Enligt Min Humla

Inget är för stort eller för litet för Joshens slägga

Så gjorde hon då en pudel till slut, tant Gredelin. Men det är för lite och det för sent. En dvärgpudel. Och framför allt är det en friserad pudel, färgad i samma gredelina nyans som sin ägare. En sådan där sorglig krake som skäms livet ur sig när dess matte bär runt honom på Östermalm och förmodligen skulle skjuta sig själv om den bara hade motställda tummar och kunde hålla i en pistol.

Det ursprungliga uttalandet är det ärliga, det äkta. Det avslöjar vad hon egentligen tycker och hur grund hennes förståelse för rättsliga principer faktiskt är. Och dessutom, som Peter Santesson-Wilson påpekar, var det inte något som bara flög ur henne och missförstods, eftersom hon dagen efter i Aftonbladet förtydligade det hela.

Det är dessutom intressant att hon pratar om hur viktigt “samhällets attityd” till sexköp är. Mycket intressant, inte minst eftersom det är högst osäkert om samhället faktiskt tycker som hon i den här frågan.

Vidare är det intressant med tanke på att regimen med all önskvärd tydlighet tidigare visat hur lite man bryr sig om vad samhället tycker. Eller “folkviljan”, som det också brukar kallas. Med en statsminister som tycker att “det bästa för alla parter vore om debatten lägger sig” så råder det så kallat rimligt tvivel (vilket för övrigt är en annan rättslig princip som justitieministern kanske vill googla) kring om regimen har blekaste aning om vad samhället har för attityd till någonting alls. Däremot är det uppenbart att man inte bryr sig om det. I alla fall inte när det gäller FRA-lagen eller Ipred. När det kommer till datalagringsdirektivet har man förvisso snappat upp folkviljan, men ser den mest som störande och har därför skjutit upp införandet av direktivet till efter valet så att inte samhället kan skicka signaler om vad det tycker om saken medelst valsedlar.

Nej, vad hon egentligen menar när hon pratar om “samhällets attityd” är att hon vill uppfostra samhället att ha rätt attityd. Gammal hederlig signalpolitik helt enkelt. Signalpolitik är ju annars något man är mycket pigg på att kritisera när man sitter i opposition. Fast då är man å andra sidan också emot övervakningssamhället och vill inte kriminalisera en hel ungdomsgeneration, och om jag inte är fel underrättad så var Beatrice Ask själv motståndare till sexköpslagen. Man ska inte vara sämre än att man kan ändra sig!

Med ett halvår kvar till valet lovar jag att aldrig missa en möjlighet att påminna om tant Gredelin och hennes smått imponerande rekord i grenen fyrahundra meter fail. Och ja, jag anser att Beatrice Ask bör avgå. Det är pinsamt och farligt att ha en sådan justitieminister.

Barnskötare vs Justitieminister. Thomas Tvivlaren har gjort denna helt lysande sammanställning. För att spara på hans bandbredd har jag kopierat bilden till Photobucket, så det är fritt fram att hetlänka.

Andra bloggar om: beatrice ask, tant gredelin, sexköp, skamstraff, oskuldspresumption, pudel, justitieminister, intressant?

I Kanada har en grupp artister tröttnat på skivbolagens arrogans och lämnat in en stämning mot De Fyra (Warner, Emi, Sony, Universal) för upphovsrättsintrång. Anledningen är att bolagen använt musik utan att skaffa rätt licenser för användandet och struntat i att betala artisterna deras arvode. Enligt principen “använd nu, betala senare om alls” har man helt enkelt kört utan att vänta på tillstånd och satt upp låtarna på en väntelista, eller snarare en “den dagen den sorgen”-lista. Som vanliga människors räkningshög, typ. Genom åren har högen av ärenden växt till över trehundratusen låtar. Som min räkningshög, ungefär.

Skulle bolagen fällas kan prislappen landa i storleksordningen sex miljarder dollar (!) vilket låter helt befängt. Men, som Michael Geist påpekar, beloppet är framräknat på samma sätt som i tidigare använts av skivindustrin för att stämma en fildelare på mångmiljonbelopp. Då tyckte RIAA att det var rimligt. Ironin är uppenbar.

Kan vi sluta låtsas att de stora skivbolagen bryr sig om upphovsmännen nu? Kan vi sluta låtsas att det är för deras skull de vill bekämpa fildelningen? Och kan vi, för helvete, sluta låtsas att IPRED är en lag som kommer att göra det minsta nytta för upphovsmännen? IPRED är vapen som okunniga politiker har satt i händerna på en hänsynslös industri. Lägg därtill att denna industri börjar se slutet på sin guldålder och slutsatsen blir skrämmande: Vad skulle hindra dem från att stämma så många de hinner, fullkomligt urskiljningslöst? Goodwill är nämligen bara intressant om man har en framtid.

När vi varnade för att IPRED är en lag som kan användas i utpressningssyfte sa Beatrice Ask att hon “utgår från att de flesta producenter är klokare än så”. Nu är det ju så att det inte är producenterna vi är rädda för, därför att tack vare regimens rådiga lagstiftande har man skapat en situation där det är mer lönsamt att stämma folk än att producera. Och om någon tycker att jag är tjatig och långsint som tar upp det där citatet lite nu och då; ja det är jag. Jag tänker inte låta någon glömma hur vår justitieminister ser på rättssäkerhet, och jag uppmanar alla att i sin tur berätta om det. Hur kan man tro att stora amerikanska bolag med ett uselt track record skulle vara det minsta intresserade av rättssäkerheten för medborgare i nåt litet skitland som inte ens har kärnvapen?

För övrigt tycker jag att vi bör stifta en lag som ger tobaksindustrin polisiära befogenheter så att de kan stämma folk för passiv rökning. Varför inte? Alla ingredienserna finns ju där: Passiv rökning är stöld. Det går dåligt för tobaksindustrin eftersom rökningen i Sverige minskar, och det beror såklart på att folk står och gratisröker. Och tobaksindustrin är kända för att vara hyggliga. Jag litar på att de kommer att använda sin egen privatpolislag med gott omdöme och att de är genuint intresserade av rättssäkerheten i Schweiz Sverige.

I år blir det inga platta paket från mig.

Andra bloggar om: upphovsrätt, ipred, skivbolag, fildelning, intressant?

Gårdagskvällen tillbringades på Hovet tillsammans med en hel del andra musikälskare. Orsaken till tilldragelsen var turnéprojektet Progressive Nation bestående av fyra band med Dream Theater som det stora affischnamnet.

