den amerikanska staten officiellt bad om ursäkt för behandlingen av sina medborgare i detta ärende som bland annat förkunnar att statens handlingar grundades på ”rasfördomar, krigshysteri och misslyckat politiskt ledarskap” och 1990 började staten betala ut ytterligare ersättningar till efterlevande. Det bästa sovjetiska medborgare kunde hoppas på, om de överlevde, var ett ”oopski”.

Sist men inte minst då: Winston Churchill. Mannen som hyllats för att med tjurskallighet och enormt mod nästan ensamt stått emot Hitler tills krigslyckan började vända. Och det kan inte nog understrykas; Storbritannien stod praktiskt taget ensamma när de europeiska nationerna föll en efter en. När Hitler väl gick till attack på västfronten den 10:e maj 1940 kapitulerade Belgien efter en dag och Nederländerna efter fyra. Frankrike kapitulerade förvisso inte formellt förrän den 25:e juni, men redan den 16:e maj ringde den franske premiärministern Paul Reynaud till Winston Churchill och sa ”vi har blivit besegrade, vi är slagna, slaget är förlorat”. Så ja, Storbritannien var rätt ensamma ett tag, och Churchills envisa och rakryggade motstånd ska inte förringas. Det gör honom emellertid inte till något fläckfritt helgon.

1943 utbröt en svältkatastrof i Bengalen i dåvarande brittiska Indien. Bengalen var en fattig provins och svält var ett, för att uttrycka det cyniskt, återkommande tema. Icke desto mindre berodde det den här gången till stor del på brittisk politik. Bengalen drabbades av en missväxt och den viktigaste risexportören Burma hade ockuperats av Japan. Detta till trots utförde det brittiska styret rekvisitioner av ris för att försörja krigsmakten i området vilket således ledde till att befolkningen berövades den sista livlinan. Myndigheterna underlät att utropa området till en svältzon för att inte störa krigsinsatserna, vilket var det brittiska imperiets första prioritet. Den brittiska hållningen till Indien skiljer sig i det avseendet inte avsevärt från Sovjets förhållande till Ukraina, och överdödligheten på grund av undernäring i Bengalen beräknas under perioden till ca två miljoner människor. Ansvaret för detta faller ytterst på den brittiska premiärministern Winston Churchill.

Churchill var dessutom, som dåvarande marinminister, en av arkitekterna bakom den totalt misslyckade och utsiktslösa landstigningen vid Gallipoli under första världskriget, en kampanj som kostade en kvarts miljon förluster för de allierade, varav 53 000 döda, innan man till slut evakuerade i januari 1916.

Som jämförelse: Putins Ryssland är knappast en utopisk dröm. Det är, minst sagt, illa ställt med mänskliga rättigheter. Homosexuella förföljs, polisen slår ner hårt på demonstrationer, krig i Ukraina och annektering av Krimhalvön och ockupation av delar av Georgien. Lägg därtill ryska påverkanskampanjer i syfte att destabilisera omvärlden och det råder föga tvivel om att problemet inte är att Putin sitter barbröstad på en häst. Icke desto mindre; mig veterligen har inte Putin ägnat sig åt utrensningar och skenrättegångar för att bli av med sina fiender, verkliga eller inbillade. Åtminstone inte på Stalins skala. Han har, mig veterligen, inte upprättat arbetsläger där han låter miljoner människor arbeta ihjäl sig, och icke hellre har han, vare sig medvetet eller omedvetet, skapat svältkatastrofer i några delar av de områden han styr över. Så om jag måste välja vet jag vem jag föredrar.

Trump må vara en hjärnskadad buffel, men han har inte internerat sina egna medborgare. De rapporterade interneringarna av flyktingar som försöker korsa gränsen söderifrån är i sig vedervärdiga, inte minst hur man separerar barn från sina föräldrar, och det faktum att Trumpadministrationen inte har satt stopp för det är illa. Men vi ska inte glömma att det inte är ett nytt påfund. Det förekom innan Trump kom till makten. Trump har inte heller startat några krig. Än.

Vad gäller Alfred Boris Johnson så sammanträder juryn fortfarande. Det är helt enkelt för tidigt att bedöma. Storbritannien har uppenbara problem och tycks göra sitt yttersta för att skjuta sig själv i foten, men det började långt innan Johnson kom till makten. Vi vet ännu inte vad hans eftermäle blir. Hur som helst har inte heller han satt igång några svältkatastrofer eller landsatt några styrkor att dö av dysenteri och krypskyttar på en karg halvö i Dardanellerna.

Nu kan man givetvis helt eller delvis ursäkta herrarna på den första bilden mot bakgrund av andra världskrigets fasor och att de mer eller mindre tvingades fatta fasansfulla beslut. Pest eller kolera. Men då ska man också komma ihåg att det samma herrar helt eller delvis också var ansvariga för andra världskriget. Stalin blev Sovjetunionens förste generalsekreterare för det kommunistiska partiet 1922 och från Vladimir Lenins död 1924 fram till sin död 1953 var Stalin en av världens mäktigaste män. Roosevelt å sin sida var amerikansk president från 1933 till 1945. Winston Churchill blev förvisso inte Storbritanniens premiärminister förrän 1940, alltså efter krigsutbrottet, men han var en del av det politiska etablissemanget i Storbritannien under en lång tid dessförinnan och innehade en rad ministerposter under sin karriär, däribland marinminister 1911-1915 och igen 1939-1940 då han alltså blev premiärminister. Männen på den översta bilden hade alltså allt från stort till oinskränkt inflytande i tre av världens mäktigaste nationer när Hitler tog makten i Tyskland och, i strid med Versaillefreden, började rusta upp. Och de gjorde ingenting åt det.

Däremot kunde de posera snyggt framför kameran! Det är ju det som räknas. Åtminstone två av dem. Churchill ser mest ut som en säck potatis ärligt talat. Utöver det kan det faktiskt vara så att herrarna på den övre bilden framstår som önskvärda i jämförelse med de nedre av två orsaker:

  1. De var samtida med Hitler (som både såg ut som en clown och var ett ärkekräk) vilket automatiskt får dem att se bättre ut genom kontrastverkan.
  2.  
  3. Alla hade inte en kamera, vilket gjorde det mycket mindre troligt att man skulle råka fastna på bild i ett sammanhang som man inte själv kunde kontrollera. Tänk er om alla hade haft en kamera på 1940-talet. Då hade vi haft smygtagna bilder på Roosevelt i bassängen där han rehabiliterade sig och sina förtvinade ben, Stalin i pågående raseriutbrott och en drängfull Churchill sovandes vid skrivbordet. Och då hade jag inte behövt skriva den här drapan.

Det finns så mycket mer att säga om detta och i grund och botten ska man komma ihåg att en demokratiskt vald ledare inte är ensamt ansvarig. Jag har inte tillräckligt på fötterna för att påstå att Roosevelt eller Churchill skulle vara dåliga människor och ledare, bara att väldigt dåliga saker hände när de satt vid makten. Stalin däremot var ett ondskefullt as. Vad jag däremot vill säga, med väldigt många ord, är att jag gladeligen väljer att leva i dagens värld med Putin, Trump och Johnson framför 1940-talet med Stalin, Roosevelt och Churchill.

Men visst, kul bild och så.

#52weeks bok 11 – Framsteg

Gladliberalen Johan Norberg är tillbaka. Med sitt framgångskoncept av förnuft och känsla kombinerat med snyggt hår levererar han än en gång fakta på ett tillgängligt sätt. Norberg är en av de som verkligen besitter den underskattade förmågan att förstå de lärdes latin och förklara det för bönder på bönders vis. Utan att för den skull förolämpa läsarens intelligens genom att dumma ner det.

I Framsteg tar sig Norberg an tio skäl att se fram emot framtiden, vilket också är bokens undertitel. Han gör det genom att blicka bakåt och konstatera att det är rent häpnadsväckande vilken utveckling vi har haft de senaste tvåhundra åren. Inte bara inom områden som frihet och jämlikhet, eller bara rent ekonomiskt. Utan även på områden som mat och sanitära förhållanden som för oss är så självklart att vi inte ens tänker på att för de allra flesta människor i alla tider fram tills alldeles nyss lurade svält och sjukdomar ständigt runt hörnet. Att man lätt kan få uppfattningen att svält, våld och elände ökat beror på att rapporteringen ökat vilket, menar Norberg, egentligen är ett gott tecken. Det betyder nämligen att svält och våld numera är ett undantag, inte ett normaltillstånd, och därför har nyhetsvärde.

Även om jag, trots att jag är en cynisk pessimist, tillhör de frälse så innehåller boken överraskningar även för mig. Framför allt kapitlet om miljö berättar om framgångssagor som jag aldrig hade hört talas om. Det är intressant att rapportera om förestående katastrofer. Att de inte inträffade och att vi löste det är inte lika viktigt.

Norberg avslutar boken med en epilog som i stort sett sammanfattar varför jag sedan dryga året tillbaka slutat läsa nyhetsmedia och slutat se nyhetssändningar på teve. Och varför jag rekommenderar andra att också sluta. Det ger inget annat än en skev bild och ångest.

Norberg besitter som sagt en värdefull förmåga att kunna göra fakta tillgängligt, och att kunna göra det utan att bli torr och tråkig. Tvärtom blandar han fakta och statistik med minnesvärda anekdoter och populärkulturella referenser (spoiler alert: Grampa Simpson är citerad) på ett sätt som ger boken flyt. Liksom den sorgligt hädangångde Hans Rosling är Norberg duktig på att sätta statistik i ett sammanhang som gör den begriplig. Och liksom just Rosling är Norberg oerhört viktig som motvikt till alarmister och populister.

Det enda klagomål jag har på den här boken är faktiskt att Norberg inte valde att publicera den i form av en skriftrulle. Det hade gjort den lättare att använda som tillhygge att banka ”det var bättre förr”-folket i huvudet med. Det var inte bättre förr. Alls. Förr var faktiskt rätt förskräckligt.


Andra bloggar om: , , , ,

Hotet från underjorden

De där muslimerna alltså… Inte nog med att de förökar sig exponentiellt, de gräver också hålor i marken vilket underminerar densamma. Lite som kaniner. Det är därför de egentligen är många fler än vad som syns på ytan. På diverse invandringskritiska siter vet man detta, precis som man också vargkritiska siter vet att det finns många fler vargar i landet än vad som anges officiellt, men dessa fakta förtigs av PK-media.

Nu blir det emellertid mycket svårare att tysta ner det, ty nu har en Sd-politiker ramlat ner i ett slukhål. Statistiken är svår att prata bort. Förr i tiden, på de gröna ängarnas och röda husknutarnas tid, ramlade Sd-politiker aldrig ner i slukhål. Som räkneexempel kan man säga att frekvensen Sd-politiker i slukhål ökat med fyrtiotusen miljarder procent!

