Skip to content

Enligt Min Humla Posts

Heliga kor

Det finns saker man inte får låta bli att tycka om. Heliga kor. Dessa heliga kor finns inom litteraturen, inom filmen, inom musiken och så vidare. Till exempel Astrid Lindgren, David Bowie, Quentin Tarantino, Lars Winnerbäck, Stanley Kubrick, Lukas Moodysson. Däremot går det utmärkt att spy galla på Jan Guillou, Dave Matthews och Oliver Stone.

Jag tycker om Astrid Lindgren och läste många av hennes böcker som barn. Mycket av mitt litterära intresse kan nog tillskrivas henne och Enid Blyton. Jag uppskattar David Bowies mer sentida industrirock men begriper inte hans tidigare transpop. Jag avskyr Quentin Tarantino. Jag tycker Lars Winnerbäck är utomordentligt dryg, enformig och överskattad. Jag tycker Full Metal Jacket var bra under första halvan av filmen. Andra halvan är däremot kass och känns bara ihopslarvad för att klara deadline. Och Eyes Wide Shut är bland det sämsta dynga jag har sett. Jag hatar Fucking Åmål och jag har aldrig ens läst en Stephen King – vilket bara det verkar vara ett brott som nästan borde vara belagt med dödsstraff.

Oavsett vad man tycker de ovan uppräknade heliga korna så är de just heliga. Att kritisera dem bemöts med upprörda argument. Den här texten var tänkt att handla om några heliga filmer, så vi går väl direkt på dem då.

Pulp Fiction – Jag tycker den är riktigt usel. Kort och gott. Utan att på något sätt lägga en värdering i det eller ha några direkt påtagliga anledningar. Jag tycker bara den är usel, poänglös och i avsaknad av handling. Men se, det får jag inte tycka. För då kommer det genast upprörda människor och talar om, på sitt mest nedlåtande sätt, att ”du förstår den inte”. Nähe, ok. Mycket möjligt. Förklara då för mig vad det är jag har missat. Vad det är som är så bra. Där har de flesta mest sett ut som fågelholkar, kippat efter luft, räknat till tio och sen gått iväg, muttrandes sitt mantra ”du förstår den inte”. En variant är förstås den underbara ”om du inte förstår så är det ingen idé att förklara”. Det borde jag ha kört med när jag var IT-pedagog!

Vissa har dock kämpat vidare och talat om att det är så bra dialog. Tarantino är en mästare på dialog, vet jag nu. Men jag har aldrig märkt det. En fem minuter lång, totalt meningslös utläggning om vad en Big Mac heter i Paris, är det det som är så bra?

Vissa Tarantino-ivrare har talat om för mig att jag ska se Reservoir Dogs istället för den är ännu bättre. Så till slut gjorde jag det. Den var ännu sämre…

Fucking Åmål – Smörja. Men det får man ju inte säga. Jag läste nyss att man kan bli anklagad för att vara homofob då. Den var ny. Annars har jag bara fått höra att det är så hög igenkänningsfaktor i Fucking Åmål. ”Jo, men sådär var det ju!” Eh, näe? Jag känner inte igen mig alls. Inte det minsta faktiskt. Och hur Moodysson fortfarande kan behålla sin gloria efter spektaklet på Guldbaggeutdelningen (var det väl?) övergår mitt förstånd. Det står förstås var och en fritt att bedöma om det säger mer om mitt förstånd än om Moodyssons åtlöje.

Allvarligt talat: Om man tycker att prisutdelningar är fel, att de som delar ut priset är okunniga hycklare eller vad man nu må ha för anledning till att tycka att det är fel; ge då fan i att hämta priset! När ska folk lära sig det? Hur många pinsamheter ska det till innan pristagarna fattar att det rimmar jävligt illa att gå upp på scenen för att ta emot ett pris och sen spy lite galla över prisutdelarna och tala om att man inte vill ha nåt jävla pris? Ge bara fan i att hämta det. Låt bli att gå på galan. Åk till Paris och köp en le Big Mac eller vad det nu hette istället.

Till Moodyssons försvar ska sägas att jag har läst ett par riktigt djuplodande intervjuer med honom, och han verkar vettig. Han verkar stå för sunda värderingar. Men jag måste ju inte tycka om Fucking Åmål för det, eller hur?

Eyes Wide Shut – Åh! Vilket skräp! ”Erotisk, provokativ, mästerlig” eller nåt sånt har jag en gång läst om den, men det borde vara ”Långtråkig, psykadelisk (inte på nåt bra sätt) och Nicole Kidman naken en gång”. Eyes Wide Shut är själva beviset på min tes att det finns saker som är så obegripliga att ingen kritiker vågar såga det, för då kommer andra att såga kritikern. Med orden ”du förstår inte”. Så ingen begriper och alla stämmer ändå in i hyllningskören. För säkerhets skull. Att Kubrick dog gör antagligen sitt till också.

Pianot (förlåt eventuella sakfel – det är år sedan jag såg den och därefter har jag tillbringat mycket tid med att försöka förtränga eländet) – Här har vi ytterligare en film man inte får såga. När jag har sågat den så har jag fått höra att jag är en oromantisk och okänslig knöl. Och det må så vara, för jag har oerhört svårt att se det romantiska i att färdas över ett hav för att gifta sig med någon man aldrig har sett. Jag har också svårt att se det romantiska i att sno det enda en människa bryr sig om, i det här fallet ett jävla piano som några slavar fått släpa genom djungeln, för att sen lämna tillbaka det tangent för tangent i utbyte mot sexuella tjänster. I min värld kallas det utpressning. Slutligen har jag svårt att se det romantiska i att hugga av ett finger på personen man, tydligen, älskar för att hon aldrig mer ska kunna spela på det där pianot som HON älskar. Innebär det alltså att det yttersta beviset på min kärlek skulle vara att hindra min drottning från att göra något hon tycker om? Nån av oss har definitivt fått det där med romantik om bakfoten…

Och hörni: Bespara er själva tiden och ansträngningen att försöka övertyga mig om att någon av ovanstående filmer är bra. Den enda effekt det kommer att ha är att jag kommer att avsky dem ännu mer. Ni förstår; när folk försöker trycka ner saker i halsen på en så kommer kräkkänslan omgående.

Demokrati kontra Diktatur

Hans Kungliga Höghet Konungen trampade i klaveret häromdagen. Igen. Den här gången handlade det om att han på frågan ”Sultanen har ju anklagats för att vara en ickedemokrat som styr sitt land med järnhand, finns det svårigheter att umgås och träffas och förhandla med en sådan ledare?” svarade nåt svammel om att han inte upplevde sultanen som särskilt hård utan att sultanen och hans folk tvärtom hade en nära relation. Förenklat.

Och då går folk i taket förstås, för Kungen ska minsann hålla käft och inte uttala sig i politiska frågor. Sant, men vad ska han göra när han blir intervjuad då? Tiga? Dessutom: Jag läste intervjun ord för ord, och jag uppfattar det inte som att han försöker göra politiska poänger eller på något sätt uttala sig för Sveriges räkning, utan bara ge sin personliga uppfattning om hur han har upplevt Brunei. Och det måste han väl ändå få göra?

Jag har aldrig varit rojalist. Jag har ansett att Kungen är Sveriges största socialbidragstagare och att hans funktion känns högst tveksam. Samtidigt tycker jag att Kungen är en ganska bra representant för svenska folket. Varför? För att han gör sina små klavertramp emellanåt. Han är dyslektiker. Han håller inte reda på vilken stad han befinner sig i utan kallar alla för ”kära örebroare” för säkerhets skull. Han är mänsklig därför att han gör fel. Precis som alla andra svenskar. Blås inte det helt ur sina proportioner.

Och nu fortsätter Expressen att ansätta honom.

”I stället för att ta en öppen debatt valde kungen i går att ge en skriftlig förklaring till sin hyllning av diktaturstaten Brunei.”

Jamen han får ju inte ta en öppen debatt! För att ta en debatt måste man ha en åsikt, en ståndpunkt, och det är ju Kungen förbjuden att ha.

Att folk blir rasande över en sån här grej känns märligt. Jag följer debatten i diverse forum, lätt road och lika lätt oroad. För det handlar inte bara om att Kungen uttalar sig.

Låt oss vara ärliga nu: Om Kungen uttalat den korrekta åsikten att Brunei är ett jävla skitland eftersom det är en diktatur, då hade ingen blivit upprörd. Även om det uttalandet också varit lika politiskt som det han nu sa, och han får ju som bekant inte uttala sig. Fast undantag kan göras om han uttalar rätt åsikt, eller hur?

Nej, den egentliga anledningen till att folk är så topp tunnor rasande på Kungen är att han råkade uttrycka ett visst överseende med en diktatur. Han råkade uttrycka sig på ett sådant sätt att det kunde tolkas som att en diktatur, en enda diktatur, eventuellt inte är genomond. Och det, mina vänner, är politiskt självmord i den politiskt korrekta lilla klubb för inbördes beundran som råder i Sverige. Jag är övertygad om att en minister som givit samma försiktiga medgivande och, om än bara lite, glömt att fördöma diktaturen som styreskick hade åkt ut med huvudet före. Men Kungen kan inte avskedas. Därför gnisslar folk tänder fortfarande.

Men egentligen: Vad är det som är så oerhört provocerande med att säga att diktaturer inte måste vara onda? Är inte det ganska självklart? Sverige var en diktatorisk monarki under flera hundra år – var alla kungar och drottningar vi hade genom de åren onda? Om diktaturer per automatik är onda, förtrycker och dödar befolkningen och beter sig allmänt sadistiska så borde hela Europa, samt de senare av Europa befolkade världsdelarna såsom nord- och sydamerika, slå sig för bröstet och vara stolta över att vi som människor ens överlevde the dark ages.

Jag undrar varför folk inte blir lika upprörda när Kungen gör statsbesök i USA. För att USA är en demokrati förstås. Eller är det?

Låt oss för diskussionens skull låtsas att valet i Florida gick rätt till. Låt oss bortse från det faktum att Katherine Harris var både medordförande för George W Bushs valkampanj och delstaten Floridas minister för valfrågor. Låt oss strunta i att guvernören i Florida heter Jeb Bush och är bror till presidenten. Låt oss bortse från att människor i Florida förlorade sin rösträtt för att de hade ett liknande efternamn eller födelsenummer som en dömd brottsling. Låt oss strunta i att den manuella omräkningen av rösterna i Florida, som hade till syfte att räkna de röster som blivit otydliga på grund av att de sämsta röstmaskinerna och räkningsmaskinerna placerats i de fattigaste valdistrikten, stoppades av pappa George Bush den äldres kompisar i Högsta Domstolen. Låt oss bortse från allt detta och låtsas att valet gick rätt till. Då kvarstår ändå frågan: Är USA en demokrati?

Florida blev viktigt på grund av elektorsystemet man har i USA. Det innebär att varje delstats röster räknas var för sig, och den kandidat som får flest röster i en delstat får alla delstatens elektorsröster. Dessa elektorer röstar sen fram presidenten. Det innebär, rent krasst, att det räcker att vinna en delstat med en ynka röst – eller 537 som i Florida 2000 – för att vinna alla elektorsröster i en delstat. Detta innebär också att man kan bli president trots att ens motståndare fått 539 898 röster mer. Låter det demokratiskt?

Vidare kan sägas att elektorerna är ojämnt fördelade. Vissa delstater har nämligen fler elektorer per capita än andra. Detta gäller främst skitstater i mellanvästern som är tämligen glest befolkade och där presidentkandidaterna helt sonika antagligen skulle strunta i att kampanja om det fanns så få elektorer att hämta som det borde finnas. Det är inte heller särskilt demokratiskt, även om det är det enda sympatiska drag jag kan finna i elektorsystemet. Ett system som för övrigt sägs ha införsts en gång i tiden som en inbyggd säkerhetsspärr för att förhindra att folket röstade fram ”fel” president.

Utöver det varierar sättet man väljer på från delstat till delstat, och från valdistrikt till valdistrikt. Det är ingen slump att merparten av de otydliga rösterna kom från de fattigare valdistrikten i Florida. Det är nämligen där den äldsta och sämsta valutrustningen finns. Det innebär således att alla inte röstar på samma vilkor. Demokrati my ass.

Dessutom finns det praktiskt taget bara två partier att rösta på, och de skiljer sig åt ungefär lika mycket som kristdemokraterna och moderaterna. Visserligen finns det ett hyggligt stort miljöparti också men att rösta på dem är att kasta bort sin röst (om man lyckas få den räknad vill säga) eftersom de ändå inte har en chans att vinna. (I så fall var Irak en demokrati också. Visserligen kunde man bara rösta på Saddam Hussein, och gjorde man inte det blev man antagligen skjuten, men vad fan: Folk fick ju rösta.)

Slutligen kan också sägas att ett valdeltagande på under 50% skulle ogiltigförklaras i de flesta demokratier. Om jag inte missminner mig har FN underkänt val av just den anledningen när de har valövervakat i länder där risken för valfusk anses hög. Fast valfusk förekommer ju inte i USA, det är ju en demokrati. Faktum är dock att över 50% av de röstberättigade lät bli att rösta, merparten av de som röstade lade sin röst på Al Gore, och på tredje plats i valet kom presidenten.

Ändå sitter det gott om folk och försvarar USA som ett demokratiskt land. Nog skulle man väl hellre bo i USA än i en diktatur, för i USA har man åtminstone yttrandefrihet och det har man inte i diktaturer. Stopp och belägg nu!

En demokrati innebär inte automatiskt yttrandefrihet. Det är två helt skilda saker. Således är det alls ingen självklarhet att yttrandefriheten stängs av i en diktatur.

Vi kan återigen ta en titt på USA, som ju nästan alla verkar vara överens om är en demokrati. Efter 9/11 infördes en lag som kallas Patriot Act. Möjligen är det namnet som gör att folk inte demonstrerar hårdare mot den (jänkare gillar allt som heter något med Patriot), eller så är det innebörden, för vad Patriot Act innebär är inget annat än inskränkningar i yttrandefriheten och övriga mänskliga rättigheter. Det innebär kort och gott att man kan gripa, förhöra eller avlyssna folk på lösare grunder än tidigare, och att man kan avskeda folk från känsliga positioner bara genom att misstänka att personen i fråga har sympatier för något som kan tolkas som terroristvänligt. Och även om man kan förstå sånt när paniken kommer farande så känns det ganska olustigt.

Ännu bättre är dock att det har hänt förut – under kommunistjägarnas glada dagar. Nu räcker det att säga ”terrorist” för att skrämselhickan ska sätta in, då var ordet ”kommunist” men resultatet detsamma. Under kommunistjägarnas glada dagar fick miljoner amerikaner sina liv granskade och i många fall helt eller delvis förstörda, och än idag har en stor del av dem inte fått veta varför.

Låter det otäckt? Nå, vi behöver inte alls ta oss över Stora Pölen för att hitta kommunistjägare. De har funnits här också. Under 60- och 70-talen hamnade mängder av svenska studenter i SÄPOs register som registrerade eller misstänkta kommunister, och detta trots att registrering på grund av politisk övertygelse är förbjudet i svensk lag. (Såvitt jag vet, är väl bäst att tillägga.) Registreringarna och förföljelsen av kommunister fortsatte antagligen långt in på 80-talet av gammal vana.

Så vad har vi lärt oss av det? Att demokrati inte nödvändigtvis betyder yttrandefrihet. Det är bara att se på Kungen. Han har fått sin yttrandefrihet indragen enbart på grund av att han är född av kunglig börd, vilket väl borde kunna klassas som etnicitet. Eller se på det faktum att demokratier har fri företagsamhet, vilket i sin tur innebär att ett antal företag får väldigt stor makt. I vissa fall så stor makt att de kan påverka politikers beslutsfattande, och i andra fall åtminstone så stor makt att de kan inskränka sina anställdas yttrandefrihet.

Missförstå mig rätt: Jag är inte beredd att byta in min rösträtt. Men nog vore det trevligt att kunna rösta på ett parti som värnar om folket och inte genast sätter sig i knät på kapitalet?

En diktatur innebär att en person har praktiskt taget oinskränkt makt. Detta i sig är högst obehagligt då människan i grunden är egoist och gärna låter makten stiga sig åt huvudet. Men det betyder inte att det måste gå så. Fördelen med en diktatur är ju att diktatorn inte måste fatta kortsiktigt populära beslut för att bli omvald. Diktaturer kan arbete långt mer långsiktigt och på så sätt också skapa en helt annan stabilitet. Demokratins problem är just den där lilla detaljen med valen: Under ett fyraårsmandat tillbringas de två första åren med att riva upp allt som den tidigare regeringen beslutat och därefter de sista två åren med att genomföra kortsiktiga förbättringar som urholkar samhället men ser bra ut just då så att folket vill rösta på en igen. Diktaturer behöver inte bry sig om sånt. De behöver å andra sidan inte bry sig om särskilt mycket alls så länge de inte retar upp folk så till den milda grad att de gör uppror. Såvida inte diktaturen, som så ofta, är en totalitär polisstat förstås.

Vad jag menar är att diktaturer ofta är skit, men det måste inte nödvändigtvis vara det. Om vi återgår till lilla Brunei, som det blivit ett sånt ståhej om, så har det lilla sultanatet styrts av samma familj i sisådär 600 år. Där ligger familjen Bush i lä. På 600 år borde folket ha hunnit revoltera och kasta ut överheten om de behandlades så illa som folk verkar tro att diktaturer gör per automatik. Såvida inte Brunei befolkas enbart av Ghandis fredliga ättlingar då förstås. Å andra sidan lyckades Ghandi kasta ut den brittiska överheten ur Indien utan att tillgripa våld, så den varianten funkar också.

Mitt syfte är inte att försvara diktaturer, eller ens att försvara Kungen, utan bara att påpeka att diktatur är inte per automatik ondska, lika lite som demokrati per automatik är godhet. Skillnaden är egentligen bara att en demokrati har fler inbyggda säkerhetsspärrar. Folket kan rösta fram en idiot, men då har man ett parlament av något slag som ändå kan begränsa idiotens makt. Således krävs det i en demokrati att man lyckas rösta fram ganska många idioter samtidigt för att det ska gå åt helvete. Men det kan ändå hända, precis som det nånstans ibland kan finnas en god diktator. Adolf Hitler var folkvald. Låt vara att han och hans regerings första beslut var att förbjuda alla andra partier, men det var ändå folket som lyckades med konststycket att rösta fram tillräckligt många idioter samtidigt för att det skulle skita sig.

Och när Kungen uttalade sig om Brunei och uttryckte en viss avundsjuka över närheten som verkade finnas mellan Sultanen och dennes folk, så kanske han bara menade att det verkade gemytligt. Kanske skulle också vår Kung vilja ha möjlighet att släppa in allmänheten på fika i slottet? Kritikerna gormar om att allmänheten inte får uttala sig kritiskt under de audienser de får hos Sultanen. Jag kommer antagligen aldrig ens att få en audiens hos vare sig Kungen eller Göran Persson, och skulle någon av dem bjuda in mig på kaffe så vore det väl ganska oartigt att skälla ut dem?

Jag har inte förlorat min tro på demokratin men jag tillber den inte som en Gud heller. Jag inser att demokrati, trots sina goda intentioner, har sina brister. Den stora faran för demokratin är inte Kungen, eller någon annan som försiktigt antyder att ett annat styreskick inte är genomont. Nej, den stora faran är de naiva förespråkare för demokratin som tror och tillber så blint att de inte ser bristerna.

Sex, sex, sex

Den viktigaste nyheten i dagens aftonblad är tydligen att en blonderad silikonbimbo och en flottig fransos har blivit fulla och knullat. Kanal 5 uttalar sig och säger att man avbröt direktsändningen efter sisådär 10 minuter eftersom man inte vill visa oediterat material när det gäller just sex. ”Det blir lite för intimt”, säger man. Hoppsan! Sen när har den kanalen skrupler? Och varför inte klippa direkt då? Var inte de första 10 minuterna intima? Hyckleriet når nya höjder.

Nu vet jag att det antagligen har med juridik, granskningsnämnder och annat att göra, men annars är det ju faktiskt så att kanal 5 (och deras bästis Aftonbladet) vill att folk ska supa, göra bort sig och knulla. Det är det Big Brother går ut. Det är det tittarna vill se. Folk tittar väl knappast för att lära sig något av det ”sociala experimentet”? Let’s face it: Det är ju inte Snillen Spekulerar direkt. Och det vettefan om inte deltagarna går in just för att supa och knulla också.

När blev det så här? När tog Sex över? Sex är inte längre något privat, något hemligt, något man delar med någon (eller några för all del) man tycker om. Sex är en maktfaktor i klass med Pengar, Religion, Olja och Kärnvapen.

Sex säljer, sure, men varför? Jag kan förstå att man gör sexiga annonser för att sälja underkläder. Man säljer bilden av hur folk vill se ut, och därför funkar det. Väldigt förenklat, men det är ju begripligt. Men hur kommer det sig att man försöker sälja tandtråd (!) med sex? För ni har väl sett den reklamfilmen? För övrigt bland det dummaste jag har sett.

En man och en kvinna ligger i en säng. Hon frågar, med sin mest förföriska stämma, om de ska leka doktor, och han stammar fram ett förväntansfullt ”Ja-a”. Sen släcker hon lyset och gör rent hans tänder! Alltså…

Förklara det här för mig som om jag vore fem år gammal: Varför släcker man ljuset? För att det inte är svårt nog att få in tandjävlatråden mellan tänderna? Dessutom tycker jag att reklamfilmen är mansförnedrande. Enligt samma princip som så mycket annat har ansetts kvinnoförnedrande. Den framställer ju män som fjantiga fånleende fårskallar som är beredda att krypa på när som helst och tror att allt ska leda till sex. Och det är, hur schablonmässigt det än må vara, faktiskt inte sant. Men egentligen är den där reklamfilmen förnedrande för hela människosläktet.

Man behöver inte kunna sjunga för att bli artist heller. Bara man är snygg och inte är frusen av sig. Och man ska väl helst inte känna sig alltför besvärad av att posera i videos i ”kläder” som visar mer än de döljer. Helst ska man nog inte ha några föräldrar kvar i livet heller. Jag skulle då inte vilja se mina framtida barn ha sex med kameran.

Även de som faktiskt kan sjunga måste klä av sig.
”Jamen jag kan sjunga!”
”Sure you can honey, sure you can…”

Sen är det bara att slita av sig paltorna ändå, för det är ingen som är intresserad av att höra. In i studion och stöna fram något som låter som en korsning av hård i magen och en orgasm medan trummaskinen Boss stampar takten. Det tar väl ungefär en kvart, och sen är det fotosessioner resten av dagen. Sångerska, jovisst.

Snappade häromdagen upp att BB-Linda skulle få spela in en skiva. Det motbevisar inte direkt min tes. Hittills har alla deltagare jag har sett i det där huset varit komplett tondöva.

Och häromdagen slet Justin Timberlake av Janet Jackson toppen under deras uppträdande på Super Bowl. För en bråkdel av en sekund kunde man faktiskt se en bröstvårta, om man inte råkade blinka då. Skandal förstås!

Det är en sak att under Prime Time visa hur ens land bombar ett annat land tillbaka till stenåldern, men visar man en glimt av en bröstvårta då går folk i taket. Och det är just bröstvårtan man inte får visa, av någon outgrundlig anledning. Brösten i övrigt visas ju hela tiden.

En jätteskandal nu, men säkert en väl genomtänkt sådan som gör att Janet Jackson kommer att kommas ihåg några veckor till. Som Kikki Danielssons fyllkörningar för övrigt.

[Parentes]
Apropå hennes fyllkörningar: Vad är det för jävla mesigt hyckleri man ägnar sig åt i Sverige? Hon var ute och fyllstyrde för nån vecka sen igen, och sen sitter hon och gråter ut till massmedia och alla tycker så synd om henne. Ja, stackars Kikki… Det är ju liksom inte första gången heller. Och rent logiskt verkar det inte sannolikt att hon skulle ha åkt dit varje gång heller. Så hur många gånger har hon fyllrattat egentligen? Men henne är det synd om. Jodå. Skulle jag ge mig ut och fyllköra så skulle ALLA tycka att jag var en jävla idiot som aldrig borde få sitta bakom ratten igen.

Stackars Kikki. Vi lovar att inte glömma bort dig om du lovar att inte köra över folk.
[slutparentes]

Kommer ni ihåg att man för ett par år sen satte igång en kampanj som gick ut på att återerövra svenska flaggan och nationalsången? Att det åter skulle få vara symboler som alla svenskar, oavsett utseende eller etnisk härkomst, skulle vara stolta över? Kan vi inte göra en liknande kampanj? Är det inte dags att ta tillbaka Sex?

Tal till nationen

Bush vill fördubbla satsningen på sexuell avhållsamhet bland gymnasieelver. Hur gör man det? Kyskhetsbälte är ett alternativ förstås, men då kommer inte ungarna förbi metalldetektorerna i skolan.

Han säger att det inte är av moraliska skäl utan för att förhindra spridandet av veneriska sjukdomar. Till saken hör att amerikanska skolor inte bedriver någon sexualundervisning. Vore inte det ett bra ställe att börja på istället? Upplysning istället för förbud? Problemet är väl då att Bush kommer att tappa väljare bland de konservativa moraltanter som det finns gott om i USA. Dessa kommer antagligen, i sin enfald, att tolka införande av sexualundervisning i skolorna som en uppmaning till ungdomar att knulla mer.

Vidare slår han fast att ”vi måste försvara äktenskapets helgd”. Han anser att det hotas av vissa delstater, som Massachusetts, som tillåter homoäktenskap. Han går så långt att han hävdar att om domstolar i vissa delstater fortsätter att agera ”godtyckligt” så kanske det är dags att ta till storsläggan i form av författningen.

Bakgrunden till detta är säkert delvis religiös övertygelse, men det finns politiska poäng att hämta bland moralisterna även här. Istället för att göra en utläggning om den saken kan man bara konstatera att det är obehagligt att det överhuvudtaget går att göra en politisk poäng av en så stockkonservativ och föråldrad ståndpunkt.

Bush säger att även om det har gått lång tid sen 9/11 utan angrepp på amerikansk mark, så är faran inte över. Det må vara frestande att tro det, men så är det alltså inte. På grund av detta anser han det befogat att förlänga Patriotlagen, dvs inskränkningar i de mänskliga rättigheterna och medborgarnas integritet. Inget kan väl hålla ihop ett folk så som en gemensam fiende, och har man ingen synlig fiende får man ta till en osynlig. Det är ännu mer skrämmande och håller ihop folket än mer.

I sitt tal undviker Bush att prata om alla de massförstörelsevapen man visste fanns men inte har hittat. Istället lekte han med ord, vilket i sig är lite imponerande, och sa att man i Irak hade funnit ”Massförstörelsevapenrelaterad utrustning”. Vad är det? Det kan ju vara vilket laboratorium som helst. Timothy McVeigh byggde bomben i Oklahoma City med konstgödsel…

I övrigt anser han att USA:s ingripanden i Irak och Afghanistan som lyckade och beskriver dem som ”fria länder”. Med tanke på de inskränkningar som gjorts i amerikanernas frihet med Patriotlagen så kanske Irak och Afghanistan kan ses som fria genom kontrastverkan. Eller åtminstone lika fria.

Och så då den obligatoriska propagandan: ”En rad länder uppfyllde FN:s krav och gjorde slut på Saddam Husseins regim – och Iraks folk är fritt.”, ”Tack vare amerikanskt ledarskap och beslutsamhet förändras världen till det bättre.”, ”Det är skillnad mellan att leda en allians av många länder och att underkasta sig invändningarna från ett fåtal. Amerika kommer aldrig att be om tillstånd för att försvara sitt folks säkerhet.”

Den bästa är ändå: ”Hade vi inte ingripit skulle diktatorns massförstörelsevapenprogram fortsätta än i denna dag. Säkerhetsrådets resolutioner skulle ha avslöjats som tomma hot som försvagade FN.” – Jaha, så när USA kör över Säkerhetsrådet så försvagar det inte FN? Mina barn och andras ungar.

Efter talet rapporterar CNN att 79% (!) av amerikanerna anser att Bush leder landet åt rätt håll. Det kanske säger mer om amerikaner än om Bush…

”They that can give up essential liberty to obtain a little temporary safety deserve neither liberty nor safety.”

– Benjamin Franklin, USA:s landsfader

Terror

  • Dresden Feb 1945: Storbritannien och USA bombar. Antalet döda uppskattas till mellan 35 000 och 135 000
  • Hiroshima 6:e Aug 1945: Den första amerikanska atombomben skördar uppemot 130 000 dödsoffer.
  • Nagasaki 9:e Aug 1945: Den andra amerikanska atombomben dödar och lemlästar kring 75 000 människor.
  • New York 11:e Sep 2001: Två flygplan fäller World Trade Center. Antalet döda beräknas till 2 800 och ytterligare 7000 skadas.

Jag tycker inte att man ska dra upp historia för att rättfärdiga sina handlingar, men eftersom de USA-påhejande bombromantikerna anser att USA får göra som de vill för att ”de räddade” Europa under Andra Världskriget så är det kanske på tiden att bemöta de argumenten. Och som synes i siffrorna här ovan så behöver man inte ens dra upp saker som t ex Vietnam.

Det är dags att bombromantikerna och terroristjägarna tar en titt på ställningen igen. Det håller inte att hävda att händelserna under -45 var under brinnande krig. Dresden behövde inte jämnas med marken. Det var en hämndaktion och den drabbade civila. Civila som antagligen hade det nog så svårt efter ett tiotal år av diktatur och närmare sex års krig.

Ännu onödigare var bombningarna av Hiroshima och Nagasaki. Japan hade praktiskt taget redan torskat och det var bara en tidsfråga innan kapitulationen hade varit ett faktum. Nej, bombningarna av Hiroshima och Nagasaki var en maktdemonstration, en varning till hela världen: Så här går det för de som vågar trotsa oss.

USA håller fortfarande den linjen. När Bush säger att ”Ni är antingen med oss eller mot oss” så menar han ”våga inte trotsa oss, vi har bomberna”.

USA räddade Europa under Andra Världskriget. Ska vi ta en titt på det kanske?

Till att börja med gick inte USA in aktivt i kriget förrän den japanska attacken mot Pearl Harbor den 7:e december 1941. Och även då hade det kanske förblivit ett isolerat krig om inte Tyskland och Italien, bara dagar efter USA:s krigsförklaring mot Japan, förklarat krig mot USA.

Exakt när de amerikanska soldaterna dök upp på det europeiska slagfältet vet jag inte, men en inte alltför vågad gissning är väl våren -42. Fram till dess hade man nöjt sig med att bistå Storbritannien och även Ryssland med vapen och ammunition.

Alltså: USA kom inte till kriget – kriget kom till dem. Ett krig som de, fram till attacken mot Pearl Harbor, gjort allt för att hålla sig utanför. USA ingrep inte av ren välvilja, godhet eller beskyddarinstinkt, utan för att de blev attackerade.

Visst bidrog amerikanska soldater och materiel till att vända kriget och besegra Nazi-Tyskland, även om jag ställer mig tveksam till att just de soldaterna betydde mer för krigets vändning än några andra. Och om inte: Innebär det då att Ryssland kan försvaras med samma argument?

”Jaja, de tar kål på lite muslimer uppe i bergen där, men de räddade ju oss andra under Andra Världskriget.”

Varför inte? Tjugo miljoner sovjeter fick sätta livet till, kanske ännu fler. Civila inräknade.

Så nästa gång ni vill försvara USA:s bombningar av nåt muslimskt land med ”kopplingar” till terrorister med argument om andra världskriget: Tänk efter.