Skip to content

Enligt Min Humla Posts

Rädda människor

Om och om igen läser jag om kvinnor som är rädda för att vistas ensamma på mörka gator. Som vill ha rätt att beväpna sig, och till dess att de får den rätten tänker de beväpna sig ändå. Med kniv eller pepparspray eller vad som helst som är tillräckligt smärtsamt för att avskräcka eventuella våldtäktsmän. Och vem är de rädda för? Mig.

Rädslan är befogad. Det är hart när omöjligt att slå upp en kvällstidning utan att läsa om någon som blivit överfallen, rånad, våldtagen. Självfallet är det skrämmande. Självfallet vill människor skydda sig, och bör också göra det.

Det finns förvisso kvinnor som hävdar att de inte ska behöva skydda sig. Nej, i en perfekt värld kanske, men till dess då?

Emellertid anser jag att vapen är farliga, och vapen i händerna på någon som är rädd är fullständigt livsfarliga. En människa som är rädd ser alla som potentiella hot, och således kan det i värsta fall räcka att komma för nära för att få sig en dusch pepparspray, en kniv i magen eller en kula i knäskålen. Och det är inte så konstigt, för vem som helst kan vara en våldtäktsman. Det syns inte utanpå. Att råka skjuta någon som kommit för nära är, nästan, acceptabelt – med hänvisning till rädslan.

Världen är inte perfekt, och därför bör alla göra vad de kan för att minimera riskerna. Att till exempel sätta sig i en svarttaxi är inte smart. Svarttaxichaffisar är kriminella per definition, eftersom det är olagligt att köra svarttaxi, och att exponera sig för redan kriminella element bör rimligen vara mer riskfyllt än att röra sig bland ”vanligt” folk på gatan. Därmed inte sagt att man är lovlig för att man sätter sig i en svarttaxi. Om jag går till närmaste Hell’s Angels-hak och frågar vad det är för bögiga bågar som står på gården så får jag antagligen ett rejält kok stryk, men det innebär inte att det är mindre fel att slå mig. Däremot är det dumt att utsätta sig för den risken, då det är mer sannolikt att jag får stryk i den situationen än i många andra. Man kan hävda rätten att slippa skydda sig, men att praktisera det är dumdristigt. Insatsen är helt enkelt för hög.

I en perfekt värld skulle inte heller jag behöva vara rädd. För ni tror väl inte att det bara är kvinnor som är rädda? Ånej, jag har då knutit fingrarna omsorgsfullt runt nyckelknippen när jag vandrat hem sena lördagkvällar och mött ett gäng unga killar. Och då är jag ändå en man på 193 cm och över 100 kg. Risken för att jag skulle bli överfallen är kanske inte så stor, men den finns, och så länge den finns måste jag vara beredd på att det kan hända.

Jag måste också vara uppmärksam på ensamma kvinnor på väg hem så jag inte råkar komma för nära för då kan de överfalla mig med allehanda vapen. Sannolikheten för det är inte heller stor, men den finns. Alltså gör jag allt för att verka så lite hotfull som möjligt, och antagligen gör det i sig att jag ser misstänksam ut. Hur som helst är jag ganska trött på se en ensam tjej längre fram på samma gata försvinna in på en tvärgata, och sen höra hennes springande steg då hon ska komma undan otäcka mig som förföljer henne. Detta bara för att vi råkar befinna oss på samma kurs.

Har inte jag samma rätt som alla andra att ta mig hem? Ska jag gå omvägar för att inte skrämma andra som är på väg åt samma håll? Vilket jag förresten har gjort. Jag förstår att kvinnor är trötta på att känna sig hotade, och kräver sin rätt till att gå ut utan att behöva vara rädda. Men jag vill också kunna hävda min rätt till samma gatstump utan att känna mig som ett hot.

Att jag är man betyder inte att jag automatiskt också är prefixet ”våldtäkts”. Även om en och annan genusforskare vill låta påskina att så är fallet. Att män inte kan tygla sin egen sexualdrift, och att det således är en sanning att varje man är en potentiell våldtäktsman. Å andra sidan var det nån genusforskarna i dagarna som ville låta påskina att kvinnor med små bröst var intelligentare. Och här har jag gått omkring i tron att det var vetenskapligt bevisat att tankeverksamheten pågår i hjärnan. Törs man gissa att just den genusforskaren inte har särskilt stora bröst, på samma sätt som man kan anta att den man som en gång födde idén om att flintskalliga män är mer virila var just… flinkskallig. Och om kvinnors tankeverksamhet egentligen försiggår i brösten så är det väl fullt möjligt att mäns dito försiggår i kuken. I så fall är det rätt och riktigt att även jag är ulv i fårakläder med en sexualdrift, nej våldtäktsdrift, som kan vakna till liv när som helst och som jag inte kan kontrollera. Så då är det nog säkrast att ni låser in mig på en gång och kastar bort nyckeln.

Ärligt talat. Nog är det något som är fundamentalt fel när vi inte kan mötas på samma gata utan att frukta varandra? För att citera Sverker Olofsson: ”Ska det vara på det här viset?”

Kan ungdomar någonting om musik?

Läste just två krönikor om musik och ungdomar. De bägge krönikörerna beskrev två helt olika klimat där den ene hävdar att ungdomar inte kan ett skit om musik, och den andra hävdar att det kan de visst det. Dessa bägge krönikörers syn på det hela är så fundamentalt olika att en av dem måste ha fel; frågan är bara vilken.

Men världen har inte varit svart och vit sedan riksdagen beslutade om införande av reguljär färg-tv 1968. Bägge krönikörerna har rätt, och fel.

Herr ”ungdomar kan inget om musik” gör det lätt för sig genom att titta på vad som får mediaexponering och vad som säljer och drar snabbt slutsatsen att musikkonsumenterna är lättlurade. Agreed.

Han menar att musik har blivit en färskvara där det gäller att lyssna på det senaste för att vara inne, ungefär som med mobiltelefoner. Agreed.

Han menar att det även finns ungdomar som anser sig kulturella, spelar i nån jazzensemble och tittar på musikbyrån för att sedan gå och köpa just de skivor som rekommenderas där och som sen – utan att ha lyssnat på andra skivor av samma artist – hävdar att just den skivan är den bästa som artisten gjort. Kan mycket väl stämma.

I den ungdomskultur han skildrar finns inget utrymme för egen smak, och det är inte svårt att se hans poäng. Det är bara att ta en titt på frisyrer, kläder, mobiltelefoner eller vad som helst för att se att du ska ha det senaste för att räknas. Alternativet är att vara helfel, för det är också rätt, och det är väl där jazzensemblen kommer in.

Fröken ”det kan de visst det” gör det lika lätt för sig genom att göra ett nedstick i verkligheten och titta på sin sons och hans kompisars smak och kunnande. Där finns det, enligt henne, gott om kunskaper, mer än när hon var ung.

Hon menar att de kan saker om musik från hennes ungdom som inte hon kan, att de inte bara lyssnar på sina favoritartister utan även på de som dessa i sin tur inspirerades av. De söker sig tillbaka till rötterna.

Så vem har rätt och vem har fel? Är fröken ”det kan de visst det”s son och umgänge ett lysande undantag? Är herr ”ungdomar kan inget om musik” bara gammal och sur vid sina 22 år fyllda?

Personligen tillhör jag för det mesta herr ”ungdomar kan inget om musik”s lära. Redan som 19-åring och med en ungdomspraktik som musiklärarassistent undrade jag om jag kom från en annan planet då jag hade förtvivlat svårt att känna igen mig i elever som bara var året yngre än jag. Å andra sidan fanns det bland musikeleverna en majoritet som var oerhört kunniga, intresserade och talangfulla, och i varje klass fanns det en eller ett par stycken som var min överman/kvinna. Men så var de ju också musikelever. De ungdomar som enbart konsumerade musik valde inte musik, helt enkelt.

En del av sanningen ligger alltså i att man får två olika bilder om man tittar på statistiken och om man gör ett stickprov. Men jag tror att bägge krönikörernas teser håller för både statistisk prövning och stickprov. Hur då?

Jo, det säljs mer musik idag än det gjorde för 15 år sen, och för 15 år sen såldes det mer musik än för 25 år sen, och så vidare. Men en stor skillnad är att musiken är mer lättillgänglig idag än då. När jag var 12, alltså för 15 år sen, så fanns det P1, P2, och P3. En av kanalerna spelade bara jazz och klassisk musik och var sådär finkulturell, en vet jag inte vad den sände, och P3 sände lite allt möjligt. Det fanns två tv-kanaler: TV1 och TV2 (eller hade ettan bytt namn till Kanal 1 redan?). Visst fanns det skivor att köpa, men man går ju inte och köper skivor på chans. Jag hann fylla 13 innan vi skaffade parabol och därmed också tillgång till MTV.

Alltså; på den tiden var man musikintresserad eller så var man det inte. Var man musikintresserad så sökte man upp musiken, hittade sina godbitar på egen hand och verkligen lyssnade. Var man inte intresserad så köpte man inga skivor, lyssnade inte på någon musik alls egentligen.

Så ser det inte ut idag. Idag är även de icke-intresserade konsumenter. De konsumerar musik. Det betyder inte att de verkligen lyssnar. Den gruppen icke-intresserade är självklart en grupp som musikindustrin vill åt, och bara det att man pratar om en musikindustri borde få varningsklockorna att överhetta. Dessa kommer man åt med standardiserad tuggummipop enligt mall 1A där det viktigaste är att det fastnar.

Tuggummipopen var en gång åtminstone trallvänlig och tämligen välproducerad – så ofarlig att det blir irriterande förvisso – men nu lägger man inte ens ner den energin på det. Det går lika bra att göra något som låter illa, för det fastnar också. Musik har blivit en produkt istället för ett hantverk, en löpande-band-industri istället för konst. Och folk köper det. De som inte är särskilt intresserade, vill säga.

Det innebär inte att musikintresset är utplånat. Det finns fortfarande gott om ungdomar som verkligen bryr sig om musiken, som brinner för den. Med det ökade utbudet färskvarupop drunknar hantverken i de stora kommersiella kanalerna, men med den ökade tillgängligheten genom oräkneliga medium blir det samtidigt lättare för de som verkligen vill bestämma själva vad de tycker om. Även om nu en långt ifrån enig musikindustri slutligen lyckades stoppa Napster så finns det mängder av kloner och varianter av fildelningsprogram där Kazaa och Direct Connect väl är de största. Mängder av små oberoende och nischade radiostationer sänder webradio. (Och här har man trott att TV skulle döda radion, och sen har man trott att Internet en gång för alla skulle döda radion.)

Således är det lättare för dagens ungdomar att hitta sin musik och dessutom att följa den tillbaka till rötterna. De kan diskutera med andra ungdomar världen över, läsa och skriva om artister och musikhistoria på miljoner websidor och tanka hem hur mycket musik de vill för att verkligen sålla ut det de vill ha. På så vis är det möjligt att vara betydligt mer medveten idag än för 15, eller 25 år sen. Om man är intresserad.

Som sammanfattning skulle man kunna säga att gruppen ungdomar som faktiskt kan något om musik ökar. Eller åtminstone att den är konstant men att själva kunnandet i den gruppen ökar. Detta samtidigt som gruppen ungdom som inte kan ett skit om musik också ökar, eller åtminstone är konstant. Skillnaden är de konsumerar mer idag än vad samma grupp gjorde förr. Till deras försvar ska också sägas att det är fan inte lätt att stå emot när man matas med lättsmält musik dagligen. Det ska mycket till för att hitta en plätt i en stad där man inte hör någon musik alls. Om vi då bortser från idiotiska platser som mitt på Essinge-leden där man inte hör annat än billjud.

Människor blir inte dummare egentligen, men det är de lättledda man vill åt. Det säger sig självt; om jag vet att tvättmedel A gör mina kläder rena till en överkomlig penning och utan att förstöra dem, så spelar det ingen roll hur mycket reklam tvättmedel B gör; jag köper tvättmedel A ändå. Den formeln fungerar även i musikens värld, och det är därför MTV ser ut som en enda lång reklamorgie…

Välj!

För eller emot. Pro eller anti. Antingen eller.

Jag börjar bli trött på att ställas inför de två valen. Det är nämligen inte så enkelt. Saker är ytterst sällan svarta eller vita och till och med i helvetet finns det temperaturskillnader.

Som Georgie-ponken i sitt fina Vita Hus som deklarerade att ”ni är antingen med oss eller mot oss” när han skulle bomba bort Mellan Östern. Alltså skulle vi antingen ge vårt fulla stöd till en operation i Afghanistan, och senare en i Irak, som vi på förhand visste mycket lite om hur den skulle utföras, och som dessutom vilade på mycket vaga bevis, eller ta konsekvenserna.

När USA siktade in sig på Afghanistan så var man säkra på att bin Ladin fanns där, även om man aldrig hittade honom. Men i det läget hade man inga som helst bevis för att han låg bakom 9/11. Inte för att jag betvivlar det, men ändå. Ändå krävdes omvärldens fulla stöd, annars var vi emot dem.

När man sen siktade in sig på Irak så blev det ännu värre. Först kunde man inte enas om varför man gick in i Irak. Det var kopplingar till Al Quida, det var massförstörelsevapen och det var för att befria det irakiska folket från den där tyrannen som Washington var polare med innan och vars övergrepp man under lång tid blundade för. Sen skällde man på FN som inte hittade några massförstörelsevapen och inte ville sanktionera anfallet, och sen började man bomba. Till slut hamnade man i det absurda läget att man tagit över ett land utan att ännu ha bestämt sig för varför. Är det något man vill ge sitt fulla stöd?

”Med oss eller emot oss”-retoriken är ganska effektiv om man heter George och bor i ett stort Vitt Hus där man kan spränga hela världsdelar utan att ens behöva kliva ur sängen. Detta eftersom att vara emot innebär att man buntas ihop med ”skurkstater” och ”ondskans axelmakter” och det vill man ju inte. Dels för att det ser illa ut (vad ska grannarna säga?) och dels för att det då riskerar att börja regna bomber. Men herr Buske är långt ifrån den enda som använder den retoriken.

Häromdagen läste jag en artikel som hette ”feminist – javisst” och jag tror inte att jag behöver förklara den mer ingående. På ett sakligt och enkelt sätt staplar författaren upp vad feminismen egentligen står för, saker som vi alla håller med om såvida vi inte är kompletta idioter. Eller mansgrisar. Eller bägge.

Sen kommer det ett sånt där retoriskt lappkast där hon plötsligt börjar prata om vad det således innebär att vara anti-feminist. Sakta i backarna nu!

Att inte gå runt och kalla sig feminist, betyder faktiskt inte alls att man är nån sorts anti-feminist. Det finns som sagt temperaturskillnader även i helvetet.

Vad har vi mer? Tja, både skinnskallar och antirasister tenderar till att använda sig av samma retorik, i den mån de har en retorik alls. Håller man inte med så är man en negerälskare, eller en smygrasist, beroende på vem man pratar med. Och då kan det ändå handla om saker som att jag inte tycker att man får slå ner folk hur som helst. Att även om någon är nynazist så får man ändå inte slå ihjäl honom och så. Då kan det hända att man är smygrasist.

Vi talar ofta om vårt eget land som ”Landet Lagom” eller ”Mellanmjölkens Land”, lite ursäktande och nedlåtande. Sverige är ett land som gång på gång visat att vi inte kan ta ställning.

Vi kunde inte bestämma oss om kärnkraftens vara eller icke vara utan valde nån sorts märklig medelväg som innebar att vi först skulle bygga ut och sen lägga ner. Med andra ord: De som röstade sköt upp beslutet till nästa generation.

Vi tog inte ställning under andra världskriget utan viftade glatt med svastikor och hurrade på de tyska soldaterna på genomresa, lät dem hämta hur mycket järnmalm de ville så länge det gick deras väg, för att sen raskt riva ner fanorna och välkomna amerikanerna när krigslyckan vände.

Vi kan inte bestämma oss om EU. Vi ska vara med, med knapp majoritet, men vi ska ändå inte vara med. Vi ska ha undantag, vi ska inte byta valuta (än), vi vill inte skriva ut nationaliteten på körkorten, för det är diskriminerande (eller pinsamt), vilket innebär att vi likförbannat måste ha pass inom EU.

Vi vill inte bestämma oss för vad för politik vi vill ha så då röstar vi på sossarna som är lite av varje och står och velar och så blir det en jävla soppa av det hela.

Nog önskar man att vi som svenskar kunde ta ställning lite oftare, sluta vara så mesiga. Men å andra sidan: Med all önskvärd tydlighet står det klart att det behövs fler alternativ än för och emot. Eller är jag bara så där mesigt svensk och lagom nu?

Kan ungdomar nåt om musik?

Läste just två krönikor om musik och ungdomar. De bägge krönikörerna beskrev två helt olika klimat där den ene hävdar att ungdomar inte kan ett skit om musik, och den andra hävdar att det kan de visst det. Dessa bägge krönikörers syn på det hela är så fundamentalt olika att en av dem måste ha fel; frågan är bara vilken.

Men världen har inte varit svart och vit sedan riksdagen beslutade om införande av reguljär färg-tv 1968. Bägge krönikörerna har rätt, och fel.

Herr ”ungdomar kan inget om musik” gör det lätt för sig genom att titta på vad som får mediaexponering och vad som säljer och drar snabbt slutsatsen att musikkonsumenterna är lättlurade. Agreed. Han menar att musik har blivit en färskvara där det gäller att lyssna på det senaste för att vara inne, ungefär som med mobiltelefoner. Agreed. Han menar att det även finns ungdomar som anser sig kulturella, spelar i nån jazzensemble och tittar på musikbyrån för att sedan gå och köpa just de skivor som rekommenderas där och som sen – utan att ha lyssnat på andra skivor av samma artist – hävdar att just den skivan är den bästa som artisten gjort. Kan mycket väl stämma. I den ungdomskultur han skildrar finns inget utrymme för egen smak, och det är inte svårt att se hans poäng. Det är bara att ta en titt på frisyrer, kläder, mobiltelefoner eller vad som helst för att se att du ska ha det senaste för att räknas. Alternativet är att vara helfel, för det är också rätt, och det är väl där jazzensemblen kommer in.

Fröken ”det kan de visst det” gör det lika lätt för sig genom att göra ett nedstick i verkligheten och titta på sin sons och hans kompisars smak och kunnande. Där finns det, enligt henne, gott om kunskaper, mer än när hon var ung. Hon menar att de kan saker om musik från hennes ungdom som inte hon kan, att de inte bara lyssnar på sina favoritartister utan även på de som dessa i sin tur inspirerades av. De söker sig tillbaka till rötterna.

Så vem har rätt och vem har fel? Är fröken ”det kan de visst det”s son och umgänge ett lysande undantag? Är herr ”ungdomar kan inget om musik” bara gammal och sur vid sina 22 år fyllda?

Personligen tillhör jag för det mesta herr ”ungdomar kan inget om musik”s lära. Redan som 19-åring och med en ungdomspraktik som musiklärarassistent undrade jag om jag kom från en annan planet då jag hade förtvivlat svårt att känna igen mig i elever som bara var året yngre än jag. Å andra sidan fanns det bland musikeleverna en majoritet som var oerhört kunniga, intresserade och talangfulla, och i varje klass fanns det en eller ett par stycken som var min överman/kvinna. Men så var de ju också musikelever. De ungdomar som enbart konsumerade musik valde inte musik, helt enkelt.

En del av sanningen ligger alltså i att man får två olika bilder om man tittar på statistiken och om man gör ett stickprov. Men jag tror att bägge krönikörernas teser håller för både statistisk prövning och stickprov. Hur då?

Jo, det säljs mer musik idag än det gjorde för 15 år sen, och för 15 år sen såldes det mer musik än för 25 år sen, och så vidare. Men en stor skillnad är att musiken är mer lättillgänglig idag än då. När jag var 12, alltså för 15 år sen, så fanns det P1, P2, och P3. En av kanalerna spelade bara jazz och klassisk musik och var sådär finkulturell, en vet jag inte vad den sände, och P3 sände lite allt möjligt. Det fanns två tv-kanaler: TV1 och TV2 (eller hade ettan bytt namn till Kanal 1 redan?). Visst fanns det skivor att köpa, men man går ju inte och köper skivor på chans. Jag hann fylla 13 innan vi skaffade parabol och därmed också tillgång till MTV.

Alltså; på den tiden var man musikintresserad eller så var man det inte. Var man musikintresserad så sökte man upp musiken, hittade sina godbitar på egen hand och verkligen lyssnade. Var man inte intresserad så köpte man inga skivor, lyssnade inte på någon musik alls egentligen. Så ser det inte ut idag. Idag är även de icke-intresserade konsumenter. De konsumerar musik. Det betyder inte att de verkligen lyssnar. Den gruppen icke-intresserade är självklart en grupp som musikindustrin vill åt, och bara det att man pratar om en musikindustri borde få varningsklockorna att överhetta. Dessa kommer man åt med standardiserad tuggummipop enligt mall 1A där det viktigaste är att det fastnar. Tuggummipopen var en gång åtminstone trallvänlig och tämligen välproducerad – så ofarlig att det blir irriterande förvisso – men nu lägger man inte ens ner den energin på det. Det går lika bra att göra något som låter illa, för det fastnar också. Musik har blivit en produkt istället för ett hantverk, en löpande-band-industri istället för konst. Och folk köper det. De som inte är särskilt intresserade, vill säga.

Det innebär inte att musikintresset är utplånat. Det finns fortfarande gott om ungdomar som verkligen bryr sig om musiken, som brinner för den. Med det ökade utbudet färskvarupop drunknar hantverken i de stora kommersiella kanalerna, men med den ökade tillgängligheten genom oräkneliga medium blir det samtidigt lättare för de som verkligen vill bestämma själva vad de tycker om. Även om nu en långt ifrån enig musikindustri slutligen lyckades stoppa Napster så finns det mängder av kloner och varianter av fildelningsprogram där Kazaa och Direct Connect väl är de största. Mängder av små oberoende och nischade radiostationer sänder webradio. (Och här har man trott att TV skulle döda radion, och sen har man trott att Internet en gång för alla skulle döda radion.) Således är det lättare för dagens ungdomar att hitta sin musik och dessutom att följa den tillbaka till rötterna. De kan diskutera med andra ungdomar världen över, läsa och skriva om artister och musikhistoria på miljoner websidor och tanka hem hur mycket musik de vill för att verkligen sålla ut det de vill ha. På så vis är det möjligt att vara betydligt mer medveten idag än för 15, eller 25 år sen. Om man är intresserad.