Naturligtvis kommer PK-maffian, vänstern, feministerna, bögarna och Twitter-eliten att försöka bortförklara detta, men vi Sverige-vänner vet sanningen, och försöken att släta över det slukhål som håller på att svälja hela det Svenska samhället blir bara patetiskare för varje dag som går.

B09mgUBIgAEHODy

/Knut Ärkenöt


Andra bloggar om:

Välkommen till Framtiden (repris)

Tidigare publicerad 2010-08-24 på numera nedlagda 2022.nu. Bloggen är på sätt och vis min portfolio så jag återpublicerar texten. Bilder av Marcus Fridholm.


framtiden-skylt-640x292

Välkommen till Framtiden, Sveriges snabbast växande samhälle. Här är man självförsörjande på hushållsenergi och har ett såpass stort överskott under delar av året att man även ombesörjer elförsörjning till närliggande områden. Gratis.

De så kallade plushusen i Framtiden är egentligen inte något nytt, men tidigare var de klumpigare och kostade för mycket. Nya billigare material och erfarenhet gjorde dem bättre och fler byggdes. Då uppstod frågan — hur tar man bäst tillvara energiöverskottet?

I stort sett alla försök till lösningar gick ut på att lagra energin i någon form av batterier, eller deponera den på något annat sätt. Men en forskare fick en snilleblixt: Tänk om man kunde bygga ett elnät som fungerade mer som Internet? Ett smartare elnät där strömmen alltid tar den effektivaste vägen och där det är möjligt att vara både sändare och mottagare, samtidigt. Ett sådant nät skulle dessutom vara mindre sårbart för störningar.

Forskaren kontaktade en åldrande IT-pionjär och med gemensamma krafter och kunskaper gjorde de så småningom flera genombrott och fick så goda resultat att de ansåg att idén var värd att testas skarpt. Energibolagen var tyvärr måttligt intresserade av att ta till sig idén, de verkade mest se problem med att säkerställa att rätt leverantör fick betalt. Så forskaren och IT-pionjären bestämde sig för att försöka göra det själva. Om de kunde få ett tiotal personer att vilja och våga vara med och grunda ett nybyggarsamhälle utifrån vissa kriterier så skulle det vara tillräckligt för att testa och finslipa den nya teknologin. De hittade en lämplig plats i Norrlands inland, i ett avflyttningsområde där tomtpriserna var obefintliga och började sprida sin idé på nätet. Intresse fanns, men med för många osäkra faktorer i förhållande till kostnader och besvär verkade det ändå inte som att det skulle bli av.

Räddningen kom i form av en uttråkad ung multimiljonär som tröttnat på att leva jetsetliv och letade efter ett syfte, ett sätt att bidra mer än att fylla italienska designers och svenska innekrogars bankkonton. Hon gick in i projektet som finansiär och lovade att bekosta byggandet av de första tio husen i det nya samhället och hyra ut dem. Det gjorde susen och samhället grundades. Som kontrast till en ordvits där man kallar dystra avflyttningsorter i Norrland för Avliden, bestämde man sig för att kalla samhället Framtiden.

Projektet visade sig mycket snart överträffa alla förväntningar. Elnätet fungerade utmärkt och genom att inte lägga alla ägg i samma korg hade man en stadig elförsörjning. Solenergi när vädret var fint och vindkraft när det blev sämre, bergvärme när varken sol eller vind samarbetade. I ena stunden egenproducerad el och i nästa stund el från grannen, allt beroende på var energin behövdes bäst just då och vad som var mest effektivt. Seeda ibland och leecha ibland, enligt klassisk fildelningsmodell.

Andra bevakade projektet med stort intresse och när det stod klart att det fungerade började nybyggarna strömma till och slå sig ner i området. Ofta var det stressade stadsbor som inget hellre ville än att få lite norrländskt lugn och ro. Jobben tog man med sig tillsammans med sina bredband. Från hus nummer elva till etthundrasjutton tog det exakt ett år, och vid det laget hade man en egen livsmedelsbutik, en mack, en frisör och en pub. En låg- och mellanstadieskola stod nästan färdig och mäklarna slogs om tomter att sälja. Logiken var glasklar, ju fler hus desto större energiöverskott, och nu var överskottet såpass konstant att man började leverera gratis el till omkringliggande områden. Alternativet var att låta överskottet gå om intet.

Nu började emellertid energibolagen visa intresse för projektet, men inte som investeringsobjekt som man skulle kunna tro. Nej, de såg med stigande oro hur Framtiden riskerade att konkurrera ut dem. För om ett samhälle kan bli självförsörjande, så kan fler bli det. Och eftersom patentsystemet inte längre var något hinder, kunde vem som helst kunde ta efter Framtidens modell. Man insåg att det bara var en tidsfråga innan fler liknande samhällen grundades och befintliga samhällen började byggas om. Om man kunde få el gratis, hur skulle då energibolagen få betaaalt?

Så man skickade sina lobbyister till regeringen för att sjunga en klagovisa. Man argumenterade för att om folk slutade köpa el så skulle det vara dåligt för ekonomin och dessutom riskerade de anställda i branschen att bli utan jobb, och vem ska ta ansvar för det? Något måste göras! Regeringen lyssnade oroligt, för arbetslöshet och försämringar i ekonomin är något som alla regeringar alltid vill undvika. Men å andra sidan verkade väljarna se positivt på Framtiden och med mindre än ett år kvar till val vore det oklokt att stöta sig med dem.

