Skip to content

Series: Bloggkalender 2015

#blogg24 lucka 1: Rosa Parks


Warning: preg_replace(): Unknown modifier '/' in /home/scriumse/public_html/josh/wordpress/wp-content/plugins/jetpack/class.photon.php on line 489

I ett fåfängt försök att få fart på skrivandet igen ska jag ge mig på att räkna ner till jul och deltar därför i utmaningen #blogg24. Det saknas verkligen inte saker att skriva om, egentligen, det är bara det att saker och ting är alldeles för deprimerande och hopplösa. Det är kanske inte viljan eller förmågan att skriva som saknas, utan tron på att saker går att påverka. Därför kommer temat att vara precis motsatsen. De närmaste 24 dagarna kommer jag att en gång om dagen belysa en händelse eller person som åstadkommit förändring och gjort världen bättre. (Ja jag vet, jag har försökt mig på en sån uppräkning en gång förr, håll käften.) Vi kan kalla det för en bloggkalender.

Så efter den taffliga programförklaringen går vi så direkt på lucka 1: Rosa Parks.

Den 1:a december 1955 arresterades Rosa Parks för att hon vägrade lämna ifrån sig sin sittplats på bussen till en vit man. Enligt den då gällande lagstiftningen i Montgomery, Alabama, hölls svarta och vita åtskilda på bussen, och om de vitas sittplatser tog slut var svarta skyldiga att maka på sig. Rosa Parks vägrade, och arresterades. Hon var inte den första att göra det, men just den händelsen blev droppen som fick bägaren att rinna över. Bussbojkotten i Montgomery inleddes vilket också blev startskottet på den amerikanska medborgarrättsrörelsen.

Om inte Rosa Parks hade skapat gnistan som tände elden så hade förmodligen någon annan händelse satt bollen i rullning. Tiden var mogen. Men det förtar på intet sätt Rosa Parks roll i det hela. En rörelse behöver symboler. Ikoner. Något som tusentals andra kan se upp till, beundra, hämta mod och styrka ur. Om en späd liten kvinna som Rosa Parks vågar, så vågar vi.

1:a december får därför vara Rosa Parks dag. Som ett bevis för att en person kan göra skillnad, hur omöjligt det än må verka. Det är också en påminnelse om att rätt och fel inte enbart handlar om huruvida det är lagligt eller inte. Rosa Parks bröt mot lagen. En och samma händelse gjorde henne till både brottsling och hjälte. Detta högtidlighålls härmed med hennes förbrytarfoto (om någon har ett bättre förslag på översättning av mugshot är jag idel öra).


Rosa Parks Booking” by Source. Licensed under Fair use of copyrighted material in the context of Rosa Parks”>Fair use via Wikipedia.


Andra bloggar om: , ,

#blogg24 lucka 2: John Brown


Warning: preg_replace(): Unknown modifier '/' in /home/scriumse/public_html/josh/wordpress/wp-content/plugins/jetpack/class.photon.php on line 489

Den andra december 1859 hängdes abolitionisten John Brown, dömd för räden mot Harpers Ferry i Virginia tidigare samma år. Brown hade under många år fram till räden i Virginia varit en ledare för en militant grupp abolitionister, mest kända för de händelser som kommit att kallas Bleeding Kansas.

1854 skapades territoriet Kansas enligt The Nebraska/Kansas act. Därmed öppnades området upp för bosättare. I enlighet med fördraget var frågan om slaveri något som skulle avgöras av bosättarna själva och inte av utomstående. Det kom att leda till att Kansas, genom sin geografiska position i gränslandet mellan slavstaterna i söder och de fria staterna i norr, hamnade i orkanens öga. Båda sidor flyttade in aktivister i territoriet för att påverka dess framtid vilket kom att leda till våldsamma sammanstötningar, räder och massakrer. På sätt och vis kan Bleeding Kansas ses som ett genrep inför det amerikanska inbördeskriget, vilket inleddes den 12:e april 1861, knappt tre månader efter att Kansas klivit in i unionen som en fri stat.

John Brown var kontroversiell. Före honom hade abolitionisterna arbetat främst med fredliga medel, men Brown ansåg att den vägen inte var framkomlig och såg blodspillan som ett nödvändigt ont. Kanske hade han rätt, kanske inte. Klart är att militanta pro-slaveriaktivister börjat flytta in i Kansas och trakassera abolitionister innan John Brown och hans posse gav sig in i matchen. Hans metoder är likväl tveksamma då syftet inte enbart var att försvara meningsfränder utan att aktivt attackera och terrorisera meningsmotståndare. Den mest kända aktionen, som också anses vara gnistan i krutdurken, var massakern i Pottawatomie. Natten mellan den 24:e och 25:e maj 1856 rädade John Brown och hans män några hus norr om Pottawatomie Creek i Franklin County, Kansas. Fem män släpades ut ur husen och höggs ihjäl med svärd av Browns män.

För delar av abolitionisterna i norr blev John Brown en martyr då han hängdes 1859. Andra, däribland Abraham Lincoln, tog avstånd från hans handlingar och såg honom som en galning. Och än idag får nog hans eftermäle anses tämligen kluvet. Det är ett klassiskt exempel på att den enes frihetskämpe är den andres terrorist.

Om Bleeding Kansas var ett genrep inför inbördeskriget så var hängningen av John Brown en händelse som gjorde kriget oundvikligt. Det var the point of no return. Resultatet blev ett fyra år långt krig som resulterade i någonstans mellan en halv miljon och en miljon döda, och avskaffandet av slaveriet.

Jag tar inte upp John Brown för att jag på något sätt tycker att hans aktioner var bra. Mer därför att hängningen den andra december var en händelse som bidrog till att förändra historien. Men också för att påminna om att tålamod är en dygd. Det är förvisso svårt att veta vad som hade hänt om inte abolitionisterna tagit till vapen, men jag vill åtminstone tro att slaveriet hade avskaffats ändå, även om det kanske hade tagit längre tid. Mycket tyder på det. Det fanns en växande rörelse till stöd för slaveriets avskaffande. Men som många som känner starkt för något tyckte John Brown antagligen att det gick för sakta. Han ville skynda på det hela. Resultatet blev en upptrappning av spänningarna på båda sidor i Kansas och så småningom hela landet.

Så kanske behöver vi alla ibland stanna upp och tänka efter. Se längre tillbaka än till i förra veckan. För jämfört med förra veckan har ingenting förändrats och då är det lätt att bli otålig. Ser man däremot på saker över längre tid så kan man, för det mesta, inse att även om kvarnarna mal långsamt så blir det bättre.


John Brown portrait, 1859” by Reproduction of daguerreotype attributed to Martin M. Lawrence – Library of Congress Prints and Photographs Division Washington, D.C. 20540 USA. Licensed under Public Domain via Commons.


Andra bloggar om: , , , ,

#blogg24 lucka 3: Soran Ismail


Warning: preg_replace(): Unknown modifier '/' in /home/scriumse/public_html/josh/wordpress/wp-content/plugins/jetpack/class.photon.php on line 489

Den tredje december är Soran Ismails födelsedag så han får lucka tre. Denne kurdiske kulturberikare som föddes i Iran men som tagit Sverige till sitt hjärta, och Sverige honom. Med sin lågmälda, resonerande och varma humor har han en förmåga att ta udden av känsliga ämnen, att få publiken att både skratta och tänka efter och har från ståuppscenen skapat sig en plattform att påverka.

Men det som gör Soran Ismail än mer speciell är att han i en tid då pajkastning är teh shit och debatten ständigt infekterad kan kliva ner från scenen och prata med människor. Det skulle vara så lätt att bara stå kvar på scenen, på piedestalen. Istället äter han middag med sina meningsmotståndare i Sverigedemokraterna, fikar med Svenskarnas parti och åker EPA-traktor med begåvningsreserven i Tomelilla.

Det som gör att han förtjänar den här platsen är att han lyssnar. Han pratar med människor, inte till. Han försöker bemöta människor på deras nivå snarare än att använda argument som en knölpåk. Det är inte utan att jag tänker lite på Daryl Davis, mannen som på egen hand upplöste Ku Klux Klan i Maryland (mer om honom här).

Säkert har en och annan invändningar. Man kan inte bli för populär i Sverige utan att det börjar gnisslas. Inte komma här och tro att man är något inte! Och visst, den där helgonglorian som många av oss försöker trä på honom kanske inte passar. Den passar å andra sidan väldigt få. Alla har vi våra brister och skavanker. Men det förtar faktiskt inte det som görs bra.

Så grattis på födelsedagen, Soran! Och tack för att du bidrar till att göra Sverige bättre.


Soran Ismail (cropped)” av Frankie FouganthinEget arbete. Licensierad under CC BY-SA 3.0 via Wikimedia Commons.


Andra bloggar om: ,

#blogg24 lucka 4: Idioten med signalpistolen

Den fjärde december 1971 utbröt en brand på Montreux Casino i Schweiz under en Frank Zappa-konsert. Lokalen fick utrymmas och byggnaden totalförstördes. Bland de som varit på konserten och senare såg röken lägga sig över Genèvesjön var Deep Purple. Det var den synen som gav upphov till titeln Smoke on the water, vars text också berättar historien om branden.

Smoke on the water är en av rockvärldens allra mest ikoniska låtar och det finns förmodligen inte en gitarrspelande rockungdom efter 1973 (då Smoke on the water släpptes som singel) som inte har lärt sig dess gitarriff. Frågan är om någon annan enskild låt eller något annat band har haft så stor inverkan på utvecklingen av hårdrock och metal. Och eftersom hårdrock och metal gör världen bättre så förtjänar branden på Montreux Casino sin plats på den här listan.

Men vem som orsakade branden är oklart. Man vet att den utlöstes av att någon i publiken fyrade av en signalpistol under Don Prestons synthsolo i King Kong, och denne någon omnämns i Smoke on the water som ”some stupid with a flare gun”. Identiteten är dock fortfarande okänd. Jag vill dock göra mig till talesperson för mängder av metalheads här och säga: Tack! Tack du idiot med signalpistol. För utan din utomordentliga dumhet hade branden inte utbrutit, Deep Purple hade inte skrivit Smoke on the water, hårdrock och metal hade inte blivit vad det blev, och världen hade varit en mycket sämre plats att leva på.


Andra bloggar om: , ,

#blogg24 lucka 5: ARPANET


Warning: preg_replace(): Unknown modifier '/' in /home/scriumse/public_html/josh/wordpress/wp-content/plugins/jetpack/class.photon.php on line 489

Den 5:e december 1969 gick ARPANET igång med sina ursprungliga fyra noder; Stanford Research Institute, University of California, Los Angeles, University of California, Santa Barbara samt University of Utah. Fyra datorer på fyra olika operativsystem som kunde skicka paket till varandra. Det låter inte märkvärdigt idag, men det är själva grunden till Internet.

Jag tänker inte ens låtsas att jag förstår teknologin själv. Den som känner sig hugad får gärna läsa på mer om ARPANET. Eller förklara det för mig, om vederbörande besitter kunskapen. Allt jag vet är att utan ARPANET, inget Internet. Och Internet är den största informationsteknologiska revolutionen sedan tryckpressen.

När Neil Armstrong blev den första människan på månen yttrade han de bevingade orden ”That’s one small step for man, one giant leap for mankind”. Det första meddelandet som skickades i ARPANET gick från UCLA till SRI och innehöll ordet ”login”. Vid ett tidigare försök kraschade systemet så bara bokstäverna L och O gick fram. Det är inte lika häftigt, men frågan är om inte det verkligt stora steget för mänskligheten togs av ARPANET snarare än av Neil Armstrong.

Utan ARPANET hade inte mängder av foliehattar kunnat bygga hemsidor i grälla färger som hävdar att Neil Armstrong aldrig varit på månen. Bara en sån sak.


First-arpanet-imp-log” by Charles S. Kline – UCLA Kleinrock Center for Internet Studies ([1]). Licensed under Public Domain via Commons.


Andra bloggar om: , ,

#blogg24 lucka 6: Fonografen


Warning: preg_replace(): Unknown modifier '/' in /home/scriumse/public_html/josh/wordpress/wp-content/plugins/jetpack/class.photon.php on line 489

Den 6:e december 1877 läste Thomas Alva Edison in barnramsan Mary had a little lamb på sin fonograf, vilket därmed blev den första inspelningen någonsin av en mänsklig röst. Precis som med ARPANET kanske det inte verkar så märkvärdigt idag, men precis som ARPANET så var det ett teknologiskt genombrott vars framtida utveckling nog ingen kunde ana. Jag kan tänka mig att dåtidens farbröder fnös något i stil med ”vem vill höra musik i efterhand?” och förkastade hela idén. Icke desto mindre: Fonografen blev sedemera grammofonen och resten är, som man säger, historia.

Försök för ett ögonblick att föreställa er en värld utan inspelat ljud. Går det ens? Jag gissar att det är lika otänkbart som en värld full av inspelade ljud måste ha tett sig för människor före fonografen.


Fonograf 2” av Holger.Ellgaard 13:07, 18 September 2007 (UTC) – egen bild. Licensierad under CC BY-SA 3.0 via Wikimedia Commons.

Andra bloggar om: ,

#blogg24 lucka 7: Den blå pärlan


Warning: preg_replace(): Unknown modifier '/' in /home/scriumse/public_html/josh/wordpress/wp-content/plugins/jetpack/class.photon.php on line 489

Den sjunde december 1971 gjordes den senaste bemannade flygningen till månen. Det skulle visa sig att det mest fascinerande austronaterna på Apollo 17 hade med sig hem varken var geologiska prover eller annan kunskap om månen, utan ett fotografi av jorden.

Fotot, som blivit ett av världens mest ikoniska bilder, heter något så osexigt som AS17-148-22727 på Nasaiska. Det är mer känt under sitt jordiska namn – The Blue Marble. Därför att Jorden, för austonaterna som tog bilden, såg ut som en spelkula i glas till form och storlek.

Det som gör bilden speciell är att ingen människa, varken före eller efter, har befunnit sig i den unika positionen att ta den. Man behöver nämmligen befinna sig minst 32 000 km från Jorden för att se planeten i sin helhet, och bara 24 människor har någonsin varit så långt hemifrån (som jämförelse ligger den internationella rymdstationen ISS och fiser på en höjd mellan 340 och 400 km). Men av dessa 24 skickades 21 iväg i en vinkel som gjorde att de aldrig kunde se hela planeten, utan en del av den låg alltid i skugga. Det var bara på denna den sista bemannade resan till månen, Apollo 17, som tre män fick se sin hemplanet i sin helhet, utan skugga.

Fotot skulle aldrig ha tagits. Allting som skickas med i en rymdfarkost är minituöst ransonerat, varje del av resan är planerad. Filmrullarna var till för dokumentation på månen. Men vid synen av den blå pärlan tog någon – ingen vet vem – kameran (en Hasselblad för övrigt) och knäppte fyra bilder. De rapporterade heller inte in det, utan bilden upptäcktes först vid framkallning.

Som tradition krediterar NASA hela besättningen för bilderna, och eftersom det vid fototillfället inte rapporterades in finns det inget säkert sätt att veta vem som tog bilden. Ron Evans hävdade till sin död 1990 att det var han som tog bilden. De övriga två besättningsmännen, Eugene Cernan och Harrison ”Jack” Schmitt, gör än idag anspråk på att vara bildens upphovsman.

Fotot har fått enorm spridning, mycket tack vare att det ligger inom public domain och därför är befriat från upphovsrättens bojor. Det är alltså inte av ekonomiska skäl (möjligheten att stämma alla som använt bilden genom åren) som är orsaken till det över fyrtio år långa grälet. Av det kan vi lära oss att den idella upphovsrätten, traditionen att ära den som äras bör, betyder minst lika mycket som den ekonomiska dito.

Bilden fick stor betydelse för sin tids miljörörelse och inspirerade många att se till hela planeten istället för bara till horisonten.


The Earth seen from Apollo 17” by NASA/Apollo 17 crew; taken by either Harrison Schmitt or Ron Evanshttp://www.nasa.gov/images/content/115334main_image_feature_329_ys_full.jpg
Alt: http://grin.hq.nasa.gov/ABSTRACTS/GPN-2000-001138.html (direct link). Licensed under Public Domain via Commons.


Andra bloggar om: ,

#blogg24 lucka 8: Jean Sibelius


Warning: preg_replace(): Unknown modifier '/' in /home/scriumse/public_html/josh/wordpress/wp-content/plugins/jetpack/class.photon.php on line 489

Den åttonde december 1865 föddes Jean Sibelius i Tavastehus, beläget i det finska landskapet Egentliga Tavastland. Vilket direkt får mig att fundera om det finns något mer område som gör anspråk på att vara Tavastland. Egentliga Tavastland gränsar för övrigt till Egentliga Finland. Vad hände där egentligen?

Jean Sibelius är utan tvekan Finlands mest kända tonsättare och hade en viktig roll för den finska nationella väckelsen kring tiden för landets strävan för självständighet från Ryssland. Han anses i sin musik ha fånget mycket av den finska historien, av myter och natur. Finalen i hans femte symfoni brukar tolkas som en triumferande hyllning till Finlands frigörelse (Finland deklarerade sig självständigt den 6:e december 1917 och var nära att kvala in i den här kalendern).

Sibelius komponerade sju symfonier. Den åttonde blev aldrig klar och hur långt han egentligen kom med den vet man inte eftersom han vid ett tillfälle brände en stor del skisser och ofärdiga verk, sannolikt även en ofärdig åttonde symfoni. Utöver sina symfonier komponerade Sibelius ett stort antal övriga orkesterverk, kammarmusik, piano- och körstycken.

Edit: Även om Sibelius är en källa till nationell stolthet och har betytt mycket för Finlands och världens kulturarv så har han förstås inte gjort allas liv bättre. Stackars Janne Hård tycks ha all anledning att vara bitter.


Jean Sibelius, 1913” av Daniel Nyblin – What We Hear in Music, Anne S. Faulkner, Victor Talking Machine Co., 1913.. Licensierad under Public Domain via Wikimedia Commons.


Andra bloggar om: ,

#blogg24 lucka 9: Lech Wałęsa


Warning: preg_replace(): Unknown modifier '/' in /home/scriumse/public_html/josh/wordpress/wp-content/plugins/jetpack/class.photon.php on line 489

Den nionde december 1990 valdes Lech Wałęsa (ja, jag kör copy/paste på namnet för att få stavningen rätt) Polens president. Han blev därmed också den förste direkt valda presidenten någonsin i Polen. Det var kulmen av en lång tids arbete för demokrati i Polen, en kamp som i mångt och mycket drivits av just Lech Wałęsa och den fria fackföreningsrörelsen Solidaritet. Den rörelsen blev en viktig del i hela uppluckringsprocessen av det forna östblocket, och Polen blev också först av länderna inom östblocket att hålla fria val.

Så här i efterhand kan man också se att även om östblockets fall gick fort när det väl började, så tog det sig väldigt olika yttringar. Det som i Polen gick fredligt och städat till blev blodigt i till exempel Rumänien. Lech Wałęsa och Solidaritet får därför stå som exempel för att revolutioner kan ske utan facklor och högafflar. Eller ja, säkert användes det en del facklor, men ni fattar.

Lech Wałęsa fick för övrigt Nobels fredspris redan 1983 men vågade inte åka och hämta det av rädsla för att nekas återinträde i Polen.


Strajk sierpniowy w Stoczni Gdańskiej im. Lenina 22” by Polski: Giedymin Jabłońskihttp://ecs.gda.pl/. Licensed under CC BY-SA 3.0 pl via Commons.


Andra bloggar om: ,

blogg24 lucka 10: Ada Lovelace


Warning: preg_replace(): Unknown modifier '/' in /home/scriumse/public_html/josh/wordpress/wp-content/plugins/jetpack/class.photon.php on line 489

Ada Lovelace skulle idag ha fyllt 200 år. Hon föddes den tionde december 1815 som Ada Byron. Ja, hon var dotter till den berömde poeten Lord Byron. Ada Lovelace gjorde sig dock ett eget namn som matematiker och skribent och är etsat sig in i historien för sitt bidrag till Charles Babbages den analytiska maskinen – ett slags mekanisk dator som dock stannade på ritningsstadiet. Lovelace översatte en text om den analytiska maskinen och bifogade då också ett omfattande notverk som senare kommit att ses som världens första datorprogram.

Jag ska här villigt erkänna att jag aldrig hört talas om Ada Lovelace förrän jag fick ett tips inför dagens lucka (tack Jerker!) och därför är ovanstående sammanfattning medvetet kort. Jag tänker inte låtsas att jag vet mer om henne än jag just läst på Wikipedia. Men vad som fascinerar mig med Ada Lovelace, än mer än hennes visionära tänkande, är att hon själv beskrev sitt arbetssätt som ”poetisk vetenskap”. Det är en inställning jag finner oerhört sympatisk. Jag tänker mig ett sinne som är öppet, som inte låter sig begränsas av gamla ramar, men som också tillåter sig att röra sig fritt mellan fälten och, kanske framför allt, söker nya sätt att uttrycka och förklara sin kunskap. En ofta underskattad förmåga. Nu vet jag förvisso inte om det var så Ada Lovelace tänkte sig begreppet poetisk vetenskap, jag bara känner att det finns något tilltalande i det. Kunskap kan vara vackert.

För att också blanda in något dagsaktuellt så tänker jag att istället för att försöka muta kvinnor att söka sig till IT-utbildningar så kanske man skulle ägna en liten stund åt att belysa kvinnor i historien som betytt mycket för utvecklingen på området. Som Hedy Lamarr. Margaret Hamilton. Kvinnorna bakom ENIAC. Eller visionärer som Ada Lovelace.

Det fanns också ett enormt tankesprån i Lovelaces beskrivning av den analytiska maskinen. När hon beskrev vad hon såg som potentialen i en sådan maskin var hon sisådär hundra år före sin tid. Det är rätt imponerande, även om maskinen och hennes program ännu aldrig byggts och testats i praktiken.

Vad vill ni ha i nästa lucka? Tipsa gärna!


Ada Lovelace” av Margaret Sarah Carpenterobject page. Original upload was at English wikipedia at en:File:Ada_Lovelace.jpg. Licensierad under Public Domain via Wikimedia Commons.


Andra bloggar om: ,