Första bandet ut var kanadensiska UnexpecT, som öppnade tillställningen redan halv sju. Vi anlände dock inte förrän alldeles mot slutet av deras spelning, på grund av orsak, och hörde i princip bara deras avslutningslåt. Klart intressant gäng dock. Udda sättning; nåt slags gothmetal med en fet fanvethurmångasträngar-bas, fiol och trumsetet uppställt på ena flanken vänt inåt mot bandet. Tyvärr hade de alldeles för dåligt ljud för att bedömas rent musikaliskt – det jag hörde lät lite väl grötigt, men jag ska definitivt kolla upp dem närmare.

Därefter intog fyramannabandet Bigelf scenen. Intressant sättning även här med en stormhattprydd sångare som samtidigt skötte en fet orgel och ett något mer behändigt klaviatur av något slag. Rent musikaliskt lät de svårt sjuttiotalsinfluerade, lite Black Sabbath möter The Doors, med en twist. Jag höll på att skriva ”på droger” men det hade inte varit någon twist med tanke på referenserna. Nyktra, snarare.

Svenska Opeth är ett band som jag lyssnat alldeles för lite på, skamligt nog. Anledningen till det är att jag har vansinnigt svårt för bröl, eller growl som det också kallas. Nu intygar flera att det är ett inslag som inte är alls lika framträdande hos Opeth längre, och efter att ha sett dem live tänker jag definitivt lyssna mer på dem. Vansinnigt skickliga musiker, och något jag alltid har uppskattat i det lilla jag har hört tidigare är när de börjar spela morsekod, som i avslutningen på Deliverance. Något slags otroligt tight staccato med aviga markeringar som, trots att det är så styltigt och svårt att hitta en puls i, ändå svänger som satan. Det är imponerande i sig, och de behärskar det med bravur även live.

Och så gillade jag deras attityd på scenen. Sångare Åkerfeldt öppnade med ett hårdrocksvrål efter första låten, något i stil med ”HOW ARE YOU FUCKING DOING, STOCKHOOOLM!?” för att efter det svarande jublet från massan säga: ”Ni vet att vi är svenskar va?” Överlag hade de en skön, nästan arrogant attityd, som när de ska presentera en låt och det är ett visst sorl i publiken, och Åkerfeldt säger ”Nu tycker jag att det är lite stökigt här, håll käften därbak.”

Opeth hade dessutom ett bättre ljud än de föregående två banden. Det stör mig faktiskt lite att det alltid tycks vara obligatoriskt med den här sortens hierarki. Okej att man sparar det häftigaste till sist. Okej att huvudbandet får mer scenutrymme, mer effekter och så vidare. Men varför kan man inte låta alla band på en konsert få ett schysst ljud?

Och så var det så dags för Dream Theater, och jävlar vilket band det är! Det var, kort och gott, grymt att uppleva. Så sjukt skickliga musiker, som behandlar sina instrument till synes så lätt, som om det bara är en förlängning av den egna kroppen. Visst, jag har önskemål på låtar jag hade velat höra, precis som alla andra. Det finns ett och annat nummer jag gärna hade bytt ut, men på ett sätt är ju detta både Dream Theaters välsignelse och förbannelse; de har en stor musikskatt att ösa ur, och eftersom de är ganska varierande måste de också sätta ihop en repertoar som tillfredställer alla smaker. Vilket samtidigt innebär att var och en av åskådarna kommer att vilja byta ut ett par låtar.

Det kändes också som att de la extra krut på låtarna från sitt senaste album. Man öppnade med A Nightmare To Remember och det visade sig vara en fantastisk öppningslåt. I mitten klämde man av den smäckra och jättesmöriga balladen Wither och då fick jag en klump i halsen för första gången. Och när man som extranummer repade av Count of Tuscany kom tårarna. Förutom att jag är väldigt förtjust i just den låten, och förutom att jag har lite personliga känslor investerade i den, så framfördes den prickfritt och enomt vackert. Det var en perfekt avslutning på en mycket bra konsert.

Gammelmedia verkar förstås ha missat hela skiten. Det känns som att progmetal faller mellan stolarna. För smalt för nöjessidorna och för brett (det finns ju faktiskt en publik) för kultursidorna. Nöjessidorna är upptagna med Idol, Anna Anka och diverse popsnören som man kan skriva spaltmeter om och bevaka i dagar bara för att de råkar befinna sig på svensk mark. Kultursidorna å sin sida är för fina för att nedlåta sig att skriva om rockmusik och ägnar sig istället åt navelskådande och grejer som ingen annan än kultursidorna själva ens ids låtsas begripa.

Inte för att det gör så mycket. Hade kultursidorna skickat någon så hade det varit någon sur gubbe i kofta som redan från början vet att sådan där hårdrock bara är skränig. Hade å andra sidan nöjessidorna skickat någon så hade vi antagligen fått läsa en sågning som i stort gått ut på att showen uteblev och att det är tråkigt att artisterna inte bjuder till, att de bara står där och spelar sin instrument, och att det aldrig riktigt lyfter så att publiken blir sådär vild. Men grejen är att det faktiskt är riktigt skönt att gå och se en konsert där musiken står i centrum. Där musikerna spelar sina instrument, och gör det fantastiskt bra, och låter det tala för sig. Inte så mycket poserande, och det som var stod Dream Theater för. Mike Portnoy kan snurra trumstockar (wow), James LaBrie kan snurra mickstativet (wow!) och Jordan Rudess kan se ut som Gollum där han står och ser uråldrig ut vid sina keyboards, skallig, med taskig hållning och långa, flinka fingrar.

Det märkligaste med konserten var när PA-systemet dog mitt i det som Mike Portnoy kallade Meshuggah-riffet. Plötsligt bara tystnade allt, utom trummorna. Portnoy tog till orda och på en given signal, utan inräkning (inräkning är för mesar och Iron Maiden) sopade man igång där man slutade. Varpå PA-systemet dog igen. Portnoy skämtade om att Sverige inte klarade av att hantera det riff som man ”lånat” härifrån. Själv tänkte jag ”copyright issues” men jag är skadad. Så man gjorde ett försök att hämta upp låten från efter riffet. Eller från ”nanidada” som Portnoy instruerade och så smällde hela orkestern igång igen. Och PA-systemet dog igen. Det blev en något längre paus den här gången innan man fick ordning på grejerna igen.

Personligen undrar jag över det där. OM PA-systemet verkligen dog, tre gånger, så är det lite pinsamt. Samtidigt betyder det att de är otroligt professionella musiker och artister som hanterade situationen så lysande som de gjorde (i ett av avbrotten sa Portnoy att eftersom hans trummor inte gick att tysta tänkte han spela tills vidare, och så höll han ensam konsert ihop med ljuskillen). Om det å andra sidan var ett slags happening, så skulle det vara lättare att förstå att de kan börja så exakt igen, men då är de å andra sidan väldigt skickliga skådespelare. Jag misstänkte det lite medan Portnoy och ljuskillen showade, för det synkade lite för bra, men å andra sidan repar de säkert en del ihop med honom också, så han kan mycket väl känna igen Portnoys trumspel och improvisera.

Ljuskillen var för övrigt en upplevelse i sig. Eftersom jag hade läktarplats med utsikt över det hela satt jag ibland och tittade på honom, och som han diggade! Han hade järnkoll på musiken, stod och smådansade medan han skötte ljusshowen från sitt manöverbord, och emellanåt såg det ut som att han dirigerade från sin plats. Skön snubbe.

Men nästa gång blir det ståplats. Det är inte samma känsla att sitta på läktaren. Man är inte med på samma sätt. När konserten lyfte som mest och publiken och bandet blev ett, så kände jag det på läktaren och ville vara med, men kände mig ändå fortfarande mer som åskådare än deltagare.

Ytterligare ett par reflektioner: Varje gång Dream Theater drog igång ett längre instrumentalparti gick LaBrie och gömde sig bakom en vägg av högtalare. Det uppskattar jag. Jag har så svårt för sångare som ska ha allt ljus på sig och står och larvar sig under gitarrsolon och annat. Men jag undrar vad han gjorde därbakom. Fikade? Twittrade kanske? Hur coolt vore inte det senare? “Oh well, Rudess is at it again, and I’m sitting behind the speakers, thinking about shutting down the PA-system.”

Och så har jag insett att Mike Portnoy är Dream Theaters egentliga frontfigur. Inte LaBrie, inte Petrucci, utan Portnoy. Jag är säkert helt efter, men ändå. Portnoy är da man.

Uppdatering: Wille Raab kommenterar och har hittat ett par recensioner. Aftonbladet skriver nästan exakt vad jag förväntade mig. SVD lägger ut texten lite mer och är också mer nyanserade i sin kritik.

Läs även andra bloggares åsikter om progressive nation, metal, konsert, dream theater, opeth, bigelf, unexpect, intressant?

Till: Kärleksministeriet
Ämne: Begäran om ASBO

Nu har det gått ett drygt år sedan jag infiltrerade Piratpartiet i syfte att undersöka den frodande omoralen bland dessa förhärdade brottslingar. I mina tidigare rapporter har jag föreslagit en rad åtgärder, till exempel skottpengar, men alla har avslagits av olika skäl.

När jag nu läser om våra kamrater i England och deras kreativa lösningar som innebär att staten kan ålägga människor vissa begränsningar genom så kallad anti social behaviour order blir jag alldeles varm. Det här är precis vad vi skulle behöva i Sverige. Det är det perfekta verktyget för att bekämpa tankebrott och stämma i bäcken. Det mest geniala med britternas ASBO är att man kan utfärda det lite hur som helst. ASBO är inte en brottspåföljd, men är däremot olaglig att bryta mot.

Det råder ingen tvekan om att det finns gott om folk att ta i itu med bland piratslöddret. Anna Troberg, andra vice ordförande, är lesbisk, vilket är illa nog. Ordföranden Rick Falkvinge är öppet promiskuös, raggar på nätet och har gärna många relationer samidigt, och i EU-parlamentet har Piratpartiet engagerat Henrik Alexandersson, en före detta porrfilmare. Att pirater rent generellt är perversa är en enkel slutsats att dra, men det finns vissa som är värre än de flesta. Under min tid som undercover i Piratpartiet har jag råkat på ett mycket obehagligt element. En man som verkligen behöver stoppas och som jag anser behöver åläggas en ASBO ASAP. Han heter Carl Johan Rehbinder.

Rehbinder är en låtsaskonstnär som tafsar på människor han inte är gift med under rubriken ”kroppsmålning”. Riktiga konstnärer målar skogsbryn och harpaltar och röda stugor med vita knutar. Det Rehbinder ägnar sig åt har inget med konst att göra, det är rent snusk, och jag yrkar därför på att Rehbinder även förbjuds att titulera sig konstnär, samt åläggs förbud mot att inköpa färg och penslar.

Rehbinder är en djupt omoralisk och pervers farbror. Ett riktigt gubbslem, på ren svenska. Han har slagit klorna i en ung kvinna och sprider nakenbilder av henne på nätet. Och ännu värre, sig själv. Tänk på barnen! Han ligger när naken och lurar lite här och var på nätet, i väntan på något barn att blotta sig för. Jag anser därför att Rehbinder bör beordras att alltid ha kläder på sig.

Vid ett tillfälle berättade Rehbinder för mig att en granne klagat över rytmiska stönanden från sängkammaren, och att Rehbinder då nonchalant avfärdat klagomålet med att andningen är viktig för att förhöja njutningen. Detta är naturligtvis ett oacceptabelt beteende. Jag yrkar därför på ett ASBO-föreläggande om att paret Rehbinders herdestunder inte får vara längre än fyra minuter för att inte väcka avundsjuka hos grannar. Vidare bör en decibelmätare installeras för att kontrollera att eventuella stönanden är inom rimliga gränser, och en kamera monteras för att försäkra omvärlden om att fru Rehbinder under hela akten ser uttråkad och/eller besvärad ut, som det anstår en sedesam kvinna.

Rehbinder? Vad är det för namn förresten? Karln bör beordras att snarast byta namn till ett svenskt hederligt arbetarnamn, som Johansson. Han kan själv få välja sitt nya efternamn, så länge det är Johansson, eller möjligen något annat av Kärleksministeriet godkänt namn. Det finns för övrigt fler pirater med liknande ”vi tror att vi är något”-namn; Rick Falkvinge, Mattias Bjärnemalm, Oscar Swartz. Johansson ska de heta, allihop!

Det allra värsta är emellertid att Rehbinder håller kurser där han sprider sina omoraliska läror till andra. Han är en så kallad sexpedagog, vilket innebär att han ser det som sitt jobb att dra ner andra i fördärvet. Ett exempel på detta, och på hur svag moralen är inom Piratpartiet, såg jag på partiets valvaka där nämnde Rehbinder lyckades hetsa partiledare Falkvinge och vice ordförande tillika nyblivne EU-parlamentariker Christian Engström att piska varandra på scenen till publikens jubel. Vid det tillfället var det på vippen att jag kräktes i knät på Unni Drougge, en piratsympatisör som tror att det är i sin ordning att ha kort kjol och snygga ben när man passerat femtio (här finns för övrigt också ett framtida ASBO-föreläggande att överväga). Man drar hela demokratin i smutsen!

Därtill har Rehbinder tillåtits utrymme i media för att sprida sina irrläror. Detta är ytterst allvarligt och behöver kväsas. Kärleksministeriet bör därför diskutera hur det kan stoppas, men om inget annat fungerar föreslår jag att vi helt enkelt tvångsisolerar Rehbinder. Har England kunnat förbjuda en person att umgås i större sällskap en fem personer borde det vara möjligt även här. Han bör definitivt ha ett föreläggande om att aldrig någonsin få prata om sex offentligt, eller missionera sina perversion i kurser och seminarier.

Om man skärskådar Rehbinders blogg blir det snart uppenbart att han dessutom är regeringskritisk (eller terrorist, som vi säger internt), drogliberal och skarpt kritisk till sexköpslagen. Det senare då han tycks ha någon befängd idé om att människor kan bestämma över sig själva och att staten inte ska lägga sig i enskildas frivilliga överenskommelser. Man baxnar! Rehbinders blogg bör omedelbart stängas och Rehbinder själv bör inte tillåtas att ens kommentera på andras bloggar, ty människor är lättledda får och Rehbinder är en ulv i herdekläder, om ministeriet ursäktar vitsen.

Karln inte verkar skämmas det allra minsta över sina excentriska exhibitionismer. Tvärtom; han skryter om det. Han tycks helt sakna skam i kroppen. Jag har alltid hävdat att yttrandefrihet är ett djävulens påfund, ett symptom på samhällets vekhet. Varför ska vanliga människor tillåtas yttra sig om vad som helst? Ingen bryr ju sig ändå om vad de tycker. Dessutom utnyttjas yttrandefriheten av sjuka hjärnor som Rehbinder, och jag rekommenderar att hans yttrandefrihet betraktas som indragen från och med nu.

Slutligen vill jag ansöka om en retroaktiv löneförhöjning samt ett annat uppdrag ty att umgås med det här packet börjar tära på mig och jag fruktar att jag kan smittas av omoral och trojaner.

Med vänliga hälsningar
Er ödmjuke tjänare agent 42.

P.S Hoppas att jag skickar till rätt adress nu. Kärleksministeriets krypterade mailadress är förvirrande lik den som används för att via mail posta texter på min täckmantelsblogg. Jag hinner inte dubbelkolla just nu eftersom jag anser att ärendet är ytterst brådskande och jag samtidigt måste rusa till mitt andra jobb på PR-byrån. Jag är så djupt undercover att jag inte är säker på vilken sida jag arbetar för längre.

Andra bloggar om: carl johan rehbinder, asbo, anti social behaviour order, piratpartiet, intressant?

Veckans ämne måste ha varit Magnus Ugglas utspel mot Sony och Spotify. Många har påpekat det uppenbara; att någon måste vilja lyssna på Ugglas musik för att han ska tjäna pengar. Jag kan ge honom att han får ihop fyndiga texter många gånger, men när nyhetens behag lagt sig är hans musik slätstruken och står knappast emot tidens tand särskilt bra. När människor får tillgång till galet mycket musik via Spotify väljer de kanske bort honom. Vad vet jag.

Men nu är det ju också så att Ugglas ilska främst riktas mot Sony, och om jag fattar det rätt har man reat ut Uggla för att köpa in sig i Spotify billigt. Den ilskan är fullt begriplig.

Hur som helst så hörde jag fragment av en radiodebatt häromdagen. Tyvärr kunde jag inte lyssna ordentligt eftersom maskinerna gick på jobbet, men jag uppfattade att deltagarna i samtalet var en repressentant för Sony, en vd för ett litet skivbolag vars namn jag inte uppfattade, en repressentant för STIM, en artist samt Roger Wallis. Jag vet inte ens vilken kanal som var på, och det är synd för jag skulle gärna vilja höra hela debatten. Främst för att den för första gången på länge lät ganska ärlig. Det första jag hörde var att man pratade om skivbutiker som slår igen på grund av konkurrens. Inte på grund av illegal fildelning. Konkurrens.

Den klart mest intressanta aspekten var emellertid när mannen från det lilla skivbolaget berättade att de får in någonstans i storleksordningen 0,001 öre varje gång någon lyssnar på en av deras artister. Efter tusen lyssningar får man alltså in ett öre som ska fördelas bland artisterna. Man kan tänka sig att den administrativa kostnaden för fördelandet överstiger inkomsten. Men så släppte han en liten bomb och hävdade att de fyra stora skivbolagen var delägare i Spotify, och att de varit det redan från början! I nästa andetag sa han att han fick en bekräftande nick från Sony-mannen. Han anklagade dem vidare för att ta den större delen av kakan. (Jag reserverar mig för att jag kan ha uppfattat det fel, jag var på jobbet som sagt)

Stämmer detta? Och om det stämmer, då bekräftar det den gnagande misstanken jag har haft i bakhuvudet sedan Spotify lanserades: Om de fyra stora skivbolagen säger att något är bra så är det bra. För de fyra stora skivbolagen.

Spotify är inte lösningen. Spotify är en bra tjänst (även om jag tycker att den har uppenbara brister) men det är inte frälsaren Messias. Det kommer inte att finnas en framtida väg, det kommer att finnas massor. Det är också det De Fyra fruktar. Tänk om någon går runt dem och tjänar pengar utan att något tillfaller dem? Men Spotify har ihärdigt utmålats som svaret på Livet, Universum och Allting, och nu börjar jag förstå varför. Spotify är en bra marknadsföringskanal för artister men det är inte guldådern. Och för mindre kända artister hävdar jag fortfarande att klassisk fildelning är en bättre marknadsföringskanal.

Stackars Uggla. Bilden från Vesslan.

Andra bloggar om: spotify, magnus uggla, sony, musik, skivbolag, intressant?

