Skip to content

Enligt Min Humla Posts

Bloggkalendern 2016, lucka 18

R, för Rush. Låt mig genast understryka att Rush aldrig har hört till mina favoritband. Främst för att jag har så förtvivlat svårt för Geddy Lee’s pipiga sång. Rush hör således inte till min personliga musikhistoria.

Men de tillhör i allra högsta grad till musikhistorien, inte minst i den genre jag snöat in på de senaste åren, och det är ett fantastiskt begåvat band som förtjänar en plats i den här kalendern.


Andra bloggar om:

Bloggkalendern 2016, lucka 17

Q, för Queen. Det mest uppenbara valet man kan tänka sig. Till mitt försvar är utbudet på Q rätt skralt, det är liksom Queen eller Queensryche. Både förvisso oerhört bra band.

Från A night at the opera hämtar vi ’39, skriven och framsjungen av Brian May. Man kan tänka sig att han var mycket inspirerad av sina studier inom astrofysik när han skrev ’39, ty förutom att vara en av de mest intressanta gitarrprogressioner jag har hört så är texten rätt så… speciell. Det är mer eller mindre Interstellar, fast utan att vara mördande tråkigt.

Queen var sannerligen ett speciellt band.


Andra bloggar om:

Bloggkalendern 2016, lucka 16: Pay it forward


P, för pay it forward. Det blir varken artist eller låt på P. Lucka 16 kommer inte att handla om bokstaven P alls. För några timmar sedan släppte nämligen en talangfull musiker och god vän till mig ett album. Jag tänker skamlöst och utan omsvep uppmana er att köpa det, och sprida informationen vidare.

Kompositören heter Mattias Westlund, kompositionen heter Waters of Redemption, och det är bra. Riktigt bra. Det blir inte direkt sämre om man tar i beaktande att hela albumet är skapat från början till slut på en gammal Acer netbook som, sist jag såg den, var i skriande behov av lite lim för att hålla ihop. Jag tänker inte ge mig på att skriva något slags recension. Lyssna själva. Mer information finns för övrigt här.

Mattias har alltid haft en filmisk touch i sin musik, oavsett vad han har gett sig på, och det här är sannerligen inget undantag. Därför är det extra kul att han också gör musiken till ett och annat spel, bland annat Talisman. Det finns en story till musiken i Waters of Redemption och den tillsammans med övrigt artwork medföljer om man köper albumet via bandcamp. Vilket jag alltså tycker att ni ska göra.

P, för pirat. Förutom att vara ett anrop till musikälskare är det ett särskilt anrop till mina vänner i piratkretsen. Mattias är en av the good guys. Han stod på barrikaderna med oss. Han delar idealen och har genom åren publicerat massor av fritt material. Så hjälp nu till att ge lite kärlek tillbaka. Visa att alla de där visionerna vi hade om alla de nya möjligheterna, om fördelarna med att vara sin egen och publicera sig själv, att allt det inte bara var naiva drömmar. Jag vill fortfarande tro att det fungerar. Här har ni en konstnär som är self-made hela vägen, som spelar fan vet hur många instrument men det lär vara i paritet med den där Prince, som skriver och tecknar och vem vet vad. Och som står för rätt saker. Ärligt talat, är det någon som förtjänar att buycottas, så är det Mattias. Eller, för att referera till en film som vi gärna refererar till: ”You have bled with Wallis…” Resten kan ni.

Och även om just du inte tänker köpa det här, sprid det vidare! Säkert finns det någon du känner som kommer att gilla det. Visa vad svärmen går för. Sprid lite kärlek på nätet som kontrast till allt hat. Fokusera på något positivt och konstruktivt istället för det negativa och destruktiva. Avsluta det här förbannade året som tagit ifrån oss så många musiker med att stödja en. Hjälp till att skapa ett litet julmirakel, helt enkelt.


Andra bloggar om: , , ,

Bloggkalendern 2016, lucka 15

Jag blev så till mig över Octavarium att jag hoppade över bokstaven N. Och inte sa ni något heller. Så, N. Som i (and) now to something completely different. Eller N som i Nyckelharpa.

Varje gång det diskuteras vad som genuint svenskt, och inte bara svenskt som motsats till ”det andra”, så visar det sig ganska snart att svenskar har ganska olika uppfattning om vad som är svenskt. För någon är det protestantisk kristendom, för någon annan asatro. För en del är det ärtsoppa och pannkaka, för andra palt, och för något särdeles inskränkt mentalt kalhygge från södern kan det vara sillamacka.

För mig är det nyckelharpa. Inte så att jag blir tårögd av patriotism varje gång jag hör en nyckelharpa eller sitter och lyssnar på polska dagarna i ända. Faktum är att jag kan alldeles för lite om detta fantastiska instrument och folkmusiken det är förknippat med. Men på frågan vad som är det mest genuint svenska jag kan komma på är nog mitt svar ändå ”nyckelharpa”.

Faktum är att det är så svenskt att dess namn aldrig har översatts till engelska. Visserligen förekommer keyed fiddle som beskrivande alternativ, men instrumentets officiella namn även på engelska är alltjämt nyckelharpa. Bara det är rätt coolt, att det finns företeelser som exporterats till andra länder men behållit sitt svenska namn, som smorgasbord och ombudsman. Till och med vevliran har ett designerat namn på engelska, även om den tycks ha namngivits av den svenske kocken i mupparna. Vevlira heter nämligen hurdy-gurdy på engelska.

Nyckelharpan är ett häftigt instrument. Det finns framför allt två saker med nyckelharpan som gör den speciell. Det ena är att det är ett stråkinstrument med tangenter (nycklar, även kallat knavrar) som används för att trycka ner strängen till önskad tonhöjd. Det är tämligen unikt. På alla andra stråkinstrument jag känner till använder man fingrarna till att dela av strängen och få rätt ton. Det andra är att den har några strängar till utöver de man faktiskt spelar på, så kallade resonanssträngar. Dessa vidrörs aldrig av stråken men bidrar med att ge nyckelharpan dess karakteristiska, trollska klang. Nyckelharpan är dock inte ensam om resonanssträngarna, de förekommer även på det norska nationalinstrumentet hardangerfela. Det häftiga med resonanssträngar är att de är stämda enligt önskat mönster och börjar vibrera när dess toner spelas på melodisträngarna. Det är rätt avancerad fysik och matematik bakom det.

Men precis som det är jättesvårt att sätta fingret på något typiskt svenskt, så skiljer sig också nyckelharporna och musiken åt de olika landskapen emellan. Detta insåg torparen August Bohlin 1929 då han vid ett hedersuppdrag på Skansen insåg att han ofta inte kunde spela med spelmän från andra landskap eftersom deras nyckelharpor var stämda i andra tonarter än hans egen. Han började då utveckla en modern variant av instrumentet med fler nycklar och utan bordunsträng för att få ett instrument som kunde spela alla tonarter, ett arbete som sedemera övertogs av andra instrumentbyggare och så småningom ledde fram till dagens nyckelharpor.

Så. Istället för att gnöla om hur den egna kulturen trängs undan och motarbeta alla nya intryck och uttryck kanske räddhågsna ”Sverigevänner” kan göra något för att stärka den inhemska kultur man säger sig värna om. Lär er dansa hambo och schottis istället för att raggla runt till Björn Rosenström efter några shots. Skapa klädmode inspirerade av folkdräkter. Lär er bygga och spela nyckelharpa, vevlira och dragspel. Och gör allt detta på ett modernt sätt, för saker är trots allt föränderliga. Jag är nämligen övertygad om att den som står trygg i sin egen kultur inte är rädd för andras.

Och med den predikan, här får ni lite nyckelharpa. Polska efter Byss-Kalle, framfört av Huldrelokkk.


Photo credit: Doug Oines via Foter.com / CC BY-NC
Andra bloggar om: ,

Bloggkalendern 2016, lucka 14

O, för Octavarium.

De av er som verkligen uppskattar skickliga musiker och storslagna kompositioner borde verkligen avsätta tid till den här. Det kräver av lyssnaren, men det ger också enormt mycket tillbaka.

Det är alltså ett gäng musiker som framför en cover av Dream Theaters epos Octavarium, och de gör det verkligen enormt bra. Om ni inte tror mig kan ni tro Dream Theaters keyboardist Jordan Rudess, vars kommentar lyder:

OK- This is fantastic. Absolutely impressed. Beautiful job by all. Thank you for keeping this piece that is close to our hearts alive with such style!!

Jag har alltid tyckt väldigt mycket om det här stycket men det blir på något sätt ännu bättre i denna fullorkester-version där allting blir visuellt. Och till skillnad från andra covers jag delat under den här kalendern så är den här inte fråga om att försöka göra låten till sin egen. Tvärtom framförs det mycket troget originalet, vilket inte på något sätt gör det mindre imponerande. Det blir inte mycket bättre än så här.


Andra bloggar om: ,

Bloggkalendern 2016, lucka 13

Idag är det Lucia och då kanske man kan unna sig något lite juligt. Nej, vi ska inte lyssna på en italiensk visa om hamnen i Neapel. Den har ni alla redan hört idag ändå när det lokala luciatåget gjorde entré. Istället ska vi ta bokstaven M, för Tim Minchin.

Minchin är inte bara en briljant komiker och ordkonstnär, han är en skicklig pianist också. De sakerna kombinerar han ihop till en av ytterst få julsånger jag uppskattar. Det är tydligen en sådan kombination som krävs för att en förhärdad cyniker ska bli lite blöt i ögonen.


Andra bloggar om:

Bloggkalendern 2016, lucka 12

L, som i Liquid Tension Experiment.

LTE bildades som ett sidoprojekt av de tre dåvarande Dream Theater-medlemmarna Mike Portnoy (trummor), John Petrucci (gitarr) och Jordan Rudess (keyboards), samt den smått legendariske basisten Tony Levin (King Crimson, Peter Gabriel, med flera). De gjorde två album tillsammans och några spelningar.

Instrumental rock/metal är väl måttligt intressant ärligt talat. Ta bort sångaren ur ett rockband och du får antingen evighetslånga solon av instrumentonanister som vill visa vad de kan, eller inrökt bakfyllejam. Inget av det är särskilt kul att lyssna. LTE är ett av få undantag. Inte bara för att det är en supergrupp sett till kompetens, utan också för att de verkar ha en kemi och dynamik mellan sig som inte är helt lätt att sätta fingret på. Visst, det blir en del transportsträckor, det ska jag inte sticka under stol med, men det finns också bra låtar, musikaliskt intressanta utsvävningar och ett skönt driv. Det svänger, och det låter som ren spelglädje.

Hur de skapade Biaxident? Förmodligen by accident


Andra bloggar om:

Bloggkalendern 2016, lucka 11

K som i Kansas. De gamla progrockarna från just Kansas var stilbildande och även om jag aldrig lyssnat särskilt mycket på just dem så är det svårt att förbise hur mycket de influerade efterkommande musiker. När jag lyssnar på Carry On Wayward Son hör jag var mina favoritband fick inspirationen från. Tyvärr finns det ingen video till den.

Det finns det däremot till Dust in the Wind, så håll tillgodo. En vacker ballad framförd av fyra inte fullt lika vackra män. Allvarligt talat, hur förökade sig människor på 70-talet?


Andra bloggar om:

Bloggkalendern 2016, lucka 10

J. Jimmy Kimmel använde sin show till att få olika artister att samarbeta. Inte utifrån det musikaliska, utan utifrån namnen. Det kallades Mashup Monday och gav upphov till knäppa samarbeten som Wee-Z Top och Color Me Bradd. Ett slags musikaliska ordvitsar alltså, men resultatet blev också musikaliskt intressant. Som när Joss Stone sjöng med Stone Temple Pilots och för en kväll bildade Joss Stone Temple Pilots.

Jag har alltid uppskattat Joss Stones röst, och hon är en fantastisk artist och därtill en människa som verkar besitta sunda värderingar och ha modet att gå sin egen väg. Jag har bara så förtvivlat svårt för soul… Så för mig är det här perfekt. De slitna gubbarna i Stone Temple Pilots med sitt grungiga sound, och Joss Stones röst på det. Det ger sköna vibbar 70-talsvibbar, och det funkar verkligen. Jo jag vet att ett och annat fan av Stone Temple Pilots har svårt att höra någon annan än Scott Weiland sjunga deras låtar, men jag är inte en av dem och jag konstaterar bara rent objektivt att det här funkar. Det funkar så bra att Joss Stone Temple Pilots borde få bli mer än bara en kul grej hos Jimmy Kimmel. Gör ett album, vetja!


Andra bloggar om:

Bloggkalendern 2016, lucka 9

Utbudet på bokstaven I känns lite skralt, så ni får Iron Maiden. Inte nåt av mina favoritband, men utan tvekan en institution i hårdrocksvärlden, och ett band som man nog bör ha sett live åtminstone en gång (jag har inte gjort det än). Därtill har Iron Maiden en speciell plats i min personliga musikhistoria eftersom jag en gång i tiden spelade i ett coverband som körde en hel del av deras låtar. Än idag vidhåller jag att det är roligare att spela Iron Maiden än att lyssna på Iron Maiden.

Klippet är från Rock in Rio och är en av mina favoriter ur deras låtskatt. En låt vi brukade öppna våra spelningar med och under en period stängde en krog i Gävle med (vi vägrade helt enkelt gå hem innan vi hade fått höra Run to the Hills).


Andra bloggar om: