Skip to content

Enligt Min Humla Posts

Alexander Lukas

Det finns två kategorier människor som ibland verkligen gör mig illamående: Människor med tur, och optimister. Påfallande ofta är de en och samma.

Det är inte så svårt att vara optimist när man har flyt. Det är ingen konst att gå runt och kläcka ur sig klämkäckheter till sin omgivning och antyda att saker ordnar sig bara man tänker positivt. Hittills har jag aldrig råkat på en optimist som insett att det kan vara precis tvärtom; att deras positiva syn på tillvaron beror på att de har tur, istället för att som vanligt hävda att deras positiva tänkande ger dem tur.

Dessutom är det resonemanget rent förolämpande för oss andra. Vi som inte går omkring och hävdar att saker löser sig bara man tror. Detta eftersom resonemanget indirekt säger att vi får skylla oss själva att saker inte går som vi vill, eftersom vi inte är av den rätta tron.

Positivismen är inte helt olik religiös fundamentalism på det viset. Underliggande anklagelser såsom ovanstående, ändlösa omvändelseförsök och rabblanden av mantran. När man har det tungt säger positivisten ”tänk positivt” och den religiöse säger ”be till Gud”.

Men allt löser sig inte genom positivt tänkande, och den som hävdar det – och menar det – är mer än lovligt naiv. Eller bortskämd med tur. Som Alexander Lukas. Han förstår inte bättre.

Om Alexander Lukas befunnit sig i Khao Lak när tsunamin slog till så hade all fisk spolats in på hans rum, medan han själv var ute på en elefanttur i bergen förstås. Så han hade kommit tillbaka, sett att det var lite blött, undrat vad som hänt, och sen hade han öppnat hotellrumsdörren och det hade ramlat ut tonvis med fisk. Fisk som Alexander Lukas sen kunnat sälja och tjäna pengar.

Om jag hade varit i Khao Lak däremot så hade jag sprungit som en idiot, nästan hunnit undan vattnet men till slut tvingats greppa tag i en palm att klättra upp i för att klara mig undan bråte. Jag skulle klara mig med en bruten fot eller så, och sen skulle jag hålla i mig krampaktigt i palmkronan. Men där skulle det sitta en apa. Apan skulle vara av den arga typen och anse att det var hans palm. Bara hans. Så den skulle bita mig och jag skulle göra allt jag kunde för att inte ramla ner. Slutligen skulle jag dock kunna sätta mig i säkerhet, krypandes genom tonvis av lera och med otaliga apbett i armarna. Efter en massa strulande (UD skulle förstås inte låta mig flyga hem till Sverige för att jag inte finns med på listorna över saknade eller nåt annat dumt) skulle jag slutligen komma hem, och sen skulle tyna bort i rabies efter betten från apjäveln, allt medan Alexander Lukas skulle ha åkt runt och hållit föredrag om hur han ”vände en katastrof till framgång” och ”såg möjligheter istället för motgångar”.

Och sen får väl någon annan bedöma om Alexander klarade situationen bättre än jag för att han är av den rätta tron, eller om han är av den rätta tron för att Fru Fortuna håller sin hand över honom. Om jag bara är en gnällspik eller om Alexander saknar verklighetsförankring.

Och sen kan ni klura på den här också: Om två Alexander Lukas-figurer, med exakt lika mycket flyt och optimism, duellerar – vad händer då?

Paragrafryttare

Häromdagen fick jag höra talas om en kille, vi kan kalla honom Torkel, som skrivit kontrakt på en hyresrätt, utan att ha sett den först. Det var väldigt besvärligt att få en tid att titta på den eftersom den tidigare hyresgästen inte gick att få tag på, men till slut fick Torkel följa med besikningsmannen till lägenheten när den skulle kontrolleras. Besiktningsmannen fann, bland annat, följande fel:

  • Trasigt kylskåp
  • En ugn som inte gick att öppna
  • Hål i väggarna
  • En invandrarfamilj!

Det visade sig att den tidigare hyresvärden hyrt ut i andra hand, svart förstås, och sen inte ens meddelat sina gäster om att h*n sagt upp lägenheten. Så där står en besiktningsman och försöker förklara att de inte får bo där, de förstår inte vad han säger, och mitt i alltihop står Torkel som ska flytta in och känner sig antagligen som ett arsle. Ut med er, svartskallar, här ska jag bo!

Hyresvärden var åtminstone hygglig nog att ordna så den olagligt boende invandrarfamiljen fick flytta till en jourlägenhet rakt över gatan, något de nog knappast var skyldiga att ordna egentligen. Men man kan ju inte ställa folk på bar backe om man inte är fullständigt hjärtlös, och ett visst ansvar kände de nog gentemot människor som trots allt bott i deras fastighet och blivit lurad av deras hyresgäst. Här finns dock en märklighet.

Torkel erbjöd sig att ta jourlägenheten istället. Han menade att det enklaste för alla parter vore att han flyttade in i den tomma jourlägenheten och att familjen helt enkelt bodde kvar där de bodde. Men se det gick inte, för Torkel hade ju skrivit ett kontrakt! Dessutom var ju den andra lägenheten en jourlägenhet och såna får man ju faktiskt inte hyra ut till vem som helst, för de ska ju finnas tillgängliga för utsatta människor som behöver dem. Som den där invandrarfamiljen.

Hur svårt ska det vara att lösa egentligen? Det måste väl ändå vara enklare att skyffla om lite i pappren än att baxa runt familjer, så nog borde man väl ha kunnat göra om Torkels lägenhet till jourlägenhet och vice versa med ett par stämplar? Och det där med att han hade skrivit ett kontrakt… Det är nåt typiskt svenskt byråkratiskt över det. Vi är så kära i våra papper att kontraktet i sig är mer värt än överenskommelsen det omfattar. För ett kontrakt är ju just det, en överenskommelse mellan två parter. Jag förbinder mig till det här och du till det här och för säkerhets skull så skriver vi det på en bit papper och arkiverar det så att ingen av oss kan hävda att överenskommelsen aldrig har träffats. Så om bägge parter är överens om att överenskommelsen inte fungerar, av en eller annan anledning, då är det bara att riva kontraktet.

Eller ta det här exemplet: Här i Södertälje har det varit massor med skriverier om kommande kommunal personalfest för alla kommunalt anställda. Nu har det emellertid blivit uppskjutet på grund av naturkatastrofen i Sydostasien. Det verkade helt enkelt inte lämpligt just nu. Till saken hör dock att flera kommunalanställda har haft invändningar mot den här festen tidigare, tycker att det är slöseri med resurser och att om man nu vill kasta ut pengar så kan man ju dela ut dem i kontanter i form av löneförhöjning istället. Och nu när det som har hänt har hänt så har man då föreslagit att kommunen borde ställa in festen och donera pengarna till Röda Korset istället.

Men se, det kan man inte heller göra, för det finns minsann regler för hur man som kommun får skänka pengar. Jaha, och? Vem ska göra nåt åt det? Ska regeringen komma farande med stora pekpinnen och säga åt Södertälje att de är stygga och kommer att få nån sorts bestraffning? Om inte regeringen redan har grävt sin egen grav så kommer den att göra det då, och även om svenska folket inte i första taget går man ur huse för att kräva bättring så kommer man att göra det då. Skicka pengarna dit de behövs.

Det är samma sak här som med kontraktet tidigare: Vi skulle gärna göra så men det går inte för det finns regler. Talesätt som ”regler är till för att följas” speglar så väl den svenska mentaliteten.

Regler är inte alls till för att följas. Regler är till för att förhindra att det ena eller det andra obehagliga händer. Regler är skapade av samhället som är skapat av människor, inte tvärtom. När situationen så kräver måste man faktiskt kunna blunda för att ett par regler, vara lite flexibel och se till att styra upp saker och ting. Regeln i sig har blivit viktigare än anledningen till att den skapats.

Jag är säker på att anledningen till det tröga svenska agerandet i sydostasien har att göra med regler också. Ingen vågar fatta ett beslut eftersom det vore att bryta mot reglerna att sätta igång saker innan man har haft ett möte, och möte kan man ju inte ha förrän alla behagar komma till jobbet så då sitter alla där och glor dumt i väggen och gör ingenting. Den enda regel någon ansvarig person vågade trotsa var mobiltelefonförbudet på teatern…

Akta Bosse!

Så var det dags igen – Bosse Ringholms hem attackerades. Med ägg. Ett tämligen harmlöst, nästan komiskt tilltag kan tyckas. Ägg är ofarliga. Det ska mycket till för att kunna åsamka människor eller egendom någon som helst skada med ägg.

Dock är det allvarligt att det ens är möjligt att kasta ägg på Bosse Ringholms hus. Det är pinsamt för Sverige att våra representanter och beslutsfattare inte är bättre skyddade än så. Kan man komma tillräckligt nära för att kasta ägg på huset så är man också tillräckligt nära för att kasta farligare saker. Som molotovcocktails.

Det är antagligen fullständigt omöjligt att skydda en människa till hundra procent dygnet runt om man inte placerar honom i en bunker omgiven av minfält och taggtråd långt ute i lapplandsskogarna, och där gör han inte mer nytta (skada) än han gör som död ändå, men hans eget hem måste man ändå kunna skydda.

Vem ska betala det då, är följdfrågan. Det har jag inte den blekaste aning om. Om jag visste det skulle jag antagligen inte sitta och skriva om det för publicering på en sketen privat hemsida, utan snarare skriva en avhandling för SÄPO:s räkning. Vi får väl kapa ner på nånting annat då. För beslutsfattarnas säkerhet måste prioriteras högre. Deras skydd ska inte bekostas av det som eventuellt blir över i budgeten. Inte för att jag tror att det är så, jag menar bara att det är en irrelevant fråga. Säkerheten måste förbättras, och om det kostar så får det kosta.

Man kan tycka vad man vill om Bosse Ringholm, men han är ändå Sveriges vice statsminister. Jag ser gärna att han upphör att vara det, men inte genom ett attentat. Vi har redan förlorat en statsminister och en vice dito genom attentat på offentlig plats. Ska vi behöva förlora en till, i hans eget hem, innan vi fattar att Sverige inte är ett gemytligt litet mysland där ministrar kan leva som vilka medelsvenssons som helst.

Tala inte illa om de döda

Dom har avkunnats i Högsta Domstol. Mijailovic mördade Anna Lindh. Inte för att det någonsin varit något tvivel i den frågan – det enda som fört frågan vidare genom rättsväsendet är huruvida Mijailovic ska bedömas som frisk, och därmed avtjäna fängelsestraff, eller som sjuk, och dömas till vård. Vad resultatet skulle bli tvivlade jag aldrig på – Mijailovic kan vara aldrig så sjuk och skulle ändå komma att dömas till livstids fängelse, ty han mördade Sveriges utrikesminister. Lika inför lagen? På pappret kanske.

Vad jag tycker om domen, eller om att man inte kan dömas till fängelse om man anses ha varit sjuk när man utförde brottet, lämnar jag därhän. Jag vill veta varför Anna Lindh fick sätta livet till. Det kommer vi antagligen aldrig att få veta.

Mordet på Anna Lindh har också lämnat andra frågor obesvarade, som jag ännu hellre vill få svar på. I skuggan av mordet och efterföljande rättsprocess har en av Sveriges värsta skandaler rullats upp: Utvisningen av Mohammed Al Zery och Ahmed Agiza; två män som sökte politisk asyl i Sverige. Den 18:e december 2001 hämtades de bägge männen av maskerad amerikansk (!) personal på Bromma flygplats och transporterades till Egypten. Detta trots att det såvitt jag vet bryter mot svensk lagstiftning och internationell rätt att avvisa människor till länder där de riskerar tortyr.

Sverige har alltid pratat stort och fint om mänskliga rättigheter, men när det väl kom till kritan var man inte beredd att backa upp de fina orden. Efter elfte september 2001 verkar tidigare överenskommelser har upphört att gälla. USA jagar världen över efter terrorister eller misstänkta sympatisörer, och skyr inga medel.

Problemet för USA är att tortyr även är förbjudet enligt deras egen lag, och det har dessutom visat sig att det amerikanska folket sluter upp bakom mycket, men inte tortyr. För att komma runt problemet med blödiga medborgare och petiga advokater transporterar man istället misstänkta terrorister till tredjepartsländer där ”öppenhet” är ett lika främmande ord som ”åsiktsfrihet”. Länder som Egypten, Syrien, Pakistan, med flera som är vänligt sinnade gentemot USA (för att de inte vågar annat?) och där snokande journalister inte kan eller ens bemödar sig att försöka ta reda på sanningen.

Så när stora starka USA knackade på Sveriges dörr och begärde att Mohammed Al Zery och Ahmed Agiza skulle lämnas ut till Egypten så ställde vi upp. Tydligen. För alla måste sluta upp i kampen mot terrorism. Problematiken med att utvisa människor till länder där de riskerar tortyr kringgicks på ett lika enkelt som fiffigt sätt. Egypten lovade att inte tortera dem. Ett löfte som inte är vatten värt, och det kan vem som helst lista ut.

Det jävligaste i det hela är varken att Ahmed Agiza och Mohammed Al Zery har utvisats och, enligt all sannolikhet, torterats, eller att USA faktiskt utfört militära aktioner på svensk mark, eller ens att Sverige la sig platt som en pannkaka och tillät det hela. Nej, det verkligt allvarliga är att Sverige genom sitt icke-tortyravtal med Egypten skapat ett prejudikat som kan komma att användas av andra länder. Eller redan har använts. Det amerikanska planet (betecknat N379P – ser ni det så spring!) har under de tre år som förflutit sen Bromma farit runt jorden många gånger, och hämtat många andra misstänkta terrorister, och säkert har det många kvar att hämta än. De flesta av dessa ”terrorister” är antagligen oskyldiga – man får ju inte bortse från sannolikheten att mängder av oppositionella i mängder av länder rapporteras som USA-fientliga terrorister för att på så sätt både billigt och bekvämt (för regimen alltså) levereras till tortyrkammaren av amerikansk militär. Och allt detta har nu Sverige hjälpt till att skapa förutsättningar för, genom att avtala bort internationella avtal och mänskliga rättigheter.

Vad har Mijailovic och Anna Lindh med det här att göra då? Jo, mordet på utrikesminister Lindh är själva anledningen till varför hela den här skandalen inte fått större utrymme i media. Inte (enbart) för att mordutredningen och rättegången är intressantare nyhetsstoff, utan för att dåvarande utrikesminister Anna Lindh var ytterst ansvarig för att två egyptier hämtades av maskerade amerikansk personal på Bromma flygplats för transport till tortyrkammaren i Egypten, och man talar inte illa om de döda.

Anna Lindh är per definition en fin människa, på gränsen till helgon faktiskt, helt enkelt för att hon är död. Personligen är jag övertygad om att Anna Lindh var en skicklig politiker, men skickliga politiker är inga helgon. Det är en självmotsägelse.

Så här har vi ytterligare några frågor som vi aldrig kommer att få några svar på, därför att Anna Lindh är död, ingen annan i regeringen har någon som helst kännedom om det hela (förstås) och nuvarande utrikesminister Laila Freivalds hänvisar till att det där var ju något som hände före hennes tid och det kan hon inte svara för. Så lämpligt. Men hur man än vrider och vänder på det har två människor avvisats till Egypten och utsatts för tortyr, och ingen kan ställas till svars för det på grund av en galenpanna med kniv och en tradition av att inte tala illa om de döda…

Skottpengar på cyklister

Jag vet inte om cyklister är världens modigaste eller världens mest dumdristiga människor. Det ena utesluter förvisso inte det andra. Vilket det än är så driver de mig till vansinne, och endera dagen får jag nog och ger helt sonika fan i att tvärnita för hurtbullen som kastar sig ut framför bilen.

Är ni fullständigt pantade ni som kastar er ut på obevakade övergångsställen utan att se er för? Allra helst på senhösten eller vintern när det är halt på vägen så att det är omöjligt att få stopp på bilen ens om man försöker. Tror ni att de där små frigolitpottorna ni har på era tomma huvuden kommer att rädda er när ni går i närkamp med ett och ett halvt ton plåt som färdas i femtio kilometer i timmen? Get a reality check.

Till att börja med: Övergångsställen går man på. Det hörs på själva ordet. Detta innebär att jag och mina ett och ett halvt ton plåt faktiskt inte har den minsta skyldighet att släppa över er. Ni, liksom vi bilister, framför ett fordon, och trafikreglerna gäller även er.

Även om cyklister skulle ha företräde på övergångsställen så kan man ju försöka tänka lite logiskt också. Saker som dyker upp i trettio, fyrtio (och ännu fler) kilometer i timmen från sidan i tät bebyggelse vid flerfiliga fyrvägskorsningar, är inte helt lätta att upptäcka i tid. För att uttrycka mig milt. Vilket innebär att även om ni skulle ha rätt att cykla över vägen utan att se er för så kommer det inte att göra mindre ont att bli överkörd. Frigolitpottan till trots.

Jag är spyless på att tvärnita för idioter som inte ser sig för, som sen blänger surt med innebörden: ”Se dig för!” En vacker dag klipper jag en cyklist på ett övergångsställe, och sen ska jag kliva ur och blänga surt på sörjan runt bilen.

”Se dig för själv, för fan.”

Format C:

Efter många om och lika många men lyckades jag till slut operera ut tummen ur arslet och få mina saker flyttade till det numera gemensamma hemmet i Södertälje. Visserligen fick jag lite hjälp med tumoperationen i form av en liten blåslampa, men det var ju bara bra. Jojo, jag är marginellt snabbare än inlandsisen.

Vad jag inte förstår är hur personen som så gärna ville att sakerna skulle flyttas, och som så gärna ville umgås med mig och Drottningen på kvällen kunde glömma att vilken dag det skulle ske! Har ni hört nåt så ohövligt? Glömma att det kommer kungligheter!?

Hur som helst. Efter att ha lånat bil av en annan exil-gävlebo i Södertälje, åkt till Jysk för att inhandla byrå, storhandlat, åkt till IKEA och inhandlat hyllplan till bokhyllan och slutligen packat ut mina saker från Söder och in i bilen, kört hem dem, packat ur och återlämnat bilen, så var det inte så mycket kvar att göra annat än att sova.

Dagen efter monterades Jysk-byrån ihop. Eller tvingades ihop snarare, för vilket jävla sattyg till pryl att få ihop. Jag tror att det genomsnittliga trampminsoffret är lättare att sätta ihop igen än en byrå från Jysk. Det ska faktiskt inte behöva ta två personer dagens alla ljusa timmar i anspråk att få ihop en byrå. Vid närmare eftertanke kanske det hade gått fortare att gå ut och hyvla till några plankor av träden som fällts här utanför och bygga en byrå själv, och den hade antagligen blivit stadigare också.

Först därefter blev det dags för det jag sett fram emot; nämligen att få sätta upp datorn och leka lite igen. Faktum är att vår lilla datorhörna blev bättre än jag vågat tro. Men glädjen blev kortvarig…

När jag hade kopplat in datorn och fått den att ansluta till nätverket (misstänksamt smärtfritt, jag borde ha anat oråd) så började Windows Update hojta på mig. Så jag kollade vad den ville, och den ville köra in Service Pack 2. Jag rådfrågade en god vän (eller f d god vän kanske?) som tyckte att jodå, SP2 är bra det. Ok då, kör.

Så här i efterhand har jag fått höra allt från att SP2 inte leker särskilt bra med Norton Antivirus, via att filer kan ha förlorats vid installationen, till att Windows Update inte tycker om min produktnyckel. I wonder why… Här ska inte in nåt jävla SP2!