Som sammanfattning skulle man kunna säga att gruppen ungdomar som faktiskt kan något om musik ökar. Eller åtminstone att den är konstant men att själva kunnandet i den gruppen ökar. Detta samtidigt som gruppen ungdom som inte kan ett skit om musik också ökar, eller åtminstone är konstant. Skillnaden är de konsumerar mer idag än vad samma grupp gjorde förr. Till deras försvar ska också sägas att det är fan inte lätt att stå emot när man matas med lättsmält musik dagligen. Det ska mycket till för att hitta en plätt i en stad där man inte hör någon musik alls. Om vi då bortser från idiotiska platser som mitt på Essinge-leden där man inte hör annat än billjud.

Människor blir inte dummare egentligen, men det är de lättledda man vill åt. Det säger sig självt; om jag vet att tvättmedel A gör mina kläder rena till en överkomlig penning och utan att förstöra dem, så spelar det ingen roll hur mycket reklam tvättmedel B gör; jag köper tvättmedel A ändå. Den formeln fungerar även i musikens värld, och det är därför MTV ser ut som en enda lång reklamorgie…

Dennis Lehane – Svart Nåd

Första gången jag kom i kontakt med Dennis Lehanes verk var för sisådär ett halvår sen då min partner in crime West lurade på mig Rött regn. Den bok som sedemera blev filmen Mystic River, vilket också är bokens originaltitel. (Svart nåd heter för övrigt Praying for Rain i original – kan någon vara snäll och förklara för mig varför svenska översättare envisas med att ge böcker och filmer en helt annan titel?) Hur som helst. Rött regn är en bra bok, och har ni inte läst den så gör det. Själv ska jag försöka komma ihåg att se filmen nån gång.

I Rött regn låter Dennis Lehane perspektivet flytta runt mellan de tre barndomskamraterna Sean, Jimmy och Dave, vilket gör att vi som läsare får se bitar av pusslet men inte helheten. Lehane utnyttjar den formen på ett utmärkt sätt för att överraska och lura oss.

I Svart nåd har han istället valt att lägga fokus till hundra procent på privatdetektiven Patrick Kenzie och skriver dessutom i ”jag”-form. Det ska sägas på en gång: Jag har en djupt rotad skepsis till böcker som är skrivna i ”jag”-form. Jag vet inte riktigt varför, men någonting i den formen distansierar mig från huvudpersonen och handlingen, snarare än att föra mig närmare. Dock erkänner jag villigt att formen har sina fördelar. Den kan låta läsaren veta vad huvudpersonen tänker på ett mycket naturligare sätt. Den ger ett större spelrum för privata tankar. Huvudpersonen kan inte gömma sig för oss. Formen är dessutom utmärkt för ett rättframt berättande där det inte är meningen att vi ska veta någonting annat än det ”jag” vet, och inte se någonting ur ett annat perspektiv än ”jags”. Dennis Lehane utnyttjar ”jag”-formen till det yttersta; vi får ta del av spydiga och sarkastiska tankar hos Patrick Kenzie som blir överdrivna (för att inte säga fullkomligt hälsovådliga) om han yttrar dem. Vi får ta del av Kenzies känslor, som förvisso inte är många, men så är det heller inte en sån bok. Det ÄR en deckare.

Patrick Kenzie möter en Karen Nichols som söker upp honom för att få hjälp med ett äckel som trakasserar henne. Patrick Kenzie och hans sidekick, Bubba Rogowski, söker upp nämnda äckel och spöar skiten ur honom med en tennisracket. Ett halvår senare dör Karen Nichols och Patrick Kenzie, som har något så ovanligt för en deckar-deckare – nämligen ett samvete –, börjar rota i fallet. Anledningen till hans dåliga samvete är nämligen att fröken Nichols lämnat ett meddelande på hans svarare, men då hade han lite för bråttom iväg till en strand med en snygg advokat som ville bli påsatt.

Det är själva upptakten av Lehanes bok. En bok som inte låter sig sammanfattas på ett särskilt bra sätt. För i en sammanfattning ser det ut som en deckare enligt mall 1A; huvudpersonen är stenhård, han är privatdeckare, han känner folk i den undre världen som också är stenhårda, han har ett kraschat förhållande bakom sig som han inte kan släppa taget om, han funderar på om han inte borde sluta, han slår folk på käften… Till skillnad från många andra deckarhårdingar röker han emellertid inte, och han dricker ingen alkohol förrän på sidan 185, och då i så klena mått att bartendern kallar honom fröken. Och överlever. Patrick Kenzie är en fullt godkänd blandning av standardhårding och personlighet.

Patrick Kenzies efterforskningar ställer honom i konfrontation med en mycket skicklig och osynlig fiende, och med Boston som bräde spelar de ett tätt parti schack. Lehane tar oss med på en resa genom Boston med omnejd. Det går undan, så ta på säkerhetsbältet. Ena stunden är vi i den undre världen och nästa i flotta villaområden och just som man tror att man fått kläm på det hela gör han en vänstergir med fullt rattutslag in i ett nytt virrvarr av trånga gränder. Utan att någonsin lätta på gaspedalen. Han släpper inte greppet om läsaren utan gäckar oss och släpper bitar av information som han behagar. Precis som Kenzies motståndare.

Dennis Lehane fortsätter framgångsrikt med det jag lärde känna i Rött regn. Miljöbeskrivningarna är träffsäkra, tempot högt, och överraskningarna duggar tätt. Till skillnad från många andra författare lyckas Lehane också ro det iland. Annars är det ju inte helt ovanligt med böcker som byggs upp väldigt bra för att sen falla platt och så sitter man där och ser ut som en fågelholk och undrar vad fan som hände. Att ta livet av alla inblandade på slutet måste vara författarens motsvarighet till konstnären som målar ett landskap och sen i ren frustration kluddar över alltihop. En annan variant på platt fall är den när alla inblandade gjort sig stort besvär helt i onödan. När karaktärernas handlande helt bestäms av vad som krävs för nästa steg i spänningstrappan, men i övrigt är helt ologiska. Den kanske allra värsta sorten är den där författaren tror att han är så jävla smart och att han/hon minsann lyckats hålla läsaren på halster ända till slutet för att sedan brassa på stort, som för att säga: ”Haha! Det väntade du dig inte va?” när man i själva verket genomskådade det hela för flera hundra sidor sen. Lehane undviker dock fällorna, och om det finns logiska luckor i Svart nåd, så har åtminstone inte jag upptäckt dem.

Som jag skrev tidigare; det här en bok som inte alls låter sig sammanfattas på ett bra sätt, så istället uppmanar jag er alla att läsa den. Det är den värd. Själv håller jag korpgluggarna öppna efter fler Lehane-romaner och hoppas att han kan hålla stilen.

Välj!

För eller emot. Pro eller anti. Antingen eller.

Jag börjar bli trött på att ställas inför de två valen. Det är nämligen inte så enkelt. Saker är ytterst sällan svarta eller vita och till och med i helvetet finns det temperaturskillnader.

Som Georgie-ponken i sitt fina Vita Hus som deklarerade att ”ni är antingen med oss eller mot oss” när han skulle bomba bort Mellan Östern. Alltså skulle vi antingen ge vårt fulla stöd till en operation i Afghanistan, och senare en i Irak, som vi på förhand visste mycket lite om hur den skulle utföras, och som dessutom vilade på mycket vaga bevis, eller ta konsekvenserna.

När USA siktade in sig på Afghanistan så var man säkra på att bin Ladin fanns där, även om man aldrig hittade honom. Men i det läget hade man inga som helst bevis för att han låg bakom 9/11. Inte för att jag betvivlar det, men ändå. Ändå krävdes omvärldens fulla stöd, annars var vi emot dem.

När man sen siktade in sig på Irak så blev det ännu värre. Först kunde man inte enas om varför man gick in i Irak. Det var kopplingar till Al Quida, det var massförstörelsevapen och det var för att befria det irakiska folket från den där tyrannen som Washington var polare med innan och vars övergrepp man under lång tid blundade för. Sen skällde man på FN som inte hittade några massförstörelsevapen och inte ville sanktionera anfallet, och sen började man bomba. Till slut hamnade man i det absurda läget att man tagit över ett land utan att ännu ha bestämt sig för varför. Är det något man vill ge sitt fulla stöd?

”Med oss eller emot oss”-retoriken är ganska effektiv om man heter George och bor i ett stort Vitt Hus där man kan spränga hela världsdelar utan att ens behöva kliva ur sängen. Detta eftersom att vara emot innebär att man buntas ihop med ”skurkstater” och ”ondskans axelmakter” och det vill man ju inte. Dels för att det ser illa ut (vad ska grannarna säga?) och dels för att det då riskerar att börja regna bomber. Men herr Buske är långt ifrån den enda som använder den retoriken.

Häromdagen läste jag en artikel som hette ”feminist – javisst” och jag tror inte att jag behöver förklara den mer ingående. På ett sakligt och enkelt sätt staplar författaren upp vad feminismen egentligen står för, saker som vi alla håller med om såvida vi inte är kompletta idioter. Eller mansgrisar. Eller bägge.

Sen kommer det ett sånt där retoriskt lappkast där hon plötsligt börjar prata om vad det således innebär att vara anti-feminist. Sakta i backarna nu!

Att inte gå runt och kalla sig feminist, betyder faktiskt inte alls att man är nån sorts anti-feminist. Det finns som sagt temperaturskillnader även i helvetet.

Vad har vi mer? Tja, både skinnskallar och antirasister tenderar till att använda sig av samma retorik, i den mån de har en retorik alls. Håller man inte med så är man en negerälskare, eller en smygrasist, beroende på vem man pratar med. Och då kan det ändå handla om saker som att jag inte tycker att man får slå ner folk hur som helst. Att även om någon är nynazist så får man ändå inte slå ihjäl honom och så. Då kan det hända att man är smygrasist.

Vi talar ofta om vårt eget land som ”Landet Lagom” eller ”Mellanmjölkens Land”, lite ursäktande och nedlåtande. Sverige är ett land som gång på gång visat att vi inte kan ta ställning.

Vi kunde inte bestämma oss om kärnkraftens vara eller icke vara utan valde nån sorts märklig medelväg som innebar att vi först skulle bygga ut och sen lägga ner. Med andra ord: De som röstade sköt upp beslutet till nästa generation.

Vi tog inte ställning under andra världskriget utan viftade glatt med svastikor och hurrade på de tyska soldaterna på genomresa, lät dem hämta hur mycket järnmalm de ville så länge det gick deras väg, för att sen raskt riva ner fanorna och välkomna amerikanerna när krigslyckan vände.

Vi kan inte bestämma oss om EU. Vi ska vara med, med knapp majoritet, men vi ska ändå inte vara med. Vi ska ha undantag, vi ska inte byta valuta (än), vi vill inte skriva ut nationaliteten på körkorten, för det är diskriminerande (eller pinsamt), vilket innebär att vi likförbannat måste ha pass inom EU.

Vi vill inte bestämma oss för vad för politik vi vill ha så då röstar vi på sossarna som är lite av varje och står och velar och så blir det en jävla soppa av det hela.

Nog önskar man att vi som svenskar kunde ta ställning lite oftare, sluta vara så mesiga. Men å andra sidan: Med all önskvärd tydlighet står det klart att det behövs fler alternativ än för och emot. Eller är jag bara så där mesigt svensk och lagom nu?

Reklam, reklamera, reklamest

I reklamvärlden, som i alla andra världar, finns det trender. Modeord. Fraser som ska tilltala oss att köpa produkter. Krispigt är ett sånt ord. Eller var tills nyligen.

Allt skulle vara krispigt. Framför allt grönsaker i wokrätter. Nåt företag gick så långt som till att försöka sälja en krispig soppa! Det känns fel. Som att försöka kränga sörpliga kex.

Vad betyder krispigt? Egentligen? Det finns inte i SAOB på nätet i alla fall. Vilket inte betyder att det inte är ett ord, utan bara att det är ett för nytt ord, eller ett icke tillräckligt frekvent använt ord, för att SAOB ska ha snappat upp det. Ändå kan vi alla lista ut hur något som är krispigt är. Det är det som är det fina med språk – vissa ljudelser förklarar sig själva. Som klafsa, kladda, klampa. På samma sätt lägger sig krispig i samma område som knastrig, krasig, knaprig.

Men nu är krispigt ute. Det är ett föråldrat ord. Nu är saker crunchiga istället. Crunchiga! Smaka på den. En direkt försvenskning av crunchy. Som betyder, tja, krispig. Visserligen kan crunch betyda ”kris, krux, kritisk punkt, konfrontation, avgörande” också, men jag tror inte det är det som avses i reklamen. Krisiga flingor? Avgörande flingor?

Crunchy är också ett sånt där ord som förklarar sig självt. Man behöver inte kunna många engelska ord för att lista ut det.

Det störande med det är att det bara är rökridåer. Om något är crunchigt så är det för det första skittöntigt att inte använda ett svenskt ord, och inte ett engelskt heller, utan en försvenskning. För det andra är det bara en variant av krispigt, och för det tredje känns det bara riktigt fånigt att försöka kränga flingor med argumentet att de är crunchiga. Jag förväntar mig att flingor är det. Om jag öppnar ett paket mjuka, sega flingor, då reklamerar jag det paketet. Samtidigt är flingornas crunchighet övergående – ett par minuter i mjölk tar bort crunchfaktorn i praktiskt taget vad som helst. Utom tegelsten.

Det senaste försvenskade modeordet i reklamvärlden måste vara frissigt. Hår kan bli frissigt, och det är tydligen inte en bra sak, alltså är det inte ett tillstånd som håret befinner sig i när man varit till frissan. Även om man kan tro det. Jag antar att det är en försvenskning av frizzy, vilket betyder ”krullig, krusig”. Med ”frissig” gissar jag att det är så håret är när det liksom krullar ihop sig och får en mycket obehaglig elastisitet. Mitt hår blir så av fruktis förresten. (Avdelningen Värdelöst Vetande)

Har någon lagt märke till hur olika man säljer produkter till män och kvinnor? Rakprodukter är ett ypperligt exempel. Gillettes rakhyvel för kvinnor är tokrosa med mjuka linjer och heter Venus. Till den kan man köpa ett raklödder som heter nåt med silk. Det är lika med kvinnliga hudvårdsprodukter; allt är ”silkeslent”. Ta då en titt på Gillettes rakhyvel för män. Först Mach 3, vilket är ett hastighetsmått och betyder ”förbannat fort”, typ. Sen kom Mach 3 Turbo! Har man uppnått Mach 3 så behöver man ingen turbo. Vad är ”turbo” på en rakhyvel? Designen är betydligt mer aggressiv, vassare, mer som en sportbil. Vilket man också anspelar på i reklamen. När det gäller hudvårdsprodukter för män har man dock inte lyckats få det att framstå som tufft att smörja in sig, så då gör man det överdrivet töntigt istället. Vem minns inte reklamen för after shave ”balsam” som man skulle smörja in sig med efter rakning? Alla dessa män med irriterad hud som gjorde allt för att lindra svedan; en av dem kör i ren desperation ner ansiktet i tallriken med crunchiga frukostflingor och mjölk.

Alltså; när man kränger prylar till ungdomar använder man musikvideokonceptet med hemmasnickrade inneord. När man vänder sig till kvinnor anspelar man på mjukhet, fromhet, lenhet, och när man vänder sig till män så är det tufft, hårt, snabbt, som gäller.

När man gör reklam för klockor på ett eller annat sätt så ställer man alltid visarna på antingen tio i två eller tio över tio. Det heter att klockan ler… Vem fan har kommit på det? Menar man på fullaste allvar att människor inte köper klockor som visar tjugo över åtta för att den klockan ser ledsen ut? Visst, det handlar om det undermedvetna, men frågan är om inte man överskattar dess betydelse. Eller för all del; vad säger att inte somliga skulle köpa tjugo-över-åtta-klockan för att de tycker synd om den?

Sen har vi förstås den aldrig sinande strömmen av trist reklam för tvättmedel, rengöringsmedel, tvättmedel, och andra hushållsprodukter, som alltid visar upp ett skinande blankt hem med en nöjd hemmafru som strålar ikapp med solen som skiner in genom fönstret och reflekteras mot praktiskt taget allt. Det måste vara jobbigt att bo i ett sånt hem. Och det är alltid en hemmafru. Ytterst sällan har jag sett en man i dylik reklam, annat än som hjälplös. Sen trollar kvinnan fram mirakelmedlet för ändamålet och gnor glatt och obekymrat bort ”även de svåraste fläckarna” så att mannen och deras barn kan fortsätta grisa ner sig. Ty kvinnor tycka att renhållning är det roligaste av nöjen. Filmen Adam & Eva har för alltid förstört den typen av reklamfilmer. Scenen då Adam plötsligt ser sig själv i en framtida radhusidyll där alla rapar ur sig reklamfloskler är obetalbar, med höjdpunkter som ”jag önskar att mamma jämt hade mens” och så den avslutande vänligt vita texten på svart bakgrund: ”LYCKA” med tillhörande copyrightsymbol. Mästerligt.

Och förresten: Blod är inte blått. Inte vid menstruation heller. Inte ens blåblodiga har blått blod, egentligen. Så nu vet ni det. Så varför demonstrerar man tampongers och bindors uppsugningsförmåga med blå vätska?

Just i den branchen har vi nog de töntigaste reklamsnuttarna av dem alla. Kanske för att ämnet i sig fortfarande är lite tabu på nåt vis. Det är fortfarande lite ”orent” att ha mens. Att det ibland kallas ”sanitetsprodukter” är ganska talande. En kvinna med mens är alltså en sanitär olägenhet. Nånstans snappade jag upp att i Amerikat är ”sanitetsprodukter” parfymerade! Jag är ingen gynekolog eller expert på det kvinnliga underlivet (även om jag finner det spännande och inte har nåt emot att ta mig en närmare titt nu och då) men så mycket vet jag att det är ett förbannat känsligt område. Där tycker somliga att man ska använda parfymerade produkter. Det låter som en svampinfektion just waiting to happen. Vi förfasas över kulturer där kvinnor förvisas till särskilda utrymmen när de är ”orena” men frågan är om det västerländska klimatet är så mycket mer tolerant egentligen.

Alla dessa säljknep. All denna exponering. Allt tjat om igenkänningstrygghet (vilket alltså innebär att även dålig reklam är bra reklam eftersom man i valet mellan ett märke som är bekant och ett som inte är bekant väljer det som är bekant), produktplacering, logotyper, ligga rätt i tiden, och så vidare. Alla dessa omskrivningar för Tjata Hål I Huvudet På Konsumenterna. Ta de pengar som Ditt Företag AB spenderar på reklamkonsulter (vår tids kvacksalvare) och lägg dem på produktutveckling istället. Annars är risken att du inom en snar framtid tillverkar crunchigt, parfymerat toapapper eller frissiga bildäck.

Själv håller jag mig till att skriva crunchiga artiklar på frissiga hemsidor.

/Josh – nu med mer crunch

Eurovision Ring Tone Contest

Jag fyllde år förra helgen och i söndags omvandlade jag födelsedagspengarna från släkten till en ny mobiltelefon, något som behövts ett tag då min gamla trotjänare blivit mer än lovligt gaggig. Efter det sedvanliga pillandet bland menyer och inställningar konstaterade jag att den här telefonen är lika kass som den förra; den ringer aldrig. Inte ens fast jag har nytt nummer. Jag borde nog ha öppnat ett Comviq Kompis-abonnemang – då borde man väl ändå få kompisar på köpet?

Nåväl. Jag blir till och från fullständigt vansinnig på alla jävla ringsignaler. Låt vara att de numera är polyfona, det låter lite bättre. Oftast. Ibland kan det låta värre också, för inte nog med att ljudet i sig är irriterande så har man ju numera möjligheten att få det disharmoniskt också. En möjlighet som användarna bevisligen inte är sena att utnyttja. Jag vill att min telefon ska säga ”ring ring”. Det verkar vara lika omöjligt som att komma på en rolig liknelse på beställning.

Det tog emellertid inte lång stund innan jag själv satt vid datorn och surfade runt sökandes efter ringsignaler. Polyfonin och dess möjligheter är som ett gift. Först gav jag mig av på jakt efter Simpsons-temat, men de jag hittade var ganska tarvligt gjorda och kändes inte helt överrensstämmande med originalet. Sen fick jag en ingivelse och började söka efter temat till Boondock Saints istället, och hittade den faktiskt på ett ställe, men lyckades inte klura ut om den var kompatibel med min lur eller inte. Det är en djungel. Det var då det slog mig: Det här är musikindustrins framtid.

Tänk efter. Slå på NRJ (Som för övrigt inte enligt någon som helst språklig regel kan uttalas Energy), Rix Megapol eller vilken reklamradio som helst i en kvart. Försök att inte bli vansinnig på kuppen. Vad är det som spelas? Mycket lättsmält pop. Simplast möjliga arrangemang. 16 toners polyfoni räcker och blir över. En melodi som fastnar på första försöket. Den behöver inte nödvändigtvis fastna för att den är bra; att vara irriterande går lika bra det. Som ”I just can’t get this song out of my head”… Ringsignaler ska gärna vara irriterande, då hörs de. Det viktiga i poplåten är refrängen. Det är där den klatchiga och/eller irriterande melodin som fastnar ska finnas. Versen är inte intressant. Så i framtiden kanske man lika gärna opererar bort verserna och nöjer sig med att spela refränger om och om igen så folk tröttnar ännu fortare och artister glöms bort innan de har slagit. Och har vi tagit det steget, tja, då är det praktiskt taget en ringsignal vi har kvar.

Vad är det mer som spelas? Ja just det: Covers! I mängder. Den ena skamlösa slakten efter den andra. Gravplundring och helgerån, men vem bryr sig? Melodin är ju redan inmonterad i folks huvuden så då går det ännu fortare att få en hit. På med lite ”ompa ompa” i form av en trummaskin och så ett halvnaket våp bara, och voilà; vi har en hit! Och vad är ringsignaler? Jo, covers.

MTV, reklamradio och allt vad det är kommer att ta kål på sig själva. För mycket reklam, för lite substans, och när musiken sen kommit ner i ett format som praktiskt taget är en ringsignal, då kommer tv- och radiostationerna att ha spelat ut sin roll.

Ju mer jag tänker på det, desto mer naturligt känns det. I takt med att musikstudion blir alltmer avancerad blir musiken simplare. När ljudkort och mjukvaror utvecklats så pass att det faktiskt går att få trumpeter att låta som trumpeter och inte som en elefant med andnöd, då går musikindustrin åt andra hållet och snart är vi nere på MIDI-nivå igen. Vilket innebär: Ringsignaler.

Vad har vi kvar som skiljer popen från ringsignaler då? Sången och texterna? Ha! Som ”la la la, la la lala la” ur ”can’t get this song out of my head” då eller? Eller varför inte det senaste stjärnskottet på musikhimlen Nic and the family som glatt och utan någon som helst talang skriker ”Hej Monica, hej på dig Monica” om och om igen tills man har lust att skjuta teven. Om man hade nåt att skjuta med. Så nej, texten och sången är inget måste. Med tanke på tondöva idioter som ovan nämnda Nic eller Håkan Hellström, eller för all del Britney Spears som låter konstant hård i magen, så är omvandlandet till ringsignaler rent av en befrielse.

Tänk er de stora evenemangen som Eurovision Ring Tone Contest, eller Ringsignalsbjörnen. Jag kan inte hjälpa det, men Eurovision Ring Tone Contest låter som något jag hellre skulle titta på än det nuvarande konceptet. Och här är det dags för ett sidospår.

Jag tittade inte på själva tävlingen i år, men jag såg omröstningen. Vissa saker är så uppenbart självklara att det nästan är pinsamt. Sverige får höga poäng av Norge, Danmark och Island. Irland och England ger varandra gott om poäng. Balkanländerna, de jugoslaviska restrepublikerna, håller varandra om ryggen, Ryssland och de forna sovjetstaterna likaså. Grekland och Turkiet röstar på varandra och Cypern på bägge.

För ett par år sedan gormade Per Bjurman sig blå över melodifestivalen, och efter att ha kommit över den första förvåningen över att någon ens kunde bry sig till den milda grad, förvånades jag ännu mer över vad han gormade om. Afro-Dite hade floppat. Afro-Dite var mycket bättre än alla andra, särskilt än den som vann. Jo, Per Bjurman kan ju sånt där. Som varandes Håkan Hellströms största förespråkare har han verkligen visat sin kompetens…

Bjurman med flera ansåg att Europas folk inte var mogna det enorma ansvar det innebär att få rösta fram vinnaren i melodifestivalen, ty avskaffandet av juryer och att låta folket rösta var ju att bädda för röster på kompisar och gamla allierade. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta åt ett sånt argument.

För det första: Folket får rösta fram regeringar, bestämma huruvida deras land ska vara medlem i EU eller inte och vem som i så fall ska representera folket i EU-parlamentet, men rösta fram vinnaren i melodifestivalen? Nej, där går gränsen. Man kan inte lägga hur stort ansvar som helst på människor, och särskilt inte de där mindre begåvade öststaterna. Det ser man ju hur det går.

För det andra: Afro-Dite sög. Nog sagt.

För det tredje: Bäddar för röster på kompisar och gamla allierade? Titta på de länder jag räknade upp som ger varandra höga poäng. Undantaget oss i Norden, är det verkligen kompisar och gamla allierade? Grekland och Turkiet har aldrig varit bästisar. De restjugoslaviska republikerna slogs med varandra på alla kanter under hela 90-talet. Folket i de forna sovjetrepublikerna hatar Ryssland, de har alla mer eller mindre slagits för sin självständighet och i många länder – som t ex baltstaterna – diskrimineras etniska ryssar. Och ändå gav balterna höga poäng till just Ryssland. Varför? Knappast för att de är kompisar. Förklaringen är enklare. Kultur. Skandinaver har likartad smak, folket på balkan har likartad smak, medelhavsländerna, öststaterna… ja, ni fattar nog.

Juryröster däremot bäddar verkligen för politiska röster. Det är alltså vi skandinaver som kompisröstar (Norge fick inte poäng av något annat land än Sverige) och ändå är det vi som gnäller över kompisröstandet. Eller vi och vi, Per Bjurman representerar inte mig. Jag bryr ju mig inte om melodifestivalen…

Kanonmat

Häromdagen hörde jag talas om övergrepp på ett fängelse. Såvitt jag förstår så rörde det sig om flera fall, vid olika tillfällen, vilket alltså innebär att det skett systematiskt. Det har gått till på sådant sätt att man spänt fast en person i en brits och klätt av honom. Därefter har man rakat bort könshår och som grädden på moset penetrerat honom med en batong. Exakt vad som penetrerades förtäljer inte historien, men det är inte så svårt att gissa.

Detta har alltså hänt olika personer vid olika tillfällen. Det har skett under övningsflagg. Det vill säga; själva fastspännandet är en övning och under den förevändningen har sen övergreppen utförts. Det har varit mer eller mindre sanktionerat från högre ort då ledningen för fängelset känt till det men inte vare sig agerat själva eller rapporterat det.

Var hände detta? Abu Ghurayb-fängelset i Irak? Nej. Hall, Sverige. Var det interner som utsattes för detta? Nej. Fångvaktare. Plitar. En nollning, invigningsritual.

Det intressanta är att det skrivs spaltkilometer om Abu Ghurayb-fängelset i Irak och om de amerikanska soldaternas övergrepp mot krigsfångar. Med all rätt. Men jag har inte lyckats hitta så mycket som en notis i de svenska skvallertidningarna om Hall. Jag har förvisso inte letat ihjäl mig heller, men det är återigen det där om att sopa framför egen dörr. Vi förfasas över hur en ockupationsmakt kan behandla fångar men det är inte särskilt svårt att förstå om man betänker att plitar i Sverige i fredstid gör såna saker mot varandra. De amerikanska soldaterna har ändå en ursäkt; de befinner sig i krig. De befinner sig i fara 24/7 och under konstant stress. Vad har plitar på Hall för ursäkt?

Amerikanerna på Abu Ghurayb-fängelset har ursäkter, men den egentliga förklaringen till övergreppen tror jag är att de blev så itutade att de skulle tas emot som hjältar. Det blev de inte, och nu är de arga och bittra. Tacka fan för det. Här kommer vi och räddar de här dumma araberna och de har inte ens vett nog att vara tacksamma! Klart man blir förbannad.

Turerna kring skandalen i det irakiska fängelset är de vanliga: Lynndie England, kvinnan som syns på många av bilderna och som fått ge det hela ett ansikte, säger att hon bara lydde order. Överste Janis Karpinski, chefen för fängelset, säger att hon inte visste någonting.

Om vi bortser från det faktum att bägge frontfigurerna för skandalen är kvinnor (säkert sitter det någon rödstrumpa någonstans och gnisslar tänder, för självklart är det hela bara en konspiration för att visa att kvinnor inte ska vara militärer eller ha chefspositioner) så kvarstår ändå ett par saker att fundera över.

I mina ögon är det uppenbart att Överste Karpinski ljuger. Vem skulle så glatt och obekymrat posera framför sitt offer om det inte var sanktionerat uppifrån? Om Karpinski ändå inget visste utan sanktioneringen kom från mellanort, ja då ska hon väck i alla fall. Man kan inte ha en chef som inte vet vad som försiggår. Hon är rökt i vilket fall.

Det som jag dock tycker är det mest intressanta aspekten att fundera lite kring är Lynndie England som säger att hon bara lydde order. Det gjorde hon säkert. Fråntar det henne ansvaret för sina handlingar?

Enligt militärens sätt att se det; antagligen. I militären är ingen intresserad av vad du tycker, tro och tänker. Ditt jobb är att lyda order. Ska det grävas en grop så är det bara att gräva. Varför det ska vara en grop ska du inte bry ditt söta lilla huvud med. Gräv! Och då man är fråntagen rätten och möjligheten att själv analysera läget och fatta beslut, så måste man enligt all rimlighet också räknas som oansvarig för sina handlingar. Det är befälen som är ansvarig för sina soldaters gärningar. Ett befäl kan åtalas för allt hans/hennes soldater hittar på, även när befälet inte är närvarande.

Så om Lynndie England bara lydde order så har hon ju inte gjort något fel? Antagligen inte, rent juridiskt. Men räcker det? Var går gränsen mellan orderlydnad, lojalitet mot ”gruppen, kåren, Gud, landet” och moral? Var längs vägen sätter man ner foten och säger ”det här är fel, du kan inte begära det här av mig”? Det är nog inte så lätt att veta och jag antar att gränserna hela tiden flyttas fram. Råheten i den egna gruppen, särskilt i krigstider, och den ständigt nedbrytande träningen i militären vars syfte är att få dig att fungera som en kugge i ett maskineri, och inte en tänkande individ.

Jag har ofta funderat över varför militären är så extremt auktoritär. En anledning är förstås att alla ska fungera, reagera som på en knapptryckning. I ett skarpt läge finns inte tid för kontemplationer. Om inte var och en gör det de ska göra så dör allihop. Det är en fullt begriplig förklaring, men jag tror inte att det är hela sanningen. Jag tror nämligen att människor är fullt kapabla att fatta när det är allvar och det mänskliga naturliga fårskocksbeteendet gör att man antagligen är rätt tacksam över att någon tar tag i det och skriker ut order. Jag tror att en annan viktig orsak är att så länge soldaterna bryts ner till icke-tänkande lobotomerade zombies, så kan militärledningen se dem så också. En människa är sina tankar, sina värderingar, sina funderingar. Ta bort det. Ta bort allt som särpräglar henne, och vad har du kvar? 85 kilo kanonmat.

Jag har inte gjort lumpen. Jag åkte till mönstringen med inställningen att jag hellre sitter inne ett halvår än har en finnig idiot i min egen ålder skrikandes i ansiktet på mig utan att jag får svara något annat än ett hjärndött ”JA SIR!”. Jag tänker inte gräva några gropar bara för att någon säger det. Det har inget att göra med någon motvilja mot att arbeta eller ens någon djupt rotad avsky för gropar. Det handlar om att om du vill få mig att göra något så får du banne mig visa mig tillräckligt med respekt för att tala om varför det ska göras. Annars finns det nog risk att gropen är till dig.

Jag har auktoritetsproblem har jag hört. Det kan vara så, för jag tänker inte söka jobb på Hall heller.

Integrering

Skinnskallarna brukar ju säga så här: ”ÖÖÖÖÖH!” Och det betyder att om vi tar in fler invandrare i Sverige så kommer vårt svenska kulturarv att utplånas.

– Lasse Lindroth, a.k.a Ali Hussein

Valborg.
Denna uråldriga svenska tradition.

Valborg var ett helgon som levde i Tyskland på 700-talet. Traditionen att tända eldar på Valborg kommer också ursprungligen från Tyskland, där man använda kasen till att skrämma bort häxor. Någon gång på medeltiden anammade man den traditionen i östra Sverige, medan man i västra delarna av landet jagade bort häxor på påsken istället – vilket i mina öron låter vettigare. Nu ger man häxorna godis, då jagade man bort dem med eld. Det var bättre förr.

Först på 1800-talet blev det en enhetlig svensk tradition med majkasen över hela landet. Kanske var det Tegnér eller någon av de andra nationalistiska akademikerna som kläckte idén. Kanske var det bara en tillfällighet. Hur som helst så förefaller det inte som att det traditionella varlborgfirandet är så gammalt som det först verkar. Ändå; det är något av det svenskaste traditioner vi har.

Hur många gånger har man inte hört att invandrare måste integrera sig i det svenska samhället? Att de måste släppa taget om sin egen kultur och anamma vår, som per default är bättre. Man har inget emot invandrare, men de måste ju faktiskt anpassa sig. Ni är i Sverige nu, och i Sverige gör vi saker på ett visst sätt. Blir man bjuden på gårdsfest t ex så kommer man inte. Man hälsar inte på sina grannar och man pratar inte i hissar. Men så flyttar det in några såna där utlänningar på gården, och vad gör de då? Jo, första bästa gårdsfest så dyker de upp i festlokalen. Och inte nog med det; de har med sig en gitarr och en flöjt och spelar och sjunger och de kan texten också! Skandalöst. Det ska vara ”Jag trivs bäst, raj raj raj”! Det går inte an helt enkelt.

Nu undrar ni på vilket sätt de här två olika styckena hänger ihop. Det ska jag berätta.

Igår firade jag Valborg i Södertälje för första gången. Jag som är uppväxt på landet i Norrland vet hur man firar Valborg. Man börjar supa på förmiddagen, sen vinglar man ner till kasen och ser den tändas och sjunger ”Vintern rasat ut raj raj, didaj raj” och så tittar man när herr Messerschmitter fyrar av sitt fyrverkeri, och så hatar man honom ytterligare lite för att han faktiskt är jävligt bra på det där med fyrverkerier och det tål man inte just för att han är en sån jävla drygskalle. Sen står man nära brasan och dricker grogg ur flaska (av någon anledning brukar Valborg vara smällkallt, åtminstone där jag har bott) och sen kanske man slåss lite eller hånglar med fel kvinna och så hamnar man i en stuga nånstans där man dricker hembränt och kaffe och somnar.

Så ni förstår att jag kände mig lite tveksam inför firandet i Södertälje med sin invandrartäthet. Hur skulle det gå?

Döm av min förvåning. Vi kom ner på stan strax innan kasen tändes, och jag törs påstå att jag, som är i det närmaste pursvensk i mitt ursprung, var i klar minoritet. Det var på sitt sätt en ganska spännande upplevelse. Men det riktigt intressanta var att åtminstone invandrarna i Södertälje har anpassat sig. De har anammat den svenska kulturen. Det svenskaste av svenska, Valborg. De sitter också och tittar på elden och dricker öl. Deras fjortisar börjar också kräkas innan man riktigt fått fyr på brasan. De dricker också grogg ur flaska. De släpar också med sig sina små barn i barnvagnar ut på trånga gator fyllda av fulla människor för att titta på fyrverkerier. Deras barn blir också rädda och gråter hjärtskärande. Antagligen hånglar de med fel personer och slåss som vi också. Jag såg inte kören på nära håll, men den var ganska manstark så jag utgår från att det var en hel del invandrare där med. De pratar inte riktigt som vi. Deras sch-ljud är lite mer distinkta, men efter ett par öl till så låter vi nog lika. De har antagligen lika ont i huvudet som vi dagen efter. De är som vi!

Så nästa gång någon börjar gapa om att invandrare måste anpassa sig och ta seden dit de kommer ska jag minnas Valborg i Södertälje. Till sommaren ska jag försöka studera midsommarfirandet också och se om det går åt lika mycket sill och nubbe här som i mer svenskdominerade områden.

Det är egentligen inte så svårt att komma underfund med svensk tradition. Oavsett högtid så dricker man grogg, slåss och sjunger ”raj raj”. Till jul kommer tomten, på påsken målar man ägg, på Valborg tittar man på brasan och till Midsommar äter man sill. Men utöver det är det ”Skål tamigfan!”, ”Raj raj raj”, ”Du är schå fin, Bettan”, ”Ta det lugnt nu för fan Bosse” AJ, din jävel!” och ”Zzzz” som gäller.

Det är viktigt att vi slår vakt om våra fina svenska traditioner, annars kommer vårt kulturarv att urholkas. Vi kommer att tappa vårt högtidliga firande av saker vi inte minns varför vi firar. Och i förlängningen kan det leda till att vi också kommer att gå på gårdsfesterna. I värsta fall kanske våra barnbarn en dag kommer att sitta i en kvarterslokal, nyktra, och sjunga glatt. Med riktiga ord! Fy fan…