Skip to content

Enligt Min Humla Posts

Format C:

Efter många om och lika många men lyckades jag till slut operera ut tummen ur arslet och få mina saker flyttade till det numera gemensamma hemmet i Södertälje. Visserligen fick jag lite hjälp med tumoperationen i form av en liten blåslampa, men det var ju bara bra. Jojo, jag är marginellt snabbare än inlandsisen.

Vad jag inte förstår är hur personen som så gärna ville att sakerna skulle flyttas, och som så gärna ville umgås med mig och Drottningen på kvällen kunde glömma att vilken dag det skulle ske! Har ni hört nåt så ohövligt? Glömma att det kommer kungligheter!?

Hur som helst. Efter att ha lånat bil av en annan exil-gävlebo i Södertälje, åkt till Jysk för att inhandla byrå, storhandlat, åkt till IKEA och inhandlat hyllplan till bokhyllan och slutligen packat ut mina saker från Söder och in i bilen, kört hem dem, packat ur och återlämnat bilen, så var det inte så mycket kvar att göra annat än att sova.

Dagen efter monterades Jysk-byrån ihop. Eller tvingades ihop snarare, för vilket jävla sattyg till pryl att få ihop. Jag tror att det genomsnittliga trampminsoffret är lättare att sätta ihop igen än en byrå från Jysk. Det ska faktiskt inte behöva ta två personer dagens alla ljusa timmar i anspråk att få ihop en byrå. Vid närmare eftertanke kanske det hade gått fortare att gå ut och hyvla till några plankor av träden som fällts här utanför och bygga en byrå själv, och den hade antagligen blivit stadigare också.

Först därefter blev det dags för det jag sett fram emot; nämligen att få sätta upp datorn och leka lite igen. Faktum är att vår lilla datorhörna blev bättre än jag vågat tro. Men glädjen blev kortvarig…

När jag hade kopplat in datorn och fått den att ansluta till nätverket (misstänksamt smärtfritt, jag borde ha anat oråd) så började Windows Update hojta på mig. Så jag kollade vad den ville, och den ville köra in Service Pack 2. Jag rådfrågade en god vän (eller f d god vän kanske?) som tyckte att jodå, SP2 är bra det. Ok då, kör.

Så här i efterhand har jag fått höra allt från att SP2 inte leker särskilt bra med Norton Antivirus, via att filer kan ha förlorats vid installationen, till att Windows Update inte tycker om min produktnyckel. I wonder why… Här ska inte in nåt jävla SP2!

Resultatet blev att datorn ville starta om, förstås. Sen ville den aldrig starta mer. Återställning till senast fungerande konfiguration funkade inte. Felsäkert läge funkade inte. En guidning i nån form av omskrivning av bootsektorn hjälpte inte. Och det inbyggda dos-light i XP tillät mig inte att backa ur Windows-katalogen, och således kunde jag inte säkerhetskopiera mina dokument och så. En räddningsdiskett för win98 hjälpte inte heller eftersom mitt system är NTFS, och därmed inte hittas.

Där nånstans tröttnade jag. Då en installation över det gamla ändå skulle innebära att mina dokument med mera skulle gå förlorat, men antagligen bli an halvkass installation med mängder av slask och flera gigabyte med tidigare installerade program som ändå inte skulle fungera och således behöva plockas bort manuellt, så valde jag det radikalare alternativet: Format C: och helt ren installation. Resten av gårdagskvällen gick åt till att installera program och drivrutiner för att få datorn att fungera som den gjorde innan pyttemjuk lagade sönder den åt mig. Jag måste säga att jag har lyckats ganska bra med det.

Började ladda ner ett spel från en kompis inatt och hoppades att det skulle vara klart när jag vaknade idag. Istället visade det sig att nedladdningen avbrutits med 20% kvar av skiva 2. Och nu vägrar karln vara anträffbar så jag får ta ner resten. Jävla gris.

Istället möttes jag, efter att äntligen ha lyckats sova några timmar och vaknat igen, av synen av krossat glas vid datorn. Ni vet, sånt där glas som påstås vara okrossbart, men som när motsatsen bevisas fullkomligt exploderar i miljontals fragment. Tänkte gå på muggen för att sen ta reda på eländet, men toaletten var off limits ty tydligen har katterna härjats av magsjuka inatt.

Nåja. Det mesta är uppstyrt igen. Datorn fungerar, glassplittret är borta och badrummet är städat. Jag förlorade förvisso en del egenhändigt skapade dokument i processen, men det mesta går att kopiera ner från diverse communities och det stora projektet har min co-writer west på sin dator också. Dock förlorade jag ett eget romanprojekt som påbörjades för flera år sen och har legat på is ett tag. Jag hade ändå tänkt skriva om det, så det kanske bara var bra att jag förlorade originalet. Inget ont som inte har nåt gott med sig, eller vad är det positivitetsjävlarna brukar säga?

Fotnot: Windows Update är numera avstängt. Aldrig mer ska pyttemjuk stoppa saker i min dator. Jag kan stoppa dit dem själv.

Preaching to the convinced

Den senaste tiden har jag hört diverse unkna argument från homofober här och var. Igen. Jag trodde att de skulle komma med nåt nytt nu när de tydligen vill ha utrymme i media igen, men det är samma gamla slitna fraser.

Till exempel envisas man fortfarande med att blanda ihop homosexualitet med pedofili. Att ha sex med en villig partner av samma kön kan inte på något sätt likställas med att förgripa sig på barn (eller djur, som man gärna också blandar ihop det med). Jag undrar vad det är för förstockade hjärnor som drar dylika paralleller, men det kanske inte är så konstigt då sex med någon av samma kön är så främmande för homofoberna att de antagligen inte kan föreställa sig att det sker på annat sätt än genom övergrepp.

Och apropå övergrepp så verkar det finnas en väl utbredd rädsla bland homofober att bli antastad av en person av samma kön. Främst bland män som jag uppfattar det, och går jag till mig själv: Hur ofta blir jag antastad av kvinnor? Hur ofta blir jag uppraggad, eller ens lite flirtad med? Så om vi bortser från att homosexuella är människor med samma gränser och uppfostran som alla andra, hur troligt är det att de skulle ge sig på just mig? Av alla människor? Så höga tankar om mig själv har jag inte. Skulle det ändå inträffa kan jag ju alltid säga nej, och antagligen händer det inte mer.

Jag förstår inte riktigt vad det är som är så provocerande. Människor som lever sitt liv som vilka som helst, jobbar, handlar, älskar och sörjer som vilka som helst, varför ska de dömas för vem de förälskar sig i? Eller är det för vad de gör i sängkammaren? Något som ingen annan har med att göra ändå. För det är ju inte ett helt ovanligt argument heller.

”Det är ju äckligt att ha sex med någon av samma kön”, säger homofoberna (den manliga delen av dem åtminstone) och sen slår de på en porrfilm och onanerar till två kvinnor som slickar upp varandra i brygga. Då är det inte äckligt.

”Nej, det äckliga består i tanken att få en kuk i röven”, säger homofoberna och tittar vidare på sin p-rulle där kvinnor får just det.

Man hävdar gärna att homosexualitet är onaturligt, och som bevis för det drar man upp att andra arter än människan inte ägnar sig åt sådan otukt, trots att det gång på gång fastslagits att det gör de visst. Och ska vi jämföra oss med andra arter så är i så fall monogami ett ypperligt exempel på onaturlighet, då de flesta arter lever i nån sorts hippiekollektiv, eller åtminstone harem, och drar över varandra lite som de känner för det, hjälps åt att uppfostra barn och inte rakar de sig heller.

Och det är väl just monogami den senaste tidens rabalder har handlat om? Om homosexuellas rätt att få sin monogami välsignad i kyrkan.

”Det ska de inte få”, hävdar homofoberna.

Alltså ska de leva i synd?

”Fast deras leverne är ju redan en synd”, säger den bibeltrogna delen av homofoberna och de övriga nickar instämmande. ”Gud säger att det är en synd. Gud vill inte att män ska sätta på män och att kvinnor ska sätta på kvinnor.”

Bäste herr Bibelviftande Homofob. Tycker du inte att det är ens en aning förmätet av dig att tala i Guds ställe? För även om du har rätt, även om homosexualitet strider mot Guds vilja, vem är du att svinga rättfärdighetens svärd och döma andra? Är inte det Guds sak? Om homosexualitet verkligen strider mot Guds vilja så får de nog sitt straff, i detta liv eller i nästa, men till dess – lyd det elfte budet: Sköt dig själv och skit i andra!

Kaosets Dag i Södertälje

Den 24:e september firas årligen Kaosets Dag i Södertälje, en fin gammal tradition. Folk vallfärdar till Willys för att tillbe Kaoset. Som utböling och ovan vid Södertäljes ibland udda traditioner kom detta som en chock. Ska vi ta det från början kanske?

Vi bestämde oss för att det skulle bli köttbärssoppa idag. För att denna önskan skulle kunna omsättas till verklighet måste någon handla. Jag drack en öl i åtta timmar natten till idag och satt på efterfest och spelade schack till klockan fem på morgonen, och hade därför huvudvärk. Av schackspelandet alltså. Således kände jag mig inte särskilt upplagd för att handla. Å andra sidan börjar Drottningen bli sjuk, igen, och då mitt tillstånd kan anses självförvållat så blev det ändå jag som gick till Willys.

Jag anade att det var nåt lurt redan när jag kom in i affären och inte kunde ta mig fram till mjölken för att ett ungt skogsmulleklätt par blockerade kyldisken, ivrigt diskuterandes huruvida den ena filen innehöll samma bakteriekultur som den andra. Detta var dock bara början.

Ett par mentalt utmanade (det är väl en politiskt korrekt omskrivning av retards va?) hade letat sig in i affären med sina respektive assistenter. Naturligtvis skulle även de stå ivägen för mig, och när jag försökte klämma mig förbi ville den ene tydligen skaka hand med mig. Det ville inte jag. Jag ville bara ta ner en burk tomatpuré från hyllan.

På väg mot grönsaksavdelningen blockerades min väg av nåt fyllo som jollrade med en bebis och bebisens mamma. Att han blev ombedd att flytta sig sket han fullständigt i, så istället var det bebisens pappa, medelst överlastad kundvagn, som fick backa så jag kom fram. Bara för att sen få stå och vänta på att paret vid potatisen skulle bestämma sig för att gå vidare istället för att bara stå ivägen.

När jag plockade potatis hörde jag ett misstänkt flåsande och snörvlande bakom mig. Jodå, det var samma mentalt utmanade dräggelpelle som försökt ta mig i handen tidigare. Tydligen tyckte någon att det var en bra idé att ställa honom just där. Allt detta var ändå ingenting i jämförelse med vad som väntade vid kassorna.

Jag mötte två kassörskor på min väg mot just kassorna, och vid de två kassor som var öppna var det långa köer redan. I det läget har dessa andra två alltså bestämt sig för att stänga sina respektive kassor! Hur har man tänkt då? Jag suckade resignerat och tog plats i den ena kön. Till en början verkade det vara rätt då den andra kön stod tvärstilla på grund av tre äldre herrar som handlat satan och käkade glass medan de fyllde bandet. Till slut började kön dock röra sig. Det gjorde inte min. Anledning? Jo, längst fram stod en stackars tjej, gissningsvis i min egen ålder, som av någon anledning fick ramarna att pipa varje gång hon passerade dem. Detta måste man givetvis gå till botten med.

Vad jag undrar är: När det bevisligen finns mer personal i affären, kan man då inte kalla dit nån av dem på en gång, låta kvinnan betala så att vi andra får fortsätta med våra liv medan larmutlösaren blir undersökt lite avsides? Framför allt när hon var till synes samarbetsvillig.

Nej nej, så kan man inte göra, det vore alldeles för enkelt. Bättre då att tvinga den misstänkta tjyven att under förnedrande former gå fram och tillbaka genom ramarna sisådär femtioelva gånger så att alla i hela affären verkligen hör ljudet, ser de blinkande lamporna, och noterar tjyven.

När kassörskarn tröttnat på förnedringen, alternativt insett att alla i hela affären verkligen sett tjyven, OCH sökt igenom den samarbetsvilliga tjyvaktiga flickans väska, då kom hon sig minsann för att ringa dit någon annan ur personalen. Som sökte igenom hennes väska en gång till, och ni ska inte tro att kassörskan höll sig utanför. Nej då. Hon var minsann med och kommenterade och tjattrade en stund till hon också.

Någonstans under denna tid av väntan och kaos kände jag verkligen hur nära gränsen jag verkligen var. Jag kunde se mig själv göra en Falling Down, bara släppa korgen, slänga lite folk ur vägen och gå. Eller bara få ett sammanbrott, skrika och se vansinnig ut. Men jag gjorde inte det. Det gjorde däremot den andre mentalt utmanade killen, som redan tidigare blivit lite arg eftersom han bara fick ta en Daim och inte två. Han tröttnade helt uppenbart på att köa vid kassan bredvid, varvid han skrikande rusade förbi kassan och mot utgången medan han slog sig själv i huvudet upprepade gånger.

Och det var då det slog mig att det är alla vi andra som är de riktiga idioterna. Vi lamjävlar som bara står där och tiger, väntar på vår tur och utstår precis vad som helst eftersom att protestera vore att ställa till en scen, och det vill man ju verkligen inte!

Grodmannen

Disclaimer: Denna text innehåller spår av sport och kan framkalla allergiska reaktioner.

Det är då märkligt hur usel man kan vara på både det svenska och engelska språket och ändå få kommentera en ishockeymatch. Lägg därtill högst medelmåttiga kunskaper i just ishockey, och då räknar jag snällt, så blir det hela fullständigt obegripligt. Jag pratar förstås om Lasse Kinch.

Alltså. Jag har förståelse för att det blir en del grodor när kommenterar saker som sker precis samtidigt som man berättar det. Det finns inte mycket utrymme för eftertanke. En del syftningsfel och övriga språkgrodor är fullt begripliga i det läget. Men vissa grundläggande krav måste man väl ändå kunna ställa? Hur svårt ska namnet Joe vara att uttala t ex? Nej Lasse, det uttalas inte som ”jew”. Detta blir ännu märkligare ställt i perspektiv till uttalandet av Martin St Louis namn. För vid en första anblick skulle det ligga nära till hands att uttala det enligt engelska språkregler, men eftersom namnet i det här fallet är franskt så uttalas Mötö Sä Lui. Pardon my french. Men se det har Lasse minsann snappat upp! Killar som Sakic och Thornton får dock finna sig i att heta Jew. Lasse Kinch är för övrigt inte ensam om detta felaktiga uttal – det verkar som om hela det svenska kommentatorstallet är överens om att det uttalas så.

En stilla undran bara: Målvakten Martin Brodeur får sitt efternamn uttalat som något som åtminstone liknar franska, men han heter tydligen inte Mötö. Det är skillnad på olika.

Samma kommentatorstall verkar också tämligen överens om att det finns ett land som heter Uvesa. Jag vet inte vars det ligger, men de har säkert en president som heter Jew.

Nåväl. Namn kan vara lite tricky, men vad sägs om det här då: Vid ett tillfälle berättade Lasse att Uvesas reservmålvakt på grund av platsbrist i båset satt på motsvarande sida. Motsvarande? Som vadå? Han upprepade det för säkerhets skull, så vi inte skulle gå miste om hans språkliga obegåvning. Och när en gubbe avtjänat sin utvisning och kommit in på isen igen, då är hans lag ”fulltagligt”. Jorå. Både Kanada och Uvesa var fulltagliga emellanåt.

Sen har vi avdelningen Bristfällig hockeykunskap, något som Lasse Kinch är långt ifrån ensam om i branchen. Vi har t ex en före detta förbundskapten som brukar agera bisittare och som uppvisar sådana brister i kunskap om den sport han varit förbundskapten för, att man blir mörkrädd. Men nu är det ju Lasse vi sågar.

Vid de flesta avblåsningar satt han bara och gissade. Oftast gissade han fel. Vid en avblåsning talade han kort och gott om att pucken stoppades felaktigt framför målet. Felaktigt? Man får stoppa pucken hur fan man vill, utom med hög klubba. Däremot var det offside med ett par meter.

Lasse var inte ensam. Han hade gott om bloss till sin hjälp. Bisittare Tommy Boustedt spottade ur sig floskler, men den klart bästa var ”jag tror inte det här är avgjort än”. Då stod det fortfarande 0-0 i första perioden. Eller vad sägs om Jonas Bergqvists knivskarpa analys, på en vedervärdig kombination av dalmål och skånska: ”Jag tror Kanada vill spela så lite som möjligt runt det egna målet”. Briljant, Jonas!

Utöver detta så har vi de ständigt återkommande sportflosklerna som verkar obligatoriska. Ord som ”signifikativt” och ”frejdigt” är avbetade under de första fem minuterna av matchen, och sen förekommer det ”gurgel”, ”rökare”, ”höstlöv” och ”bröstvärmare” i varierande grad under matchen.

Notera att alla ovanstående snillrika uttalande förekom under en och samma match, nämligen nattens drabbning mellan Kanada och Uvesa. Med viss reservation för de avslutande obligatoriska uttrycken som jag faktiskt inte räknade. Har svårt att tänka mig att en så rutinerad kommentator som Lasse Kinch skulle glömma nåt sånt. Notera också att alla Lasse Kinchs uttalanden görs med hård mage. Karln låter som att han sitter på muggen och kommenterar. Vilket han kanske gör, eftersom han inte verkar se vad som händer på isen.

Rädda människor

Om och om igen läser jag om kvinnor som är rädda för att vistas ensamma på mörka gator. Som vill ha rätt att beväpna sig, och till dess att de får den rätten tänker de beväpna sig ändå. Med kniv eller pepparspray eller vad som helst som är tillräckligt smärtsamt för att avskräcka eventuella våldtäktsmän. Och vem är de rädda för? Mig.

Rädslan är befogad. Det är hart när omöjligt att slå upp en kvällstidning utan att läsa om någon som blivit överfallen, rånad, våldtagen. Självfallet är det skrämmande. Självfallet vill människor skydda sig, och bör också göra det.

Det finns förvisso kvinnor som hävdar att de inte ska behöva skydda sig. Nej, i en perfekt värld kanske, men till dess då?

Emellertid anser jag att vapen är farliga, och vapen i händerna på någon som är rädd är fullständigt livsfarliga. En människa som är rädd ser alla som potentiella hot, och således kan det i värsta fall räcka att komma för nära för att få sig en dusch pepparspray, en kniv i magen eller en kula i knäskålen. Och det är inte så konstigt, för vem som helst kan vara en våldtäktsman. Det syns inte utanpå. Att råka skjuta någon som kommit för nära är, nästan, acceptabelt – med hänvisning till rädslan.

Världen är inte perfekt, och därför bör alla göra vad de kan för att minimera riskerna. Att till exempel sätta sig i en svarttaxi är inte smart. Svarttaxichaffisar är kriminella per definition, eftersom det är olagligt att köra svarttaxi, och att exponera sig för redan kriminella element bör rimligen vara mer riskfyllt än att röra sig bland ”vanligt” folk på gatan. Därmed inte sagt att man är lovlig för att man sätter sig i en svarttaxi. Om jag går till närmaste Hell’s Angels-hak och frågar vad det är för bögiga bågar som står på gården så får jag antagligen ett rejält kok stryk, men det innebär inte att det är mindre fel att slå mig. Däremot är det dumt att utsätta sig för den risken, då det är mer sannolikt att jag får stryk i den situationen än i många andra. Man kan hävda rätten att slippa skydda sig, men att praktisera det är dumdristigt. Insatsen är helt enkelt för hög.

I en perfekt värld skulle inte heller jag behöva vara rädd. För ni tror väl inte att det bara är kvinnor som är rädda? Ånej, jag har då knutit fingrarna omsorgsfullt runt nyckelknippen när jag vandrat hem sena lördagkvällar och mött ett gäng unga killar. Och då är jag ändå en man på 193 cm och över 100 kg. Risken för att jag skulle bli överfallen är kanske inte så stor, men den finns, och så länge den finns måste jag vara beredd på att det kan hända.

Jag måste också vara uppmärksam på ensamma kvinnor på väg hem så jag inte råkar komma för nära för då kan de överfalla mig med allehanda vapen. Sannolikheten för det är inte heller stor, men den finns. Alltså gör jag allt för att verka så lite hotfull som möjligt, och antagligen gör det i sig att jag ser misstänksam ut. Hur som helst är jag ganska trött på se en ensam tjej längre fram på samma gata försvinna in på en tvärgata, och sen höra hennes springande steg då hon ska komma undan otäcka mig som förföljer henne. Detta bara för att vi råkar befinna oss på samma kurs.

Har inte jag samma rätt som alla andra att ta mig hem? Ska jag gå omvägar för att inte skrämma andra som är på väg åt samma håll? Vilket jag förresten har gjort. Jag förstår att kvinnor är trötta på att känna sig hotade, och kräver sin rätt till att gå ut utan att behöva vara rädda. Men jag vill också kunna hävda min rätt till samma gatstump utan att känna mig som ett hot.

Att jag är man betyder inte att jag automatiskt också är prefixet ”våldtäkts”. Även om en och annan genusforskare vill låta påskina att så är fallet. Att män inte kan tygla sin egen sexualdrift, och att det således är en sanning att varje man är en potentiell våldtäktsman. Å andra sidan var det nån genusforskarna i dagarna som ville låta påskina att kvinnor med små bröst var intelligentare. Och här har jag gått omkring i tron att det var vetenskapligt bevisat att tankeverksamheten pågår i hjärnan. Törs man gissa att just den genusforskaren inte har särskilt stora bröst, på samma sätt som man kan anta att den man som en gång födde idén om att flintskalliga män är mer virila var just… flinkskallig. Och om kvinnors tankeverksamhet egentligen försiggår i brösten så är det väl fullt möjligt att mäns dito försiggår i kuken. I så fall är det rätt och riktigt att även jag är ulv i fårakläder med en sexualdrift, nej våldtäktsdrift, som kan vakna till liv när som helst och som jag inte kan kontrollera. Så då är det nog säkrast att ni låser in mig på en gång och kastar bort nyckeln.

Ärligt talat. Nog är det något som är fundamentalt fel när vi inte kan mötas på samma gata utan att frukta varandra? För att citera Sverker Olofsson: ”Ska det vara på det här viset?”

Kan ungdomar någonting om musik?

Läste just två krönikor om musik och ungdomar. De bägge krönikörerna beskrev två helt olika klimat där den ene hävdar att ungdomar inte kan ett skit om musik, och den andra hävdar att det kan de visst det. Dessa bägge krönikörers syn på det hela är så fundamentalt olika att en av dem måste ha fel; frågan är bara vilken.

Men världen har inte varit svart och vit sedan riksdagen beslutade om införande av reguljär färg-tv 1968. Bägge krönikörerna har rätt, och fel.

Herr ”ungdomar kan inget om musik” gör det lätt för sig genom att titta på vad som får mediaexponering och vad som säljer och drar snabbt slutsatsen att musikkonsumenterna är lättlurade. Agreed.

Han menar att musik har blivit en färskvara där det gäller att lyssna på det senaste för att vara inne, ungefär som med mobiltelefoner. Agreed.

Han menar att det även finns ungdomar som anser sig kulturella, spelar i nån jazzensemble och tittar på musikbyrån för att sedan gå och köpa just de skivor som rekommenderas där och som sen – utan att ha lyssnat på andra skivor av samma artist – hävdar att just den skivan är den bästa som artisten gjort. Kan mycket väl stämma.

I den ungdomskultur han skildrar finns inget utrymme för egen smak, och det är inte svårt att se hans poäng. Det är bara att ta en titt på frisyrer, kläder, mobiltelefoner eller vad som helst för att se att du ska ha det senaste för att räknas. Alternativet är att vara helfel, för det är också rätt, och det är väl där jazzensemblen kommer in.

Fröken ”det kan de visst det” gör det lika lätt för sig genom att göra ett nedstick i verkligheten och titta på sin sons och hans kompisars smak och kunnande. Där finns det, enligt henne, gott om kunskaper, mer än när hon var ung.

Hon menar att de kan saker om musik från hennes ungdom som inte hon kan, att de inte bara lyssnar på sina favoritartister utan även på de som dessa i sin tur inspirerades av. De söker sig tillbaka till rötterna.

Så vem har rätt och vem har fel? Är fröken ”det kan de visst det”s son och umgänge ett lysande undantag? Är herr ”ungdomar kan inget om musik” bara gammal och sur vid sina 22 år fyllda?

Personligen tillhör jag för det mesta herr ”ungdomar kan inget om musik”s lära. Redan som 19-åring och med en ungdomspraktik som musiklärarassistent undrade jag om jag kom från en annan planet då jag hade förtvivlat svårt att känna igen mig i elever som bara var året yngre än jag. Å andra sidan fanns det bland musikeleverna en majoritet som var oerhört kunniga, intresserade och talangfulla, och i varje klass fanns det en eller ett par stycken som var min överman/kvinna. Men så var de ju också musikelever. De ungdomar som enbart konsumerade musik valde inte musik, helt enkelt.

En del av sanningen ligger alltså i att man får två olika bilder om man tittar på statistiken och om man gör ett stickprov. Men jag tror att bägge krönikörernas teser håller för både statistisk prövning och stickprov. Hur då?

Jo, det säljs mer musik idag än det gjorde för 15 år sen, och för 15 år sen såldes det mer musik än för 25 år sen, och så vidare. Men en stor skillnad är att musiken är mer lättillgänglig idag än då. När jag var 12, alltså för 15 år sen, så fanns det P1, P2, och P3. En av kanalerna spelade bara jazz och klassisk musik och var sådär finkulturell, en vet jag inte vad den sände, och P3 sände lite allt möjligt. Det fanns två tv-kanaler: TV1 och TV2 (eller hade ettan bytt namn till Kanal 1 redan?). Visst fanns det skivor att köpa, men man går ju inte och köper skivor på chans. Jag hann fylla 13 innan vi skaffade parabol och därmed också tillgång till MTV.

Alltså; på den tiden var man musikintresserad eller så var man det inte. Var man musikintresserad så sökte man upp musiken, hittade sina godbitar på egen hand och verkligen lyssnade. Var man inte intresserad så köpte man inga skivor, lyssnade inte på någon musik alls egentligen.

Så ser det inte ut idag. Idag är även de icke-intresserade konsumenter. De konsumerar musik. Det betyder inte att de verkligen lyssnar. Den gruppen icke-intresserade är självklart en grupp som musikindustrin vill åt, och bara det att man pratar om en musikindustri borde få varningsklockorna att överhetta. Dessa kommer man åt med standardiserad tuggummipop enligt mall 1A där det viktigaste är att det fastnar.

Tuggummipopen var en gång åtminstone trallvänlig och tämligen välproducerad – så ofarlig att det blir irriterande förvisso – men nu lägger man inte ens ner den energin på det. Det går lika bra att göra något som låter illa, för det fastnar också. Musik har blivit en produkt istället för ett hantverk, en löpande-band-industri istället för konst. Och folk köper det. De som inte är särskilt intresserade, vill säga.

Det innebär inte att musikintresset är utplånat. Det finns fortfarande gott om ungdomar som verkligen bryr sig om musiken, som brinner för den. Med det ökade utbudet färskvarupop drunknar hantverken i de stora kommersiella kanalerna, men med den ökade tillgängligheten genom oräkneliga medium blir det samtidigt lättare för de som verkligen vill bestämma själva vad de tycker om. Även om nu en långt ifrån enig musikindustri slutligen lyckades stoppa Napster så finns det mängder av kloner och varianter av fildelningsprogram där Kazaa och Direct Connect väl är de största. Mängder av små oberoende och nischade radiostationer sänder webradio. (Och här har man trott att TV skulle döda radion, och sen har man trott att Internet en gång för alla skulle döda radion.)

Således är det lättare för dagens ungdomar att hitta sin musik och dessutom att följa den tillbaka till rötterna. De kan diskutera med andra ungdomar världen över, läsa och skriva om artister och musikhistoria på miljoner websidor och tanka hem hur mycket musik de vill för att verkligen sålla ut det de vill ha. På så vis är det möjligt att vara betydligt mer medveten idag än för 15, eller 25 år sen. Om man är intresserad.

Som sammanfattning skulle man kunna säga att gruppen ungdomar som faktiskt kan något om musik ökar. Eller åtminstone att den är konstant men att själva kunnandet i den gruppen ökar. Detta samtidigt som gruppen ungdom som inte kan ett skit om musik också ökar, eller åtminstone är konstant. Skillnaden är de konsumerar mer idag än vad samma grupp gjorde förr. Till deras försvar ska också sägas att det är fan inte lätt att stå emot när man matas med lättsmält musik dagligen. Det ska mycket till för att hitta en plätt i en stad där man inte hör någon musik alls. Om vi då bortser från idiotiska platser som mitt på Essinge-leden där man inte hör annat än billjud.

Människor blir inte dummare egentligen, men det är de lättledda man vill åt. Det säger sig självt; om jag vet att tvättmedel A gör mina kläder rena till en överkomlig penning och utan att förstöra dem, så spelar det ingen roll hur mycket reklam tvättmedel B gör; jag köper tvättmedel A ändå. Den formeln fungerar även i musikens värld, och det är därför MTV ser ut som en enda lång reklamorgie…

Välj!

För eller emot. Pro eller anti. Antingen eller.

Jag börjar bli trött på att ställas inför de två valen. Det är nämligen inte så enkelt. Saker är ytterst sällan svarta eller vita och till och med i helvetet finns det temperaturskillnader.

Som Georgie-ponken i sitt fina Vita Hus som deklarerade att ”ni är antingen med oss eller mot oss” när han skulle bomba bort Mellan Östern. Alltså skulle vi antingen ge vårt fulla stöd till en operation i Afghanistan, och senare en i Irak, som vi på förhand visste mycket lite om hur den skulle utföras, och som dessutom vilade på mycket vaga bevis, eller ta konsekvenserna.

När USA siktade in sig på Afghanistan så var man säkra på att bin Ladin fanns där, även om man aldrig hittade honom. Men i det läget hade man inga som helst bevis för att han låg bakom 9/11. Inte för att jag betvivlar det, men ändå. Ändå krävdes omvärldens fulla stöd, annars var vi emot dem.

När man sen siktade in sig på Irak så blev det ännu värre. Först kunde man inte enas om varför man gick in i Irak. Det var kopplingar till Al Quida, det var massförstörelsevapen och det var för att befria det irakiska folket från den där tyrannen som Washington var polare med innan och vars övergrepp man under lång tid blundade för. Sen skällde man på FN som inte hittade några massförstörelsevapen och inte ville sanktionera anfallet, och sen började man bomba. Till slut hamnade man i det absurda läget att man tagit över ett land utan att ännu ha bestämt sig för varför. Är det något man vill ge sitt fulla stöd?

”Med oss eller emot oss”-retoriken är ganska effektiv om man heter George och bor i ett stort Vitt Hus där man kan spränga hela världsdelar utan att ens behöva kliva ur sängen. Detta eftersom att vara emot innebär att man buntas ihop med ”skurkstater” och ”ondskans axelmakter” och det vill man ju inte. Dels för att det ser illa ut (vad ska grannarna säga?) och dels för att det då riskerar att börja regna bomber. Men herr Buske är långt ifrån den enda som använder den retoriken.

Häromdagen läste jag en artikel som hette ”feminist – javisst” och jag tror inte att jag behöver förklara den mer ingående. På ett sakligt och enkelt sätt staplar författaren upp vad feminismen egentligen står för, saker som vi alla håller med om såvida vi inte är kompletta idioter. Eller mansgrisar. Eller bägge.

Sen kommer det ett sånt där retoriskt lappkast där hon plötsligt börjar prata om vad det således innebär att vara anti-feminist. Sakta i backarna nu!

Att inte gå runt och kalla sig feminist, betyder faktiskt inte alls att man är nån sorts anti-feminist. Det finns som sagt temperaturskillnader även i helvetet.

Vad har vi mer? Tja, både skinnskallar och antirasister tenderar till att använda sig av samma retorik, i den mån de har en retorik alls. Håller man inte med så är man en negerälskare, eller en smygrasist, beroende på vem man pratar med. Och då kan det ändå handla om saker som att jag inte tycker att man får slå ner folk hur som helst. Att även om någon är nynazist så får man ändå inte slå ihjäl honom och så. Då kan det hända att man är smygrasist.

Vi talar ofta om vårt eget land som ”Landet Lagom” eller ”Mellanmjölkens Land”, lite ursäktande och nedlåtande. Sverige är ett land som gång på gång visat att vi inte kan ta ställning.

Vi kunde inte bestämma oss om kärnkraftens vara eller icke vara utan valde nån sorts märklig medelväg som innebar att vi först skulle bygga ut och sen lägga ner. Med andra ord: De som röstade sköt upp beslutet till nästa generation.

Vi tog inte ställning under andra världskriget utan viftade glatt med svastikor och hurrade på de tyska soldaterna på genomresa, lät dem hämta hur mycket järnmalm de ville så länge det gick deras väg, för att sen raskt riva ner fanorna och välkomna amerikanerna när krigslyckan vände.

Vi kan inte bestämma oss om EU. Vi ska vara med, med knapp majoritet, men vi ska ändå inte vara med. Vi ska ha undantag, vi ska inte byta valuta (än), vi vill inte skriva ut nationaliteten på körkorten, för det är diskriminerande (eller pinsamt), vilket innebär att vi likförbannat måste ha pass inom EU.

Vi vill inte bestämma oss för vad för politik vi vill ha så då röstar vi på sossarna som är lite av varje och står och velar och så blir det en jävla soppa av det hela.

Nog önskar man att vi som svenskar kunde ta ställning lite oftare, sluta vara så mesiga. Men å andra sidan: Med all önskvärd tydlighet står det klart att det behövs fler alternativ än för och emot. Eller är jag bara så där mesigt svensk och lagom nu?

Kan ungdomar nåt om musik?

Läste just två krönikor om musik och ungdomar. De bägge krönikörerna beskrev två helt olika klimat där den ene hävdar att ungdomar inte kan ett skit om musik, och den andra hävdar att det kan de visst det. Dessa bägge krönikörers syn på det hela är så fundamentalt olika att en av dem måste ha fel; frågan är bara vilken.

Men världen har inte varit svart och vit sedan riksdagen beslutade om införande av reguljär färg-tv 1968. Bägge krönikörerna har rätt, och fel.

Herr ”ungdomar kan inget om musik” gör det lätt för sig genom att titta på vad som får mediaexponering och vad som säljer och drar snabbt slutsatsen att musikkonsumenterna är lättlurade. Agreed. Han menar att musik har blivit en färskvara där det gäller att lyssna på det senaste för att vara inne, ungefär som med mobiltelefoner. Agreed. Han menar att det även finns ungdomar som anser sig kulturella, spelar i nån jazzensemble och tittar på musikbyrån för att sedan gå och köpa just de skivor som rekommenderas där och som sen – utan att ha lyssnat på andra skivor av samma artist – hävdar att just den skivan är den bästa som artisten gjort. Kan mycket väl stämma. I den ungdomskultur han skildrar finns inget utrymme för egen smak, och det är inte svårt att se hans poäng. Det är bara att ta en titt på frisyrer, kläder, mobiltelefoner eller vad som helst för att se att du ska ha det senaste för att räknas. Alternativet är att vara helfel, för det är också rätt, och det är väl där jazzensemblen kommer in.

Fröken ”det kan de visst det” gör det lika lätt för sig genom att göra ett nedstick i verkligheten och titta på sin sons och hans kompisars smak och kunnande. Där finns det, enligt henne, gott om kunskaper, mer än när hon var ung. Hon menar att de kan saker om musik från hennes ungdom som inte hon kan, att de inte bara lyssnar på sina favoritartister utan även på de som dessa i sin tur inspirerades av. De söker sig tillbaka till rötterna.

Så vem har rätt och vem har fel? Är fröken ”det kan de visst det”s son och umgänge ett lysande undantag? Är herr ”ungdomar kan inget om musik” bara gammal och sur vid sina 22 år fyllda?

Personligen tillhör jag för det mesta herr ”ungdomar kan inget om musik”s lära. Redan som 19-åring och med en ungdomspraktik som musiklärarassistent undrade jag om jag kom från en annan planet då jag hade förtvivlat svårt att känna igen mig i elever som bara var året yngre än jag. Å andra sidan fanns det bland musikeleverna en majoritet som var oerhört kunniga, intresserade och talangfulla, och i varje klass fanns det en eller ett par stycken som var min överman/kvinna. Men så var de ju också musikelever. De ungdomar som enbart konsumerade musik valde inte musik, helt enkelt.

En del av sanningen ligger alltså i att man får två olika bilder om man tittar på statistiken och om man gör ett stickprov. Men jag tror att bägge krönikörernas teser håller för både statistisk prövning och stickprov. Hur då?

Jo, det säljs mer musik idag än det gjorde för 15 år sen, och för 15 år sen såldes det mer musik än för 25 år sen, och så vidare. Men en stor skillnad är att musiken är mer lättillgänglig idag än då. När jag var 12, alltså för 15 år sen, så fanns det P1, P2, och P3. En av kanalerna spelade bara jazz och klassisk musik och var sådär finkulturell, en vet jag inte vad den sände, och P3 sände lite allt möjligt. Det fanns två tv-kanaler: TV1 och TV2 (eller hade ettan bytt namn till Kanal 1 redan?). Visst fanns det skivor att köpa, men man går ju inte och köper skivor på chans. Jag hann fylla 13 innan vi skaffade parabol och därmed också tillgång till MTV.

Alltså; på den tiden var man musikintresserad eller så var man det inte. Var man musikintresserad så sökte man upp musiken, hittade sina godbitar på egen hand och verkligen lyssnade. Var man inte intresserad så köpte man inga skivor, lyssnade inte på någon musik alls egentligen. Så ser det inte ut idag. Idag är även de icke-intresserade konsumenter. De konsumerar musik. Det betyder inte att de verkligen lyssnar. Den gruppen icke-intresserade är självklart en grupp som musikindustrin vill åt, och bara det att man pratar om en musikindustri borde få varningsklockorna att överhetta. Dessa kommer man åt med standardiserad tuggummipop enligt mall 1A där det viktigaste är att det fastnar. Tuggummipopen var en gång åtminstone trallvänlig och tämligen välproducerad – så ofarlig att det blir irriterande förvisso – men nu lägger man inte ens ner den energin på det. Det går lika bra att göra något som låter illa, för det fastnar också. Musik har blivit en produkt istället för ett hantverk, en löpande-band-industri istället för konst. Och folk köper det. De som inte är särskilt intresserade, vill säga.

Det innebär inte att musikintresset är utplånat. Det finns fortfarande gott om ungdomar som verkligen bryr sig om musiken, som brinner för den. Med det ökade utbudet färskvarupop drunknar hantverken i de stora kommersiella kanalerna, men med den ökade tillgängligheten genom oräkneliga medium blir det samtidigt lättare för de som verkligen vill bestämma själva vad de tycker om. Även om nu en långt ifrån enig musikindustri slutligen lyckades stoppa Napster så finns det mängder av kloner och varianter av fildelningsprogram där Kazaa och Direct Connect väl är de största. Mängder av små oberoende och nischade radiostationer sänder webradio. (Och här har man trott att TV skulle döda radion, och sen har man trott att Internet en gång för alla skulle döda radion.) Således är det lättare för dagens ungdomar att hitta sin musik och dessutom att följa den tillbaka till rötterna. De kan diskutera med andra ungdomar världen över, läsa och skriva om artister och musikhistoria på miljoner websidor och tanka hem hur mycket musik de vill för att verkligen sålla ut det de vill ha. På så vis är det möjligt att vara betydligt mer medveten idag än för 15, eller 25 år sen. Om man är intresserad.

Som sammanfattning skulle man kunna säga att gruppen ungdomar som faktiskt kan något om musik ökar. Eller åtminstone att den är konstant men att själva kunnandet i den gruppen ökar. Detta samtidigt som gruppen ungdom som inte kan ett skit om musik också ökar, eller åtminstone är konstant. Skillnaden är de konsumerar mer idag än vad samma grupp gjorde förr. Till deras försvar ska också sägas att det är fan inte lätt att stå emot när man matas med lättsmält musik dagligen. Det ska mycket till för att hitta en plätt i en stad där man inte hör någon musik alls. Om vi då bortser från idiotiska platser som mitt på Essinge-leden där man inte hör annat än billjud.

Människor blir inte dummare egentligen, men det är de lättledda man vill åt. Det säger sig självt; om jag vet att tvättmedel A gör mina kläder rena till en överkomlig penning och utan att förstöra dem, så spelar det ingen roll hur mycket reklam tvättmedel B gör; jag köper tvättmedel A ändå. Den formeln fungerar även i musikens värld, och det är därför MTV ser ut som en enda lång reklamorgie…

Dennis Lehane – Svart Nåd

Första gången jag kom i kontakt med Dennis Lehanes verk var för sisådär ett halvår sen då min partner in crime West lurade på mig Rött regn. Den bok som sedemera blev filmen Mystic River, vilket också är bokens originaltitel. (Svart nåd heter för övrigt Praying for Rain i original – kan någon vara snäll och förklara för mig varför svenska översättare envisas med att ge böcker och filmer en helt annan titel?) Hur som helst. Rött regn är en bra bok, och har ni inte läst den så gör det. Själv ska jag försöka komma ihåg att se filmen nån gång.

I Rött regn låter Dennis Lehane perspektivet flytta runt mellan de tre barndomskamraterna Sean, Jimmy och Dave, vilket gör att vi som läsare får se bitar av pusslet men inte helheten. Lehane utnyttjar den formen på ett utmärkt sätt för att överraska och lura oss.

I Svart nåd har han istället valt att lägga fokus till hundra procent på privatdetektiven Patrick Kenzie och skriver dessutom i ”jag”-form. Det ska sägas på en gång: Jag har en djupt rotad skepsis till böcker som är skrivna i ”jag”-form. Jag vet inte riktigt varför, men någonting i den formen distansierar mig från huvudpersonen och handlingen, snarare än att föra mig närmare. Dock erkänner jag villigt att formen har sina fördelar. Den kan låta läsaren veta vad huvudpersonen tänker på ett mycket naturligare sätt. Den ger ett större spelrum för privata tankar. Huvudpersonen kan inte gömma sig för oss. Formen är dessutom utmärkt för ett rättframt berättande där det inte är meningen att vi ska veta någonting annat än det ”jag” vet, och inte se någonting ur ett annat perspektiv än ”jags”. Dennis Lehane utnyttjar ”jag”-formen till det yttersta; vi får ta del av spydiga och sarkastiska tankar hos Patrick Kenzie som blir överdrivna (för att inte säga fullkomligt hälsovådliga) om han yttrar dem. Vi får ta del av Kenzies känslor, som förvisso inte är många, men så är det heller inte en sån bok. Det ÄR en deckare.

Patrick Kenzie möter en Karen Nichols som söker upp honom för att få hjälp med ett äckel som trakasserar henne. Patrick Kenzie och hans sidekick, Bubba Rogowski, söker upp nämnda äckel och spöar skiten ur honom med en tennisracket. Ett halvår senare dör Karen Nichols och Patrick Kenzie, som har något så ovanligt för en deckar-deckare – nämligen ett samvete –, börjar rota i fallet. Anledningen till hans dåliga samvete är nämligen att fröken Nichols lämnat ett meddelande på hans svarare, men då hade han lite för bråttom iväg till en strand med en snygg advokat som ville bli påsatt.

Det är själva upptakten av Lehanes bok. En bok som inte låter sig sammanfattas på ett särskilt bra sätt. För i en sammanfattning ser det ut som en deckare enligt mall 1A; huvudpersonen är stenhård, han är privatdeckare, han känner folk i den undre världen som också är stenhårda, han har ett kraschat förhållande bakom sig som han inte kan släppa taget om, han funderar på om han inte borde sluta, han slår folk på käften… Till skillnad från många andra deckarhårdingar röker han emellertid inte, och han dricker ingen alkohol förrän på sidan 185, och då i så klena mått att bartendern kallar honom fröken. Och överlever. Patrick Kenzie är en fullt godkänd blandning av standardhårding och personlighet.

Patrick Kenzies efterforskningar ställer honom i konfrontation med en mycket skicklig och osynlig fiende, och med Boston som bräde spelar de ett tätt parti schack. Lehane tar oss med på en resa genom Boston med omnejd. Det går undan, så ta på säkerhetsbältet. Ena stunden är vi i den undre världen och nästa i flotta villaområden och just som man tror att man fått kläm på det hela gör han en vänstergir med fullt rattutslag in i ett nytt virrvarr av trånga gränder. Utan att någonsin lätta på gaspedalen. Han släpper inte greppet om läsaren utan gäckar oss och släpper bitar av information som han behagar. Precis som Kenzies motståndare.

Dennis Lehane fortsätter framgångsrikt med det jag lärde känna i Rött regn. Miljöbeskrivningarna är träffsäkra, tempot högt, och överraskningarna duggar tätt. Till skillnad från många andra författare lyckas Lehane också ro det iland. Annars är det ju inte helt ovanligt med böcker som byggs upp väldigt bra för att sen falla platt och så sitter man där och ser ut som en fågelholk och undrar vad fan som hände. Att ta livet av alla inblandade på slutet måste vara författarens motsvarighet till konstnären som målar ett landskap och sen i ren frustration kluddar över alltihop. En annan variant på platt fall är den när alla inblandade gjort sig stort besvär helt i onödan. När karaktärernas handlande helt bestäms av vad som krävs för nästa steg i spänningstrappan, men i övrigt är helt ologiska. Den kanske allra värsta sorten är den där författaren tror att han är så jävla smart och att han/hon minsann lyckats hålla läsaren på halster ända till slutet för att sedan brassa på stort, som för att säga: ”Haha! Det väntade du dig inte va?” när man i själva verket genomskådade det hela för flera hundra sidor sen. Lehane undviker dock fällorna, och om det finns logiska luckor i Svart nåd, så har åtminstone inte jag upptäckt dem.

Som jag skrev tidigare; det här en bok som inte alls låter sig sammanfattas på ett bra sätt, så istället uppmanar jag er alla att läsa den. Det är den värd. Själv håller jag korpgluggarna öppna efter fler Lehane-romaner och hoppas att han kan hålla stilen.

Välj!

För eller emot. Pro eller anti. Antingen eller.

Jag börjar bli trött på att ställas inför de två valen. Det är nämligen inte så enkelt. Saker är ytterst sällan svarta eller vita och till och med i helvetet finns det temperaturskillnader.

Som Georgie-ponken i sitt fina Vita Hus som deklarerade att ”ni är antingen med oss eller mot oss” när han skulle bomba bort Mellan Östern. Alltså skulle vi antingen ge vårt fulla stöd till en operation i Afghanistan, och senare en i Irak, som vi på förhand visste mycket lite om hur den skulle utföras, och som dessutom vilade på mycket vaga bevis, eller ta konsekvenserna.

När USA siktade in sig på Afghanistan så var man säkra på att bin Ladin fanns där, även om man aldrig hittade honom. Men i det läget hade man inga som helst bevis för att han låg bakom 9/11. Inte för att jag betvivlar det, men ändå. Ändå krävdes omvärldens fulla stöd, annars var vi emot dem.

När man sen siktade in sig på Irak så blev det ännu värre. Först kunde man inte enas om varför man gick in i Irak. Det var kopplingar till Al Quida, det var massförstörelsevapen och det var för att befria det irakiska folket från den där tyrannen som Washington var polare med innan och vars övergrepp man under lång tid blundade för. Sen skällde man på FN som inte hittade några massförstörelsevapen och inte ville sanktionera anfallet, och sen började man bomba. Till slut hamnade man i det absurda läget att man tagit över ett land utan att ännu ha bestämt sig för varför. Är det något man vill ge sitt fulla stöd?

”Med oss eller emot oss”-retoriken är ganska effektiv om man heter George och bor i ett stort Vitt Hus där man kan spränga hela världsdelar utan att ens behöva kliva ur sängen. Detta eftersom att vara emot innebär att man buntas ihop med ”skurkstater” och ”ondskans axelmakter” och det vill man ju inte. Dels för att det ser illa ut (vad ska grannarna säga?) och dels för att det då riskerar att börja regna bomber. Men herr Buske är långt ifrån den enda som använder den retoriken.

Häromdagen läste jag en artikel som hette ”feminist – javisst” och jag tror inte att jag behöver förklara den mer ingående. På ett sakligt och enkelt sätt staplar författaren upp vad feminismen egentligen står för, saker som vi alla håller med om såvida vi inte är kompletta idioter. Eller mansgrisar. Eller bägge.

Sen kommer det ett sånt där retoriskt lappkast där hon plötsligt börjar prata om vad det således innebär att vara anti-feminist. Sakta i backarna nu!

Att inte gå runt och kalla sig feminist, betyder faktiskt inte alls att man är nån sorts anti-feminist. Det finns som sagt temperaturskillnader även i helvetet.

Vad har vi mer? Tja, både skinnskallar och antirasister tenderar till att använda sig av samma retorik, i den mån de har en retorik alls. Håller man inte med så är man en negerälskare, eller en smygrasist, beroende på vem man pratar med. Och då kan det ändå handla om saker som att jag inte tycker att man får slå ner folk hur som helst. Att även om någon är nynazist så får man ändå inte slå ihjäl honom och så. Då kan det hända att man är smygrasist.

Vi talar ofta om vårt eget land som ”Landet Lagom” eller ”Mellanmjölkens Land”, lite ursäktande och nedlåtande. Sverige är ett land som gång på gång visat att vi inte kan ta ställning.

Vi kunde inte bestämma oss om kärnkraftens vara eller icke vara utan valde nån sorts märklig medelväg som innebar att vi först skulle bygga ut och sen lägga ner. Med andra ord: De som röstade sköt upp beslutet till nästa generation.

Vi tog inte ställning under andra världskriget utan viftade glatt med svastikor och hurrade på de tyska soldaterna på genomresa, lät dem hämta hur mycket järnmalm de ville så länge det gick deras väg, för att sen raskt riva ner fanorna och välkomna amerikanerna när krigslyckan vände.

Vi kan inte bestämma oss om EU. Vi ska vara med, med knapp majoritet, men vi ska ändå inte vara med. Vi ska ha undantag, vi ska inte byta valuta (än), vi vill inte skriva ut nationaliteten på körkorten, för det är diskriminerande (eller pinsamt), vilket innebär att vi likförbannat måste ha pass inom EU.

Vi vill inte bestämma oss för vad för politik vi vill ha så då röstar vi på sossarna som är lite av varje och står och velar och så blir det en jävla soppa av det hela.

Nog önskar man att vi som svenskar kunde ta ställning lite oftare, sluta vara så mesiga. Men å andra sidan: Med all önskvärd tydlighet står det klart att det behövs fler alternativ än för och emot. Eller är jag bara så där mesigt svensk och lagom nu?