Skip to content

Enligt Min Humla Posts

Immaterialrättspolisen

Skärmdumpen i föregående inlägg, det där ”immaterialrättspolisen” ger lite vänliga råd kring streaming, har spridits som en löpeld under ett par dagar. På flera håll har dess äkthet ifrågasatts. Inte äktheten i bilden (som för övrigt är lätt att verifiera) utan äktheten hos Facebooksidan som kallar sig Polisen – immaterialrätt. Man ifrågasätter helt enkelt om det verkligen är en officiell sida från Polismyndigheten.

Nå. Rotar man runt lite hos Polisen – immaterialrätt, tittar på beskrivningen av sidan och hur den uttrycker sig, så uppvisar den alla tecken på att vara legitim. Men det skulle å andra sidan en trollsida också göra, så det bevisar ingenting annat än att den som driver sidan inte är en klåpare. På sidan finns en länk till polisens lista över engagemang i sociala medier. Polisen – Immaterialrätt finns inte med i den listan. Det tyder på att det inte är en officiell sida. Å andra sidan vet vi också att det finns mängder av lokala initiativ från polisen på sociala medier, till exempel Twitterkontot YB Södermalm. Det betyder inte att allt som sägs av dessa konton nödvändigtvis är den allmänna ståndpunkten hos Polismyndigheten i allmänhet (problematiken kring det är en annan diskussion) men det är sannerligen inte heller trollkonton som falskeligen utger sig för att representera polisen.

En läsare har kommenterat på Enligt min humlas officiella Facebooksida och menar att Polisen – immaterialrätt drivs av Paul Pintér. Att det inte är ett officiellt poliskonto utan hans personliga projekt. Om så är fallet blir det hela synnerligen intressant. Paul Pintérs officiella funkton inom polisen är nämligen ”nationell samordnare för immaterialrättsliga brott”. Han är således inte nån random snut som leker piratjägare på Facebook – han är samordnare för alla poliser som leker piratjägare. Så om det verkligen är Pintér som står bakom immateralrättspolisen så kan vi nog utgå från att vare sig kontot är officiellt eller inte så är ståndpunkten det ger uttryck mycket relevant. Och det är allvarligt.

Det är också intressant därför att om vi antar att Pintér är mannen bakom immaterialrättspolisen och om vi utgår från att Polismyndigheten inte givit sitt godkännande eftersom sidan inte finns listad – hur förhåller sig Polismyndigheten då till hur immateralrättspolisen uttrycker sig? Om jag ansvarade för en myndighet eller ett företag och någon på eget initiativ utgav sig för att vara en officiell representant, då skulle jag ta den personen i örat. Hårt. Och det oavsett vilken nivå personen ifråga befinner sig på. Det må vara allvarligt om en random tjänsteman eller anställd ”went rogue”, men än mer allvarligt är det ju om det är en högt uppsatt person. Ju högre upp i kedjan, desto större anledning har man att anta att det personen ifråga uttrycker också är myndighetens eller företagets officiella ståndpunkt.

Så här: Låt oss säga att jag arbetar för Läkemedelsverket. Om jag satte upp en Facebooksida och kallade den ”Läkemedelsverket – medicinmannen”, använde Läkemedelsverkets officiella logotyp, länkade till dess hemsida och på allehanda sätt utgav mig för att vara myndighetens röst i sociala medier – då är jag tämligen säker på att jag skulle bli arbetslös samma dag som min arbetsgivare fick nys om det. Om jag dessutom, som medicinmannen, gav folk tips och råd i medicinska frågor så vettefan om inte det skulle vara kriminellt. Det borde det i alla fall vara. I synnerhet om tipsen innefattade kolloidalt silver och virvlat vatten.

Därför ska det bli intressant att se hur Polismyndigheten hanterar det hela framöver. Tystnad bör betraktas som godkännande, oavsett vem som står bakom.


Photo credit: Foter.com
Andra bloggar om: , , , , ,

Civil lydnad

Nyligen kom en dom som av Patent- och Registreringsverket tolkas som att det numera är olagligt att ta del av streamad film. Detta för att man i samma ögonblick som man tar emot en stream också skapar en temporär kopia. Vilket tekniskt sett är korrekt. Frågan som direkt uppstår är dock: Hur ska man veta om en stream man tar del av är laglig eller inte? Det är lätt att tänka att det vet man ju så länge man håller sig till lagliga tjänster som Netflix, Viaplay eller Spotify. Men hur ska man då förhålla sig till världens största streamingsite, Youtube? Eller för den delen streamade klipp på Facebook eller andra sociala medier? Hur ska man veta? Är det rimligt att den enskilde nätsurfaren ska kontakta upphovsrättsinnehavaren och kontrollera om avsändaren har inhämtat vederbörandes tillstånd att streama materialet?

Ja. Det tycker i alla fall polisen som på en rakt ställd fråga svarar just att man får kontrollera med rättighetsinnehavaren. Och på följdfrågan om Youtube tycker polisen alltjämt att jo, man har ju faktiskt ett eget ansvar. Det blir rätt många samtal man behöver ringa. Varje dag.

Och för att göra det hela ännu snårigare så kan man faktiskt inte alls vara säker på att bara för att avsändaren är ”laglig” så är det fritt fram. Detta på grund av att lagen ser olika ut i olika länder och tillstånd att sända kan vara begränsade till enskilda marknader. Således kan en stream tekniskt sett vara laglig att sända i ett land men olaglig att ta emot i ett annat. Jag vet inte hur en domstol skulle se på ett fall där jag tar emot en NHL-stream i Sverige genom en laglig amerikansk tjänst trots att Viasat såvitt jag vet har ensamrätt att sända NHL i Sverige. Med tanke på hur det svenska rättsväsendet (och ovan nämnda polis) förhåller sig till dylikt skulle jag inte vilja chansa och ta reda på det heller.

Därtill vet vi ju att det har förekommit olovlig musik på Spotify. I juni förra året fastslog hovrätten en tidigare dom från tingsrätten att Warner Music lagt ut musik på Spotify utan upphovsmannens tillstånd. Så återigen – hur ska man veta? Om Spotify inte har koll på att det de streamar är lagligt och skivbolagen inte bryr sig om att inhämta upphovsmännes tillstånd, är det då verkligen rimligt att jag som konsument ska hålla reda på det? Och hur ska jag veta om klippen som sänds under ”du kan aldrig gissa vad som hände sedan” i Aftonbladet är lagliga? Har Aftonbladet verkligen inhämtat upphovsmännens tillåtelse, eller har de bara snott det från Youtube? Är det rimligt att jag ska veta det?

Ja, enligt polisen. Man har ju faktiskt ett eget ansvar.

Jag ser ett utmärkt tillfälle för lite aktivism här. Om alla som någonsin tar emot en stream, oavsett innehåll, ringer eller skriver till avsändaren ifråga – må det vara Spotify, Youtube, Netflix eller Aftonbladet – och kräver att få veta, då blir situationen snabbt ohållbar. Det räcker förstås inte med ett kort svar om att de har tillstånd att sända. Nej, kräv papper på det. Kopior på avtal och licenser. Hänvisa till polisens råd. Förmodligen behöver du ta hjälp av en jurist för att förstå avtalen också. Eller kanske den hjälpsamma immaterialrättspolisen på Facebook kan bistå med det.

Det är inte ens civil olydnad. Det är civil lydnad. Lagstiftare och rättsskipare tycker om lydnad. Så låt oss vara så inihelvete lydiga!


Andra bloggar om: , ,

Kunskap är inte tungt att bära

Jag anar en gryende antiintellektualism. Ett kunskapsförakt där vetskap och förståelse är något man fnyser åt. Det yttrar sig på lite olika sätt, men har gemensamt att man aktivt försöker slippa kunskap.

Ett aktuellt exempel är efterspelet efter dådet på Drottninggatan. Precis som vid alla andra avskyvärda terrordåd så uppstår diverse diskussioner där somliga försöker förstå varför en människa gör något sådant, och andra skriker så högt de kan för att dränka eventuella analyser. Av någon anledning tycks de blanda ihop förståelse och förlåtelse, som att varje försök att förstå bakomliggande mekanismer är ett försök att ursäkta dådet. Dylikt är givetvis trams. Att förstå varför är rätt relevant för att förebygga och förhindra att det händer igen.

Den här sortens kunskapsfientlighet är emellertid inte begränsad till terrordåd. Överallt där det väcks känslor vaknar också en aktiv motvilja att förstå. ”Det är inget att diskutera, lås in fanskapet och släng bort nyckeln!” är ett vanligt förekommande argument. Och jo, det kan vi väl göra, om och om igen, men bara efter att ett brott begåtts. Det hjälper inte brottsoffret. För att arbeta proaktivt behöver man förstå varför folk gör som de gör.

Man kan också spåra kunskapsföraktet i människor förhållande till vetenskap. Vi har väl alla råkat få kännedom av någon obskyr forskning och reflexmässigt reagerat med ”får någon betalt för att göra det där?”. Och givetvis ska även forskare granskas, och det minsta man kan begära är att forskningen uppfyller vissa kriterier, som falsifierbarhet till exempel. Men någonstans måste man också lita på att bara för att jag inte förstår ämnet i fråga så finns det andra som gör det och som har givit sitt godkännande. Och även om abstrakta och extremt komplexa frågor som ”hur stort är universum?” låter som ”hur många lingon finns det i skogen?” i mina öron och lätt lockar fram frågan ”vad i hela världen ska vi med den kunskapen till?” så är svaret alltid: Det vet vi inte förrän efteråt. För så är det. Först räknar någon varför saker beter sig som de gör. Sedan kommer någon annan på en praktisk nytta av kunskapen. Äpplen föll till marken innan Newton fick ett i huvudet också. Att han listade ut varför förändrade ingenting där och då. Och atomer har alltid bestått av diverse beståndsdelar, även när man trodde att atomen var det minsta som fanns. Sedan lyckades någon kläcka en atom och en massa skit ramlade ut (det är åtminstone så jag föreställer mig att det gick till) och världen ryckte säkert på axlarna åt det också, tills någon annan kom på att det nog hade praktisk användning i form av kärnkraft och atombomber.

Så länge attityden att kunskap är något betungande stannar i fikarummen är det väl en sak. Problemet är att den i allt större utsträckning vinner politiska framgångar. Hela Trumps valkampanj byggde väl mer eller mindre på enkla (och dumma) svar på komplexa frågor. Och eftermälet efter hans valseger är precis lika jävla korkad och kunskapsfientlig där alla försök att förstå varför folk röstade på honom viftas bort och den enda godtagbara förklaringen är att andelen inavlade hillbillies med rösträtt ökat lavinartat. Vi ser en ökad polarisering i hela västvärlden där kunskapsfientliga extremhögern vinner mark, samtidigt som dess politiska motståndare av varierande färg står handfallna och oförstående inför de bakomliggande orsakerna. Det är inte bara det att båda sidorna saknar en vilja att förstå varandra. De delar en intensiv motvilja mot att förstå varandra.

Man kan ställa sig och titta på en ko i ett träd eller Trump i Vita Huset och fråga sig ”hur hamnade den där?”. Eller så kan man bli förbannad och vråla att det fan inte spelar någon roll, den ska inte vara där! Man kan förstås unna sig att skratta en stund åt synen också, men efter det tycker jag nog att det första förhållningssättet är bättre. När man har förstått hur kon hamnade i trädet, eller Trump i Vita Huset, kan man också klura ut hur man får bort den och undviker att det händer igen.

Kunskap tar ingen plats och är inte tung att bära. Det finns ingen anledning att undvika den, annat än rädslan för att bli motbevisad förstås. Men då borde det väl vara själva risken att man har fel man är rädd för, och i så fall borde man välkomna frukten från kunskapens träd, inte undvika den.


Bild 1: Foter.com
Bild 2: Andreas Henriksson
Andra bloggar om:

När det finaste ögonblicket på säsongen utspelar sig har TV4 redan gått vidare

Igår spelades den avgörande SM-finalen i ishockey vilket, om man har ishockey som passion och håller på ett av finallagen, är en av årets höjdpunkter. Det var en underhållande serie där lagen inte ville låta sig skiljas åt och efter att ha vunnit tre var tog man dessutom den sjunde till övertid innan fel lag vann. Det var bittert och det sved, men sådan är idrotten. Grattis HV71 till guldet och tack för en underhållande matchserie.

Mången tyckare som anser sig för fin för att bry sig om något så primitivt som idrott fnyser förstås åt dylikt och ifrågasätter vad idrotten överhuvudtaget fyller för funktion. Ett svar är, som Mattias Svensson var inne på i en krönika för något år sedan, att idrotten är en illustration av hur samhället fungerar. Man vinner ibland och förlorar ibland. Man investerar i spelare och träning och lägger upp strategier och ändå kan slumpen ibland fälla avgörandet. Och även om förlusten kan vara bitter för stunden så är den inte hela världen. Idrotten lär oss också att det kommer nya matcher, nya säsonger, nya chanser att komma igen.

Just därför stör jag mig på hur man lägger upp sändningen i den här sortens stora matcher. När slutsignalen går och ett lag står där som segrare skyndar man sig ut i vimlet och filmar segerrusiga vinnare som får skrika någonting in i en mikrofon om hur obeskrivlig känsla det är att stå där. Förlorarna syns i periferin. Kanske får någon av dem också säga någonting. Men sedan skyndar man sig till studion för att slipsarna ska få kommentera vad vi just har sett, Wikegård ska säga ”ding” och ”tjoff” ett par gånger till och sedan tackar man för sig och går vidare till nästa program. Problemet med det är att man missar det vackraste ögonblicket på hela säsongen – det när kombatanterna tackar varandra för matchen, när förlorarna gratulerar vinnarna och vinnarna klappar om förlorarna och visar sin respekt.

Det sägs otaliga gånger under en hockeysäsong, och särskilt ofta i slutspelet, att ”det är ett krig därute”. Man betonar hur hårt det är, man fördömer fula tilltag (med all rätt) och skulle ett par spelare börja slåss så moraliseras det genast från studion i ordalag som ”sådant här borde inte barnen se!”. Jag är av åsikten att de visst borde det, eftersom den där fighten ofta handlar om att stå upp för en lagkamrat. Men det förutsätter förstås att TV också visar den andra sidan av det hela. Nu gör man inte det. Man fördömer det hårda spelet, men visar det. Samtidigt spottar man ur sig floskler om att idrotten förbrödrar, men det visar man inte.

Jag vill hävda att det viktigaste en idrott som ishockey kan lära oss är just det där med att vinna och förlora. Hur man hanterar en förlust på ett värdigt sätt. Hur man bevarar ödmjukheten i segerruset. Och hur man skiljer på sak och person. När det är match pucklar man på varandra. När matchen är över så är den över och då klättrar de skäggiga, blodiga krigarna upp ur skyttegravarna och kramar om varandra. Den försoningsprocessen är viktig och lärorik.

Detta gäller naturligtvis inte bara ishockey utan även fjolliga sporter som fotboll, men nu är det ishockey jag kan så det är det som är min referens. Jag tänker mig att en tumregel är att ju hårdare sport desto viktigare att också visa varandra respekt.

Jag tror att den amerikanska kulturen, med allt sitt fokus på vinnande, trots allt är bättre på att hantera detta. I NHL visar man såväl slagsmål som avtackningen efter matchen, och min erfarenhet är att man låter bli att moralisera om slagsmålet men istället betonar det vackra och försonande i avtackningen. I det amerikanska presidentvalet är en viktig tradition att förloraren ringer och gratulerar vinnaren och på så sätt erkänner sig besegrad. Det må vara en symbolisk gest, men den är viktig. Det är så man gräver ner stridsyxan och går vidare. Och den mest rörande scenen i Karate Kid är när Johnny, efter att ha blivit sänkt med en eventuellt olaglig spark mot huvudet, tränger sig fram till segraren med bucklan och ger den till Daniel-san.

Vi har ett ambivalent förhållande till tävlandet i Sverige, och i det blir förlorarna också osynliga. Vilket gör det så mycket värre att förlora. I vår något hycklande inställning att vinna inte är allt skickar vi budskapet att vinna verkligen är allt.


Photo credit: slidingsideways via Foter.com / CC BY-NC-ND
Andra bloggar om: , , , ,

En guide till goda samtal

Den senaste tiden har jag sett allt fler lufta en längtan efter goda samtal i sociala medier. Det är glädjande och sannerligen på tiden. Att folk tröttnat på det eviga käbblet och önskar konstruktiva samtal är ett tecken på att pendeln äntligen håller på att vända tillbaka. Så frågan är då: Hur uppnår man goda samtal och konstruktiva diskussioner? Jag ska inte påstå att jag sitter med facit men jag har åtminstone några punkter som jag tror vore en bra början.

1. Samtala istället för att debattera.

Det är en milsvid skillnad mellan de båda. I en debatt försöker man övertyga publiken om att man har rätt, eller åtminstone att motståndaren har fel. I ett samtal har man inte motståndare. Man har en samtalspartner, och man försöker förstå varandra. Jag tror inte att diverse politiker, ledarskribenter och andra proffstyckare har en aning om hur man samtalar. De kan bara debattera. Ta inte efter dem. I en debatt kan bara en koras till vinnare. I ett samtal vinner båda genom att bli klokare.

2. Skippa publiken.

Som nämnts i punkt 1 är debatt en publiksport. Därför tenderar alla diskussioner på offentliga forum såsom Facebook eller Twitter att bli debatter, även om deltagarna gått in med bästa välvilja. När det finns publik finns det prestige. Sedan hjälper det ju inte att pöbeln på läktaren kastar glåpord och grishuvuden på deltagarna heller. Därför bör vi kanske stänga om oss och hitta mindre grupper att samtala i. Först då kan vi tillåta oss att vara ödmjuka och prestigelösa, och:

3. Våga ha fel!

Det är så otroligt hämmande för samtalet att vara rädd för att ha fel. Det gör att man inte vågar säga något alls, eller att man passiv-aggressivt söker fel i andras argument för att dra fokus från sina egna brister. Att bli överbevisad är att lära sig något nytt. Istället för att bli kränkt kan man välja att vara tacksam. När jag var yngre var jag verkligen sämst på att ha fel och jag kunde fortsätta strida för min sak långt efter att jag hade insett att jag hade fel, och så länge jag fick sista ordet kunde jag lura mig själv att jag hade rätt. Det är en så jävla korkad inställning att jag skäms när jag tänker tillbaka på det. Jag faller garanterat tillbaka i det mönstret ibland än idag men jag försöker verkligen dra lärdom av mina misstag och tacka för att de påpekas. Att lära sig är att vinna!

4. Hitta tuggmotstånd.

Nog för att det är trevligt att samtala med människor som håller med, men det blir lätt som att sitta och humma instämmande i grupp. Det verkligt givande, och den verkliga utmaningen, är att ha goda samtal med människor man inte håller med. Det förutsätter förstås att båda parter är intellektuellt hederliga och villiga att lyssna och inte bara prata. Så samla på dig folk som inte tycker som du i alla frågor men som du ändå respekterar för att de är anständiga. Ni behöver inte vara överens efter samtalet heller, det är rent av bättre om ni inte är det eftersom målet för ett bra samtal varken är att vaska fram en vinnare eller att nå konsensus. Om ni kan tycka olika och lyckas förstå varandras argument så är mycket vunnet.

5. Mata inte trollen.

Jag vet att det är en gammal klyscha, men den är fortfarande sann. Det finns massor av debattroll därute som vill locka in dig i evighetslånga diskussioner om ditt och datt. Det är lätt att låta sig ryckas med, för man vill inte låta dumfan stå oemotsagd, men det finns inget att vinna på det. Det tar tid och det tar energi och i slutänden kommer du ändå inte att ha uträttat något för dumfan är varken intresserad av att förstå eller bli förstådd. Det är internets sirener och de lockar dig i fördärvet. Som George Carlin sa: Argumentera inte med idioter. De drar ner dig till sin nivå och besegrar dig med erfarenhet.

6. Mata inte penntrollen heller.

Just det. Troll finns inte bara på nätet. Redaktionerna vill gärna att du ska tro det, men redaktionerna anställer gärna troll själva som skriver smörja som får blodet att koka hos läsarna. För att upprördhet säljer. Artiklar som gör folk upprörda sprids och ger skönt klirr i kassan i klickonomins tidsålder. Gå inte på det. Klicka inte och dela inte. Måste du prompt klicka eller dela så använd åtminstone en tjänst som unvis.it så att penntrollet åtminstone inte genererar några pengar till sin tidning.

7. Tillämpa generositetsprincipen.

Jag vet, jag har sagt det förr, men det är viktigt. Att avsiktigt missförstå och tolka saker på sämsta möjliga sätt må vinna debatter, men det för inte samtalet en millimeter framåt. Att spela dum är… dumt.

8. Börja med dig själv.

Vi kan inte begära att andra ska ändra sig. Vi kan inte förvänta oss det. Allt vi kan göra är att börja med oss själva och hoppas att andra hänger på. Det handlar om att föregå med gott exempel, men också om att motstå frestelsen att vinna billiga poänger. Det är svårt nog. Men om vi inte kan hålla nivån själva, hur kan vi då vara säkra på vilken planhalva vi egentligen spelar på?


Photo credit: Marc Wathieu via Foter.com / CC BY-NC
Andra bloggar om: , , , ,

#52weeks bok 10 – Orten

Kanske är det kontrastverkan från Renhet som spelar in och höjer den här boken ännu mer, men jag tror inte det. När jag för något år sedan eller så läste Joakim Zanders debut Simmaren fick jag en omedelbar känsla av att ett nytt stjärnskott fötts på scenen för politiska thrillers på svenska. Inte för att konkurrensen är mördande hård, men ändå. Simmaren var något nytt och fräscht, berättat med en väl avvägd balans mellan förnuft och känsla. Just det sistnämnda är ovanligt i en genre som annars präglas av en knastertorr prosa. Det var dessutom en bok som bjöd på ett par överraskande vändningar, varav ett grepp så oväntat att jag inte kan gå in på det utan att förstöra för er som fortfarande har den boken framför er.

I sin uppföljare Orten fortsätter Zander på den inslagna vägen. Centralt i berättelsen är syskonen Yasmine och Fadi från den generiska Stockholmsförorten Bergort, vars liv tog olika vägar. I separata kapitel får vi dels i nutid följa Yasmines återkomst till Orten för att försöka ta reda på vad som har hänt hennes bror, och varvat med det får vi följa Fadis öden, från långt tidigare. I en tredje tråd får vi dessutom följa Klara, som är en återanvänd karaktär från Simmaren, och hennes arbete vid ett forskningsinstitut i London. Alla dessa tre historier dras av mer eller mindre osynliga trådar genom tid och rum mot berättelsens centrum.

Zander gör det skickligt. Han håller rätt på historierna så att trådarna aldrig rörs ihop av läsaren. Figurernas motiv och agerande känns trovärdiga, även om det för genrens skull naturligtvis är lite mer dramatiskt än vad det antagligen skulle vara i verkligheten. Det finns ett driv i berättandet som gör att man verkligen vill läsa vidare, veta mer, utan att för den sakens skull landa i klyschiga cliffhangers och annat genomskinligt. Den berättar om Orten och dess problem utan att gå i fällan och bli ett socialdrama.

Mitt enda aber är nog egentligen slängandet med förortssvenskan. Det känns lite krystat. Men det är sannolikt mest i mitt huvudet och inte författarens fel. Det är mycket möjligt att han gjort sin hemläxa och att tugget är autentiskt, men jag kan inte låta bli att drabbas av en känsla att det klingar falskt när en medelålders suedi ska beskriva förortskulturen. Det ger mig flashbacks till kassa filmer från 90-talet (som Sökarna) där jag mest satt och stönade för mig själv och tänkte ”pratar folk verkligen sådär?”. Känslan var nämligen mer att det var nån regissör på 50+ som talade om för skådespelarna att jodå, det är så de pratar, ungdomarna. Men återigen; det där är mest i mitt huvud. Jag har ingen egentligen anledning att tvivla, bara mina egna fördomar.

Allt som allt är det helt enkelt en jävla bra bok.


Andra bloggar om: , , , ,

#52weeks bok 9 – Renhet

Som synes börjar jag halka efter ordentligt i utmaningen. Det är till största del Jonathan Franzens fel. Renhet var nämligen en hopplöst jobbig bok att ta sig igenom.

Jag tänker helt och hållet hoppa över att försöka förklara vad den handlar om. Främst för att jag inte har aning. Vad jag däremot vet att är Franzen gillar att lägga ut texten. Han skriver egentligen rätt bra, det får man ge honom. Det är mest det som gör boken uthärdlig. Men att lägga ut texten över så många sidor och ändå få så lite sagt får mig att tänka att Franzen nog skulle kunna göra karriär som politiker. Och med tanke på hans karaktärers psykoser, fixeringen kring det sexuella i allmänhet och karaktärernas onanerande i synnerhet, tillsammans med det faktum att allt detta är orsakat av karaktärernas flänga mammor så ska vi nog vara tacksamma om han håller sig till att skriva böcker…

Samtidigt är det svårt att såga den totalt. Som sagt; Franzen kan skriva. Hans beskrivningar av miljöer och karaktärer är värda respekt och även om hans poetiska utsvävningar ibland tippar över gränsen till det överdrivet självgoda (säkert sitter han själv och masturberar till sina egna formuleringar emellanåt) så håller han sig för det mesta på rätt sida. Men det är långt ifrån tillräckligt för att täcka upp för hur konstig och strukturlös själva storyn är. Och det allra mest irriterande är att det finns flera trådar i boken som kunde ha blivit något om han hade nystat i dem istället.

På baksidan av boken har förlaget stolt tryckt följande citat från DN: ”Jonathan Franzen är tillbaka med ett rasande roligt angrepp på vår tid.”

Jag väntade i 586 sidor på att det skulle bli roligt. Jag väntade förgäves. Vore jag en Franzen-karaktär skulle jag antagligen dra en handtralla av frustration över detta, samtidigt som jag fantiserar om exakt hur högt upp till hakan en kulturtant måste knäppa koftan för att den här boken ska uppfattas som rolig, men nu är jag inte en Franzen-karaktär. Och den här boken är varken rolig eller på något sätt ett ”angrepp på vår tid”. På sin höjd är den ett angrepp på sinnena.


Andra bloggar om: , , , ,

När knappvalslabyrinten säger ”hoppa” svarar man ”hur högt”

En del av er har redan tagit del av följande rant live via Facebook, men för er som inte var där när det hände kommer här en berättelse om hur det kan gå till när man vill låna lite pengar av ICA-banken.

Bakgrunden är den att min sambo ansökt om ett lån. Eftersom chanserna för bra villkor ökar om man är två sökanden står jag som medsökande. Den bank som erbjöd bäst villkor beträffande ränta och avgifter var ICA-banken och jag, mitt nöt, kläckte ur mig att jo men ICA-banken ska vara bra, har jag hört. (Så här i efterhand vill jag minnas att de som sa att ICA-banken var bra är samma människor som tror att McDonalds hamburgare är godare än Max, och sådana människor ska man inte ta rekommendationer av.)

Så på fredag eftermiddag när jag jobbade hade jag fått ett SMS från ICA-banken som meddelade att de önskade komma i kontakt med mig. Eftersom jag jobbade gjorde jag inget åt det då, och sedan kom en helg emellan varför jag försökte ringa upp dem först idag. Och det är nu det roliga börjar. För er. För mig var det mest frustrerande.

Till att börja med kan man ju undra varför den institution som vill ha tag i mig inte ringer mig. Jag hade förstått om man hade skickat ett SMS efter att åtminstone ha försökt ringa och inte fått svar. Men nej. Och för det andra; om man nu skickar ett SMS om att jag ska ringa dem för att de vill ha tag i mig, jamen ge mig då för fan att direktnummer till en handläggare. Men nej, inte det heller.

Så jag ringer upp och kommer till den allsmäktiga knappvalslabyrinten. Där ombeds jag välja ”ett av följande alternativ” beroende på vad mitt ärende gäller. Men jag vet ju inte vad ärendet gäller! Det är ju NI som vill ha kontakt med MIG!

Nåja. Eftersom jag kan göra en kvalificerad gissning och komma fram till att mitt/deras ärende gäller tidigare nämnda lån väljer jag ”bankärenden”. Den Allsmäktiga Knappvalslabyrinten ger mig nu fyra val varav två är automatiska tjänster vilket går fetbort – jag behöver prata med en människa. Sedan kan jag välja mellan antingen personlig service för den som redan är kund, vilket jag inte vet om jag ska anse mig vara, eller ”mer information för dig som inte är kund”, vilket jag antar betyder reklam. Efter viss tvekan väljer jag att låtsas att jag är kund och hoppas att det är rätt. Det känns lite spännande. Ungefär som han Mike i Suits som arbetar som advokat utan licens.

Den Allsmäktige Knappvalslabyrinten uppmanar mig nu att knappa in mitt personnummer, vilket jag gör, och därefter ska jag identifiera mig själv med mobilt BankID. Check. Tror ni jag släpps in i finrummet efter dessa kontroller? Icke! Nu släpps jag in i väntrummet. Den uppskattade väntetiden är tolv minuter, meddelar Den Allsmäktige. ”Vem uppskattar väntetid?”, muttrar jag bittert. Men, fortsätter Den Allsmäktige, du kan välja att bli uppringd av oss! ”Det hade ni ju kunnat göra från början”, muttrar jag, ännu bittrare och trycker på knappen för det valet.

Nu vill Den Allsmäktige att jag ska knappa in mitt telefonnummer. Vid det här laget gråtskriker jag åt telefonen att ni förhelvete redan har mitt telefonnummer, annars vore jag inte här! Sedan knappar jag in mitt telefonnummer, men lite extra hårt i hopp om att Den Allsmäktige Knappvalslabyrinten är anslagskänslig och kan ana att min frustration. Går därefter för att sätta mig i ett hörn och krama knäna.

Så småningom blir jag uppringd av ICA-banken som undrar vad de kan göra för mig. Jag svarar att det undrar jag också eftersom det är de som vill ha tag i mig. I efterhand inser jag att det korrekta svaret hade varit ett Kennedyskt ”fråga inte vad ni kan göra för mig, fråga vad jag kan göra för er”. Det visar sig i alla fall att eftersom jag är medsökande på det här lånet så är det meningen att jag ska hämta ut ett rekommenderat brev på Posten för att på så sätt legitimera mig, och eftersom jag inte har gjort det än så står liksom hela ärendet och väntar på det. Lite fiffigt, kan man tycka. Det är bara det att jag inte har fått någon avi om något dylikt, vilket jag låter banken veta. Hoppsan. Människan i andra änden konsulterar Den Allsmäktige Knappvalslabyrinten (antar jag) och återkommer med upplysningen att det skickades i fredags så jag borde få en avi idag. Och sen är det bara att legitimera sig så blir allt bra. Vi tackar varandra och önskar trevlig dag.

Först efteråt slår mig följande två saker: Om jag nu först legitimerar mig elektroniskt till Den Allsmäktige Knappvalslabyrinten, och sedan igen när jag pratar med vad jag är nästan säker på var en riktig människa, varför behövs fortfarande det rekommenderade brevet? Och ännu intressantare; varför skickade de ett SMS till mig i fredags om att de vill ha kontakt med mig, när orsaken till att de ville ha kontakt med mig var att jag ännu inte hämtat ut mitt rekommenderade brev? Samma brev som skickades i fredags…

Utöver det känner jag hela det här förfarandet med att skicka SMS till någon man vill ha kontakt med för att sedan tvinga den personen att hoppa genom Den Allsmäktige Knappvalslabyrintens alla loopar för att slutligen få sitta i telefonkö, det är utstuderad ondska. Det är tamigfan briljant. Den som har kommit på det är på riktigt en Bond-skurk med monokel, fluffig katt, bunker. Hela kittet.

Själv känner jag däremot att nästa gång jag vill låna pengar ska jag nog vända mig till ryska maffian istället. Det må så vara att de har högre ränta, men när de önskar komma i kontakt med mig, då kommer de i kontakt med mig. Personlig service ska inte underskattas.


Photo credit: OndasDeRuido via Foter.com / CC BY-SA

Andra bloggar om: , , ,

#52weeks bok 8 – Boktjuvarna

Anders Rydells Boktjuvarna – Jakten på de försvunna biblioteken är en fortsättning på hans bok Plundrarna – hur nazisterna stal Europas konstskatter. Den senare har jag inte läst men inser nu att jag bör. Boktjuvarna är nämligen så fängslande och intressant att jag svårligen kan tänka mig annat än att detsamma gäller för Plundrarna.

Rydell beskriver redan i förorden hur Boktjuvarna kom till som en slags avknoppning av Plundrarna. Att det var under insamlandet av information till den boken som han också kom till insikt om skalan på vilken nazisterna stal böcker. Detta har inte uppmärksammats alls på samma sätt som konststölderna av det enkla skälet att konstskatter har ett enormt monetärt värde medan böckers värde, med vissa undantag, endast har ett sentimentalt värde. Det betyder ingalunda att böckerna har ett mindre värde för sina ägare – kanske snarare tvärtom – men där det inte finns något uppenbart monetärt värde finns det heller något direkt juridiskt, politiskt eller medialt intresse. Därför är det en viktig berättelse.

Rydell tar oss på en resa genom både tid och rum i Europa. I jakten på de försvunna biblioteken måste han också förklara deras uppkomst, och boksamlingarnas uppkomst är intimt förknippad med människorna som samlade dem. Således får vi små nedstick i den judiska historien i Tyskland, Holland, Polen, Litauen, Spanien, Italien och Grekland. Historier som nazisterna systematiskt försökte utplåna – inte bara genom att fördriva och sedemera utplåna människorna, utan också genom att beslagta deras böcker.

De stulna böckernas historia är också berättelsen om den inre maktkampen bland högt uppsatta nazister, och deras storhetsvansinne. Varhelst de drog fram pågick en ständig dragkamp om bibliotek och arkiv mellan å ena sidan Heinrich Himmler och hans SS, och å andra sidan Alfred Rosenberg och hans Einsatzstab Reichsleiter Rosenberg (ERR). SS främsta intresse var i underrättelsesyfte. De vill veta allt de kunde ta reda på om sina fiender, vilket till en början handlade mest om kommunister och bolsjeviker men i rask takt utvidgades till att omfatta praktiskt taget alla, som så ofta är fallet i en i paranoid diktatur. Men Himmler och delar av toppen inom SS utvecklade också en bisarr fascination för det ockulta, varför allt som berörde mysticism, häxkonst, alkemi och hemliga ordnar var av intresse.

Inom ERR var man mer intresserad av att samla och katalogisera böcker av ideologiska skäl. Rosenberg, som alltmer framstår som nationalsocialistisk chefsideolog, ansåg sig bedriva forskning och med hjälp av böckerna som beslagtogs försökte man lägga det pussel som skulle bevisa konspirationsteorier om hur judarna i hemlighet styrde. Med en ”forskning” där man på förhand bestämt vad som ska bevisas kunde man såklart också lägga fram ett och annat. Kardinal Richelieu ska ha sagt något i stil med ”visa mig sex rader skrivna av den ärligaste av män och jag ska hitta något som får honom hängd”. Föreställ er då vad man kan gräva fram ur tåglast efter tåglast av stulna bibliotek om man bara har rätt ideologiska glasögon. En avart av forskning som kanske bäst beskrivs med Joseph Goebbels egna ord.

Med andra ord: Jag skiter i att det inte är sant, det är ändå förjävligt! Eller ”jamen det kunde vara sant!” som det brukar heta i diverse kommentarsfält nuförtiden.

Dessa skärvor, av något som en gång var ett sammanhållet bibliotek, får mig att tänka på den förstörda begravningsplatsen i Thessaloniki. Hur de krossade gravstenarna murades in i staden och blev en del av den. På samma sätt har Zentral- och Landesbibliothek byggts på skärvor och ruiner. Ett fundament som för det mesta är osynligt, men som i en låg skiffermur bakom ett smutsigt parkeringsgarage eller ett glömt exlibris på ett försättsblad avslöjar att dessa bitar en gång var en del av någonting annat, av någon.
På grund av denna interna dragkamp om boksamlingarnas innehåll kom böckerna att redan från början delas upp och sorteras om. Därtill förstördes mängder av böcker – antingen avsiktligt för att de inte hade något värde för tjuvarna, eller som en följd av kriget. Slutligen kom böckerna att hamna i händerna på Tysklands besegrare. De har hamnat i privata samlingar, i andra bibliotek eller ligger fortfarande kvarglömda i något arkiv. Och just uppstyckandet av böckerna är i sig en djävulsk detalj i en på alla sätt vedervärdig historia. Ty var för sig tappar böckerna sitt sammanhang. Det var genom att ingå i någons boksamling som böckerna var en del av något större. Kultur och kunskap som samlats i generationer. Därigenom försökte nazisterna försäkra sig om att även om de misslyckades med att utplåna judarna på individnivå och grunda sitt tusenåriga rike, så skulle de utplåna den judiska kulturen.

Slutligen är det också berättelsen om hur ihärdigt människor arbetade för att försöka rädda sina böcker. Hur de gömdes inne i ghettona, eller smugglades ut. Hur böcker försvann ur bibliotek för att aldrig återvända när den som för tillfället lånat den tog den med sig på sin sista resa. Hur judiska lärda, som med nazisternas sadistiska känsla för effektivitet, tvingades sortera och katalogisera boksamlingarna och därmed avgöra vad som skulle bevaras och inte, också gjorde den sorgligt pragmatiska bedömningen att jobbet måste göras. Att det var bättre att rädda de viktiga böckerna åt sina plågoandar än att se dem förstöras, eftersom det då åtminstone fanns en chans att bevara dem åt eftervärlden. Trots insikten att de själva skulle gå under.

Kultur är så otroligt viktigt för människor att det inte går att sammanfatta på ett vettigt sätt. Insikten om det är mer än känsla i magen än något som kan beskrivas rationellt. Och Rydells bok sparkar en i magen, om och om igen. Den förtjänar att läsas.


Andra bloggar om: , , , , , , ,

#52weeks bok 7 – En amerikansk förlust

Philipp Meyer (ja, han stavar tydligen sitt namn så) fick ett omedelbart genomslag med debutromanen En amerikansk förlust för några år sedan. Åtminstone enligt omslaget. Själv hade jag aldrig hört talas om vare sig boken eller författaren innan jag fick syn på den i bokhandeln, synade den närmare och fick en stark förnimmelse av Dennis Lehanes Rött regn (Mystic River i original och som film) när jag läste omslaget.

Och visst finns det paralleller. I likhet med Lehane beskriver Meyer det oglamorösa, det hopplösa och uppgivna. De försöker båda ge liv åt människor som annars på sin höjd är statister i andras fiktion. Lehane hittar sitt persongalleri i Bostons arbetarklassområden. Meyer låter sin bok kretsa kring människor i Buell, Pennsylvania. Det är inte riktigt en håla som Gud glömde, snarare en håla som Gud övergav tillsammans med alla andra när stålindustrin gick omkull. Det här är berättelsen om människorna som blev kvar. Som blev över.

Tyvärr upphör likheterna efter en stund. Där Lehane är mästerlig på att ge sina historier liv blir Meyers synopsis mest en transportsträcka. Själva storyn blir helt enkelt aldrig vare sig intressant eller spännande. Och när storyn inte håller en fast blir människorna lite genomskinliga också. Det är synd, för Meyer försöker och han gör ett bra jobb med att beskriva en tillvaro av bitterhet och brustna drömmar. Och det allra sorgligaste är att de där drömmarna inte ens var särskilt stora till att börja med. Det är liksom inte drömmar om jetsetliv och cocktailpartyn som går i kras i Buell. Det är drömmar om ett liv som hemmafru i Pittsburgh.

Det finns massor av ställen som Buell i USA. Spökstäder, befolkade av spöken av vad som en gång var. Det är den bortglömda befolkningen, de som inte tog sig därifrån i tid och nu är fast med lån på en trailer samtidigt som de någonstans vet att jobben inte kommer tillbaka. De har ingen röst, ingen som för deras talan, och de som borde göra det berättar istället för dem att de är priviligerade i egenskap av att vara vita, heterosexuella kristna. I all den där bitterheten kan man ändå på något sätt förstå att inställningen till slut blir ”skitsamma, vi är körda men vi tar med oss elfenbenstornet i fallet”.

Detta skriver inte Meyer, det är funderingar han sätter igång i mig med sin bok. Så ur ett samhällsperspektiv är den såklart läsvärd. Jag bara önskar att den hade en bättre story som ryggrad att bära upp resten av kostymen med.


Andra bloggar om: , , , ,