Enligt Min Humla

Inget är för stort eller för litet för Joshens slägga

De senaste dagarna har ett par tunga aktörer ställt sig i vår ringhörna och uppmanat regimen att ta sitt förnuft till fånga. Först var det ett antal representanter för IT-branschen som uttryckte sin oro över vad de här fasonerna innebär för Sverige som IT-land och för branschen som sådan. Ett mycket välkommet inlägg i debatten, ty folket kan protestera och protestera bäst de vill, men när några tunga namn från den öppna marknaden tar ton, då måste till och med Ledaren lyssna.

Nästa utspel kommer från Folkpartiet, och det är sannerligen inte vilka folkpartister som helst heller. Det är tre före detta partiledare samt fyra nuvarande riksdagsledamöter, däribland Camilla Lindberg. Spontant känner jag lite att varför sänkte ni inte eländet redan den artonde juni? Ni fyra hade räckt. Nu var det bara Camilla Lindberg som röstade nej, och Birgitta Ohlsson avstod. Men ok, det kan ju helt enkelt vara så att de övriga två i det läget trodde på den här lagen och senare lyssnat till kritiken och faktiskt insett att den är befogad och välgrundad. Gott så.

Glädjande är också att se att dessa folkpartister lyfter fram det självklara argument som bloggosfären tjatat sig hes om, nämligen brev som brev:

Vissa hävdar att hemlig spaning och avlyssning bara är besvärande för den som har något att dölja. Detta resonemang kan lika effektivt försvara en statlig instans som öppnar alla pappersbrev som passerar nationsgränsen.

Så förutom att folket är i uppror och en rad specifika intressegrupper såsom journalistförbundet, författarförbundet och advokatsamfundet har uttalat kritik, liksom oppositionen, regimens egna ungdomsförbund och Centeruppropet, så har vi nu också IT-branschen och en grupp ledande folkpartister. Dags att vakna, Reinfeldt!

I den andra ringhörnan har man fått förstärkning av Stig Bergling. (Ett tag gick han under det ofantligt töntiga namnet Eugén Sandberg, numera Stig Sydholt.) En förstärkning jag misstänker att man hellre varit utan. Med sådana vänner behöver man sannerligen inga fiender. Och vad har Stickan att komma med då? Jo, att moder Ryssland är fantastiskt (kom ihåg var han har sina sympatier) och att “den som har rent mjöl i påsen”… Jo, Stig jävla Bergling försöker faktiskt spela det kortet. Ett argument som för länge sedan förklarats dött och begravet. Vi har haft likvaka för det rena mjölet, hållit tysta minuter, tänt ljus och gått vidare. Det har han uppenbarligen missat. Hur är det med ditt eget mjöl i dessa dagar, Stickan? Eller har du bara rubler i påsen?

Och Ingvar Åkesson fortsätter tycka synd om sig själv. Jag vet inte jag, men om jag ska lägga mitt liv i händerna på någon, vilket faktiskt är vad massövervakning innebär, så inte fan ska det vara i händerna på någon grin-Olle, låt vara en hedersknyffel, som låtsas att han inte förstår kritiken, eller att vi inte förstår tekniken.

Längst ner i Sydsvenskans artikeln finns lite fakta. Bland annat står det att Åkessons adress är hemlig. Har han inte rent mjöl i sin påse? Det står också att han har en vuxen son. Vad heter han då? Claes? Jimmie?

Det hela är en fars, Reinfeldt. Du och de dina gör er till åtlöje. Sluta nu. Jag börjar få ont i magen av allt skrattande.

Andra bloggar om: fra, lex orwell, övervakning, storebror, politik, stig bergling, folkpartiet, intressant?

Det har skrivits en hel del om gårdagen. I bloggosfären alltså. Gammelmedia tiger alltjämt. Märkligt är det. Jag kan inte presentera en trovärdig förklaring till varför, jag kan bara som andra bara fråga: Varför? I de lugnaste vatten simmar de fulaste fiskarna, heter det, så när det är så här lugnt bör man vara på sin vakt. Vad som kan dölja sig bland de fula fiskarna kommer jag snart till.

Av det som har skrivits finns det mycket läsvärt och knuff sammanställer länkarna så det behöver inte jag göra. Dock har jag funnit två artiklar som jag vill framhålla lite extra.

Det ena kommer från Oscar Swartz och är som vanligt träffsäkert och väl underbyggt: Fyra (4) lediga jobb utlysta på Medborgarplatsen: som folkhjältar!

Det andra kommer från Basic Personligt och är betydligt kortare och mer flyktigt, men innehåller en sån där klockren poäng som gör att man slår sig för pannan och tänker: Varför har inte jag hittat den vinklingen? För det är ju egentligen så självklart. Om FRA-förslaget nu är så bra - om regeringen inte har något att dölja - varför är man så rädda för att ta debatten? Den som har rent mjöl i påsen har ju inget att dölja, eller hur? Och om hedersknyfflarna i upphovsrättsmaffian nu tycker att ACTA är ett så renhårigt initiativ - varför smusslas det igenom? Om de inte har något att dölja, varför göms ACTA bland en massa fisk(!) så att vi inte ska känna hur det stinker?

Apropå ACTA så tycker jag att det är dags att uppgradera den gamla trötta devisen om “den som har rent mjöl i påsen” till “den som bara har fisk i nätet”.

Andra fiskvitsar: Här ligger en gravad lax. Nånting om microfish (med tanke på att även mjukvarupatent smugglats igenom med firrarna). Och det gamla maffiauttrycket “swimming with the fishes” har definitivt fått en ny innebörd. Häng på och fiskvitsa ni med.

Ful fisk, av timburts

Andra bloggar om: acta, fra, upphovsrätt, integritet, storebror, bodströmsamhället, övervakning, intressant?

Lars Anders Johansson har skrivit ett roligt litet kåseri om jakten på dammsugarpåsar och den fullkomliga djungel dessa triviala tingester utgör. Han frågar sig hur det kan vara på det här viset.

Jag kan inte förstå varför detta vansinne får fortgå år efter år. Ingen kan väl tjäna på detta påskaos? Flera saker är fullständigt obegripliga:

1. Hur kommer det sig att varje fabrikant inte använder sig av en och samma påse?

2. Hur kommer det sig att påsarna är kompatibla över märkesgrnserna så att en specifik påse passar på två modeller hos Hoover, en modell hos AEG och en hos Hugin etc?

3. Hur kommer det sig att marknaden inte strävar efter mer kompabilitet (åtminstone inom det egna varumärket) utan bara ökad diversifiering? Allra mest obegripligt blir det när man betänker att det är så små detaljer som skiljer de olika påsarna från varandra.

Spontant tänker jag att här finns en liknelse att göra. Dammsugarpåsar och programvara. Ni vet, öppen källkod, standarder med mera. Dessvärre är jag lite för trött för att göra något bra av det, så därför tänker jag istället dela med mig av idén och se om någon annan kan bygga vidare på den. Jag skulle förstås kunna sitta och hålla på min idé istället, men det skulle sluta med att det antingen bara blir krystat, eller inget alls. Bättre då att slänga ut den och låta någon annan göra något bra av det.

Andra bloggar om: dammsugarpåsar, öppenhet, källkod, programvara

Hur var det nu: Den som har rent mjöl i påsen har inget att frukta? Nå, fråga killen som blev felaktigt misstänkt för barnpornografibrott vad han tycker om det resonemanget. Nu har visserligen misstaget uppdagats, han har upplysts om att han kan göra anspråk på skadestånd och jag utgår helt kallt från att han har återfått det polisen beslagtog vid husrannsakan. Rikskrim gör av allt att döma en kungspudel - så långt allt väl. Att fela är mänskligt och poliser är också människor.

Samtidigt ska vi komma ihåg att det är just på grund dylikt som polisen och inte privata intressen ska utreda brott. Det är just på grund av dylikt som upphovsrättsmaffian inte ska ha rätt att få ut IP-nummer. Ty polisens uppgift är att se till att lagen efterlevs, medan bolagens uppgift är att tjäna pengar. Så vad kommer att hända den dagen maffian får ett felaktigt IP-nummer utlämnat? Det vet vi inte. Men vi kan vara säkra på att det kommer att hända.

Det finns redan ett fall där man fått ta sig en titt på en beslagtagen dators innehåll. Det är fullkomligt oacceptabelt. Det underminerar rättssäkerheten. Om upphovsrättsmaffian även får rätt att bedriva polisiär verksamhet kan vi glömma allt vad rättssäkerhet heter. Då kommer den att vara lika utdöd som dronten.

Vår justitieminister tycks dock inte begripa detta. Hon verkar tycka att det vore en bra idé att låta bolagen bedriva polisiär verksamhet, liksom hon också tycker att det är positivt att en polis som är delaktig i en utredning får anställning hos part i målet. Förr i tiden kallades det muta och kunde även leda till att målet ogiltigförklarades på grund av jäv. Men det var då det! Folk var så jävla kinkiga på den tiden.

Klart grabben ska ha ett jobb! Det är bara den svenska avundsjuka som spökar. (Är det förresten bara jag som tänker på de misstänkta när jag hör namnet Jim Keyzer?) Det gäller att hänga med i tiden, och gissningsvis har justitieministern sneglat mot det stora föregångslandet i väst. Där är det helt i sin ordning att högt uppsatta politiker först deltar i att fatta beslut om att bomba sönder ett land för att därefter också fatta beslut om att vicepresidentens förra arbetsgivare ska ha kontraktet för återuppbyggnaden. Halliburton kanske var det bästa alternativet oavsett, men man behöver inte vara särskilt konspiratoriskt lagd för att tycka att förfarandet ser en smula olämpligt ut.

När jag hyllade FRA-dagen med en text om varför övervakningssamhället är en dålig idé funderade jag på att starta en insamling för att kunna skicka regeringen till Tyskland för att ta en titt på Stasi-arkiven. Jag kom dock på bättre tankar - risken är nämligen uppenbar att de bara skulle bli inspirerade…

Edit: Drottningen har skrivit några tänkvärda rader. Vi har inte alltid samma infallsvinklar.

Democracy is a device that ensures we shall be governed no better than we deserve.

- George Bernard Shaw

Ministerium für Staatssicherheit. Bilden från wikimedia commons.

