Skip to content

1380 search results for "FRA"

#52weeks bok 11 – Framsteg

Gladliberalen Johan Norberg är tillbaka. Med sitt framgångskoncept av förnuft och känsla kombinerat med snyggt hår levererar han än en gång fakta på ett tillgängligt sätt. Norberg är en av de som verkligen besitter den underskattade förmågan att förstå de lärdes latin och förklara det för bönder på bönders vis. Utan att för den skull förolämpa läsarens intelligens genom att dumma ner det.

I Framsteg tar sig Norberg an tio skäl att se fram emot framtiden, vilket också är bokens undertitel. Han gör det genom att blicka bakåt och konstatera att det är rent häpnadsväckande vilken utveckling vi har haft de senaste tvåhundra åren. Inte bara inom områden som frihet och jämlikhet, eller bara rent ekonomiskt. Utan även på områden som mat och sanitära förhållanden som för oss är så självklart att vi inte ens tänker på att för de allra flesta människor i alla tider fram tills alldeles nyss lurade svält och sjukdomar ständigt runt hörnet. Att man lätt kan få uppfattningen att svält, våld och elände ökat beror på att rapporteringen ökat vilket, menar Norberg, egentligen är ett gott tecken. Det betyder nämligen att svält och våld numera är ett undantag, inte ett normaltillstånd, och därför har nyhetsvärde.

Även om jag, trots att jag är en cynisk pessimist, tillhör de frälse så innehåller boken överraskningar även för mig. Framför allt kapitlet om miljö berättar om framgångssagor som jag aldrig hade hört talas om. Det är intressant att rapportera om förestående katastrofer. Att de inte inträffade och att vi löste det är inte lika viktigt.

Norberg avslutar boken med en epilog som i stort sett sammanfattar varför jag sedan dryga året tillbaka slutat läsa nyhetsmedia och slutat se nyhetssändningar på teve. Och varför jag rekommenderar andra att också sluta. Det ger inget annat än en skev bild och ångest.

Norberg besitter som sagt en värdefull förmåga att kunna göra fakta tillgängligt, och att kunna göra det utan att bli torr och tråkig. Tvärtom blandar han fakta och statistik med minnesvärda anekdoter och populärkulturella referenser (spoiler alert: Grampa Simpson är citerad) på ett sätt som ger boken flyt. Liksom den sorgligt hädangångde Hans Rosling är Norberg duktig på att sätta statistik i ett sammanhang som gör den begriplig. Och liksom just Rosling är Norberg oerhört viktig som motvikt till alarmister och populister.

Det enda klagomål jag har på den här boken är faktiskt att Norberg inte valde att publicera den i form av en skriftrulle. Det hade gjort den lättare att använda som tillhygge att banka ”det var bättre förr”-folket i huvudet med. Det var inte bättre förr. Alls. Förr var faktiskt rätt förskräckligt.


Andra bloggar om: , , , ,

Hotet från underjorden

De där muslimerna alltså… Inte nog med att de förökar sig exponentiellt, de gräver också hålor i marken vilket underminerar densamma. Lite som kaniner. Det är därför de egentligen är många fler än vad som syns på ytan. På diverse invandringskritiska siter vet man detta, precis som man också vargkritiska siter vet att det finns många fler vargar i landet än vad som anges officiellt, men dessa fakta förtigs av PK-media.

Nu blir det emellertid mycket svårare att tysta ner det, ty nu har en Sd-politiker ramlat ner i ett slukhål. Statistiken är svår att prata bort. Förr i tiden, på de gröna ängarnas och röda husknutarnas tid, ramlade Sd-politiker aldrig ner i slukhål. Som räkneexempel kan man säga att frekvensen Sd-politiker i slukhål ökat med fyrtiotusen miljarder procent!

Naturligtvis kommer PK-maffian, vänstern, feministerna, bögarna och Twitter-eliten att försöka bortförklara detta, men vi Sverige-vänner vet sanningen, och försöken att släta över det slukhål som håller på att svälja hela det Svenska samhället blir bara patetiskare för varje dag som går.

B09mgUBIgAEHODy

/Knut Ärkenöt


Andra bloggar om:

Välkommen till Framtiden (repris)

Tidigare publicerad 2010-08-24 på numera nedlagda 2022.nu. Bloggen är på sätt och vis min portfolio så jag återpublicerar texten. Bilder av Marcus Fridholm.


framtiden-skylt-640x292

Välkommen till Framtiden, Sveriges snabbast växande samhälle. Här är man självförsörjande på hushållsenergi och har ett såpass stort överskott under delar av året att man även ombesörjer elförsörjning till närliggande områden. Gratis.

De så kallade plushusen i Framtiden är egentligen inte något nytt, men tidigare var de klumpigare och kostade för mycket. Nya billigare material och erfarenhet gjorde dem bättre och fler byggdes. Då uppstod frågan — hur tar man bäst tillvara energiöverskottet?

I stort sett alla försök till lösningar gick ut på att lagra energin i någon form av batterier, eller deponera den på något annat sätt. Men en forskare fick en snilleblixt: Tänk om man kunde bygga ett elnät som fungerade mer som Internet? Ett smartare elnät där strömmen alltid tar den effektivaste vägen och där det är möjligt att vara både sändare och mottagare, samtidigt. Ett sådant nät skulle dessutom vara mindre sårbart för störningar.

Forskaren kontaktade en åldrande IT-pionjär och med gemensamma krafter och kunskaper gjorde de så småningom flera genombrott och fick så goda resultat att de ansåg att idén var värd att testas skarpt. Energibolagen var tyvärr måttligt intresserade av att ta till sig idén, de verkade mest se problem med att säkerställa att rätt leverantör fick betalt. Så forskaren och IT-pionjären bestämde sig för att försöka göra det själva. Om de kunde få ett tiotal personer att vilja och våga vara med och grunda ett nybyggarsamhälle utifrån vissa kriterier så skulle det vara tillräckligt för att testa och finslipa den nya teknologin. De hittade en lämplig plats i Norrlands inland, i ett avflyttningsområde där tomtpriserna var obefintliga och började sprida sin idé på nätet. Intresse fanns, men med för många osäkra faktorer i förhållande till kostnader och besvär verkade det ändå inte som att det skulle bli av.

Räddningen kom i form av en uttråkad ung multimiljonär som tröttnat på att leva jetsetliv och letade efter ett syfte, ett sätt att bidra mer än att fylla italienska designers och svenska innekrogars bankkonton. Hon gick in i projektet som finansiär och lovade att bekosta byggandet av de första tio husen i det nya samhället och hyra ut dem. Det gjorde susen och samhället grundades. Som kontrast till en ordvits där man kallar dystra avflyttningsorter i Norrland för Avliden, bestämde man sig för att kalla samhället Framtiden.

Projektet visade sig mycket snart överträffa alla förväntningar. Elnätet fungerade utmärkt och genom att inte lägga alla ägg i samma korg hade man en stadig elförsörjning. Solenergi när vädret var fint och vindkraft när det blev sämre, bergvärme när varken sol eller vind samarbetade. I ena stunden egenproducerad el och i nästa stund el från grannen, allt beroende på var energin behövdes bäst just då och vad som var mest effektivt. Seeda ibland och leecha ibland, enligt klassisk fildelningsmodell.

Andra bevakade projektet med stort intresse och när det stod klart att det fungerade började nybyggarna strömma till och slå sig ner i området. Ofta var det stressade stadsbor som inget hellre ville än att få lite norrländskt lugn och ro. Jobben tog man med sig tillsammans med sina bredband. Från hus nummer elva till etthundrasjutton tog det exakt ett år, och vid det laget hade man en egen livsmedelsbutik, en mack, en frisör och en pub. En låg- och mellanstadieskola stod nästan färdig och mäklarna slogs om tomter att sälja. Logiken var glasklar, ju fler hus desto större energiöverskott, och nu var överskottet såpass konstant att man började leverera gratis el till omkringliggande områden. Alternativet var att låta överskottet gå om intet.

Nu började emellertid energibolagen visa intresse för projektet, men inte som investeringsobjekt som man skulle kunna tro. Nej, de såg med stigande oro hur Framtiden riskerade att konkurrera ut dem. För om ett samhälle kan bli självförsörjande, så kan fler bli det. Och eftersom patentsystemet inte längre var något hinder, kunde vem som helst kunde ta efter Framtidens modell. Man insåg att det bara var en tidsfråga innan fler liknande samhällen grundades och befintliga samhällen började byggas om. Om man kunde få el gratis, hur skulle då energibolagen få betaaalt?

Så man skickade sina lobbyister till regeringen för att sjunga en klagovisa. Man argumenterade för att om folk slutade köpa el så skulle det vara dåligt för ekonomin och dessutom riskerade de anställda i branschen att bli utan jobb, och vem ska ta ansvar för det? Något måste göras! Regeringen lyssnade oroligt, för arbetslöshet och försämringar i ekonomin är något som alla regeringar alltid vill undvika. Men å andra sidan verkade väljarna se positivt på Framtiden och med mindre än ett år kvar till val vore det oklokt att stöta sig med dem.

Kraftbolagen förutsåg detta och hade redan en plan för att vända opinionen. Man insåg att vanliga människor inte känner någon djupare sympati för stora, rika bolag som höjer elpriserna på vintern och glömmer att sänka dem på sommaren eller som låter älvarna svämma över uppströms för att de vill behålla vattnet i sina reservoarer till sämre tider, och även om kraftbolagen kände sig lite kränkta över folkets otacksamhet så var det så situationen såg ut. Därför satte man igång en intensiv kampanj om hur gratisel och plussamhällen som Framtiden avfolkade Norrland och pekade på öde orter och statistik från Framtidens grundande och framåt som visade att befolkningsmängden i Norrland minskat. Man målade upp en bild av att Norrland snart skulle vara tomt på människor förutom enstaka tjurskallar som en farbror Enok som gladeligen visades upp i media, alltid iförd en urtvättad Vi flytt int‘-tröja. Människor kände sympati för farbror Enok och hans sentimentala historier om hur det var förr och hur ensamt det var nu.

Det var förvisso sant att folkmängden i Norrland minskat sedan Framtidens grundande, men folkmängden i Norrland hade minskat i årtionden. Faktum var att om man granskade siffrorna över längre tid så hade avfolkningstakten avsevärt avstannat sedan Framtidens grundande. Dels för att det uppstått ett sug att flytta in i Norrland och till Framtiden eller dess närområde, och dels för att norrlänningarna omlokaliserade sig dit.

Nu hade emellertid regeringen tillräckligt att gå på. Man lovade att man inte tänkte låta Norrland dö, här skulle det tas till kraftftag och när hela samhällen är uppbyggda kring de inkomster som till exempel vattenkraften i de norrländska älvarna inbringar, så kunde ju inte regeringen överge dem. Tonen var satt. Man började skissa på ett lagförslag som gick ut på några procents påslag på taxeringsvärdet för plushus, pengar som skulle gå till energibolagen som kompensation för uteblivna inkomster. Ett annat lagförslag som skissades på var att förbjuda människor att koppla sina elledningar enligt den teknik som användes i Framtiden, och ytterligare ett förslag gick ut på att lägga en extra avgift på koppar som skulle gå till energibolagen. En stiftelse, CopperSwede, skulle inrättas för att fördela pengarna.

I Framtiden följde IT-pionjären utvecklingen med stigande oro. Han satte sitt hopp till en av ytterst få politiker som med eftertryck sa ifrån; den jämtländska som sedan hon blivit partiledare för Centern tagit sitt parti från farligt nära fyraprocentspärren till att närma sig en realistisk chans att leda en koalitionsregering, Men när han såg vartåt det barkade insåg han också att hon skulle behöva all hjälp hon kunde få. Så han riktade sin strålkastare med nödsignalen mot de anhopande mörka molnen och tände den, och runt om i landet vaknade en vilande one minute army till liv och började än en gång inta barrikaderna…

batlight


Andra bloggar om: ,

Och den ljusnande framtid är vår

marsmet473a / Foter / CC BY-NC-SA

I Magasinet Neo finns en artikel av historieprofessorn och rövhatten Dick Harrison om att människor kommit att bli så lättkränkta att även fakta är kränkande. Det är en alarmerande observation och behöver diskuteras. Men det som kunde ha blivit en intressant artikel mynnar istället ut i ett två kilometer långt orerande där Dick Harrison lägger ut texten om sin egen förträfflighet. Dick Harrison berättar otaliga exempel från verkligheten om infantila elever som han, Dick Harrison, måste stå ut med och om hur hela Finland reste sig som en ilsken man då han, Dick Harrison, förklarat hur saker ligger till. Och sådär fortsätter det. Dick Harrison struttar runt på en springare av självgodhet och svingar sanningens svärd vart än han drar fram.

Som ni kanske redan har listat ut är jag inget fan av Dick Harrison. När jag läser artikeln ser jag hans självgoda nuna och viktiga min framför mig, hör hans högfärdiga ton. Jag klarar helt enkelt inte av att läsa texten opartiskt. Till skillnad från till exempel Sveriges Radio låtsas jag emellertid inte om att jag är opartisk heller.

Men om nu Dick Harrison kan ägna spaltkilometer åt att skryta så tänker jag inte vara bättre. Ty det Harrison observerat, att det finns studenter på universitetsnivå med bristfälliga kunskaper och därtill oförmåga att förstå att de har fel, att de blir kränkta av fakta, förutspådde jag för sisådär 20 år sedan. När jag gick på gymnasiet. Sug på den du, Dick!

Saken är den att när jag började på gymnasiet 1993 höll man som bäst på att reformera skolan. Igen. Det var då linjerna försvann och ersattes av program. Därmed försvann också uppdelningen av yrkesinriktade och studieförberedande linjer och ersattes av program som skulle vara både och men blev varken eller. I samma veva gick man från medelbaserade sifferbetyg till målbaserade godkändskala. Just min årskull hamnade precis i övergången. Vi var de första som gick treåriga program där det tidigare varit tvååriga linjer vilket, att döma av tempot, betydde att vi gjorde på tre år vad tidigare studenter gjort på två. Vi skulle ha målbaserade betyg, men använde fortfarande siffersystemet. Både vi och lärarna var tämligen förvirrade.

När jag närmade mig studenten började jag observera att elever ett par år yngre än mig hade mycket bättre kläm på hur systemet fungerade. De visste att de hade rättigheter och visste att utnyttja dem. En av dessa rättigheter var rätten att gå ut med godkänt betyg, vilket innebar att man kunde kräva omtenta och liknande om man blivit underkänd. Detta i sin tur ledde till extraarbete för lärare som därmed måste ägna tid och energi åt att skriva och rätta nya prov för elever som minsann hade rätt att bli godkända. Elever som kanske inte borde ha kommit in på gymnasiet till att börja med, men det var en annan del av reformen. Alla som ville skulle få plats på gymnasiet. Därmed utökades antalet platser, intagningströsklarna sänktes och undervisningsnivån därefter. Man behöver inte vara ett geni som Dick Harrison för att lista ut att detta så småningom också skulle leda till att lärare ger upp och börjar dela ut godkända betyg till kreti och pleti. Varför underkänna elever om det bara skapar extrajobb för en själv och såväl politiker som deras förlängda armar i skolledningen redan bestämt att eleverna har rätt att bli godkända? Det ser ju dessutom illa ut för skolan om alltför många elever blir underkända. När godkänt betyg är en rättighet delar man ut det och går vidare så att man kan spara sin energi till de elever man faktiskt kan göra något för.

Efter gymnasiet skaffade jag mig en form av arbetsmarknadsåtgärd som jag inte längre minns förkortningen på där jag arbetade ett år som vad vi betecknade som ”musiklärarassistent” på samma gymnasieskola jag just gått ut från. Inte för att jag var så kär i själva gymnasieskolan i stort, men väl i musik, och kanske lite hemligt i musikläraren också. Jag fortsatte att göra observationer inifrån lärarrummet som bekräftade min uppfattning.

Några år senare jobbade jag som IT-pedagog på en högstadieskola. Min uppgift var att utbilda lärare mot datorkörkort (ECDL) men även om jag inte var anställd av själva skolan så var det oundvikligt att bli en del av skolans verksamhet. På något sätt bör samtliga vuxna på en skola ha ett ansvar för eleverna, så det är inte konstigt. Även där gjorde jag liknande observationer. Lärare som kapitulerat. Elever som hade rättigheter, men uppenbarligen inga skyldigheter. Elever som i nionde klass helt uppenbart inte kunde läsa och skriva. Hur kan det få vara så?

En bekant till mig som arbetar som lärare berättade hur hans rektor meddelat honom och övriga lärare att de inte fick testa elevers läsförståelse i syfte att upptäcka dyslexi. Varför? Jo, om skolan upptäcker dyslexi är den också skyldig att skaffa fram hjälp i form av specialpedagoger för den eleven. Sådant kostar pengar. Därför.

Nu tror jag inte att skolor generellt är så cyniska, men jag upptäckte själv en elev som enligt min uppfattning uppenbarligen hade brister i läsförståelsen. Hon kunde sätta ihop bokstäverna till ord men förstod liksom inte innebörden. Och hon var på intet sätt dum i huvudet, för om jag läste texten för henne och sedan ställde frågor så var det uppenbart att hon förstod. Jag fick en känsla av, och det kan mycket väl bara var min tolkning av situationen, att hon för ett ögonblick gläntade på dörren till en värld där det var kul att lära sig saker. Där hon plötsligt förstod och inte kände sig dum. Den dörren smälldes i så fall omedelbart igen av ett skolsystem som redan hade stämplat henne som ett hopplöst fall då hon låg så långt efter att det ansågs meningslöst att försöka. Men gymnasiet skulle hon gå. Förmodligen Individuella Programmet, även om hon hoppades på Fordon.

Hur är det möjligt att hamna så långt efter att man är hopplös, utan att få hjälp? Och hur är det möjligt att dessa ”hopplösa” ändå kommer in på gymnasiet? Förklaringen ligger i att ribban sänks till en nivå där man kan snubbla över den, och därmed skyfflas problemet vidare till nästa instans. Grundskolan skickar ut elever som inte har med sig grundläggande kunskap med godkända betyg. Dessa tar sedan plats på gymnasiet med resultatet att gymnasieskolan får ägna sig åt att repetera saker som grundskolan borde ha lärt ut, och därefter från eleverna godkänt därifrån också. Fortfarande utan basala kunskaper. Och därmed ligger vägen öppen för att söka sig vidare till högskola och universitet där de kan göra livet surt för Dick Harrison.

Som jag ser det är hela den här betygsfixeringen en stor del av problemet. Alla vet att det är något som inte fungerar, men ingen verkar veta riktigt var man ska börja, så då ägnar man sig åt symbolhandlingar som att ändra i betygssystemet så att det syns att man har gjort något. Men kanske är inte problemet hur man sätter betyg, utan att man alls gör det. Skolgången blir en jakt på betyg snarare än på kunskap. Man går i skolan för betygens skull, inte för kunskapens. Betygen blir en rättigheten man kräver, inte kunskapen. Så det man lär sig blir således också hur man skaffar sig betyg, inte hur man skaffar sig kunskap.

Ingenting i detta görs förstås av illvilja, men kombinationen av en alarmerande brist på trösklar och grindvakter, elever som lär sig att de har rätt att ha fel, lärare som lär sig att det är meningslöst att streta emot och allmän brist på respekt och förståelse för kunskap och de processer som ligger bakom den, gör att vi får en våg av lättkränkta särskrivare med universitetsexamen som så småningom också tar plats på maktpositioner. Och allt detta för våra skattepengar, icke att förglömma. Det här systemet är vår investering i framtiden.

Dick Harrison och jag kommer aldrig att bli bästa vänner. Han vet inte vem jag är, och visste han det skulle han antagligen uppskatta mig lika mycket som jag honom, men jag tror ändå att vi skulle komma hyfsat överens om själva sakfrågan. Vi har ett problem här.


Andra bloggar om: , , , intressant?

#blogg100 ställer frågor och ger svar

Nu har det gått ett par veckor med #blogg100 och än så länge är jag med. Några korta reflektioner så här långt:

  • Det finns alltid något att skriva om.
  • Att skriva gör det lättare att skriva.
  • Att jobba eftermiddag gör det svårt att skriva.
  • If you want to be a writer, you must do two things above all others: read a lot and write a lot. There's no way around these two things that I'm aware of, no shortcut. - Stephen King

Särskilt punkt två är jag glad över att få bekräftad. Det är en gammal visdom att det blir lättare att skriva ju mer man skriver. Ett inte ovanligt råd är att sätta mål i antingen tid eller antal ord per dag och skriva, även om det man skriver bara är trams. Det verkar stämma. Dammluckorna har öppnat och orden kommer ut. Det lättar på trycket.

För ibland kan jag känna att jag har för många idéer, för många uppslag. Ni vet hur det kan vara när man klipper upp till exempel en popcornpåse i ena hörnet och försöker hälla över de opoppade popcornen i en burk, men man har klippt ett lite för litet hål. Det är förvisso och gott och väl stort nog för vilket popcorn som helst i världen att ta sig igenom, men på grund av att alla vill ut samtidigt (eller kanske har det mer att göra med gravitation och andra fysiska lagar än om torra majskorns fria vilja) så pressas de mot varandra tillräckligt hårt för att inget ska komma ut istället. Så kan jag ibland uppleva att det stockar sig i huvudet. Därför hjälper det här mig. Än så länge.

Men så kommer det lite eftermiddagshelg och snuva ivägen och då får jag motvilligt acceptera att jag måste hålla det kort och tumma på kvaliteten för att hålla igång. Samtidigt börjar idéerna redan stocka sig. Jag har åtminstone fyra längre, mer seriösa saker att skriva. Samtidigt fortsätter världen att snurra och hitta på nya dumheter som pockar på uppmärksamhet.

Så vi får se hur det artar sig. Jag är hur som helst glad att jag hakade på. För även om en del kritik riktats mot konceptet i form av att det skapar kvantitet istället för kvalitet så är mitt motargument att en del kvantitativt trams behövs för att få ut kvalitet. Det fungerar för mig åtminstone.


Andra bloggar om:

Crowdfunding tar fram det vackra i handel

DaNieLooP / Foter / CC BY-NC-ND

Johan Norberg skrev nyligen i Expressen om sitt nya bokprojekt som handlar om crowdfunding. Ett bokprojekt som han då mycket pedagogiskt har crowdfundat. Som han själv uttrycker det i artikeln: Put your book where your mouth is. Det är en av flera hyllningar av företeelsen vi har kunnat läsa det senaste året. Jag vill här ta mig tid att berätta lite om det från den andra sidan. Nej, inte om baksidan med företeelsen crowdfunding alltså, utan en hyllning från den betalande sidan.

Att crowdfunding är lysande för den som har en idé och vill ha den finansierad torde redan stå bortom tvivel. Det betyder naturligtvis inte att det fungerar för alla. Någon vinst-varje-gång finns inte. Men helt klart är att det öppnar möjligheter även för den vars idé inte riktigt passar in i mallen just nu, för den som inte har de rätta kontakterna eller för den vars idé är för nischad för en större marknad och därför inte intressant för en vinstintresserad finansiär. För alla dessa varianter och många, många fler är crowdfunding en fantastisk möjlighet. Låt fansen betala i förskott, helt enkelt.

Men det är faktiskt smått fantastiskt även från den andra sidan av transaktionen, och det var det jag tänkte fokusera på. Nu ska jag genast medge att jag inte har varit en fullt så involverad finansiär som jag skulle önska. Dels har inte hushållets ekonomi varit särskilt tillåtande under en period och då är “finansiering av andras idéer” inte främsta prioritet. Dels tar beteenden och köpmönster tid att förändra. Ty även om jag finner crowdfunding vara ett fantastiskt fenomen och vill delta mer, så är det invanda beteende att köpa den färdiga produkten, paketerad och klar.

Dock har jag ändå varit med pyntat in i några olika projekt. Bland annat är jag en av de trehundratjugofem personer som Norberg nämner i sin artikel, som tillsammans bidragit till 170 000 kr. På trettio timmar. Jag var också en av alla de som finansierade ett nytt hem åt Rebecca Vitsmun efter tornadon i Oklahoma förra året. Jag är medfinansiär till en bok som håller på att skrivas om metal i Afrika.

De tre projekten jag nämner här skiljer sig åt på flera olika sätt. I fallet Rebecca Vitsmun så har det mer karaktären av en donation och särskiljer sig inte nämnvärt från klassiska insamlingar som man vanligen förknippar med organisationer som Röda Korset eller Värlsnaturfonden. Det är en gåva, inte en investering, det kräver ingen motprestation. Tekniskt sett köpte jag visserligen en bön av Doug Stanhope med mitt bidrag, men jag skrev till honom att han gärna fick ta en tupplur i mitt namn istället.

De andra två är båda bokprojekt, men är ändå mycket olika. Johan Norberg är trots allt en etablerad författare och debattör med tämligen hög profil. Hans bok kommer att säljas och marknadsföras av ett bokförlag och sannolikheten är stor att det kommer att säga ka-ching på bägge parters bankkonton. Heavy Metal Africa är däremot ett typiskt sådant nischat projekt som man kan anta är svårt att få ett etablerat förlag att nappa på. Men genom att försöka hitta “köparna” redan innan boken är skriven är det ändå möjligt för Edward Banchs att finansiera skrivandet och få sin bok producerad. Som finansiär är det framför allt det projektet jag känner särskilt stolthet och tillfredställelse i att vara med och bidra till.

Det är här skillnaden uppstår mellan att vara finansiär och köpare. Mellan att bara köpa något och att aktivt bidra till att någonting skapas. Crowdfunding tar oss på sätt och vis tillbaka ett par steg i utvecklingen, där köpare och säljare återigen möts direkt på marknaden och förhandlar om priset, utan en kedja av mellanhänder som alla vill ha sin del av kakan. Skillnaden är att marknaden blivit oändligt mycket större, vilket möjliggör mycket smalare projekt än tidigare. Om jag vill skriva en bok om något som bara intresserar tio personer i världen så är det idag möjligt att hitta de tio personerna och få hjälp med finansiering. Tidigare hade dessa tio personer varit tvungna att bo i mitt närområde, och vad är oddsen för det?

När handel diskuteras i olika sammanhang målas det ofta upp en bild av producenter som något slags utsugande parasit och konsumenter som byten. Det beror säkert ofta på att producenter tar sig skepnaden av ansiktslösa korporationer. Men i dessa ansiktslösa korporationer finns det människor med idéer som behöver finansiering, teknologi och know-how för att förverkligas, marknadsföring och distribution för att nå framgång. När allt detta skalas bort handlar det bara om någon som har en idé, och någon som är villig att betala för den, och båda tjänar något på transaktionen.

Handel är i grunden något fint, och crowdfunding kan hjälpa oss att se det. Crowdfunding tar fram det vackra i handel, även från köparens sida. För, som Johan Norberg skriver i det avslutande stycket i sin artikel: ”Jag kanske går omkring i ett romantiskt töcken, men det känns som att jag därmed kommer närmare mina läsare”. Det är så det upplevs från min sida av transaktionen också.


Andra bloggar om: ,

Det man inte vet kan man inte fråga om

Аввакумов-плакат.IMG 9314-1

Jag har nyligen börjat tittat på Oliver Stones dokumentärserie The untold history of the United States. Redan här kan jag förutse att någon kommer att invända mot allt med att Oliver Stone är en foliehatt. Det må så vara. Under de senaste åren har jag dock sett så kallade foliehattar ha rätt tillräckligt ofta för att inte automatiskt avfärda något med motiveringen att det kommer från en foliehatt.

Stone tar avstamp en personlig reflektion; att han som skolungdom fick lära sig en bunt sanningar om amerikansk historia som han som vuxen och berest fått anledning att ifrågasätta. När han sedan jämfört med vad dagens skolungdomar får lära sig om amerikansk historia visar det sig vara samma sanningar som han själv matades med. Så han bestämde sig för att försöka återge en mer nyanserad bild.

En av de första sanningar han gör upp med är påstående att USA vann andra världskriget. Det gjorde de förvisso sett till vad de förlorade och tjänade på kriget; Storbritannien låg i ruiner och förlorade sitt imperium, Japan likaså, Tyskland jämnades med marken och delades, Sovjet förlorade 20 miljoner människor, de flesta civila. USA förlorade fyrahundratusen soldater och var kanske den enda inblandade nation vars civila ändå gick tämligen trygga. Överallt i Europa och Asien bombades städer. Inte i USA. Så medan resten av världen ägnade sig åt att städa, sörja och bygga upp tog USA täten i världsekonomin. Ett par år efter kriget stod USA för makalösa 50% av hela världens produktion. Så nog kom man ut som vinnare allt, men i meningen ”besegrade Tyskland och dess allierade” var det inte USA som stod för den främsta insatsen. Det var, naturligtvis, en kombination men den främsta insatsen måste ändå tillskrivas Sovjet. Och Hitlers storhetsvansinne.

Det här vet vi, men amerikaner får lära sig att de kom in och räddade dagen, som kavalleriet i slutet av en amerikansk western. ”We saved your ass in WWII”, som det heter. Det smittar av sig även i vår avkrok av världen, eftersom vi är en del av ett amerikanskt kulturellt imperium.

Samtidigt ska naturligtvis inte den amerikanska insatsen förringas. Innan man drogs in i kriget av Japans attack mot Pearl Harbor bidrog man med krigsmateriel till både Storbritannien och Sovjet och Rosevelt gjorde vad han kunde för att böja reglerna och kringgå sitt löfte att inte dra ut i krig, bland annat genom att låna ut piloter till det brittiska luftvapnet. Men kanske var den främsta amerikanska insatsen diplomatisk snarare än militär. Stalin litade inte på britterna, men han litade på amerikanerna. Det var Rosevelt som vann Stalins förtroende och höll ihop en bräcklig allians där både Storbritannien och Sovjet båda försökte överleva kriget mot Tyskland men samtidigt försäkra sig om att inte bli krossade av varandra.

"History is a set of lies agreed upon." - Napoleon Bonaparte

Historia är komplicerat. Ofta måste det förenklas för att kunna återges, och ibland blir förenklingarna så grovhuggna att de blir osanna. En för förenklad historia är svår att skilja från propaganda. En historia som andra världskriget är så komplex att den knappt går att återge. Det är ett krig som officiellt började i september 1939 när Tyskland invaderade Polen, men ur en situation som är sprungen ur freden i Versaille 1919. En ”fred” där ett hämndlystet Frankrike insisterade på att beröva Tyskland allt och därigenom förseglade Europas öde. Freden i Versaille markerade i sin tur slutet på första världskriget som i sin tur har sina orsaker som antagligen kan spåras bakåt i flerhundraåriga konflikter mellan England, Frankrike, Tyskland och Ryssland. Samtidigt växte andra världskriget ihop med ett pågående krig i Asien där Japan 1937 invaderade Kina med sällan skådat grymhet (egentligen redan 1931 då Japan tog kontroll över Manchuriet). Sjutton miljoner civila kineser beräknas ha fått sätta livet till. Det kriget kan i sin tur spåras tillbaka till Rysk-Japanska kriget 1904-1905 där de två stormakterna stred om det östasiatiska området Manchuriet, norr om Korea. Japan vann kriget, men freden förhandlades fram av amerikanska diplomater och man menar att det förhindrade Japan från att kräva samma eftergifter som en europeisk stormakt hade kunnat göra. Konflikten om området går även den långt tillbaka i historien och när en japansk amiral beskriver att ”de [amerikanerna] behandlade oss som förlorare” så är det inte svårt att tänka sig att den bitterheten bidrog till Japans aggressiva imperiebyggande på det asiatiska fastlandet och i Stilla Havet, eller frestelsen att sparka USA på nötterna genom att attackera Pearl Harbor… Det hela är en lång historia av ”det började med att de slog tillbaka”.

Så, om Tyskland inte förödmjukats så enormt vid freden i Versaille hade kanske inte den bitterhet och ekonomiska depression som gav grogrund för Hitlers idéer uppstått. Å andra sidan, vilket man kan lära sig av parallellen med Japan; om Frankrike inte fått den upprättelse man ansåg sig ha rätt till i och med freden, om Frankrike hade behandlats ”som förlorare”, kanske de istället hade besatts av en nationell bitterhet som slutat med ett världskrig där Frankrike letts av en galning med töntig mustasch och storhetsvansinne.

Om historien vi lär oss är så förenklad att den svårligen kan skiljas från propaganda, då måste man fråga sig vad mer det är vi inte vet. Informationen finns därute men måste aktivt sökas upp. Andra värlskriget är ett så utmärkt exempel därför att den officiella historien om vad som hände skiljer sig så mycket från nation till nation. Det ”neutrala” Sveriges version är, förmodligen, någorlunda balanserad. Tyskland var förvisso boven men vi har en viss förståelse för varför Tyskland blev vad det blev, och vi erkänner (väl?) också Sovjets insats. Däremot diskuterar vi inte Asien särskilt mycket alls. Möjligen nämner vi att Japan bredde ut sig och attackerade brittiska kolonier innan attacken mot Pearl Harbor och jänkarnas öhoppande krig i Stilla Havet. I Ryssland heter det ”Det Stora Fosterländska Kriget”. I USA ”räddade de våra rövar”. Vad Kina, Japan, Singapore, Egypten med flera har för versioner har jag ingen aning om, men alla utgår vi från oss själva.

Att Oliver Stone känner att det finns ett behov av att understryka det som för mig och många andra européer är självklart; att det var Sovjet snarare än USA som besegrade Tyskland, får mig att undra vad jag har matats med och aldrig ifrågasatt, och vad jag inte vet som är självklart för andra. Jag växte upp i tron att Sverige har världens bästa sociala skyddsnät, sjukvård med mera. Jag minns en lärare som sa att i Sverige finns det inga hemlösa och länge trodde jag att det var sant. När jag för första gången såg en uteliggare i Stockholm tog jag för givet att det var en ny företeelse, att saker hade blivit sämre.

Men det finns mycket även i den svenska historien som inte bara förenklas, utan förtigs. Interneringarna av oliktänkande under andra världskriget, nazisympatierna, behandlingen av samer, och mycket mera. Informationen finns därute. Problemet är att veta vad man ska fråga om.

Fortsättning följer.


Andra bloggar om: , , , , , , , , intressant?

Fråga Internet om färgblindskrift

Hej du Internet, kan du svara på min frauga? Den är ärlig, och jag menar varje ord. När en printer skriver som ett arsle, och ansvaret att lösa det ligger på mitt bord. Eller något sådant.

I det här hushållet äger vi hur som helst en skrivare av modellen Epson Stylus Photo PX720WD. Vi har alldeles nyligen bytt färgpatroner i den. Alla utom den svarta. Efter det ser utskrifterna en smula… märkliga ut. En bild säger mer än tusen ord sägs det, så här får ni två. En testbild för utskrift som jag googlade fram (första bästa) och därefter utskriften så som den kommer ut ur min skrivare.

testpagetestpage

 

Bortsätt från att kvaliteten på scanningen kanske inte är den allra bästa, ser ni hur färgerna beter sig? Varför? Och vad gör man åt det? Jag har kört alla skrivarens egna rengörings- och kalibreringsprogram och något annat vet jag inte. Kan någon av patronerna vara defekt, och i så fall – hur listar man ut vilken? För mina färgblinda ögon tycks det som att det är lila och svart som är osams om vem som är vad. Vad säger ni, Internet?


Andra bloggar om: ,

Frånvaro

När folk råkar ha lite bloggpaus brukar de återkomma efter ett tag och berätta om hur flera av deras läsare har mailat oroligt och undrat om det har hänt nåt. Nu har jag varit tyst i ett par veckor och inte fått ett enda sådant mail, så jag tänkte bara skriva och fråga hur det är med er. Har det hänt något? Mår ni bra?


Andra bloggar om:

Lycklig som en Säpo-chef i en FRA-shop

I dagarna återinvigdes FRA-shoppen. Den som stängdes som en kompromiss för att få motvallskärringar inom Alliansen att gå med på att införa Svarta Rum 2.0. Nu var ju FRA-shoppen förvisso lika ”stängd” som en nattöppen mack; man kan inte gå in och plocka ihop sina varor men det går fortfarande att beställa dem i luckan, men återinvigningen förseglar på något sätt sveket. Att Socialdemokraterna, som röstade nej till FRA-lagen och gjorde ett nummer av att den skulle rivas upp de tog makten, röstade ja till förändringarna tog effektivt udden av eventuella överlevande liberala motståndsfickor inom Alliansen.

Den nye Säpo-chefen Anders Thornberg är alldeles till sig i byxorna över detta. Det berättar han i en tämligen märklig artikel i Sydsvenskan. Märklig, såtillvida att artikeln känns så tillrättalagd att den kan misstänkas vara ett beställningsjobb. Säpo-chefen får lägga ut texten om hur farlig världen är och hur viktigt det är att Säpo med flera får rota omkring obehindrat i våra privatliv för att kunna skydda oss. Ja, han säger förstås inte riktigt så, men han bryr sig inte heller om att rapa några förrädiska floskler om vikten av ”balans” mellan integritet och säkerhet. Vilket på sätt och vis känns uppfriskande; som Säpo-chef är det helt i sin ordning att han vill ha så kraftfulla verktyg som möjligt att arbeta med. Den där ”balansen” mellan olika intressen och värden är lagstiftarens uppgift att upprätthålla.

Inte en enda kritisk fråga ställs i artikeln. Det enda som ens skulle kunna vara det är ”är terrorhoten verkligen så allvarliga?” men det är i själva verket ett upplägg där Thornberg får lägga ut texten om lägets allvar:

Vi har haft ett terrorattentat här. Alla länder har inte haft det. Det talar för sig själv.

Säpo-chef Thornberg kanske skulle ta en grundkurs i statistik? Ett enstaka fall talar inte för någonting överhuvudtaget.

Och när Thornberg själv inte drar på tillräckligt fyller artikelförfattaren helt apropå på med:

Enligt brittiska UD är Sverige ett av Europas tio farligaste länder att åka till för en turist.

Helt ärligt. Om Sverige är ett av Europas tio farligaste länder att åka till som turist, då kan inte Europa vara så jävla farligt. Vad fan är det vi är så rädda för!?

Apropå journalistiskt haveri; när FRA-lagen skulle klubbas igenom var Annie Lööf en av de motståndare som in i det sista gjorde ett nummer av att hon skulle rösta emot. Tillsammans med sin partikamrat Fredrick Federley röstade hon till slut ja, efter att ha fått igenom några förbättringar och i hållit ett tal där hon citerade Benjamin Franklins bevingade ord om vad folk som ger upp frihet för säkerhet förtjänar och kommer att få, ett riksdagsögonblick som jag faktiskt håller som minst lika pinsamt som när Sverigedemokraternas Margareta Sandstedt påstod att fyrahundratusen euro motsvarar fyrtiotusen miljarder kronor. Men har någon redaktion satt en reporter på att följa upp med Lööf och Federley om de fortfarande är nöjda med sina kompromisser, om de fortfarande anser att de vann, eller om de känner sig svikna?

Under processen fram till omröstning sattes Annie Lööf under hård press, inte minst av sin egen partiledare Maud Olofsson, något som vi också har kunnat läsa ett och annat kräkmedel om. Nu är Lööf själv partiledare. Har någon redaktion satt en reporter på att kontakta partiledare Lööf och fråga hur hon själv ställt sig till omröstningen, hur hon själv uppmanat sina partikamrater i riksdagen att rösta och hur hon själv hanterar eventuella bråkstakar?

Lagstiftare, tjänstemän, företagsledare, fackpampar och media kliar varandras ryggar, och sedan kliar de sig unisont i huvudet över Sverigedemokraternas växande opinionssiffror. Jag tror faktiskt inte att man till fullo förstår misstron mot etablissemanget, mot det som utifrån sett ser ut som en korrumperad elit, en nyadel som högaktningsfullt skiter i ”vanligt folk”. Det faktiskt inte ett dugg svårt att förstå varför ett parti som erbjuder en syndabock och en lösning vinner sympatier. Det har liksom hänt förut…


Andra bloggar om: , , , , , , , intressant?

Can't find what you're looking for? Try refining your search: