Skip to content

38 search results for "reinfeldt"

Svar till Emil Isberg

Den gode Emil Isberg kommenterade min förra bloggpost, med både ros och ris. Jag hade inte tid att svara på den kommentaren utförligt imorse, och sedan har jag gått och grunnat lite på det och till slut bestämde jag mig för att utveckla det till en ny bloggpost.

Jag håller inte med dig om att Piratpartiet måste släppa upphovsrätten eller frågan om kulturdelning, men jag håller absolut med dig om att vi bör utveckla vår politik kring rättsamhället och -systemet.

Jag var antagligen otydligt och ber om ursäkt för det. Jag menar naturligtvis inte att Piratpartiet bör släppa upphovsrätten eller kulturdelningsfrågan på det stora hela. Absolut inte. Jag menade snarare att man, i den uppkomna situationen, borde fokusera på att få igång en bredare diskussion kring rättssäkerhet, upplysa allmänheten om hur civilmål går till och på vilket sätt det kan slå snett. Utifrån det kan man då också öka förståelsen för att det är irrelevant att vara oskyldig om man blir stämd av en part som är absurt mycket starkare ekonomiskt, varför Ipred i stort sett kan fungera som statligt sanktionerad utpressning, och så vidare. När ett politiskt parti inte vill föra sin talan i rätten hajar förhoppningsvis folk till och undrar varför, och då finns det också utrymme att förklara det och öka förståelsen för hur saker och ting fungerar. Ungefär så.

Gällande att sänka tonläget så är det väl ingen egentlig skillnad mellan bloggare som upplevs som representanter för Piratpartiet och andra representanter? Vissa av Piratpartiets representanter överdriver helt enkelt i sitt argumenterande. Överdrivna utspel var också vad Ung Pirats valutvärdering kom fram till har påverkat valutgången. Piratpartiet måste bli bättre på att få fokus även utan att ropa varg, och det gäller naturligtvis även internt i organisationen. Vi behöver på ett bättre sätt utbilda våra representanter för att undvika missförstånd bland väljarna. Men det är en process som ledningen till viss del redan har påbörjat. Vi är fortfarande till väldigt stor del okunniga lekmän. Vi debatterar ofta på det sätt som andra gör istället för att vara mer saklig, trots att vi ofta har bättre faktaunderlag. Piratpartiet har flera gånger kritiserat användandet av känslobegrepp som terrorism och barnporr eftersom man genom sådan argumentation glömmer bort medborgarnas integritet och individens intressen. Och då är det lätt att också använda oss av tvetydig statistik, eftersom det fungerar att få uppmärksamhet.

Först och främst: Jo, jag anser att det är skillnad på bloggare som upplevs som representanter och andra representanter. Eller snarare så här: Jag anser att det är skillnad på vad som uttrycks på en blogg driven av en privatperson, pressmeddelanden som skickas ut officiellt av ett parti, offentliga uttalanden som görs av till exempel partiledare, debattartiklar som undertecknas av partirepresentanter, etcetera. Var sak har sin plats. På min egen blogg kan jag ta mig större friheter därför att jag har en någorlunda stabil läsekrets som känner igen stilistiken. Därför kan jag raljera, svära, ironisera med mera på ett sätt som jag inte skulle göra i en debattartikel jag ville ha publicerad. Därför att den artikeln kommer att läsas av folk som inte har en aning om hur jag brukar uttrycka mig och därför är risken stor att ironi misstas för idioti. Till exempel. Och en debattartikel är ändå undertecknad av en, eller flera, personer som försöker bilda opinion, ofta genom att provocera lite lagom. Pressmeddelanden och officiella kommunikéer från partiet bör, anser jag, vara ännu torrare och helst fria från övertoner eller personlig prägel. Jag är inget PR-geni och jag kan mycket väl ha fel, men jag tycker som jag nämnde att Anna Troberg klarar den balansgången bra. Den egna bloggen är, trots att hon är partiledare och naturligtvis måste ta med det i beräkningarna, hyfsat personlig. Där kan hon ta ut svängarna lite mer än vad hon gör när hon uttalar sig i andra medier i egenskap av partiledare. Det är i alla fall min tolkning av saken.

Jag är lite osäker på det här med Ung Pirats analys. Kom analysen fram till att medborgarna tenderade att rösta på ”överdrivna uttalanden” generellt, eller är det en analys av de som valde att rösta på Piratpartiet? Hur som helst tror jag att det är ganska sant. Ett av problemen med vårt demokratiska system och vår mediakultur är att lugnt resonerande inte når igenom bruset. När man blir intervjuad måste man svara i slagord och ju färre tillfällen man får att uttala sig desto slagkraftigare måste man också vara. Fredrik Reinfeldt kan till exempel unna sig att vara betydligt lugnare och resonerande i intervjuer än Jonas Sjöstedt. Men, ju hårdare man uttrycker sig desto större blir också kraven på att ha rätt! Hela tiden, varje gång. Annars blir man sedd som dramaqueen, foliehatt eller bara gapig och okunnig. Även om man i själva verket har ett bra faktaunderlag.

Lite grann beror det dock också på vad man vill uppnå. Vill man vinna röster för att få mandat i riksdagen så görs det uppenbarligen bäst genom att skruva upp tonläget, skrämma folk, hota med Armageddon om ”de andra” vinner, och gärna muta folk med deras egna pengar i form av utlovade avdrag/bidrag. Vill man vinna mandat bör man gå på lågt hängande frukt, och i så fall, by all means; skit i att ens förklara varför kulturdelningsfrågan är betydligt större och viktigare än vem som får betaaalt. Kör hårt på ”gratis är gott”. Det finns trots allt massor av folk därute som inte har några högre ideal än att det är just därför de vill fildela.

Vill man däremot förändra världen så behöver man få med sig opinionsbildare. Man behöver få en opinion och en djupare förståelse för den egna ideologin så att även andra makthavare (övriga politiska partier, företagsledare, redaktörer, etcetera) tar till sig det och så sakteliga börjar tänka och agera annorlunda. Det är naturligtvis ett mycket långsiktigt och tålamodskrävande arbete, men det är just för att åstadkomma dylikt som jag efterlyser en sänkning av tonen. Jag tror inte att man får med sig opinionsbildare genom att skrika åt dem. Jag tror att man får det genom att samtala, genom att vara mer inlyssnande och resonerande.

För att vinna mandat behöver man vinna gehör hos pöbeln, om uttrycket ursäktas. (Det här är ju en personlig blogg och jag kan tillåta mig att raljera, enligt tidigare resonemang.) För att förändra världen behöver man vinna gehör hos intellektuella. Jag tror att det behövs en tvåfrontsstrategi som kan jobba mot båda målen parallellt. En strategi som fokuserar på att förenklat och snabbt förklara det mest nödvändiga, och en som fördjupat och långsiktigt förklarar varför alla dessa principer man vill försvara är viktiga, varför kultur är viktigt, och så vidare. Hur det ska gå till har jag ingen aning om.

Sedan tycker jag att stycket om nyhetssläppet borde undvikits. Den tillför inget till inlägget.

Håller helt med. Det var en reflektion som dök upp medan jag skrev och därför kom den med. Jag står fast vid min poäng i det, men det var onödigt att klämma in där och då. Pardon.


Andra bloggar om: ,

Politiskt överskott ger demokratiskt underskott

'faceless' photo (c) 2009, HaPe_Gera - license: http://creativecommons.org/licenses/by/2.0/Lisa Magnusson skrev några intressanta rader om den kungliga afkomman och märkligheterna som omger dess födelse, vilket fick det att klicka till i huvudet på mig. Förutom en fyndig sammanfattning av vår konstitutionella monarkis dubbla ansikten – kronprinsessan är officiellt överordnad oss men i själva verket är hon ett avelsdjur som vi håller fången på Haga slott – så ifrågasatte hon också det märkliga förfarande att ett flertal personer, inklusive statsministern, måste intyga att nyfödingen inte är en bortbyting. Statsministern var i London när barnet föddes och kan således omöjligen veta detta.

Att falskeligen intyga något på det sättet är olagligt. Det kallas osant intygande och böter eller fängelse i upp till sex månader, såvida det inte bedöms som grovt ty då kan fängelse i upp till två år utdömas. Att falskeligen intyga en blivande statschefs äkthet medan man själv sitter på förtroendeuppdrag som statsminister torde ha goda förutsättningar att betraktas som grovt, kan man tycka. Inte för att jag tror att åtal kommer att väckas mot statsministern – det där med att lagen är lika för alla är ju också något av en potemkinkuliss – men det vore ändå roligt om en polisanmälan gjordes.

Nu kan man förstås avfärda det som en skitsak och hänvisa till traditioner och så vidare, men själv är jag ju en sådan där drygpåse som tycker att det är viktigt med principer, och särskilt viktigt med principer hos människor som sitter på förtroendeuppdrag. Underskrifter och hedersord är sannerligen ingenting att ta lätt på. Jag hade inte skrivit under ett dylikt intyg, så varför gjorde Reinfeldt det?

Svaret är för att han är politiker. Under sina år har han redan skrivit under så många dokument han inte har läst och röstat i så många frågor han inte satt sig in i att han trubbats av. Därtill har han i egenskap av partiledare och statsminister stått framför media och uttalat sig om saker han inte vet något om. Hans hedersord och underskrift är inte längre värt något. Men det beror inte på att Reinfeldt är en enastående karaktärssvag människa, utan på att det är så vårt politiska system ser ut. Det är omöjligt för varje enskild ledamot att skaffa sig fördjupad kunskap i varje enskild fråga som ska röstas om, och än mer omöjligt är det för ministrar att fördjupa sig i varje enskilt avtal som skrivs under, varje enskilt ämne som avhandlas i möten, och så vidare.

Lösningen blir då att förlita sig på andras sammanfattningar. Kollegor som faktiskt har satt sig in i frågan är väl rimligt, men värre är att dessa sammanfattningar sannolikt ofta kommer från lobbyister förklädda till experter, och från tjänstemän. Tjänstemän ses som särdeles pålitliga eftersom de naturligtvis är experter och oerhört erfarna på sitt område. Men problemet ur ett demokratiskt perspektiv är att det öppnar upp för ett tjänstemannastyre. Det borde vara uppenbart för vem som helst som kan lägga ihop två och två att om landets lagstiftande församling fattar beslut utifrån sammanfattningar, råd och önskemål från tjänstemän (och därtill under partipiskan) så förvandlas den till valboskap, och den egentliga makten ligger hos ansiktslösa byråkrater som inte kan avsättas via demokratiska val. Kunskap är makt, som det heter.

Så hur löser man det? Genom att skaffa fram ärliga, principfasta politiker med ryggrad och förmåga att säga ”nej”, men det är en utopi. Jag betvivlar inte att dessa människor finns inom politiken, jag har haft äran att träffa några av dem, men jag är övertygad om att systemet antingen stoppar dem längs vägen eller förändrar dem. Alltså måste systemet förändras. Exakt hur det ska göras är inget som låter sig lösas i en handvändning, men som liberal ser jag det som en god start att helt enkelt krympa staten och stympa byråkratin. Ju färre beslut som behöver tas desto större möjlighet för våra representanter att sätta sig in i frågorna och rösta vist och efter övertygelse.

Hur det ska åstadkommas är naturligtvis inte heller något som löses på en kafferast, men ett ödmjukt förslag är att begränsa antalet beslut per år. En trevlig bieffekt av det vore att man i maktens korridorer skulle bli tvungen att noga överväga vad som överhuvudtaget är ens uppgift att ta beslut om. För trots allt, om man har en budget att hålla sig till vill man inte slösa bort den på lösviktsgodis för att sedan upptäcka att potatisen är slut i skafferiet. Jag tror inte att politiker stiftar morallagar för att det är det de brinner för (möjligen bortsett från Kd) utan för att de kan. Begränsa den möjligheten och de kommer att bli tvungna att prioritera ramverket, inte detaljstyrningen av våra liv. Möjligen måste man undanta upprivande av gamla beslut från budgeten, eller rent av uppmuntra det genom att tillåta ett extrabeslut för var femte avskaffning.

Så menar jag då att jag vill betala politiker för att göra mindre? Ja, om arbetet mäts i antalet fattade beslut och skrivna motioner så vill jag gladeligen betala dem för att göra mindre. Jag tror helt ärligt att det är billigare i slutänden, om det leder till mer genomtänkta beslut och en krympning av det ekonomiska svarta hål som kallas byråkrati.


Andra bloggar om: , , , , , , intressant?

Det är för att vi älskar er

'Parisian Love Lock' photo (c) 2010, Allen Skyy - license: http://creativecommons.org/licenses/by-nd/2.0/Vi älskar människor. Så lyder Nya Moderaternas Nya Slogan. Jag undrar lite försynt hur de tänkte här. Förutom att det helt uppenbart inbjuder till karikatyrer från vänsterhåll av typen Reinfeldt i form av en tjock rikeman, med monokel för extra ondska, som mumsar i sig arbetare från silverfat, så verkar det ju inte ha väckt några varmare känslor inom högerblocket heller. Vi älskar människor. Vad exakt vill man ha sagt med det?

Vi älskar människor. Det känns som något som är sprunget ur ett politiskt klimat och taktiktänk där allt går ut på att inte stöta sig med någon. Det finns alltid någon som blir kränkt oavsett vad, så det som kvarstår att jobba med är fullkomliga meningslösheter. Det måste vara en kreativ mardröm för en PR-byrå att göra slogans och valaffischer åt politiska partier.

Vi älskar människor. När vi träffades var regimen så omtänksam, bjöd ut oss, talade passionerat om sina ideal och hur viktigt det är att man litar på varandra i ett förhållande. Den sa att kärleken är som en fågel – man måste släppa den fri så att den kan stanna kvar frivilligt för att ha verklig kärlek. Det var fint sagt. Vi låg på första dejten. Förmodligen för att regimen verkade så blyg och försäkrade att det inte var något den brukade göra. Morgonen efter fick vi frukost på sängen. Vi flyttade ihop efter några veckor. Men vad hände sedan?

Vi älskar människor. Det är på grund av kärlek till oss som regimen vill kontrollera oss. Det är för att den älskar oss så mycket som den vill läsa våra mail, gå igenom våra kontaktnät, hålla reda på var vi befinner oss och veta vem vi umgås med, och om vi protesterar så antyder den att vi har varit otrogna, och pratar sedan inte med oss på ett par veckor utan drar istället iväg till Tyskland för att titta på fotboll med kompisarna. Plötsligt dimper det ner en glad hälsning därifrån. Regimen verkar ha det roligt. Vi pustar ut. När regimen är på bra humör är det lugnt. Vi bonar golven och byter gardiner i fågelburen tills den kommer hem, och tiger om att den där fotbollsresan var en onödig utgift och att taket faktiskt behöver lagas.

Vi älskar människor. Det har varit några sådana här turer nu. Vi upptäcker gång på gång att regimen snokat igenom våra handväskor och mobiltelefoner, men när vi vill prata om det blir den omotiverat upprörd och börjar yra osammanhängande om hur farlig världen utanför är (vi undrar på vilket sätt den har blivit farligare än när vi träffades men säger det inte högt) och att den faktiskt bara försöker skydda oss. Eller så kryper den in i sitt skal och straffar oss med tystnad. Då får vi dåligt samvete igen och är extra duktiga. Efter ett tag kommer regimen tillbaka som om ingenting har hänt, ger oss en present och förklarar att den älskar oss. Det känns skönt.

Vi älskar människor. Det är viktigt för regimen att upprätthålla statusen bland sina kompisar, och det finns några som är coolare än alla andra och som regimen alltid vill imponera på. Det är Sam, som har stora muskler och ofta hamnar i slagsmål (vi tror att regimen är lite rädd för Sam), och bröderna Warner som är rika som troll och alltid bjuder. Det händer att regimen vill att vi ska ligga med dem. En gång tvingade den oss. Efter det lärde vi oss att det gör mindre ont om vi försöker slappna av och inte spjärna emot.

Vi älskar människor. Men en del av oss har tröttnat på det här nu. Insett att det inte blir bättre. Vi har gjort slut. Regimen tänker inte acceptera det förstås, den älskar ju oss och vill ha oss tillbaka. Men vi står på oss, tar inte emot några presenter, lägger på när den ringer. En del har ny partner, men då trakasseras den nya. Andra har känt sig tvungna att få skyddad identitet för att få vara ifred.

Vi älskar människor. Vi betackar oss för den sorts kärlek som regimens moderater står för. Vi vill inte ha politikers kärlek. Vi nöjer oss med ömsesidig respekt.


Andra bloggar om: , , , , , , , , intressant?

Infiltratören

'Scary Castle - Magic Kingdom' photo (c) 2008, Josh Hallett - license: http://creativecommons.org/licenses/by-sa/2.0/Kommer ni ihåg när socialdemokraterna skulle plocka fram en ny partiledare? Och de funderade och de funderade, och så åt de ett ägg, sen funderade de lite till och så plötsligt trollade de fram… Håkan Juholt! Och alla utanför den inre kretsen kliade sig i huvudet och undrade: Vem? Det ska jag nu berätta.

För nog är det lite konstigt att bland alla profilerade sossar det fanns att välja mellan så lyckades man plocka en som är mer okänd för svenska folket än en genomsnittlig nobelpristagare i litteratur (jag bjuder på den motsägelsen). Om det hade varit en alldaglig grå figur så kanske det inte hade varit så konstigt om han inte hade märkts, men karln tycks ju inte kunna öppna truten utan att grodorna flockas som på en australiensiskt motorväg. Nog borde man ha lagt märke till honom? Och det är ju inte eller så att han inte sticker ut utseendemässigt. Minst ett dussin karikatyrtecknare som de senaste två decennierna livnärt sig på att rita nidbilder av socialdemokratiska ledare har fått stämpla in på Arbetsförmedlingen sedan deras tjänster helt enkelt inte längre efterfrågas. Så hur är det möjligt att vi har missat Håkan Juholt innan han blev partiordförande? Svaret kommer att chockera er.

Dramatisk musik.

Reklam.

Mer dramatisk musik.

Sammanfattning av vad som avslöjades före reklampausen, i nästan lika många ord.

Det chockerande svaret är att Håkan Juholt inte finns!

Dramatisk musik, och så vidare.

Håkan Juholt är nämligen en infiltratör, snillrikt placerad i blickfånget för valberedningen med en förfalskad men trovärdig meritförteckning och goda vitsord från sina kamrater i utskotten. Det senare är lättare än man kan tro – samtliga som genom åren ska ha arbetat med Juholt kommer att bekräfta det och instämma i vilken bra kille det är för att inte avslöja att de helt enkelt inte har varit på plats själva.

Själva valet gick till ungefär såhär: På den stora dagen åkte valberedningen ut för att välja vilken kandidat som skulle få delta i den stora partiledardebatten. Alla de andra kandidaterna studsade omkring och stångade varandra i panik för att försöka slippa. Men inte Juholt. Han gick lugnt och satte sig under sin korkek och luktade på blommorna, men han såg sig inte för var han satte sig, och han satte sig rakt på en humla! Plötsligt for han ut mot allt och alla med osammanhängande anklagelser och svavelosande eder om alla orättvisor. Valberedningen blev alldeles till sig i trasorna! Bravo! Bravissimo! Honom ska vi ha!

Men det fanns ingen humla. Allting var bara ett noga regisserat skådespeleri, iscensatt av moderaternas evil genius Per Schlingmann.

Varje år håller moderaterna en stor fest på ett skevt kråkslott där det alltid åskar. Där skålar de i arbetarklassens blod och torkar sig om munnen med arbetsrätten. Kutym på dessa fester är också att spela upp ett spex där man på fyndiga sätt narras med de mindre bemedlade. Det var i den miljön Juholt föddes.

Per Schlingmann, moderaternas stora spjuver, tog spexet till en ny nivå när han uppfann den förvirrade driftkuckun. Som stort fan av buskis ville Schlingmann skapa en karaktär som fick åskådarna att skratta redan innan han sa något, och ett roligt namn i stil med oförglömliga komiska figurer som Papphammar, Fleksnes och Birro. Så han hittade på Håkan Juholt som med överdimensionerade ögonbryn, skojig mustasch och lustig dialekt förvirrat och hetlevrat levererade brandtal fulla av faktafel. Det var en succé.

När så socialdemokraterna skulle välja ny partiledare slog Schlingmann till med sin djärvaste plan hittills och lyckades alltså få sitt alter ego vald. Därmed var den sista pusselbiten i Schlingmanns plan för moderaternas totala övertagande av Sverige lagd. Med sin egen strateg som ledare för det största oppositionspartiet kan regimen nu göra vad den vill. Dels genom att söndra oppositionen och fördjupa sossarnas interna kris, och dels genom att stjäla uppmärksamhet. Varje gång man vill driva igenom någon politik som riskerar att vara impopulär eller rent kriminell kommer Juholt att hoppa upp på scenen och dra ett nummer och stjäla alla rubriker. Varje gång media vill ställa obekväma frågor till utrikesminister Bildt eller prata om något annat än fotboll och julpynt med statsminister Reinfeldt kommer Juholt att vara där. Varje gång det brinner i huvudet på justititieminister Ask… ja, ni fattar. Det är självklart också till nytta när ens partners in crime i form av amerikansk upphovsrättsindustri försöker döda Internet och man inte vill att svensk media ska uppmärksamma det. Bara för att ta ett par exempel.

Han är ganska slug, den där Schlingmann.


Andra bloggar om: , , , , , intressant?

Ordvalet spelar roll

'Racism' photo (c) 2005, Farhad sh - license: http://creativecommons.org/licenses/by/2.0/Få som engagerar sig i samhällsdebatten har väl missat att det riktats en hel del kritik mot såväl media som makthavares inkonsekvens vad gäller ordval efter terrordåden i Norge förra veckan. Inledningsvis var det ett terrordåd, och så kallade experter släpptes lös med teorier om vilka som låg bakom. (Islamister, så klart, men vilka?) När det sedan började stå klart att det var en ljushårig jeppe med blå ögon och ett mycket norskt namn förändrades retoriken. Nu var det plötsligt ett ”våldsdåd” av en ”ensam galning”. Någon, minns inte vem, rapporterade via twitter morgonen efter morden att de fyra största svenska tidningarna använde orden ”terror” och ”terrorist” i sina artiklar exakt noll gånger. Statsminister Reinfeldt muttrade något om ”ensam galning” och gjorde det han brukar när det osar katt: Gick upp i rök.

Därefter har ordvalen ändrats igen och nu verkar vi motvilligt ha landat i att Breivik nog är en terrorist trots allt. Fastän han är blond och blåögd och kristen och slätrakad, och trots att han inte sprängde sig själv. Det är inte orimligt att tro att kritiken bidragit och att Breivik kanske hade fortsatt vara en ensam galning om inte diverse tyckare och tänkare höjt rösten. Men det här har ni redan reflekterat över.

Vad jag sitter och funderar över nu är att även efter att man kommit fram till att även vita människor kan vara terrorister så skiljer sig rapporteringarna och analyserna betydligt från andra terrordåd. Vi får veta massor av saker om Breivik, om hans motiv, hans bakgrund, hans eventuella personlighetsstörningar och så vidare. Och missförstå mig nu inte – jag tycker att det är bra. Vad som bekymrar mig är att vi inte får samma information annars. Vad vet vi om de som bombade London för några år sedan, förutom att de var muslimer? Vad vet vi om flygplanskaparna den elfte september 2001, förutom att de var muslimer? I stort sett ingenting, vill jag påstå. I vart fall inte som vi fått veta via massmedia.

Nu är Anders Behring Breivik ett tämligen unikt fall. Jag förstår att det är mer lockande att grotta ner sig i, men jag tycker inte att det räcker som förklaring. Jag landar istället i den otäcka slutsatsen att det finns ett betydligt större behov av att förklara Behring Breivik, och att det i övriga fall räcker med att de är muslimer. Det betyder inte att media tycker så. Det kan lika gärna betyda att folk i allmänhet nöjer sig med den förklaringen och att det därför inte finns några pengar att tjäna på att fördjupa sig i vilka demoner som eventuellt får en människa att spränga sig själv i julrushens Stockholm. Ty mediahusen är vinstdrivande och har inget att tjäna på att besvara frågor som ingen ställer.

Likväl är det illa om jag har rätt. Illa därför att det befäster bilden av att terrorister vanligen är muslimer, och att muslimer därför är potentiella terrorister. En bild som faktiskt har mycket lite med verkligheten att göra. Majoriteten av terrordåden i Europa utförs av andra än islamister, och en anledning till att det inte uppfattas så av allmänheten kan vara att de dåd som har utförts av islamister har fått väldigt stor uppmärksamhet. Liksom de dåd som inte utförts men där larmet har gått, som när man raidade fyra palestinska familjer i Göteborg förra året. Eller som när några algerier i Storbritannien misstänktes tillverka ricin – en ickehändelse med långtgående konsekvenser. En annan förklaring kan vara att andra dåd inte kallas för terrorism. John Ausonius sköt invandrare på 90-talet och Peter Mangs gjorde samma sak förra året, men tänker vi på det som terrorism? Sannolikt inte. Ändå vill jag påstå att de båda lyckades hålla en stad i skräck och nog kan man påstå att de hade ett, om än diffust, politiskt syfte med sina handlingar? Ändå tänker vi normalt inte på dem som terrorister. Men en stolle som tar livet av sig själv på ett förvisso spektakulärt sätt? Terrorist!

När jag skummar igenom artiklar om Breivik får jag en känsla av att man lägger en hel del krut på att smutskasta honom. Varenda liten detalj som är falsk eller missförstådd ska granskas, ner till rena hårklyverier. Som att det behövs. Han har kallblodigt mördat 76 människor. Han är ett jävla kräk. Mycket öppnare dörr att sparka in är svårt att finna. Jag tror att det finns ett stort behov av att skilja ut Breivik från mängden, att understryka att han inte är som oss. Kanske sover vi bättre om natten då. Kanske slipper vi fundera över om det finns en sjukdom i samhällskroppen som Breivik är ett symptom på.

Avslutningsvis: För några dagar sedan diskuterade jag just detta med ordval. Lholmq42 på Webhackande skickade mig då följande skärmdump. Titta på den och fundera en stund på dess innebörd.


Andra bloggar om: , , , , , intressant?

Andra dygnet i Almedalen

Jag inser redan nu att det kan bli en hel del namedropping om jag ska föra logg över vad vi hittar på här. Bara att tugga i sig.

Det första jag gjorde efter den förra rapporten var att lägga mig och försöka gubbsova lite i värmen. Det gick sådär, men det finns liksom en anledning till att man tar siesta mitt på dagen i varma länder. Det behövs.

Därefter traskade jag tillsammans med Ola, Sandra, Gustav och Marie ner på byn för att närvara vid ett seminarium om mediernas roll i politiken. Panelen bestod av Lars Nord, professor i journalistik, Heidi Avellan, chefredaktör på Sydsvenskan, Fredrik Federley (C) och Gudrun Schyman (F!). Diskussionen gick ungefär som jag förväntade mig där chefredaktören försvarade media medan Schyman, vars parti i stort ignoreras av media, gick på attack, och Federley som får sin beskärda del av utrymmet och mer därtill verkade ganska nöjd. Han hade dock några kritiska poänger om hur man personfokuserar, även på honom, så förutom färgen på hans byxor (piratlila) så var jag överens med honom i en del.

Vi splittrades efter det och Marie, Ola och jag gick vidare för att äta lite innan vi pliktskyldigt gick ner till stora scenen för att höra på Reinfeldt. Reinfeldts tal har säkert blivit recenserat till leda redan och jag har intet att tillföra annat än att det är intressant hur olika man ser och hör. Det tycks hänga ihop med partifärg, märkligt nog. Jag hasplade dock ur mig en sur kommentar när Reinfeldt stolt deklarerade: ”Vi går inte i särintressenas ledband!” Näheru. Hört talas om Ipred?

Det bästa på hela dagen sparades till sist, då jag och Rick stämde träff med Hanna Wagenius och Johanna Nylander. Det var mycket trevligt, och när jag frågade Hanna vad hon skulle bli när hon blir stor och hon med självklarhet svarade ”statminister” så blev jag glad och kände: Äntligen en statsminister jag kan ställa mig bakom.

Det hela utmynnade också i att Hanna och jag bestämde oss för att sluta upp vid ett seminarium om prostitution och jämställdhet tidigt på måndag morgon. Det har jag en hel del att skriva om, men det får bli i en separat text. Hanna själv kanske hinner före ut med något matnyttigt.


Andra bloggar om: , , ,

Vilken färg vill du ha på din fascism?

Den avgående statsministern Fredrik Reinfeldt debatterade härommorgonen mot sin efterträdare Mona Sahlin. Jag såg inte hela den så kallade debatten, men det jag såg gjorde mig lätt gråtfärdig av frustration. Samtalet är mesigt artigt och bägge debattörernas retorik går ut på att anklaga motparten istället för att prata om vad de själva vill göra.

Och vad är det då de anklagar varandra för att vilja göra? Tja, något! Ty själva vill de nämligen inte göra något alls. Inga förändringar ska vi ha. Om Reinfeldt får behålla makten ska han inte göra något och Sahlin får ta över tänker hon inte göra nåt heller.

Är jag orättvis? Säkert, men diskussionen om bensinskatt var en klockren illustration av min poäng. Där gick Reinfeldt till artig attack och hävdade att de rödgröna ville höja bensinskatten och det skulle drabba glesbygdsborna.

Sahlin kontrade då, vänligt, med att förklara att den höjning man föreslagit innebär en ökad kostnad på fyrahundra kronor för den som kör tusen mil om året, och den kostnaden har man kompenserat för i ett nytt avdrag.

Med andra ord:

”Er politik skulle innebära en förändring.”
”Nej, vår politik skulle inte förändra ett smack.”

Fyrahundra kronor mer eller mindre i bensinskatt, som man i så fall får tillbaka i form av ett avdrag, är det vad som kvarstår när de sju riksdagspartierna klumpat ihop sig i två allianser? Är det vad medborgarna har att välja mellan? Det är rent förolämpande!

Jag hoppades att vi för en gångs skull skulle gå in i en valrörelse som handlade om något annat än skatter. Där någon form av ideologi skulle lysa igenom. Med tanke på vad som har hänt i Sverige och i världen de senaste åren i form av ökad övervakning, hårdare kontroller och minskad individuell frihet, så vore det sannerligen på tiden att valet stod mellan mer restriktioner eller mer frihet. Men ju mer akut det blir att få upp de frågorna på agendan, desto mer slår man händerna för öronen, blundar och skriker ”VÅRDSKOLAOMSORG!”. Jag kan inte tolka det som annat än att blocken är överens om den restriktiva politiken.

Om du inte vill ”kasta bort din röst” på ett parti som inte sitter i riksdagen idag kan du alltså välja mellan blå fascism och röd fascism. Den ena innebär lite mer pappersarbete om du tar bilen till jobbet.

Kasta inte bort din röst på dem. Använd den istället för att göra skillnad.


Andra bloggar om: , , , , , intressant?

Dvärgpudel

Så gjorde hon då en pudel till slut, tant Gredelin. Men det är för lite och det för sent. En dvärgpudel. Och framför allt är det en friserad pudel, färgad i samma gredelina nyans som sin ägare. En sådan där sorglig krake som skäms livet ur sig när dess matte bär runt honom på Östermalm och förmodligen skulle skjuta sig själv om den bara hade motställda tummar och kunde hålla i en pistol.

Det ursprungliga uttalandet är det ärliga, det äkta. Det avslöjar vad hon egentligen tycker och hur grund hennes förståelse för rättsliga principer faktiskt är. Och dessutom, som Peter Santesson-Wilson påpekar, var det inte något som bara flög ur henne och missförstods, eftersom hon dagen efter i Aftonbladet förtydligade det hela.

Det är dessutom intressant att hon pratar om hur viktigt ”samhällets attityd” till sexköp är. Mycket intressant, inte minst eftersom det är högst osäkert om samhället faktiskt tycker som hon i den här frågan.

Vidare är det intressant med tanke på att regimen med all önskvärd tydlighet tidigare visat hur lite man bryr sig om vad samhället tycker. Eller ”folkviljan”, som det också brukar kallas. Med en statsminister som tycker att ”det bästa för alla parter vore om debatten lägger sig” så råder det så kallat rimligt tvivel (vilket för övrigt är en annan rättslig princip som justitieministern kanske vill googla) kring om regimen har blekaste aning om vad samhället har för attityd till någonting alls. Däremot är det uppenbart att man inte bryr sig om det. I alla fall inte när det gäller FRA-lagen eller Ipred. När det kommer till datalagringsdirektivet har man förvisso snappat upp folkviljan, men ser den mest som störande och har därför skjutit upp införandet av direktivet till efter valet så att inte samhället kan skicka signaler om vad det tycker om saken medelst valsedlar.

Nej, vad hon egentligen menar när hon pratar om ”samhällets attityd” är att hon vill uppfostra samhället att ha rätt attityd. Gammal hederlig signalpolitik helt enkelt. Signalpolitik är ju annars något man är mycket pigg på att kritisera när man sitter i opposition. Fast då är man å andra sidan också emot övervakningssamhället och vill inte kriminalisera en hel ungdomsgeneration, och om jag inte är fel underrättad så var Beatrice Ask själv motståndare till sexköpslagen. Man ska inte vara sämre än att man kan ändra sig!

Med ett halvår kvar till valet lovar jag att aldrig missa en möjlighet att påminna om tant Gredelin och hennes smått imponerande rekord i grenen fyrahundra meter fail. Och ja, jag anser att Beatrice Ask bör avgå. Det är pinsamt och farligt att ha en sådan justitieminister.

Barnskötare vs Justitieminister. Thomas Tvivlaren har gjort denna helt lysande sammanställning. För att spara på hans bandbredd har jag kopierat bilden till Photobucket, så det är fritt fram att hetlänka.


Andra bloggar om: , , , , , , , intressant?

Julklappsutdelning

Tomten tittade förbi här inatt. Tydligen har lågkonjunkturen drabbat honom också. Han har fått göra sig av med en del nissar, och renarna orkar inte dra släden eftersom man har saltat så förbannat på vägarna. Han hinner således inte dela ut alla klappar och lämnade därför några politiska paket till mig som han bad mig skicka vidare. Jag hjälper såklart gärna till, så här kommer klapparna:

Fredrik Reinfeldt får en lögndetektor så att han kan få hjälp att hålla sig till sanningen.
Maud Olofsson får en kopia på Centerns partiprogram att läsa och förstå att Centern är ett eget parti och inte detsamma som Moderaterna. Materialet på Centerns hemsida är numera Creative Commons-licensierad så Olofsson får ta del av materialet utan att behöva stämma sig själv.
Volkpartiets gruppführer Johan Pehrson får en gräsklippare.
Christian Engström får också en gräsklippare så att Pehrson får ha sin i fred.
Göran Hägglund får ett Facebookkonto som hjälp i sin jakt på verklighetens folk.
Tomas Bodström får en fotboja så att vi andra kan få övervaka honom och se var han är när han inte är i plenisalen. För han har väl rent mjöl i påsen?
Lars Ohly får en låtsaskompis och slipper hädanefter springa till Mona Sahlin och Maria Wetterstrand och fråga om han får vara med och leka.
Maria Wetterstrand får en påminnelse om att hennes parti heter miljöpartiet och inte klimatpartiet.
Mona Sahlin får en påse trovärdighet.
Tomten hade varit och hämtat en skylt med texten Arbeit macht frei att ge till Jimmie Åkesson men den var för tung så han lämnade tillbaka den. Istället får han nöja sig med en gul Post-It-lapp med samma text.

Till alla svenskspråkiga med dator delar Tomten ut en bok författad av Anna Högberg. Tomten säger sig vara jätteglad över att dela ut sådana klappar eftersom det inte belastar hans rygg eller miljön, och inte heller människors ekonomi mer än de är villiga till. Det är en gåva som fortsätter att ge eftersom alla som får den är fria att kopiera den till sin nästa. Och till Anna Svensson ger Tomten gåvan spridning och erkännande.

I övrigt låter Tomten hälsa att han fortfarande är sur över att kristendomen stulit julen, men säger sig vara intresserad av att ta en debatt med en av kyrkans företrädare så att kyrkan kan få förklara med vilket skohorn man lyckats knöla in en skäggig gubbe med röd dräkt i sin mytologi. Påskharen och Lucia vill gärna delta eftersom också de har en och annan fråga.

Och med det tror jag att säcken är tom, förutom en julhälsning till alla från mr Garrison.


Andra bloggar om: ,

Saker som ser ut som en tanke

Jag minns hur det gick till när FRA-lagen drevs igenom. Politikerna teg. Media teg. Bloggosfären eldade på och gick till slut ut på gatorna för att demonstrera, och till slut fick vi också med gammelmedia. Det var mig veterligen första gången vagnen drog hästen genom medialandskapet. Det var första gången jag såg traditionell media reagera på bloggosfärens skriverier, och inte tvärtom. Det var vackert.

Till slut tvingades också politiker börja prata, och vi vet ju att när de pratar så ljuger de, men lögner kan konfronteras. Och när vi stod där utanför riksdagshuset för att markera vår närvaro och vårt stöd för den som tänkte stå upp för oss såväl som vår avsky för den som tänkte svika, så kände vi oss segervissa. Vi hade fört upp det på agendan, fått FRA att hamna på allas läppar, och vi hade gjort det genom ett envetet men i grunden oorganiserat svärmarbete. Så varför skulle vi inte också kunna vinna? Att få fyra borgerliga nejröster kändes möjligt.

Jag minns också hur det slutade. Voteringen sköts upp, det blev allmän förvirring utanför. Så småningom skingrades vi, efter att ha skojat lite om att voteringen skulle kunna ske lite i skymundan under kommande fotbollslandskamp. Därefter voterades det, lite i skymundan, under en fotbollslandskamp. En liberal visade sig vara liberal och tryckte på nej-knappen. En enda som inte bara pratade som en liberal eller kallade sig liberal, utan visade sig vara det. En annan lade ner sin röst. En tredje tvångskvittades ut. Två högröstade integritetsförespråkare blev quislingar och har sedan dess ägnat sig åt att marknadsföra Lex Orwell istället för att kritisera den. Kanske tror de att om de upprepar lögnerna tillräckligt många gånger så blir de sanna. Kanske är det lättare för dem själva att leva med sina val på det här sättet.

Nu är det dags igen. En del av bloggosfären jobbar träget vidare. Vi möts ute på gatorna för att säga ifrån, men det känns inte som att det är samma kraft längre. Vi trodde då att vi kunde påverka, men sveken tog musten ur oss.

Vad gör huvudpersonerna idag då? Tja, quislingen Annie Johansson är numera vice gruppledare. Hennes lydnad mot partitoppen har belönats. Den enda verkliga liberalen Camilla Lindberg är däremot reserv i kulturutskottet. Straffet för hennes olydnad har inte låtit vänta på sig. Jag träffade Camilla Lindberg igår och fick möjlighet att växla några ord, och hon uttryckte ungefär att även om det är tråkigt för henne personligen så är det bra att det har blivit såhär, för det visar så tydligt hur saker och ting fungerar. Låt oss hjälpas åt att minnas detta när vi går till val om ett år.

Visserligen sker den kommande omröstningen på onsdag, då det kommer att spelas en fotbollslandskamp. Tråkigt nog för regimen är den matchen totalt ointressant den här gången eftersom Sverige redan är borta från VM-slutspelet om inte det skulle ske ett mirakel i Portugal. Därför finns ingen match att gömma sig bakom. Men troligen har man kalkylerat med den risken och för att förebygga ett alltför stort intresse kring FRA-lagen har man kastat ut ett par köttben åt hundarna.

En av huvudmännen förra gången, Staffan Danielsson, gick nyligen ut och krävde förbud mot burqa och niqab. Något som givetvis fick spinn i bloggosfären. Och quisling nummer två, Fredrick Federley, gjorde i fredags ett utspel om sexköpslagen, vilket är ett stupsäkert sätt att få igång en debatt. Och debatter vill de ha, men inte om FRA-lagen. Om allt annat, vad som helst annat, men inte FRA-lagen.

Var för sig kan de här sakerna te sig som tillfälligheter. Voteringen råkade sammanfalla med en fotbollsmatch för att debatten drog ut på tiden. Annie Johansson råkade bli befordrad och hamna på en post som normalt är reserverad för veteraner. Danielsson valde just den här veckan till att bli så in i bänken upprörd på alla dessa spöken som smyger omkring i lakan på våra gator, och Federley tyckte att av alla fredagar var just den här den strategiskt bästa för att tycka till om sexköpslagen. Det skulle kunna vara så. Men det är rätt misstänkt, eller hur?

Det verkar nu som att många tror att det är försent. Att det enda som händer om några borgerliga ledamöter röstar med oppositionens motion är att FRA-lagen återförs till 1.0. Att eftersom lagen gått igenom en gång så är den oåterkallerlig. Så är det inte. Vi skriver inte lagar i sten längre. Jag tror inte att vi har gjort det sedan Mose tid. Lagar skrivs av människor och kan således upphävas av människor. Kablar kopplas in av människor och kan således kopplas ur av människor. Makthavare tillsätts av människor och kan, än så länge, avsättas av människor.

Bloggväggen, snodd från Scaber Nestor och remixad:
OlofB, Kommunisterna, Anna jobbar och bloggar, ArvidFalk, Dagens Konflikt, Annarkia, Sossar mot Storebror, Lando, Anders Widén, TantraBlog, Minimaliteter, Folkpartiet Norrköping, Sundin, Lindberg, MMK, JensO, Anohito, Liberal & Långsint, Bandhunden skäller, ProjO, Blågrön Röra, Frykman, Kent Persson, Oscar, DN, SvD, Dagens Arena, PP, Mer vänster i Uppsala, Hallén, Varjager, Blå Borgen, S_N, PP2, UD/RK, Loppsi, NU, Dexion, Klamberg, Sultan, Opassande, Falkvinge2, Widén, Mullvaden, Svensson, Satmaran, Tomas, Polisstaten, Leo Erlandsson, Free&Thinking, Svart Måndag, Nemokrati, ConnyT, MiniMaliteter, HAX, OscarF (c), PPDrift, knivsöder, Falkvinge, NSM-Sverige, Maria Ferm, Motpol, Herr Klokbok, Lars-Erick, Törnebom, Intensifier, Bloggvärldsbloggen, XOR, Christian Engström, SR, GP, Lake, Dahlberg, Aron Modig (kdu), dnmr, Lando, Opassande, FarmorGun, JRL, Dexe, Maloki, Falkvinge3.


Andra bloggar om: , , , , , , , , intressant?

Can't find what you're looking for? Try refining your search: