Enligt Min Humla

Inget är för stort eller för litet för Joshens slägga

Min monitor gav nyligen upp, helt utan förvarning. Den hade många år på nacken och har tjänat mig väl, men det var ändå förvånande att den bara lade av. Jag lånade en reservskärm av grannen medan jag tittade efter en ny, och efter lite velande slog jag till på en 24″ från BenQ. Samtidigt beställde jag också en ny router. Samma där – den vi hade har tjänat oss väl, men på senare tid har nätet varit lite skakigt här hemma och eftersom den förra routern bara tillät 54 mps så har vi aldrig kunnat utnyttja den bandbredd vi betalar för. Det blev en Asus RTN56U förresten. Det är värdefull information för den person som så småningom kommer att få hjälpa mig att konfigurera den.

Det var när jag skulle konfigurera routern som jag upptäckte nästa pryl som slutat fungera. Min netbook. Eller, rättare sagt, dess batteri. Jag tänkte använda den till att koppla upp mot routern med kabel för att konfigurera, men datorn startade inte. Jag tänkte inte mer på det – batterier laddar ur, det är liksom deras grej – och satte datorn på laddning en stund. Men den fungerade inte ändå. Den startar finfint med strömadaptern inkopplad, men så snart jag drar ur sladden dör datorn. Trots att den påstår att batteriet är fullt.

Jag blir så trött på sådant här. Det är som en naturlag. Skaffa något nytt så går något annat sönder. Ersätt det, så börjar nästa grej krångla. Den här gången började det med att jag tog hem ett nytt barn från BB. Då pajade monitorn. Så jag köpte en ny monitor och unnade mig en router, och då pajade netbooken och min rygg vilket slutade i en akuttid hos kiropraktorn idag. Jag ska ge ungen räkningen när han skaffar sitt första jobb.

Så. Vem vet något om bärbara datorer och batterier? Är det möjligt att det är själva datorn som är problemet – att den tror att batteriet är laddat och därför inte laddar det? Eller kan ett batteri bara lägga av sådär? Att det tappar kapacitet över tid förstår jag, men kapaciteten var fortfarande god senast jag kollade.

För med de senaste utgifterna är reserverna ganska uttömda och jag har ingen lust att slänga ut flera hundra på ett nytt batteri bara för att upptäcka att det inte var problemet till att börja med. Och jag är dödligt trött på att det ska vara såhär. Den här känslan av att man ägnar sig så mycket åt att bara få prylar att fungera att man inte har vare sig tid eller ork kvar att faktiskt använda dem. Jag är uppenbarligen en sådan där som inte skulle få igång bilen när jag sätter mig för att gasa mig själv.

Ja, och just det. Bloggen är lite trasig också. Efter den senaste uppdateringen av Flattr-pluginen har jag inte längre några Flattr-knappar i anslutning till bloggposterna. Någonstans har ett stycke kod gott sönder, men jag hittar det inte.

Man kanske borde bli en sådan där teknofob istället. Köpa en rutig keps och köra Saab och muttra om att det var bättre förr.

Andra bloggar om: prylar, teknik, fail

Min monitor gav nyligen upp, helt utan förvarning. Den hade många år på nacken och har tjänat mig väl, men det var ändå förvånande att den bara lade av. Jag...

Saker som får plats i vår dubbelsäng:

• Två barn
• Ett par katter
• En Vem-bok
• En noshörning
• En tomte
• En helikopter
• En mamma som med hjälp av sina Tetriskunskaper lyckas ta formen av en svastika och fickparkera bland allt annat.

Saker som inte får plats i vår dubbelsäng:

• Jag

Andra bloggar om: pappaliv

Saker som får plats i vår dubbelsäng: Två barn Ett par katter En Vem-bok En noshörning En tomte En helikopter En mamma som med hjälp av sina Tetriskunskaper lyckas ta...

Det här med att skriva. Det går inte så bra för mig som ni märker. Det beror inte på brist på uppslag och idéer. Snarare tvärtom. Jag har för många idéer. Det blir som att klippa ett hål i hörnet på en påse, lagom stort för att par frön ska kunna passera igenom, och sen försöka hälla ut allting. Ingenting kommer ut därför att trycket blir för stort. Det finns säkert ett namn på det fenomenet.

Jag bollar ständigt mellan fem och tio olika uppslag i huvudet, saker jag vill skriva om och diskutera, tills de antingen är gamla och ointressanta, ruttnar och förgiftar mig, eller bara försvinner. Det går inte att skylla på tidsbrist heller, det är inte det som är problemet.

Jag tror att en anledning kan vara ständig närvaro i sociala medier. Facebook, Twitter med mera ger ett ständigt tillflöde av information, intressanta länkar att följa, artiklar att läsa, saker att bli förbannad över. Och det är fullständigt fantastiskt, missförstå mig inte. Men problemet är till slut sitter man bara och tar in och tar in och hinner inte sortera, hinner inte reflektera, hinner inte bearbeta. Vad ska jag göra med all information? Om det enda jag hinner eller orkar göra är att retweeta och dela en artikel vidare för att sedan ge mig på nästa, vad bidrar jag egentligen med då som inte en switch redan gör?

Samtidigt erbjuder också sociala medier en enkel utväg. En retweet, en spydig kommentar och så går man vidare. Men det blir bara ett skrapande på ytan, både med problemanalysen av tingens ordning och med den inneboende frustrationen.

Därför tänker jag ägna april månad åt ett experiment. Från och med månadsskiftet loggar jag ut från både Facebook och Twitter och tänker inte logga in igen förrän april har blivit maj. Eftersom jag inte har disciplin till att låta bli att kolla när jag är inloggad får jag helt enkelt se till att inte vara inloggad.

Notera att det här inte är någon “Facebook har förstört mitt liv!”-text. Det är heller inget digitalt avhopp, inget statement och överlag ingen big deal. Det är bara ett experiment för att se vad som händer med mig när jag inte längre har samma inflöde av information, och inte heller frestelsen att ventilera snabbt och enkelt via tweets och statusuppdateringar. Sedan kan jag inte låta bli att tänka att det också är intressant att se om min frånvaro märks. Min gissning är att den inte gör det. Det kommer antagligen inte ens att bli ett hack i kurvan på era egna informationsflöden, vilket bekräftar vad jag var inne på ett par stycken upp – att min närvaro på Twitter och Facebook inte bidrar med något av signifikant värde.

Men jag försvinner inte. Jag är kvar på Google+. Jag vill inte kapa alla kanaler, bara stoppa inflödet så jag får en möjlighet att hinna ikapp mig själv. Vill man mig något kan man nå mig där. Eller som man gjorde förr i tiden – använd diverse IM-tjänster (MSN, ICQ, med flera) eller skicka mail, eller skicka ett SMS, eller ringa, eller hälsa på.

För den som undrar över titeln så anspelar det på ett bandnamn: Dead by April. Jag skrev bara häromdagen, på Twitter och Facebook förstås, och undrade om slutet på mars också skulle innebära att vi äntligen blir av med Dead by April. Så jag tänkte låna bandnamnet som titel, men ändrade mig då jag planerar att återuppstå i maj och korrigerade titeln en smula.

Andra bloggar om: sociala medier, information overload, twitter, facebook

Det här med att skriva. Det går inte så bra för mig som ni märker. Det beror inte på brist på uppslag och idéer. Snarare tvärtom. Jag har för många...

Sakine Madon skriver i dagens Expressen om hetsjakten på rökare, och hon gör det med den äran. Det är något mycket märkligt över det här landet där det tycks så lätt att förbjuda och reglera, och så svårt att bara låta bli.

I sin krönika skriver Madon bland annat om Centerpartiets andre vice ordförande (enligt Madons krönika, första vice enligt Wikipedia) Anders W Jonsson, som vill förbjuda rökning på allmän plats med hänvisning till att det är en mänsklig rättighet att slippa tobaksrök. Samme Anders W Jonsson kommer på onsdag sannolikt att rösta ja till datalagringsdirektivet, eftersom lydnad och trohet gentemot regeringen och EU tycks viktigare för centerpartistiska riksdagsledamöter än stämmobeslut. Hur anser Anders W Jonsson att datalagringsdirektivet förhåller sig till de mänskliga rättigheterna? Själv finner jag det intressant att man åberopar mänskliga rättigheter för att förbjuda tobaksrökning medan man är knäpptysta om mänskliga rättigheter när det ska klubbas övervakningslagar.

Jag vet inte, men jag är ganska säker på att mänskliga rättigheter inte är ett begrepp som har uppstått för att politiker ska kunna använda dem som trumfkort när de känner för det. Men fundera på det här: Vilket ser du som störst hot mot dina mänskliga rättigheter – att någon tar ett bloss utomhus eller att din mobiltelefon förvandlas till en statlig spårsändare?

Andra bloggar om: tobak, rökförbud, datalagringsdirektivet, mänskliga rättigheter

Sakine Madon skriver i dagens Expressen om hetsjakten på rökare, och hon gör det med den äran. Det är något mycket märkligt över det här landet där det tycks så...

Idag klockan 8:20 föddes en 52 centimeter lång och 4158 gram tung gosse på Södertälje sjukhus. Såväl mor som son mår bra. Och jag med, tackar som frågar. Presskonferensen blev tyvärr inställd på grund av att vår förlossningsläkare har ett jobb att sköta, så ni får helt enkelt ta mitt ord på att jag bär kostym och att mina känslor är all over the place.

Nu ska vi bara ta det lugnt och vila i väntan på att få åka hem och återvända till vardagen. Sedan kvarstår att komma på ett namn (vi funderar på Pringel) samt formaliteten då statsministern intygar att barnet inte är en bortbyting. Jag vet inte exakt hur det sistnämnda brukar gå till men räknar med att statsministerns folk kontaktar vårt folk.

Hjärtligt tack för alla gratulationer!

Andra bloggar om: nyföding, barn, förlossning

Idag klockan 8:20 föddes en 52 centimeter lång och 4158 gram tung gosse på Södertälje sjukhus. Såväl mor som son mår bra. Och jag med, tackar som frågar. Presskonferensen blev...

Lisa Magnusson skrev några intressanta rader om den kungliga afkomman och märkligheterna som omger dess födelse, vilket fick det att klicka till i huvudet på mig. Förutom en fyndig sammanfattning av vår konstitutionella monarkis dubbla ansikten – kronprinsessan är officiellt överordnad oss men i själva verket är hon ett avelsdjur som vi håller fången på Haga slott – så ifrågasatte hon också det märkliga förfarande att ett flertal personer, inklusive statsministern, måste intyga att nyfödingen inte är en bortbyting. Statsministern var i London när barnet föddes och kan således omöjligen veta detta.

Att falskeligen intyga något på det sättet är olagligt. Det kallas osant intygande och böter eller fängelse i upp till sex månader, såvida det inte bedöms som grovt ty då kan fängelse i upp till två år utdömas. Att falskeligen intyga en blivande statschefs äkthet medan man själv sitter på förtroendeuppdrag som statsminister torde ha goda förutsättningar att betraktas som grovt, kan man tycka. Inte för att jag tror att åtal kommer att väckas mot statsministern – det där med att lagen är lika för alla är ju också något av en potemkinkuliss – men det vore ändå roligt om en polisanmälan gjordes.

Nu kan man förstås avfärda det som en skitsak och hänvisa till traditioner och så vidare, men själv är jag ju en sådan där drygpåse som tycker att det är viktigt med principer, och särskilt viktigt med principer hos människor som sitter på förtroendeuppdrag. Underskrifter och hedersord är sannerligen ingenting att ta lätt på. Jag hade inte skrivit under ett dylikt intyg, så varför gjorde Reinfeldt det?

Svaret är för att han är politiker. Under sina år har han redan skrivit under så många dokument han inte har läst och röstat i så många frågor han inte satt sig in i att han trubbats av. Därtill har han i egenskap av partiledare och statsminister stått framför media och uttalat sig om saker han inte vet något om. Hans hedersord och underskrift är inte längre värt något. Men det beror inte på att Reinfeldt är en enastående karaktärssvag människa, utan på att det är så vårt politiska system ser ut. Det är omöjligt för varje enskild ledamot att skaffa sig fördjupad kunskap i varje enskild fråga som ska röstas om, och än mer omöjligt är det för ministrar att fördjupa sig i varje enskilt avtal som skrivs under, varje enskilt ämne som avhandlas i möten, och så vidare.

Lösningen blir då att förlita sig på andras sammanfattningar. Kollegor som faktiskt har satt sig in i frågan är väl rimligt, men värre är att dessa sammanfattningar sannolikt ofta kommer från lobbyister förklädda till experter, och från tjänstemän. Tjänstemän ses som särdeles pålitliga eftersom de naturligtvis är experter och oerhört erfarna på sitt område. Men problemet ur ett demokratiskt perspektiv är att det öppnar upp för ett tjänstemannastyre. Det borde vara uppenbart för vem som helst som kan lägga ihop två och två att om landets lagstiftande församling fattar beslut utifrån sammanfattningar, råd och önskemål från tjänstemän (och därtill under partipiskan) så förvandlas den till valboskap, och den egentliga makten ligger hos ansiktslösa byråkrater som inte kan avsättas via demokratiska val. Kunskap är makt, som det heter.

Så hur löser man det? Genom att skaffa fram ärliga, principfasta politiker med ryggrad och förmåga att säga “nej”, men det är en utopi. Jag betvivlar inte att dessa människor finns inom politiken, jag har haft äran att träffa några av dem, men jag är övertygad om att systemet antingen stoppar dem längs vägen eller förändrar dem. Alltså måste systemet förändras. Exakt hur det ska göras är inget som låter sig lösas i en handvändning, men som liberal ser jag det som en god start att helt enkelt krympa staten och stympa byråkratin. Ju färre beslut som behöver tas desto större möjlighet för våra representanter att sätta sig in i frågorna och rösta vist och efter övertygelse.

Hur det ska åstadkommas är naturligtvis inte heller något som löses på en kafferast, men ett ödmjukt förslag är att begränsa antalet beslut per år. En trevlig bieffekt av det vore att man i maktens korridorer skulle bli tvungen att noga överväga vad som överhuvudtaget är ens uppgift att ta beslut om. För trots allt, om man har en budget att hålla sig till vill man inte slösa bort den på lösviktsgodis för att sedan upptäcka att potatisen är slut i skafferiet. Jag tror inte att politiker stiftar morallagar för att det är det de brinner för (möjligen bortsett från Kd) utan för att de kan. Begränsa den möjligheten och de kommer att bli tvungna att prioritera ramverket, inte detaljstyrningen av våra liv. Möjligen måste man undanta upprivande av gamla beslut från budgeten, eller rent av uppmuntra det genom att tillåta ett extrabeslut för var femte avskaffning.

Så menar jag då att jag vill betala politiker för att göra mindre? Ja, om arbetet mäts i antalet fattade beslut och skrivna motioner så vill jag gladeligen betala dem för att göra mindre. Jag tror helt ärligt att det är billigare i slutänden, om det leder till mer genomtänkta beslut och en krympning av det ekonomiska svarta hål som kallas byråkrati.

Andra bloggar om: demokrati, politik, monarki, tjänstemannastyre, byråkrati, principer, intressant?

Lisa Magnusson skrev några intressanta rader om den kungliga afkomman och märkligheterna som omger dess födelse, vilket fick det att klicka till i huvudet på mig. Förutom en fyndig sammanfattning...

Sommaren 2008 hade regimen ögonen på sig då striden stod om FRA-lagen. För en gångs skulle tittade faktiskt människor på riksdags”debatten” och engagerade sig. Beslutet sköts upp och röstades istället igenom dagen efter, som av en händelse samtidigt som Sveriges landslag i fotboll spelade match i EM. Idag meddelades att man ämnar snabbehandla datalagringsdirektivet. Meddelandet kom, som av en händelse, ut cirka en timme innan Boxer-Robert höll presskonferens om sin nyfödda dotter och drunknade därmed fullkomligt i mediabruset. I en monoarki finns det bara plats för en nyhet åt gången.

I höstas var det val i Ryssland. Stora demonstrationer planerades. Som av en händelse dök det upp ett obligatoriskt prov i ryska just precis den dagen som demonstrationerna skulle hållas. Den som inte deltog i provet skulle heller inte kunna erhålla slutexamen.

Allt detta är förstås bara tillfälligheter. Lustiga små sammanträffanden. Inget att bekymra sig om. Läget är under kontroll. Återgå till fredagsmyset och mello.

Andra bloggar om: fra, datalagringsdirektivet, regimen, demokrati, fulspel

Sommaren 2008 hade regimen ögonen på sig då striden stod om FRA-lagen. För en gångs skulle tittade faktiskt människor på riksdags”debatten” och engagerade sig. Beslutet sköts upp och röstades istället...

Sedan flera år tillbaka håller en mamma i södra Sverige sin son fången i fantasivärld där Gud och Djävulen påstås finnas på riktigt. Det framgår av en lex Sarah-anmälan till Socialstsyrelsen.

Pojken är beroende av personlig assistens och har fyra olika assistenter, varav en är hans mamma. Hon tvingar de övriga assistenterna att spela med i den fantasivärld hon skapat åt sin son.

”Eftersom lögnerna ändras och ökas på blir det svårt att hålla reda på vad som gäller”, skriver Socialförvaltningen. Inspektören bakom anmälan påepkar att pojken reagerar med självdestruktivitet på sättet han behandlas på.

Missförhållandet ska ha pågått under de senaste fyra åren.

(Den riktiga artikeln här.)

Andra bloggar om: religion, fantasi, barnmisshandel

Sedan flera år tillbaka håller en mamma i södra Sverige sin son fången i fantasivärld där Gud och Djävulen påstås finnas på riktigt. Det framgår av en lex Sarah-anmälan till...

Vi älskar människor. Så lyder Nya Moderaternas Nya Slogan. Jag undrar lite försynt hur de tänkte här. Förutom att det helt uppenbart inbjuder till karikatyrer från vänsterhåll av typen Reinfeldt i form av en tjock rikeman, med monokel för extra ondska, som mumsar i sig arbetare från silverfat, så verkar det ju inte ha väckt några varmare känslor inom högerblocket heller. Vi älskar människor. Vad exakt vill man ha sagt med det?

Vi älskar människor. Det känns som något som är sprunget ur ett politiskt klimat och taktiktänk där allt går ut på att inte stöta sig med någon. Det finns alltid någon som blir kränkt oavsett vad, så det som kvarstår att jobba med är fullkomliga meningslösheter. Det måste vara en kreativ mardröm för en PR-byrå att göra slogans och valaffischer åt politiska partier.

Vi älskar människor. När vi träffades var regimen så omtänksam, bjöd ut oss, talade passionerat om sina ideal och hur viktigt det är att man litar på varandra i ett förhållande. Den sa att kärleken är som en fågel – man måste släppa den fri så att den kan stanna kvar frivilligt för att ha verklig kärlek. Det var fint sagt. Vi låg på första dejten. Förmodligen för att regimen verkade så blyg och försäkrade att det inte var något den brukade göra. Morgonen efter fick vi frukost på sängen. Vi flyttade ihop efter några veckor. Men vad hände sedan?

Vi älskar människor. Det är på grund av kärlek till oss som regimen vill kontrollera oss. Det är för att den älskar oss så mycket som den vill läsa våra mail, gå igenom våra kontaktnät, hålla reda på var vi befinner oss och veta vem vi umgås med, och om vi protesterar så antyder den att vi har varit otrogna, och pratar sedan inte med oss på ett par veckor utan drar istället iväg till Tyskland för att titta på fotboll med kompisarna. Plötsligt dimper det ner en glad hälsning därifrån. Regimen verkar ha det roligt. Vi pustar ut. När regimen är på bra humör är det lugnt. Vi bonar golven och byter gardiner i fågelburen tills den kommer hem, och tiger om att den där fotbollsresan var en onödig utgift och att taket faktiskt behöver lagas.

Vi älskar människor. Det har varit några sådana här turer nu. Vi upptäcker gång på gång att regimen snokat igenom våra handväskor och mobiltelefoner, men när vi vill prata om det blir den omotiverat upprörd och börjar yra osammanhängande om hur farlig världen utanför är (vi undrar på vilket sätt den har blivit farligare än när vi träffades men säger det inte högt) och att den faktiskt bara försöker skydda oss. Eller så kryper den in i sitt skal och straffar oss med tystnad. Då får vi dåligt samvete igen och är extra duktiga. Efter ett tag kommer regimen tillbaka som om ingenting har hänt, ger oss en present och förklarar att den älskar oss. Det känns skönt.

Vi älskar människor. Det är viktigt för regimen att upprätthålla statusen bland sina kompisar, och det finns några som är coolare än alla andra och som regimen alltid vill imponera på. Det är Sam, som har stora muskler och ofta hamnar i slagsmål (vi tror att regimen är lite rädd för Sam), och bröderna Warner som är rika som troll och alltid bjuder. Det händer att regimen vill att vi ska ligga med dem. En gång tvingade den oss. Efter det lärde vi oss att det gör mindre ont om vi försöker slappna av och inte spjärna emot.

Vi älskar människor. Men en del av oss har tröttnat på det här nu. Insett att det inte blir bättre. Vi har gjort slut. Regimen tänker inte acceptera det förstås, den älskar ju oss och vill ha oss tillbaka. Men vi står på oss, tar inte emot några presenter, lägger på när den ringer. En del har ny partner, men då trakasseras den nya. Andra har känt sig tvungna att få skyddad identitet för att få vara ifred.

Vi älskar människor. Vi betackar oss för den sorts kärlek som regimens moderater står för. Vi vill inte ha politikers kärlek. Vi nöjer oss med ömsesidig respekt.

Andra bloggar om: vi älskar människor, övervakning, storebror, moderaterna, regimen, svartsjuka, kontrollbehov, kärlek, intressant?

Vi älskar människor. Så lyder Nya Moderaternas Nya Slogan. Jag undrar lite försynt hur de tänkte här. Förutom att det helt uppenbart inbjuder till karikatyrer från vänsterhåll av typen Reinfeldt...

Eftersom inte alltför många av mina läsare är några sportfånar kanske ni heller inte är särskilt många som vet vad som hände vid det senaste stockholmsderbyt i ishockey. Det beror på att allt som händer i anslutning till en hockeymatch uteslutande rapporteras på sportsidorna, vare sig det är läktarbråk, pangade skyltfönster på stan eller poliser som, hur ska man säga, inte är riktigt kloka. Och det är ju väldigt behändigt att hålla rapporteringen på sportsidorna, för då kan avdankade hockeytränare säga usch och fy och kräva att klubbarna “tar sitt ansvar” och resten av samhället kan låtsas som att det är ett idrottsproblem som inte berör oss andra.

Men det är inte ett idrottsproblem. Det är ett samhällsproblem, och därför måste vi börja prata om det som ett sådant. Även de som inte är idrottsintresserad, eller kanske i synnerhet de, behöver börja lägga sig i. Det kan inte vara så att man bråkar, slåss och förstör för att man gillar en viss sport. Jag köper det inte. Jag misstänker att det ligger andra saker i botten. Utanförskap, frustration, identitetssökande, pöbelmentalitet. The usual suspects.

Jag köper inte heller att det är klubbarnas ansvar vad deras fans gör. Ja, som arrangör av en match har man naturligtvis ansvar för säkerheten på arenan och så, men det ansvaret måste rimligen upphöra vid spärrarna. Om folk i AIK-tröjor slår sönder rutor på stan så är det AIK:s problem lika mycket som det är Chanels problem om affärskvinnor i deras dräkter lever rövare. Något som för övrigt inte skulle rapporteras uteslutande på modesidorna.

I höstas beslutades dessutom att polisen skulle ta betalt för sina insatser i samband med vissa idrottsevenemang, så kallade högriskmatcher. Det går till på så sätt att polisen bestämmer hur många poliser som krävs för att garantera säkerheten och vad det kostar, och arrangerande klubb har bara att punga upp, eller ställa in matchen. Polisen kan nämligen dra in tillståndet för arrangemanget om den inte anser att säkerhetskraven uppfyllts. Ett ganska bra förhandlingsläge. För polisen.

Personligen tycker jag att detta är idioti. Fine, om polisen anser att det krävs extra insatser vid vissa matcher, då får de kräva att fler väktare tas in. Men systemet att arrangörer ska betala för polisinsatser är bara… fel. Det finns redan exempel på musikfestivaler som tvingats ställa in, ibland med kort varsel, för att räkningen från polisen blivit för hög. Jag vet inte säkert, men jag misstänker att det inte händer särskilt många dansbandsfestivaler. Systemet är galet dels för att det skapar en godtycklighet och dels för att det rent principiellt känns tvivelaktigt att polisen ska kunna ta betalt för sina tjänster. Det blir ju i så fall en form av dubbelfakturering, eftersom verksamheten redan är skattefinansierad. Vad händer den dagen vanliga medborgare behöver sin poliskår men den inte är tillgänglig för att den står till betalande kunds förfogande?

Det senaste rabaldret ställer dessutom saken ytterligare på sin spets. Polisens agerande vid det senaste stockholmsderbyt var inget vidare, minst sagt. Jag har sett ett par amatörfilmer som visar oprovocerat våld från polisens sida, övertejpade hjälmnummer och slag med felvända batonger. De gamla klassikerna. Men det som upprörde mig mest är en sekvens där Djurgårdens klack bestämmer sig för att tränga ut polisen från läktaren. Utan våld, märk väl, rör man sig mot kravallpolisen som sakta backar tills man kommer till en punkt då man har att välja på att retirera ut från läktaren (och “förlora”) eller forcera tillbaka. Man väljer det senare, och svarar med våld. De som har varit på en hockeyarena vet hur branta läktarna är, och det som händer är att människor trängs bakåt neråt och faller, vilket skapar en dominoeffekt och riskerar att skapa en livsfarlig paniksituation. Så mycket för säkerhet. Även om man är av åsikten att “ge slöddret vad de tål” som vissa tycks vara som inte ser skillnad på en huligan och en vanlig hockeysupporter, och som dessutom saknar insikt om begreppet oskuldspresumtion, så måste man väl ändå inse att den femte eller tionde brickan i dominoraden, eller den som blir nedtrampad när folk försöker ta sig undan, kanske aldrig har gjort en fluga förnär?

Den ironiska twisten här är alltså att klubbarna faktureras för sådana här insatser. Supportrar som löst biljett portas godtyckligt, kränks och misshandlas, och sedan skickar man en faktura till klubben. Som i sin tur tar betalt av besökarna. Ideell misshandel är en sak, men att betala för sitt eget stryk känns lite väl mycket som Kina.

Över 700 JO-anmälningar har kommit in. Det är ganska mycket. Jag är som ni vet mycket skeptisk till uttryck som “ingen rök utan eld”, men i det här fallet… Jag har mycket svårt att tro att 700 personer ids lämna in anmälningar på pin kiv. Dessutom är båda lagens supporterklubbar på god väg att gemensamt bojkotta nästa match. Det känns inte som något man gör bara sådär ändå. Och som sagt; amatörfilmerna finns därute.

Och du som tycker att det här inte berör dig för du går inte på hockey? Bra för dig. Men nästa gång är det demonstration som hanteras på samma sätt. Du deltar inte i sådant heller? Så länge man inte utnyttjar sina medborgerliga rättigheter, är uppkäftig eller sticker ut ur mängden så klarar man sig. Nog.

Andra bloggar om: huliganism, läktarvåld, polisen, aik, djurgården, samhällsproblemintressant?

Eftersom inte alltför många av mina läsare är några sportfånar kanske ni heller inte är särskilt många som vet vad som hände vid det senaste stockholmsderbyt i ishockey. Det beror...