Innan regimen drev igenom privatpolislagen Ipred var vi många som varnade för att man öppnade för godtyckliga bötesbelopp och ren utpressning. Då var vi, som vanligt, foliehattar. Regimen svarade ungefär att “vi litar på att branschen sköter sig” och att det bara handlar om att komma åt de stora uppladdarna och likande. Häpnadsväckande naivt. När vi har hävdat att det inte är rättssäkert har man ryckt på axlarna.

Nå, idag rapporteras om en kvinna i USA som dömts till böter på två miljoner dollar för att fildelat tjugofyra låtar. Tidigare har de som anklagats valt att betala förlikningsbelopp på några tusen istället för att gå till domstol, men den här kvinnan har vägrat eftersom hon anser att hon är oskyldig. Ja, jag vet att det var i USA och inte här, men upphovsrättsindustrin är global. Det finns ingen anledning att tro att aggressiviteten kommer att vara lägre här.

Verkar det vara ett rimligt vite? Är någon som spridit tjugofyra låtar en “stor uppladdare”? Vem vågar vägra förlikning efter det här? Vem vågar hävda sin oskuld? Verkar det rättssäkert?

Det här är de här människor ni givit fria händer att agera polis, Ask. Det är de här människorna du har valt att lita på. Tack ska du ha.

Uppdatering: Hultin skriver mer och bättre om det. Liksom honom känner jag mig idag mycket nöjd över att jag bojkottar skivindustrin.

Andra bloggar om: ipred, fildelning

Det började med att jag skrev om fildelning i olika former här på bloggen. Det fick en viss spinn i bloggosfären och flera andra bidrog med ytterligare sorters fildelning, vilket givetvis var bra. Men någonstans kände jag att det här borde lyftas fram ytterligare. Att det inte nådde fram till den som borde läsa det. Jag står fortfarande stadigt på jorden och är väl medveten om att jag till största del predikar för de redan frälsta. Att det i sin tur genom ringar på vattnet kan nå långt utanför min sfär ska förvisso inte förringas, men större stenar gör större ringar.

En av de som hade kommenterat min ursprungliga bloggpost var Unni Drougge och eftersom hon gillade den och vi uppenbarligen tyckte ganska lika i den här frågan drog jag helt enkelt iväg ett mail till henne. Det här är en av de saker jag älskar med Internet; närheten mellan människor. Vi är inte längre låsta i våra snäva kretsar. Man definieras inte längre lika självklart utifrån sitt arbete, sin utbildning, sin ålder, var man är uppväxt, etcetera. Man måste inte längre umgås med “de sina” i ett slags klassperspektiv utan kan snarare välja själv vilka “de sina” är. Alla finns ett mail bort. Vilket säkert en del också uppfattar som obehagligt – vill man sitta i sin jaktstuga på tryggt avstånd från pöbeln så förstår jag att Internet ter sig mycket otäckt.

I alla fall. Eftersom gammelmedia har en tendens att lägga stor vikt vid avsändaren snarare än budskapet insåg jag att budskapet skulle ha en större chans att publiceras med en känd avsändare; Unni Drougge. Något jag också skrev till henne redan från början. Hon var snarare av åsikten att jag skrev tillräckligt bra för att klara mig själv (hon hade fel, jag återkommer till det) men nappade på idén och verkade tycka att det skulle vara roligt.

Efter ett par mailväxlingar föreslog Unni att vi kanske skulle diskutera saken över telefon istället. Jag höjde med att föreslå en fika på stan, vilket hon i sin tur höjde med att föreslå en öl. Jag synade och vi träffades på Soldaten Svejk på söder i Stockholm för ett par timmars trevliga diskussioner. Det här är en annan av de saker jag älskar med Internet; det är på riktigt. När man väl upptäckt att någon bara är ett mail bort och att man kan välja vad man vill definieras av och som, kan man också upptäcka att man är ganska nära geografiskt och faktiskt träffas. Den som hävdar att Internet är asocialt har verkligen ingen aning.

Själva arbetet med debattartikeln var inte så tidsödande. Åtminstone inte för mig. Jag började med att stryka alla “jag”-referenser ur den ursprungliga artikeln. Där så passade bytte jag ut det till “vi”, men det allra mesta av personliga referenser och erfarenheter förpassades till papperskorgen. Därefter skrev jag en ny avrundning men kunde inte få till inledningen. Vi hade diskuterat det och var överens om ton och vinkel. Unni löste det smidigt med en alldeles klockren inledning som satte tonen precis. Därefter gjorde hon ett jättearbete med att redigera ner texten till rätt antal tecken utan att tumma på andemeningen. Suddgummit är mäktigare än pennan? Personligen tror jag att redigering många gånger är svårare än skrivandet. När man väl fått upp ångan är det ingen konst att ordbajsa, men att med kirurgisk precision redigera ner en text med en dryg femtedel (i det här fallet) utan att skada helheten…

Så mycket om själva skapandet. Det verkligt intressanta har mer med publiceringen att göra. Unni skickade in artikeln (då var den fortfarande inte beskuren eftersom utrymmet i de olika tidningarna varierar något) till fyra stora tidningar och därefter gick saker lite fortare än vad jag trodde. På onsdag förmiddag ringde Unni mig och sa att hon hade fått svar från två tidningar. Den som svarade först ville emellertid stryka mitt namn!¹ De hade någon förklaring om att det skulle bli tydligare så, något som varken jag eller Unni förstod, och hon hade bara svarat att “det begriper ni väl att det inte går – ni kan inte stryka den ena författarens namn, vi har ju skrivit det här tillsammans”. Då ville de ha lite tid att fundera på saken. Under tiden svarade den andra tidningen, Aftonbladet, och ville köra, förutsatt att texten kortades ner.

Ställd inför de två alternativen var valet givet för oss bägge. Aftonbladet hade redan från början varit förstahandsvalet, mycket tack vare Lotta Gröning. Men är det inte väldigt intressant hur den där andra tidningen resonerade? De får in en debattartikel som indirekt handlar om upphovsrätt, och de vill göra intrång i just den? Hur gör man en sådan tankevurpa? Jag har tidigare skrivit att det inte finns någon självklar rätt att få betalt för vad man har skapat. Vad som däremot finns är en rätt att förknippas med sitt verk.

