Skip to content

Etikett: #blogg100

Japaner, japaner

För ungefär ett år sedan snubblade jag över Babymetal för första gången och världen blev aldrig riktigt densamma igen. Babymetal är ett bisarrt (förmodligen till och med med japanska mått mätt) crossoverprojekt som kombinerar trallvänlig flickpop med tung metal. Och bara för att förtydliga: Vi pratar inte om att stoppa in ett mesigt riff och låtsas att det är tufft. Inte heller är det fråga om ett metalband som skriver en lite popigare refräng för att expandera marknaden. Det här är egentligen ganska kompromisslöst där det både är metal och pop. Samtidigt. Och det fungerar, mot alla odds. Nu har bandet släppt sitt debutalbum och recensionen som ges på Daily Dot är underhållande. Det tycks också som att det där med att kombinera tunggung med en nästan löjligt catchy refräng inte var en engångsföreteelse.

Somewhere in Norway there is a metalhead in corpse paint standing in a forest crying tears of blood.

Babymetal utmanar konventionerna. På en metalscen där banden tävlar i hårdhet är det här så kontroversiellt det kan bli. Hårdrock har varit rumsrent rätt länge och de metalband som fortfarande försöker väcka anstöt gör det numera med någon slags äckelestetik som, åtminstone för mig, är obegriplig och stundtals skrattretande. Men metal med småflickor i skoluniform – det är provocerande! Det känns betydligt mer förbjudet att titta på än en typisk death metal-video med diverse odöda och likmaskar. Och när andra death metal-band brölar ut ilska och smärta sjunger Babymetal om hur gott det är med choklad. Gissa vilket som är mest provocerande för ett metalhead.

Det hela är musikaliskt kompetent och därtill väldigt utstuderat. Ingenting lämnas åt slumpen. Babymetal leker mycket medvetet med perceptioner och kulturella betingelser. Genom att skifta den musikaliska och visuella bakgrunden framstår samma söta skolflickor i samma utstyrsel helt olika. När musiken är gladpopig och omgivningen ofarlig är intrycket oskuldsfullt, med ett fluktande inslag av ”det här borde inte vuxna män titta på”. När musiken istället är tung och omgivningen ”farligare” framstår samma söta småflickor plötsligt som tagna ur en skräckfilm. Att sedan bandet bakom tjejerna uppträder i skelettutstyrsel och bjuder på sig själva genom att dansa istället för att bara headbanga är uppfriskande självironiskt. Det är så mycket som är fel, och det är därför det är rätt.

Tvättäkta metalheads borde hata det här. Tvättäkta popsnören likaså. Men för alla oss andra som både gillar tunggung, snygga melodier och självdistans finns det mycket att älska hos Babymetal.


Andra bloggar om: , ,

NHL vet hur man gör en show, och den är lärorik

Ikväll klockan 21 inföll trade deadline i NHL och för oss hängivna är det lilla julafton. Stora julafton är draften. Det är en kväll då hockeyfans runt om i världen sitter klistrade vid Twitter och HFboards med mera och uppdaterar maniskt för att ta del av rykten och faktiska rapporter om övergångar. Varför det är så viktigt att veta det i samma ögonblick som det händer kan man fråga sig, det är ju inte som att vi kan göra något åt det ändå, men ändå sitter man där.

Det här är skillnaden mellan NHL och SHL. I SHL följer man sitt lag, och visst hänger man med på lite rykten under silly season, men det är inte på samma sätt. Det är inte samma action, samma frenesi. NHL har sina två stora datum där det händer grejer; trade deadline där fönstret för övergångar stänger, och draften där framtidens stjärnor ska plockas ur en kull av förväntansfulla artonåringar. Båda dessa tillfällen tillför en dimension som SHL helt enkelt inte har. Det är då General Managers och scouter får vara stjärnor, och miljoner fans diskuterar värdet i övergångar och investeringar i framtiden.

Man kan tycka att det är larvigt, men till skillnad från att bara följa sitt lag på isen finns det massor att lära sig av dylikt. Det handlar om handel, om investering och om att vårda sina tillgångar. Ett bra lag spänner musklerna för att jaga Stanley Cup och behöver investera i en spelare som är bra nu för att nå dit, och byter då framtida tillgångar i form av draftval eller unga spelare till ett lag som inte alls är med i loppet i år. Det finns massor med faktorer att hålla reda på; lagens respektive behov, spelares förmågor och hur de passar in, framtida spelares potential, löner och lönetak. Kort sagt – det är ett ganska komplicerat system.

Förutom att det är lärande så är det underhållande. Fansen tror att de har roligt och i själva verket lär de sig saker.


Andra bloggar om: , ,

Eventuellt att jag har en bokstav

Jag börjar tro att det skvalpar runt en bokstav någonstans i mitt system. Inte så att jag borde ha en diagnos, utan bara en liten bokstav som ligger och lurar i någon avkrok av vänster hjärnhalva. Jag har nämligen väldigt svårt att acceptera att något inte fungerar som det ska. Det gäller inte alltid och det gäller inte överallt, och framför allt yttrar det sig när jag pular med datorer. Kanske för att det är prylar som ska vara logiska. Tidigare har det varit nätverksstrul. Nu är det skrivare.

Det började med att Opassande bad om försökskaniner till ett projekt. Hon ville helt enkelt att folk skulle skriva ut en mall hon skapat för flyers för att veta att det fungerar på diverse olika system. Och jag tänkte att det kan jag väl hjälpa till med, det tar bara två minuter av min tid… Två timmar senare sitter jag och svettas av stresshormon och sliter mitt hår i frustration över att min skrivare fullkomligt vägrar skriva ut dubbelsidigt.

Och jag kan liksom inte släppa det. Jag skulle kunna konstatera att ”nej, det fungerade inte för mig men problemet verkar ligga hos mig så… fuck it”, men nej. För någonting fungerar inte och det stör mig. Det spelar ingen roll att jag klarar mig utan en viss funktion eller att jag kan kringgå problemet. Någonting som ska fungera fungerar inte!

För den som eventuellt begriper sig på skrivare så har jag en Epson Stylus PX720WD och en dator som kör Linux Mint Cinnamon och ja, jag har skrivit ut dubbelsidigt på den förut. Det går. Så varför går det inte? Varför kan jag inte ens välja dubbelsidigt när jag vill skriva ut? Jag har provat med både pdf och vanliga textdokument för att få lite olika program att jobba med, men ingenstans får jag välja dubbelsidigt. På sin höjd kan jag någonstans få hitta en rullist som där ”enkelsidigt” är enda alternativ.

Det mest frustrerande är att jag vet att lösningen är så jävla uppenbar att det a) inte hjälper att googla och b) kommer att bli pinsamt när jag kommer på det. Men just nu vill jag bara att det ska fungera. Inte för att jag behöver det alltså, utan bara för sinnesfriden.


Andra bloggar om: , , ,

Rivningsklot

Ibland hör även jag en popdänga som jag gillar. För någonstans under alla fula artificiella ljud och stönanden kan man ana att det finns bra melodi som därefter producerats sönder. Och ibland händer det så också att någon skalar bort allt det där och plockar fram den där kärnan så att man kan bevisa det. Som i den här versionen av Wrecking Ball. Avskalad musik och påklädda kvinnor. Jag vet, det är helt crazy, men ge det en chans.

I find it interesting that pop songs often becomes better by taking some pop out of it. Tobias Harms


Andra bloggar om: , ,

Crowdfunding tar fram det vackra i handel

DaNieLooP / Foter / CC BY-NC-ND

Johan Norberg skrev nyligen i Expressen om sitt nya bokprojekt som handlar om crowdfunding. Ett bokprojekt som han då mycket pedagogiskt har crowdfundat. Som han själv uttrycker det i artikeln: Put your book where your mouth is. Det är en av flera hyllningar av företeelsen vi har kunnat läsa det senaste året. Jag vill här ta mig tid att berätta lite om det från den andra sidan. Nej, inte om baksidan med företeelsen crowdfunding alltså, utan en hyllning från den betalande sidan.

Att crowdfunding är lysande för den som har en idé och vill ha den finansierad torde redan stå bortom tvivel. Det betyder naturligtvis inte att det fungerar för alla. Någon vinst-varje-gång finns inte. Men helt klart är att det öppnar möjligheter även för den vars idé inte riktigt passar in i mallen just nu, för den som inte har de rätta kontakterna eller för den vars idé är för nischad för en större marknad och därför inte intressant för en vinstintresserad finansiär. För alla dessa varianter och många, många fler är crowdfunding en fantastisk möjlighet. Låt fansen betala i förskott, helt enkelt.

Men det är faktiskt smått fantastiskt även från den andra sidan av transaktionen, och det var det jag tänkte fokusera på. Nu ska jag genast medge att jag inte har varit en fullt så involverad finansiär som jag skulle önska. Dels har inte hushållets ekonomi varit särskilt tillåtande under en period och då är “finansiering av andras idéer” inte främsta prioritet. Dels tar beteenden och köpmönster tid att förändra. Ty även om jag finner crowdfunding vara ett fantastiskt fenomen och vill delta mer, så är det invanda beteende att köpa den färdiga produkten, paketerad och klar.

Dock har jag ändå varit med pyntat in i några olika projekt. Bland annat är jag en av de trehundratjugofem personer som Norberg nämner i sin artikel, som tillsammans bidragit till 170 000 kr. På trettio timmar. Jag var också en av alla de som finansierade ett nytt hem åt Rebecca Vitsmun efter tornadon i Oklahoma förra året. Jag är medfinansiär till en bok som håller på att skrivas om metal i Afrika.

De tre projekten jag nämner här skiljer sig åt på flera olika sätt. I fallet Rebecca Vitsmun så har det mer karaktären av en donation och särskiljer sig inte nämnvärt från klassiska insamlingar som man vanligen förknippar med organisationer som Röda Korset eller Värlsnaturfonden. Det är en gåva, inte en investering, det kräver ingen motprestation. Tekniskt sett köpte jag visserligen en bön av Doug Stanhope med mitt bidrag, men jag skrev till honom att han gärna fick ta en tupplur i mitt namn istället.

De andra två är båda bokprojekt, men är ändå mycket olika. Johan Norberg är trots allt en etablerad författare och debattör med tämligen hög profil. Hans bok kommer att säljas och marknadsföras av ett bokförlag och sannolikheten är stor att det kommer att säga ka-ching på bägge parters bankkonton. Heavy Metal Africa är däremot ett typiskt sådant nischat projekt som man kan anta är svårt att få ett etablerat förlag att nappa på. Men genom att försöka hitta “köparna” redan innan boken är skriven är det ändå möjligt för Edward Banchs att finansiera skrivandet och få sin bok producerad. Som finansiär är det framför allt det projektet jag känner särskilt stolthet och tillfredställelse i att vara med och bidra till.

Det är här skillnaden uppstår mellan att vara finansiär och köpare. Mellan att bara köpa något och att aktivt bidra till att någonting skapas. Crowdfunding tar oss på sätt och vis tillbaka ett par steg i utvecklingen, där köpare och säljare återigen möts direkt på marknaden och förhandlar om priset, utan en kedja av mellanhänder som alla vill ha sin del av kakan. Skillnaden är att marknaden blivit oändligt mycket större, vilket möjliggör mycket smalare projekt än tidigare. Om jag vill skriva en bok om något som bara intresserar tio personer i världen så är det idag möjligt att hitta de tio personerna och få hjälp med finansiering. Tidigare hade dessa tio personer varit tvungna att bo i mitt närområde, och vad är oddsen för det?

När handel diskuteras i olika sammanhang målas det ofta upp en bild av producenter som något slags utsugande parasit och konsumenter som byten. Det beror säkert ofta på att producenter tar sig skepnaden av ansiktslösa korporationer. Men i dessa ansiktslösa korporationer finns det människor med idéer som behöver finansiering, teknologi och know-how för att förverkligas, marknadsföring och distribution för att nå framgång. När allt detta skalas bort handlar det bara om någon som har en idé, och någon som är villig att betala för den, och båda tjänar något på transaktionen.

Handel är i grunden något fint, och crowdfunding kan hjälpa oss att se det. Crowdfunding tar fram det vackra i handel, även från köparens sida. För, som Johan Norberg skriver i det avslutande stycket i sin artikel: ”Jag kanske går omkring i ett romantiskt töcken, men det känns som att jag därmed kommer närmare mina läsare”. Det är så det upplevs från min sida av transaktionen också.


Andra bloggar om: ,

Hakar på #blogg100

Blogg100 - Ett inlägg om dagen i 100 dagarMina motiv till att haka på Blogg 100 när det nu sparkar igång för tredje gången är nog ganska mycket de samma som varför Fredrik Wass tog initiativet första gången – att helt enkelt hålla liv i en blogg. Att skaka av sig lite skrivkramp.

Jag vet att jag tidigare gjort några försök att blogga dagligen under en period, och alltid misslyckats. Men då har mina ambitioner alltid varit att hålla ett tema, och problemet med det är att jag helt enkelt tröttnar på temat längs vägen. Efter några poster är ämnet uttömt och inspirationen borta. Blogg 100 är annorlunda. Det handlar, kort och gott, bara om att publicera något varje dag. Oavsett hur litet det är.

Och jag tror att det är lite av en nyckel. Dels handlar det förstås om att ge sig själv tidspress och lära sig att leverera, men det handlar lika mycket om att släppa på ambitionerna och frigöra sig från prestationsångesten. Varje enskild post måste inte vara ett mästerverk. Det är okej att bara skriva av sig den där tanken man vill dela med sig av, även om man inte har tänkt den färdigt. Bara för att sätta ribban så tänker jag låta den här första bloggposten i experimentet bara sluta, utan någon avslutande poäng eller avrundning. Bara för att jag hatar det. Det är som att avsluta en ackordföljd på dominanten istället för tonikan, eller nynna ”do-re-mi-fa-so-la-ti”…

Det finns en annan relevant poäng med Blogg 100 också. Bloggen är en fantastisk plattform och ett kraftfullt verktyg. Men den bloggboom vi såg för några år sedan har klingat av i takt med att vi allt mer fokuserat på andra sociala medier, främst då Twitter och Facebook, men även G+ och diverse annat. Det är där vi kastar ut tankar, idéer och rent trams och bloggen blir då bara för de mer djuplodande, analytiska texterna som vi (åtminstone jag) aldrig kommer till för att ovan nämnda flöde är mer lättillgängligt. Effekten blir att jag både läser och skriver mindre blogg.

Det tråkiga med en sådan utveckling är att vi låser in oss på andras plattformar istället för att bygga våra egna. Vi gör oss åsiktslivegna då vi lämnar ut oss till tredje parts regelverk och välvilja istället för att luta oss mot den lagstadgade yttrandefrihet vi åtnjuter enligt lag. Plus att diskussionerna blir fragmenterade, för när man väl lyckats krysta ur sig en bloggpost kommenteras den av någon på Facebook och någon annan på Twitter, och dessutom delar andra den vidare i de olika nätverken där de i sin tur kommenteras, men få kommenterar på själva bloggen.


Andra bloggar om: , ,