Skip to content

Series: Den goda staten

En serie avsedd att demonstrera att även den stat som är god idag inte har blivit det av sig självt och inte automatiskt är det imorgon och varför man bör vara försiktig med vilka verktyg man ger den.

Samhällets vibrerande strängar

Photo by jromie0924 on Foter.com / CC BY-ND

Personlig integritet är något som det talas om ofta, men som samtidigt är oerhört svårt att få grepp om. Vad är det och varför är det viktigt? Vanligast är att integritet nämns mer eller mindre som en bisats i ett resonemang om varför övervakning är farligt. Men om man istället vänder lite på perspektiven och fokuserar på varför integriteten är viktig? I det här fallet är definitionen av integritet är kort och gott privatliv, och rätten därtill.

För att förstå varför integritet är viktigt måste man sätta det i samband med våra opinionsfriheter; yttrandefrihet, tryckfrihet, åsiktsfrihet. Lägg därtill också religionsfrihet, föreningshemlighet, mötesfrihet, budbärarimmunitet, brevhemlighet, med mera. Det är i koppling till dessa olika principer som integriteten är viktig.

För utan rätten till ett privatliv där statens olika företrädare såväl som andra aktörer saknar insyn faller i stort sett alla ovan nämnda principer. För hur kan vi hävda brevhemlighet om staten läser vår post? Hur kan vi hävda föreningshemlighet om staten utan större ansträngning kan titta på våra medlemskort, eller mötesfrihet om staten ständigt kan kontrollera var vi befinner oss? Och hur ska vi kunna hävda åsikts-, religions-, eller ens yttrandefrihet om staten kartläggningar alltid kan tala om vad vi tycker?

För åsiktsfrihet är inte bara friheten att ha en åsikt, utan också friheten att hålla den för sig själv. Och yttrandefrihet är inte bara friheten att yttra sig utan också friheten att låta bli. Vad vi uttrycker i det privata är inte nödvändigtvis vad vi är beredda att stå för offentligt, och det på goda grunder. I privata samtal prövar och omprövar vi våra åsikter, slipar våra argument och lär oss av varandra så att vi kanske en dag känner oss redo att även i det offentliga utnyttja våra opinionsfriheter. Tar vi bort möjligheten att prata ostört tar vi också bort grogrunden för opinionsbildning, och med det tar vi också bort ett av demokratins fundament.

De idéer som slutligen blir ideologi och politik uppstår inte ur tomma intet. Icke heller är de resultatet av en enskild tänkare som suttit på sin kammare och klurat. De är resultatet av tusen och åter tusen kommunikationer mellan människor, ett ständigt och oöverskådligt utbytande av tankar. Dessa kommunikationer är det demokratiska samhällets vibrerande strängar.

Det finns förstås många andra goda skäl till varför rätten till privatliv är viktig, men ur ett demokratiskt perspektiv ser det ut så här. Om människor inte känner sig säkra på att de kan kommunicera ostört kommer vissa tankar aldrig att kommuniceras alls. Då slutar stora delar av demokratins strängar att vibrera, och kvar blir bara en handfull godkända toner. En likriktning. En majoritetens diktatur. Ett stagnerat samhälle där förändring blir omöjligt.

Därför är såväl integritet som opinionsfriheterna centrala för demokratins välmående. Det största hotet mot demokratin är inte statskupper eller yttre hot, utan medborgarnas tystnad.


Andra bloggar om: , ,

Sverige är inte Ukraina

Photo by Riccardo Palazzani – Italy on Foter.com / CC BY-NC-SA

Som jag skrev häromdagen hjälper det föga att vifta med DDR och liknande skräckexempel när man pratar om övervakningssamhället eftersom gemene man är övertygad om att det inte kan hända här. Vi är en del av västvärlden och öst och väst är så väsensskilt åt att inga exempel från öst har bäring i vår debatt. Sverige är ju inte Ukraina, som Fredrick Federley mycket observant påtalade i en debattartikel tidigare i år. Detta trots att ländernas respektive fotbollslandslag spelar i förvirrande lika dräkter och att det finns en by i Ukraina som heter Gammelsvenskby. Inga nysvenskar där inte!

Nu är det förvisso så att DDR inte alltid var DDR, och Nazityskland var inte Nazityskland när börskraschen inträffade 1929. Av just Tyskland kan man lära sig att det svänger fort; från imperieambitioner och världskrig via ekonomisk depression till Weimarrepublikens öppna demokrati och hoppfullhet till ytterligare en ekonomisk depression, nya imperieambitioner och världskrig, än mer elände och en delning av landet, till en återförening, demokrati och på nytt en ekonomisk stormakt. Tyskland har verkligen slitits mellan hopp och förtvivlan. Men det biter liksom inte heller. För på något sätt ser vi Tyskland som en del av västvärlden idag, men när vi blickar bakåt gör vi det inte. Därför väger även det lätt. Sverige är ju inte Ukraina, och inte är det Tyskland heller.

Inte heller exempel ur vår egen historia tycks bita. Det är svårare att förklara, men det kan bero på att folk i allmänhet inte kan sin egen historia. Vilket i sin tur beror på att vi inte lär ut den i skolorna. Vi pratar inte om att Sverige stod på randen till en revolution 1917, eller varför. Vi nämner förvisso skotten i Ådalen -31, men någon djupare förklaring än strejk ges inte. Möjligen stod vi och vacklade på randen till en revolution då med. Vi nämner rasbiologiska institutet lite i förbigående, men inte att man var det första av sitt slag i världen eller att man ägnade sig åt omfattande tvångssteriliseringar av människor. Vi pratar inte om behandlingen av samer, eller lappar som det hette då. Vi pratar inte om interneringslägren av diverse politiskt misshagliga typer under andra världskriget eller att en av de högst administrativt ansvariga för dessa läger var en viss Tage Erlander.

Men allt det här är ju så länge sedan. Det var andra tider. Vi skakar på huvudet åt det, som vore dåtidens Sverige en avlägsen släkting från landet som inte visste bättre, säkra på att vi idag är så upplysta att vi står över dylika dumheter. Precis som man i alla tider alltid har trott. Sverige är inte Ukraina. Sverige är inte ens Sverige.

Inte heller pratar vi särskilt mycket om det Sverige vi hade under kalla kriget. Vi ser idag Sverige som en självklar del av väst, men för inte så länge sedan var det inte alls självklart. Vi hade ett system som, förmodligen med fog, ansågs socialistiskt av många andra västländer. Själva kallade vi det i sann Landet Lagom-anda för ”blandekonomi”, vilket alltså då skulle vara en kompromiss mellan planekonomi och marknadsekonomi. (I praktiken är förstås i stort sett alla länder blandekonomier i någon utsträckning) Ungefär som vi var ”neutrala” både under andra världskriget och under kalla kriget. När den faktiska muren i Berlin föll, och med den den symboliska muren mellan öst och väst, hade Sverige väldigt svårt att veta på vilken fot vi skulle stå. Å ena sidan var det ju bra att folk hade vunnit sin frihet, kastat ut tyrannerna och rört sig mot demokrati, men å andra sidan kan ju stabiliteten i världen rubbas och så.

Det är under detta kalla krig som IB-affären dyker upp. Nu pratar vi inte längre saker som skett under extraordinära situationer såsom en ekonomisk depression eller ett brinnande världskrig, eller så långt bak i tiden så att folk var sådär gulligt oförstående. Vi pratar 70-tal. Det var nämligen 1973 som Peter Bratt och Jan Guillou avslöjade IB:s verksamhet, som enligt avslöjande var så hemlig att inte ens riksdagen kände till att byrån existerade och som bland annat innefattade åsiktsregistrering. I början av året efter dömdes de båda journalisterna för spioneri. Både Bratt och Guillou har senare uttryckt att skälet till att IB-affären alls blev en ”affär” var just det faktum att de båda dömdes för sina avslöjanden, och att själva avslöjandet i sig inte rörde upp särskilt mycket känslor. Tydligen visste folk redan 1973 att Sverige inte är Ukraina.

Frågan är emellertid vad staten lärde sig av IB-affären? Att sluta spionera på sina egna medborgare och att inte ägna sig åt åsiktsregistrering, eller att låta bli att fängsla de som avslöjar dylikt? Och vilken läxa lärde sig medierna?

Fundera på det. Fundera också på vad som hände när det avslöjades att FRA ägnade sig åt att lyssna i kabel på ett sätt som var olagligt tills dess att FRA-lagen gjorde det lagligt. Fundera på vad som hände när det avslöjades att FRA gång på gång fått anmärkningar för brister i sin hantering av personuppgifter. Fundera på vad som hände när det avslöjades att Säpo i tio års tid brutit mot lagen för att man slarvat med att städa bort sekundär information som man liksom fått med ”på köpet” när man spanar på någon. Eller slarvat förresten, i vissa fall visade det sig att systemet där man lagrade informationen helt saknade en funktion för att radera den! Fundera på vad som har hänt när vi nyligen, mycket tack vare Edward Snowden, fått ytterligare indikationer på det vi misstänkte från början; att FRA-lagen var ett beställningsjobb från amerikanskt håll, eller att Sverige är en viktig kugge i det västliga underrättelseväsendets ambition att bottentråla hela världens kommunikationsvägar på information.

Sverige är inte Ukraina. Sverige är inte heller Tyskland eller något annat land. Sverige är Sverige och inget land är immunt. Inget land existerar i ett vakuum. Vi vet inte vem som styr imorgon och bör därför vara försiktiga med vilka verktyg vi förser dem med. Med tanke på vad vi nu vet om FRA-lagens skapande – är vi ens säkra på vem som styr idag?


Andra bloggar om: , , , intressant?

Detta är också Sverige (repris)

Photo by Let Ideas Compete on Foter.com / CC BY-NC-ND

Som barn växte jag upp i övertygelsen att Sverige är det bästa landet i världen. Jag är ingalunda unik i det avseendet; detsamma gäller sannolikt de flesta i min generation. Säkert i mina föräldrars generation också. Och det har alltid funnit mycket som talat för att det är sant. Vi har gått i skola utan att behöva betala för vare sig utbildningsmaterial eller lunch. När vi blivit sjuka har vi fått vård utan att det kostat oss annat än en symbolisk summa för läkarbesöket och eventuellt en subventionerad kostnad för läkemedel. Den uteblivna lönen under sjukskrivningen har till största del kompenserats, och allt detta i stort sett automagiskt. Vi har detta skydd utan att behöva tänka på det, utan att behöva teckna försäkring eller förhandla oss till det hos arbetsgivaren.

Affärerna har alltid varit fulla med mat. Vi har aldrig behövt köa för i timmar i hopp om att få tag i en limpa, aldrig behövt gå och lägga oss hungriga, aldrig behövt spä ut mjölet. Det sistnämnda gör bagerierna åt oss och vi betalar lite extra för fiberberikningen.

Vi har ynnesten att se rösträtt och yttrandefrihet som lika självklart som det rena vatten som flödar ur våra kranar. Vi har aldrig behövt kämpa för något av det. Vi har varit väl omhändertagna.

Detta är Sverige och vi har all anledning att vara tacksamma över att ha växt upp här.

Men: Sverige är också landet som ägnade sig åt omfattande åsiktsregistrering i den så kallade IB-affären. Sverige är landet som internerade oskyldiga människor i läger under andra världskriget. Sverige är landet med rasbiologiska institutet. Sverige är landet som tvångssteriliserade sinnessvaga. Sverige är landet som behandlade samer (eller “lappar” som det hette) som andra klassens invånare. Sverige är landet som satte in militär mot strejkande gruvarbetare i Ådalen 1931 – en händelse som än idag till vissa delar är hemligstämplad. Sverige är landet där homosexualitet klassades som en sjukdom fram till 70-talet.

Det förhållandevis goda och omhändertagande Sverige vi har idag har inte tillkommit av sig självt. Det har skapats därför att modiga människor med en stark vilja att skapa något bättre har ställt sig på barrikaderna, bildligt eller bokstavligt, och kämpat för sina rättigheter.

Det här får vi inte lära oss i skolan. Det här är ingenting som präntas in i oss från barnsben, till skillnad från den första delen. Det är förvisso inte svårt att förstå – det är knappast något att känna någon stolthet över. Men bristen på kunskap om att staten inte bara är omhändertagande och god, utan också kan vara bestraffande och ond är farlig. Farlig därför att det ger en felaktig bild, som i sin tur leder till en tro på att staten automatiskt är god. Och därför är det ju ofarligt alldeles oavsett hur stora befogenheter staten tar sig – det skulle ju ändå aldrig användas annat än i goda syften, eller hur?

Ta en titt på listan igen. Känner du dig trygg med att överlåta all makt till en stat med ovanstående meritlista? Är du så övertygad om att det aldrig kommer att missbrukas? Är du säker på att dina egna åsikter och kontaktnät är så fläckfria att du aldrig kommer att råka illa ut, och även om du är det – känner du inte det minsta oro för att andra hyggliga människor inte kommer att hamna i kläm?


Andra bloggar om: , ,

COINTELPRO

Photo by Saint Iscariot on Foter.com / CC BY-NC-SA

Om det inte hjälper att peka mot skräckexempel i öst, för Sverige är ju inte Ukraina, och inte heller på vår egen historia, för Sverige är tydligen inte Sverige heller, då får man rikta blickarna västerut och mot något Sverige i mångt och mycket identifierar sig med: USA. Vi konsumerar kopiösa mängder amerikansk kultur i det här landet. Så till den milda grad att svensken sannolikt kan mer om det amerikanska rättsväsendet än om det svenska. Med den mängden kulturintryck är det heller inte konstigt om man känner en stark samhörighet med USA. Land of the free, drömmarnas land med sina oändliga möjligheter, eller i alla fall myten därom, med sin berömda konstitution och sina liberala ideal. Nog är det väl något att se upp till?

Mjo. Om nationen förmådde leva upp till dem. Men saken är den att kommunismens apologeter alltid försvar sin ideologi med att Sovjet inte var riktig kommunism. Inte Kina, DDR, Kuba eller något annat land heller för den delen. Riktig kommunism har nog aldrig tagits i bruk. Om detta kan man syrligt tänka att det kanske betyder att det inte fungerar, om man vill, men ska man vara rättvis så krävs det rejäla mängder vaselin och våld för att klämma in Onkel Sam i den liberala kostym han bär vid högtidliga tillfällen. Den sitter illa och det knakar ordentligt i de principer som håller ihop den.

Den åttonde mars 1971 riktades hela USA:s uppmärksamhet mot teveapparaterna där Muhammed Ali och Joe Frazier gick en femton ronder lång tungviktsmatch i boxning. En match som kom att dubbas till ”the fight of the century”. Samtidigt som rampljuset riktades mot de två boxarna i Madison Square Garden, New York, NY, passade en aktivistgrupp på att genomföra en fräck kupp i småstaden Media, Pennsylvania, ett par mil väster om Philadelphia. Där bröt man sig in ett lokalt FBI-kontor och stal tusentals dokument som man senare skickade till diverse redaktioner över hela nationen. Det dokumenten avslöjade var inget mindre än en monumental övervakningsskandal.

COINTELPRO, som är en akronym för Counter Intelligence Program, var ett program som FBI skapat för att övervaka, infiltrera, disskreditera och störa diverse politiska rörelser inom landet. Programmet pågick mellan 1956 och dess avslöjande 1971, men den här typen av arbete var inget nytt för FBI och har i någon utsträckning pågått sedan organisationen grundades 1908, då under förkortningen BOI (Bureau of Investigation).

Så vad ägnade sig COINTELPRO åt då? Dokumenten visade att man ägnade tonvikten av sin verksamhet åt diverse vänstergrupper och medborgarrättsrörelser. Studenter, Vietnamrörelsen, feminister, förkämpar för svartas rättigheter, miljöaktivister, exilkubaner. Alla var de måltavlor för COINTEPRO. Man uppskattar att dessa olika rörelser upptog cirka 85% av COINTELPROs resurser. De övriga 15 riktades mot vita hatgrupper, främst då Ku Klux Klan.

Att fördelningen såg ut så ska antagligen ses i ljuset av den kommunistskräck som tog ett stadigt grepp om USA under fyrtio- och femtiotalet då McCarthyismen härskade och många människor, utan att ha begått något brottsligt, utsattes för aggressiva kartläggningar och förhör, både av tillsatta kommittéer och av sina arbetsgivare. Hundratals kastades i fängelse. Man beräknar att över tiotusen förlorade sina jobb. Enbart för att antas vara kommunister. Eller homosexuella. ”Sexuella perversioner” var inte heller något McCarthyismen såg på med blida ögon. Visst, några av de som stämplades var också kommunister, men det stora flertalet stämplades på mycket lösa grunder, och hur som helst inte i position att göra nationen någon skada.

Nu kan vän av ordning invända att det väl knappast kan vara olagligt att vara kommunist? Nej, man kan tycka det. Men i augusti 1954 skrev president Dwight D. Eisenhower under Communist Control Act som faktiskt kriminaliserade USA:s kommunistparti samt medlemskap däri. Communist Control Act har för övrigt den längre titeln ”An Act to outlaw the Communist Party, to prohibit members of Communist organizations from serving in certain representative capacities, and for other purposes.” And for other purposes… Där har vi en gummiparagraf som heter duga.

Att COINTELPRO dyker upp i kölvattnet av röda skräcken 1956 är således inte alls ologiskt, men det gör det sannerligen inte korrekt. Programmet bryter mot konstitutionen på ett antal punkter och använde metoder som, enligt en utredning av the Select Committee to Study Governmental Operations with Respect to Intelligence Activities of the United States Senate (lyckligtvis vanligen hänvisad till som the Church Committee), ”inte skulle tolereras i ett demokratiskt samhälle en om alla måltavlor hade varit inblandade i våldsbrott [min översättning]”. The Church Committees utredning pekade också på att arbetssättet hade förekommit åtminstone sedan första världskriget då somliga stämplades som anarkister och revolutionärer och samlades ihop för att deporteras. Man kan tänka sig att många av dessa var fackliga organisatörer.

COINTELPRO blev med tiden alltmer fokuserad på medborgarrättsrörelsen och därför svarta aktivister. I ett memo från J. Edgar Hoover 1956 klassar man om svarta ledare för att kunna inkludera dem i COINTELPROs övervakning med motiveringen att medborgarrättsrörelsen infiltrerats av kommunister. Man använde posttjänstemän och växeloperatörer för att spionera på svarta studenter och aktivistgrupper. Även Martin Luther King Jr stod under COINTELPROs bevakning. Efter Washingtonmarchen 1963 pekade Hoover ut King som en huvudmåltavla, och den ansvarige agenten för COINTELPRO, William C. Sullivan, skrev:

In the light of King’s powerful demagogic speech. . . . We must mark him now, if we have not done so before, as the most dangerous Negro of the future in this nation from the standpoint of communism, the Negro, and national security.

Även Svarta Pantrarna stod förstås under COINTELPROs bevakning, och mer än så. Det finns starka indikationer på att FBI konspirerade med lokal polis för att trakassera pantrar med upprepade husrannsakningar på vaga grunder. Provokationer som kom att leda till att ett antal pantrar dödades av polis. Att ”sätta dit” svarta militanta ledare var en närbesläktad metod som också tros ha använts i flera fall. Till exempel i fallet med Svarta Panter-ledaren Elmer Pratt som satt inlåst i 27 år för mord innan en domstol i Kalifornien hävde den fällande domen. Inför rätten vittnade en FBI-agent om att han trodde att Pratt blivit ditsatt därför att både FBI och Los Angeles-polisen visste att han inte var på plats när det mord han fälldes för begicks.

Det finns mycket mer att gräva i vad gäller COINTELPRO, men det är uppenbart att man systematiskt och i omfattande skala ägnat sig åt att övervaka och kartlägga människor på grund av deras politiska övertygelser, och därtill inte heller dragit sig för att aktivt involvera sig genom desinformation och trakasserier samt att missbruka rättssystemet för att skaffa undan människor man finner obekväma. Och även om COINTELPRO officiellt avslutades i april 1971 finns det indikationer på att FBI fortfarande ägnar sig åt liknande metoder. Och även om dessa indikationer skulle vara isolerade fall, överdrifter och rena falskanklagelser så är organisationens trovärdighet naggad i kanten. För hur ska man kunna lita på att dylika metoder inte längre används? Hur vet man att man inte bara slutade skriva ner sina konstitutionsvidriga förehavanden och förvara dem i arkiv som aktivister kan bryta sig in i?

Exemplet COINTELPRO belyser ett annat problem med övervakningsivern också: För om nu COINTELPRO var så bra och hade koll på läget, hur kommer det sig då att en vänstergrupp kunde bildas, planera och utföra ett inbrott hos FBI själva och stjäla bevis för COINTELPROs själva existens utan att FBI uppenbarligen hade en aning om det?


Andra bloggar om: , , , , , intressant?

Grå eminenser

Photo by Simon Hadleigh-Sparks on Foter.com / CC BY-NC-ND

I takt med att underrättelseverksamhetens möjligheter att slentrianmässigt samla in all möjlig delikat information om människor måste man på allvar ställa sig frågan vem det egentligen är som bestämmer. Information är som bekant makt, och rådatat sitter underrättelsetjänsterna på. Det finns åtminstone två sätt på vilket detta leder till en maktförskjutning.

Det ena är informationen som de folkvalda har att agera på. En del av den informationen kommer från underrättelseverksamheten. Det kan handla om hot mot rikets säkerhet, om läget i världen, potentiella konflikter och oroshärdar. Folkvalda politiker kan inte vara experter på allt och har inte möjlighet att sätta sig in i alla detaljer. Således har de att lita på sina tjänstemän, de grå eminenserna på departementen. De icke folkvalda. Det gör i sin tur att oavsett vilken majoritet som röstas fram och vilken konstellation som bildar regering så sitter samma fåglar och viskar i dess öron. Det är naturligtvis inte rimligt att byta ut hela infrastrukturen av tjänstemän varje gång det varit val, men när vi nu tummar på offentlighetsprincipen blir det allt svårare att veta vilken information som ligger till grund för politiska beslut. I synnerhet också som delar av informationen är känslig. Därmed har en regering, oavsett färg, inte mycket annat att göra än att lita på tjänstemännen. Det säger man dessutom rakt ut när man konfronterats med uppgifter om att FRA prickats för att de bryter mot lagen. Ju mer bottentrålning underrättelsetjänsten tillåts ägna sig åt, desto större tillit har de folkvalda också till att underrättelsetjänsten vet allt som är värt att veta, och desto större blir således också dess makt.

Det andra är potentialen för utpressning eller åtminstone möjligheten att på ett tidigt stadium gallra bort en kandidat som uppfattas som riskabel. Jag påstår inte att sådant förekommer, men för att ta ett exempel: Delar av COINTELPRO, som jag nämnde i en tidigare artikel, auktoriserades av Robert F. Kennedy. Det visade sig att Kennedy själv stod under COINTELPROs bevakning. Det betyder inte automatiskt att något fuffens förekom, men såvida inte RFK var det vita fåret i Kennedy-klanen så hade han något att dölja, och hade han något att dölja så visste antagligen FBI det. Så om han hade ogillat programmet, hade han vågat sänka det? Rykten har alltid gjort gällande att FBI-chefen J Edgar Hoover hade personliga akter på höga politiker och företagsledare som han kunde använda om det skulle behövas. Mig veterligen har det aldrig verifierats att så är fallet, men bara misstanken om att så var fallet bör rimligen ha fått dåtidens folkvalda att tänka sig för två gånger innan de trotsade honom. Och i takt med att möjligheten att samla in information ökar, desto mer av den sortens försiktighet måste de folkvalda också iakta. Det vore nämligen naivt att tro att underrättelseväsendet inte har koll på individer i eller på väg till framträdande positioner.

Underrättelsetjänster vill ha stabilitet. Det är lite dess syfte, att se till att inget gungar båten. En alltför radikal kandidat som skulle riskera att störa den rådande ordningen eller nationens goda relationer med omvärlden är givetvis inget man önskar sig. Det betyder inte på något sätt att man agerar på det, det är inte det jag påstår. Jag menar bara att blotta misstanken kan göra politiker mer försiktiga och bidra till att driva dem in i mittens rike. För att ta sig till toppen i den folkvalda kretsen måste man vara godkänd av de icke folkvalda grå eminenserna. Och de enda politiker vi skulle kunna rösta fram och vara säkra på att de inte är bakbundna av hållhakar orsakade av egna klavertramp är antingen sådana som är vita som snö, hur vi nu ska kunna vara säkra på det, eller sådana som är så hårdhudade att skandalisering inte biter på dem. Båda varianterna känns som ganska obehagliga, robotliknande personligheter.

Återigen: Jag påstår inte på något sätt att något av ovanstående i form av vad man på nyspråk skulle kunna kalla ”förstärkt rådgivning” förekommer, men man bör åtminstone tänka sig att det kan hända. Grå eminenser är inte bundna av ideologi. Grå eminenser verkar i skuggorna och knyter osynliga nätverk över nationsgränserna. Vi har ingen insyn i vilka överenskommelser som träffas parallellt med de folkvaldas officiella möten.

Vi vet genom exempel att underrättelseväsendet uppfattar allting som utmanar den nuvarande ordningen som suspekt och inte drar sig för att motarbeta det. Det har förekommit i öst där Stasi med ett omfattande angiverisystem och en paranoid övervakningsapparatur såg till att hålla folk på mattan. Det har förekommit i väst där FBI med sitt COINTELPRO övervakat och aktivt motarbetat oliktänkande. Vi vet genom IB-affären att registrering av politiska åskådningar skett även i Sverige. Det finns ingen anledning att förutsätta att det inte förekommer fortfarande, när möjligheterna att samla in och analysera informationen är större än någonsin. Och allt detta lägger sig som en våt filt över samtalet. Och så länge man gör sitt jobb, håller käft och inte vinglar alltför mycket i den smala åsiktskorridoren så är det inte ett problem. Om din mest kontroversiella åsikt är att fel låt vann så lär det inte vara ett problem för dig. Men om du istället är en jobbig jävel som envisas med att tänka själv, exercera dina fri- och rättigheter och önskar förändringar i samhällets normer, då lär du stöta på patrull.

Betänk att alla förändringar av samhällets konventioner en gång i tiden har setts som omöjliga och radikala och trots det har drivits på av människor som vägrat rättat sig i ledet. Utan sådana människor hade homosexualitet fortfarande varit olagligt, slaveri fortfarande lagligt och kvinnor hade inte haft rösträtt. Föreställ er att kyrkan under upplysningstiden hade haft samma möjligheter att samla in och analysera information som underrättelseväsendet har idag. Hur många av dåtidens föreställningar om tingens ordning hade då varit möjliga att förändra?

Staten är inte god. Staten uppfattas bara som god så länge man håller sig väl med den. Staten är bara god så länge den har råd med det. När det vankas sämre tider och orosmolnen hopar sig står det inte på innan undantagstillstånden införs. Att ge staten så kraftfulla verktyg som vi gör i tron att det aldrig kommer att skada oss därför att staten är god är därför utomordentligt korkat och naivt.


Andra bloggar om: , , , intressant?