Om det finns en skevhet i fildelningsdebatten som Unni och jag försökt balansera upp så finns det kanske en ännu större skevhet i upphovsrättdebatten. Den har nämligen kommit att handla helt och hållet om ekonomisk den ekonomiska biten, vilket lätt ger ett intryck av att det är allt upphovsrätt handlar om. Så är det naturligtvis inte. Den verkligt viktiga biten av upphovsrätten torde rimligen vara rätten att förknippas med sitt verk. Att det inte diskuteras kan förvisso bero på att bägge sidor är överens om detta, men det borde ändå lyftas fram att upphovsrätt handlar mycket mer än bara pengar.

På ett sätt är agerandet av den där tidningen rolig för att det gav mig rätt – i gammelmedia finns det fortfarande en tendens att bedöma budskapet utifrån avsändaren. Är du inte någon så är det inte intressant att publicera. Vilket är ytterligare en sak jag älskar med Internet; online är det budskapet som definierar avsändaren, inte tvärtom. Har du något att säga? Säg det!

Sammanfattningsvis var det väldigt roligt att göra det här tillsammans. I slutänden kvittar det nämligen om jag hade kunnat bli publicerad själv, för med facit i hand hade jag inte velat det.

Andra bloggar om: fildelning, upphovsrätt, unni drougge, aftonbladet, debatt, intressant?

1. Jag bestämde mig för att inte skriva vilken tidning eftersom jag inte har pratat med dem själv och inte kan styrka mina påståenden. Utöver det är jag inte ute efter att “hänga ut någon” eller starta en vendetta, jag tycker bara att det är intressant och lite roande. [↩]

Musikbranschens traditionella marknadsföringskanaler är som bekant gamla medier som radio och tv. Musikrecensioner hör också dit, men i de vanliga tidningarna har de krympt avsevärt och rymmer nu bara de allra nödvändigaste flosklerna samt ett betyg, vilket antagligen var lika bra eftersom ingen ändå läste skiten. Självklart kan man läsa mer nischade musiktidningar, och så finns det ju bloggare och diverse siter på nätet som skriver om musik där man kan snappa upp tips, men dessa predikar i viss mån för de redan frälsta. För musiknovisen är det fortfarande de stora radio- och tv-kanalerna som gäller, samt skvallerdelen i kvällspressen.

Ponera då att en musikälskare från en planet som är ganska lik vår dimper ner på Jorden. Vi kan kalla honom Zpljot eftersom utomjordingar alltid heter något på Z. Överkonsumtionen av konsonanter kommer sig av att Zpljot kommer från ett område på sin planet som påminner starkt om Balkan. Man kan säga att Zpljot är en utomjugge.

Zpljot vill givetvis genast utforska denna blå planets musikutbud så han ringer till Musikbranschens hotline för nyanlända utomjordingar. Efter att ha varit köplacerad i tjugosju minuter (trots att den förföriska inspelade kvinnorösten fyra gånger per minut försäkrat Zpljot att hans samtal besvaras om cirka fem minuter) tar en Ing-Britt emot och följande samtal utspelar sig.

Ing-Britt: Musikbranschen, vad kan jag hjälpa till med?
Zpljot: Hejsan. Jag är ny på er planet. Jag har med mig en kappsäck med intergalaktiska dollar som jag skulle vilja köpa musik för. Var kan jag utforska ert utbud?
Ing-Britt: Åh, jaha. Då ska vi se. Har du provat Radio Rix? Alla som är något spelas på Radio Rix.
Zpljot: Radio Rix? Jag fick in den kanalen i min flygande Daf när jag passerade Mars för åtta månader sedan. Sedan dess är det den enda kanal jag får in. Jag är inte imponerad.
Ing-Britt: Inte?
Zpljot: Inte så mycket. Variationen är obefintlig och på åtta månader är det inte många låtar som har bytts ut, även om det nu på slutet har tillkommit några covers på låtar som spelades för åtta månader sedan.
Ing-Britt: M-hm. Vad söker du då som saknas på Radio Rix menar du?
Zpljot:: Talang.
Ing-Britt: Som Idol, typ?
Zpljot: Neej…
Ing-Britt: Vad är det för fel på Idol då? De är ju talangfulla och duktiga.
Zpljot: Säkert, men det blir tråkig musik. Jag vill ha själ, spelglädje.
Ing-Britt: Ah! Glädje ja! Det har vi. Melodifestivalen!
Zpljot, klentroget: Melodifestivalen? Melodijävlafestivalen? Vi har det hemma också och jag skär hellre upp handlederna och tittar på när livet bokstavligen forsar ut över golvet än jag tittar på Melodifestivalen! (Utomjuggar är ett dramatiskt släkte.)
Ing-Britt, lätt stukad: Det är ju vår musikaliska elit ju. Vår kulturella höjdpunkt.
Zpljot: Verkligen? Alla som någonsin varit med i Idol, plus en del föredettingar. Ja, om er Melodifestival är det minsta lik vår alltså.
Ing-Britt: Har du kollat på Spotify då? Det är ju lite nytt och så.
Zpljot: Jo, jag gjorde det. Jag sökte på progressive metal och fick upp Rammstein, Iron Maiden och The Ark. Så jag lät ett virus äta upp programmet.
Ing-Britt: Pro-vadå?
Zpljot, svårt tålamodsprövad: Okej, vi gör så här istället. Vad säljer ni just nu? Vad rekommenderar ni för skivor?

Ing-Britt kollar snabbt av vad som marknadsförts i tv-reklam på sistone: Zillah och Totte.
Zpljot: Och det är?
Ing-Britt: Det är vinnarna i Talang 2007. [Ing-Britt spelar upp ett par korta snuttar ur reklamen. "Jag vill inte jobba, som en apapapapa"]
Zpljot: Mhm. Måste ha varit ett starkt startfält… Vad mer?
Ing-Britt: Här har vi också – Magnus Carlssons samling. [Läser innantill] “En riktig kulturskatt.” [Ing-Britt spelar återigen upp ett par korta stycken.]
Zpljot: Kulturskatt? Vet du, om kapten Long John Silver hade hittat en karta med ett kryss som markerar en skatt, styrt sitt skepp till den platsen, gått det utmärkta antalet steg till en viss punkt och börjat gräva tills spaden slog emot något hårt, och fått upp Magnus Carlssons “kulturskatt”, vet du hur förbannad han hade blivit då?
Ing-Britt: Neej?
Zpljot: Jävligt förbannad! Kapten Haddock-förbannad! Och vet du en sak till? Om någon har grävt ner Magnus Carlssons kulturskatt så är det för att den aldrig ska återfinnas igen, så det finns ingen karta!
Ing-Britt: …
Zpljot: Snälla säg att ni saluför någonting som är en smula utmanande.
Ing-Britt: Som Magnus Uggla?
Zpljot: Nej inte som Magnus Uggla! Något som är musikaliskt lite annorlunda.

Ing-Britt bläddrar förtvivlat bland reklamen: Här har vi något! Musiken till Let’s Dance. Det är rätt annorlunda.
Zpljot: Jaha, hur då?
Ing-Britt: Det är typ alla låtar som har spelats på Radio Rix de senaste åtta månaderna fast i andra tappningar typ hambo och jenka.
*klick*
Ing-Britt: Hallå? Är du kvar?

Andra bloggar om: musik, utbud, kultur, intressant?

Likriktning var det ja. Det är då rakt inte bara inom kultursektorn vi kan se likriktning och vad idén om att skapa något som tilltalar alla medför. Det finns i princip överallt och är den fria marknadens baksida. Att skapa något som tilltalar så många som möjligt ger maximal tänkbar avkastning. Problemet är bara att no size fits all. Det är alltså inte det bästa för kunderna.

Men det är också demokratins baksida, för exakt samma problem råder där. De etablerade partierna klumpar ihop sig i mitten och svarar både ja och nej på allt för att inte riskera att stöta bort någon enda potentiell väljare.

Christian Engström liknade en gång detta fenomen med en strand med två glasskiosker. Om stranden är hundra meter lång vore det optimala för kunderna om kioskerna var placerade med femtio meters mellanrum, tjugofem meter in från vardera flank. På så sätt är det aldrig mer än tjugofem meter att gå för någon glassugen badjävel. Vi bortser här glatt från eventuella topografiska faktorer liksom glasskioskernas utbud.

Det som har hänt i politiken är att någon av glasskioskerna rört sig mot mitten för att på så sätt utöka sitt kundunderlag och norpa åt sig fler solbadare i mitten. Den andra glasskiosken är då mer eller mindre tvungen att kompensera genom att också flytta in mot mitten, och till slut ligger de sida vid sida, femtio meter från vardera flank. Jättebra för kunderna i mitten – jättedåligt för de som ligger längst ut på kanterna.

Ursprungligen fanns det en stor röd glasskiosk och en mindre ännu rödare, samt en grön. De var utplacerade längs den vänstra sidan av stranden, och hade lite olika idéer. Den jätteröda sålde svindyr glass och gick sedan ut på stranden och gav glass till de som inte hade råd att handla (eller ens ville ha glass). Den gröna krängde bara ekologisk glass. Men efter ett tag slog de sig ihop med den stora röda kiosken för att bli mer konkurrenskraftiga, och alla inhystes i den stora röda kiosken i mitten.

På högra sidan fanns till och med fyra kiosker i varierande blå färg. Ett par av dem pratade mycket vackert om valfrihet. En riktade in sig hårt på att finansiera polisverksamheter på stranden för att fånga in eventuella glasstjuvar. Och så fanns det en som lockade med himmelskt god glass men som samtidigt försökte frälsa sina kunder och var konsekvent emot alla smaker som inte fanns på Jesu tid. Dessa fyra slog sig sedemera också ihop i en stor blå stuga alldeles bredvid den röda.

I den röda stugan hade man svårt att enas om priset. Vissa ville behålla höga priser för att sedan ge bort glass till andra, andra ansåg att de måste tona ner det systemet för att konkurrera med den blå kiosken. Frågan om ekologisk glass var också en knäckefråga och dessutom var en del ilskna på att folk tog bilen till stranden.

I den blå kiosken var man likaledes oense. Skulle man ha poliser på stranden som letade efter stöldglass i folks väskor eller som spionerade på gästerna? Skulle det vara tillåtet att ta med sig köpeglass från ICA till stranden – hur ska då vi glasshandlare få betaaalt?

Några smaker kunde man inte enas om i någon av stugorna. Utom mjukglass. Alla gillar väl mjukglass? Och även om mjukglass inte är allas favorit så kan ju åtminstone ingen bli upprörd över något så harmlöst som mjukglass. Så uppstod situationen där man började ljuga om utbudet för att locka kunder.

Den röda glasskiosken lyckades länge locka kunder med fina bilder på stora strutar med färgade glasskulor i alla tänkbara smaker, men när kunderna väl köat sig fram för att handla får de mjukglass oavsett vad de beställer. Visserligen med strössel och servett på köpet, men ändå. Bara mjukglass. Alla ska ha mjukglass, har den röda glasskiosken bestämt.

Den blå kiosken ser nu sin chans. Den blå kiosken har haft lite färre kunder för att solbadarna tycker att det är lite jobbigt att man får betala extra för strössel och servetter. Visserligen är grundpriset en smula lägre, men vem orkar räkna och fatta beslut när man steker hjärnan under en gassande sol? Men nu, när glasshandlaren ser de missnöjda kunderna komma ut från den röda kiosken, är det läge att gripa in.

“Kom och köp glass!” skriker handlaren. “Vad får det lov att vara? Melonsmak, choklad, lakrits eller vanlig vanilj? Det är upp till dig!” Kunderna radar upp sig i en fin kö, till och med en del av de som alltid handlat glass i den röda kiosken.

Men när kunderna väl kommer fram till luckan och lägger fram sina pengar försvinner slantarna snabbt ner i kassaapparaten och de serveras… mjukglass! Och när de protesterar ignoreras de med ett gällt “varsågod nästa!”

Sådär håller det på. Kunderna springer fram och tillbaka mellan de två kioskerna som står sida vid sida och serverar samma fadda mjukglass. Och längst ut på flankerna ligger en del solbadare som helt enkelt inte tycker att det är värt besväret att gå femtio meter för en jävla mjukglass.

Det glasshandlarna inte har tänkt på är emellertid att genom att klumpa ihop sig i mitten har de lämnat flankerna öppna för nya glasshandlare. Enligt det ursprungliga räkneexemplet kan en ny glasshandlare etablera sig så långt in som tjugofem meter från valfri flank och garantera sig åtminstone de tjugofem metrarna utanför sig och tolv komma fem in mot mitten om vi helt bortser från utbudet. Om den här nya glasshandlaren dessutom erbjuder något annat än mjukglass vet man aldrig vad som kan hända!

Längst ute till höger ligger det några skalliga typer klädda i bombarjackor och kängor trots den gassande solen. De vill ha Pripps Blå, gärna så kall att den är fryst. Någon Nogger Black vill de absolut inte veta av! I skuggan av ett parasoll en bit därifrån sitter några fiiinsmakare som vill ha glass smaksatt med saffran och stjärnstoft. Ute på vänsterkanten, ja till och med utanför stranden, sitter ett gäng som inte vill vara på stranden för att de inte vill vara en del av etablissemanget. De vill köpa gatstenar att krossa etablissemanget med. Glass är mord!

Och sen finns det en ambulerande glasshandlare som har anammat en helt ny teknik som gör det till en barnlek att köra en fullastad glassvagn över sandstranden. De etablerade glasskioskerna tycker att det är fusk att ambulera, “hur ska kunderna då veta om den hör till höger eller vänster sida av stranden?” säger de, där de står och trängs i mitten och ser kunderna försvinna.

Med gemensamma krafter lyckas de etablerade handlarna fånga in en kund som är på väg till den lila vagnen.
“Kom till oss istället”, säger de i munnen på varandra. “Se vilket stort utbud vi har. Och den där, han har ju bara ett par olika glassar!”
Kunden blänger surt. “Jo, ni säger det ja, men allt ni säljer är mjukglass. Vi är trötta på mjukglass.”

“Låt dem springa efter den där lila vagnen. De kommer snart tillbaka”, sa en delägare i den röda kiosken förnumstigt, och de blå nickade bifallande men såg inte helt säkra ut.

Nå, vi får väl se. Piratpartiet (10500 medlemmar såg jag precis nu) ställer upp EU-valet. Gå och rösta.

Lila glass. Bild från seriouslygood1.

Andra bloggar om: politik, likriktning, piratpartiet, partipolitik, glass, mjukglass, intressant?

I somras när jag var på ölprovning med West upplyste vår allvetande ölguide oss om något som jag dittills varit lyckligt ovetande om; nämligen att ölutbudet så sakteliga håller på att plattas till. Detta kommer sig av att ett fåtal stora mäktiga bryggerier köper upp de mindre. Alla små och medelstora bryggerier som har intressanta varumärken äts av de större. Och notera – varumärken. Det är varumärkena som är intressanta ur affärssynpunkt, inte ölet. Han varnade för Starobrno som än så länge är ett riktigt spännande öl men som nyligen köpts upp och numera ägs av Heiniken.

Det som händer sedan är att ölet modifieras något. Smaken vattnas ur för att passa flera. För det är ju nämligen så att vissa tycker om öl med stor beska, medan andra avskyr det, så kan man hitta till lagom så kan alla dricka det. Problemet är bara att ingen kommer att tycka att det är ett riktigt gott öl, bara hyggligt. Men den stora massan, de som resonerar “öl som öl” rycker på axlarna och köper med sig ett sexpack hem. På så vis anser man antagligen att det ur ett affärsmässigt perspektiv är bättre att släta ut ölet och ta bort allt som kan vara intressant.

Vi vet var den vägen leder, eller hur? Vi har sett vad som har hänt med musikutbudet, där nästan hela marknaden ägs av De Fyra. Musikindustrin passerade “hyggligt” för länge sedan, nu handlar det om att göra skräp som så många som möjligt finner uthärdligt.

Öl som öl, låt som låt, hål som hål. Är det den mentaliteten som ska råda på alla plan? Jag menar, visst, det finns fler som dricker öl för att bli fulla och kanske till maten någon gång än det finns folk som faktiskt är ölälskare. Jag inser det. Men det finns redan Pripps Blå – kan då inte Starobrno få vara Starobrno?

Jag ser samma trend överallt. Utbudet i tv börjar bli larvigt. Det började med såpor, sedan blev det dokusåpor, sedan blev människorna som deltagit i dokusåpor, så kallade dokusopor, kändisar som man kunde göra program om. Sedan kom någon på att man kan göra uttagningar i tv, så då kom Fame Factory och Idol och sedan fick vinnarna och tvåorna och treorna och alla som ville sjunga in den musikaliska motsvarigheten till Pripps Blå och därefter samlas alla såpakändisar och dokusopor och Prippsstjärnor i lekprogram som Let’s Dance och Stjärnor på (dek)is. Är det verkligen det bästa vi kan göra av våra oändliga möjligheter och kulturella arv?

Jag kommer osökt att tänka på en strof ur Spock’s Beards The Good Don’t Last:

We could have had give
We could have had take
We could have made anything we wanted to make
So we made Wheel of Fortune, and all the popular songs
We made a land where crap is king
And the good don’t last to long

(Jag tappar tråden, vilket till stor del kan förklaras av att klockan är halv sex på morgonen och jag ligger i sängen och skriver med en katt liggandes över mina armar. Tror ni han brukar ligga så annars? Nej just det. Jag råkar ägna mig åt något annat än honom.)

Det är det här försvararna av den gamla ordningen försvarar. Det är det här Jan Guillou försvarar när han hävdar att allt som inte passerat genom Kontrollen är “pladder och trams”, i Aftonbladet! Det är det här Alexander Bard försvarar när han hävdar att kulturen faller samman om vem som helst kan skapa, och gudarna ska veta att BWO inte är den västerländska kulturens höjdpunkt!

Det finns likriktning på nätet också, gott om det till och med, men eftersom utbudet är oändligt och det är möjligt att välja att inte delta i likriktningen kommer det också att finnas något för alla smaker. Folk utanför bloggosfären tror att den består av rosabloggare och kattbloggande. Det finns, men det är långt ifrån hela bloggosfären. Och ta Youtube. På Youtube har redan visats mer än de stora tv-nätverken har producerat sedan de skapades, och det allra mesta av det är oerhört smalt, inte sällan med en målgrupp bestående av de närmast sörjande och en och annan nörd.

De krafter som vill bekämpa detta ser en fårskock som rymt ur sin fålla och är ute på grönbete, och försöker nu desperat fånga in alla fåren igen, med alla till buds stående medel. För om människor får söka upp det de själva gillar – om de tillåts gilla saker! – kommer ingen att dricka Pripps Blå. De kommer fortfarande att dricka öl. Och när allt de stora bolagen äger har förvandlats till just Pripps Blå kan ni ju tänka er själva vad som händer.

Fortsättning följer.

Andra bloggar om: fildelning, kultur, öl, likriktning, intressant?