Skip to content

38 search results for "reinfeldt"

Jag vill tacka:

Lena Melin skriver om Piratpartiets PR-genier och jag tycker att det är på tiden att rätt personer får cred för våra framgångar.

Därför vill jag å Piratpartiets vägnar, utan inbördes ordning, tacka följande personer. Utan er hade vi aldrig kommit så här långt.
Fredrik Reinfeldt
Fredrick Federley
Mikael Odenberg
Johan Pehrson
Maud Olofsson
Sten Tolgfors
Annie Johansson
Staffan Danielsson
Ingvar Åkesson
Karin Enström
Henrik Pontén
Thomas Bodström
Beatrice Ask
Johan Linander
Jan Björklund
Monique Wadstedt
Håkan Roswall
Peter Danowsky
Jim Keyzer
Tomas Norström
Lena Adelsohn Liljeroth
Uppdatering:
Mona Sahlin
Jan Guillou
Liza Marklund
Dick Harrison

Stort tack också till varje enskild ledamot som röstade ja till FRA-lagen och IPRED. Hade jag råd skulle jag skicka en blomma till var och en av er (vi pirater är ju som bekant rätt förtjusta i att spendera pengar, i synnerhet på blommor till folk vi gillar) men jag har inte råd att skicka blommor till alla som förtjänar det och vill inte förringa någon. Ni är alla lika viktiga och jag upprepar: Utan era fantastiska insatser hade vi aldrig kommit så här långt!

Istället för att skicka blommor hoppas jag att var och en därute går till sin vallokal senast den sjunde juni och röstar på Piratpartiet så att inte ovan nämnda människors PR-arbete är förgäves.


Andra bloggar om: , , , ,

Timing

Det är lustigt det där med timing. Jag och herr Teflonminne svingade ett par bägare i torsdags och ägnade tiden åt att utbyte åsikter om, tja, allt möjligt. Från stand up-komik till politik, vilket vid närmare eftertanke egentligen inte alls är ett så långt hopp.

Det lustiga är att ett par av de saker vi spekulerade om har formulerats av andra sedan dess. Det ena vi pratade om var den diskrepans som verkar finnas mellan hur man ser på Piratpartiet utifrån och inifrån. Inte minst gäller det partiledare Falkvinge. Där vi medlemmar ser en mycket intelligent och sympatisk tjomme som tycks sätta en ära i att alltid ta sig tid att personligen hälsa på alla fyrtiosextusen medlemmar, tycks andra se en bufflig och högljudd alarmist. Med nästa kuslig precision kom idag Falkvinge ut som färdigskriken, eller vad man ska säga. Han konstaterar i alla fall att skrikandet har tjänat sitt syfte, och att det inte behövs längre. Jag har tänkt lika ett tag, och jag hoppas framför allt att det här får en lugnande effekt på svansen. För det finns medlemmar och sympatisörer därute som inte uppför sig, och det är inte okej.

Det andra vi pratade om är vilka effekter det får att tunga namn nu kommer ut som pirater (pirat för att man anammar idéerna, men inte nödvändigtvis med efterledet -partist). Med kuslig precision leverar så Offentliga Affärer en post som skriver precis det vi pratade om.

För när Jonas Birgersson gick ut och sa att han tänkte rösta pirat så måste det ha givit klang i näringslivet. Jonas Birgersson är inte vem som helst. Han är ett tungt namn både i IT-världen och i näringslivet i stort, och när han säger att han tänker rösta pirat så måste det ha fått andra i hans sfär att tänka ”Jonas Birgersson är ingen idiot – vad är det jag har missat?”. Och så tar de förhoppningsvis reda på det.

Därefter gick Lars Gustafsson ut och sa att han skulle rösta pirat, dessutom med en mycket välformulerad förklaring till varför. Lars Gustafsson är inte vem som helst. Han är ett tungt namn i den akademiska världen, och när han säger att han tänker rösta pirat så måste det ha fått andra i hans sfär att tänka ”Lars Gustafsson är ingen idiot – vad är det jag har missat?” Och så tar de förhoppningsvis reda på det.

