Skip to content

Enligt Min Humla Posts

#52weeks bok 9 – Renhet

Som synes börjar jag halka efter ordentligt i utmaningen. Det är till största del Jonathan Franzens fel. Renhet var nämligen en hopplöst jobbig bok att ta sig igenom.

Jag tänker helt och hållet hoppa över att försöka förklara vad den handlar om. Främst för att jag inte har aning. Vad jag däremot vet att är Franzen gillar att lägga ut texten. Han skriver egentligen rätt bra, det får man ge honom. Det är mest det som gör boken uthärdlig. Men att lägga ut texten över så många sidor och ändå få så lite sagt får mig att tänka att Franzen nog skulle kunna göra karriär som politiker. Och med tanke på hans karaktärers psykoser, fixeringen kring det sexuella i allmänhet och karaktärernas onanerande i synnerhet, tillsammans med det faktum att allt detta är orsakat av karaktärernas flänga mammor så ska vi nog vara tacksamma om han håller sig till att skriva böcker…

Samtidigt är det svårt att såga den totalt. Som sagt; Franzen kan skriva. Hans beskrivningar av miljöer och karaktärer är värda respekt och även om hans poetiska utsvävningar ibland tippar över gränsen till det överdrivet självgoda (säkert sitter han själv och masturberar till sina egna formuleringar emellanåt) så håller han sig för det mesta på rätt sida. Men det är långt ifrån tillräckligt för att täcka upp för hur konstig och strukturlös själva storyn är. Och det allra mest irriterande är att det finns flera trådar i boken som kunde ha blivit något om han hade nystat i dem istället.

På baksidan av boken har förlaget stolt tryckt följande citat från DN: ”Jonathan Franzen är tillbaka med ett rasande roligt angrepp på vår tid.”

Jag väntade i 586 sidor på att det skulle bli roligt. Jag väntade förgäves. Vore jag en Franzen-karaktär skulle jag antagligen dra en handtralla av frustration över detta, samtidigt som jag fantiserar om exakt hur högt upp till hakan en kulturtant måste knäppa koftan för att den här boken ska uppfattas som rolig, men nu är jag inte en Franzen-karaktär. Och den här boken är varken rolig eller på något sätt ett ”angrepp på vår tid”. På sin höjd är den ett angrepp på sinnena.


Andra bloggar om: , , , ,

När knappvalslabyrinten säger ”hoppa” svarar man ”hur högt”

En del av er har redan tagit del av följande rant live via Facebook, men för er som inte var där när det hände kommer här en berättelse om hur det kan gå till när man vill låna lite pengar av ICA-banken.

Bakgrunden är den att min sambo ansökt om ett lån. Eftersom chanserna för bra villkor ökar om man är två sökanden står jag som medsökande. Den bank som erbjöd bäst villkor beträffande ränta och avgifter var ICA-banken och jag, mitt nöt, kläckte ur mig att jo men ICA-banken ska vara bra, har jag hört. (Så här i efterhand vill jag minnas att de som sa att ICA-banken var bra är samma människor som tror att McDonalds hamburgare är godare än Max, och sådana människor ska man inte ta rekommendationer av.)

Så på fredag eftermiddag när jag jobbade hade jag fått ett SMS från ICA-banken som meddelade att de önskade komma i kontakt med mig. Eftersom jag jobbade gjorde jag inget åt det då, och sedan kom en helg emellan varför jag försökte ringa upp dem först idag. Och det är nu det roliga börjar. För er. För mig var det mest frustrerande.

Till att börja med kan man ju undra varför den institution som vill ha tag i mig inte ringer mig. Jag hade förstått om man hade skickat ett SMS efter att åtminstone ha försökt ringa och inte fått svar. Men nej. Och för det andra; om man nu skickar ett SMS om att jag ska ringa dem för att de vill ha tag i mig, jamen ge mig då för fan att direktnummer till en handläggare. Men nej, inte det heller.

Så jag ringer upp och kommer till den allsmäktiga knappvalslabyrinten. Där ombeds jag välja ”ett av följande alternativ” beroende på vad mitt ärende gäller. Men jag vet ju inte vad ärendet gäller! Det är ju NI som vill ha kontakt med MIG!

Nåja. Eftersom jag kan göra en kvalificerad gissning och komma fram till att mitt/deras ärende gäller tidigare nämnda lån väljer jag ”bankärenden”. Den Allsmäktiga Knappvalslabyrinten ger mig nu fyra val varav två är automatiska tjänster vilket går fetbort – jag behöver prata med en människa. Sedan kan jag välja mellan antingen personlig service för den som redan är kund, vilket jag inte vet om jag ska anse mig vara, eller ”mer information för dig som inte är kund”, vilket jag antar betyder reklam. Efter viss tvekan väljer jag att låtsas att jag är kund och hoppas att det är rätt. Det känns lite spännande. Ungefär som han Mike i Suits som arbetar som advokat utan licens.

Den Allsmäktige Knappvalslabyrinten uppmanar mig nu att knappa in mitt personnummer, vilket jag gör, och därefter ska jag identifiera mig själv med mobilt BankID. Check. Tror ni jag släpps in i finrummet efter dessa kontroller? Icke! Nu släpps jag in i väntrummet. Den uppskattade väntetiden är tolv minuter, meddelar Den Allsmäktige. ”Vem uppskattar väntetid?”, muttrar jag bittert. Men, fortsätter Den Allsmäktige, du kan välja att bli uppringd av oss! ”Det hade ni ju kunnat göra från början”, muttrar jag, ännu bittrare och trycker på knappen för det valet.

Nu vill Den Allsmäktige att jag ska knappa in mitt telefonnummer. Vid det här laget gråtskriker jag åt telefonen att ni förhelvete redan har mitt telefonnummer, annars vore jag inte här! Sedan knappar jag in mitt telefonnummer, men lite extra hårt i hopp om att Den Allsmäktige Knappvalslabyrinten är anslagskänslig och kan ana att min frustration. Går därefter för att sätta mig i ett hörn och krama knäna.

Så småningom blir jag uppringd av ICA-banken som undrar vad de kan göra för mig. Jag svarar att det undrar jag också eftersom det är de som vill ha tag i mig. I efterhand inser jag att det korrekta svaret hade varit ett Kennedyskt ”fråga inte vad ni kan göra för mig, fråga vad jag kan göra för er”. Det visar sig i alla fall att eftersom jag är medsökande på det här lånet så är det meningen att jag ska hämta ut ett rekommenderat brev på Posten för att på så sätt legitimera mig, och eftersom jag inte har gjort det än så står liksom hela ärendet och väntar på det. Lite fiffigt, kan man tycka. Det är bara det att jag inte har fått någon avi om något dylikt, vilket jag låter banken veta. Hoppsan. Människan i andra änden konsulterar Den Allsmäktige Knappvalslabyrinten (antar jag) och återkommer med upplysningen att det skickades i fredags så jag borde få en avi idag. Och sen är det bara att legitimera sig så blir allt bra. Vi tackar varandra och önskar trevlig dag.

Först efteråt slår mig följande två saker: Om jag nu först legitimerar mig elektroniskt till Den Allsmäktige Knappvalslabyrinten, och sedan igen när jag pratar med vad jag är nästan säker på var en riktig människa, varför behövs fortfarande det rekommenderade brevet? Och ännu intressantare; varför skickade de ett SMS till mig i fredags om att de vill ha kontakt med mig, när orsaken till att de ville ha kontakt med mig var att jag ännu inte hämtat ut mitt rekommenderade brev? Samma brev som skickades i fredags…

Utöver det känner jag hela det här förfarandet med att skicka SMS till någon man vill ha kontakt med för att sedan tvinga den personen att hoppa genom Den Allsmäktige Knappvalslabyrintens alla loopar för att slutligen få sitta i telefonkö, det är utstuderad ondska. Det är tamigfan briljant. Den som har kommit på det är på riktigt en Bond-skurk med monokel, fluffig katt, bunker. Hela kittet.

Själv känner jag däremot att nästa gång jag vill låna pengar ska jag nog vända mig till ryska maffian istället. Det må så vara att de har högre ränta, men när de önskar komma i kontakt med mig, då kommer de i kontakt med mig. Personlig service ska inte underskattas.


Photo credit: OndasDeRuido via Foter.com / CC BY-SA

Andra bloggar om: , , ,

#52weeks bok 8 – Boktjuvarna

Anders Rydells Boktjuvarna – Jakten på de försvunna biblioteken är en fortsättning på hans bok Plundrarna – hur nazisterna stal Europas konstskatter. Den senare har jag inte läst men inser nu att jag bör. Boktjuvarna är nämligen så fängslande och intressant att jag svårligen kan tänka mig annat än att detsamma gäller för Plundrarna.

Rydell beskriver redan i förorden hur Boktjuvarna kom till som en slags avknoppning av Plundrarna. Att det var under insamlandet av information till den boken som han också kom till insikt om skalan på vilken nazisterna stal böcker. Detta har inte uppmärksammats alls på samma sätt som konststölderna av det enkla skälet att konstskatter har ett enormt monetärt värde medan böckers värde, med vissa undantag, endast har ett sentimentalt värde. Det betyder ingalunda att böckerna har ett mindre värde för sina ägare – kanske snarare tvärtom – men där det inte finns något uppenbart monetärt värde finns det heller något direkt juridiskt, politiskt eller medialt intresse. Därför är det en viktig berättelse.

Rydell tar oss på en resa genom både tid och rum i Europa. I jakten på de försvunna biblioteken måste han också förklara deras uppkomst, och boksamlingarnas uppkomst är intimt förknippad med människorna som samlade dem. Således får vi små nedstick i den judiska historien i Tyskland, Holland, Polen, Litauen, Spanien, Italien och Grekland. Historier som nazisterna systematiskt försökte utplåna – inte bara genom att fördriva och sedemera utplåna människorna, utan också genom att beslagta deras böcker.

De stulna böckernas historia är också berättelsen om den inre maktkampen bland högt uppsatta nazister, och deras storhetsvansinne. Varhelst de drog fram pågick en ständig dragkamp om bibliotek och arkiv mellan å ena sidan Heinrich Himmler och hans SS, och å andra sidan Alfred Rosenberg och hans Einsatzstab Reichsleiter Rosenberg (ERR). SS främsta intresse var i underrättelsesyfte. De vill veta allt de kunde ta reda på om sina fiender, vilket till en början handlade mest om kommunister och bolsjeviker men i rask takt utvidgades till att omfatta praktiskt taget alla, som så ofta är fallet i en i paranoid diktatur. Men Himmler och delar av toppen inom SS utvecklade också en bisarr fascination för det ockulta, varför allt som berörde mysticism, häxkonst, alkemi och hemliga ordnar var av intresse.

Inom ERR var man mer intresserad av att samla och katalogisera böcker av ideologiska skäl. Rosenberg, som alltmer framstår som nationalsocialistisk chefsideolog, ansåg sig bedriva forskning och med hjälp av böckerna som beslagtogs försökte man lägga det pussel som skulle bevisa konspirationsteorier om hur judarna i hemlighet styrde. Med en ”forskning” där man på förhand bestämt vad som ska bevisas kunde man såklart också lägga fram ett och annat. Kardinal Richelieu ska ha sagt något i stil med ”visa mig sex rader skrivna av den ärligaste av män och jag ska hitta något som får honom hängd”. Föreställ er då vad man kan gräva fram ur tåglast efter tåglast av stulna bibliotek om man bara har rätt ideologiska glasögon. En avart av forskning som kanske bäst beskrivs med Joseph Goebbels egna ord.

Med andra ord: Jag skiter i att det inte är sant, det är ändå förjävligt! Eller ”jamen det kunde vara sant!” som det brukar heta i diverse kommentarsfält nuförtiden.

Dessa skärvor, av något som en gång var ett sammanhållet bibliotek, får mig att tänka på den förstörda begravningsplatsen i Thessaloniki. Hur de krossade gravstenarna murades in i staden och blev en del av den. På samma sätt har Zentral- och Landesbibliothek byggts på skärvor och ruiner. Ett fundament som för det mesta är osynligt, men som i en låg skiffermur bakom ett smutsigt parkeringsgarage eller ett glömt exlibris på ett försättsblad avslöjar att dessa bitar en gång var en del av någonting annat, av någon.
På grund av denna interna dragkamp om boksamlingarnas innehåll kom böckerna att redan från början delas upp och sorteras om. Därtill förstördes mängder av böcker – antingen avsiktligt för att de inte hade något värde för tjuvarna, eller som en följd av kriget. Slutligen kom böckerna att hamna i händerna på Tysklands besegrare. De har hamnat i privata samlingar, i andra bibliotek eller ligger fortfarande kvarglömda i något arkiv. Och just uppstyckandet av böckerna är i sig en djävulsk detalj i en på alla sätt vedervärdig historia. Ty var för sig tappar böckerna sitt sammanhang. Det var genom att ingå i någons boksamling som böckerna var en del av något större. Kultur och kunskap som samlats i generationer. Därigenom försökte nazisterna försäkra sig om att även om de misslyckades med att utplåna judarna på individnivå och grunda sitt tusenåriga rike, så skulle de utplåna den judiska kulturen.

Slutligen är det också berättelsen om hur ihärdigt människor arbetade för att försöka rädda sina böcker. Hur de gömdes inne i ghettona, eller smugglades ut. Hur böcker försvann ur bibliotek för att aldrig återvända när den som för tillfället lånat den tog den med sig på sin sista resa. Hur judiska lärda, som med nazisternas sadistiska känsla för effektivitet, tvingades sortera och katalogisera boksamlingarna och därmed avgöra vad som skulle bevaras och inte, också gjorde den sorgligt pragmatiska bedömningen att jobbet måste göras. Att det var bättre att rädda de viktiga böckerna åt sina plågoandar än att se dem förstöras, eftersom det då åtminstone fanns en chans att bevara dem åt eftervärlden. Trots insikten att de själva skulle gå under.

Kultur är så otroligt viktigt för människor att det inte går att sammanfatta på ett vettigt sätt. Insikten om det är mer än känsla i magen än något som kan beskrivas rationellt. Och Rydells bok sparkar en i magen, om och om igen. Den förtjänar att läsas.


Andra bloggar om: , , , , , , ,

#52weeks bok 7 – En amerikansk förlust

Philipp Meyer (ja, han stavar tydligen sitt namn så) fick ett omedelbart genomslag med debutromanen En amerikansk förlust för några år sedan. Åtminstone enligt omslaget. Själv hade jag aldrig hört talas om vare sig boken eller författaren innan jag fick syn på den i bokhandeln, synade den närmare och fick en stark förnimmelse av Dennis Lehanes Rött regn (Mystic River i original och som film) när jag läste omslaget.

Och visst finns det paralleller. I likhet med Lehane beskriver Meyer det oglamorösa, det hopplösa och uppgivna. De försöker båda ge liv åt människor som annars på sin höjd är statister i andras fiktion. Lehane hittar sitt persongalleri i Bostons arbetarklassområden. Meyer låter sin bok kretsa kring människor i Buell, Pennsylvania. Det är inte riktigt en håla som Gud glömde, snarare en håla som Gud övergav tillsammans med alla andra när stålindustrin gick omkull. Det här är berättelsen om människorna som blev kvar. Som blev över.

Tyvärr upphör likheterna efter en stund. Där Lehane är mästerlig på att ge sina historier liv blir Meyers synopsis mest en transportsträcka. Själva storyn blir helt enkelt aldrig vare sig intressant eller spännande. Och när storyn inte håller en fast blir människorna lite genomskinliga också. Det är synd, för Meyer försöker och han gör ett bra jobb med att beskriva en tillvaro av bitterhet och brustna drömmar. Och det allra sorgligaste är att de där drömmarna inte ens var särskilt stora till att börja med. Det är liksom inte drömmar om jetsetliv och cocktailpartyn som går i kras i Buell. Det är drömmar om ett liv som hemmafru i Pittsburgh.

Det finns massor av ställen som Buell i USA. Spökstäder, befolkade av spöken av vad som en gång var. Det är den bortglömda befolkningen, de som inte tog sig därifrån i tid och nu är fast med lån på en trailer samtidigt som de någonstans vet att jobben inte kommer tillbaka. De har ingen röst, ingen som för deras talan, och de som borde göra det berättar istället för dem att de är priviligerade i egenskap av att vara vita, heterosexuella kristna. I all den där bitterheten kan man ändå på något sätt förstå att inställningen till slut blir ”skitsamma, vi är körda men vi tar med oss elfenbenstornet i fallet”.

Detta skriver inte Meyer, det är funderingar han sätter igång i mig med sin bok. Så ur ett samhällsperspektiv är den såklart läsvärd. Jag bara önskar att den hade en bättre story som ryggrad att bära upp resten av kostymen med.


Andra bloggar om: , , , ,

Alla har en åsikt om värnplikt, ingen pratar om skolplikt

Värnplikten införs på nytt, som väl de flesta har noterat. Tekniskt sett var den väl aldrig avskaffad, såvitt jag förstår, utan bara lagd på is. Det må vara hur det vill med den saken. Beskedet har hur som helst skapat en hel del diskussion, som sig bör.

Somliga menar att värnplikten är karaktärsdanande. Andra menar att det tvärtom kan vara rent skadligt. Båda talar antagligen av egen erfarenhet. Sedan finns det de som, liksom jag, motsätter sig det av rent principiella skäl. Värnplikt, karaktärsdanande eller inte, är tvång. Tvång är dåligt. En del menar att det är en nödvändighet för att ha ett försvar som duger till något alls. Det kanske är sant. Men då är det utifrån det diskussionen ska föras – nödvändigheten kontra tvånget – och helt utan att sminka grisen med trams om att ”lumpen gör män av pojkar”. (Vad är det ens för manssyn?)

Vad som dock har slagit mig är att, bland de många meningsfränder som vänder sig mot värnplikten av det principella skälet att det är ett tvång, att staten tar sig friheten att under ett år tvinga unga människor att marchera, gräva gropar och bädda, är det ytterst sällan jag hör något alls om skolplikten. I grund och botten är det samma sak, eller hur? Om vi skalar bort allt det andra, det där om att det är nyttigt på ett individuellt plan på grund av orsaker, så är det samma sak. Staten tar sig friheten att tvinga unga människor. Den tvingar föräldrar att se till att deras barn är i skolan och lär sig det staten vill att de ska lära sig.

Som nämnts kanske värnplikt är ett nödvändigt ont. Kanske är tvångsrekrytering nödvändigt för att försvara den demokrati vi lever i. Det går bra att prata i principer, men i den icke-binära värld vi lever i kan tvångsåtgärder vara nödvändiga för att försvara friheter, hur paradoxalt det än kan låta. Ett slags bondeoffer. Jag är icke alls övertygad om att så är fallet, jag bara säger att det är fullt möjligt att motivera det så. På samma sätt har skolan tjänat ett syfte i att ge barn och ungdomar en grundläggande bildning som behövs för att de ska kunna bidra till samhället. Men skolplikt är likväl ett tvång, på samma sätt som värnplikt.

Jag skulle önska att vi hade en mer levande diskussion även om skolplikten. Tyvärr tycks den så djupt rotad i det svenska samhället och den svenska folksjälen att den aldrig ifrågasätts. Det är synd, för det finns flera grunder att kritisera skolplikten på.

  • Till att börja med för att den tvingar in barn i miljöer som inte är bra för dem. Det är stökigt och högljutt. En del barn hanterar det bättre än andra, men det kan knappast vara bra för någon. Det måste vara enormt tröttande vilket bara leder till att det blir ännu stökigare. Det, tillsammans med lokaler som inte håller måttet, ger en arbetsmiljö som få skulle acceptera på sin arbetsplats. Samtidigt får vi naturligtvis inte glömma bort att skolan också är kan vara en ventil, rent av en livlina, för barn som inte får sina behov tillgodosedda i hemmet och att skolplikten förhindrar att de helt isoleras från resten av samhället.
  • Det innebär stora påfrestningar på barn att kastas in i stora grupper med andra som man kanske inte känner sedan tidigare. Särskilt i de tidiga skolåren där barns behov av trygghet får antas vara som störst och när de är som mest påverkningsbara, skyfflas de ihop i en stor skränande flock. Igen, en del barn hanterar det bättre än andra. Vilket leder mig till vad som kanske är den viktigaste poängen:
  • Människor är individer. Men skolan är dåligt anpassad för att tillvarata varje individs behov, utveckla varje individs talanger, tackla varje individs problem. Istället ska var och en knölas ner i samma form, bedömas utifrån samma kriterier. Barn anpassas efter skolan, inte tvärtom. Det är svårt att inte cyniskt tänka att det kanske är precis det som är meningen. Det som kommer ut i andra änden är lydiga, medelmåttiga medborgare som inte ifrågasätter auktoriteter, utmärkta för industrigolv och kontor.

Att systemet har inneburit att vi under en lång tid har haft en befolkning med tämligen god allmänbildning får anses ställt utom rimligt tvivel. Gemene man (och kvinna) kan läsa och skriva hjälpligt (fan ta alla särskrivare!), räkna och vet att det finns fyra åar i Halland varav en heter som ett bilmärke. Kunskap är ovärderligt, det är jag den förste att skriva under på, även om jag hånar de där vattendragen i Halland (någon gång skulle jag faktiskt vilja gå till botten med varför just de fyra vattendragen är så viktiga.) Men skolplikten härstammar från en tid då kunskap inte var tillgänglig på samma sätt som idag.

Folkskolestadgan från 1842 lagstadgade den så kallade folkskolan för att försäkra att alla barn hade tillgång till skola. Då var skoltiden ännu inte reglerad. 1878 togs en normalplan på 6-7 år fram vilket senare blev obligatoriskt i och med 1882 års stadga. Men Sverige vid 1800-talets mitt kan inte jämföras med Sverige idag. De reformer som förde Sverige från att vara ett av Europas fattigaste länder till att bli ett av de rikaste hade precis tagit fart, och folkskolereformen bör nog räknas dit. Det har runnit en del vatten genom Hallands åar sedan dess, så att säga.

Så. På samma sätt som vi diskuterar värnpliktens vara och icke vara utifrån ideologiska grunder, principer och nytta, önskar jag mig att vi någon gång kunde diskutera skolplikten på samma sätt. Har skolan i sin nuvarande form spelat ut sin roll? Behöver vi skolan för att tillgodogöra oss grundläggande bildning eller kan det vara så att allmänbildningen överlag är så god att den överlever av sig självt? Är det rimligt att plikten ligger på individen, eller borde vi skifta fokus och istället se till att det finns en plikt för stat och kommun att tillhandahålla skola, men inte en plikt att för den enskilde att delta? Och är vi, nu när vi är på god väg in i den postindustriella tidsåldern, fortfarande som nation hjälpta av en skola som spottar ur sig industriarbetare och pappersvändare, eller har vi större chanser om vi sprider riskerna och låter var och en gå sin egen väg och hoppas att några av dem blir en jackpot, om vi ändå inte kan sia om vilka kunskaper som behövs imorgon? Är skolpliktens nytta större än det tvång det innebär och, även om den är det, är det principiellt försvarbart?

Jag har inte svaren. Jag bara noterar avsaknaden av samtal kring detta. Det kan ju förstås komma sig av att jag har helt fel, men lite märkligt är det väl ändå att det bråkas så högljutt om nio månader av tusentals 18-åringars liv genom värnplikt, men knappt talas alls om att de nio år av allas liv man lägger beslag på genom skolplikt?


Photo credit: .Verikoko. via Foter.com / CC BY-NC-SA
Andra bloggar om: , ,

#52weeks bok 6 – Heavy Metal Africa

För flera år sedan råkade jag på ett crowdfundingprojekt på Indiegogo där en Edward Banchs sökte medel för att skriva en bok om rock och metal på den bortglömda kontinenten. Jag tyckte att det lät spännande så när jag strax därefter blev tillfrågad vad jag önskade mig i födelsedag, önskade jag mig att man skulle sponsra projektet i mitt namn. Vilket också skedde, och ett exemplar av boken när den väl blev färdig var den utlovade motprestationen.

Jag uppdaterade mig med jämna mellanrum om projektets framskridande, men informationen var skral och efter accepterade jag tanken på att boken nog aldrig skulle bli verklighet. Jag kände mig ändå okej med det och tänkte att om Banchs använt pengarna till att resa runt i Afrika men aldrig fått ihop boken, så kunde jag leva med det. Lite tråkigt för mig, men kul för honom. Ungefär så resonerade jag.

Så i slutet av förra året fick jag plötsligt ett mail från Edward Banchs där han meddelade att boken var färdig och bad om en adress att leverera den till. Bara några dagar därefter kunde jag hämta ut den på posten. Därmed var jag en av kanske en handfull människor i Sverige som äger ett exemplar av den här boken (i tacklistan har jag identifierat tre namn förutom mitt som sannolikt svenska men givetvis kan man heta vad man vill och bo i Sverige, eller välja att inte få sitt namn utskrivet). Likväl är det en häftig känsla att vara en i en så exklusiv skara, och dessutom veta att vi bidrog till att boken överhuvudtaget blev skriven. Och nu är jag officiellt också en av de människor som har läst ut den.

Edward Banchs börjar sin resa i Sydafrika och besöker därefter i tur och ordning Botswana, Kenya, Madagaskar, Maritius, Réunion Island och, avslutningsvis, Zimbabwe. Under denna rundresa lever han tillsammans med de musiker han intervjuar, och ger därigenom en fascinerande insikt i hur livet de olika delarna av Afrika ser ut. Liksom Mark LeVines bok Heavy Metal Islam (om metal i mellanöstern) är det en bok som egentligen handlar mer om människorna och livet än om musiken. Men genom att skildra det genom musikernas ögon finns det en direkt anknytning – jag ”känner” dem redan för vi delar samma passion. Det finns ett sidospår här som jag någon gång ska utveckla, om hur ovärderligt kultur är för att knyta band mellan människor, men här och nu nöjer jag mig med att konstatera att om man vill lära sig om andra människors liv så är ett utmärkt sätt att först hitta ett gemensamt intresse, en gemensam passion. En gemensam kultur. Det kan vara fotboll, eller dans. Eller, som i det här fallet, rockmusik.

Det finns så många trådar att nysta i, så många tankegångar som väcks av att läsa en sådan här bok. Till exempel om hur banden i de länder Banchs besöker är ovilliga att väva in den lokala musiken i sin musik. Förklaringarna är lite olika; somliga menar att de inte vill bli exotifierade – de vill respekteras på samma premisser som sina idoler i AC/DC, Iron Maiden eller Accept. Andra ger förklaringen att rockmusik ursprungligen är afrikansk musik, via omvägen blues och gospel förstås, och att det därför är deras musik. Ytterligare andra förklarar frankt att det inte går. Det enda undantaget Banchs hittar från den regeln är på Réunion Island, där flera musiker aktivt arbetar med fusioner av rock/metal och den lokala musiken, maloya. Förklaringen till det undantaget tycks vara att maloya ursprungligen är en upprorisk musik och var ett tag förbjudet av den franska överheten. Det man mellan raderna kan utläsa är att rock och metal spelas som en form av uppror mot de rådande traditionerna, precis som rockens historia ser ut i övriga världen och ju starkare och mer konservativt samhället är, desto mer omöjligt tycks det att kombinera rock och metal med traditionell musik. Undantaget alltså Réunion Island, där den traditionella musiken maloya delar rockmusikens rötter. Maloya, i likhet med rockmusikens förfäder blues och gospel, har sitt ursprung i slaveri och de särskilda förutsättningar som uppstår när människor från vitt skilda kulturer smälter samman (om än med tvång).

Boken ger också en inblick i hur varierande livet i Afrika kan vara. Det finns en väldigt stereotyp bild av kontinenten, där hela Afrika klumpas ihop till savanner, svält och stamkrig. Det är långt ifrån hela sanningen. Bara det faktum att det överhuvudtaget finns en levande och kämpande rockkultur vittnar om motsatsen. Därmed inte sagt att savanner, svält och stamkrig inte existerar. Det gör det definitivt, och för många är det en del av vardagen. I Kenya träffar Banchs metalheads som använder rockkulturen för att överbrygga den klyfta som klansamhället innebär. Genom att skapa en ny, gemensam kultur, bidrar de så smått till att minska friktionen mellan de gamla. Så även om en Luo ”vet” att Kisii är dåliga och vice versa, så inser båda att de inte kan vara helt genomruttna när de möts i likadana Slayer-tröjor.

I Botswana skildrar Banchs den vänlighet och generositet som han beskriver som typisk för Afrika och som ett av skälen till att han en gång i tiden kärade ner sig i kontinenten. Vid ett tillfälle kliver han av en buss vid en landsväg i väntan på någon som ska komma och plocka upp honom. Då kommer två människor från varsitt håll och ställer sig där med honom, först en ung kvinna som vill försäkra sig om att han är säker och meddelar att hon tänker vänta med honom, och strax därefter en medelålders man med samma approach. Och väntar gör de, tills hans skjuts kommer. Då går de igen, åt varsitt håll. Varför? För att tydligen är det så man gör. Ingen ska behöva stå ensam vid landsvägen i Botswana.

Banchs besöker det fruktansvärt fattiga Madagaskar och det, med afrikanska mått mätt, rika Maritius. Han avslöjar en dold liten pärla i Indiska Oceanen i form av Reunion Island som geografiskt räknas till Afrika (om än med knapp marginal) men som tekniskt sett är medlem i EU. Botswana är en framgångssaga som, om än fortfarande fattigt, är förhållandevis liberalt och en ö av politisk stabilitet i en orolig omgivning. Dess grannland Zimbabwe är raka motsatsen. En gång i tiden känt som Afrikas brödkorg tack vare sitt framgångsrika jordbruk har det tack vare Robert Mugabes självmordspolitik störtats genom hyperinflation av rent komiska mått till att bli ett av de fattigaste. Och överallt, i alla dessa vitt skilda miljöer och med sina vitt skilda förutsättningar, hittar han rock- och metalmusiker som brinner för sin musik och som trotsar repressiv politik, omgivningens fördomar, bristfällig elförsörjning och undermålig materiell standard för sin passion.

Ni känner till Big Mac-index? Ett sätt att mäta ett lands prisnivå utifrån vad en Big Mac kostar (grovt förenklat). Kanske skulle vi kunna upprätta ett slags Metal-index också. Ett sätt att mäta en nations såväl ekonomiska som frihetliga standard utifrån hur svårt det är att vara ett metalhead.


Nazca, från Réunion Island


Andra bloggar om: , , , , ,

The passing light of day

Pain of Salvation är tillbaka! Efter en lång tids tystnad har man så äntligen fått ihop ett nytt studioalbum med den nya uppsättningen. Och inte nog med det; man är tillbaka i gammal god form också. Pain of Salvation är tillbaka i dubbel bemärkelse.

Det var ett tag sedan Scarsick släpptes, och redan det fick många att börja undra var Pain of Salvation var på väg. Efter det har bandet genomgått ett fullständigt personalskifte. Först lämnade trumslagare Johan Langnell bandet och ersattes av Leo Margarit. Även basisten Simon Andersson lämnade bandet efter den turné som följde på Scarsick och resulterade i den fantastiska live-DVD:n Ending Themes. Andersson ersattes av nygamla Gustaf Hielm.

Med den delvis nya sättningen släpptes sedemera albumen Road Salt I och II, där Pain of Salvation vinglade av vägen ordentligt soundmässigt. Efter det lämnade även Johan Hallgren (gitarr) och Fredrik Hermansson (keyboard) bandet för att ersättas av Ragnar Zolberg och Daniel Karlsson och man undrade verkligen vad det skulle bli av Pain of Salvation framöver. Den långvariga tystnaden efter att Zolberg och Karlsson tillkommit lär inte ha haft en lugnande inverkan på fansen.

Under den här turbulenta perioden har det till och med gått illvilliga rykten om att både Pain of Salvation som grupp och huvudmannen Daniel Gildenlöw som soloartist ställt upp i Melodifestivalen. Vad mig anbelangar har detta aldrig hänt utan är att betrakta som fake news producerat av någon trollfabrik på Balkan.

Nåväl. Det nya albumet The passing light of day visar att Pain of Salvation är tillbaka på spåret. I gammal hederlig anda är det en lika njutbar som krävande skiva. Ömsom jobbig, ömsom smärtsamt vacker, men aldrig slentrian. Det sliter och drar i lyssnaren med sina ständiga taktbyten och synkoperade rytmer, driver mot den där punkten där det övergår från intressant till bara jobbigt för att plötsligt mynna ut i en stillsam melodi, ett vackert arrangemang, en melankolisk stämning. Att lyssna på The passing light of day är lite som jag föreställer mig bergsklättring – det är krävande men det är värt det för utsikten.

Albumets story utspelar sig på ett sjukhus och skildrar en svårt sjuk människas alla känslomässiga stadier; rädslan, smärtan, kärleken, hopp och förtvivlan. Det börjar med On a Tuesday, som sannolikt är det redigaste tunggung Pain of Salvation klämt ur sig på fjorton år och genast sätter tvivlet på skam, och avslutar med det reflekterande, smäktande titelspåret. Och om avslutningen inte får ögonen att bli lite fuktiga så har man förmodligen inget hjärta i kroppen, eller en permanent Radio Rix-skada på hörselnerven.

Rakt igenom hela albumet finns ett genomgående sound som är svårt att beskriva. Det är tungt, men inte tungt för tyngdens skull (en klassisk metalfälla) utan naturligt fläskigt. Melodierna sitter där de ska ovanpå en gedigen och likväl skakig grund av rytmer, som att bo i ett jordbävningsområde. Gildenlöws röst spelar ut hela sitt enorma register tillsammans med Zolbergs stämmor. Och hela tiden finns där något i ljudbilden som skaver en aning; knastret från en dammig grammofon, ett sprucket högtalarmembran, en orgel som läcker luft. Det är en perfekt imperfektion och precis som allt annat, inklusive namnet, är det just den motsägelsen som är Pain of Salvations signum.

Det avslutande titelspåret får sägas vara albumets bästa, men det är inte alls lika bra om man inte först har tagit sig genom resten. Resan dit gör det så mycket mer njutbart. Vill man istället plocka ut något ur mängden kan man förstås lyssna på singeln Meaningless eller så kan man, om man vill ha ett smakprov på hur brutalt tunga och samtidigt briljant knäppa Pain of Salvation kan vara, lyssna på Reasons. Men inget enskilt spår gör det här albumet rättvisa. Det bör höras i sin helhet, inte plockas ner i bitar. Helheten är, som man säger, större än summan av dess delar.


Andra bloggar om: , , ,

#52weeks bok 5 – Det högkänsliga barnet

För ett par år sedan tog en bekymrad personal på förskolan upp en diskussion med oss om vår ene son. Utifrån diverse beteenden misstänkte hon att han kanske behövde hjälp och någon form av diagnos. Det var ju inte som att vi inte själva hade lagt märke till det så vi tog det naturligtvis på allvar. Diagnoser som ADHD låg nära till hands. Samtidigt var det för mycket som inte stämde. (Jag misstänker att det är ett vanligt misstag när folk självdiagnostiserar sig själva eller andra – man hittar några symptom som stämmer och nöjer sig så.) Men så läste Drottningen en artikel om vad man kallar för högkänslighet och bitarna började falla på plats.

Eftersom högkänslighet, till skillnad från ADHD, inte är något som det pratas särskilt mycket om bestämde jag mig för att lära mig mer, och då inte utifrån obskyra hemsidor. Det rimliga var då att gå till den som myntat själva begreppet – dr Elaine N Aron. Och mer specifikt då hennes bok om högkänsliga barn.

Så. Om själva boken kan jag väl säga att… den är inte särskilt bra. Jag kan inte uttala mig om Arons yrkesskicklighet inom fältet psykologi och får helt enkelt lita på hennes akademiska titlar, men som författare imponerar hon inte. Boken får aldrig något riktigt flyt eller djup utan avbryter hela tiden sig själv med oändliga exempel. Jag uppfattar det därtill som att hon hänvisar fram och tillbaka på ett störande sätt. I kapitel två kan det sägas att ”detta kommer vi att diskutera mer i kapitel fem” bara för att i kapitel fem säga ”som vi diskuterade i kapitel två”. Som läsare känner jag mig lite lurad, som att hon egentligen inte har sagt någonting alls. Riktigt så illa är det förstås inte, jag överdriver för att få fram min poäng, men det är störande och ryckigt. Säg det du vill ha sagt bara!

Det blir också väldigt tydligt att boken är skriven ur ett amerikanskt perspektiv. Hon poängterar också själv att det amerikanska samhället och skolväsendet är mer stressande och ”okänsligt” än det europeiska, och med det i bakhuvudet tänker jag att det kanske finns en uppenbar anledning till varför högkänslighet inte diskuterats särskilt flitigt här – för att det aldrig har varit något direkt problem? Boken beskriver högkänsliga nästan som ett slags märkliga varelser mitt bland oss. Älvor utan de spetsiga öronen som avslöjar dem kanske. Och i en amerikansk kultur som tycks väldigt utåtriktad, där barn ska ha fullt av aktiviteter och där agera ofta tycks viktigare än eftertanke, har jag full förståelse för att det kan upplevas så, och därav också finnas ett större behov av denna typ av kategorisering.

Något av det mest intressant jag tar med mig av boken anknyter till ovanstående stycke och är något dr Aron bara nämner i förbifarten: Nämligen att skillnaden i temperament och kultur i Europa kontra Amerika kan ha sin förklaring i koncentrationen av högkänsliga personer inom populationen. Högkänslighet är inte en defekt utan en genetisk variation som observerats även hos många andra däggdjur och för artens överlevnad har den variationen en viktig funktion. Aron tar som exempel en grupp rådjur i skogsglänta som tittar ut på en äng full av godsaker. De flesta rådjuren rusar rakt ut på ängen och börjar smaska i sig och har därför en större chans att äta sig mätta. Men ett par stycken står kvar och använder sitt känsligare nervsystem till att iakta omgivningen innan de går ut för att äta. Det medför förvisso en risk att bli utan, men det ökar å andra sidan deras chanser att klara sig undan vargflocken i gläntan bredvid som bara väntar på att några smaskiga rådjur ska komma ut på ängen.

På samma sätt är det således också högst troligt att de som satte sig på fartygen och drog till Amerikat för att skapa sig ett nytt liv och utforska det okända i större utsträckning var den delen av populationen som inte kategoriseras som högkänsliga, och att det därmed också var de som utformade de nya samhällena och kulturerna. Det bör därmed också ha medfört att koncentrationen av högkänsliga i alla fall tillfälligt ökat något bland de som stannade kvar i Europa, vilket torde ha påverkat våra samhällen och kulturer också. Detta kan jag naturligtvis inte bevisa, men det verkar rimligt att högkänsliga sällan är nybyggare. Det är helt enkelt alldeles för många osäkra faktorer, för många nya intryck att ta in för ett känsligt nervsystem som inte låter sig stängas av. Vi gillar inte sånt.

Ja, jag säger vi, för i beskrivningarna känner jag igen väldigt mycket av mig själv. Därmed inte sagt att jag tänker sätta etiketter på vare sig mina barn eller mig själv, men jag förstår oss lite bättre nu. Att människor är olika känsliga är knappast kontroversiellt. Inte heller att det påverkar hur vi agerar eller mår. Huruvida det är så uppenbart att en viss procent (upp till 20%) och så binärt som dr Aron påstår är upp till andra att bevisa eller motbevisa. Allt jag kan göra är att förhålla mig till det faktum att vissa av oss är känsligare än andra, vilket ibland är en fördel och ibland en nackdel.


Andra bloggar om: , , ,

Det är häftigt att (andra) betalar skatt

Om det är något jag verkligen avskyr så är det hyckleri och dubbelmoral. Jag blir vansinnigt provocerad av artister och företag som skriker om den heliga upphovsrätten samtidigt som de själva gör intrång i den, av politiker och myndigheter som vill övervaka allt och alla samtidigt som de själva gör vad de kan för att vi inte ska få insyn i deras verksamhet, och av diverse kändisar som hallelujar om hur häftigt det är att betala skatt samtidigt som de själva gör sitt bästa för att slippa just det.

Den senaste i raden av det senaste är Dregen, en undermålig gitarrist från Småland som lever på sin image. I en vida hyllad facebookstatus häromdagen ironiserar han över folk som klagar på att skatten är hög och illustrerar därefter vad han tror är sin poäng med att förklara allt fantastiskt vi får för pengarna. Det är bara det att det är hyckleri, och ganska halmgubbigt. Hycklande eftersom Dregen själv inte plockar ut någon särskilt hög lön ur sitt företag och därför undviker att betala den där höga skatten som han klagar på att andra klagar på. Halmgubbigt för att ingen utom en och annan paranoid prepper i Myggträsk har något emot att betala skatt för valparollerna vård, skola och omsorg. Invändningen många av oss har är istället att pengarna används till en hel del annat utöver allmännytta, och att pengarna många gånger slukas av det svarta hål vi känner som den offantliga sektorn.

Jag förväntar mig inte att Dregen ska förstå något av det här. Jag förväntar mig faktiskt inte att han ska förstå något alls. Jag förväntar inte ens att han har förstånd att hålla käften. Men jag hade hoppats. Jag är, på ren svenska, förjävla trött på dessa skenheliga artister som använder sitt kändisskap till att förklara för oss hur bra det är att vi betalar skatt, så att de själva slipper. Fast det sista säger de inte. Hade de gjort det hade jag kunnat respektera dem. Nu ger de istället sken av att de själva gladeligen betalar, för de vill så gärna bidra. Så länge inte pengarna går till att bygga sjukhus som skymmer Jonas Gardells utsikt, förstås. Det finns ju gränser.

För många år sedan hjälpte en av mina vänner till som roddare på en musikfestival. Ett av banden som spelade på festivalen, och antagligen var det stora dragplåstret, var Backyard Babies. Och i Backyard Babies spelar Andreas Svensson. Eller Dregen, som han kallas.

Långt in på småtimmarna och, som jag har förstått det, långt från civilisationen, hölls en efterfest där såväl musiker som roddare och annat löst folk deltog. Min vän hamnade i en soffa tillsammans med bland andra Dregen. Och som så ofta händer på efterfester hade han också slut på cigaretter. När han såg att Dregen öppnade ett helt nytt paket lutade han sig över och frågade om han kunde få bomma en. Dregen tittade på honom och svarade enligt utsago: ”Du, bara för att jag är känd betyder det inte att jag är gjord av pengar.”

Anekdoten är naturligtvis hörsägen och det är upp till var och en att avgöra hur stor nypa salt man vill ta den med. Själv är jag övertygad om att den på det stora hela är korrekt. Det kan förstås vara så att Dregen vid den tidpunkten inte hade kommit igång tillräckligt med sin skatteplanering för att ha råd att bjuda en stackars roddare på en cigg. Och det är givetvis upp till Dregen att göra vad han vill med sina surt förvärvade pengar (och cigg). Jag hade bara önskat att han häromdagen också sett sig själv i spegeln och sagt att ”bara för att jag är känd betyder det inte att jag är ett orakel”. Och hur som helst betackar jag mig för att bli uppläxad om solidaritet av en artist som är så full av sig själv att han inte kan bjuda en roddare på en cigg.


Photo credit: discoodoni via Foter.com / CC BY
Andra bloggar om: , , , ,

#52weeks bok 4 – Det smutsiga kriget mot Syrien

När jag bestämde mig för att ta mig an utmaningen med 52 böcker på lika många veckor fick jag en bok skickad till mig av en trogen bloggläsare. Boken heter Det smutsiga kriget mot Syrien och är skriven av Tim Anderson.

I korthet kan man säga att Andersons tes är att den pågående situationen i Syrien inte är ett inbördeskrig såsom det ofta framställs, utan ett proxykrig. Ett krig via ombud. I vanlig ordning är det högsta Washington som drar i trådarna och syftet är avsätta det nuvarande styret och destabilisera regionen. Motivet är att slå isär en potentiellt stark koalition bestående av Syrien, Libanon, Iran och Hizbollah som inte är överdrivet intresserade av att dansa efter amerikansk pipa.

För att driva hem sin tes beskriver Anderson hur västmedia låtit sig luras och samtliga rapporterar samtliga desinformation från ett fåtal källor på marken. Han menar också att det aldrig funnits några ”moderata rebeller” i Syrien. De har varit tungt beväpnade islamister från första början och när den syriska armén, som Anderson menar har starkt stöd av folket, bekämpar dem blir det plötsligt civila. Samt förstås att dessa skäggmongon till massmördare vi känner under namn som IS, Daesh med mera i grund och botten är skapade av USA och finansierade av USA och Saudiarabien.

Och grejen är den att det mycket väl kan vara sant. Om en lögn är tillräckligt stor och upprepas tillräckligt ofta blir den uppfattad som sann, och den som ifrågasätter den får välja mellan att ta på sig dumstruten eller foliehatten. Icke desto mindre argumenterar Anderson trovärdigt för sin tes.

Att Saudi är skäggmongonas huvudsponsor har väl varit känt sedan länge, och tänker man lite längre så är det kanske inte så långsökt att det sker med USA:s goda minne, givet att Saudi är en amerikansk huvudallierad i regionen. Har man dessutom lite kläm på USA:s track record så känner man igen mönstret. Contras, talibanerna, Al Qaida. Det börjar bli många tvivelaktiga rövargäng som har gemensamt att de kör Toyota Hillux, är USA:s fiendes fiende och sanktioneras av Washington. Så även om det inte skulle vara så i det här fallet så får jänkarna faktiskt skylla sig själva om folk tror det.

Jag har ingen aning om vad som är sant och inte situationen i Syrien, annat än att ett fram tills nyligen förhållandevis sekulariserat, stabilt och modernt land i en annars instabil och av politiserad religion styrd del av världen just nu faller i bitar, och dess civilbefolkning hamnar i kläm. Men icke desto mindre är det nyttigt att läsa saker som går emot den allmänna uppfattningen. Och oavsett vad man tror om Andersons teorier så finns den en särskild detalj som är svår att vifta bort: Om Assad är så illa ansedd som det påstås i västmedia, om han urskiljningslöst torterar, bombar och mördar sin civilbefolkning, hur kommer det sig då att den överväldigande största andelen flyktingar, den andel som flyr inom landet, flyr till de områden av Syrien som fortfarande kontrolleras av armén?

Å andra sidan kan man notera den röda stjärna som pryder omslaget, notera bokförlaget Oktobers kommunistiska bakgrund, ta en titt på vilka andra titlar som pryder deras hemsida. Det ska också vägas in. Källkritikens VVV ni vet. Vem, vad och varför. Vem säger något? Vad säger vederbörande? Och i vilket syfte?


Andra bloggar om: , ,