Kraftbolagen förutsåg detta och hade redan en plan för att vända opinionen. Man insåg att vanliga människor inte känner någon djupare sympati för stora, rika bolag som höjer elpriserna på vintern och glömmer att sänka dem på sommaren eller som låter älvarna svämma över uppströms för att de vill behålla vattnet i sina reservoarer till sämre tider, och även om kraftbolagen kände sig lite kränkta över folkets otacksamhet så var det så situationen såg ut. Därför satte man igång en intensiv kampanj om hur gratisel och plussamhällen som Framtiden avfolkade Norrland och pekade på öde orter och statistik från Framtidens grundande och framåt som visade att befolkningsmängden i Norrland minskat. Man målade upp en bild av att Norrland snart skulle vara tomt på människor förutom enstaka tjurskallar som en farbror Enok som gladeligen visades upp i media, alltid iförd en urtvättad Vi flytt int‘-tröja. Människor kände sympati för farbror Enok och hans sentimentala historier om hur det var förr och hur ensamt det var nu.

Det var förvisso sant att folkmängden i Norrland minskat sedan Framtidens grundande, men folkmängden i Norrland hade minskat i årtionden. Faktum var att om man granskade siffrorna över längre tid så hade avfolkningstakten avsevärt avstannat sedan Framtidens grundande. Dels för att det uppstått ett sug att flytta in i Norrland och till Framtiden eller dess närområde, och dels för att norrlänningarna omlokaliserade sig dit.

Nu hade emellertid regeringen tillräckligt att gå på. Man lovade att man inte tänkte låta Norrland dö, här skulle det tas till kraftftag och när hela samhällen är uppbyggda kring de inkomster som till exempel vattenkraften i de norrländska älvarna inbringar, så kunde ju inte regeringen överge dem. Tonen var satt. Man började skissa på ett lagförslag som gick ut på några procents påslag på taxeringsvärdet för plushus, pengar som skulle gå till energibolagen som kompensation för uteblivna inkomster. Ett annat lagförslag som skissades på var att förbjuda människor att koppla sina elledningar enligt den teknik som användes i Framtiden, och ytterligare ett förslag gick ut på att lägga en extra avgift på koppar som skulle gå till energibolagen. En stiftelse, CopperSwede, skulle inrättas för att fördela pengarna.

I Framtiden följde IT-pionjären utvecklingen med stigande oro. Han satte sitt hopp till en av ytterst få politiker som med eftertryck sa ifrån; den jämtländska som sedan hon blivit partiledare för Centern tagit sitt parti från farligt nära fyraprocentspärren till att närma sig en realistisk chans att leda en koalitionsregering, Men när han såg vartåt det barkade insåg han också att hon skulle behöva all hjälp hon kunde få. Så han riktade sin strålkastare med nödsignalen mot de anhopande mörka molnen och tände den, och runt om i landet vaknade en vilande one minute army till liv och började än en gång inta barrikaderna…

batlight


Andra bloggar om: ,

Och den ljusnande framtid är vår

marsmet473a / Foter / CC BY-NC-SA

I Magasinet Neo finns en artikel av historieprofessorn och rövhatten Dick Harrison om att människor kommit att bli så lättkränkta att även fakta är kränkande. Det är en alarmerande observation och behöver diskuteras. Men det som kunde ha blivit en intressant artikel mynnar istället ut i ett två kilometer långt orerande där Dick Harrison lägger ut texten om sin egen förträfflighet. Dick Harrison berättar otaliga exempel från verkligheten om infantila elever som han, Dick Harrison, måste stå ut med och om hur hela Finland reste sig som en ilsken man då han, Dick Harrison, förklarat hur saker ligger till. Och sådär fortsätter det. Dick Harrison struttar runt på en springare av självgodhet och svingar sanningens svärd vart än han drar fram.

Som ni kanske redan har listat ut är jag inget fan av Dick Harrison. När jag läser artikeln ser jag hans självgoda nuna och viktiga min framför mig, hör hans högfärdiga ton. Jag klarar helt enkelt inte av att läsa texten opartiskt. Till skillnad från till exempel Sveriges Radio låtsas jag emellertid inte om att jag är opartisk heller.

Men om nu Dick Harrison kan ägna spaltkilometer åt att skryta så tänker jag inte vara bättre. Ty det Harrison observerat, att det finns studenter på universitetsnivå med bristfälliga kunskaper och därtill oförmåga att förstå att de har fel, att de blir kränkta av fakta, förutspådde jag för sisådär 20 år sedan. När jag gick på gymnasiet. Sug på den du, Dick!

Saken är den att när jag började på gymnasiet 1993 höll man som bäst på att reformera skolan. Igen. Det var då linjerna försvann och ersattes av program. Därmed försvann också uppdelningen av yrkesinriktade och studieförberedande linjer och ersattes av program som skulle vara både och men blev varken eller. I samma veva gick man från medelbaserade sifferbetyg till målbaserade godkändskala. Just min årskull hamnade precis i övergången. Vi var de första som gick treåriga program där det tidigare varit tvååriga linjer vilket, att döma av tempot, betydde att vi gjorde på tre år vad tidigare studenter gjort på två. Vi skulle ha målbaserade betyg, men använde fortfarande siffersystemet. Både vi och lärarna var tämligen förvirrade.

När jag närmade mig studenten började jag observera att elever ett par år yngre än mig hade mycket bättre kläm på hur systemet fungerade. De visste att de hade rättigheter och visste att utnyttja dem. En av dessa rättigheter var rätten att gå ut med godkänt betyg, vilket innebar att man kunde kräva omtenta och liknande om man blivit underkänd. Detta i sin tur ledde till extraarbete för lärare som därmed måste ägna tid och energi åt att skriva och rätta nya prov för elever som minsann hade rätt att bli godkända. Elever som kanske inte borde ha kommit in på gymnasiet till att börja med, men det var en annan del av reformen. Alla som ville skulle få plats på gymnasiet. Därmed utökades antalet platser, intagningströsklarna sänktes och undervisningsnivån därefter. Man behöver inte vara ett geni som Dick Harrison för att lista ut att detta så småningom också skulle leda till att lärare ger upp och börjar dela ut godkända betyg till kreti och pleti. Varför underkänna elever om det bara skapar extrajobb för en själv och såväl politiker som deras förlängda armar i skolledningen redan bestämt att eleverna har rätt att bli godkända? Det ser ju dessutom illa ut för skolan om alltför många elever blir underkända. När godkänt betyg är en rättighet delar man ut det och går vidare så att man kan spara sin energi till de elever man faktiskt kan göra något för.

Efter gymnasiet skaffade jag mig en form av arbetsmarknadsåtgärd som jag inte längre minns förkortningen på där jag arbetade ett år som vad vi betecknade som ”musiklärarassistent” på samma gymnasieskola jag just gått ut från. Inte för att jag var så kär i själva gymnasieskolan i stort, men väl i musik, och kanske lite hemligt i musikläraren också. Jag fortsatte att göra observationer inifrån lärarrummet som bekräftade min uppfattning.

Några år senare jobbade jag som IT-pedagog på en högstadieskola. Min uppgift var att utbilda lärare mot datorkörkort (ECDL) men även om jag inte var anställd av själva skolan så var det oundvikligt att bli en del av skolans verksamhet. På något sätt bör samtliga vuxna på en skola ha ett ansvar för eleverna, så det är inte konstigt. Även där gjorde jag liknande observationer. Lärare som kapitulerat. Elever som hade rättigheter, men uppenbarligen inga skyldigheter. Elever som i nionde klass helt uppenbart inte kunde läsa och skriva. Hur kan det få vara så?

En bekant till mig som arbetar som lärare berättade hur hans rektor meddelat honom och övriga lärare att de inte fick testa elevers läsförståelse i syfte att upptäcka dyslexi. Varför? Jo, om skolan upptäcker dyslexi är den också skyldig att skaffa fram hjälp i form av specialpedagoger för den eleven. Sådant kostar pengar. Därför.

Nu tror jag inte att skolor generellt är så cyniska, men jag upptäckte själv en elev som enligt min uppfattning uppenbarligen hade brister i läsförståelsen. Hon kunde sätta ihop bokstäverna till ord men förstod liksom inte innebörden. Och hon var på intet sätt dum i huvudet, för om jag läste texten för henne och sedan ställde frågor så var det uppenbart att hon förstod. Jag fick en känsla av, och det kan mycket väl bara var min tolkning av situationen, att hon för ett ögonblick gläntade på dörren till en värld där det var kul att lära sig saker. Där hon plötsligt förstod och inte kände sig dum. Den dörren smälldes i så fall omedelbart igen av ett skolsystem som redan hade stämplat henne som ett hopplöst fall då hon låg så långt efter att det ansågs meningslöst att försöka. Men gymnasiet skulle hon gå. Förmodligen Individuella Programmet, även om hon hoppades på Fordon.

Hur är det möjligt att hamna så långt efter att man är hopplös, utan att få hjälp? Och hur är det möjligt att dessa ”hopplösa” ändå kommer in på gymnasiet? Förklaringen ligger i att ribban sänks till en nivå där man kan snubbla över den, och därmed skyfflas problemet vidare till nästa instans. Grundskolan skickar ut elever som inte har med sig grundläggande kunskap med godkända betyg. Dessa tar sedan plats på gymnasiet med resultatet att gymnasieskolan får ägna sig åt att repetera saker som grundskolan borde ha lärt ut, och därefter från eleverna godkänt därifrån också. Fortfarande utan basala kunskaper. Och därmed ligger vägen öppen för att söka sig vidare till högskola och universitet där de kan göra livet surt för Dick Harrison.

Som jag ser det är hela den här betygsfixeringen en stor del av problemet. Alla vet att det är något som inte fungerar, men ingen verkar veta riktigt var man ska börja, så då ägnar man sig åt symbolhandlingar som att ändra i betygssystemet så att det syns att man har gjort något. Men kanske är inte problemet hur man sätter betyg, utan att man alls gör det. Skolgången blir en jakt på betyg snarare än på kunskap. Man går i skolan för betygens skull, inte för kunskapens. Betygen blir en rättigheten man kräver, inte kunskapen. Så det man lär sig blir således också hur man skaffar sig betyg, inte hur man skaffar sig kunskap.

Ingenting i detta görs förstås av illvilja, men kombinationen av en alarmerande brist på trösklar och grindvakter, elever som lär sig att de har rätt att ha fel, lärare som lär sig att det är meningslöst att streta emot och allmän brist på respekt och förståelse för kunskap och de processer som ligger bakom den, gör att vi får en våg av lättkränkta särskrivare med universitetsexamen som så småningom också tar plats på maktpositioner. Och allt detta för våra skattepengar, icke att förglömma. Det här systemet är vår investering i framtiden.

Dick Harrison och jag kommer aldrig att bli bästa vänner. Han vet inte vem jag är, och visste han det skulle han antagligen uppskatta mig lika mycket som jag honom, men jag tror ändå att vi skulle komma hyfsat överens om själva sakfrågan. Vi har ett problem här.


Andra bloggar om: , , , intressant?

#blogg100 ställer frågor och ger svar

Nu har det gått ett par veckor med #blogg100 och än så länge är jag med. Några korta reflektioner så här långt:

  • Det finns alltid något att skriva om.
  • Att skriva gör det lättare att skriva.
  • Att jobba eftermiddag gör det svårt att skriva.
  • If you want to be a writer, you must do two things above all others: read a lot and write a lot. There's no way around these two things that I'm aware of, no shortcut. - Stephen King

Särskilt punkt två är jag glad över att få bekräftad. Det är en gammal visdom att det blir lättare att skriva ju mer man skriver. Ett inte ovanligt råd är att sätta mål i antingen tid eller antal ord per dag och skriva, även om det man skriver bara är trams. Det verkar stämma. Dammluckorna har öppnat och orden kommer ut. Det lättar på trycket.

För ibland kan jag känna att jag har för många idéer, för många uppslag. Ni vet hur det kan vara när man klipper upp till exempel en popcornpåse i ena hörnet och försöker hälla över de opoppade popcornen i en burk, men man har klippt ett lite för litet hål. Det är förvisso och gott och väl stort nog för vilket popcorn som helst i världen att ta sig igenom, men på grund av att alla vill ut samtidigt (eller kanske har det mer att göra med gravitation och andra fysiska lagar än om torra majskorns fria vilja) så pressas de mot varandra tillräckligt hårt för att inget ska komma ut istället. Så kan jag ibland uppleva att det stockar sig i huvudet. Därför hjälper det här mig. Än så länge.

Men så kommer det lite eftermiddagshelg och snuva ivägen och då får jag motvilligt acceptera att jag måste hålla det kort och tumma på kvaliteten för att hålla igång. Samtidigt börjar idéerna redan stocka sig. Jag har åtminstone fyra längre, mer seriösa saker att skriva. Samtidigt fortsätter världen att snurra och hitta på nya dumheter som pockar på uppmärksamhet.

Så vi får se hur det artar sig. Jag är hur som helst glad att jag hakade på. För även om en del kritik riktats mot konceptet i form av att det skapar kvantitet istället för kvalitet så är mitt motargument att en del kvantitativt trams behövs för att få ut kvalitet. Det fungerar för mig åtminstone.


Andra bloggar om:

Crowdfunding tar fram det vackra i handel

DaNieLooP / Foter / CC BY-NC-ND

Johan Norberg skrev nyligen i Expressen om sitt nya bokprojekt som handlar om crowdfunding. Ett bokprojekt som han då mycket pedagogiskt har crowdfundat. Som han själv uttrycker det i artikeln: Put your book where your mouth is. Det är en av flera hyllningar av företeelsen vi har kunnat läsa det senaste året. Jag vill här ta mig tid att berätta lite om det från den andra sidan. Nej, inte om baksidan med företeelsen crowdfunding alltså, utan en hyllning från den betalande sidan.

Att crowdfunding är lysande för den som har en idé och vill ha den finansierad torde redan stå bortom tvivel. Det betyder naturligtvis inte att det fungerar för alla. Någon vinst-varje-gång finns inte. Men helt klart är att det öppnar möjligheter även för den vars idé inte riktigt passar in i mallen just nu, för den som inte har de rätta kontakterna eller för den vars idé är för nischad för en större marknad och därför inte intressant för en vinstintresserad finansiär. För alla dessa varianter och många, många fler är crowdfunding en fantastisk möjlighet. Låt fansen betala i förskott, helt enkelt.

Men det är faktiskt smått fantastiskt även från den andra sidan av transaktionen, och det var det jag tänkte fokusera på. Nu ska jag genast medge att jag inte har varit en fullt så involverad finansiär som jag skulle önska. Dels har inte hushållets ekonomi varit särskilt tillåtande under en period och då är “finansiering av andras idéer” inte främsta prioritet. Dels tar beteenden och köpmönster tid att förändra. Ty även om jag finner crowdfunding vara ett fantastiskt fenomen och vill delta mer, så är det invanda beteende att köpa den färdiga produkten, paketerad och klar.

Dock har jag ändå varit med pyntat in i några olika projekt. Bland annat är jag en av de trehundratjugofem personer som Norberg nämner i sin artikel, som tillsammans bidragit till 170 000 kr. På trettio timmar. Jag var också en av alla de som finansierade ett nytt hem åt Rebecca Vitsmun efter tornadon i Oklahoma förra året. Jag är medfinansiär till en bok som håller på att skrivas om metal i Afrika.

De tre projekten jag nämner här skiljer sig åt på flera olika sätt. I fallet Rebecca Vitsmun så har det mer karaktären av en donation och särskiljer sig inte nämnvärt från klassiska insamlingar som man vanligen förknippar med organisationer som Röda Korset eller Värlsnaturfonden. Det är en gåva, inte en investering, det kräver ingen motprestation. Tekniskt sett köpte jag visserligen en bön av Doug Stanhope med mitt bidrag, men jag skrev till honom att han gärna fick ta en tupplur i mitt namn istället.

De andra två är båda bokprojekt, men är ändå mycket olika. Johan Norberg är trots allt en etablerad författare och debattör med tämligen hög profil. Hans bok kommer att säljas och marknadsföras av ett bokförlag och sannolikheten är stor att det kommer att säga ka-ching på bägge parters bankkonton. Heavy Metal Africa är däremot ett typiskt sådant nischat projekt som man kan anta är svårt att få ett etablerat förlag att nappa på. Men genom att försöka hitta “köparna” redan innan boken är skriven är det ändå möjligt för Edward Banchs att finansiera skrivandet och få sin bok producerad. Som finansiär är det framför allt det projektet jag känner särskilt stolthet och tillfredställelse i att vara med och bidra till.

Det är här skillnaden uppstår mellan att vara finansiär och köpare. Mellan att bara köpa något och att aktivt bidra till att någonting skapas. Crowdfunding tar oss på sätt och vis tillbaka ett par steg i utvecklingen, där köpare och säljare återigen möts direkt på marknaden och förhandlar om priset, utan en kedja av mellanhänder som alla vill ha sin del av kakan. Skillnaden är att marknaden blivit oändligt mycket större, vilket möjliggör mycket smalare projekt än tidigare. Om jag vill skriva en bok om något som bara intresserar tio personer i världen så är det idag möjligt att hitta de tio personerna och få hjälp med finansiering. Tidigare hade dessa tio personer varit tvungna att bo i mitt närområde, och vad är oddsen för det?

När handel diskuteras i olika sammanhang målas det ofta upp en bild av producenter som något slags utsugande parasit och konsumenter som byten. Det beror säkert ofta på att producenter tar sig skepnaden av ansiktslösa korporationer. Men i dessa ansiktslösa korporationer finns det människor med idéer som behöver finansiering, teknologi och know-how för att förverkligas, marknadsföring och distribution för att nå framgång. När allt detta skalas bort handlar det bara om någon som har en idé, och någon som är villig att betala för den, och båda tjänar något på transaktionen.

Handel är i grunden något fint, och crowdfunding kan hjälpa oss att se det. Crowdfunding tar fram det vackra i handel, även från köparens sida. För, som Johan Norberg skriver i det avslutande stycket i sin artikel: ”Jag kanske går omkring i ett romantiskt töcken, men det känns som att jag därmed kommer närmare mina läsare”. Det är så det upplevs från min sida av transaktionen också.


Andra bloggar om: ,

Det man inte vet kan man inte fråga om

Аввакумов-плакат.IMG 9314-1

Jag har nyligen börjat tittat på Oliver Stones dokumentärserie The untold history of the United States. Redan här kan jag förutse att någon kommer att invända mot allt med att Oliver Stone är en foliehatt. Det må så vara. Under de senaste åren har jag dock sett så kallade foliehattar ha rätt tillräckligt ofta för att inte automatiskt avfärda något med motiveringen att det kommer från en foliehatt.

Stone tar avstamp en personlig reflektion; att han som skolungdom fick lära sig en bunt sanningar om amerikansk historia som han som vuxen och berest fått anledning att ifrågasätta. När han sedan jämfört med vad dagens skolungdomar får lära sig om amerikansk historia visar det sig vara samma sanningar som han själv matades med. Så han bestämde sig för att försöka återge en mer nyanserad bild.

En av de första sanningar han gör upp med är påstående att USA vann andra världskriget. Det gjorde de förvisso sett till vad de förlorade och tjänade på kriget; Storbritannien låg i ruiner och förlorade sitt imperium, Japan likaså, Tyskland jämnades med marken och delades, Sovjet förlorade 20 miljoner människor, de flesta civila. USA förlorade fyrahundratusen soldater och var kanske den enda inblandade nation vars civila ändå gick tämligen trygga. Överallt i Europa och Asien bombades städer. Inte i USA. Så medan resten av världen ägnade sig åt att städa, sörja och bygga upp tog USA täten i världsekonomin. Ett par år efter kriget stod USA för makalösa 50% av hela världens produktion. Så nog kom man ut som vinnare allt, men i meningen ”besegrade Tyskland och dess allierade” var det inte USA som stod för den främsta insatsen. Det var, naturligtvis, en kombination men den främsta insatsen måste ändå tillskrivas Sovjet. Och Hitlers storhetsvansinne.

Det här vet vi, men amerikaner får lära sig att de kom in och räddade dagen, som kavalleriet i slutet av en amerikansk western. ”We saved your ass in WWII”, som det heter. Det smittar av sig även i vår avkrok av världen, eftersom vi är en del av ett amerikanskt kulturellt imperium.

Samtidigt ska naturligtvis inte den amerikanska insatsen förringas. Innan man drogs in i kriget av Japans attack mot Pearl Harbor bidrog man med krigsmateriel till både Storbritannien och Sovjet och Rosevelt gjorde vad han kunde för att böja reglerna och kringgå sitt löfte att inte dra ut i krig, bland annat genom att låna ut piloter till det brittiska luftvapnet. Men kanske var den främsta amerikanska insatsen diplomatisk snarare än militär. Stalin litade inte på britterna, men han litade på amerikanerna. Det var Rosevelt som vann Stalins förtroende och höll ihop en bräcklig allians där både Storbritannien och Sovjet båda försökte överleva kriget mot Tyskland men samtidigt försäkra sig om att inte bli krossade av varandra.