Andra bloggar om: stasi, övervakning, rikskrim, polisen, upphovsrätt, maffia, jim keyzer, intressant?

Lite nu och då kommer dumargumentet att “den som har rent mjöl i påsen inte har något att frukta”. Det är dumt på så många sätt och det har klargjorts gång efter annan, men eftersom definitionen av dumhet är svårighet att begripa saker så behöver det upprepas.

Vad är rent mjöl? Det vet du inte, eftersom det inte är du som definierar det. Någon annan, som du inte heller vet vem det är, avgör det. Det innebär att vad som är rent mjöl idag inte nödvändigtvis är det imorgon. Det innebär också att det du uppfattar som rent inte nödvändigtvis uppfattas som rent av din personliga övervakare. Om FRA-förslaget röstats igenom på den tiden sexköp var lagligt i Sverige skulle det med stor sannolikhet kunna användas för att jaga torskar i dagens moraliserande samhälle. Nu kanske du inte tycker att det gör något, men vad har du för garantier att nästa förskjutning inte kriminaliserar något som du idag tycker är helt i sin ordning? Vad sägs om att tanken att pedofilskräcken blir så hysterisk att det blir olagligt att inneha nakenbilder på barn överhuvudtaget, vare sig det är dina barn, eller du själv?

Vem övervakar? Det kanske du tycker kvittar, men det gör det inte. Ty människor är och förblir människor, och människor felar. Inte nog med att de felar, de har personliga agendor. Därför kan du aldrig vara säker på att inte informationen används på något annat sätt än vad politikerna som just nu monterar ner din integritet lovat. Kunskap är makt, makt stiger folk åt huvudet, och den som övervakar kommer att ha kunskap om dig. Är du fortfarande säker på att du inte behöver veta vem som läser din epost?

Människor är dessutom nyfikna, så bara för att det finns direktiv som säger hur övervakning får ske och i vilket syfte så kan jag sätta min mormor och min högra arm på att överträdelser kommer att ske. Socialarbetare får inte heller kolla upp saker hur som helst. Men det sker. Jag vet, för jag har blivit kollad. Mitt ex styvfarsa var just socialarbetare och tillräckligt högt upp i hierarkin för att komma åt information. Han kollade upp mig när hon och jag började träffas. Han hymlade inte ens om det, utan “godkände” mig i förbigående genom att meddela henne att “han är ren”.

Du vet inte hur din information tolkas. Taget ur sitt sammanhang kan vad som helst tyckas misstänkt. Du behöver inte ens göra något som ses som suspekt själv, det räcker gott med att någon du har kontakt med har dragit blickarna åt sig för att du ska åka med på vagnen. Du vet heller inte om din information är säker då både databaser och människorna som arbetar med dem läcker information.

Ett övertydligt exempel: Låt säga att jag funderar på att skriva en roman, en thriller som kretsar kring ett gisslandrama. För att skriva den romanen behöver jag information. Till exempel om hur terroristceller fungerar, hur insatsstyrkor arbetar, vad förhandlare har för befogenheter, hur människor fungerar rent psykologiskt i pressade situationer, hur man med små medel kan bygga en kraftfull bomb, etcetera. För att få veta det sistnämnda drar jag iväg ett oskyldig mail till en kemist i Stockholm med en ytterst kort mening: Hur bygga en simpel men effektiv bomb med beståndsdelar som är lätta att få tag i?

Mitt mail tar inte fågelvägen Södertälje - Stockholm. Istället tar det rutten Södertälje - Karlstad - Oslo - London - Berlin - Odense - Göteborg - Stockholm, eller dylikt. Därmed är det lovligt byte för FRA.

I ett hangar någonstans som inte syns på Google Maps sitter ett gäng jeppar i svarta kostymer med svarta solbrillor framför sina skärmar när en röd lampa börjar blinka. Någon har skickat ett mail med en förfrågan om bombingredienser. På några röda har de tagit reda på vem jag är och börjar sedan övervaka allt jag gör på nätet. Och eftersom jag skriver en bok om ett gisslandrama så surfar jag runt på massor av suspekta siter om bomber, terrorism och annat otäckt.

Eftersom jag är en godtrogen medborgare och dessutom har rent mjöl i påsen så lallar jag på i godan ro, alltmedan staten fortsätter att samla in komprometterande uppgifter om mig. Jag har ingen möjlighet att på ett tidigt stadium förklara mig, och med lite kreativ terroristlagstiftning är det inte säkert att jag får veta vad jag är anklagad för när jag väl grips heller. Med vilka metoder försvarar man sig när man inte vet vad man försvarar sig mot?

Nu kanske jag kommer undan när man vid husrannsakan hittar mitt manus, och om vi förutsätter att min dator och mitt hem i övrigt är helt fritt från grovt kriminella saker som piratkopierad musik eller hampa i balkonglådan så är jag fri att gå. Men kemisten i Stockholm då? Hon som svarade på mitt mail och gav exempel på lättillgängliga kemikalier som tillsammans kan bli ytterst farliga? Hon har också tänt en varningslampa, och i hennes dator finner man privata bilder av sexuell karaktär som hon lät en pojkvän ta när hon var fjorton och ett halvt. Eftersom innehav av sexuella bilder på minderåriga är ett brott sys hon in för att sexuellt ha kränkt sig själv. På Hinseberg får hon sen kompanismörj eftersom domen lyder “barnpornografibrott”.

Tänkbart? Överdrivet? Det är upp till var och en att ta ställning till. Men låt mig prova en annan vinkel: Vilka av er rent mjöl-tomtar har sett sanningens ögonblick? Hur många skulle vilja utsätta sig för det? Om inte; har ni inte rent mjöl i påsen kanske? Linus Erkhammar trodde nog att han hade det.

Slutligen är det ineffektivt. Vän av övervakning brukar säga intelligenta saker som “jag har inget att dölja. Jag kan klä av mig naken och bli visiterad. Det gör inget, bara vi går säkra”. Problemet är att vi inte är ett dugg säkrare för att Storebror läser vår elektroniska kommunikation. Snarare tvärtom. Kritiker hävdar att 9/11 kunde hända för att underrättelsetjänsten dragit ner på fältpersonal och förlitat sig på elektronisk övervakning. Storbrittanien hade redan blivit fullt av övervakningskameror och infört terroristlagar när det smällde i tunnelbanan. Hjälpte det? Terrorister smyger under radarn, och den enda författare som kommer att kunna skriva böcker om något mindre gulligt än kattungar och tulpaner utan att åka dit medan han gör research är Jan Guillou, eftersom han liksom terroristerna är så low tech att signalspaningen inte snappar upp vad han pysslar med. Hans fienden inom oss är för övrigt en läsvärd serie med exempel på hur antiterrorlagar påverkar rättssäkerheten och hur information kan tolkas när den tas ur sitt sammanhang.

Sanningen är den att alla har något att dölja. Därför låser vi om oss när vi går på muggen, därför klär vi oss i plagg som är så smickrande för figuren som möjligt, därför har vi lås på dagböckerna, och därför, för i helvete, vill vi inte att folk läser vår epost! Epost är lika privat, lika känslig och bör vara lika fredad som den för korrespondens nästintill utdöda snigelditon.

The blogger formerly known as Rosetta Sten har utlyst idag, sjätte maj, till FRA-dagen, och det här är mitt bidrag. Men det är väl då fan att man ska behöva argumentera för att övertyga människor om att deras privatliv faktiskt är värda att värna om.

Läs också Opassandes genomgång av övervakningslagar som redan införts och som är på väg. Är det verkligen ett sådant samhälle vi vill lämna över till nästa generation?

Whenever any form of government becomes destructive of these ends [life, liberty, and the pursuit of happiness] it is the right of the people to alter or abolish it, and to institute new government…

- Thomas Jefferson (The Declaration of Independence)

Andra bloggar om: fra, övervakning, storebror, integritet, frihet, intressant!

Det kändes lite trist att bara kalla det för en årskrönika så jag bestämde mig för att sammanställa allt jag har varit arg på istället. Flera gånger under året har jag varit arg på Brynäs, men eftersom det närmast är normaltillstånd för mig hoppar jag de inläggen. Jag skulle också kunna kalla inlägget för “orgie i internlänkar” eller varför inte “självgott som fan”. I stort är det väl egentligen mer en sammanställning för min egen skull, för jag betvivlar att någon klickar sig igenom allting. Men ändå. Nu åker vi.

Januari. Jag inledde året med att vara omotiverat arg. Sen var jag arg på Ingrid Olsson Och så var jag lite arg på folk som inte har någon humor och förstod att jag inte var fullt seriös när jag raljerade om Den verkliga könsmaktsordningen. Vidare var jag arg på… tja, puckon helt enkelt.

I februari var jag fortfarande lite putt på Ingrid Olsson Även Gudrun Schyman fick sig en känga. Argast i februari var annars Glamourprinsessan.

Mars. Jag var inte så arg i mars. Lite gramse på Sveriges Konsumenter förvisso, liksom på Alexander Mason.

Så kom april och jag blev arg på Guds dammsugarförsäljare och på Aftonbladet, specifikt för att när en kvinna slår en man så framställs ändå hon som offret.

I maj började jag så smått bli mitt vanliga arga jag igen. Först blev jag arg på näthatet, ömhudingar och korkade människor som inte begriper att skydda sig själva. Sen inledde jag mitt hittills största bloggkrig. Däremellan blev jag gammal, vilket inte är något läsvärt. Dessutom lät jag våra politiska partier svara på frågan: Ska vi göra väskor av barnarbetare?

Och sen blev det juni och bloggkriget fortsatte. Dessutom tyckte jag till om Seyfo och hånade begåvningreserven i LT.

Juli anlände och jag blev arg på Glennofober, Birgitta Ohlsson och DN.

I augusti surnade jag till Richard Schwarz, Malin Wollin och moraltanter som alltid påstår sig fäktas I barnens namn.

I september var jag fortsatt sur på moralisttanterna så därför visade jag upp lite av mina tillgångar. Sen blev jag förbannad på den dumhet som uppvisades Göran Hägglund med flera i och med införandet av filter på regeringskansliet så att de stackarna slipper se verkligheten som den är. Därefter fick jag ett utbrott när jag hörde en kvaddning av Hearts Alone på radio. Annars var det mest islamister som var förbannade. På Nerikes Allehanda, vars chefredaktör utmärktes till veckans plattnacke när han blev förvånad över reaktionerna. September månads stora grej i bloggosfären var förstås JPA-affären, som jag givetvis också var förbannad över.

I oktober var sur över att Expressen ljög. Ingen verkade riktigt bry sig. Det beror nog på de matriarkala strukturerna. Därefter störde jag mig på medias sätt att hantera bloggar, och JPA.

November, månaden som inte borde få finnas, gav mig anledning att gorma om folk som skryter med sin okunskap. Och så var det det där petandet i min mjölpåse igen. Sen ilsknade jag till på Anders Westgårdhs dubbelmoral och önskade stock åt mina ofödda barn, något jag trodde skulle ge rendera fler ilskna kommentarer än det gjorde. Det kanske helt enkelt förorsakade hjärtinfarkter istället.

Så är vi då framme i december, vädret är lika trist som det var i november, och oktober. Och juni. Värmen går hårt åt vår isbjörn. Jag noterade att Moore gjorde en Veckorevyn. Ingen brydde sig särskilt hårt nu heller. Som sagt; matriarkala strukturer. Slutligen försvarade jag ytterligare en gång min mjölpåse. Det börjar bli tjatigt, men värnandet om våra påsar var definitivt 2007 års viktigaste ämne, och kommer att vara det 2008 också. Ja, och så blev jag arg på Opassande också. Shaggy… *fnys*

2008. Jag tänker försöka ta mig an året förutsättningslöst. Det är bäst så. För egen del hoppas jag på nytt jobb, ny stad, friska katter och samma sambo, och rent allmänt hoppas jag att Isabella får ett lugnare år och att fler sätter klackarna i marken och säger ifrån när Bodström smyger omkring och vill veta vad ni har i era påsar.

Argt nytt år på er!

Andra bloggar om: 2007, nyår, nyårskrönika, ilska, arg, sammanfattning, 2008, intressant?

Jag utvecklade en tämligen avog inställning mot julen nån gång under tonåren. Den känslan förstärktes under åren till att för några år sen vara en så ångestladdad högtid att jag helst ville gå i ide. Eller kräkas på alltihop.

Men man får göra vad man kan för att härda ut. Under ett par år brukade jag och ett par goda vänner tillbringa julaftonskvällen tillsammans. Vi deltog i det traditionella julfirandet med våra respektive familjer och sen snodde vi med oss lite smått och gott från respektive julbord, träffades hemma hos en av oss och dukade fram resterna, drack lite öl och whisky och lyssnade på musik. Riktig musik. Ingen kladdigt juldito. Det var skönt. Det blev en egen tradition.

Sen flyttade jag från Gävle och en av vännerna blev med sambo och det hela rann ut i sanden. Den där egna traditionen som var något att se fram emot var borta och kvar var ångest, köphysteri och skamkänslor över att vara pank och inte kunna matcha de inkommande julklapparna med lika värdefulla utgående.

Så träffade jag Drottningen. Hon har fått kämpa för att få mig att fira jul när jag bara ville ställa in skiten, och hon har gjort det med den äran. Hon har dessutom betonat vikten av att skapa egna traditioner vilket vi till viss del gjort vid det här laget. Till exempel sa vi relativt omgående nej till att sitta och kuska runt till andra på julen. Vi firar jul hemma, basta. Det vore omöjligt att fira jul med hennes pappa, sen med min pappa, sen med min mamma (eller i någon annan ordning) och det är lika omöjligt att välja bara en eftersom det betyder att välja bort någon annan. Så vi väljer bort alla på själva julafton. Det är åtminstone rättvist. Träffas och äta middag eller fika och byta julklappar och så, det kan man göra ändå. Men inte på själva julafton, den tillbringar vi själva.

En annan detalj i vår egen tradition som jag är väldigt nöjd med är att vi dukar för tre, trots att vi är två. Jag minns inte varifrån idén kom, men vid något tillfälle snappade jag upp att man någonstans, i någon kultur, dukade för en extra; den oinbjudne gästen. Jag gillade tanken och norpade den. Julen är så full av traditioner och symboler som ingen minns syftet med längre - vi har åtminstone en som vi vet syftet med.

Och trots att jag fortfarande är rätt anti mot julen och alla dessa påtvingade traditioner känns det ganska bra att vi har börjat göra julen till vår egen, och trots allt är jag också orolig för de traditioner som går ur tiden med våra far- och morföräldrar. Vem ska göra kalvsylta när farmor tar ner skylten? Att göra sylta är en sån där kunskap som riskerar att försvinna, därför att många av oss yngre helt enkelt inte bryr sig om det. För att de flesta inte äter det ändå. Well, ni har inte ätit farmors kalvsylta. Ni har väl blivit matade med sån där jävla köpesylta som är geleaktig och smaklös och består av köttfärs som inte ens ICA finner försvarbart att märka om längre.

Nu sa visserligen pappa att han skulle avtvinga farmor ett recept och lära sig att göra syltan, och eftersom jag (vad jag minns) är den enda i min generation av familjen som äter den så får väl jag se till att lära mig av honom sen då.