Resultatet blev att datorn ville starta om, förstås. Sen ville den aldrig starta mer. Återställning till senast fungerande konfiguration funkade inte. Felsäkert läge funkade inte. En guidning i nån form av omskrivning av bootsektorn hjälpte inte. Och det inbyggda dos-light i XP tillät mig inte att backa ur Windows-katalogen, och således kunde jag inte säkerhetskopiera mina dokument och så. En räddningsdiskett för win98 hjälpte inte heller eftersom mitt system är NTFS, och därmed inte hittas.

Där nånstans tröttnade jag. Då en installation över det gamla ändå skulle innebära att mina dokument med mera skulle gå förlorat, men antagligen bli an halvkass installation med mängder av slask och flera gigabyte med tidigare installerade program som ändå inte skulle fungera och således behöva plockas bort manuellt, så valde jag det radikalare alternativet: Format C: och helt ren installation. Resten av gårdagskvällen gick åt till att installera program och drivrutiner för att få datorn att fungera som den gjorde innan pyttemjuk lagade sönder den åt mig. Jag måste säga att jag har lyckats ganska bra med det.

Började ladda ner ett spel från en kompis inatt och hoppades att det skulle vara klart när jag vaknade idag. Istället visade det sig att nedladdningen avbrutits med 20% kvar av skiva 2. Och nu vägrar karln vara anträffbar så jag får ta ner resten. Jävla gris.

Istället möttes jag, efter att äntligen ha lyckats sova några timmar och vaknat igen, av synen av krossat glas vid datorn. Ni vet, sånt där glas som påstås vara okrossbart, men som när motsatsen bevisas fullkomligt exploderar i miljontals fragment. Tänkte gå på muggen för att sen ta reda på eländet, men toaletten var off limits ty tydligen har katterna härjats av magsjuka inatt.

Nåja. Det mesta är uppstyrt igen. Datorn fungerar, glassplittret är borta och badrummet är städat. Jag förlorade förvisso en del egenhändigt skapade dokument i processen, men det mesta går att kopiera ner från diverse communities och det stora projektet har min co-writer west på sin dator också. Dock förlorade jag ett eget romanprojekt som påbörjades för flera år sen och har legat på is ett tag. Jag hade ändå tänkt skriva om det, så det kanske bara var bra att jag förlorade originalet. Inget ont som inte har nåt gott med sig, eller vad är det positivitetsjävlarna brukar säga?

Fotnot: Windows Update är numera avstängt. Aldrig mer ska pyttemjuk stoppa saker i min dator. Jag kan stoppa dit dem själv.

Preaching to the convinced

Den senaste tiden har jag hört diverse unkna argument från homofober här och var. Igen. Jag trodde att de skulle komma med nåt nytt nu när de tydligen vill ha utrymme i media igen, men det är samma gamla slitna fraser.

Till exempel envisas man fortfarande med att blanda ihop homosexualitet med pedofili. Att ha sex med en villig partner av samma kön kan inte på något sätt likställas med att förgripa sig på barn (eller djur, som man gärna också blandar ihop det med). Jag undrar vad det är för förstockade hjärnor som drar dylika paralleller, men det kanske inte är så konstigt då sex med någon av samma kön är så främmande för homofoberna att de antagligen inte kan föreställa sig att det sker på annat sätt än genom övergrepp.

Och apropå övergrepp så verkar det finnas en väl utbredd rädsla bland homofober att bli antastad av en person av samma kön. Främst bland män som jag uppfattar det, och går jag till mig själv: Hur ofta blir jag antastad av kvinnor? Hur ofta blir jag uppraggad, eller ens lite flirtad med? Så om vi bortser från att homosexuella är människor med samma gränser och uppfostran som alla andra, hur troligt är det att de skulle ge sig på just mig? Av alla människor? Så höga tankar om mig själv har jag inte. Skulle det ändå inträffa kan jag ju alltid säga nej, och antagligen händer det inte mer.

Jag förstår inte riktigt vad det är som är så provocerande. Människor som lever sitt liv som vilka som helst, jobbar, handlar, älskar och sörjer som vilka som helst, varför ska de dömas för vem de förälskar sig i? Eller är det för vad de gör i sängkammaren? Något som ingen annan har med att göra ändå. För det är ju inte ett helt ovanligt argument heller.

”Det är ju äckligt att ha sex med någon av samma kön”, säger homofoberna (den manliga delen av dem åtminstone) och sen slår de på en porrfilm och onanerar till två kvinnor som slickar upp varandra i brygga. Då är det inte äckligt.

”Nej, det äckliga består i tanken att få en kuk i röven”, säger homofoberna och tittar vidare på sin p-rulle där kvinnor får just det.

Man hävdar gärna att homosexualitet är onaturligt, och som bevis för det drar man upp att andra arter än människan inte ägnar sig åt sådan otukt, trots att det gång på gång fastslagits att det gör de visst. Och ska vi jämföra oss med andra arter så är i så fall monogami ett ypperligt exempel på onaturlighet, då de flesta arter lever i nån sorts hippiekollektiv, eller åtminstone harem, och drar över varandra lite som de känner för det, hjälps åt att uppfostra barn och inte rakar de sig heller.

Och det är väl just monogami den senaste tidens rabalder har handlat om? Om homosexuellas rätt att få sin monogami välsignad i kyrkan.

”Det ska de inte få”, hävdar homofoberna.

Alltså ska de leva i synd?

”Fast deras leverne är ju redan en synd”, säger den bibeltrogna delen av homofoberna och de övriga nickar instämmande. ”Gud säger att det är en synd. Gud vill inte att män ska sätta på män och att kvinnor ska sätta på kvinnor.”

Bäste herr Bibelviftande Homofob. Tycker du inte att det är ens en aning förmätet av dig att tala i Guds ställe? För även om du har rätt, även om homosexualitet strider mot Guds vilja, vem är du att svinga rättfärdighetens svärd och döma andra? Är inte det Guds sak? Om homosexualitet verkligen strider mot Guds vilja så får de nog sitt straff, i detta liv eller i nästa, men till dess – lyd det elfte budet: Sköt dig själv och skit i andra!

Kaosets Dag i Södertälje

Den 24:e september firas årligen Kaosets Dag i Södertälje, en fin gammal tradition. Folk vallfärdar till Willys för att tillbe Kaoset. Som utböling och ovan vid Södertäljes ibland udda traditioner kom detta som en chock. Ska vi ta det från början kanske?

Vi bestämde oss för att det skulle bli köttbärssoppa idag. För att denna önskan skulle kunna omsättas till verklighet måste någon handla. Jag drack en öl i åtta timmar natten till idag och satt på efterfest och spelade schack till klockan fem på morgonen, och hade därför huvudvärk. Av schackspelandet alltså. Således kände jag mig inte särskilt upplagd för att handla. Å andra sidan börjar Drottningen bli sjuk, igen, och då mitt tillstånd kan anses självförvållat så blev det ändå jag som gick till Willys.

Jag anade att det var nåt lurt redan när jag kom in i affären och inte kunde ta mig fram till mjölken för att ett ungt skogsmulleklätt par blockerade kyldisken, ivrigt diskuterandes huruvida den ena filen innehöll samma bakteriekultur som den andra. Detta var dock bara början.

Ett par mentalt utmanade (det är väl en politiskt korrekt omskrivning av retards va?) hade letat sig in i affären med sina respektive assistenter. Naturligtvis skulle även de stå ivägen för mig, och när jag försökte klämma mig förbi ville den ene tydligen skaka hand med mig. Det ville inte jag. Jag ville bara ta ner en burk tomatpuré från hyllan.

På väg mot grönsaksavdelningen blockerades min väg av nåt fyllo som jollrade med en bebis och bebisens mamma. Att han blev ombedd att flytta sig sket han fullständigt i, så istället var det bebisens pappa, medelst överlastad kundvagn, som fick backa så jag kom fram. Bara för att sen få stå och vänta på att paret vid potatisen skulle bestämma sig för att gå vidare istället för att bara stå ivägen.

När jag plockade potatis hörde jag ett misstänkt flåsande och snörvlande bakom mig. Jodå, det var samma mentalt utmanade dräggelpelle som försökt ta mig i handen tidigare. Tydligen tyckte någon att det var en bra idé att ställa honom just där. Allt detta var ändå ingenting i jämförelse med vad som väntade vid kassorna.

Jag mötte två kassörskor på min väg mot just kassorna, och vid de två kassor som var öppna var det långa köer redan. I det läget har dessa andra två alltså bestämt sig för att stänga sina respektive kassor! Hur har man tänkt då? Jag suckade resignerat och tog plats i den ena kön. Till en början verkade det vara rätt då den andra kön stod tvärstilla på grund av tre äldre herrar som handlat satan och käkade glass medan de fyllde bandet. Till slut började kön dock röra sig. Det gjorde inte min. Anledning? Jo, längst fram stod en stackars tjej, gissningsvis i min egen ålder, som av någon anledning fick ramarna att pipa varje gång hon passerade dem. Detta måste man givetvis gå till botten med.

Vad jag undrar är: När det bevisligen finns mer personal i affären, kan man då inte kalla dit nån av dem på en gång, låta kvinnan betala så att vi andra får fortsätta med våra liv medan larmutlösaren blir undersökt lite avsides? Framför allt när hon var till synes samarbetsvillig.

Nej nej, så kan man inte göra, det vore alldeles för enkelt. Bättre då att tvinga den misstänkta tjyven att under förnedrande former gå fram och tillbaka genom ramarna sisådär femtioelva gånger så att alla i hela affären verkligen hör ljudet, ser de blinkande lamporna, och noterar tjyven.

När kassörskarn tröttnat på förnedringen, alternativt insett att alla i hela affären verkligen sett tjyven, OCH sökt igenom den samarbetsvilliga tjyvaktiga flickans väska, då kom hon sig minsann för att ringa dit någon annan ur personalen. Som sökte igenom hennes väska en gång till, och ni ska inte tro att kassörskan höll sig utanför. Nej då. Hon var minsann med och kommenterade och tjattrade en stund till hon också.

Någonstans under denna tid av väntan och kaos kände jag verkligen hur nära gränsen jag verkligen var. Jag kunde se mig själv göra en Falling Down, bara släppa korgen, slänga lite folk ur vägen och gå. Eller bara få ett sammanbrott, skrika och se vansinnig ut. Men jag gjorde inte det. Det gjorde däremot den andre mentalt utmanade killen, som redan tidigare blivit lite arg eftersom han bara fick ta en Daim och inte två. Han tröttnade helt uppenbart på att köa vid kassan bredvid, varvid han skrikande rusade förbi kassan och mot utgången medan han slog sig själv i huvudet upprepade gånger.

Och det var då det slog mig att det är alla vi andra som är de riktiga idioterna. Vi lamjävlar som bara står där och tiger, väntar på vår tur och utstår precis vad som helst eftersom att protestera vore att ställa till en scen, och det vill man ju verkligen inte!

Grodmannen

Disclaimer: Denna text innehåller spår av sport och kan framkalla allergiska reaktioner.

Det är då märkligt hur usel man kan vara på både det svenska och engelska språket och ändå få kommentera en ishockeymatch. Lägg därtill högst medelmåttiga kunskaper i just ishockey, och då räknar jag snällt, så blir det hela fullständigt obegripligt. Jag pratar förstås om Lasse Kinch.

Alltså. Jag har förståelse för att det blir en del grodor när kommenterar saker som sker precis samtidigt som man berättar det. Det finns inte mycket utrymme för eftertanke. En del syftningsfel och övriga språkgrodor är fullt begripliga i det läget. Men vissa grundläggande krav måste man väl ändå kunna ställa? Hur svårt ska namnet Joe vara att uttala t ex? Nej Lasse, det uttalas inte som ”jew”. Detta blir ännu märkligare ställt i perspektiv till uttalandet av Martin St Louis namn. För vid en första anblick skulle det ligga nära till hands att uttala det enligt engelska språkregler, men eftersom namnet i det här fallet är franskt så uttalas Mötö Sä Lui. Pardon my french. Men se det har Lasse minsann snappat upp! Killar som Sakic och Thornton får dock finna sig i att heta Jew. Lasse Kinch är för övrigt inte ensam om detta felaktiga uttal – det verkar som om hela det svenska kommentatorstallet är överens om att det uttalas så.

En stilla undran bara: Målvakten Martin Brodeur får sitt efternamn uttalat som något som åtminstone liknar franska, men han heter tydligen inte Mötö. Det är skillnad på olika.

Samma kommentatorstall verkar också tämligen överens om att det finns ett land som heter Uvesa. Jag vet inte vars det ligger, men de har säkert en president som heter Jew.

Nåväl. Namn kan vara lite tricky, men vad sägs om det här då: Vid ett tillfälle berättade Lasse att Uvesas reservmålvakt på grund av platsbrist i båset satt på motsvarande sida. Motsvarande? Som vadå? Han upprepade det för säkerhets skull, så vi inte skulle gå miste om hans språkliga obegåvning. Och när en gubbe avtjänat sin utvisning och kommit in på isen igen, då är hans lag ”fulltagligt”. Jorå. Både Kanada och Uvesa var fulltagliga emellanåt.

Sen har vi avdelningen Bristfällig hockeykunskap, något som Lasse Kinch är långt ifrån ensam om i branchen. Vi har t ex en före detta förbundskapten som brukar agera bisittare och som uppvisar sådana brister i kunskap om den sport han varit förbundskapten för, att man blir mörkrädd. Men nu är det ju Lasse vi sågar.

Vid de flesta avblåsningar satt han bara och gissade. Oftast gissade han fel. Vid en avblåsning talade han kort och gott om att pucken stoppades felaktigt framför målet. Felaktigt? Man får stoppa pucken hur fan man vill, utom med hög klubba. Däremot var det offside med ett par meter.

Lasse var inte ensam. Han hade gott om bloss till sin hjälp. Bisittare Tommy Boustedt spottade ur sig floskler, men den klart bästa var ”jag tror inte det här är avgjort än”. Då stod det fortfarande 0-0 i första perioden. Eller vad sägs om Jonas Bergqvists knivskarpa analys, på en vedervärdig kombination av dalmål och skånska: ”Jag tror Kanada vill spela så lite som möjligt runt det egna målet”. Briljant, Jonas!

Utöver detta så har vi de ständigt återkommande sportflosklerna som verkar obligatoriska. Ord som ”signifikativt” och ”frejdigt” är avbetade under de första fem minuterna av matchen, och sen förekommer det ”gurgel”, ”rökare”, ”höstlöv” och ”bröstvärmare” i varierande grad under matchen.

Notera att alla ovanstående snillrika uttalande förekom under en och samma match, nämligen nattens drabbning mellan Kanada och Uvesa. Med viss reservation för de avslutande obligatoriska uttrycken som jag faktiskt inte räknade. Har svårt att tänka mig att en så rutinerad kommentator som Lasse Kinch skulle glömma nåt sånt. Notera också att alla Lasse Kinchs uttalanden görs med hård mage. Karln låter som att han sitter på muggen och kommenterar. Vilket han kanske gör, eftersom han inte verkar se vad som händer på isen.

Rädda människor

Om och om igen läser jag om kvinnor som är rädda för att vistas ensamma på mörka gator. Som vill ha rätt att beväpna sig, och till dess att de får den rätten tänker de beväpna sig ändå. Med kniv eller pepparspray eller vad som helst som är tillräckligt smärtsamt för att avskräcka eventuella våldtäktsmän. Och vem är de rädda för? Mig.

Rädslan är befogad. Det är hart när omöjligt att slå upp en kvällstidning utan att läsa om någon som blivit överfallen, rånad, våldtagen. Självfallet är det skrämmande. Självfallet vill människor skydda sig, och bör också göra det.

Det finns förvisso kvinnor som hävdar att de inte ska behöva skydda sig. Nej, i en perfekt värld kanske, men till dess då?

Emellertid anser jag att vapen är farliga, och vapen i händerna på någon som är rädd är fullständigt livsfarliga. En människa som är rädd ser alla som potentiella hot, och således kan det i värsta fall räcka att komma för nära för att få sig en dusch pepparspray, en kniv i magen eller en kula i knäskålen. Och det är inte så konstigt, för vem som helst kan vara en våldtäktsman. Det syns inte utanpå. Att råka skjuta någon som kommit för nära är, nästan, acceptabelt – med hänvisning till rädslan.

Världen är inte perfekt, och därför bör alla göra vad de kan för att minimera riskerna. Att till exempel sätta sig i en svarttaxi är inte smart. Svarttaxichaffisar är kriminella per definition, eftersom det är olagligt att köra svarttaxi, och att exponera sig för redan kriminella element bör rimligen vara mer riskfyllt än att röra sig bland ”vanligt” folk på gatan. Därmed inte sagt att man är lovlig för att man sätter sig i en svarttaxi. Om jag går till närmaste Hell’s Angels-hak och frågar vad det är för bögiga bågar som står på gården så får jag antagligen ett rejält kok stryk, men det innebär inte att det är mindre fel att slå mig. Däremot är det dumt att utsätta sig för den risken, då det är mer sannolikt att jag får stryk i den situationen än i många andra. Man kan hävda rätten att slippa skydda sig, men att praktisera det är dumdristigt. Insatsen är helt enkelt för hög.

I en perfekt värld skulle inte heller jag behöva vara rädd. För ni tror väl inte att det bara är kvinnor som är rädda? Ånej, jag har då knutit fingrarna omsorgsfullt runt nyckelknippen när jag vandrat hem sena lördagkvällar och mött ett gäng unga killar. Och då är jag ändå en man på 193 cm och över 100 kg. Risken för att jag skulle bli överfallen är kanske inte så stor, men den finns, och så länge den finns måste jag vara beredd på att det kan hända.

Jag måste också vara uppmärksam på ensamma kvinnor på väg hem så jag inte råkar komma för nära för då kan de överfalla mig med allehanda vapen. Sannolikheten för det är inte heller stor, men den finns. Alltså gör jag allt för att verka så lite hotfull som möjligt, och antagligen gör det i sig att jag ser misstänksam ut. Hur som helst är jag ganska trött på se en ensam tjej längre fram på samma gata försvinna in på en tvärgata, och sen höra hennes springande steg då hon ska komma undan otäcka mig som förföljer henne. Detta bara för att vi råkar befinna oss på samma kurs.

Har inte jag samma rätt som alla andra att ta mig hem? Ska jag gå omvägar för att inte skrämma andra som är på väg åt samma håll? Vilket jag förresten har gjort. Jag förstår att kvinnor är trötta på att känna sig hotade, och kräver sin rätt till att gå ut utan att behöva vara rädda. Men jag vill också kunna hävda min rätt till samma gatstump utan att känna mig som ett hot.

Att jag är man betyder inte att jag automatiskt också är prefixet ”våldtäkts”. Även om en och annan genusforskare vill låta påskina att så är fallet. Att män inte kan tygla sin egen sexualdrift, och att det således är en sanning att varje man är en potentiell våldtäktsman. Å andra sidan var det nån genusforskarna i dagarna som ville låta påskina att kvinnor med små bröst var intelligentare. Och här har jag gått omkring i tron att det var vetenskapligt bevisat att tankeverksamheten pågår i hjärnan. Törs man gissa att just den genusforskaren inte har särskilt stora bröst, på samma sätt som man kan anta att den man som en gång födde idén om att flintskalliga män är mer virila var just… flinkskallig. Och om kvinnors tankeverksamhet egentligen försiggår i brösten så är det väl fullt möjligt att mäns dito försiggår i kuken. I så fall är det rätt och riktigt att även jag är ulv i fårakläder med en sexualdrift, nej våldtäktsdrift, som kan vakna till liv när som helst och som jag inte kan kontrollera. Så då är det nog säkrast att ni låser in mig på en gång och kastar bort nyckeln.

Ärligt talat. Nog är det något som är fundamentalt fel när vi inte kan mötas på samma gata utan att frukta varandra? För att citera Sverker Olofsson: ”Ska det vara på det här viset?”