Skip to content

Enligt Min Humla Posts

Försenade nyårslöften

Jag har nog alltid tyckt att det här med nyårslöften, det är mest trams. Trots allt, det är bara sifferbyten i almanackan. Är man seriös med att åstadkomma en förändring är det väl bara att börja när som helst – varför vänta till nyår? Och omvänt; om man lovar att ändra något bara för att det är nyår så kanske det inte var så viktigt till att börja med?

Men å andra sidan behöver man ju inte låta bli bara för att vara obstinat. Nytt år, nytt avstamp. Så kan man också se det. Jag väljer också att se det som ambitioner snarare än löften. Så mina ambitioner för 2017 ser ut ungefär såhär:

Ge fan i att läsa nyheter

Ja, jag menar allvar. Jag började egentligen någon gång i våras/somras, men jag ska göra vad jag kan för att ta del av ännu mindre nyheter i år. Varför? För att nyheter är underhållning maskerat som någonting viktigt. Vi har låtit oss luras att det är av yttersta vikt att hålla sig uppdaterad på vad som hände precis nyss, oavsett vad det gäller. Att det är något som behövs för att ”hänga med”. Det är inte sant. Det allra mesta vi matas med via traditionella nyhetsförmedlare är helt irrelevant för de allra flesta av oss. Men det är paketerat för att passa många och spelar därför på dina känslor. Nyheter handlar inte om att du ska få veta hur det står till i världen. Det handlar om att göra dig upprörd.

Min poäng är att vi inte behöver rykande färska nyheter hela tiden för att ”hänga med”. Vad vi behöver är mer djuplodande analyser. Och vi behöver kunskap och referenser. Vi är så upptagna med att ”hänga med” i vad som händer just nu att vi redan glömt vad som hände nyss. För att inte tala om några tusen års tidigare ackumulerad erfarenhet och kunskap. Men vad ska man göra med information om vad som händer JUST NU om man saknar tidigare information och referenspunkter att hänga upp det på? Det enda det duger till är att muttra om i fikarummet, konstatera att det är förjävligt och enas om att det var bättre förr.

Läsa böcker istället

Jag har varit dålig på det en längre tid. Jag skyller på att jag inte har tid och ro att läsa, men det är inte riktigt sant. Det är förvisso så att när man har barn som stojar omkring så kan det vara svårt att koncentrera sig på att läsa och man får räkna med att bli avbruten, vilket i sig faktiskt är såpass stressande att det är lättare att bara avstå. Men det handlar minst lika mycket om min egen brist på disciplin. Istället för att faktiskt sätta mig med en bok har jag alltför ofta suttit och bara dumklickat. På nyheter (se ovan) men även sociala medier. Det är förslappande för både kropp och själ.

Därför ämnar jag haka på utmaningen #52weeks. 52 böcker på lika många veckor. Jag lär inte ro det iland, men det är inte heller poängen. Når jag ens hälften är jag nöjd. Varje bok kommer att presenteras på bloggen i form av någon form av recension eller kommentar.

Tillämpa generositetsprincipen

Det här debattklimatet vi har alltså… Det duger inte. Vi kan inte fortsätta plocka billiga poäng på att vantolka lösryckta citat, avsiktliga missförstånd och allmän illvillighet. Vi klagar på att vi har lama politiker som pratar utan att säga något men vad fan kan vi egentligen förvänta oss när varje försök att faktiskt säga något omedelbart skjuts ner? Det är inte en framkomlig väg.

Jag vill inte ens ha ett debattklimat! Jag är förtvivlat trött på att varje meningsutbyte om samhällsfrågor är en publiksport som någon ska vinna, komplett med kommentatorer som analyserar vem som vann och varför istället för att reflektera över innehållet. Jag vill ha ett diskussionsklimat. Jag önskar mig att 2017 är året då vi anstränger oss för att förstå varandra istället för att missförstå. Där vi funderar ett par gånger över om det är rimligt att [insert name] verkligen är så korkad/ond istället för att bara trycka på retweet och jaga vidare efter nästa byte.

Det enda jag kan göra åt det är förstås att börja med mig själv. Jag har gjort mig skyldig till allt ovanstående. Jag försöker bättra mig och jag lovar att bättra mig ännu mer.

