Skip to content

Series: påsk

Secundum mea Bombus Ruprestis

Det händer ibland att man kan läsa i media om att någon har hittat något genom att sitta och surfa på världen i Google Earth. Jag brukade tänka att det var lite för bra för att vara sant, men så tänkte jag att om det är sant, då finns det ju massor kvar att upptäcka därute. Så jag tog på mig en fedora, hängde en piska i skärpet och gav mig ut på äventyr. Vad jag hittade kommer att förändra hur vi ser på… allt.

Jag började med att klicka runt lite i djungelområden i Sydostasien i hopp om att finna ett nytt Angkor Wat, men det visade sig hopplöst. Man ser fan inte skogen för alla träd, än mindre några bortglömda städer. Så då begav jag mig till högre mark och letade efter en yeti i Himalaya men det var lika fruktlöst. Så kom jag att tänka på Döda Havsrullarna som ju hittades för inte alltför länge sedan. Det slog mig att det kanske finns mer att hitta mellanöstern, och med Google Earth behöver man ju inte oroa sig för vare sig terrorister eller Natostyrda drönare.

Så jag spanade runt efter grottor och klippskrevor i jakt efter en skriftrulle av något slag, men fann inget. Men just som jag zoomade ut från en klippa och skulle hoppa till nästa fångade mitt öga något som såg konstigt ut. På själva klippan fanns någon form av ojämnheter med en regelbundenhet som inte såg ut att vara skapt av naturen. Jag zoomade in igen och fokuserade på fyndet och insåg att det jag hade funnit var skrift. Någon hade mejslat in något i klippväggen. Jag började panorera i sidled och höjdled och såg att texten fortsatte. När ögonen nu vant sig vid att se mönstret zoomade jag återigen ut och häpnade – hela den sidan av klippan var täckt av text.

Jag fortsatte att hoppa runt bland klipporna i området och såg snart att det fanns massor av ristningar att ta del av. En del korta texter, andra långa, förvånansvärt många var rosa i tonen även om tiden skavt av en del färg, och innehöll ristningar av kobenta streckgubbar med anknäbb och en stor väska över axeln. Fenomenet var helt okänt för mig. Varför alla dessa ristningar på klipporna? Jag ringde den allvetande historikern Harry Dickens som satt inne med svaren.

Det visade sig att för ungefär tvåtusen år sedan då man lärt sig skriva på papyrus och pergament var det fortfarande väldigt dyra material. Således var det bara de välbärgade som kunde teckna ner historier på skriftrullar, och dylikt användes bara för att kommunicera ut sådant som makthavare tyckte att man borde veta. Utgivarna kallades för pergamedier. Men vanligt folk hade också ett behov av att yttra sig och började därför rista in sina budskap på stora stenblock. Det kallades för att ”blocka” och blev under en period något av en folkrörelse som utmanade pergamediernas monopol på sanningen.

Blockosfärens möjlighet att påverka var dock tämligen begränsad. Till skillnad från de portabla pergamenten var stenblock hopplösa att flytta, åtminstone om man hade ett tillräckligt stort stenblock för att få rum med något slags innehåll. Blockarna var därför utlämnade åt att få besökare till sina block, vilket vanligtvis skedde genom att andra block rekommenderade dem. För att råda bot på immobiliteten i blockosfären uppstod så kallade mikroblock som blev särskilt populärt bland dåtidens kändisar och den bildade medelklassen. Den mest kända varianten hette Bitter, från bit som i stenbit. Att bittra gick till som så att man ristade in sitt budskap på en sten som maximalt rymde 140 tecken och kastade det i huvudet på någon. Om någon varit oförsiktig nog att utmana den rådande ordningen var det vanligt förekommande att vederbörande omringades och bittrades till döds. När fenomenet så småningom spred sig även till de illiterata kallades det kort och gott ”stening”, då det inte fanns några budskap ristade. Detta ansågs då barbariskt av medelklassen som istället övergick till att samlas i små grupper och nicka instämmande.

Men även om blockandet innehöll mycket trams och särristningar så kunde man också hitta ett och annat bra block att läsa. Ett av dessa titulerades secundum mea Bombus Ruprestis, vilket antagligen ska betyda ”enligt min stensnylthumla”. Dock menar Google Translate att ”enligt min” kort och gott skulle bli ”In” på latin, vilket antyder att blockaren ifråga inte var någon fena på latin. Blockaren ifråga kallade sig ”Josua”, men det är av allt att döma ett alias och inte samma Josua som kämpade vid Jericho.

Nu var ju problemet att jag inte kan läsa uråldriska, men jag trodde mig ha en lösning. Jag zoomade in där texten började (eller, såvitt jag visste, slutade) så att jag fick en klar bild och tog sedan en skärmdump. Sedan hoppade jag ett steg och tog en ny skärmdump, och på det mödosamma viset hoppade jag igenom hela texten. Därefter använde jag Google Translate för att översätta till svenska. Fiffigt nog har Google Translate en språkidentifierare som själv känner av språket, som visade sig vara arameiska. Bit för bit kunde jag så översätta texten och sätta ihop den och när jag insåg vad jag hade funnit tappade jag hakan. Bokstavligen!

Detta sensationella verk handlar lämpligt nog om de bakomliggande orsakerna till det som utspelade sig på långfredagen och tog enligt blockets tidsstämplar cirka 42 år att skriva ner. Det är som sagt ursprungligen skrivet på arameiska och tämligen ålderdomligt i sin prosa, så jag har tagit mig friheten att skriva om det till en något mer läsbar sammanfattning som kommer att publiceras imorgon.

Photo credit: Singhister / Foter / Creative Commons Attribution-NonCommercial-NoDerivs 2.0 Generic (CC BY-NC-ND 2.0)


Andra bloggar om: , , , , , ,

Långfredagen och den egentliga bakgrunden

Vid den här tiden hade några stora aktörer inom fiskeribranschen framgångsrikt lobbat för förändringar i den så kallade upphavsrätt som dikterade att allt som tas upp ur havet tillhör den som tar upp det. Genom att hävda att varje sorts fisk är väldigt lik sina artfränder fick man igenom att de således är att betrakta som kopior eller plagiat och därför tillhör rätten till exempelvis torsk den som såg till att registrera sig som den första som drog upp en torsk. Innan man drev igenom detta såg man såklart till att registrera alla kända fiskar, vilket snart kom att innebära att den som ville äta fisk var tvungen att köpa den genom upphavsrättsindustrins mellanhänder. Att dra upp en fisk ur havet sågs som stöld, såvida inte fisken var så unik att den inte ansågs vara en kopia eller ett plagiat. I praktiken skulle man således vara tvungen att dra upp ett fullständigt fantasifoster ur djupet för att få rätt till den. Dock inte en sjöjungfru, ty för den händelse att sjöjungfrur faktiskt kunde finnas hade en Waltus Disnus registrerat den.

Snart kom även bröd att omfattas av upphavsrätten genom en luddig skrivelse om att vissa bagare använder havssalt, och det var nu som en och annan började protestera. ”Hur kan bröd omfattas av upphavsrätten?”, undrade man. Folket tappade respekten för lagarna då fisk och bröd blev orimligt dyrt och därtill hade upphavsrätten snabbt blivit så invecklad att den var hopplös att följa. Till exempel dikterade den att man inte fick dela en fisk eller ett bröd med andra, med undantag för familj och nära vänner, utan att närmare definiera vad som ansågs som ”nära vänner”. För att servera fisk och bröd till större sällskap krävdes att man betalade så kallad stim-avgift, och snart kom även den som inte serverade dessa varor att slentrianmässigt tvingas betala stim-avgift. Ett charmigt litet vegetariskt LCHF-hak på Gazaremsan utsattes till exempel för blockad och drevs i konkurs för att ägaren vägrade betala.

I hemmen fortsatte folk att tjuvfiska och bryta sina bröd med vemhelst de ville. Sannolikheten att bli påkommen var ändå såpass liten och upphavsrättsindustrin bedyrade ständigt att den inte var intresserad av de små fiskdelarna. Det var de kommersiella aktörerna man var ute efter, trots att det ideligen dök upp exempel som tydde på motsatsen. Vad folk fångade sin egna små håvar var inte ett bekymmer, det upphavsrättsindustrin främst värnade var de stora fiskarna. Dock hade en snillrik entreprenör listat ut ett sätt som gjorde det möjligt för enskilda att koppla ihop sina håvar till ett större nät, och snart kunde man både fånga och föda upp fisk privat för att dela med varandra, vid sidan av de kommersiella fiskevattnen. Flera sådan fiskerikollektiv uppstod, och det mest kända uppstod i en vik som kallades Tapirbukten för sin unika förekomst av ett uddatåigt hovdjur som annars bara finns i Sydamerikas och Asiens regnskogar.

För upphavsrättsindustrin sågs Tapirbukten som ett förskräckligt hot som till varje pris måste stoppas. Man besökte intensivt hovet och strösslade kungen med myrra. Eller smorde honom med myrra. Vad fan nu myrra är och vad man gör med det. På så sätt fick man gradvis igenom allt fler krav om hårdare tag gentemot fiskdelarna. Samtidigt uppstod något av en rebellrörelse kring Tapirbukten där de mest styvnackade fiskdelarna satte ner foten och sa ”hit men inte längre”. Dessa titulerade sig med stolthet tapirer, och det var ur denna brokiga skara av upprorsmakare som Jesus av Nasaret steg fram som tapirernas talesperson. Han blev ett slags Tapirbuktens ansikte utåt när han delade fisk och bröd med femtusen av sina ”närmaste vänner” vid Tiberias sjö.

Konflikten mellan upphavsrättsindustrin och Tapirbukten blev alltmer infekterad. Upphavsrättsindustrin bildade sin egen underrättelsetjänst under ledning av den vältränade Pontenius Pilates. Bara det faktum att organisationen fick namnet Antitapirbyrån säger en del om hur fokuserade man var på att just tapirerna. Tapirbukten skulle sänkas till varje pris. Översheriff Tomas Bodus förmåddes skicka styrkor till området för att riva sönder alla nät man kunde hitta, oavsett om de tillhörde tapirerna eller legala fiskare. Tapirerna kontrade med att offentligt häckla makten och laga sina nät så fort att upphavsrättsindustrin aldrig ens hann triumfera över det. Näten saboterades på nytt. Då flyttade man hela verksamheten till nästa vik. Denna katt-och-råtta-lek fortgick långt efter att Tapirbuktens faktiska värde egentligen var tämligen utagerat. Liknande nätverk hade redan lagts i diverse vikar och fjorder, men för bägge parter hade Tapirbukten ett symboliskt värde.

I ett desperat försök att en gång för alla sätta stopp för fiskdelandet och tapirernas uppstudsighet greps och dömdes Jesus till slut på så luddiga grunder att det närmast kan betraktas som medhjälp till medhjälp. Och resten vet ni. Törnekrona, korsfästelse och spjutet i sidan som ska ha stötts dit av en synnerligen fiskdelarfientlig och pratglad slagverkare vid namn Larus Ulrikus. Men vad som inte är känt är att namnet långfredag kommer sig av att hela Jerusalem gick man ur huse, tågade till stadshuset där varenda en av dem lämnade en olovligt fångad långa i protest och i sympati med Jesus.

Det hjälpte inte stackars Jesus, men upphavsrätten dog också symboliskt på korset på Långfredagen. Ställda inför det faktum att hela befolkningen öppet visade sitt förakt för lagen fanns det ingen annan möjlighet för kungen och hans hov att sitta kvar än att riva upp upphavsrätten. Pontenius Pilates och Tomas Bodus glömdes bort och hamnade på historiens skrothög, medan minnet av fiskdelaren Jesus firas än idag.

Photo credit: schmeeve / Foter / Creative Commons Attribution-ShareAlike 2.0 Generic (CC BY-SA 2.0)


Andra bloggar om: , , , , , , , intressant?