Samtidigt kom två tunga bloggare ut som piratröstare; HAX och Deep|Edition. De är inte vilka som helst. De är tunga namn i bloggosfären och när de säger att de tänker rösta pirat så måste det ha fått andra i bloggosfären att tänka ”HAX och Deep|Edition är inga idioter – vad är det jag har missat?” Och så tar de förhoppningsvis reda på det.

Det var ungefär vår analys i torsdagskväll. Så idag, återigen med kuslig precision, gick Isobel Hadley-Kamptz ut och sa att hon röstat pirat. Isobel Hadley-Kamptz är inte vem som helst. Hon skriver ledare i en av våra största tidningar, och det må så vara att ”vanligt folk” inte bryr sig om Jonas Birgersson och varken läser bloggar eller Lars Gustafsson, men de läser Expressen, så när hon säger att hon tänker rösta pirat så måste det få ”vanligt folk” att tänka ”Isobel Hadley-Kamptz är ingen idiot – vad är det jag har missat?” Och förhoppningsvis tar de reda på det.

Så gå och rösta du med. Regimen hoppas att du har glömt vilka som gav oss FRA-lagen och IPRED, men det har du väl inte? Oppositionen hoppas att du har glömt varför Storebrorssamhället ibland kallas Bodströmsamhället, men det har du väl inte? Röd övervakning är inte bättre än blå övervakning.

Alla tjänar på om debatten lägger sig.

– Fredrik Reinfeldt, Expressen, 2008-06-25


Andra bloggar om: , , , , intressant?

Hur vet du det?

Men jag vill samtidigt säga att han visat prov både på god förmåga att lyssna, och på ett viktigt ledarskap, gentemot postens anställda och dem som fört den här diskussionen, på ett sätt som han förtjänar positiv uppmärksamhet för.

Fredrik Reinfeldt, om Postens VD Lars G Nordström som efter kritik avstår från sin lön. Jag ifrågasätter Reinfeldts kompetens att bedöma vem som har god förmåga att lyssna och inte.


Andra bloggar om: ,

Kreatörer, välj sida!

Anna Troberg har uppmanat alla och envar att maila sina favoritkreatörer för att ta reda på deras ståndpunkter i fildelningsfrågan och häxjakten som bedrivs i deras namn. Tydligen är detta kontroversiellt på något sätt. Varför vet jag inte, och inte Anna heller. Alla andra människor har åsikter, varför skulle inte kreatörer ha det? Idrottsprofiler förväntas ha djuplodande kunskaper om både det ena och det andra – Kina till exempel – men kreatörer kan inte antas ha vare sig åsikter eller insikter? Är det så folk ser på skapande människor – som ett slags övermänsklig elit som sitter på sin kammare, avskärmad från världen, och skapar? Är det därför det är så provocerande när enskilda ur den sfären uttalar sig i diverse frågor?

Jag tycker att det är fullt rimligt att avkräva svar från kulturarbetarna. Det är trots allt i deras namn som upphovsrättsmaffian härjar. Om någon går runt med en bössa på torget i Norrköping och samlar in pengar för min skull så är det väl fullt rimligt att jag har en åsikt om saken? Om det då kommer till min kännedom att det inte är en sån bössa som man stoppar mynt i, utan en som man stoppar patroner i, så skulle jag nog ta avstånd från det. Om det vore så att pengarna aldrig kom mig till godo så skulle jag vara lite upprörd. Om det dessutom visade sig att någon gått runt med en bössa (patronsorten, fortfarande) på torget i Norrköping för att samla in pengar till mig (som jag aldrig får) utan att ens ha berättat det för mig, ja då vore det nog läge för mig att dyka upp på bild i Aftonbladet, med samma min som en blöt katt och ordet ”kränkt!” i stora, vänliga bokstäver under.

Precis så arbetar nämligen upphovsrättsmaffian. Med tvivelaktiga metoder samlar de pengar till sig själva, under sina klienters flagg. Man behöver inte vara fildelare eller upphovsrättmotståndare för att inse att det är fel. Om det är så att kretörerna faktiskt är världsfrånvända flummare som sitter på sin kammare avskärmade från resten av världen och helt enkelt inte vet om att det förhåller sig på det här viset – då borde vi väl försöka upplysa dem?

