Enligt Min Humla

Inget är för stort eller för litet för Joshens slägga

Jag fick en lång kommentar som var så bra att jag vill, med skribentens goda minne, lyfta ut den som en egen bloggpost. Det här är något för alla som har rent mjöl i påsen att tänka på. Titeln är en liten travesti på en viss studioman.

Gästbloggare: Orkut.

Mustafa, svensk medborgare född i Sverige brevväxlar elektroniskt med sin kusin Hani på universitetet i Teheran, givetvis på persiska. Mustafa gillar att hålla kontakt med sina rötter så att säga, han ser det också som ett bra sätt att träna språket, han är givetvis även nyfiken på landet, dess kultur, politik osv… I något mail har de kanske nämnt de i väst så kontroversiella anläggningarna i Natanz. Mustafa förklarar för Hani hur det rapporteras i svensk media, och får Hanis syn på saken och vad som sägs om det i Teheran. I övrigt skriver de mest om släkten, kulturskillnader och lite religion. Mustafa är själv inte särskilt religiös, knappt mer än vad svenskar som firar jul och går till kyrkan vid bröllop och begravningar, men han finner ett intresse i religon av kulturhistoriska skäl och finner det både intressant och stimulerande.

Mustafa studerar till ingenjör, med en viss inrikting mot datorer och datakunskap. Han är med i några programprojekt kring fri mjukvara, så han finns med på ett antal mailinglistor.

Peter Gustavsson är gruvarbetare i Garpenberg, villa, familj, två barn på 8 och 12 år. Peter är en riktig datornörd på fritiden, djupt engagerad i fri mjukvara och programmeringskunnig. Men i övrigt en vanlig svensson som inte sticker ut på något sätt, jobbar, sliter och unnar sig och familjen en solsemester en vecka om året.

Peter och Mustafa råkar vara engagerade i samma programprojekt, så de har kontakt på samma mailinglista som hör till programmet de båda buggtestar och skriver patchar till. Ett program som ingår i de flesta linuxdistributioner. Ibland kommunicerar de privat också, fast ingen av dem känner varandra IRL, Peter vet inte ens om att Mustfa är svensk, en gmail-adress säger ju inte så mycket, så de skriver på engelska. Mustafa å sin sida har alltid utgått från att Peter som har en gnu.org adress är amerikan eller britt. De har bytt kryptonycklar med varandra så att de kan e-posta krypterat när de språkar om utvecklingtekniska saker kring programmet, för vissa saker i programmet ligger verkligen i utvecklingens framkant och de vill hålla somliga saker lite hemliga så länge det bara är på idéstadiet.

Vad får nu en paranoid (o)säkerhetjänst ut av detta? För det första torde mail från Sverige skrivna på persiska adresserade till en server i Teheran väcka nyfikenhet, ännu mer så när anläggningarna i Natanz nämns. Mustafas trafik blir granskad närmare.. De hittar då Peter, och de hittar krypterad trafik mellan Mustafa och Peter. Nu undersöks Peter närmare, och här ringer varenda jävla alarmklocka, för Peter är en gruvarbetare och en sådan arbetar med sprängämnen! Det är därför som Peter, hans fru och framförallt deras barn får sin semster förstörd när helvetet bryter ut på flygplatsen när de är på väg att checka in för sin solsemester…

Andra bloggar om: fra, storebror, övervakning, integritet, intressant?

Fikarum är läskiga. Ni anar inte vilken arrogans och ren dumhet folk kan spy ur sig. Det är i fikarummen runt om i landet som Svenssons all intolerans och trångsynthet kommer fram. Det är där de gapar efter hårdare straff och ger uttryck för åsikter som att dömda sexualbrottslingar ska hängas ut i media, eller bättre: avrättas. Och förresten är det alldeles för många sexualbrottslingar som går fria. I Sveriges fikarum finns ingen plats för mjäkiga principer som oskyldig till motsatsen bevisats eller att den som sonat sitt brott är fri. I fikarummen gör sig icke principer besvär överhuvudtaget. Inte fakta heller för den delen.

I fikarummen är “jag har rent mjöl i påsen” ett fullgott argument, samtidigt som man förfasas över avslöjanden om missbruk och slarv hos myndigheter. Och ingen tycks ens reflektera över paradoxen. Det är inte så många i fikarummet som vet vad en paradox är. Allt annat vet alla i fikarummet emellertid allt om, utom paradoxer.

Jag har slutat delta i diskussionerna, för det är inga diskussioner. Det är monologer som förs unisont av flera personer. Jag brukar gömma mig bakom min bok och försöka att inte sucka alltför djupt. Det känns inte som det är värt att ens försöka argumentera emot någon som hämtar visdom ur tunga tidsskrifter som Allers och Hänt i Veckan.

Det är smått obegripligt egentligen, för på tu man hand är många av dessa människor resonabla. I fikarummen uppstår någon slags lynchmobbsmentalitet där samtliga slutar tänka själva och låter sig ledas och eldas på av den som härjar mest.

Ibland har jag hört sägas att politiker borde göra nedslag i fikarummen runt om i landet för att ta del av vad svenskarna egentligen tycker och tänker. För att ta del av vår verklighet så att säga. Snälla, gör inte det! Sitt hellre kvar på era höga hästar. I fikarummen förespråkas nämligen en ytterst unken politik. Frihetsförespråkare fikar uppenbarligen inte. Nationaldemokrater, däremot…

Det sorgliga är att jag tvivlar på att särskilt många av dessa människor någonsin bryr sig om att kolla upp fakta. Eller snarare; det verkar som att man stoppar all fakta man samlat på sig i en kasse som man hänger utanför fikarummet. Väl inne rapar man bara upp förutfattade meningar, tidningsankor och diverse hemmasnickrat hittepå utan att någonsin ifrågasätta sanningshalten, eller ens sannolikheten, i det de säger.

Och så skitsnacket. Vi är alla lika skyldiga till det – ett ogenerat orerande om alla som inte befinner sig därinne just då. Kalle gjorde si, Pelle sa så, och har ni hört vad Lotta har råkat ut för? Näe, vad säger du!? Jag undrar alltid vad de säger om mig när jag lämnar fikarummet och hämtar min kasse med fakta.

Samtidigt måste det vara rätt skönt att vara okunnig. Kanske är det just den funktionen fikarummen har – att låta var och en fullständigt koppla bort all känsla för logik och bara spy galla på allt och alla. Ignorance is bliss, som man säger. Tänk att vara lyckligt ovetande om övervakningssamhället, om RIAA:s maffiametoder, om hur den fina demokratin egentligen ser ut bakom kulisserna. Jag önskar att jag kunde få vara en sådan person för en dag, bara för att få veta hur annorlunda världen skulle te sig. Om alternativet fanns, skulle det inte vara lockande att bli ett batteri igen? Att kliva in i ekorrhjulet och springa utav helvete i den lyckliga illusionen om att just det här ekorrhjulet är det viktiga; att det du gör betyder något.

Andra bloggar om: fika, fikarum, dumhet, ignorans, kollektivism, intressant?

Ny Teknik rapporterar att FRA kan ha spanat på svenskar via Baltikum. Edit: Även DN har tagit upp tråden.

I början av 90-talet inledde nämligen FRA ett underrättelsesamarbete med flera stater i Baltikum. Svenska underrättelsetjänsten var med och byggde upp signalspaningsorgan där.

Stora trafikmängder eller rådata från signalspaning i kabel – alltså obearbetad digital trafik – sänds enligt uppgift till FRA i Sverige.

Den söks sedan igenom här hemma i jakt på försvarsunderrättelser som FRA kan ha intresse av. På så sätt kan FRA ha samlat uppgifter om svenskarna, som man sedan lämnat vidare, sannolikt till Säpo.

Det här är vad jag och flera med mig har varnat för kan hända, i framtiden. Att EU upprättar en gigantisk avlyssningsapparat där de enskilda staterna visserligen inte avlyssnar sina egna medborgare, men väl alla andras, och därefter kopierar man över informationen till varandra så att Sverige får uppgifter om svenskar via de övriga EU-länderna, och vice versa. Men, att döma av Ny Tekniks artikel förekommer det redan.

Det här stärker ytterligare kravet på en sanningskommission. FRA:s förehavanden måste granskas, och innan man med säkerhet kan slå fast att FRA faktiskt inte har brutit mot lagen får det absolut inte kopplas in några kablar som ger dem tillgång till allas vår digitala trafik! Dessutom bör det, om uppdraget slutligen läggs på FRA, specificeras att civil trafik inte ska avlyssnas. Detta för att förhindra det som påstås ha förekommit mellan Sverige och Baltikum, och som vi fruktar kommer att förekomma inom EU.

Ingvar Åkesson brukar säga “lita på oss” fast i lite andra ordalag. I helvete heller! Om Ingvar verkligen vill att vi ska lita på honom föreslår jag att han bjuder in en oberoende kommission för att granska hans myndighet och lägger alla kort på bordet. Inga hemligstämplar, inget fiffel. För den som har rent mjöl i påsen har ju inget att dölja, eller hur

Idag sammanträder diverse riksdagsledamöter samt utomstående debattörer med Alice Åström (v) för att vässa hötjugorna, eller åtminstone sina argument. Piratpartiet representeras av Rick Falkvinge, Christian Engström och Anna Troberg. Kör hårt!

Och Centerpartiet tillsammans med CenterUppropet, Stureplanscentern, Stockholmscentern och CUF inbjuder till hearing på fredag. Själv jobbar jag natten mot fredag och kommer inte att kunna infinna mig som åhörare, men det vore ju bra om en och annan utomstående passade på att infinna sig när Centern nu bjuder in och spelar med öppna kort. Hultin erbjuder sig att agera ombud om man vill ställa frågor. Vi som inte är på plats kan se det hela på SVT24 med två dagars fördröjning, vilket i IT-tid räknat är en halv evighet.

Så det händer en del, det gör det. FRA-frågan lever i allra högsta grad. Men en uppmaning till alla kritiker på olika håll: Tappa inte fokus! Vid det här laget har det uppkommit så många olika spår och sidodiskussioner att vi själva riskerar att blanda bort korten.

Förresten har Bahnhof lanserat tjänsten FRADAR – en addon till Firefox som ska larma om man riskerar att avlyssnas genom att analysera trafikmönster och rapportera om anslutningen passerar utländska noder. Bahnhof fortsätter att gå i spets vad gäller att värna sina kunders integritet. Därför ska jag ta mig i kragen och kolla upp om Bahnhof kan leverera till oss med samma hastighet som vi har idag.

Andra bloggar om: fra, integritet, övervakning, storebror, lex orwell, eu, baltikum, ingvar åkesson, centern, intressant?

De senaste dagarna har ett par tunga aktörer ställt sig i vår ringhörna och uppmanat regimen att ta sitt förnuft till fånga. Först var det ett antal representanter för IT-branschen som uttryckte sin oro över vad de här fasonerna innebär för Sverige som IT-land och för branschen som sådan. Ett mycket välkommet inlägg i debatten, ty folket kan protestera och protestera bäst de vill, men när några tunga namn från den öppna marknaden tar ton, då måste till och med Ledaren lyssna.

Nästa utspel kommer från Folkpartiet, och det är sannerligen inte vilka folkpartister som helst heller. Det är tre före detta partiledare samt fyra nuvarande riksdagsledamöter, däribland Camilla Lindberg. Spontant känner jag lite att varför sänkte ni inte eländet redan den artonde juni? Ni fyra hade räckt. Nu var det bara Camilla Lindberg som röstade nej, och Birgitta Ohlsson avstod. Men ok, det kan ju helt enkelt vara så att de övriga två i det läget trodde på den här lagen och senare lyssnat till kritiken och faktiskt insett att den är befogad och välgrundad. Gott så.

Glädjande är också att se att dessa folkpartister lyfter fram det självklara argument som bloggosfären tjatat sig hes om, nämligen brev som brev:

Vissa hävdar att hemlig spaning och avlyssning bara är besvärande för den som har något att dölja. Detta resonemang kan lika effektivt försvara en statlig instans som öppnar alla pappersbrev som passerar nationsgränsen.

Så förutom att folket är i uppror och en rad specifika intressegrupper såsom journalistförbundet, författarförbundet och advokatsamfundet har uttalat kritik, liksom oppositionen, regimens egna ungdomsförbund och Centeruppropet, så har vi nu också IT-branschen och en grupp ledande folkpartister. Dags att vakna, Reinfeldt!

I den andra ringhörnan har man fått förstärkning av Stig Bergling. (Ett tag gick han under det ofantligt töntiga namnet Eugén Sandberg, numera Stig Sydholt.) En förstärkning jag misstänker att man hellre varit utan. Med sådana vänner behöver man sannerligen inga fiender. Och vad har Stickan att komma med då? Jo, att moder Ryssland är fantastiskt (kom ihåg var han har sina sympatier) och att “den som har rent mjöl i påsen”… Jo, Stig jävla Bergling försöker faktiskt spela det kortet. Ett argument som för länge sedan förklarats dött och begravet. Vi har haft likvaka för det rena mjölet, hållit tysta minuter, tänt ljus och gått vidare. Det har han uppenbarligen missat. Hur är det med ditt eget mjöl i dessa dagar, Stickan? Eller har du bara rubler i påsen?

Och Ingvar Åkesson fortsätter tycka synd om sig själv. Jag vet inte jag, men om jag ska lägga mitt liv i händerna på någon, vilket faktiskt är vad massövervakning innebär, så inte fan ska det vara i händerna på någon grin-Olle, låt vara en hedersknyffel, som låtsas att han inte förstår kritiken, eller att vi inte förstår tekniken.

Längst ner i Sydsvenskans artikeln finns lite fakta. Bland annat står det att Åkessons adress är hemlig. Har han inte rent mjöl i sin påse? Det står också att han har en vuxen son. Vad heter han då? Claes? Jimmie?

Det hela är en fars, Reinfeldt. Du och de dina gör er till åtlöje. Sluta nu. Jag börjar få ont i magen av allt skrattande.

Andra bloggar om: fra, lex orwell, övervakning, storebror, politik, stig bergling, folkpartiet, intressant?

Det har skrivits en hel del om gårdagen. I bloggosfären alltså. Gammelmedia tiger alltjämt. Märkligt är det. Jag kan inte presentera en trovärdig förklaring till varför, jag kan bara som andra bara fråga: Varför? I de lugnaste vatten simmar de fulaste fiskarna, heter det, så när det är så här lugnt bör man vara på sin vakt. Vad som kan dölja sig bland de fula fiskarna kommer jag snart till.

Av det som har skrivits finns det mycket läsvärt och knuff sammanställer länkarna så det behöver inte jag göra. Dock har jag funnit två artiklar som jag vill framhålla lite extra.

Det ena kommer från Oscar Swartz och är som vanligt träffsäkert och väl underbyggt: Fyra (4) lediga jobb utlysta på Medborgarplatsen: som folkhjältar!

Det andra kommer från Basic Personligt och är betydligt kortare och mer flyktigt, men innehåller en sån där klockren poäng som gör att man slår sig för pannan och tänker: Varför har inte jag hittat den vinklingen? För det är ju egentligen så självklart. Om FRA-förslaget nu är så bra – om regeringen inte har något att dölja – varför är man så rädda för att ta debatten? Den som har rent mjöl i påsen har ju inget att dölja, eller hur? Och om hedersknyfflarna i upphovsrättsmaffian nu tycker att ACTA är ett så renhårigt initiativ – varför smusslas det igenom? Om de inte har något att dölja, varför göms ACTA bland en massa fisk(!) så att vi inte ska känna hur det stinker?

Apropå ACTA så tycker jag att det är dags att uppgradera den gamla trötta devisen om “den som har rent mjöl i påsen” till “den som bara har fisk i nätet”.

Andra fiskvitsar: Här ligger en gravad lax. Nånting om microfish (med tanke på att även mjukvarupatent smugglats igenom med firrarna). Och det gamla maffiauttrycket “swimming with the fishes” har definitivt fått en ny innebörd. Häng på och fiskvitsa ni med.

Ful fisk, av timburts

Andra bloggar om: acta, fra, upphovsrätt, integritet, storebror, bodströmsamhället, övervakning, intressant?

Lars Anders Johansson har skrivit ett roligt litet kåseri om jakten på dammsugarpåsar och den fullkomliga djungel dessa triviala tingester utgör. Han frågar sig hur det kan vara på det här viset.

Jag kan inte förstå varför detta vansinne får fortgå år efter år. Ingen kan väl tjäna på detta påskaos? Flera saker är fullständigt obegripliga:

1. Hur kommer det sig att varje fabrikant inte använder sig av en och samma påse?

2. Hur kommer det sig att påsarna är kompatibla över märkesgrnserna så att en specifik påse passar på två modeller hos Hoover, en modell hos AEG och en hos Hugin etc?

3. Hur kommer det sig att marknaden inte strävar efter mer kompabilitet (åtminstone inom det egna varumärket) utan bara ökad diversifiering? Allra mest obegripligt blir det när man betänker att det är så små detaljer som skiljer de olika påsarna från varandra.

Spontant tänker jag att här finns en liknelse att göra. Dammsugarpåsar och programvara. Ni vet, öppen källkod, standarder med mera. Dessvärre är jag lite för trött för att göra något bra av det, så därför tänker jag istället dela med mig av idén och se om någon annan kan bygga vidare på den. Jag skulle förstås kunna sitta och hålla på min idé istället, men det skulle sluta med att det antingen bara blir krystat, eller inget alls. Bättre då att slänga ut den och låta någon annan göra något bra av det.

Andra bloggar om: dammsugarpåsar, öppenhet, källkod, programvara

Hur var det nu: Den som har rent mjöl i påsen har inget att frukta? Nå, fråga killen som blev felaktigt misstänkt för barnpornografibrott vad han tycker om det resonemanget. Nu har visserligen misstaget uppdagats, han har upplysts om att han kan göra anspråk på skadestånd och jag utgår helt kallt från att han har återfått det polisen beslagtog vid husrannsakan. Rikskrim gör av allt att döma en kungspudel – så långt allt väl. Att fela är mänskligt och poliser är också människor.

Samtidigt ska vi komma ihåg att det är just på grund dylikt som polisen och inte privata intressen ska utreda brott. Det är just på grund av dylikt som upphovsrättsmaffian inte ska ha rätt att få ut IP-nummer. Ty polisens uppgift är att se till att lagen efterlevs, medan bolagens uppgift är att tjäna pengar. Så vad kommer att hända den dagen maffian får ett felaktigt IP-nummer utlämnat? Det vet vi inte. Men vi kan vara säkra på att det kommer att hända.

Det finns redan ett fall där man fått ta sig en titt på en beslagtagen dators innehåll. Det är fullkomligt oacceptabelt. Det underminerar rättssäkerheten. Om upphovsrättsmaffian även får rätt att bedriva polisiär verksamhet kan vi glömma allt vad rättssäkerhet heter. Då kommer den att vara lika utdöd som dronten.

Vår justitieminister tycks dock inte begripa detta. Hon verkar tycka att det vore en bra idé att låta bolagen bedriva polisiär verksamhet, liksom hon också tycker att det är positivt att en polis som är delaktig i en utredning får anställning hos part i målet. Förr i tiden kallades det muta och kunde även leda till att målet ogiltigförklarades på grund av jäv. Men det var då det! Folk var så jävla kinkiga på den tiden.

Klart grabben ska ha ett jobb! Det är bara den svenska avundsjuka som spökar. (Är det förresten bara jag som tänker på de misstänkta när jag hör namnet Jim Keyzer?) Det gäller att hänga med i tiden, och gissningsvis har justitieministern sneglat mot det stora föregångslandet i väst. Där är det helt i sin ordning att högt uppsatta politiker först deltar i att fatta beslut om att bomba sönder ett land för att därefter också fatta beslut om att vicepresidentens förra arbetsgivare ska ha kontraktet för återuppbyggnaden. Halliburton kanske var det bästa alternativet oavsett, men man behöver inte vara särskilt konspiratoriskt lagd för att tycka att förfarandet ser en smula olämpligt ut.

När jag hyllade FRA-dagen med en text om varför övervakningssamhället är en dålig idé funderade jag på att starta en insamling för att kunna skicka regeringen till Tyskland för att ta en titt på Stasi-arkiven. Jag kom dock på bättre tankar – risken är nämligen uppenbar att de bara skulle bli inspirerade…

Edit: Drottningen har skrivit några tänkvärda rader. Vi har inte alltid samma infallsvinklar.

Democracy is a device that ensures we shall be governed no better than we deserve.

- George Bernard Shaw

Ministerium für Staatssicherheit. Bilden från wikimedia commons.

Andra bloggar om: stasi, övervakning, rikskrim, polisen, upphovsrätt, maffia, jim keyzer, intressant?

Lite nu och då kommer dumargumentet att “den som har rent mjöl i påsen inte har något att frukta”. Det är dumt på så många sätt och det har klargjorts gång efter annan, men eftersom definitionen av dumhet är svårighet att begripa saker så behöver det upprepas.

Vad är rent mjöl? Det vet du inte, eftersom det inte är du som definierar det. Någon annan, som du inte heller vet vem det är, avgör det. Det innebär att vad som är rent mjöl idag inte nödvändigtvis är det imorgon. Det innebär också att det du uppfattar som rent inte nödvändigtvis uppfattas som rent av din personliga övervakare. Om FRA-förslaget röstats igenom på den tiden sexköp var lagligt i Sverige skulle det med stor sannolikhet kunna användas för att jaga torskar i dagens moraliserande samhälle. Nu kanske du inte tycker att det gör något, men vad har du för garantier att nästa förskjutning inte kriminaliserar något som du idag tycker är helt i sin ordning? Vad sägs om att tanken att pedofilskräcken blir så hysterisk att det blir olagligt att inneha nakenbilder på barn överhuvudtaget, vare sig det är dina barn, eller du själv?

Vem övervakar? Det kanske du tycker kvittar, men det gör det inte. Ty människor är och förblir människor, och människor felar. Inte nog med att de felar, de har personliga agendor. Därför kan du aldrig vara säker på att inte informationen används på något annat sätt än vad politikerna som just nu monterar ner din integritet lovat. Kunskap är makt, makt stiger folk åt huvudet, och den som övervakar kommer att ha kunskap om dig. Är du fortfarande säker på att du inte behöver veta vem som läser din epost?

Människor är dessutom nyfikna, så bara för att det finns direktiv som säger hur övervakning får ske och i vilket syfte så kan jag sätta min mormor och min högra arm på att överträdelser kommer att ske. Socialarbetare får inte heller kolla upp saker hur som helst. Men det sker. Jag vet, för jag har blivit kollad. Mitt ex styvfarsa var just socialarbetare och tillräckligt högt upp i hierarkin för att komma åt information. Han kollade upp mig när hon och jag började träffas. Han hymlade inte ens om det, utan “godkände” mig i förbigående genom att meddela henne att “han är ren”.

Du vet inte hur din information tolkas. Taget ur sitt sammanhang kan vad som helst tyckas misstänkt. Du behöver inte ens göra något som ses som suspekt själv, det räcker gott med att någon du har kontakt med har dragit blickarna åt sig för att du ska åka med på vagnen. Du vet heller inte om din information är säker då både databaser och människorna som arbetar med dem läcker information.

Ett övertydligt exempel: Låt säga att jag funderar på att skriva en roman, en thriller som kretsar kring ett gisslandrama. För att skriva den romanen behöver jag information. Till exempel om hur terroristceller fungerar, hur insatsstyrkor arbetar, vad förhandlare har för befogenheter, hur människor fungerar rent psykologiskt i pressade situationer, hur man med små medel kan bygga en kraftfull bomb, etcetera. För att få veta det sistnämnda drar jag iväg ett oskyldig mail till en kemist i Stockholm med en ytterst kort mening: Hur bygga en simpel men effektiv bomb med beståndsdelar som är lätta att få tag i?

Mitt mail tar inte fågelvägen Södertälje – Stockholm. Istället tar det rutten Södertälje – Karlstad – Oslo – London – Berlin – Odense – Göteborg – Stockholm, eller dylikt. Därmed är det lovligt byte för FRA.

I ett hangar någonstans som inte syns på Google Maps sitter ett gäng jeppar i svarta kostymer med svarta solbrillor framför sina skärmar när en röd lampa börjar blinka. Någon har skickat ett mail med en förfrågan om bombingredienser. På några röda har de tagit reda på vem jag är och börjar sedan övervaka allt jag gör på nätet. Och eftersom jag skriver en bok om ett gisslandrama så surfar jag runt på massor av suspekta siter om bomber, terrorism och annat otäckt.

Eftersom jag är en godtrogen medborgare och dessutom har rent mjöl i påsen så lallar jag på i godan ro, alltmedan staten fortsätter att samla in komprometterande uppgifter om mig. Jag har ingen möjlighet att på ett tidigt stadium förklara mig, och med lite kreativ terroristlagstiftning är det inte säkert att jag får veta vad jag är anklagad för när jag väl grips heller. Med vilka metoder försvarar man sig när man inte vet vad man försvarar sig mot?

Nu kanske jag kommer undan när man vid husrannsakan hittar mitt manus, och om vi förutsätter att min dator och mitt hem i övrigt är helt fritt från grovt kriminella saker som piratkopierad musik eller hampa i balkonglådan så är jag fri att gå. Men kemisten i Stockholm då? Hon som svarade på mitt mail och gav exempel på lättillgängliga kemikalier som tillsammans kan bli ytterst farliga? Hon har också tänt en varningslampa, och i hennes dator finner man privata bilder av sexuell karaktär som hon lät en pojkvän ta när hon var fjorton och ett halvt. Eftersom innehav av sexuella bilder på minderåriga är ett brott sys hon in för att sexuellt ha kränkt sig själv. På Hinseberg får hon sen kompanismörj eftersom domen lyder “barnpornografibrott”.

Tänkbart? Överdrivet? Det är upp till var och en att ta ställning till. Men låt mig prova en annan vinkel: Vilka av er rent mjöl-tomtar har sett sanningens ögonblick? Hur många skulle vilja utsätta sig för det? Om inte; har ni inte rent mjöl i påsen kanske? Linus Erkhammar trodde nog att han hade det.

Slutligen är det ineffektivt. Vän av övervakning brukar säga intelligenta saker som “jag har inget att dölja. Jag kan klä av mig naken och bli visiterad. Det gör inget, bara vi går säkra”. Problemet är att vi inte är ett dugg säkrare för att Storebror läser vår elektroniska kommunikation. Snarare tvärtom. Kritiker hävdar att 9/11 kunde hända för att underrättelsetjänsten dragit ner på fältpersonal och förlitat sig på elektronisk övervakning. Storbrittanien hade redan blivit fullt av övervakningskameror och infört terroristlagar när det smällde i tunnelbanan. Hjälpte det? Terrorister smyger under radarn, och den enda författare som kommer att kunna skriva böcker om något mindre gulligt än kattungar och tulpaner utan att åka dit medan han gör research är Jan Guillou, eftersom han liksom terroristerna är så low tech att signalspaningen inte snappar upp vad han pysslar med. Hans fienden inom oss är för övrigt en läsvärd serie med exempel på hur antiterrorlagar påverkar rättssäkerheten och hur information kan tolkas när den tas ur sitt sammanhang.

Sanningen är den att alla har något att dölja. Därför låser vi om oss när vi går på muggen, därför klär vi oss i plagg som är så smickrande för figuren som möjligt, därför har vi lås på dagböckerna, och därför, för i helvete, vill vi inte att folk läser vår epost! Epost är lika privat, lika känslig och bör vara lika fredad som den för korrespondens nästintill utdöda snigelditon.

The blogger formerly known as Rosetta Sten har utlyst idag, sjätte maj, till FRA-dagen, och det här är mitt bidrag. Men det är väl då fan att man ska behöva argumentera för att övertyga människor om att deras privatliv faktiskt är värda att värna om.

Läs också Opassandes genomgång av övervakningslagar som redan införts och som är på väg. Är det verkligen ett sådant samhälle vi vill lämna över till nästa generation?

Whenever any form of government becomes destructive of these ends [life, liberty, and the pursuit of happiness] it is the right of the people to alter or abolish it, and to institute new government…

- Thomas Jefferson (The Declaration of Independence)

Andra bloggar om: fra, övervakning, storebror, integritet, frihet, intressant!

När gammelmedia äntligen tar sig an 1984, Bodströmsamhället, Storebror, eller vad man nu vill kalla eländet så gör man det så tamt att jag undrar om syftet verkligen är att göra herr och fru Svensson uppmärksamma på problemet, eller om det snarare är ett sätt att ytterligare bagatellisera det hela. Ty det enda Claes Arvidsson på ledarplats tar upp är att vi får dåliga betyg av Privacy International. Och ni vet vad jag tycker om betyg; det har inget egenvärde.

Integritet har ett egenvärde, men för att herr och fru Svensson som säger sig vara villiga att granskas för att de inte har något att dölja ska förstå krävs det konkreta exempel. När Claes Arvidsson underlåter att leverera ger han snarare rättrådiga paret Svensson vatten på deras kvarn; integritetskramarna har inget att komma med. Övervakningsivrarna har brott, terrorister och pedofiler att jaga, integritetskramarna har inget alls. Det är så det måste se ut för den vars samhällsbild enbart formas av gammelmedia.

Till skillnad från flera andra som välkomnar SvD:s ledare tycker alltså att den är rent dålig. Missförstå mig rätt: Intentionen är god (eller?), men vägen till helvetet är som bekant stenlagd med dylikt. SvD måste ta i betydligt hårdare för att få folk att tänka till.

En annan del av samma ämne är den övervakningstjänst Telenor nu erbjuder föräldrar. GPS-bevakning av ungarnas mobiltelefoner. Lysande idé! Vänj knattarna vid att leva transparent så växer de upp till betydligt fogligare vuxna än sina föräldrar. Det säger sig egentligen självt; man saknar inte det man aldrig har haft. Mer om detta hos opassande.

Jag hoppas, sannolikt förgäves, att tjänsten floppar rejält. Tyvärr tror jag dock att massor av föräldrar kommer att nappa på möjligheten eftersom föräldrar värnar sina barns säkerhet. Det sägs att allt går att sälja med mördande reklam, och vill man sälja konserverad gröt idag ska man göra det med motiveringen att det håller pedofilerna borta.

Andra bloggar om: övervakning, bodströmsamhället, storebror, 1984, integritet, intressant!

Det kändes lite trist att bara kalla det för en årskrönika så jag bestämde mig för att sammanställa allt jag har varit arg på istället. Flera gånger under året har jag varit arg på Brynäs, men eftersom det närmast är normaltillstånd för mig hoppar jag de inläggen. Jag skulle också kunna kalla inlägget för “orgie i internlänkar” eller varför inte “självgott som fan”. I stort är det väl egentligen mer en sammanställning för min egen skull, för jag betvivlar att någon klickar sig igenom allting. Men ändå. Nu åker vi.

Januari. Jag inledde året med att vara omotiverat arg. Sen var jag arg på Ingrid Olsson Och så var jag lite arg på folk som inte har någon humor och förstod att jag inte var fullt seriös när jag raljerade om Den verkliga könsmaktsordningen. Vidare var jag arg på… tja, puckon helt enkelt.

I februari var jag fortfarande lite putt på Ingrid Olsson Även Gudrun Schyman fick sig en känga. Argast i februari var annars Glamourprinsessan.

Mars. Jag var inte så arg i mars. Lite gramse på Sveriges Konsumenter förvisso, liksom på Alexander Mason.

Så kom april och jag blev arg på Guds dammsugarförsäljare och på Aftonbladet, specifikt för att när en kvinna slår en man så framställs ändå hon som offret.

I maj började jag så smått bli mitt vanliga arga jag igen. Först blev jag arg på näthatet, ömhudingar och korkade människor som inte begriper att skydda sig själva. Sen inledde jag mitt hittills största bloggkrig. Däremellan blev jag gammal, vilket inte är något läsvärt. Dessutom lät jag våra politiska partier svara på frågan: Ska vi göra väskor av barnarbetare?

Och sen blev det juni och bloggkriget fortsatte. Dessutom tyckte jag till om Seyfo och hånade begåvningreserven i LT.

Juli anlände och jag blev arg på Glennofober, Birgitta Ohlsson och DN.

I augusti surnade jag till Richard Schwarz, Malin Wollin och moraltanter som alltid påstår sig fäktas I barnens namn.

I september var jag fortsatt sur på moralisttanterna så därför visade jag upp lite av mina tillgångar. Sen blev jag förbannad på den dumhet som uppvisades Göran Hägglund med flera i och med införandet av filter på regeringskansliet så att de stackarna slipper se verkligheten som den är. Därefter fick jag ett utbrott när jag hörde en kvaddning av Hearts Alone på radio. Annars var det mest islamister som var förbannade. På Nerikes Allehanda, vars chefredaktör utmärktes till veckans plattnacke när han blev förvånad över reaktionerna. September månads stora grej i bloggosfären var förstås JPA-affären, som jag givetvis också var förbannad över.

I oktober var sur över att Expressen ljög. Ingen verkade riktigt bry sig. Det beror nog på de matriarkala strukturerna. Därefter störde jag mig på medias sätt att hantera bloggar, och JPA.

November, månaden som inte borde få finnas, gav mig anledning att gorma om folk som skryter med sin okunskap. Och så var det det där petandet i min mjölpåse igen. Sen ilsknade jag till på Anders Westgårdhs dubbelmoral och önskade stock åt mina ofödda barn, något jag trodde skulle ge rendera fler ilskna kommentarer än det gjorde. Det kanske helt enkelt förorsakade hjärtinfarkter istället.

Så är vi då framme i december, vädret är lika trist som det var i november, och oktober. Och juni. Värmen går hårt åt vår isbjörn. Jag noterade att Moore gjorde en Veckorevyn. Ingen brydde sig särskilt hårt nu heller. Som sagt; matriarkala strukturer. Slutligen försvarade jag ytterligare en gång min mjölpåse. Det börjar bli tjatigt, men värnandet om våra påsar var definitivt 2007 års viktigaste ämne, och kommer att vara det 2008 också. Ja, och så blev jag arg på Opassande också. Shaggy… *fnys*

2008. Jag tänker försöka ta mig an året förutsättningslöst. Det är bäst så. För egen del hoppas jag på nytt jobb, ny stad, friska katter och samma sambo, och rent allmänt hoppas jag att Isabella får ett lugnare år och att fler sätter klackarna i marken och säger ifrån när Bodström smyger omkring och vill veta vad ni har i era påsar.

Argt nytt år på er!

Andra bloggar om: 2007, nyår, nyårskrönika, ilska, arg, sammanfattning, 2008, intressant?