Ta hand om mig själv

Jag måste. Jag vet inte hur än, men jag måste. År efter år av kronisk depression, nacksmärtor, sömnsvårigheter och huvudvärk i kombination med allt sämre kondition. Det går inte an. Något måste förändras. Allt mer pekar på tydliga kopplingar mellan fysiskt och mentalt skick. Hjärnan påverkas inte bara av intellektuell stimulans, utan även av fysisk. Såväl sömnstörningar som depression kan kopplas till fysisk inaktivitet. Å andra sidan är det inte så jävla lätt att vara fysiskt aktiv när man är trött och deprimerad. Vad som är hönan och ägget kan förstås diskuteras, men kopplingen finns där och det måste tas tag i.

Avsett tid för kreativitet

Jag mår bra av att skriva och jag är bra på det. Jag måste bara se till att göra det också. Och då menar jag inte bara bloggandet, jag har huvudet fullt av uppslag till vad jag föreställer mig skulle kunna bli böcker. Det förutsätter förstås att det kommer på pränt.

Jag har också flera års musikaliska idéer i huvudet som jag ska försöka ta tag i att få ur mig på något sätt, om så bara för mitt eget höga nöjes skull.

Var god

Om inte annat så bara för att reta Ann Heberlein. Nej, men allvarligt – det kostar ingenting att vara vänlig, att hålla upp dörren för den som kommer efter eller avsluta arbetsdagen med ett ”bra jobb” till kollegorna. Snarare tvärtom. Man mår ganska bra av det. Det finns någon bisarr luthersk uppfattning om att en gärning bara är god om det är en uppoffring. Det är idiotiskt. Att vara hjälpsam och generös kan absolut vara egoistiskt i så mån att man blir lite nöjd med sig själv. So fucking what? Om jag hjälper någon annan och samtidigt mår bra av det så är det win-win. Hur kan det ens vara ett problem?

Därtill är det precis som Mellanmannen skrev: Gör vi snällt blir vi snällare.

Var mer badass

Hur går det ihop med föregående punkt, undrar ni? Det går alldeles utmärkt! Att vara god handlar också om att vara god mot sig själv. Att inte ta någon skit. Att säga ifrån. Att inte stå ut med andras dumhet för att man är konflikträdd. Att vara vänlig gör det faktiskt lättare att stå på sig, och att stå på sig gör det lättare att vara vänlig. Yin och yang.

Jag överlevde 2016 motherfuckers, bring it on! 2017 ska Sarah Connor vara mitt kraftdjur.

Så det är ungefär min plan. God fortsättning!


Andra bloggar om:

Bloggkalendern 2016, lucka 23

W. Det är väl ingen hemlighet att jag uppskattar Walk off the Earth väldigt mycket. Deras enormt kreativa framföranden av diverse låtar, stämmorna, att de allihop spelar en drös olika instrument och inte är fast i givna roller. Det finns en hel del att välja från, och därför var det svårt att välja.

Men så finns det ju en i bandet som man väldigt sällan ser göra något: Beard Guy. Han som i många videor mest är med som något slags maskot, som en kul grej.

Så nu till jul tycker jag att vi tar och tittar på när Beard Guy demonstrerar sina skillz på pianot, iförd en ful jultröja med en twist. Hint: Titta en extra gång på renarna.


Andra bloggar om:

Bloggkalendern 2016, lucka 22

V, som i Van Halen. Jag skulle kunna dela något bra, som Right Now, men klippet ni ska få se är så hysteriskt roligt så jag kan inte låta bli. Det är helt otroligt att ett gäng såpass kompetenta och erfarna musiker misslyckas så kapitalt som Van Halen gjorde vid det här tillfället, och det finns teorier om varför, men hysteriskt är det icke desto mindre. Och det blir bara roligare ju mer de försöker rädda upp situationen.

V, som i varning för oljud.


Andra bloggar om: ,

Bloggkalendern 2016, lucka 21

Så var vi då framme vid U och det är väl ingen högoddsare att det blir U2. Såväl en institution i rockhistorien som en viktig del i min egen musikhistoria med en låtskatt som är svår att matcha. Därtill ett helt fantastiskt liveband.

Efter lite experimentiellt oljud på 90-talet avrundade U2 år 2000 sin karriär som recording artists med All that you can’t leave behind och lät några studiomusiker göra skivor åt dem istället. Det är därför albumen släppta på 2000-talet låter som U2 men ändå inte riktigt, även om de träffar rätt ibland. Sedan 2009 har U2 släppt nytt material och alla rykten om att det kom ut en platta 2014 är bara en illusion skapad av egots vibrationer.

En av de roliga sakerna med U2 som liveband är att de kontinuerligt stöper om sina låtar. Som att de nästan gör covers på sig själva. Någon av dem sa en gång i en intervju att deras låtar aldrig är klara, att inspelningarna är bara dokumentation av hur de lät just då, och när man hör U2 live så förstår man att det verkligen är så. Därför kan klösiga Sunday Bloody Sunday bli en finstämd ballad framförd av en ensam The Edge under Popmart-turnén, för att ta ett exempel.

Det finns ärligt talat så mycket att välja av att det är svårt, för varje val innebär att jag väljer bort något annat. Men valet faller till slut på ett klipp från Slane Castle där de lappar ihop två av sina awesomaste låtar inför sisådär en 80 000 åskådare. Jag har stått i publiken och hört de där låtarna själv och känslomässigt är det en upplevelse som man måste dra in sina barns födelse i för att hitta någonting som är jämförbart i styrka, och att göra det känns bara fånigt så vi skippar det. Det är starkt, vi nöjer oss så.


Andra bloggar om:

Bloggkalendern 2016, lucka 20

T, för 30 seconds to Mars.

Det är förvisso inte helt ovanligt med skådespelare som leker rockstjärna, och tvärtom. Det som är ovanligt är att vara riktigt bra på båda. Jared Leto hör till de undantagen. Som skådespelare har han fått en Oscar för sin roll i Dallas Buyers Club och syns senast på vita duken i rollen som Jokern i Suicide Squad. Som musiker har han sedan många år en framgångsrik karriär som sångare, gitarrist och låtskrivare i 30 Seconds to Mars, vars videor ofta är väldigt filmiska i sin karaktär och regisserade av, just det, Jared Leto.

Jo, och så är han så snygg att han två gånger hamnat på People’s topp50-lista över världens vackraste människor.

Själv jobbar jag på fabrik och utkämpar en hopplös kamp mot midjeomfånget. Men jag är inte bitter…


Andra bloggar om: ,

Bloggkalendern 2016, lucka 19

S som i…sland. Förutom att vara en bunt vulkaniska stenar mitt Atlanten med ett kargt, fascinerande landskap är det också ansett som världens äldsta ännu aktiva demokrati. Det isländska språket är en betydande länk till fornnordiskan vilket tillsammans med nedskrivna krönikor och sagor på just isländska givit språket inofficiell status som ”nordens latin”. Därtill tycks Island ha en säregen nationell kultur som genomsyrar såväl språk som politik, men även naturligtvis konstformer som litteratur och musik. Man gör helt enkelt saker lite annorlunda på Island. Bara en sån sak som att man åtalar korrupta bankdirektörer som störtar landet i en ekonomisk kris, istället för att belöna dem. Eller att det isländska Piratpartiet Piratar fick 14,5% av rösterna i det senaste parlamentsvalet och även fick uppdraget att bilda regering (vilket emellertid inte lyckades).

Allt detta – naturen, språket, kulturen – är förmodligen resultatet av samma grundorsaker: Islands isolerade läge har genom århundraden gjort att det mindre påverkat av influenser från omvärlden. På samma sätt som platser som Australien och Nya Zeeland utvecklat en mycket speciell fauna och flora på grund av isolation har vissa länder av samma orsak utvecklat en egensinnig kulturell flora. Som till exempel Japan. Och Island.

Islands internationellt mest kända artist torde utan tvekan vara Björk. En gång i tiden ingick hon i grupp Sugarcubes, som ju börjar på S, för att senare fortsätta på egen hand. Jag har inget annat än respekt för Björk, men jag behöver inte gilla musiken för det. Istället har jag två andra tips att erbjuda, båda på S, och jag kunde inte bestämma mig för vilken jag skulle ta så ni får båda. Det ena för att det är en fantastisk låt och en bra video, det andra för att det är en bra låt och en fantastisk video. Det ena är Sigur Rós, det andra Sólstafir. Håll till godo.

Och om ni inte redan gissat det är det en lågoddsare att det är till Island jag tar min tillflykt när skiten träffar fläkten.


Andra bloggar om: , ,

Bloggkalendern 2016, lucka 18

R, för Rush. Låt mig genast understryka att Rush aldrig har hört till mina favoritband. Främst för att jag har så förtvivlat svårt för Geddy Lee’s pipiga sång. Rush hör således inte till min personliga musikhistoria.

Men de tillhör i allra högsta grad till musikhistorien, inte minst i den genre jag snöat in på de senaste åren, och det är ett fantastiskt begåvat band som förtjänar en plats i den här kalendern.


Andra bloggar om:

Bloggkalendern 2016, lucka 17

Q, för Queen. Det mest uppenbara valet man kan tänka sig. Till mitt försvar är utbudet på Q rätt skralt, det är liksom Queen eller Queensryche. Både förvisso oerhört bra band.

Från A night at the opera hämtar vi ’39, skriven och framsjungen av Brian May. Man kan tänka sig att han var mycket inspirerad av sina studier inom astrofysik när han skrev ’39, ty förutom att vara en av de mest intressanta gitarrprogressioner jag har hört så är texten rätt så… speciell. Det är mer eller mindre Interstellar, fast utan att vara mördande tråkigt.

Queen var sannerligen ett speciellt band.


Andra bloggar om:

Bloggkalendern 2016, lucka 16: Pay it forward


P, för pay it forward. Det blir varken artist eller låt på P. Lucka 16 kommer inte att handla om bokstaven P alls. För några timmar sedan släppte nämligen en talangfull musiker och god vän till mig ett album. Jag tänker skamlöst och utan omsvep uppmana er att köpa det, och sprida informationen vidare.

Kompositören heter Mattias Westlund, kompositionen heter Waters of Redemption, och det är bra. Riktigt bra. Det blir inte direkt sämre om man tar i beaktande att hela albumet är skapat från början till slut på en gammal Acer netbook som, sist jag såg den, var i skriande behov av lite lim för att hålla ihop. Jag tänker inte ge mig på att skriva något slags recension. Lyssna själva. Mer information finns för övrigt här.

Mattias har alltid haft en filmisk touch i sin musik, oavsett vad han har gett sig på, och det här är sannerligen inget undantag. Därför är det extra kul att han också gör musiken till ett och annat spel, bland annat Talisman. Det finns en story till musiken i Waters of Redemption och den tillsammans med övrigt artwork medföljer om man köper albumet via bandcamp. Vilket jag alltså tycker att ni ska göra.

P, för pirat. Förutom att vara ett anrop till musikälskare är det ett särskilt anrop till mina vänner i piratkretsen. Mattias är en av the good guys. Han stod på barrikaderna med oss. Han delar idealen och har genom åren publicerat massor av fritt material. Så hjälp nu till att ge lite kärlek tillbaka. Visa att alla de där visionerna vi hade om alla de nya möjligheterna, om fördelarna med att vara sin egen och publicera sig själv, att allt det inte bara var naiva drömmar. Jag vill fortfarande tro att det fungerar. Här har ni en konstnär som är self-made hela vägen, som spelar fan vet hur många instrument men det lär vara i paritet med den där Prince, som skriver och tecknar och vem vet vad. Och som står för rätt saker. Ärligt talat, är det någon som förtjänar att buycottas, så är det Mattias. Eller, för att referera till en film som vi gärna refererar till: ”You have bled with Wallis…” Resten kan ni.

Och även om just du inte tänker köpa det här, sprid det vidare! Säkert finns det någon du känner som kommer att gilla det. Visa vad svärmen går för. Sprid lite kärlek på nätet som kontrast till allt hat. Fokusera på något positivt och konstruktivt istället för det negativa och destruktiva. Avsluta det här förbannade året som tagit ifrån oss så många musiker med att stödja en. Hjälp till att skapa ett litet julmirakel, helt enkelt.


Andra bloggar om: , , ,