Skip to content

Enligt Min Humla Posts

Moment 22

Nu är jag sur. Riktigt sur.

Promenerade ner på stan idag, jag och Drottningen. För att ta det tråkigaste först så började vi med apoteket där jag behövde hämta ut lite piller. I mitt stilla sinne trodde jag att jag genom att börja där skulle slippa undan den värsta rusningen av allehanda hypokondriska pensionärer. Det var tydligen helt fel.

Apoteket är en helt fantastisk inrättning. En vardagsbyråkratisk idioti som antagligen saknar motstycke annat än i DDR.

Först köar man för att få ynnesten att lämna ifrån sig sitt recept. Då får man en kölapp.
Sen väntar man i en hörna full av näradöden-upplevelser i form av skinntorra gamla tanter och farbröder. I fyrtiofem minuter! Det är fruktansvärt deprimerande, vilket i mitt fall då är extra ironiskt då det är just antidepressiva mediciner jag köar för. Om inte situationen vore så eländig hade jag antagligen skrattat åt ironin. Nu blev jag mest bara förbannad. Hur kan det ta fyrtiofem minuter att plocka fram en ask Zoloft? Det är ju knappast som med viss antibiotika som tillverkas på plats. Nu tänker säkert nån invända att det säkert beror på att någon annan av de cirka tjugofem kunderna som var före hade ett särdeles knepigt recept och att det påverkade min väntetid eftersom man tar kunderna i kronologisk ordning. Fel. Man tar dem inte alls i kronologisk ordning. Man hoppar hejvilt i turordningen. Man hoppar upp på nummer som kommer efter mitt också. Man har inte mindre än sju tomtar i vita rockar som går runt och ser ut som om de inte kunde vara tröttare om de så tullade lite på sömnmedlen bakom disken. Sju! Ändå tar det fyrtiofem minuter att ge mig min ask med jävla piller.

När det så slutligen är min tur ska människan stå och viska till mig när jag ska äta mina piller, hur mycket och så vidare. Jag hör inte ett skit av vad hon viskar. Inte för att det spelar nån roll – jag vet när och hur jag ska äta dem. Min läkare har berättat det för mig, och dessutom står det mycket pedagogiskt på asken också. Viskar gör hon antagligen för att ingen annan på apoteket ska höra. Det vore bättre för alla parter om hon höll käften istället och såg till att få lite ruljans på eländet så folk får sina mediciner innan deras sjukdomar i kombination med tristess tar död på dem.

Tror ni jag får gå nu? Nej, nu ska jag köa till kassan förstår ni. Där sitter en (!) människa. En. Som sköter två kassor parallellt. Det är så genomtänkt att det inte är klokt. Medan jag stoppar ner pengar i plånboken kommer en zombie med rullator och bokstavligen kör på Drottningen. Nämnda zombie har betalat i kassan på andra sidan men vill av någon anledning inte gå ut genom den dörren, varvid hon ska klämma sig mellan väggen och kassaplatsen mot vår utgång. Drottningen, som ställt sig där för att hålla sig ur vägen medan hon väntar på mig, blir alltså påkörd. För kärringar med rullatorer behöver inte visa någon som helst hänsyn eller respekt för sina medmänniskor. Inte ens tillräckligt mycket respekt för att fräsa åt dem att flytta sig och släppa fram gamla människor. Nejdå. Kör på dem bara. Sikta på hälsenorna.

När jag kom ut från helvetet på jorden var jag så arg att jag för första gången på mycket länge kände en nästan övermäktig lust att sparka sönder någonting. Och då hade det roliga bara börjat.

Vi fikade lite. Det var bra för att få varva ner. Trevligt fik, goda mackor även om jag naturligtvis var tvungen att välja en som var extra torr. Och sen gömde servitrisen kaffet så man fick gå och tigga om påtår.

Så spatserade vi vidare, traskade på måfå in och ut ur galleriorna. Nästa vredesutbrott orsakades av Akademibokhandeln.

En stor skylt i taket förkunnade att SSK (Södertälje SportKlubb för de som skiter i det) skrivit historia förra helgen. På något sätt knöts det ihop med någon som skrivit en bok om Södertälje på sådant sätt att det framstod som att han hade skrivit den boken förra helgen. Eller möjligen sen förra helgen. Men det var inte det som gjorde mig arg.

Skylten förkunnade också att personen ifråga skrivit en bok om ”Södertälge”. Är det inte alldeles enastående pinsamt att en bokhandel inte kan stava? Inte ens till staden de är placerade i? Inte ens till ämnet i boken de försöker pracka på kunderna?

Det finns två acceptabla stavningar av Södertälje. Dels den jag skrev i förra meningen, och dels den mer ålderdomliga Södertelge (ursprungligen bara Telge). Jämför: Gävle – Gefle. Men spela roll – folk får ju skriva hur de vill bara man förstår vad de menar. Och förstår man inte vad de menar så är det inte deras problem.

Sen började vi springa in och ut ur klädaffärer. Av någon anledning fick jag för mig att jag skulle titta på jeans, trots att jag vet att det är en ständig källa till ilska. Så även den här gången.

Anledningen är att jag började titta bland de billigare, lite udda jeansen. De som sticker ut lite, som inte är så fantasilöst vanliga och konservativa och som jag dessutom har råd med. Men de finns inte i min storlek. De finns inte ens i något som närmar sig min storlek. Levi’s 501 finns däremot i min storlek, men de är svindyra och dessutom kan jag inte ha dem. Passformen är så überjävlig att jag inte får på mig dem ens i en storlek större än jag borde ha. Kanske fanns där ett par Diesel jag kunde ha men de börjar på tolvhundra spänn och såna pengar skulle inte falla mig in att betala ens om jag hade dem.

Så vi vandrade vidare bland klädaffärerna och jag blev alltmer förbannad över att allting är i så små storlekar. Det är fullständigt omöjligt att hitta ett par jeans med en benlängd på 36 tum (förutom ovan nämnda svindyra, tråkiga, misspassande 501:or). Däremot finns det hur många par jeans som helst med benlängd 30 tum. 30!? Vem fan är 30 tum i benlängd och handlar på manavdelningen? Drottningen är pytteliten och föredrar 32 tum för att 30 är aningen för kort för henne. Hur stor efterfrågan bland män kan det rimligen finnas på byxor som är för små för henne?

Jag är förvisso lång. 193 cm räknas väl som rätt långt. Men det är inte överdrivet långt, och nog måste det väl finnas fler än jag som inte vill gå runt och se ut som om vi väntar på tidvattnet? Man kan hitta ett par jeans i benlängd 36, men då är det ett midjemått på 38. Tack för den förolämpningen. Nog för att jag har ett par kilon runt magen som jag gärna blir av med, men jag behöver inte ett tält.

Valmöjligheterna är alltså följande:
Antingen snygga jeans som jag har råd med, men som jag inte kan ha. Eller fula, skittråkiga svindyra jeans i rätt storlek. Jag får nog gå en kurs och lära mig att sy mina egna kläder.

Slutligen ramlade vi in på nån fin herraffär på vägen hem. De hade de tristaste jeans jag någonsin sett. För 1200 spänn. För det var nåt flådigt märke som slödder som jag aldrig hört talas om. Jag skiter faktiskt i vad det står på den lilla lappen på insidan av byxorna. Det är inte den jag betalar för. De hade en helt vanlig sladdrig t-shirt för 1298 också. Helt fantastiskt.

När jag ändå är igång och gnäller måste jag också fråga vad det är för folk som handlar på Designtorget på Götgatan i Stockholm. De har massor med ganska fula saker som kostar plenty, men det bästa var att de hade ett bord med barnsaker. Designade, svindyra barnsaker. Jag höll på att få en hjärnblödning när jag hittade ett barnpussel i form av en giraff (eller nåt djur åtminstone) bestående av sex stora bitar, i olika färger. Det var en ful giraff. Jätteful. Såna där barnpussel är ofta fula, men de stimulerar väl barnens sinnen och det är ju bra. Men varför behöver de vara designade och kosta 150 spänn? 150 spänn för ett sexbitars träpussel! Ge mig tillgång till en träslöjdssal så lovar jag att jag kan göra ett minst lika funktionellt och fult pussel av en björkklabbe ur farsans vedhög.

Och folk köper uppenbarligen skiten, annars skulle man inte ta såna priser som man gör. Helt otroligt. Marknadsekonomi borde innebära att efterfrågan styr priset, men det där stämmer inte längre. Det verkar mer och mer som att priset styr efterfrågan. Om något är dyrt så vill folk ha det. Inte för att det är bättre eller snyggare utan för att det är dyrt. Kan man dessutom klämma dit en stor logotyp och få människor att betala för att göra reklam för företaget så gör de det så gärna, för då ser ju alla andra vad man har råd med, fast man egentligen inte alls har det. Det bästa exemplet på det är kanske Diesel; det enda jeansmärke som på allvar kunnat ta upp konkurrensen med Levi’s. Något som så många andra tillverkare misslyckats med. Hur? Genom att vara dyrare. Alla andra dumskallar försökte sig på bättre kvalitet, lägre pris, egen design. Diesel klev in och var dyrare, och då vill alla ha dem. Strålande affärsidé.

Nu har jag uppenbarligen helt tappat tråden. Jag tror att den här anekdoten visar varför jag behöver mina antidepressiva mediciner:

För att orka hämta ut dem.

Sexualbrottsproblematik

Hur klarar man upp brott som inte begåtts?

För en tid sedan tittade jag på TV4:s Kalla Fakta. En dokumentär som hette ”Den Andra Våldtäkten” där en mycket modig ung tjej berättade om sina upplevelser efter ett övergrepp. Hur hon blivit bemött av polis och rättsväsende, och vi tittare fick se hennes reaktion när hon fick se domen (som hon själv fick söka upp i nåt arkiv). Domen framstod som ett hån, det syntes och det kändes.

Men Evelina tillhör åtminstone de som orkar slåss, blir trodda och slutligen också får sin våldtäktsman fälld. Det presenterades en del skrämmande statistik senare i programmet. Citerar direkt från TV4:s hemsida :

”Varje år våldtas 20.000 flickor och kvinnor i Sverige men bara en tiondel av de utsatta kvinnorna anmäler brottet.”

Enligt Kalla faktas granskning över våldtäktsanmälningar på personer över 15 år leder var tionde anmälan till åtal och mindre än en av hundra inträffade våldtäkter leder till en fällande dom enligt en ny forskningsrapport.”

Om man börjar titta lite närmare på den här statistiken så blir det intressant.
För det första: De 20 000 våldtäktsoffren inkluderar mörkertal, och mörkertal befinner sig nånstans mittemellan fiktion och godtagbara gissningar. Då kan vi räkna bort 18 000 påhittade offer. Kvar är då 2 000 som anmält våldtäkt och alltså hävdar att de har blivit utsatta för ett brott. Av dessa skulle då alltså 200 fall leda till åtal.

Sen säger man att mindre än en av hundra, alltså en procent, inträffade våldtäkter leder till en fällande dom. Det låter ju väldigt lite. Problemet här är att vi inte vet om de inkluderar mörkertalen eller inte. Är det en procent av de påstådda 20 000 eller av de 2 000 som faktiskt anmälts? Om det är en procent av 20 000 så är det ju inte så konstigt eftersom 18 000 av dessa inte anmälts. Och en procent av 20 000 är 200, precis samma som antalet åtal alltså.

Vad Kalla Fakta gör här är alltså att försöka kollra bort oss med siffror. De vill få oss att tro att kvinnor inte går säkra, att de inte blir trodda av rättsväsendet och att rättsväsendet inte fungerar. Varför vill de att vi ska tro det? Jag har ingen överdriven tilltro till rättssamhället eftersom det består av människor och människor gör misstag, har fördomar och dåliga dagar och är cyniska och trötta och allt vad det nu må vara som gör att vi inte får våra fall rättvist granskade, men jag förstår inte varför Kalla Fakta inte istället gör ett program om de som har tagit fram den ovanstående statistiken.

Det kvarstår en del av den där statistiken att diskutera: Om bara var tionde anmälan leder till åtal så innebär det alltså att 90% av utredningarna läggs ner. Där har vi den verkligt skrämmande delen i statistiken. Där kan man snacka om att inte bli trodd.

Men precis som med allt annat finns det antagligen anledningar. En anledning till att en utredning läggs ner kan ju faktiskt vara att brottet aldrig ägt rum. En annan kan vara att man aldrig hittar någon misstänkt att åtala. Fullt godtagbara anledningar enligt min lekmannamässiga åsikt.

Det är just det som är det stora problemet med sexualbrott – de är oerhört svåra att bevisa. Inte att bevisa vem, det löser man med hjälp av DNA, utan att bevisa att brottet ens ägt rum. Mord är lättare att bevisa: Man har en död kropp att visa upp. Eller rån: Övervakningskameran visar en kille med Musse Pigg-mask och AK-4, och det fattas pengar i kassan. Även misshandel är lätt att bevisa då skadorna talar för sig även när det inte finns vittnen.

Men sexualbrott är något annat. Man kan bevisa att två eller flera personer haft sexuellt umgänge, men hur bevisar man att det skedde utan medgivande från en part? Till skillnad från mord och misshandel är sex något som då och då sker i samtycke. Det är därför sexualbrott är så speciellt och det är antagligen därför så många utredningar läggs ner på tidigt stadium – man måste helt enkelt börja med att fastställa att ett brott ens begåtts innan man kan gå vidare.

Det gastas mycket om den nya sexualbrottslagen som träder i kraft snart. Jag är rädd att de som hyllar den snart blir besvikna, för såvida det inte innebär att det räcker med att peka på någon för att denne ska bli dömd så lär det heller inte bli någon skillnad.

Här kan man förstås argumentera om offrens rätt att bli trodda. Visst, men den utpekade förövaren då? Förtjänar inte han att bli trodd? Än så länge lever vi i ett rättssamhälle där man är oskyldig tills motsatsen bevisats. Såvida man inte är hockeyspelare och ägnar sig åt gruppsex på hotellrum.

Så för att återknyta: Varför vill Kalla Fakta att vi ska tro att alla som blir friade (om nu någon blir friad, det råder ju viss statistisk osäkerhet på den punkten) egentligen är skyldiga? Varför ska vi tro att det går runt 20 000 eller fler våldtäktsmän därute? Tänk om rättsväsendet faktiskt gjort sitt jobb och dömt de skyldiga och friat de oskyldiga? Tänk om det ”bara” är 200 kvinnor som utsätts för våldtäkt? Tänk om det ”bara” är 20?

Jag tror att det är en fruktansvärd upplevelse att utsättas för en våldtäkt, men jag tror också att det är nästan lika fruktansvärt att bli utpekad som våldtäktsman, och vara oskyldig. Det spelar ju tydligen ingen roll att man blir friad, för det beror ju bara på att rättsväsendet är kvinnofientligt.

Så jag tänkte avsluta med ett par tips.

Till kvinnorna:

  • Klä på dig. Ordentligt. Visa så lite hud som möjligt. Burkha är att föredra.
  • Var inte onykter.
  • Var inte trevlig, det kan misstolkas som flirtigt.

Till männen:

  • Ha alltid en advokat i släptåg.
  • Skriv kontrakt innan själva sexet inleds. Använd följande mall:
  • Jag, [namn och personnummer], godkänner att [namn och personnummer] bedriver otukt med mig på följande vis:
    [Bocka av alla tänkbara varianter och perversioner i en lista och skriv under]

  • Tänk på att undertecknandet av kontraktet ska bevittnas av två utomstående parter för att vara giltigt.
  • Du förstår väl att advokaten måste närvara under akten också va?
  • Gör paus med jämna mellanrum för att fråga om hon fortfarande tycker att det är ok, för hon har rätt att ändra sig när som helst.

Om inte annat lär ovanstående punkter fungera utmärkt som preventivmedel!

Alexander Lukas

Det finns två kategorier människor som ibland verkligen gör mig illamående: Människor med tur, och optimister. Påfallande ofta är de en och samma.

Det är inte så svårt att vara optimist när man har flyt. Det är ingen konst att gå runt och kläcka ur sig klämkäckheter till sin omgivning och antyda att saker ordnar sig bara man tänker positivt. Hittills har jag aldrig råkat på en optimist som insett att det kan vara precis tvärtom; att deras positiva syn på tillvaron beror på att de har tur, istället för att som vanligt hävda att deras positiva tänkande ger dem tur.

Dessutom är det resonemanget rent förolämpande för oss andra. Vi som inte går omkring och hävdar att saker löser sig bara man tror. Detta eftersom resonemanget indirekt säger att vi får skylla oss själva att saker inte går som vi vill, eftersom vi inte är av den rätta tron.

Positivismen är inte helt olik religiös fundamentalism på det viset. Underliggande anklagelser såsom ovanstående, ändlösa omvändelseförsök och rabblanden av mantran. När man har det tungt säger positivisten ”tänk positivt” och den religiöse säger ”be till Gud”.

Men allt löser sig inte genom positivt tänkande, och den som hävdar det – och menar det – är mer än lovligt naiv. Eller bortskämd med tur. Som Alexander Lukas. Han förstår inte bättre.

Om Alexander Lukas befunnit sig i Khao Lak när tsunamin slog till så hade all fisk spolats in på hans rum, medan han själv var ute på en elefanttur i bergen förstås. Så han hade kommit tillbaka, sett att det var lite blött, undrat vad som hänt, och sen hade han öppnat hotellrumsdörren och det hade ramlat ut tonvis med fisk. Fisk som Alexander Lukas sen kunnat sälja och tjäna pengar.

Om jag hade varit i Khao Lak däremot så hade jag sprungit som en idiot, nästan hunnit undan vattnet men till slut tvingats greppa tag i en palm att klättra upp i för att klara mig undan bråte. Jag skulle klara mig med en bruten fot eller så, och sen skulle jag hålla i mig krampaktigt i palmkronan. Men där skulle det sitta en apa. Apan skulle vara av den arga typen och anse att det var hans palm. Bara hans. Så den skulle bita mig och jag skulle göra allt jag kunde för att inte ramla ner. Slutligen skulle jag dock kunna sätta mig i säkerhet, krypandes genom tonvis av lera och med otaliga apbett i armarna. Efter en massa strulande (UD skulle förstås inte låta mig flyga hem till Sverige för att jag inte finns med på listorna över saknade eller nåt annat dumt) skulle jag slutligen komma hem, och sen skulle tyna bort i rabies efter betten från apjäveln, allt medan Alexander Lukas skulle ha åkt runt och hållit föredrag om hur han ”vände en katastrof till framgång” och ”såg möjligheter istället för motgångar”.

Och sen får väl någon annan bedöma om Alexander klarade situationen bättre än jag för att han är av den rätta tron, eller om han är av den rätta tron för att Fru Fortuna håller sin hand över honom. Om jag bara är en gnällspik eller om Alexander saknar verklighetsförankring.

Och sen kan ni klura på den här också: Om två Alexander Lukas-figurer, med exakt lika mycket flyt och optimism, duellerar – vad händer då?

Paragrafryttare

Häromdagen fick jag höra talas om en kille, vi kan kalla honom Torkel, som skrivit kontrakt på en hyresrätt, utan att ha sett den först. Det var väldigt besvärligt att få en tid att titta på den eftersom den tidigare hyresgästen inte gick att få tag på, men till slut fick Torkel följa med besikningsmannen till lägenheten när den skulle kontrolleras. Besiktningsmannen fann, bland annat, följande fel:

  • Trasigt kylskåp
  • En ugn som inte gick att öppna
  • Hål i väggarna
  • En invandrarfamilj!

Det visade sig att den tidigare hyresvärden hyrt ut i andra hand, svart förstås, och sen inte ens meddelat sina gäster om att h*n sagt upp lägenheten. Så där står en besiktningsman och försöker förklara att de inte får bo där, de förstår inte vad han säger, och mitt i alltihop står Torkel som ska flytta in och känner sig antagligen som ett arsle. Ut med er, svartskallar, här ska jag bo!

Hyresvärden var åtminstone hygglig nog att ordna så den olagligt boende invandrarfamiljen fick flytta till en jourlägenhet rakt över gatan, något de nog knappast var skyldiga att ordna egentligen. Men man kan ju inte ställa folk på bar backe om man inte är fullständigt hjärtlös, och ett visst ansvar kände de nog gentemot människor som trots allt bott i deras fastighet och blivit lurad av deras hyresgäst. Här finns dock en märklighet.

Torkel erbjöd sig att ta jourlägenheten istället. Han menade att det enklaste för alla parter vore att han flyttade in i den tomma jourlägenheten och att familjen helt enkelt bodde kvar där de bodde. Men se det gick inte, för Torkel hade ju skrivit ett kontrakt! Dessutom var ju den andra lägenheten en jourlägenhet och såna får man ju faktiskt inte hyra ut till vem som helst, för de ska ju finnas tillgängliga för utsatta människor som behöver dem. Som den där invandrarfamiljen.

Hur svårt ska det vara att lösa egentligen? Det måste väl ändå vara enklare att skyffla om lite i pappren än att baxa runt familjer, så nog borde man väl ha kunnat göra om Torkels lägenhet till jourlägenhet och vice versa med ett par stämplar? Och det där med att han hade skrivit ett kontrakt… Det är nåt typiskt svenskt byråkratiskt över det. Vi är så kära i våra papper att kontraktet i sig är mer värt än överenskommelsen det omfattar. För ett kontrakt är ju just det, en överenskommelse mellan två parter. Jag förbinder mig till det här och du till det här och för säkerhets skull så skriver vi det på en bit papper och arkiverar det så att ingen av oss kan hävda att överenskommelsen aldrig har träffats. Så om bägge parter är överens om att överenskommelsen inte fungerar, av en eller annan anledning, då är det bara att riva kontraktet.

Eller ta det här exemplet: Här i Södertälje har det varit massor med skriverier om kommande kommunal personalfest för alla kommunalt anställda. Nu har det emellertid blivit uppskjutet på grund av naturkatastrofen i Sydostasien. Det verkade helt enkelt inte lämpligt just nu. Till saken hör dock att flera kommunalanställda har haft invändningar mot den här festen tidigare, tycker att det är slöseri med resurser och att om man nu vill kasta ut pengar så kan man ju dela ut dem i kontanter i form av löneförhöjning istället. Och nu när det som har hänt har hänt så har man då föreslagit att kommunen borde ställa in festen och donera pengarna till Röda Korset istället.

Men se, det kan man inte heller göra, för det finns minsann regler för hur man som kommun får skänka pengar. Jaha, och? Vem ska göra nåt åt det? Ska regeringen komma farande med stora pekpinnen och säga åt Södertälje att de är stygga och kommer att få nån sorts bestraffning? Om inte regeringen redan har grävt sin egen grav så kommer den att göra det då, och även om svenska folket inte i första taget går man ur huse för att kräva bättring så kommer man att göra det då. Skicka pengarna dit de behövs.

Det är samma sak här som med kontraktet tidigare: Vi skulle gärna göra så men det går inte för det finns regler. Talesätt som ”regler är till för att följas” speglar så väl den svenska mentaliteten.

Regler är inte alls till för att följas. Regler är till för att förhindra att det ena eller det andra obehagliga händer. Regler är skapade av samhället som är skapat av människor, inte tvärtom. När situationen så kräver måste man faktiskt kunna blunda för att ett par regler, vara lite flexibel och se till att styra upp saker och ting. Regeln i sig har blivit viktigare än anledningen till att den skapats.

Jag är säker på att anledningen till det tröga svenska agerandet i sydostasien har att göra med regler också. Ingen vågar fatta ett beslut eftersom det vore att bryta mot reglerna att sätta igång saker innan man har haft ett möte, och möte kan man ju inte ha förrän alla behagar komma till jobbet så då sitter alla där och glor dumt i väggen och gör ingenting. Den enda regel någon ansvarig person vågade trotsa var mobiltelefonförbudet på teatern…

Akta Bosse!

Så var det dags igen – Bosse Ringholms hem attackerades. Med ägg. Ett tämligen harmlöst, nästan komiskt tilltag kan tyckas. Ägg är ofarliga. Det ska mycket till för att kunna åsamka människor eller egendom någon som helst skada med ägg.

Dock är det allvarligt att det ens är möjligt att kasta ägg på Bosse Ringholms hus. Det är pinsamt för Sverige att våra representanter och beslutsfattare inte är bättre skyddade än så. Kan man komma tillräckligt nära för att kasta ägg på huset så är man också tillräckligt nära för att kasta farligare saker. Som molotovcocktails.

Det är antagligen fullständigt omöjligt att skydda en människa till hundra procent dygnet runt om man inte placerar honom i en bunker omgiven av minfält och taggtråd långt ute i lapplandsskogarna, och där gör han inte mer nytta (skada) än han gör som död ändå, men hans eget hem måste man ändå kunna skydda.

Vem ska betala det då, är följdfrågan. Det har jag inte den blekaste aning om. Om jag visste det skulle jag antagligen inte sitta och skriva om det för publicering på en sketen privat hemsida, utan snarare skriva en avhandling för SÄPO:s räkning. Vi får väl kapa ner på nånting annat då. För beslutsfattarnas säkerhet måste prioriteras högre. Deras skydd ska inte bekostas av det som eventuellt blir över i budgeten. Inte för att jag tror att det är så, jag menar bara att det är en irrelevant fråga. Säkerheten måste förbättras, och om det kostar så får det kosta.

Man kan tycka vad man vill om Bosse Ringholm, men han är ändå Sveriges vice statsminister. Jag ser gärna att han upphör att vara det, men inte genom ett attentat. Vi har redan förlorat en statsminister och en vice dito genom attentat på offentlig plats. Ska vi behöva förlora en till, i hans eget hem, innan vi fattar att Sverige inte är ett gemytligt litet mysland där ministrar kan leva som vilka medelsvenssons som helst.

Tala inte illa om de döda

Dom har avkunnats i Högsta Domstol. Mijailovic mördade Anna Lindh. Inte för att det någonsin varit något tvivel i den frågan – det enda som fört frågan vidare genom rättsväsendet är huruvida Mijailovic ska bedömas som frisk, och därmed avtjäna fängelsestraff, eller som sjuk, och dömas till vård. Vad resultatet skulle bli tvivlade jag aldrig på – Mijailovic kan vara aldrig så sjuk och skulle ändå komma att dömas till livstids fängelse, ty han mördade Sveriges utrikesminister. Lika inför lagen? På pappret kanske.

Vad jag tycker om domen, eller om att man inte kan dömas till fängelse om man anses ha varit sjuk när man utförde brottet, lämnar jag därhän. Jag vill veta varför Anna Lindh fick sätta livet till. Det kommer vi antagligen aldrig att få veta.

Mordet på Anna Lindh har också lämnat andra frågor obesvarade, som jag ännu hellre vill få svar på. I skuggan av mordet och efterföljande rättsprocess har en av Sveriges värsta skandaler rullats upp: Utvisningen av Mohammed Al Zery och Ahmed Agiza; två män som sökte politisk asyl i Sverige. Den 18:e december 2001 hämtades de bägge männen av maskerad amerikansk (!) personal på Bromma flygplats och transporterades till Egypten. Detta trots att det såvitt jag vet bryter mot svensk lagstiftning och internationell rätt att avvisa människor till länder där de riskerar tortyr.

Sverige har alltid pratat stort och fint om mänskliga rättigheter, men när det väl kom till kritan var man inte beredd att backa upp de fina orden. Efter elfte september 2001 verkar tidigare överenskommelser har upphört att gälla. USA jagar världen över efter terrorister eller misstänkta sympatisörer, och skyr inga medel.

Problemet för USA är att tortyr även är förbjudet enligt deras egen lag, och det har dessutom visat sig att det amerikanska folket sluter upp bakom mycket, men inte tortyr. För att komma runt problemet med blödiga medborgare och petiga advokater transporterar man istället misstänkta terrorister till tredjepartsländer där ”öppenhet” är ett lika främmande ord som ”åsiktsfrihet”. Länder som Egypten, Syrien, Pakistan, med flera som är vänligt sinnade gentemot USA (för att de inte vågar annat?) och där snokande journalister inte kan eller ens bemödar sig att försöka ta reda på sanningen.

Så när stora starka USA knackade på Sveriges dörr och begärde att Mohammed Al Zery och Ahmed Agiza skulle lämnas ut till Egypten så ställde vi upp. Tydligen. För alla måste sluta upp i kampen mot terrorism. Problematiken med att utvisa människor till länder där de riskerar tortyr kringgicks på ett lika enkelt som fiffigt sätt. Egypten lovade att inte tortera dem. Ett löfte som inte är vatten värt, och det kan vem som helst lista ut.

Det jävligaste i det hela är varken att Ahmed Agiza och Mohammed Al Zery har utvisats och, enligt all sannolikhet, torterats, eller att USA faktiskt utfört militära aktioner på svensk mark, eller ens att Sverige la sig platt som en pannkaka och tillät det hela. Nej, det verkligt allvarliga är att Sverige genom sitt icke-tortyravtal med Egypten skapat ett prejudikat som kan komma att användas av andra länder. Eller redan har använts. Det amerikanska planet (betecknat N379P – ser ni det så spring!) har under de tre år som förflutit sen Bromma farit runt jorden många gånger, och hämtat många andra misstänkta terrorister, och säkert har det många kvar att hämta än. De flesta av dessa ”terrorister” är antagligen oskyldiga – man får ju inte bortse från sannolikheten att mängder av oppositionella i mängder av länder rapporteras som USA-fientliga terrorister för att på så sätt både billigt och bekvämt (för regimen alltså) levereras till tortyrkammaren av amerikansk militär. Och allt detta har nu Sverige hjälpt till att skapa förutsättningar för, genom att avtala bort internationella avtal och mänskliga rättigheter.

Vad har Mijailovic och Anna Lindh med det här att göra då? Jo, mordet på utrikesminister Lindh är själva anledningen till varför hela den här skandalen inte fått större utrymme i media. Inte (enbart) för att mordutredningen och rättegången är intressantare nyhetsstoff, utan för att dåvarande utrikesminister Anna Lindh var ytterst ansvarig för att två egyptier hämtades av maskerade amerikansk personal på Bromma flygplats för transport till tortyrkammaren i Egypten, och man talar inte illa om de döda.

Anna Lindh är per definition en fin människa, på gränsen till helgon faktiskt, helt enkelt för att hon är död. Personligen är jag övertygad om att Anna Lindh var en skicklig politiker, men skickliga politiker är inga helgon. Det är en självmotsägelse.

Så här har vi ytterligare några frågor som vi aldrig kommer att få några svar på, därför att Anna Lindh är död, ingen annan i regeringen har någon som helst kännedom om det hela (förstås) och nuvarande utrikesminister Laila Freivalds hänvisar till att det där var ju något som hände före hennes tid och det kan hon inte svara för. Så lämpligt. Men hur man än vrider och vänder på det har två människor avvisats till Egypten och utsatts för tortyr, och ingen kan ställas till svars för det på grund av en galenpanna med kniv och en tradition av att inte tala illa om de döda…

Skottpengar på cyklister

Jag vet inte om cyklister är världens modigaste eller världens mest dumdristiga människor. Det ena utesluter förvisso inte det andra. Vilket det än är så driver de mig till vansinne, och endera dagen får jag nog och ger helt sonika fan i att tvärnita för hurtbullen som kastar sig ut framför bilen.

Är ni fullständigt pantade ni som kastar er ut på obevakade övergångsställen utan att se er för? Allra helst på senhösten eller vintern när det är halt på vägen så att det är omöjligt att få stopp på bilen ens om man försöker. Tror ni att de där små frigolitpottorna ni har på era tomma huvuden kommer att rädda er när ni går i närkamp med ett och ett halvt ton plåt som färdas i femtio kilometer i timmen? Get a reality check.

Till att börja med: Övergångsställen går man på. Det hörs på själva ordet. Detta innebär att jag och mina ett och ett halvt ton plåt faktiskt inte har den minsta skyldighet att släppa över er. Ni, liksom vi bilister, framför ett fordon, och trafikreglerna gäller även er.

Även om cyklister skulle ha företräde på övergångsställen så kan man ju försöka tänka lite logiskt också. Saker som dyker upp i trettio, fyrtio (och ännu fler) kilometer i timmen från sidan i tät bebyggelse vid flerfiliga fyrvägskorsningar, är inte helt lätta att upptäcka i tid. För att uttrycka mig milt. Vilket innebär att även om ni skulle ha rätt att cykla över vägen utan att se er för så kommer det inte att göra mindre ont att bli överkörd. Frigolitpottan till trots.

Jag är spyless på att tvärnita för idioter som inte ser sig för, som sen blänger surt med innebörden: ”Se dig för!” En vacker dag klipper jag en cyklist på ett övergångsställe, och sen ska jag kliva ur och blänga surt på sörjan runt bilen.

”Se dig för själv, för fan.”

Format C:

Efter många om och lika många men lyckades jag till slut operera ut tummen ur arslet och få mina saker flyttade till det numera gemensamma hemmet i Södertälje. Visserligen fick jag lite hjälp med tumoperationen i form av en liten blåslampa, men det var ju bara bra. Jojo, jag är marginellt snabbare än inlandsisen.

Vad jag inte förstår är hur personen som så gärna ville att sakerna skulle flyttas, och som så gärna ville umgås med mig och Drottningen på kvällen kunde glömma att vilken dag det skulle ske! Har ni hört nåt så ohövligt? Glömma att det kommer kungligheter!?

Hur som helst. Efter att ha lånat bil av en annan exil-gävlebo i Södertälje, åkt till Jysk för att inhandla byrå, storhandlat, åkt till IKEA och inhandlat hyllplan till bokhyllan och slutligen packat ut mina saker från Söder och in i bilen, kört hem dem, packat ur och återlämnat bilen, så var det inte så mycket kvar att göra annat än att sova.

Dagen efter monterades Jysk-byrån ihop. Eller tvingades ihop snarare, för vilket jävla sattyg till pryl att få ihop. Jag tror att det genomsnittliga trampminsoffret är lättare att sätta ihop igen än en byrå från Jysk. Det ska faktiskt inte behöva ta två personer dagens alla ljusa timmar i anspråk att få ihop en byrå. Vid närmare eftertanke kanske det hade gått fortare att gå ut och hyvla till några plankor av träden som fällts här utanför och bygga en byrå själv, och den hade antagligen blivit stadigare också.

Först därefter blev det dags för det jag sett fram emot; nämligen att få sätta upp datorn och leka lite igen. Faktum är att vår lilla datorhörna blev bättre än jag vågat tro. Men glädjen blev kortvarig…

När jag hade kopplat in datorn och fått den att ansluta till nätverket (misstänksamt smärtfritt, jag borde ha anat oråd) så började Windows Update hojta på mig. Så jag kollade vad den ville, och den ville köra in Service Pack 2. Jag rådfrågade en god vän (eller f d god vän kanske?) som tyckte att jodå, SP2 är bra det. Ok då, kör.

Så här i efterhand har jag fått höra allt från att SP2 inte leker särskilt bra med Norton Antivirus, via att filer kan ha förlorats vid installationen, till att Windows Update inte tycker om min produktnyckel. I wonder why… Här ska inte in nåt jävla SP2!

Resultatet blev att datorn ville starta om, förstås. Sen ville den aldrig starta mer. Återställning till senast fungerande konfiguration funkade inte. Felsäkert läge funkade inte. En guidning i nån form av omskrivning av bootsektorn hjälpte inte. Och det inbyggda dos-light i XP tillät mig inte att backa ur Windows-katalogen, och således kunde jag inte säkerhetskopiera mina dokument och så. En räddningsdiskett för win98 hjälpte inte heller eftersom mitt system är NTFS, och därmed inte hittas.

Där nånstans tröttnade jag. Då en installation över det gamla ändå skulle innebära att mina dokument med mera skulle gå förlorat, men antagligen bli an halvkass installation med mängder av slask och flera gigabyte med tidigare installerade program som ändå inte skulle fungera och således behöva plockas bort manuellt, så valde jag det radikalare alternativet: Format C: och helt ren installation. Resten av gårdagskvällen gick åt till att installera program och drivrutiner för att få datorn att fungera som den gjorde innan pyttemjuk lagade sönder den åt mig. Jag måste säga att jag har lyckats ganska bra med det.

Började ladda ner ett spel från en kompis inatt och hoppades att det skulle vara klart när jag vaknade idag. Istället visade det sig att nedladdningen avbrutits med 20% kvar av skiva 2. Och nu vägrar karln vara anträffbar så jag får ta ner resten. Jävla gris.

Istället möttes jag, efter att äntligen ha lyckats sova några timmar och vaknat igen, av synen av krossat glas vid datorn. Ni vet, sånt där glas som påstås vara okrossbart, men som när motsatsen bevisas fullkomligt exploderar i miljontals fragment. Tänkte gå på muggen för att sen ta reda på eländet, men toaletten var off limits ty tydligen har katterna härjats av magsjuka inatt.

Nåja. Det mesta är uppstyrt igen. Datorn fungerar, glassplittret är borta och badrummet är städat. Jag förlorade förvisso en del egenhändigt skapade dokument i processen, men det mesta går att kopiera ner från diverse communities och det stora projektet har min co-writer west på sin dator också. Dock förlorade jag ett eget romanprojekt som påbörjades för flera år sen och har legat på is ett tag. Jag hade ändå tänkt skriva om det, så det kanske bara var bra att jag förlorade originalet. Inget ont som inte har nåt gott med sig, eller vad är det positivitetsjävlarna brukar säga?

Fotnot: Windows Update är numera avstängt. Aldrig mer ska pyttemjuk stoppa saker i min dator. Jag kan stoppa dit dem själv.

Preaching to the convinced

Den senaste tiden har jag hört diverse unkna argument från homofober här och var. Igen. Jag trodde att de skulle komma med nåt nytt nu när de tydligen vill ha utrymme i media igen, men det är samma gamla slitna fraser.

Till exempel envisas man fortfarande med att blanda ihop homosexualitet med pedofili. Att ha sex med en villig partner av samma kön kan inte på något sätt likställas med att förgripa sig på barn (eller djur, som man gärna också blandar ihop det med). Jag undrar vad det är för förstockade hjärnor som drar dylika paralleller, men det kanske inte är så konstigt då sex med någon av samma kön är så främmande för homofoberna att de antagligen inte kan föreställa sig att det sker på annat sätt än genom övergrepp.

Och apropå övergrepp så verkar det finnas en väl utbredd rädsla bland homofober att bli antastad av en person av samma kön. Främst bland män som jag uppfattar det, och går jag till mig själv: Hur ofta blir jag antastad av kvinnor? Hur ofta blir jag uppraggad, eller ens lite flirtad med? Så om vi bortser från att homosexuella är människor med samma gränser och uppfostran som alla andra, hur troligt är det att de skulle ge sig på just mig? Av alla människor? Så höga tankar om mig själv har jag inte. Skulle det ändå inträffa kan jag ju alltid säga nej, och antagligen händer det inte mer.

Jag förstår inte riktigt vad det är som är så provocerande. Människor som lever sitt liv som vilka som helst, jobbar, handlar, älskar och sörjer som vilka som helst, varför ska de dömas för vem de förälskar sig i? Eller är det för vad de gör i sängkammaren? Något som ingen annan har med att göra ändå. För det är ju inte ett helt ovanligt argument heller.

”Det är ju äckligt att ha sex med någon av samma kön”, säger homofoberna (den manliga delen av dem åtminstone) och sen slår de på en porrfilm och onanerar till två kvinnor som slickar upp varandra i brygga. Då är det inte äckligt.

”Nej, det äckliga består i tanken att få en kuk i röven”, säger homofoberna och tittar vidare på sin p-rulle där kvinnor får just det.

Man hävdar gärna att homosexualitet är onaturligt, och som bevis för det drar man upp att andra arter än människan inte ägnar sig åt sådan otukt, trots att det gång på gång fastslagits att det gör de visst. Och ska vi jämföra oss med andra arter så är i så fall monogami ett ypperligt exempel på onaturlighet, då de flesta arter lever i nån sorts hippiekollektiv, eller åtminstone harem, och drar över varandra lite som de känner för det, hjälps åt att uppfostra barn och inte rakar de sig heller.

Och det är väl just monogami den senaste tidens rabalder har handlat om? Om homosexuellas rätt att få sin monogami välsignad i kyrkan.

”Det ska de inte få”, hävdar homofoberna.

Alltså ska de leva i synd?

”Fast deras leverne är ju redan en synd”, säger den bibeltrogna delen av homofoberna och de övriga nickar instämmande. ”Gud säger att det är en synd. Gud vill inte att män ska sätta på män och att kvinnor ska sätta på kvinnor.”

Bäste herr Bibelviftande Homofob. Tycker du inte att det är ens en aning förmätet av dig att tala i Guds ställe? För även om du har rätt, även om homosexualitet strider mot Guds vilja, vem är du att svinga rättfärdighetens svärd och döma andra? Är inte det Guds sak? Om homosexualitet verkligen strider mot Guds vilja så får de nog sitt straff, i detta liv eller i nästa, men till dess – lyd det elfte budet: Sköt dig själv och skit i andra!

Kaosets Dag i Södertälje

Den 24:e september firas årligen Kaosets Dag i Södertälje, en fin gammal tradition. Folk vallfärdar till Willys för att tillbe Kaoset. Som utböling och ovan vid Södertäljes ibland udda traditioner kom detta som en chock. Ska vi ta det från början kanske?

Vi bestämde oss för att det skulle bli köttbärssoppa idag. För att denna önskan skulle kunna omsättas till verklighet måste någon handla. Jag drack en öl i åtta timmar natten till idag och satt på efterfest och spelade schack till klockan fem på morgonen, och hade därför huvudvärk. Av schackspelandet alltså. Således kände jag mig inte särskilt upplagd för att handla. Å andra sidan börjar Drottningen bli sjuk, igen, och då mitt tillstånd kan anses självförvållat så blev det ändå jag som gick till Willys.

Jag anade att det var nåt lurt redan när jag kom in i affären och inte kunde ta mig fram till mjölken för att ett ungt skogsmulleklätt par blockerade kyldisken, ivrigt diskuterandes huruvida den ena filen innehöll samma bakteriekultur som den andra. Detta var dock bara början.

Ett par mentalt utmanade (det är väl en politiskt korrekt omskrivning av retards va?) hade letat sig in i affären med sina respektive assistenter. Naturligtvis skulle även de stå ivägen för mig, och när jag försökte klämma mig förbi ville den ene tydligen skaka hand med mig. Det ville inte jag. Jag ville bara ta ner en burk tomatpuré från hyllan.

På väg mot grönsaksavdelningen blockerades min väg av nåt fyllo som jollrade med en bebis och bebisens mamma. Att han blev ombedd att flytta sig sket han fullständigt i, så istället var det bebisens pappa, medelst överlastad kundvagn, som fick backa så jag kom fram. Bara för att sen få stå och vänta på att paret vid potatisen skulle bestämma sig för att gå vidare istället för att bara stå ivägen.

När jag plockade potatis hörde jag ett misstänkt flåsande och snörvlande bakom mig. Jodå, det var samma mentalt utmanade dräggelpelle som försökt ta mig i handen tidigare. Tydligen tyckte någon att det var en bra idé att ställa honom just där. Allt detta var ändå ingenting i jämförelse med vad som väntade vid kassorna.

Jag mötte två kassörskor på min väg mot just kassorna, och vid de två kassor som var öppna var det långa köer redan. I det läget har dessa andra två alltså bestämt sig för att stänga sina respektive kassor! Hur har man tänkt då? Jag suckade resignerat och tog plats i den ena kön. Till en början verkade det vara rätt då den andra kön stod tvärstilla på grund av tre äldre herrar som handlat satan och käkade glass medan de fyllde bandet. Till slut började kön dock röra sig. Det gjorde inte min. Anledning? Jo, längst fram stod en stackars tjej, gissningsvis i min egen ålder, som av någon anledning fick ramarna att pipa varje gång hon passerade dem. Detta måste man givetvis gå till botten med.

Vad jag undrar är: När det bevisligen finns mer personal i affären, kan man då inte kalla dit nån av dem på en gång, låta kvinnan betala så att vi andra får fortsätta med våra liv medan larmutlösaren blir undersökt lite avsides? Framför allt när hon var till synes samarbetsvillig.

Nej nej, så kan man inte göra, det vore alldeles för enkelt. Bättre då att tvinga den misstänkta tjyven att under förnedrande former gå fram och tillbaka genom ramarna sisådär femtioelva gånger så att alla i hela affären verkligen hör ljudet, ser de blinkande lamporna, och noterar tjyven.

När kassörskarn tröttnat på förnedringen, alternativt insett att alla i hela affären verkligen sett tjyven, OCH sökt igenom den samarbetsvilliga tjyvaktiga flickans väska, då kom hon sig minsann för att ringa dit någon annan ur personalen. Som sökte igenom hennes väska en gång till, och ni ska inte tro att kassörskan höll sig utanför. Nej då. Hon var minsann med och kommenterade och tjattrade en stund till hon också.

Någonstans under denna tid av väntan och kaos kände jag verkligen hur nära gränsen jag verkligen var. Jag kunde se mig själv göra en Falling Down, bara släppa korgen, slänga lite folk ur vägen och gå. Eller bara få ett sammanbrott, skrika och se vansinnig ut. Men jag gjorde inte det. Det gjorde däremot den andre mentalt utmanade killen, som redan tidigare blivit lite arg eftersom han bara fick ta en Daim och inte två. Han tröttnade helt uppenbart på att köa vid kassan bredvid, varvid han skrikande rusade förbi kassan och mot utgången medan han slog sig själv i huvudet upprepade gånger.

Och det var då det slog mig att det är alla vi andra som är de riktiga idioterna. Vi lamjävlar som bara står där och tiger, väntar på vår tur och utstår precis vad som helst eftersom att protestera vore att ställa till en scen, och det vill man ju verkligen inte!