West ställer sig tvekande till om Annas metod egentligen är meningsfull. För det är väl ändå bolagens beteende vi vill komma åt? Absolut, men om de inte lyssnar på sina kunder och vi inte kan lita på att våra folkvalda skyddar oss, då måste vi vända oss till klienterna. För utan kreaöterna har bolagen ingen produkt. (West tar för övrigt ställning som kreatör. Intressant läsning.)

Men lyssnar bolagen på kreatörerna då? Sannolikt inte, men som kreatör har man valet att byta bolag och överlåta sina ekonomiska upphovsrättigheter till någon som inte beter sig som ett svin. För det är ju faktiskt så här: Det är skaparen av ett verk som äger upphovsrätten. H*n överlåter sedan i olika utsträckning delar av sin ekonomiska upphovsrätt till ett bolag. Makten borde således ligga hos kreatören, inte hos bolaget. Bolaget är förvaltare.

Det är sålunda ett rimligt krav att kreatörerna bekänner färg. Det mest intressanta är inte huruvida låtskrivaren X eller författaren Y ställer sig positiva eller negativa till fildelning, utan vad de tycker om metoderna med vilka upphovsrättsmaffian bedriver sin verksamhet. I deras namn. Vi har ett krig på gång där vi som bäst gräver skyttegravar – pick your ditch, eller bli stående i skottlinjen.

Utöver detta är det givetvis ytterst viktigt att kommunicera med våra egna förvaltare; politikerna. De som inom kort kan ge upphovsrättsmaffian polisiära befogenheter och därigenom sanktionera den utpressningsverksamhet som vi redan sett i USA och Danmark.

PiratJanne har för övrigt en utmärkt sammanfattning av upphovsrättsindustrins övertramp genom åren. Tyvärr är listan säkert inte komplett, det finns förmodligen en hel del övrigt att tillägga. Men listan i dess nuvarande form är skrämmande nog. Som guldkorn kan nämnas att man lyckats få ett skivbolag som delade ut musik de själva hade rättigheterna till att tillfälligt stängas av från nätet. Känns det verkligen som en industri vi vill ge större befogenheter?

Säg ifrån, medan det fortfarande är tillåtet.

Men det är som kung Knut den store, som satt på sin tron framför vågorna och talade om för tidvattnet att det inte fick komma.

– Bono, om nöjesindustrin, internet och förändringens möjligheter.


Andra bloggar om: , , , intressant?

Bloggvägg, norpad från Falkvinge: Disruptive, Urban Cat, Mary X Jensen, Staffan Danielsson, Rose-Mari Södergren, Christian Engström, Opassande, Anna Troberg, Jan Lindgren, Jens O., Rick Falkvinge, Opassande, Jan Lindgren, Rick Falkvinge, Opassande, Jan Lindgren, Andra Sidan, Sidvind, Opassande, Staffan Danielsson, Rick Falkvinge, Christopher Kullenberg, Rejås Blog, Jan Lindgren, Opassande, Jan Lindgren, Piratbyrån, Henrik Alexandersson, Jan Lindgren, Jan Lindgren, Jan Lindgren, Anna Troberg, Christian Engström, Lars Holmqvist, Rick Falkvinge, Jens O., Opassande, Anna Troberg, Rick Falkvinge, Rasmus Fleischer, Urban Cat, Opassande, Rick Falkvinge, Folkpartiet Eslöv, Opassande, Jonatan Kindh, Andra Sidan, Drottningsylt, Annarkia, Illinoise, Beta Alfa, Argast Nu, Angie Roger, Tommy K Johansson, Martin Otyg, Rose-Mari Södergren, Charlotte Wiberg, Satmaran, Dick Bengtson, Insane Clowns, Tommy K Johansson, Nihao Kenny, Mikael Persson, Ung Vänster, Mikael von Knorring, Urban Cat, Anders Widén, Mackan Andersson, Johan Lindahl, Mary X Jensen, Marcin de Kaminski, Urban Cat, Nätkoll.se, Tommy K Johansson, Scaber Nestor, David Wienehall, Christopher Kullenberg, TANGO FÖR ENBENTA, Mattias Swing, Mikael Nilsson, Argast Nu, Wilhelm Svenselius, Peter Soilander, SVT Opinion, Farmor Gun, Mary X Jensen, Daniel Brahneborg, Insane Clowns, Rasmus Fleischer, Mattias, Rick Falkvinge, Daniel Brahneborg, Bitchslap Barbie, Karl Sigfrid, Mikael Persson, Svensson, Mikael von Knorring, Urban Cat, Henrik Alexandersson, Rick Falkvinge, Satmaran, Daniel Scythe, David Wienehall, Mattias Bjärnemalm, Klibbnisse, Christopher Kullenberg, Henrik Alexandersson, Anna Troberg, Svensson, Bitchslap Barbie, Christian Engström, Jinge, Dumheterna, Hans Engnell, Josef, Rasmus Fleischer. Bloggdata från knuff.se.

Den lilla mangon som kunde

Jag var på firmafest i fredags. Efter tre dagars utbildningsmangel och diskussionsgrupper var det dags för drönarna att svänga sina lurviga till ett halvkasst coverband med en grottmänniska till sångare. Faktiskt avskyr jag dylika band mer än jag avskyr dansband, ty dansband låtsas åtminstone inte att de är något annat än töntar. Coverband som tar sig själva på för stort allvar däremot… Fy fan.

På det stora hela var det dock trevligt. Folk skötte sig, det minglades och skrattades och på det stora hela var det en lyckad fest. Åtminstone så länge jag var kvar. Ett minus dock till att krogen vi hyrt in oss på bara hade typ en sorts öl, som dessutom var någon jävla lite-variant. Det tycks som att ställen som vill vara lite fiiina rynkar på näsan åt öl, köper in några fjantiga lite samt möjligen Pripps Blå. Fast det kanske är lika skralt med vinet, vad vet jag. Det fiiina kanske består i att slippa välja?

Och så serverades det en buffé. Eller, som det skulle visa sig, en särskrivningsbuffé. Bland vanliga särskrivna förtäringsobjekt såsom oliv bröd och pasta sallad hittade jag ett par ovanligare delikatesser. Som choklad brownie. Alltså. Om vi antar att de menade chokladbrownie men inte var säkra på om det borde skrivas ihop eller isär, varför inte bara stryka prefixet choklad? Varför ska poängtera att det är just chokladbrownie? För att skilja den från all annan brownie som får sin bruna färg från höger istället för från kakao?

Som genom ett mirakel hade de lyckats skriva ihop västerbottenost, men naturligtvis inte kött spett (som för övrigt var helt vanliga, förvisso jävligt goda, kryddjärpar med en pinne i). Höjdpunkten på buffén var dock utan tvivel den lilla mangon som kunde. Mango friterade kyckling klubbor. Wow! Jag visste inte att genmanipulationen kommit så långt. En sådan mango vill jag också ha, istället för en vanlig skitmango som inte kan annat än ligga på köksbordet och ruttna. Kan den andra saker också? Dammsuga, rensa kattlådan, eller har den bara kockgener i sig? I så fall; kan den steka lax, koka potatis eller bara fritera saker? Lägg ner utvecklingar av robotar och AI, framtiden tillhör mangon!

Jag borde förstås inte ha blivit så förvånad, insåg jag senare. Jag menar, om en kiwi kunnat bli statsminister är det inte så märkvärdigt att en mango kan fritera kyckling.

Lika som frukt. Till vänster, en vanlig kiwi. Till höger, Fredrik Reinfeldt. Bilden från fruit species.


Andra bloggar om: , ,

Luften gick ur

Att försöka påverka våra folkvalda känns sannerligen lite som att försöka få grepp om en tvål i duschen. I fängelse! Tvåljäveln hoppar obönhörligen ur näven och när man böjer sig ner för att plocka upp den… aj i bajan.

När det kom ut att det skulle bli ytterligare en klänninggrisen vi känner som Lex Orwell så kändes det som att luften gick ur mig. Visserligen vill jag inte såga den nya uppgörelsen helt och hållet, men när Mark Klamberg – som har insyn i processen och knappast kan anklagas för att vara okunnig i juridiken – tackar för sig, blir man såklart orolig. Något vet han. Jag tror att jag talar för flera när jag säger: Mark, du är välkommen till oss.

Vad jag dessutom undrar är: Hur mycket kan man egentligen förändra det som redan röstats igenom, i efterhand? För rimligen kan man väl inte i efterhand stöpa om något som i en öppen och demokratisk process (ha-ha) röstats igenom av våra folkvalda? Det vore väl att kringgå demokratin? Jag är alldeles för oinsatt i hur reglerna ser ut, men det känns rimligt att det skulle vara så. Vilket alltså innebär att allt som tillkommer i efterhand bara är nya klänningar och sidenband.

Jag är inte beredd att sätta eld på någon ännu. Det kan vara så att man har hittat rätt väg för att få en balans i behovet av underrättelser och rätten till privatliv, även om det garanterat behöver slipas ytterligare. Än så länge är det alltför mycket som låter alltför vagt. Men jag är djupt skeptisk. Regimen får ursäkta, men jag litar inte på någon alls i riksdagen längre, och jag anser mig ha fog för det. Jag fattar inte hur man som folkvald politiker kan ha inställningen att väljarna inte förstår. Och sen pratar man politikerförakt. Ja, var kan det komma ifrån? Varför pratas det inte om medborgarföraktet bland politiker istället?

Jag fattar inte hur man kan tro att medborgarna ska gå på finter som genomskådats tidigare. Och framför allt förstår jag inte hur man så hårdnackat kan bedriva en politik man inte har mandat för. För faktiskt; en av de främsta anledningarna till Alliansen fick makten efter tolv års socialdemokratiskt styre var just frågan om Storebror. Jag är övertygad om att övervakningspolitiken under Bodström fick en och annan att byta sida inför valet 2006. Och vad gör den nya regimen? Plockar fram ett gammalt förslag som cirkulerat redan under sossestyret men som var för magstarkt till och med för Bodström(!), och driver igenom det.

Fredrik Reinfeldt ska tydligen någon gång ha ställt frågan: Ska skottet komma inifrån? Ja, Fredrik. Alliansen lyckades med konststycket att skjuta sig själv i foten, ryggen och huvudet med samma kula när man drev igenom FRA-lagen. Det behövs en rejäl dos magic bullet-teori för att få ihop hur det egentligen gick till.

Eftersom jag drabbades av pyspunka och inte ids analysera läget riktigt än, hänvisar jag istället till andra läsvärda bloggposter:
Dexion: Kritiker – ni skrämmer mig
Christian Engström: Kan man snottra trafikstråk?
Blogge Bloggelito: Blå dunster i ögonen på de heliga birgittorna
Basic Personligt: Problemen med FRA är ju kvar, FRA-lagens meningslöshet
Drottningsylt: FRA-lagen genom en näsduk
Opassande: FRA ”” massor att läsa och begrunda, FRA ”” ännu mer läsning
Deep|Edition: Vinst eller förlust?

Jag har inte tröskat igenom allt som har skrivits i ämnet ännu så det som inte finns med i ovanstående lista beror bara på att jag inte har läst det ännu. En sak är dock säker: Kritiken har inte tystnat!

Det verkar vid första anblicken som ett ganska bra förslag (jämfört med var vi började). Gissningsvis så kommer Reinfeldt göra allt för att driva igenom detta. Lagen kan handla om blommiga tapeter – så länge han kan säga att han drev igenom FRA-lagen.

Dexion

Det är precis det här jag inte förstår. Med tanke på FRA-lagens impopularitet – det är i det närmaste ett rött skynke vid det här laget – begriper jag inte varför Reinfeldt till varje pris vill vara mannen som drev igenom den. Är karln masochist? Om så är fallet är landet ett veritabelt smörgåsbord av möjligheter för honom vid det här laget. Han måste känna sig som en kalv på grönbete.

Bilden från andra sidan.


Andra bloggar om: , , , , , , , intressant?

Vems ledamot i riksdagen?

Göran Pettersson kallar sin blogg din ledamot i riksdagen, men frågan är vems ledamot han är. Inte min, för jag röstade inte moderat, och att döma av kommentarerna finns det gott om moderater som inte heller ser Göran som sin ledamot. Det är inte så svårt att förstå varför – Göran är arrogant och nedlåtande mot alla som inte tycker som han, och det är pinsamt tydligt att han inte vill ta någon diskussion.

Göran är för Lex Orwell. Det är han för att han har varit med skolklassen på studiebesök hos FRA. Där fick de saft och bullar och kanske fick Göran sitta i knät på direktör Åkesson och lyssna på ubåtsljud och hjältehistorier från förr. Klart man är för då.

Bland kommentarerna sedan så ställs flera relevanta frågor. En av dem kommer från signaturen Proteus som ställer tre frågor utifrån exemplet att Görans fru befinner sig i Norge på tjänsteresa och deras kommunikation då är lovligt byte. På dessa tre frågor svarar Göran:

Jag börjar faktiskt bli innerligt trött på dessa hypotetiska frågor. Jag har svarat på liknande frågor tidigare bara för att finna att mina svar därefter tas ur sitt sammanhang och därefter sägs visa att jag tycker olika saker.

Jag avstår därför från att ge ytterligare svar på dina hypotetiska frågor.

Sen rasslar det in sisådär femtio kommentarer medan Göran lyser med sin frånvaro (förhoppningsvis för att han sköter sitt jobb) och därefter återkommer din ledamot i riksdagen med ett svepande svar riktat till alla kommentatorer. Många av de där kommentarerna är välformulerade, relevanta och sakkunniga, och Göran tycker att det är i sin ordning att avfärda dem alla.

Så vems ledamot är Göran Pettersson? Reinfeldts? Åkessons? Inte är han din eller min i alla fall.


Andra bloggar om: , , , , , , intressant?

Tittut!

Dagens stora nyhet måste annars vara att man har fått ett livstecken från Fredrik Reinfeldt. Myndigheterna har fått in en inspelning med en röst som påstår sig vara statsministern. Kvaliteten är dålig så det kan ta tid att analysera bandet, men tills vidare utgår man från att det är äkta. Reinfeldt säger på inspelningen att han är den rättmätige ledaren och att de otrogna ska få känna på hans vrede, samt att han som bäst ägnar sig åt att odla ett klädsamt skägg att mumla i. Därefter ville bin Ladin ha tillbaka sin högteknologiska inspelningsutrustning som han fick vid mitten av åttiotalet när han sålde jultidningar.


Andra bloggar om:

Gammelmedia börjar anamma nya medier

Jag är knappast ensam om att under en tid känt mig både frustrerad och road över gammelmedias sätt att behandla bloggosfären. Antingen ignoreras den eller så förminskas den genom att man lyfter fram enskilda rosabloggare som varandes typiska representanter. Men detta har börjat ändras, och jag tror att FRA-köret har med saken att göra. Ett par aktuella exempel:

Igår bläddrade jag förstrött i en Expressen hos svärfar. Noterade att Aaron Israelson skrivit hela sin ledare utifrån Åsiktstorpeds eminenta öppna brev till heterovärlden. På nästa uppslag nämndes Blogge Bloggelito i samband med publiceringen av en bild föreställande den lyssnande ledaren Fredrik Reinfeldt.

Själv länkas jag till från SvD:s ledarblogg. Det känns lite coolt.

Jag vet. Tre små exempel gör ingen skillnad, men det här är tre exempel som jag råkat på bara under de senaste två dagarna. Jag vet att många fler bloggare faktiskt blivit citerade eller omnämnda i gammelmedia i olika sammanhang.

Jag skulle kunna nämna Aftonbladets skriverier om Blondinbella också, men jag uppfattar inte det som ett utslag av seriös hållning gentemot bloggosfären, utan snarare samma gamla sensationsjournalistik som alltid.


Andra bloggar om: ,

Regimens lost cause

Den styrande juntan i bananrepubliken Sverige har redan förlorat kampen. De har bara inte förstått det ännu. Anledningen till att de inte har förstått det ännu är att de sitter i en bubbla och samtalar med sig själva och därför fullkomligt missar vilka vindar som blåser utanför bubblan. Nu har man dessutom förstärkt bubblan med ett plank för att hålla pöbeln borta. Ett plank vars dörr saknar handtag på utsidan, som den skarpsynte Erik Laakso noterade.

Regimen har redan förlorat kampen om FRA-lagen. Det står nu klart när Socialdemokraternas partiledare Mona Sahlin och Miljöpartiets språkrör Maria Wetterstrand går ut med att riva upp laghelvetet efter att folket röstat bort den nuvarande regimen i valet 2010. Förutsatt vi fortfarande har fria val då förstås. Samtidigt gör Piratpartiets kapten Rick Falkvinge och Vänsterpartiets förste vice ordförande Alice Åström en gemensam skrivelse som går längre än så.

Själv håller jag på de senare. Skiten ska väck! Nu! Men oavsett om vänsterns och piraternas variant att rösta bort eländet i höst blir verklighet, eller om vi får vänta till 2010, så kommer både lagen och Alliansen att slopas. Att regimen så envist fortsätter att slåss för något som inte kommer att stå kvar är en obegripligt usel strategi. Deras enda möjlighet att rädda sig själva är att ta sitt förnuft till fånga, svälja stoltheten, stiga ut ur bubblan och säga: Vi hade fel. Vi har nu lyssnat på folket, våra uppdragsgivare, och insett att den här lagen var ett misstag. Förlåt.

Regimen tycks anse att intern enighet är viktigare än att ha folket med sig. Att det viktigaste av allt är att visa sig regeringsduglig. Förutom den uppenbara snedprioriteringen är det i grunden ett feltänk. Ett bra ledarskap är inte att ta ut en kurs och hålla den oavsett hur hårt det blåser och oavsett vad besättningen har för invändningar. Ett bra ledarskap är att vara lyhörd. Visst kan det vara nödvändigt för ett ledare att fatta tuffa beslut ibland, i synnerhet när oenighet råder bland undersåtarna. Men när hela besättningen ser isberget och gemensamt försöker förmå kaptenen att lägga om kursen, och kaptenen ändå beordrar full fart framåt med hänvisning till att det här skeppet är osänkbart, då är kaptenen värdelös och myteri inte bara befogat utan närmast en plikt. Ett misstag blir inte ett fel förrän man underlåter att rätta till det.

Strategin tycks dock vara att lägga armarna i kors och tjura som femåringar. Reinfeldt har sagt att alla tjänar på att debatten tystnar. Snacka om att utgå från sig själv! Maud Olofsson stänger dörren och säger typ att det är väl gulligt att alla hennes undersåtar i partiet vill diskutera men nu tänker hon inte lyssna mer. Major Björklund säger att man har varit dåliga på att kommunicera (no shit, Sherlock!) men i övrigt visar han inga tecken på att vilja kommunicera. Kommunikation går nämligen åt två håll.

Och Kristdemokraterna tiger och ber till högre makter att vreden även fortsättningsvis ska riktas mot andra än dem. De är det parti som fått minst kritik, vilket beror på att vi haft lägst förväntningar på just dem. Jag förstod aldrig varför tre liberala partier ville regera ihop med ett konservativt. Nu förstår jag – de tre liberala är nämligen bara liberala på låtsas. Och att kritiken inte tycks så hård internt inom kd är inte heller så konstigt. Gud ser ändå allt vi gör, hör allt vi säger och läser till och med det vi tänker. Vad spelar det då för roll att FRA också lyssnar?

Men vet ni? Ni kan inte bestämma när diskussionen är över. Ni äger inte den här frågan längre. Det skeppet har seglat, som man säger.

Josh utanför bubblan. Kan någon ge mig ett handtag? Foto: Erik Laakso.


Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , intressant?

Can't find what you're looking for? Try refining your search: