Skip to content

Enligt Min Humla Posts

Sista maj

Den 31:a maj 2005 går till historien som en mörk dag. En dag då ett par olyckliga beslut trädde i kraft.

Rökförbud
Jag har skrivit om det förut, så att gå igenom min ståndpunkt en gång till vore att bli långrandig. Jag nöjer mig med att än en gång understryka att jag föredrar påbud framför förbud och att då över 80% av befolkningen är icke-rökare så borde det enligt all rimlig logik finnas en jättemarknad för rökfria kaféer och krogar. Argument som ”många feströker” är faktiskt riktigt uruselt då det visar på att en icke försumbar del av icke-rökarna också anser att alkohol och tobaksrök är en trevlig kombination.

Definitiv nedsläckning av Barsebäck
Återigen ett felbeslut. Att genomföra ett beslut som fattades efter en folkomröstning för 25 år sen är fel. Fel därför att behovet ser så annorlunda ut idag. Skillnaden mellan 1980 och 2005 är gigantisk. Utvecklingen går så fort att vad som helst hinner bli inaktuellt på 25 år. Inte minst energibehovet.

Att man sköt avvecklandet av kärnkraften på framtiden berodde på att man ville ge sig själva tid att hitta en alternativ energikälla. Vi har inte hittat någon sån. Vi har säkert inte letat så noga heller. Vår alternativa energikälla nu är skitig kolkraft från Tyskland, Polen, Baltikum och så vidare. Och kärnkraft från öst också för den delen, och det är det märkligaste av allt; om kärnkraft är så otäckt, borde vi inte vilja kontrollera den själva, istället för att överlåta det till nån suput i Ryssland? Trots allt, svenska kärnkraftverk är säkrare än de flesta andra.

Det riktigt tjusiga i kråksången är att svenska politiker är så duktiga på att tala om att miljö är ett globalt problem. Sen köper vi smutsig kolkraft utifrån medan vi slår oss för bröstet och talar om så duktiga vi är som inte har så stora utsläpp. Fast befolkningen får betala lite extra för att röken ska släppas ut på andra sidan av en linje på en karta, och kanske ta en dag extra eller två för att finna deras lungor.

Kärnkraften är ren. Det är den renaste energikälla vi hittat hittills. Dessutom är den effektiv. Vindkraft och solkraft är hittills alltför ineffektivt, och vattenkraften är miljöförstöring på hög nivå. Kol ska vi inte ens prata om.

Det här är en felsatsning. Istället för att lägga pengar på att köpa el utifrån (och att lägga ner Barsebäck är inte gratis heller) så borde vi ha satsat på att utveckla kärnkraften. Den kan göras ännu effektivare och ännu säkrare.

Och vid nästa månadsskifte träder en ny lag gällande fildelning i kraft.
Tidigare har det bara varit förbjudet att sprida. Nu är det även olagligt att ladda ner. Skillnaden är nog egentligen hårfin då all nedladdning förutsätter att någon sprider, och det stora flertalet av de som använder fildelningsprogram såsom Kazaa och DC++ också deltar i spridandet av det de just laddat ner. Men ändå; det blir skillnad. Framför allt som bevisbördan blir annorlunda.

Jag tycker att det är skit, ärligt talat. Fildelandet har givit makten tillbaka till konsumenterna. Strängare lagstiftning och Antipiratbyrån gynnar inte upphovsmännen, utan skivbolagen. Skivbolag som skor sig på andras talang. Så Sony, EMI, MCA, BMG och allt vad de heter går miste om några miljoner. Bu-fucking-hu. En hel del av de mindre skivbolagen är för fildelningen eftersom de inser att det är gratis reklam. Laddar man hem något man gillar kanske man köper skivan, kommer på en konsert, köper en t-shirt eller vad som helst. Utan att skivbolaget behövt lägga ner pengar och energi på att konkurrera om utrymme i mainstreamradio.

Och i slutänden är det så här enkelt: Skivor är för dyra. Åt helvete för dyra. Det är såna oerhörda marginaler pålagda jämfört med vad det kostar att göra en cd. En stor del av det beror på mellanhänder. Mellanhänder som skivbolagen kunde ha kringgått genom att utnyttja teknologin istället för att polera sina flintar och sportbilar. När de väl vaknade upp och började sälja musik online var det försent, och så tar de fortfarande hutlöst betalt för nedladdning av ett album, som inte ens tryckts på skiva.

Skyll er själva!

Är det ok om jag äter medan du röker?

Tidigare publicerad 2004-05-18 på Scriptorium.se

Så var beslutet fattat då. Det blir inget mer rökande på svenska krogar, barer, restauranger, fik, och så vidare. Inget mer rökmoln att skära sig genom för att hitta till baren. Inget mer herrsällskap som bolmar cigarrer till konjaken. Inget mer gentlemannamässigt tändande av söta flickors cigaretter i hopp om att få knulla senare. Det är slut med det.

Jag har inget emot att man sätter standarden till rökfri i en miljö där röken varit standarden. Jag tycker det är bra att man nån gång tar tag i det. 20 % av befolkningen röker har jag läst nånstans, och om det stämmer även på människor i krogför ålder så innebär det alltså att 80 % av de som går på krogen, eller skulle vilja, inte röker. Självklart ska de inte behöva utsättas för rök från oss andra.

Men; varför måste saker lösas med förbud i det här landet? Finns det inga mellanting? Varför inte bara bestämma att på Bosses krog får man röka, men inte på Leffes och inte på Tobbes heller? Nej, så kan man inte göra för då blir det orättvist och är det något svenskar hatar mer än både rökare och förbud så är det orättvisor.

Om 80 % inte röker, då finns det ju en sjujävla marknad ändå, utan förbud. Så varför öppnar inte Leffe eller Tobbe rökfritt självmant? Nog finnsdet väl en anledning?

Självklart gör det det. För det där 80/20 gäller inte på krogen. De där 80 procenten som inte röker tänder ändå på när de kommer ut på krogen. Inte alla såklart, men många av dem. Feströkare. Varför? För att öl, party och rök hänger ihop. Cigarettröken är förbunden med öl på samma sätt som rabarberpaj med vaniljsås.

Om det nu inte går runt ekonomiskt att ha en krog för icke-rökare, vilket jag ändå har svårt att tro, så kunde man ändå ha löst det hela utan förbud. Varför inte påbud istället för förbud? Varför inte subventionera de som väljer att öppna rökfritt? Låt dem slippa arbetsgivaravgifterna på ett par av sina anställda då de är så ansvarsfulla och ser till att dessa anställda får en drägligare arbetsmiljö. Eller gör avdrag på alkoholskatten, eller vad fan som helst. Det finns mängder av såna åtgärder man skulle kunna ta till för att uppmuntra krögare att välja rökfritt. Men nej. Så kan man inte göra. I Sverige ska vi förbjuda saker. Hur skulle det se ut om vi uppmuntrar folk och har oss? Fy! Det där med valfrihet och eget ansvar och så vidare, det gäller bara på pappret och när någon vill ha våra röster.

Jag tycker det är fascinerande att jämföra alkoholism och rökning. Alkoholism klassas som sjukdom. Således får man inte som arbetsgivare avskeda någon på grund av alkoholism. Får är förvisso fromma djur och regler kan kringgås, men officiellt är det ändå så. Rökning är däremot ingen sjukdom, så såvitt jag vet är det fritt fram att kicka folk på grund av deras rökning. Varför denna skillnad? Ett beroende är ett beroende, och således borde rimligen alla beroenden vara sjukdomar, låt vara i olika grad.

Det är fritt fram att spotta på rökare, tala om så korkade de är och hur äckliga de är och att de luktar illa. Rökning förstör inte familjer. Det gör alkohol däremot. Och allvarligt talat; de flesta alkoholister luktar inte särskilt gott heller. (Har jag hört – jag har inget luktsinne. Jag röker men det är oklart om rökningen förstört luktsinnet eller om jag bara är för dum för att ha ett.) Men se, alkoholister är det synd om så därför får man inte säga så.

Nu har jag förstått det så att rökförbudet kommer att innebära att det kommer att finnas särskilt anvisade platser att röka på men där får ingen mat eller dryck förtäras. Varför inte då? Om jag vill sitta i röken och äta, kan jag få göra det då? Om jag inte vill känna vad maten smakar, kan jag få välja det själv tack? Jag har full förståelse och respekt för att man vill städa upp och skydda icke-rökare från passiv rök, men om jag inte vistas i samma rum som dem, kan jag åtminstone få bestämma mina egna villkor då? Eller menar man att passivt matos kommer att störa rökarna? Är det ok om jag äter medan du röker?

Jag hoppas att det kommer att bli riktigt tomt på krogarna, eller att alla kommer att stå och trängas i den där trånga buren som tilldelats rökarna. Inte för att det kommer att hjälpa. När omprövades ett beslut senast i det här landet?

En mörk dag

Den 31:a maj 2005 går till historien som en mörk dag. En dag då ett par olyckliga beslut trädde i kraft.

Rökförbud
Jag har skrivit om det förut, så att gå igenom min ståndpunkt en gång till vore att bli långrandig. Jag nöjer mig med att än en gång understryka att jag föredrar påbud framför förbud och att då över 80% av befolkningen är icke-rökare så borde det enligt all rimlig logik finnas en jättemarknad för rökfria kaféer och krogar. Argument som ”många feströker” är faktiskt riktigt uruselt då det visar på att en icke försumbar del av icke-rökarna också anser att alkohol och tobaksrök är en trevlig kombination.

Definitiv nedsläckning av Barsebäck
Återigen ett felbeslut. Att genomföra ett beslut som fattades efter en folkomröstning för 25 år sen är fel. Fel därför att behovet ser så annorlunda ut idag. Skillnaden mellan 1980 och 2005 är gigantisk. Utvecklingen går så fort att vad som helst hinner bli inaktuellt på 25 år. Inte minst energibehovet.

Att man sköt avvecklandet av kärnkraften på framtiden berodde på att man ville ge sig själva tid att hitta en alternativ energikälla. Vi har inte hittat någon sån. Vi har säkert inte letat så noga heller. Vår alternativa energikälla nu är skitig kolkraft från Tyskland, Polen, Baltikum och så vidare. Och kärnkraft från öst också för den delen, och det är det märkligaste av allt; om kärnkraft är så otäckt, borde vi inte vilja kontrollera den själva, istället för att överlåta det till nån suput i Ryssland? Trots allt, svenska kärnkraftverk är säkrare än de flesta andra.

Det riktigt tjusiga i kråksången är att svenska politiker är så duktiga på att tala om att miljö är ett globalt problem. Sen köper vi smutsig kolkraft utifrån medan vi slår oss för bröstet och talar om så duktiga vi är som inte har så stora utsläpp. Fast befolkningen får betala lite extra för att röken ska släppas ut på andra sidan av en linje på en karta, och kanske ta en dag extra eller två för att finna deras lungor.

Kärnkraften är ren. Det är den renaste energikälla vi hittat hittills. Dessutom är den effektiv. Vindkraft och solkraft är hittills alltför ineffektivt, och vattenkraften är miljöförstöring på hög nivå. Kol ska vi inte ens prata om.

Det här är en felsatsning. Istället för att lägga pengar på att köpa el utifrån (och att lägga ner Barsebäck är inte gratis heller) så borde vi ha satsat på att utveckla kärnkraften. Den kan göras ännu effektivare och ännu säkrare.

Och vid nästa månadsskifte träder en ny lag gällande fildelning i kraft.
Tidigare har det bara varit förbjudet att sprida. Nu är det även olagligt att ladda ner. Skillnaden är nog egentligen hårfin då all nedladdning förutsätter att någon sprider, och det stora flertalet av de som använder fildelningsprogram såsom Kazaa och DC++ också deltar i spridandet av det de just laddat ner. Men ändå; det blir skillnad. Framför allt som bevisbördan blir annorlunda.

Jag tycker att det är skit, ärligt talat. Fildelandet har givit makten tillbaka till konsumenterna. Strängare lagstiftning och Antipiratbyrån gynnar inte upphovsmännen, utan skivbolagen. Skivbolag som skor sig på andras talang. Så Sony, EMI, MCA, BMG och allt vad de heter går miste om några miljoner. Bu-fucking-hu. En hel del av de mindre skivbolagen är för fildelningen eftersom de inser att det är gratis reklam. Laddar man hem något man gillar kanske man köper skivan, kommer på en konsert, köper en t-shirt eller vad som helst. Utan att skivbolaget behövt lägga ner pengar och energi på att konkurrera om utrymme i mainstreamradio.

Och i slutänden är det så här enkelt: Skivor är för dyra. Åt helvete för dyra. Det är såna oerhörda marginaler pålagda jämfört med vad det kostar att göra en cd. En stor del av det beror på mellanhänder. Mellanhänder som skivbolagen kunde ha kringgått genom att utnyttja teknologin istället för att polera sina flintar och sportbilar. När de väl vaknade upp och började sälja musik online var det försent, och så tar de fortfarande hutlöst betalt för nedladdning av ett album, som inte ens tryckts på skiva.

Skyll er själva!

DELLvete

Så här var det.

Jag vaknade en morgon och satte mig min vana trogen vid datorn för att se om det hade hänt nåt i världen. Slog på skärmen, juckade lite på musen. Ingen bild. Monitorlampan indikerade att signal saknades. Kliade mig yrvaket i huvudet innan jag insåg att datorn var avstängd. Men… jag hade inte stängt av den. Slår på dellvetet och får ett meddelande på skärmen:

Previous fan failure

Jaha ja. Att överhetta datorn är inte bra, det inser även jag. Efter ett antal omstarter utan att få nån snurr på fläkten traskade jag så ner på stan för att införskaffa en ny cpu-fläkt. Nu tänkte jag förstås inte på att det finns olika socket, men efter en snabb genomgång om vad jag hade för burk var säljaren säker på vad jag skulle ha, ty den skulle passa till praktiskt taget alla P4:or. Inte min, skulle det visa sig. Jag har ett dellvete.

Plockar isär dellvetet, bort med kylfläns, rengör processorn från kylpasta för att kunna lägga på nytt. Då upptäcker herr F, som ryckt ut för att bidra med en hjälpande hand, att kontakten på fläkten inte passar ihop med kontakten på dellvetet.

Tillsammans tar vi med oss den gamla och den nya fläkten till datorbutiken, visar kopplingar och grejer och försöker lösa problemet. ”Jaså, det är en Dell” säger killen i butiken olycksbådande. Jag suckar. Några fläktar med dylika kopplingar finns inte i butiken. Vi skulle förstås kunna prova att byta själva rotorn, kommer säljaren på, innan han upptäcker att de naturligtvis har slut på just den dimensionen. Vem trodde nåt annat?

Kvarvarande alternativ är då att försöka byta ut kontakten på den nya fläkten, vilket inte lockar särskilt eftersom återköpsrätten därmed hävs. Något slags omvandlare från en koppling till en annan kunde de heller inte sälja till oss. Det andra kvarvarande alternativet är att bygga om kontakten på moderkortet. Det lockar definitivt ännu mindre.

Herr F får dock en snilleblixt. Om vi medelst sockerbit (dunno) kan koppla ihop den ena fläktens sladdar med den andra så får vi två fläktar via en kontakt. (Nuvarande cpu-fläkt är egentligen en chassifläkt, vars luft leds via en lufttrumma in i processorns kylfläns). Låter som en bra idé. Då upptäcker vi att fästena för flänsen i dellvetet inte heller passar ihop med den nya flänsen. Så var det med den saken.

Herr F ringde till Dell för att ta reda på vad det kostar att köpa en originalfläkt från dem. I andra änden av linjen satt ett stolpskott. Stolpskottet bad om en servicetagg. Det kunde inte herr F ge honom eftersom det inte finns någon sådan på chassit. Stolpskottet upplyste då om att servicetaggen även kan ses i Bios. Herr F upplyste stolpskottet om att vi står med datorn i delar här, och att vi faktiskt bara vill köpa en reservdel. Stolpskottet efterlyste datormodell, och fick det. Sen vet jag inte vad han ville, för herr F stod mest och såg förvånad ut, och försökte väl hålla sig för skratt. Efter sisådär en kvart upplyser stolpskottet om att han inte jobbar på Reservdelar. Kom han på det då? Herr F får ett telefonnummer till Reservdelar, som har stängt för dagen. Om stolpskottet kläckt ur sig det tidigare hade vi hunnit ringa till Reservdelar. Man undrar ju – vill inte Dell sälja reservdelar? Är det inte därför de kör med egna kontakter? Titta på deras hemsida och se om ni kan hitta någonstans där man kan köpa reservdelar till sitt dellvete.

Här gav vi upp och satte ihop dellvetet igen. Jag kopplade in alla sladdar och slog i ren desperation igång maskinen. Och se på fan – fläkten snurrade! Jag lät datorn vara igång ett tag och den verkade fungera fint. Gav den lite att bita i genom att spela lite spel, och den fungerade fortfarande fint. Laddade hem ett program för att övervaka temperaturer, det visade att processorn gick för varm trots allt. Inte varmare än att maskinen fungerade, men definitivt för varmt för att det skulle vara bra i långa loppet. Rådgör med herr F som lovar att rycka ut än en gång, nu med kylpasta eftersom jag nu körde utan.

Herr F dyker upp. Än en gång kopplar jag ur dellvetet, nu med fungerande fläkt, och öppnar upp den. Lossar fästen för kylflänsen och lyfter den rakt upp.

Och tror inte mina ögon.

Processorn följer med.

Processorn. Sitter. Fast. I. Flänsen.

Helgjutet. Grejerna går inte att rubba. Det är som att de har smält ihop. Herr F vet inte om han ska skratta eller gråta. Jag har inte lika svårt att välja. Riktigt roligt blir det sen när vi inser att vi nog aldrig får tillbaka prylarna så länge de sitter ihop. För att få processorn på plats måste dess låsmekanism vara uppfälld. Men om den är uppfälld kommer inte flänsen ner.

Det gick faktiskt så långt att herr F började söka på nätet efter en ny processor, och för att få en likvärdig till den jag har nu kommer jag att få punga ut med sisådär 1500 spänn som jag inte har. Likvärdig som processorn som det inte är nåt fel på, förutom att det sitter en stor jävla kylfläns på dess rygg. Det är då Drottningen får en snilleblixt.

Om saker kan smälta ihop, så kan de smälta isär. Om processorn klarar 79 grader Celsius under en längre tid i datorn, så klarar den 75 grader Celsius i… ugnen!

Logiken är odiskutabel, men det bar mig emot att lägga en processor i ugnen, det ska sägas. Eller som herr F sa: Det här ger en helt ny dimension till uttrycket grilla processorn.

Efter att ha ugnsbakat processor/kylfläns-hybriden i några minuter på 75 grader plockade jag ut grejerna, petade försiktigt på processorn som genast släppte sitt grepp om sin kompis kylfläns. Den desperata lösningen funkade. Min gissning är att delarna snarare hade sugit fast i varandra. Två helt släta ytor kan göra det, har jag ett vagt minne av från fysiken i skolan. När saker dessutom värms upp och kyls av så sväller de och krymper också.

Så efter att ha låtit grejerna svalna applicerades kylpasta, saker sattes på plats, dellvete stängdes, sladdar kopplades in, dellvete startades och…

Fläkten står stilla.

Fläktjäveln. Står. Stilla.

Och nu är jag helt villrådig. Den enda logiska förklaring jag kan komma på är att det är ett glapp i en sladd eller en kontakt, men jag kan inte ta reda på det eftersom jag inte har en aning om hur man hanterar en voltmätare. Om det ens heter så. Nu förstår jag varför jag skulle ha varit med på fler fysiklektioner.

Nåväl. Herr F vill inte pilla mer på mitt dellvete. Jag klandrar honom inte. Det enda vi gemensamt lyckats med är att laga de följdfel som har uppstått av lagningsförsöken.

Efter att ha haft dellvetet avstängt i några dagar slog jag idag igång den av ren tristess. Och… fläkten snurrar. Jag har ingen aning om varför den snurrar (annat än att det är dess jobb, men det har den ju inte brytt sig om tidigare) eller hur länge den tänker göra det, men den snurrar. Kanske har RAM-minnena gått in och medlat i strejken? Kanske kapitulerad moderkortet inför hot om sympatistrejker från grafikkortsfläkt och elaggregatsfläkt?

Beats me.

Sluta röka

Du kommer att må så mycket bättre om du slutar röka!

Oh, really? Det första som hände när jag hade slutat var att jag blev sjukare än jag någonsin varit i vuxen ålder. Det tog nån vecka, minst, att återfå alla krafter efter den sjukan. Om jag mår bättre än innan jag slutade röka? Inte märkbart. Däremot har jag gått upp i vikt, och det mår jag inte bra av. Varken fysiskt eller psykiskt.

Du får bättre kondition om du slutar röka!

Eh, näe? Jag flåsar värre än ett gammalt dragspel. Faktum är att jag tycker att jag har sämre kondition nu än tidigare. Kanske för att lungorna skrumpnar ihop nu när jag inte exercerar dem genom att dra ner rök i dem.

Du får bättre hy om du slutar röka!

Om man med ”bättre hy” menar ”mer finnar, helst av typen som inte går att klämma utan bara vätskar och sen blir stora sår så man ser ut som en spetälsk i ansiktet” så, ja.

Du får bättre ekonomi om du slutar röka!

Om inte minutenjävlaautomaten snor de pengar man inte röker upp kanske.

Du får tillbaka luktsinnet om du slutar röka!

Det har jag inte heller märkt av, men det är jag nog mest tacksam över eftersom jag är säker på att jag går miste om fler stanker än dofter. Dock ska det sägas att jag är aningen mindre täppt i näsan nu.

Blodcirkulationen blir bättre om du slutar röka!

Sant. Och när blodcirkulationen kommer igång så känner man hur ont man egentligen har i ryggen. Den där läkaren som sa åt mig att mitt ryggont kunde bero på just taskig blodcirkulation ska ha ett kok stryk, för jag har ondare än någonsin nu. Den förbättrade blodcirkulationen märks också av i form av känsligare tandkött som blöder för ingenting, och tandvärk lite nu och då vid en visdomstand i nederkäken. Trevligt värre.

Du lever längre om du slutar röka!

Säkert, men är det värt det? Att röka är ju tydligen både tufft och nyttigt.

Väderkvarnar

Centrum mot Rasism har anmält GB Glass till diskrimineringsombudsmannen (DO). Anledning? Nogger Black är rasistiskt.

Jag häpnar. Jag trodde det var ett sent aprilskämt. Men tyvärr är det tydligen inte det.

Stig Wallin, ordförande i Centrum mot Rasism, ska ha sett reklamkampanjen för Nogger Black där det står:

”Nogger + Lakrits = Sant”

och genast utläst det som:

”Nigger + Lakrits = Sant”

Det kanske säger mer om Stig Wallin än om GB Glass.

Allvarligt talat. För länge sen skojade jag om att GB Glass var ett smygrasistiskt företag eftersom de hade en glass som hette Nogger. Aldrig i min vildaste fantasi trodde jag väl att någon skulle tro det på allvar. I min tes använde jag även 88:an som bevismaterial. 88 är ett tal som används som ”kod” i rasistiska kretsar. H är den åttonde bokstaven i alfabetet, 88 är således HH och står inte för Helly Hansen utan för Heil Hitler. Det visar hur fyndiga och hemliga våra mentala kalhyggen är, och att de kan alfabetet. Åtminstone fram till H.

Hur som helst. Nu, med Nogger Black är bevisen vattentäta: GB är rasistiskt. Skydda oss från den rasistiska glassen! Och när man börjar titta närmare på GB:s sortiment så finns det flera tveksamheter. Magnum är vapenglorifierande. Dajmstruten kan vara orsaken till att unga flickor känner sig tvungna att ställa upp på analsex.

Men varför bara jaga glassar? Det finns så mycket unket i samhället. Kaffe Latte t ex, det låter ju som Kaffe Blatte, och är brunt. Jag bidrar själv till rasismen genom att använda en deodorant som heter Tulipàn Negro. Man borde inte få prata om fett i plural (fetter) eftersom det låter som slang för kvinnliga könsorgan, på göteborgska eller värmländska.

Stig Wallins och Centrum mot Rasisms kamp mot glass må likna Don Quijotes kamp mot väderkvarnarna, men egentligen är det ju en bra sak. För det måste väl ändå tyda på att rasismen är så till den milda grad utrotad i Sverige att Centrum mot Rasism måste leta efter något att bråka om för att hävda sitt eget existensberättigande? Det är ju underbara nyheter för alla invandrare i Klippan, Sjöbo och alla andra ställen som genom åren uppmärksammats för rasistdåd, korsbränning och allt vad det nu må vara. Och alla Muhammed och Hassan därute som inte längre kommer att nekas arbete för att de har fel namn. Det här är positiva nyheter.

Näe, Centrum mot Rasism och Stig Wallin gör sig själva till åtlöje. De skadar alla som för en kamp mot rasismen och de förstör trovärdigheten och rycker undan mattan för alla som försöker upplysa. Inklusive sig själva. Jag kan bara undra varför man gör ett sånt här korkat utspel. För att dra uppmärksamhet till sig själva? All publicitet är bra publicitet heter det, men alla regler har undantag. Eller – är Stig Wallin eller någon annan delägare i GB Glass månne? För bättre gratisreklam än så här kan väl knappast Nogger Black få.

Moment 22

Nu är jag sur. Riktigt sur.

Promenerade ner på stan idag, jag och Drottningen. För att ta det tråkigaste först så började vi med apoteket där jag behövde hämta ut lite piller. I mitt stilla sinne trodde jag att jag genom att börja där skulle slippa undan den värsta rusningen av allehanda hypokondriska pensionärer. Det var tydligen helt fel.

Apoteket är en helt fantastisk inrättning. En vardagsbyråkratisk idioti som antagligen saknar motstycke annat än i DDR.

Först köar man för att få ynnesten att lämna ifrån sig sitt recept. Då får man en kölapp.
Sen väntar man i en hörna full av näradöden-upplevelser i form av skinntorra gamla tanter och farbröder. I fyrtiofem minuter! Det är fruktansvärt deprimerande, vilket i mitt fall då är extra ironiskt då det är just antidepressiva mediciner jag köar för. Om inte situationen vore så eländig hade jag antagligen skrattat åt ironin. Nu blev jag mest bara förbannad. Hur kan det ta fyrtiofem minuter att plocka fram en ask Zoloft? Det är ju knappast som med viss antibiotika som tillverkas på plats. Nu tänker säkert nån invända att det säkert beror på att någon annan av de cirka tjugofem kunderna som var före hade ett särdeles knepigt recept och att det påverkade min väntetid eftersom man tar kunderna i kronologisk ordning. Fel. Man tar dem inte alls i kronologisk ordning. Man hoppar hejvilt i turordningen. Man hoppar upp på nummer som kommer efter mitt också. Man har inte mindre än sju tomtar i vita rockar som går runt och ser ut som om de inte kunde vara tröttare om de så tullade lite på sömnmedlen bakom disken. Sju! Ändå tar det fyrtiofem minuter att ge mig min ask med jävla piller.

När det så slutligen är min tur ska människan stå och viska till mig när jag ska äta mina piller, hur mycket och så vidare. Jag hör inte ett skit av vad hon viskar. Inte för att det spelar nån roll – jag vet när och hur jag ska äta dem. Min läkare har berättat det för mig, och dessutom står det mycket pedagogiskt på asken också. Viskar gör hon antagligen för att ingen annan på apoteket ska höra. Det vore bättre för alla parter om hon höll käften istället och såg till att få lite ruljans på eländet så folk får sina mediciner innan deras sjukdomar i kombination med tristess tar död på dem.

Tror ni jag får gå nu? Nej, nu ska jag köa till kassan förstår ni. Där sitter en (!) människa. En. Som sköter två kassor parallellt. Det är så genomtänkt att det inte är klokt. Medan jag stoppar ner pengar i plånboken kommer en zombie med rullator och bokstavligen kör på Drottningen. Nämnda zombie har betalat i kassan på andra sidan men vill av någon anledning inte gå ut genom den dörren, varvid hon ska klämma sig mellan väggen och kassaplatsen mot vår utgång. Drottningen, som ställt sig där för att hålla sig ur vägen medan hon väntar på mig, blir alltså påkörd. För kärringar med rullatorer behöver inte visa någon som helst hänsyn eller respekt för sina medmänniskor. Inte ens tillräckligt mycket respekt för att fräsa åt dem att flytta sig och släppa fram gamla människor. Nejdå. Kör på dem bara. Sikta på hälsenorna.

När jag kom ut från helvetet på jorden var jag så arg att jag för första gången på mycket länge kände en nästan övermäktig lust att sparka sönder någonting. Och då hade det roliga bara börjat.

Vi fikade lite. Det var bra för att få varva ner. Trevligt fik, goda mackor även om jag naturligtvis var tvungen att välja en som var extra torr. Och sen gömde servitrisen kaffet så man fick gå och tigga om påtår.

Så spatserade vi vidare, traskade på måfå in och ut ur galleriorna. Nästa vredesutbrott orsakades av Akademibokhandeln.

En stor skylt i taket förkunnade att SSK (Södertälje SportKlubb för de som skiter i det) skrivit historia förra helgen. På något sätt knöts det ihop med någon som skrivit en bok om Södertälje på sådant sätt att det framstod som att han hade skrivit den boken förra helgen. Eller möjligen sen förra helgen. Men det var inte det som gjorde mig arg.

Skylten förkunnade också att personen ifråga skrivit en bok om ”Södertälge”. Är det inte alldeles enastående pinsamt att en bokhandel inte kan stava? Inte ens till staden de är placerade i? Inte ens till ämnet i boken de försöker pracka på kunderna?

Det finns två acceptabla stavningar av Södertälje. Dels den jag skrev i förra meningen, och dels den mer ålderdomliga Södertelge (ursprungligen bara Telge). Jämför: Gävle – Gefle. Men spela roll – folk får ju skriva hur de vill bara man förstår vad de menar. Och förstår man inte vad de menar så är det inte deras problem.

Sen började vi springa in och ut ur klädaffärer. Av någon anledning fick jag för mig att jag skulle titta på jeans, trots att jag vet att det är en ständig källa till ilska. Så även den här gången.

Anledningen är att jag började titta bland de billigare, lite udda jeansen. De som sticker ut lite, som inte är så fantasilöst vanliga och konservativa och som jag dessutom har råd med. Men de finns inte i min storlek. De finns inte ens i något som närmar sig min storlek. Levi’s 501 finns däremot i min storlek, men de är svindyra och dessutom kan jag inte ha dem. Passformen är så überjävlig att jag inte får på mig dem ens i en storlek större än jag borde ha. Kanske fanns där ett par Diesel jag kunde ha men de börjar på tolvhundra spänn och såna pengar skulle inte falla mig in att betala ens om jag hade dem.

Så vi vandrade vidare bland klädaffärerna och jag blev alltmer förbannad över att allting är i så små storlekar. Det är fullständigt omöjligt att hitta ett par jeans med en benlängd på 36 tum (förutom ovan nämnda svindyra, tråkiga, misspassande 501:or). Däremot finns det hur många par jeans som helst med benlängd 30 tum. 30!? Vem fan är 30 tum i benlängd och handlar på manavdelningen? Drottningen är pytteliten och föredrar 32 tum för att 30 är aningen för kort för henne. Hur stor efterfrågan bland män kan det rimligen finnas på byxor som är för små för henne?

Jag är förvisso lång. 193 cm räknas väl som rätt långt. Men det är inte överdrivet långt, och nog måste det väl finnas fler än jag som inte vill gå runt och se ut som om vi väntar på tidvattnet? Man kan hitta ett par jeans i benlängd 36, men då är det ett midjemått på 38. Tack för den förolämpningen. Nog för att jag har ett par kilon runt magen som jag gärna blir av med, men jag behöver inte ett tält.

Valmöjligheterna är alltså följande:
Antingen snygga jeans som jag har råd med, men som jag inte kan ha. Eller fula, skittråkiga svindyra jeans i rätt storlek. Jag får nog gå en kurs och lära mig att sy mina egna kläder.

Slutligen ramlade vi in på nån fin herraffär på vägen hem. De hade de tristaste jeans jag någonsin sett. För 1200 spänn. För det var nåt flådigt märke som slödder som jag aldrig hört talas om. Jag skiter faktiskt i vad det står på den lilla lappen på insidan av byxorna. Det är inte den jag betalar för. De hade en helt vanlig sladdrig t-shirt för 1298 också. Helt fantastiskt.

När jag ändå är igång och gnäller måste jag också fråga vad det är för folk som handlar på Designtorget på Götgatan i Stockholm. De har massor med ganska fula saker som kostar plenty, men det bästa var att de hade ett bord med barnsaker. Designade, svindyra barnsaker. Jag höll på att få en hjärnblödning när jag hittade ett barnpussel i form av en giraff (eller nåt djur åtminstone) bestående av sex stora bitar, i olika färger. Det var en ful giraff. Jätteful. Såna där barnpussel är ofta fula, men de stimulerar väl barnens sinnen och det är ju bra. Men varför behöver de vara designade och kosta 150 spänn? 150 spänn för ett sexbitars träpussel! Ge mig tillgång till en träslöjdssal så lovar jag att jag kan göra ett minst lika funktionellt och fult pussel av en björkklabbe ur farsans vedhög.

Och folk köper uppenbarligen skiten, annars skulle man inte ta såna priser som man gör. Helt otroligt. Marknadsekonomi borde innebära att efterfrågan styr priset, men det där stämmer inte längre. Det verkar mer och mer som att priset styr efterfrågan. Om något är dyrt så vill folk ha det. Inte för att det är bättre eller snyggare utan för att det är dyrt. Kan man dessutom klämma dit en stor logotyp och få människor att betala för att göra reklam för företaget så gör de det så gärna, för då ser ju alla andra vad man har råd med, fast man egentligen inte alls har det. Det bästa exemplet på det är kanske Diesel; det enda jeansmärke som på allvar kunnat ta upp konkurrensen med Levi’s. Något som så många andra tillverkare misslyckats med. Hur? Genom att vara dyrare. Alla andra dumskallar försökte sig på bättre kvalitet, lägre pris, egen design. Diesel klev in och var dyrare, och då vill alla ha dem. Strålande affärsidé.

Nu har jag uppenbarligen helt tappat tråden. Jag tror att den här anekdoten visar varför jag behöver mina antidepressiva mediciner:

För att orka hämta ut dem.

Sexualbrottsproblematik

Hur klarar man upp brott som inte begåtts?

För en tid sedan tittade jag på TV4:s Kalla Fakta. En dokumentär som hette ”Den Andra Våldtäkten” där en mycket modig ung tjej berättade om sina upplevelser efter ett övergrepp. Hur hon blivit bemött av polis och rättsväsende, och vi tittare fick se hennes reaktion när hon fick se domen (som hon själv fick söka upp i nåt arkiv). Domen framstod som ett hån, det syntes och det kändes.

Men Evelina tillhör åtminstone de som orkar slåss, blir trodda och slutligen också får sin våldtäktsman fälld. Det presenterades en del skrämmande statistik senare i programmet. Citerar direkt från TV4:s hemsida :

”Varje år våldtas 20.000 flickor och kvinnor i Sverige men bara en tiondel av de utsatta kvinnorna anmäler brottet.”

Enligt Kalla faktas granskning över våldtäktsanmälningar på personer över 15 år leder var tionde anmälan till åtal och mindre än en av hundra inträffade våldtäkter leder till en fällande dom enligt en ny forskningsrapport.”

Om man börjar titta lite närmare på den här statistiken så blir det intressant.
För det första: De 20 000 våldtäktsoffren inkluderar mörkertal, och mörkertal befinner sig nånstans mittemellan fiktion och godtagbara gissningar. Då kan vi räkna bort 18 000 påhittade offer. Kvar är då 2 000 som anmält våldtäkt och alltså hävdar att de har blivit utsatta för ett brott. Av dessa skulle då alltså 200 fall leda till åtal.

Sen säger man att mindre än en av hundra, alltså en procent, inträffade våldtäkter leder till en fällande dom. Det låter ju väldigt lite. Problemet här är att vi inte vet om de inkluderar mörkertalen eller inte. Är det en procent av de påstådda 20 000 eller av de 2 000 som faktiskt anmälts? Om det är en procent av 20 000 så är det ju inte så konstigt eftersom 18 000 av dessa inte anmälts. Och en procent av 20 000 är 200, precis samma som antalet åtal alltså.

Vad Kalla Fakta gör här är alltså att försöka kollra bort oss med siffror. De vill få oss att tro att kvinnor inte går säkra, att de inte blir trodda av rättsväsendet och att rättsväsendet inte fungerar. Varför vill de att vi ska tro det? Jag har ingen överdriven tilltro till rättssamhället eftersom det består av människor och människor gör misstag, har fördomar och dåliga dagar och är cyniska och trötta och allt vad det nu må vara som gör att vi inte får våra fall rättvist granskade, men jag förstår inte varför Kalla Fakta inte istället gör ett program om de som har tagit fram den ovanstående statistiken.

Det kvarstår en del av den där statistiken att diskutera: Om bara var tionde anmälan leder till åtal så innebär det alltså att 90% av utredningarna läggs ner. Där har vi den verkligt skrämmande delen i statistiken. Där kan man snacka om att inte bli trodd.

Men precis som med allt annat finns det antagligen anledningar. En anledning till att en utredning läggs ner kan ju faktiskt vara att brottet aldrig ägt rum. En annan kan vara att man aldrig hittar någon misstänkt att åtala. Fullt godtagbara anledningar enligt min lekmannamässiga åsikt.

Det är just det som är det stora problemet med sexualbrott – de är oerhört svåra att bevisa. Inte att bevisa vem, det löser man med hjälp av DNA, utan att bevisa att brottet ens ägt rum. Mord är lättare att bevisa: Man har en död kropp att visa upp. Eller rån: Övervakningskameran visar en kille med Musse Pigg-mask och AK-4, och det fattas pengar i kassan. Även misshandel är lätt att bevisa då skadorna talar för sig även när det inte finns vittnen.

Men sexualbrott är något annat. Man kan bevisa att två eller flera personer haft sexuellt umgänge, men hur bevisar man att det skedde utan medgivande från en part? Till skillnad från mord och misshandel är sex något som då och då sker i samtycke. Det är därför sexualbrott är så speciellt och det är antagligen därför så många utredningar läggs ner på tidigt stadium – man måste helt enkelt börja med att fastställa att ett brott ens begåtts innan man kan gå vidare.

Det gastas mycket om den nya sexualbrottslagen som träder i kraft snart. Jag är rädd att de som hyllar den snart blir besvikna, för såvida det inte innebär att det räcker med att peka på någon för att denne ska bli dömd så lär det heller inte bli någon skillnad.

Här kan man förstås argumentera om offrens rätt att bli trodda. Visst, men den utpekade förövaren då? Förtjänar inte han att bli trodd? Än så länge lever vi i ett rättssamhälle där man är oskyldig tills motsatsen bevisats. Såvida man inte är hockeyspelare och ägnar sig åt gruppsex på hotellrum.

Så för att återknyta: Varför vill Kalla Fakta att vi ska tro att alla som blir friade (om nu någon blir friad, det råder ju viss statistisk osäkerhet på den punkten) egentligen är skyldiga? Varför ska vi tro att det går runt 20 000 eller fler våldtäktsmän därute? Tänk om rättsväsendet faktiskt gjort sitt jobb och dömt de skyldiga och friat de oskyldiga? Tänk om det ”bara” är 200 kvinnor som utsätts för våldtäkt? Tänk om det ”bara” är 20?

Jag tror att det är en fruktansvärd upplevelse att utsättas för en våldtäkt, men jag tror också att det är nästan lika fruktansvärt att bli utpekad som våldtäktsman, och vara oskyldig. Det spelar ju tydligen ingen roll att man blir friad, för det beror ju bara på att rättsväsendet är kvinnofientligt.

Så jag tänkte avsluta med ett par tips.

Till kvinnorna:

  • Klä på dig. Ordentligt. Visa så lite hud som möjligt. Burkha är att föredra.
  • Var inte onykter.
  • Var inte trevlig, det kan misstolkas som flirtigt.

Till männen:

  • Ha alltid en advokat i släptåg.
  • Skriv kontrakt innan själva sexet inleds. Använd följande mall:
  • Jag, [namn och personnummer], godkänner att [namn och personnummer] bedriver otukt med mig på följande vis:
    [Bocka av alla tänkbara varianter och perversioner i en lista och skriv under]

  • Tänk på att undertecknandet av kontraktet ska bevittnas av två utomstående parter för att vara giltigt.
  • Du förstår väl att advokaten måste närvara under akten också va?
  • Gör paus med jämna mellanrum för att fråga om hon fortfarande tycker att det är ok, för hon har rätt att ändra sig när som helst.

Om inte annat lär ovanstående punkter fungera utmärkt som preventivmedel!

Alexander Lukas

Det finns två kategorier människor som ibland verkligen gör mig illamående: Människor med tur, och optimister. Påfallande ofta är de en och samma.

Det är inte så svårt att vara optimist när man har flyt. Det är ingen konst att gå runt och kläcka ur sig klämkäckheter till sin omgivning och antyda att saker ordnar sig bara man tänker positivt. Hittills har jag aldrig råkat på en optimist som insett att det kan vara precis tvärtom; att deras positiva syn på tillvaron beror på att de har tur, istället för att som vanligt hävda att deras positiva tänkande ger dem tur.

Dessutom är det resonemanget rent förolämpande för oss andra. Vi som inte går omkring och hävdar att saker löser sig bara man tror. Detta eftersom resonemanget indirekt säger att vi får skylla oss själva att saker inte går som vi vill, eftersom vi inte är av den rätta tron.

Positivismen är inte helt olik religiös fundamentalism på det viset. Underliggande anklagelser såsom ovanstående, ändlösa omvändelseförsök och rabblanden av mantran. När man har det tungt säger positivisten ”tänk positivt” och den religiöse säger ”be till Gud”.

Men allt löser sig inte genom positivt tänkande, och den som hävdar det – och menar det – är mer än lovligt naiv. Eller bortskämd med tur. Som Alexander Lukas. Han förstår inte bättre.

Om Alexander Lukas befunnit sig i Khao Lak när tsunamin slog till så hade all fisk spolats in på hans rum, medan han själv var ute på en elefanttur i bergen förstås. Så han hade kommit tillbaka, sett att det var lite blött, undrat vad som hänt, och sen hade han öppnat hotellrumsdörren och det hade ramlat ut tonvis med fisk. Fisk som Alexander Lukas sen kunnat sälja och tjäna pengar.

Om jag hade varit i Khao Lak däremot så hade jag sprungit som en idiot, nästan hunnit undan vattnet men till slut tvingats greppa tag i en palm att klättra upp i för att klara mig undan bråte. Jag skulle klara mig med en bruten fot eller så, och sen skulle jag hålla i mig krampaktigt i palmkronan. Men där skulle det sitta en apa. Apan skulle vara av den arga typen och anse att det var hans palm. Bara hans. Så den skulle bita mig och jag skulle göra allt jag kunde för att inte ramla ner. Slutligen skulle jag dock kunna sätta mig i säkerhet, krypandes genom tonvis av lera och med otaliga apbett i armarna. Efter en massa strulande (UD skulle förstås inte låta mig flyga hem till Sverige för att jag inte finns med på listorna över saknade eller nåt annat dumt) skulle jag slutligen komma hem, och sen skulle tyna bort i rabies efter betten från apjäveln, allt medan Alexander Lukas skulle ha åkt runt och hållit föredrag om hur han ”vände en katastrof till framgång” och ”såg möjligheter istället för motgångar”.

Och sen får väl någon annan bedöma om Alexander klarade situationen bättre än jag för att han är av den rätta tron, eller om han är av den rätta tron för att Fru Fortuna håller sin hand över honom. Om jag bara är en gnällspik eller om Alexander saknar verklighetsförankring.

Och sen kan ni klura på den här också: Om två Alexander Lukas-figurer, med exakt lika mycket flyt och optimism, duellerar – vad händer då?

Paragrafryttare

Häromdagen fick jag höra talas om en kille, vi kan kalla honom Torkel, som skrivit kontrakt på en hyresrätt, utan att ha sett den först. Det var väldigt besvärligt att få en tid att titta på den eftersom den tidigare hyresgästen inte gick att få tag på, men till slut fick Torkel följa med besikningsmannen till lägenheten när den skulle kontrolleras. Besiktningsmannen fann, bland annat, följande fel:

  • Trasigt kylskåp
  • En ugn som inte gick att öppna
  • Hål i väggarna
  • En invandrarfamilj!

Det visade sig att den tidigare hyresvärden hyrt ut i andra hand, svart förstås, och sen inte ens meddelat sina gäster om att h*n sagt upp lägenheten. Så där står en besiktningsman och försöker förklara att de inte får bo där, de förstår inte vad han säger, och mitt i alltihop står Torkel som ska flytta in och känner sig antagligen som ett arsle. Ut med er, svartskallar, här ska jag bo!

Hyresvärden var åtminstone hygglig nog att ordna så den olagligt boende invandrarfamiljen fick flytta till en jourlägenhet rakt över gatan, något de nog knappast var skyldiga att ordna egentligen. Men man kan ju inte ställa folk på bar backe om man inte är fullständigt hjärtlös, och ett visst ansvar kände de nog gentemot människor som trots allt bott i deras fastighet och blivit lurad av deras hyresgäst. Här finns dock en märklighet.

Torkel erbjöd sig att ta jourlägenheten istället. Han menade att det enklaste för alla parter vore att han flyttade in i den tomma jourlägenheten och att familjen helt enkelt bodde kvar där de bodde. Men se det gick inte, för Torkel hade ju skrivit ett kontrakt! Dessutom var ju den andra lägenheten en jourlägenhet och såna får man ju faktiskt inte hyra ut till vem som helst, för de ska ju finnas tillgängliga för utsatta människor som behöver dem. Som den där invandrarfamiljen.

Hur svårt ska det vara att lösa egentligen? Det måste väl ändå vara enklare att skyffla om lite i pappren än att baxa runt familjer, så nog borde man väl ha kunnat göra om Torkels lägenhet till jourlägenhet och vice versa med ett par stämplar? Och det där med att han hade skrivit ett kontrakt… Det är nåt typiskt svenskt byråkratiskt över det. Vi är så kära i våra papper att kontraktet i sig är mer värt än överenskommelsen det omfattar. För ett kontrakt är ju just det, en överenskommelse mellan två parter. Jag förbinder mig till det här och du till det här och för säkerhets skull så skriver vi det på en bit papper och arkiverar det så att ingen av oss kan hävda att överenskommelsen aldrig har träffats. Så om bägge parter är överens om att överenskommelsen inte fungerar, av en eller annan anledning, då är det bara att riva kontraktet.

Eller ta det här exemplet: Här i Södertälje har det varit massor med skriverier om kommande kommunal personalfest för alla kommunalt anställda. Nu har det emellertid blivit uppskjutet på grund av naturkatastrofen i Sydostasien. Det verkade helt enkelt inte lämpligt just nu. Till saken hör dock att flera kommunalanställda har haft invändningar mot den här festen tidigare, tycker att det är slöseri med resurser och att om man nu vill kasta ut pengar så kan man ju dela ut dem i kontanter i form av löneförhöjning istället. Och nu när det som har hänt har hänt så har man då föreslagit att kommunen borde ställa in festen och donera pengarna till Röda Korset istället.

Men se, det kan man inte heller göra, för det finns minsann regler för hur man som kommun får skänka pengar. Jaha, och? Vem ska göra nåt åt det? Ska regeringen komma farande med stora pekpinnen och säga åt Södertälje att de är stygga och kommer att få nån sorts bestraffning? Om inte regeringen redan har grävt sin egen grav så kommer den att göra det då, och även om svenska folket inte i första taget går man ur huse för att kräva bättring så kommer man att göra det då. Skicka pengarna dit de behövs.

Det är samma sak här som med kontraktet tidigare: Vi skulle gärna göra så men det går inte för det finns regler. Talesätt som ”regler är till för att följas” speglar så väl den svenska mentaliteten.

Regler är inte alls till för att följas. Regler är till för att förhindra att det ena eller det andra obehagliga händer. Regler är skapade av samhället som är skapat av människor, inte tvärtom. När situationen så kräver måste man faktiskt kunna blunda för att ett par regler, vara lite flexibel och se till att styra upp saker och ting. Regeln i sig har blivit viktigare än anledningen till att den skapats.

Jag är säker på att anledningen till det tröga svenska agerandet i sydostasien har att göra med regler också. Ingen vågar fatta ett beslut eftersom det vore att bryta mot reglerna att sätta igång saker innan man har haft ett möte, och möte kan man ju inte ha förrän alla behagar komma till jobbet så då sitter alla där och glor dumt i väggen och gör ingenting. Den enda regel någon ansvarig person vågade trotsa var mobiltelefonförbudet på teatern…