För om det är något som jag gärna bevarar när det gäller julen så är det maten. Och då inte själva frossandet, utan skapandet. Jag tycker att det är tråkigt att vi äter så mycket färdigt egentligen. Abba har lagt in sillen, Scan har stampat ihop korven och syltan och rullat köttbullar som luktar prutt när man öppnar påsen (och alla som förfasas över ICA:s köttfärshantering men äter färdiga köttbullar borde ta sig en ordentlig funderare), laxen är färdigrökt eller gravad och brödet kommer från Pågens. Vad har egentligen hänt med egna inläggningar, egenhändigt stoppad korv, hemlagad senap, nybakt bröd? Om jag fick stöpa om julen efter eget huvud skulle jag nog hellre se att man träffades och dukade upp ett dignande julbord bestående av mat som var och en tagit med sig. Mat som man ägnat sig åt att göra iordning istället för att ödsla tid på att springa i affärer och trängas för att köpa presenter för motsvarande värde som man får tillbaka från de andra. Mat med kärlek som smakförstärkare istället för glutamat.

Farmors sylta, mormors inlagda sill, morbrors senap som bränner i näsan, egen skinka. Varför stanna vid traditionell julmat? Vill Prinsessan bidra med en lasagne så tackar inte jag nej. Och så vidare. Låter inte det mycket trevligare än julklappar, ångest och att leva på havregrynsgröt och rester under januari?

Andra bloggar om: jul, traditioner, mat, intressant?

Storebror blir större för varje dag som går. Det fulländade Bodströmsamhället™ rycker närmare. Och hela tiden rycker en stor del av medborgarna på axlarna och menar att de minsann har rent mjöl i påsen och har därför ingen anledning att oroa sig. Naivt så det förslår, för vem är det som ska avgöra om mjölet är rent? Det vet du inte. Det är inte din bedömning som gäller, det är en okänd person i kulisserna som ska skärskåda ditt liv och avgöra om du är God Människa™ eller inte. Med tanke på hur olika uppfattningar grannar kan ha om något så trivialt som städning av den gemensamma tvättstugan, känns det verkligen tryggt?

JPA-affären illustrerar med all tydlighet varför Storebror är en dålig idé. Att sälja sexuella tjänster är inte ett brott, men det är så hårt stigmatiserat i vårt samhälle att det vore förödande för prostituerade att bli uthängda. Och så kommer då en människa som Johanna Parikka Altenstedt, med sitt djupt rotade avsky för prostituterade, med sin rättfärdighet, med sina kontakter inom media och med en anställning i länsstyrelsen och hotar att använda sina kontakter till att ta reda på en prostituerad debattörs identitet och hänga ut den.

Ponera att en JPA sitter på en tjänst där h*n har tillgång till det smörgåsbord av smaskigheter som Storebror kommer att spara i sina svällande databaser. Vad hjälper det då Isabella Lund att hon har rent mjöl i sin påse? Känns det fortfarande tryggt?

Jag vet att de flesta fortfarande rycker på axlarna eftersom de inte är prostituerade. Men kom då ihåg att prostitution inte är ett brott och att prostituerade ska ha rätt till samma lagskydd och samma integritet som oss andra. Omvänt: Om den prostituerades integritet blåses bort så innebär det att resten av oss inte heller har någon. Trygg än?

Varför skulle det stanna vid prostituerade? En annan JPA-klon kan till exempel få för sig att ge sig på människor med en politisk åskådning som personen ifråga är övertygad om är käpprätt åt helvete. Högerextremister är ganska starkt avskydda - om en känd persons sympatier med nazister släpades fram i ljuset skulle det ödelägga den personens liv. Nej, det saknar faktiskt relevans att nazism i sig är avskyvärt - poängen är att var och en har rätt att ha sina åsikter och sina sympatier ifred. Nu börjar det väl ändå kännas tryggt?

Visst ja, du är ju inte nazist heller. Eller kommunist, eller någon annan otäck avart. Du håller dig i den politiskt korrekta mittfåran, betalar dina skatter, begår inga brott, ägnar dig bara åt missionären under täcket med lyset släckt i syfte att avla barn. Dessutom tycker du kanske att Bodström är lite gullig sådär med sin solbränna och sitt vinnande leende. Ett samhälle uppkallat efter honom kan ju inte vara dåligt. Dessutom är det ju till för att förebygga brott och terrorattentat.

Lögn och förbannad osanning! Kameror förebygger inte brott, de kan bara hjälpa till att utreda dem. Det hjälper föga under tiden man utsätts för ett brott. Kommer ni förresten ihåg misshandeln på en innekrog i Stockholm nyligen, där en vakt misshandlade en gäst och alla kameror lämpligt nog var ur funktion den kvällen? Tryggt. Övervakning av internettrafik förebygger inte heller brott. Tror folk verkligen att terrorister och andra planerar sina illdåd öppet och okrypterat via epost? Kryptering, kod eller att helt undvika den elektroniska motorvägen är lösningen. Kvar blir de med rent mjöl i påsen.

Slutligen kan kanske självaste CIA tjäna som ett varnande exempel. En underrättelsetjänst som så totalt kommit att förlita sig på signalspaning och avvecklat sina fältagenter att de blev helt tagna på sängen när det smällde.

Så i slutänden kommer du att sälja ut din personliga integritet mot ingenting. Du kommer fortfarande att bli utsatt för brott, och dessutom skärskådade av Storebror. Som ett litet hat trick kanske du dessutom råkar ha en bortamatch med en förtjusande individ vars make eller hustru sitter i Storebrors hjärta. Men du trodde ju att bortamatchobjektet var singel, det sa h*n ju, så ditt mjöl är rent.

Hur Goda Människor™ vi än försöker vara kommer det alltid att finnas sprickor i rustningen. Saker vi inte vill ska släpas fram i ljuset. Och det kommer alltid att finnas människor med tillgång till informationen. Och det kommer alltid att finnas motiv. Hur vet du att inte någon stoppar annat i din mjölpåse när du inte längre förfogar över den själv? Tryggt, eller hur?

Andra bloggar om: bodströmsamhället, storebror, övervakning, mjöl, trygghet, intressant!

Så har då lagrådet, i princip, sagt ja till avlyssning av telefoni och e-post till utlandet enligt en artikel i SVD.

Jag undrar hur de har tänkt. Vilka oerhörda terroristhot är det Sverige utsätts för som vi ska skyddas mot genom att övervaka våra egna medborgare? Jag har inte hört talas om några. Hemlighålls de för oss, och i så fall; hur är det egentligen ställt med den svenska öppenheten som vi så ofta slår oss för bröstet över?

Jag har tidigare skrivit om det meningslösa och trubbiga i att förbjuda ord.Det här med övervakning tenderar att bli lika trubbigt och verkningslöst. Det är nämligen omöjligt att bevaka all epost. Inte ens om man “bara” kontrollerar den som skickas över landets gränser är det möjligt att kontrollera allting utan att oförsvarliga resurser används. Fast det kan ju förstås vara en lösning på arbetslöshetsproblemet.

Således måste man välja vad man ska kontrollera och mig veterligt (jag är förvisso ingen expert på området) måste detta göras med hjälp av någon form av filter. Alltså på så sätt att vissa ord tänder varningslamporna och ser till att meddelandet blir läst. Ord som terror eller självmordsbombare kan man tänka sig.

Problemet här är detsamma som i den tokiga centertantens idéer om att förbjuda vissa ord. Det är helt enkelt för trubbigt. Tror man på fullaste allvar att terrorister avslöjar sina planer per email? Tror man att man kommer att fånga upp ett meddelande till alquaidahassan@hotbrev.com från l33tb00mba@torabora.af med instruktioner för hur man spränger Kaknästornet? Är ni pantade, eller vet ni något som vi andra inte vet?

Många har lagt fram kritik gentemot det amerikanska försvaret för att inte ha tagit signaler på allvar innan 9/11. Många har dessutom hävdat att en del av problemet är att man förlitat sig för mycket på signalspaning och därför inte lyssnat på folket på fältet. I den mån man fortfarande har folk på fältet.

Jag anser att signalspaningen helt enkelt är ett alldeles för grovmaskigt nät för att fånga några särskilt fula fiskar alls. Och därför är det en helt oförsvarbar inskränkning i den enskilda medborgarens integritet. Då återstår fortfarande frågan: Varför?

Antingen vet regeringen och försvaret något om övervakningens tekniska detaljer som vi andra inte känner till. Detta är givetvis snarare en självklarhet än en spekulation. Frågan är dock om FRA sitter på någon så överlägsen teknologi att man med tillräcklig effektivitet kan avgöra vilken epost som har relevans och vilken som bara berör känsliga ämnen i allmänhet. Jag ställer mig tveksam. Detta skulle kräva ett system som inte bara triggar på bokstavskombinationer utan också förstår innebörden i det som står. Och även om man uppfunnit ett sådant system, vad säger att självmordsbombare inte kan omnämnas som änglamakare, för att damma av en gammal vacker omskrivning?

En annan förklaring skulle vara att regeringen känner till något hot mot rikets säkerhet så fruktansvärt att det är värt övervakningen. Vad ett sådant hot skulle bestå kan jag inte ens föreställa mig, och om det verkligen finns så är jag förmodligen lyckligare ovetande. Fast att detta oerhörda, fiktiva hot endast skulle kunna verkställas med hjälp av telefoni och epost låter lite osannolikt.

Återstår då bara en förklaring till varför regeringen vill övervaka sina egna medborgare: Kontroll. För det är vad det förr eller senare mynnar ut i. All övervakning handlar om kontroll, och även om man idag inför ett system av goda intentioner så betyder det inte att nästa regering inte använder det i onda syften. Alla som tramsar om att den som har rent mjöl i påsen inte har något att oroa sig för kan skita ner sig. Ingen har med mitt mjöl att göra. Ingens liv är så rent att det med fördel levs transparent. Alla har hemligheter, även om de inte hotar rikets säkerhet eller är kriminella. Och inte ens den som är snövit kan vara säker på att information inte kan användas till att skada. För inte så länge sen kunde en exmake hitta sin före detta fru (vars address och telefonnummer var hemligt) med hjälp av biltullarnas register.

Information är makt. Frågan är hur mycket makt vi vill upplåta till våra makthavare. Vi som inte tycker att det här är en bra idé kanske borde ägna oss åt lite civil olydnad framöver och peta in lite farliga ord i alla epostmeddelanden för att på så sätt spamma sönder övervakningen. Förresten ligger min host i Danmark, och således kommer allt som skickas till eller från mig att passera landets gränser och vara föremål för granskning. Känns fint.

Andra bloggar om: avlyssning, övervakning, fra, regeringen, terror, rikets säkerhet, 1984, intressant?

Är jag ensam i det här landet om att inte vilja ha allt jag stoppar i mig så sött som möjligt? Är alla andra fullständigt galna i socker?

Igår köpte jag yoghurt. Yoggi mini, utan tillsatt socker. Jag tänkte att det är ju perfekt för mig. Öppnade den nyss, smakade typ en slick av det som rann ut på kanten, och… sötningsmedel. Min tunga har en osviklig förmåga att detektera sötningsmedel och är det något jag avskyr så är det sötningsmedel!

Sötningsmedel smakar sötare än socker, det har en syntetisk smak och den sitter kvar i munnen långt efter allt annat. Sötningsmedel är, kort sagt, vedervärdigt.

Jag var tvungen att smaka en gång till, och jag tror att det här kan ha varit den sötaste yoghurt jag någonsin smakat. Utan tillsatt socker… Har Yoggi ens övervägt att det kan finnas folk därute som vill köpa osötade produkter för smakens skull snarare än för figuren?

För en tid sen skulle vi vara lite nyttiga, så vi köpte müsli och yoghurt och lite sånt. Eftersom all fruktyoghurt är så söt så köpte vi naturell dito, och eftersom all müsli antingen innehåller skitmycket socker eller fula russin, så fick vi leta ordentligt för att hitta en utan något av ovanstående. Tanken var att istället köpa torkad frukt att tillsätta. Jag hittade en blandning jag ville ha, från Parrots tror jag bestämt, och slängde ner den bland övriga produkter.

Väl hemma började eländet. Den där müsliblandningen vi betalade typ 26 kronor halvkilot för (nej, jag minns inte vad den kostade, jag höftar bara) visade sig innehålla nästan bara havregryn. Havregryn som kostar tre-fyra kronor kilot. Havregryn, och några ynkliga corn flakes. Inte den bra sortens cornflakes. Inte nånting som påminde om Kellogg’s stora, gyllengula, spröda. Nej, små och hårda budgetvarianter från Euroshopper. Det kunde jag ha blandat ihop själv och sparat massor med pengar på kuppen.

Ännu surare blev jag över min torkade frukt. Ananas, papaya och sånt där smaskigt, i små tärningar. Just vad jag ville ha. Tills jag smakade en tärning och den visade sig ha noll och nada tuggmotstånd. Den föll bara sönder i smulor. Ögonblicket efter kände jag att det bara smakade socker. Så jag tog en titt på innehållsförteckningen, och gissa vad? Ingrediens nummer ett, alltså mest: Socker!

Vem fan får för sig att sockra ananas och papaya!?

En noggrannare titt på påsen avslöjade att den innehåll trettiofyra procent. frukt. 34%… Det var nån mer ingrediens också, typ stärkelsesirap eller nåt skit, men det lär inte ha varit mer än några ynka procent, varför jag med säkerhet törs påstå att en påse torkad frukt innehåller över femtio procent socker.

Hur kan någonting som bara består av en tredjedel frukt få kallas frukt? Den så kallade frukten hade möjligen fungerat i kaffet, om jag inte hade fördragit även det osötat. Det är väl bara en tidsfråga innan sockerfritt kaffe är en omöjlighet också. Tänk Denis Leary och coffee-flavoured coffee.

Och sådär fortsätter det. Tamigfan allt innehåller socker, och innehåller det inte socker så är det utspätt med vatten. Att köpa kött, t ex lövbiff, som går att steka är omöjligt eftersom lövbiffen är så full av vatten att den efter en halvminut badar i sig själv och istället för att få en smaskig stekyta krymper den ihop till en grå och seg osmaklig massa. Köttproducenterna må hävda att det har med hållbarhet att göra. Det är skitsnack. Det handlar om kilopriser.

Ska man behöva jaga sina egna stekar, plocka sina egna bär och frukter, bereda sin egen yoghurt och så vidare för att slippa tillsatt socker och annat?

Tillbaka till sötningsmedlet. Det räcker inte med att undvika lightprodukter - jag har köpt juice och läsk som innehåller både socker och sötningsmedel kombinerat. Sötningsmedel är, vad jag förstår, ännu billigare än socker. Alltså måste man lusläsa innehållsförteckningen på allt för att slippa eländet. Och jag finner det fullständigt häpnadsväckande att jag bara kan välja mellan saker sötade med socker eller med sötningsmedel. Utan tillsatt socker, det finns visst inte på världskartan.

Yoghurten? Den gick jag raka vägen till sopnedkastet med.

Andra bloggar om: yoghurt, socker, sötningsmedel, kött
Intressant?