"History is a set of lies agreed upon." - Napoleon Bonaparte

Historia är komplicerat. Ofta måste det förenklas för att kunna återges, och ibland blir förenklingarna så grovhuggna att de blir osanna. En för förenklad historia är svår att skilja från propaganda. En historia som andra världskriget är så komplex att den knappt går att återge. Det är ett krig som officiellt började i september 1939 när Tyskland invaderade Polen, men ur en situation som är sprungen ur freden i Versaille 1919. En ”fred” där ett hämndlystet Frankrike insisterade på att beröva Tyskland allt och därigenom förseglade Europas öde. Freden i Versaille markerade i sin tur slutet på första världskriget som i sin tur har sina orsaker som antagligen kan spåras bakåt i flerhundraåriga konflikter mellan England, Frankrike, Tyskland och Ryssland. Samtidigt växte andra världskriget ihop med ett pågående krig i Asien där Japan 1937 invaderade Kina med sällan skådat grymhet (egentligen redan 1931 då Japan tog kontroll över Manchuriet). Sjutton miljoner civila kineser beräknas ha fått sätta livet till. Det kriget kan i sin tur spåras tillbaka till Rysk-Japanska kriget 1904-1905 där de två stormakterna stred om det östasiatiska området Manchuriet, norr om Korea. Japan vann kriget, men freden förhandlades fram av amerikanska diplomater och man menar att det förhindrade Japan från att kräva samma eftergifter som en europeisk stormakt hade kunnat göra. Konflikten om området går även den långt tillbaka i historien och när en japansk amiral beskriver att ”de [amerikanerna] behandlade oss som förlorare” så är det inte svårt att tänka sig att den bitterheten bidrog till Japans aggressiva imperiebyggande på det asiatiska fastlandet och i Stilla Havet, eller frestelsen att sparka USA på nötterna genom att attackera Pearl Harbor… Det hela är en lång historia av ”det började med att de slog tillbaka”.

Så, om Tyskland inte förödmjukats så enormt vid freden i Versaille hade kanske inte den bitterhet och ekonomiska depression som gav grogrund för Hitlers idéer uppstått. Å andra sidan, vilket man kan lära sig av parallellen med Japan; om Frankrike inte fått den upprättelse man ansåg sig ha rätt till i och med freden, om Frankrike hade behandlats ”som förlorare”, kanske de istället hade besatts av en nationell bitterhet som slutat med ett världskrig där Frankrike letts av en galning med töntig mustasch och storhetsvansinne.

Om historien vi lär oss är så förenklad att den svårligen kan skiljas från propaganda, då måste man fråga sig vad mer det är vi inte vet. Informationen finns därute men måste aktivt sökas upp. Andra värlskriget är ett så utmärkt exempel därför att den officiella historien om vad som hände skiljer sig så mycket från nation till nation. Det ”neutrala” Sveriges version är, förmodligen, någorlunda balanserad. Tyskland var förvisso boven men vi har en viss förståelse för varför Tyskland blev vad det blev, och vi erkänner (väl?) också Sovjets insats. Däremot diskuterar vi inte Asien särskilt mycket alls. Möjligen nämner vi att Japan bredde ut sig och attackerade brittiska kolonier innan attacken mot Pearl Harbor och jänkarnas öhoppande krig i Stilla Havet. I Ryssland heter det ”Det Stora Fosterländska Kriget”. I USA ”räddade de våra rövar”. Vad Kina, Japan, Singapore, Egypten med flera har för versioner har jag ingen aning om, men alla utgår vi från oss själva.

Att Oliver Stone känner att det finns ett behov av att understryka det som för mig och många andra européer är självklart; att det var Sovjet snarare än USA som besegrade Tyskland, får mig att undra vad jag har matats med och aldrig ifrågasatt, och vad jag inte vet som är självklart för andra. Jag växte upp i tron att Sverige har världens bästa sociala skyddsnät, sjukvård med mera. Jag minns en lärare som sa att i Sverige finns det inga hemlösa och länge trodde jag att det var sant. När jag för första gången såg en uteliggare i Stockholm tog jag för givet att det var en ny företeelse, att saker hade blivit sämre.

Men det finns mycket även i den svenska historien som inte bara förenklas, utan förtigs. Interneringarna av oliktänkande under andra världskriget, nazisympatierna, behandlingen av samer, och mycket mera. Informationen finns därute. Problemet är att veta vad man ska fråga om.

Fortsättning följer.


Andra bloggar om: , , , , , , , , intressant?

Fråga Internet om färgblindskrift

Hej du Internet, kan du svara på min frauga? Den är ärlig, och jag menar varje ord. När en printer skriver som ett arsle, och ansvaret att lösa det ligger på mitt bord. Eller något sådant.

I det här hushållet äger vi hur som helst en skrivare av modellen Epson Stylus Photo PX720WD. Vi har alldeles nyligen bytt färgpatroner i den. Alla utom den svarta. Efter det ser utskrifterna en smula… märkliga ut. En bild säger mer än tusen ord sägs det, så här får ni två. En testbild för utskrift som jag googlade fram (första bästa) och därefter utskriften så som den kommer ut ur min skrivare.

testpagetestpage

 

Bortsätt från att kvaliteten på scanningen kanske inte är den allra bästa, ser ni hur färgerna beter sig? Varför? Och vad gör man åt det? Jag har kört alla skrivarens egna rengörings- och kalibreringsprogram och något annat vet jag inte. Kan någon av patronerna vara defekt, och i så fall – hur listar man ut vilken? För mina färgblinda ögon tycks det som att det är lila och svart som är osams om vem som är vad. Vad säger ni, Internet?


Andra bloggar om: ,

Frånvaro

När folk råkar ha lite bloggpaus brukar de återkomma efter ett tag och berätta om hur flera av deras läsare har mailat oroligt och undrat om det har hänt nåt. Nu har jag varit tyst i ett par veckor och inte fått ett enda sådant mail, så jag tänkte bara skriva och fråga hur det är med er. Har det hänt något? Mår ni bra?


Andra bloggar om:

Can't find what you're looking for? Try refining your search: