Skip to content

Enligt Min Humla Posts

Nätkärlek

Som ni vet är jag en vän av internet och blir emellanåt frustrerad över hur diverse debattörer gärna vill svartmåla det med ständigt tjat om näthat och mobbning. Vilket förstås förekommer och inte på något sätt ska förringas, men bilden blir ständigt skev eftersom man glömmer att rapportera om allt fantastiskt som också förekommer. Väldigt enkelt kan det sammanfattas så här: De teknologiska framstegen har medfört att kommunikationen förenklats genom att överbrygga avstånden. Detta medför givetvis att det är lättare att meddela sitt hat till någon. Förr var man tvungen att ta sin gåspenna, formulera sin ilska på ett papper, stoppa i ett kuvert, köpa frimärke, slicka ihop allting och ta en promenad till brevlådan. Chansen finns att man hinner kyla av sig under något av dessa steg. Nu kan man avreagera sig pronto. Detta resulterar i rena skitstormar emellanåt, och det är åt helvete. Men samma teknologiska framsteg gör också att människor en masse kan sluta upp och stötta en sak. Eller en person. Någon de aldrig har träffat eller har en relation till. Som Kade i Newfoundland and Labrador.

Kade fyllde 11 den andra november. Han hade bjudit in folk till en födelsedagsfest men ingen av hans inbjudna vänner kom. Så dagen efter skrev hans pappa Jason en tweet om detta för att ventilera. Bifogat i tweeten är en bild på Kade i en Toronto Maple Leafs-tröja och poserande framför en tårta som är dekorerad med spelarna John Tavares och Mitch Marner. Vi får väl anta att dessa två är Kades idoler. Pappa Jason pingar nämnda Marner och Tavares samt Maple Leafs twitterkonto och ber dem att, om de har en minut över, skicka en födelsedagshälsning till Kade som plåster på såren. Det som hände sedan är internet när det är som bäst.

Tweeten har i skrivande stund nästan 51 000 svar. Den har retweetats närmare 25 000 gånger och har 172 000 likes. Till en början är det en del hockeysupportrar (mestadels Leafs-fan kan man anta) och andra som svarar, men snabbt sprider sig tweeten. Först genom NHL:s nervsystem och gratulationerna strömmar in från fans till alla möjliga lag i alla möjliga städer; Chicago, Montreal, Detroit. Buffalo Beauts, som representerar Buffalo i National Women’s Hockey League, lovar att bjuda Kade på hockey om familjen kommer på besök. NHL:s All Star MVP 2016 John Scott förlåter ödmjukt Kade för att han själv inte är med på tårtan.

Till slut räcker inte hockeynätverket till så tweeten exploderar det ut till resten av världen. Bland kommentarerna hittar vi Mark Hamill, Ben Stiller och Justin Trudeau. Gratulationerna kommer från Sydafrika, från Mexiko och från Sverige. Det viktiga är inte namnen på alla som kommenterar, även om det är lite extra coolt när diverse kändisar droppar in. Det som spelar roll här är själva volymen och spridningen. Alla tusentals människor som tar sig tid att skicka en hälsning till en kille i Newfoundland and Labrador som blev ensam med sin tårta. Själva viljan att göra något. Alla som berättar om hur de själva varit med om liknande och vill berätta att det blir bättre.

51 000 människor bestämde sig, utan samordning och utan någon som helst plan, att göra någonting. Detta, mina vänner, är internet. Det är mänskligt, det är kaotiskt och det är fantastiskt.


Photo on Foter.com

Framsteg

Det dök upp en bild i mitt flöde som vill skoja till det om dagens politiska läge. För syntolkning: Bildens övre halva föreställer Josef Stalin, Franklin D. Roosevelt och Winston Churchill från ett gemensamt möte, kanske från Jaltakonferensen 1945. Bildens nedre halva är i sin tur tre olika bilder; Vladimir Putin i bar överkropp på en häst, Donald Trump när han hånar en journalist och slutligen drängen Alfred från Emil i Lönneberga som ser ut att vara lite extra glad i hatten. Det kan eventuellt också vara Boris Johnson. Texten i bildkompositionen lyder ”How did the world go from this… to this???”

Det korta svaret på det är: Framsteg.

Det lite längre svaret är att jag menar allvar och att man inte ska döma hunden efter håren. Låt oss ta en närmare titt på herrarna i den översta delen av bilden.

Josef Stalin, mannen med tidernas präktigaste mustasch, är också en av tidernas vidrigaste massmördare och tyrann. Det finns liksom inget sätt att försköna det. Under Stalins tid som diktator i Sovjetunionen var han ytterst ansvarig för att miljoner Sovjetmedborgare mördades. Hans utrensningar av kulaker, i den ursprungliga betydelsen ”storbönder” men i praktiken varenda politisk motståndare eller stackare som råkade komma i vägen för Stalins paranoida nycker, skickades till Gulag för att arbeta sig till döds, svälta eller frysa ihjäl eller, om man hade tur, rakt av avrättas. Därtill kommer de ytterligare miljoner människor som svalt ihjäl i kommunisternas kollektivisering av jordbruket, som i praktiken innebar att omvandla jordbruket till ett enormt försörjningssystem för det staten ansåg skulle prioriteras (industrialisering, militären och att resa statyer över Stalin själv) medan jordbrukarna själva svalt ihjäl. Allra hårdast drabbades Ukraina i en utsvältning som sannolikt inte ens kan ursäktas som ”collateral damage” utan tycks djävulskt metodisk. Det råder förvisso delade meningar om det då svälten även drabbade andra delar av Sovjetunionen, men det går inte att blunda för att Ukraina drabbades enormt hårt i vad som kommit att kallas Holodomor.

Men Stalins Sovjet bidrog kraftigt till att besegra Nazityskland. Absolut. Men detta först efter att Stalin och Hitler enats om en icke-angreppspakt där de bland annat delade upp stackars Polen mellan sig. Det var först efter att Hitler huggit Stalin i ryggen genom att sparka igång Operation Barbarossa 1941 som Sovjet drogs in i kriget, och Nazityskland var obehagligt nära att lyckas. Det var mycket tack vare att Hitler var lika maktfullkomlig och dum i huvudet som Stalin som den tyska krigsmaskinen körde fast och drabbades av den ryska vintern. Jag är förvisso ingen historiker, men från vad jag har läst finns det belägg för att påstå att Operation Barbarossa aldrig hade kommit så långt som det gjorde om inte Stalin ägnat åren före andra världskriget åt omfattande utrensningar i såväl den militära ledningen som den politiska. Kort sagt; de flesta som kunde någonting om någonting var redan ute ur bilden. För Nazityskland var det lite som att gå in i boxningsringen mot en bjässe i 150-kilosklassen som just hade blivit skjuten i båda knäskålarna av sin egen sekond.

Men hey, han var ju snygg och så. Jag menar, titta på honom. Den här bilden är tagen 1902. Jag skulle!800px Stalin 1902
via Wikimedia Commons

Näste man till rakning då; Franklin D. Roosevelt. Roosevelt valdes till USA:s president fyra gånger, vilket han är ensam om i historien (ingen annan har suttit mer än två mandatperioder), och rankas som en av de tre bästa presidenterna genom USA:s historia. Och även om Roosevelts arv mestadels är positivt (han lotsade USA genom en global depression och andra världskriget) så är det inte fläckfritt. Ingen politisk ledare är fläckfri eftersom politikens natur ibland innebär att man måste välja mellan pest och kolera.

Det mörkaste kapitlet i Roosevelts tid som president är just andra världskriget, där Roosevelt-administrationen gjorde vad de ansåg var bäst. För USA. Pest eller kolera. USA höll sig i det längsta utanför kriget, och det är lätt att förstå varför. Krig är skit. Man valde att inte skicka soldater över havet för att dö i Europa och i likhet med Sovjet var det inte förrän man själva blev angripna (Pearl Harbor, 1941) som man osäkrade bössan och sköt tillbaka.

Just hotet från Japan är orsaken till den största fläcken på Roosevelt ämbetstid. Efter attacken mot Pearl Harbor tvångsförflyttade amerikanska staten egna medborgare av japansk härkomst till så kallade ”war relocation camps”. De tvingades sälja av sina tillgångar på kort tid och ofta till underpris och flyttades från västkusten till områden inåt landet, i hastig upprättade läger med en undermålig standard. Detta kan inte jämställas med Gulag eller nazisternas utrotningsläger, men icke desto mindre; USA tvångsförflyttade en del av sina egna medborgare till läger omgärdade av stängsel och beväpnade vakter enbart på deras etniska ursprung. Samtidigt som amerikaner av japansk börd stred i den amerikanska armén.

Dessa människor tilläts börja återvända 1944 men kunde i del flesta fall inte återfå sin förlorade egendom. 1948 betalade amerikanska staten ut ersättning, dock fortfarande inte i nivå med vad dessa människor förlorat. Här finns dock den viktiga skillnaden mellan demokratiska stater och diktaturer; den amerikanska staten betalade ut ersättning, även om det inte går att sätta en summa på att förlora just det hus man växt upp i eller den kränkning förfarandet inneburit. 1988 undertecknade Ronald Reagan en lag där den amerikanska staten officiellt bad om ursäkt för behandlingen av sina medborgare i detta ärende som bland annat förkunnar att statens handlingar grundades på ”rasfördomar, krigshysteri och misslyckat politiskt ledarskap” och 1990 började staten betala ut ytterligare ersättningar till efterlevande. Det bästa sovjetiska medborgare kunde hoppas på, om de överlevde, var ett ”oopski”.

Sist men inte minst då: Winston Churchill. Mannen som hyllats för att med tjurskallighet och enormt mod nästan ensamt stått emot Hitler tills krigslyckan började vända. Och det kan inte nog understrykas; Storbritannien stod praktiskt taget ensamma när de europeiska nationerna föll en efter en. När Hitler väl gick till attack på västfronten den 10:e maj 1940 kapitulerade Belgien efter en dag och Nederländerna efter fyra. Frankrike kapitulerade förvisso inte formellt förrän den 25:e juni, men redan den 16:e maj ringde den franske premiärministern Paul Reynaud till Winston Churchill och sa ”vi har blivit besegrade, vi är slagna, slaget är förlorat”. Så ja, Storbritannien var rätt ensamma ett tag, och Churchills envisa och rakryggade motstånd ska inte förringas. Det gör honom emellertid inte till något fläckfritt helgon.

1943 utbröt en svältkatastrof i Bengalen i dåvarande brittiska Indien. Bengalen var en fattig provins och svält var ett, för att uttrycka det cyniskt, återkommande tema. Icke desto mindre berodde det den här gången till stor del på brittisk politik. Bengalen drabbades av en missväxt och den viktigaste risexportören Burma hade ockuperats av Japan. Detta till trots utförde det brittiska styret rekvisitioner av ris för att försörja krigsmakten i området vilket således ledde till att befolkningen berövades den sista livlinan. Myndigheterna underlät att utropa området till en svältzon för att inte störa krigsinsatserna, vilket var det brittiska imperiets första prioritet. Den brittiska hållningen till Indien skiljer sig i det avseendet inte avsevärt från Sovjets förhållande till Ukraina, och överdödligheten på grund av undernäring i Bengalen beräknas under perioden till ca två miljoner människor. Ansvaret för detta faller ytterst på den brittiska premiärministern Winston Churchill.

Churchill var dessutom, som dåvarande marinminister, en av arkitekterna bakom den totalt misslyckade och utsiktslösa landstigningen vid Gallipoli under första världskriget, en kampanj som kostade en kvarts miljon förluster för de allierade, varav 53 000 döda, innan man till slut evakuerade i januari 1916.

Som jämförelse: Putins Ryssland är knappast en utopisk dröm. Det är, minst sagt, illa ställt med mänskliga rättigheter. Homosexuella förföljs, polisen slår ner hårt på demonstrationer, krig i Ukraina och annektering av Krimhalvön och ockupation av delar av Georgien. Lägg därtill ryska påverkanskampanjer i syfte att destabilisera omvärlden och det råder föga tvivel om att problemet inte är att Putin sitter barbröstad på en häst. Icke desto mindre; mig veterligen har inte Putin ägnat sig åt utrensningar och skenrättegångar för att bli av med sina fiender, verkliga eller inbillade. Åtminstone inte på Stalins skala. Han har, mig veterligen, inte upprättat arbetsläger där han låter miljoner människor arbeta ihjäl sig, och icke hellre har han, vare sig medvetet eller omedvetet, skapat svältkatastrofer i några delar av de områden han styr över. Så om jag måste välja vet jag vem jag föredrar.

Trump må vara en hjärnskadad buffel, men han har inte internerat sina egna medborgare. De rapporterade interneringarna av flyktingar som försöker korsa gränsen söderifrån är i sig vedervärdiga, inte minst hur man separerar barn från sina föräldrar, och det faktum att Trumpadministrationen inte har satt stopp för det är illa. Men vi ska inte glömma att det inte är ett nytt påfund. Det förekom innan Trump kom till makten. Trump har inte heller startat några krig. Än.

Vad gäller Alfred Boris Johnson så sammanträder juryn fortfarande. Det är helt enkelt för tidigt att bedöma. Storbritannien har uppenbara problem och tycks göra sitt yttersta för att skjuta sig själv i foten, men det började långt innan Johnson kom till makten. Vi vet ännu inte vad hans eftermäle blir. Hur som helst har inte heller han satt igång några svältkatastrofer eller landsatt några styrkor att dö av dysenteri och krypskyttar på en karg halvö i Dardanellerna.

Nu kan man givetvis helt eller delvis ursäkta herrarna på den första bilden mot bakgrund av andra världskrigets fasor och att de mer eller mindre tvingades fatta fasansfulla beslut. Pest eller kolera. Men då ska man också komma ihåg att det samma herrar helt eller delvis också var ansvariga för andra världskriget. Stalin blev Sovjetunionens förste generalsekreterare för det kommunistiska partiet 1922 och från Vladimir Lenins död 1924 fram till sin död 1953 var Stalin en av världens mäktigaste män. Roosevelt å sin sida var amerikansk president från 1933 till 1945. Winston Churchill blev förvisso inte Storbritanniens premiärminister förrän 1940, alltså efter krigsutbrottet, men han var en del av det politiska etablissemanget i Storbritannien under en lång tid dessförinnan och innehade en rad ministerposter under sin karriär, däribland marinminister 1911-1915 och igen 1939-1940 då han alltså blev premiärminister. Männen på den översta bilden hade alltså allt från stort till oinskränkt inflytande i tre av världens mäktigaste nationer när Hitler tog makten i Tyskland och, i strid med Versaillefreden, började rusta upp. Och de gjorde ingenting åt det.

Däremot kunde de posera snyggt framför kameran! Det är ju det som räknas. Åtminstone två av dem. Churchill ser mest ut som en säck potatis ärligt talat. Utöver det kan det faktiskt vara så att herrarna på den övre bilden framstår som önskvärda i jämförelse med de nedre av två orsaker:

  1. De var samtida med Hitler (som både såg ut som en clown och var ett ärkekräk) vilket automatiskt får dem att se bättre ut genom kontrastverkan.
  2.  
  3. Alla hade inte en kamera, vilket gjorde det mycket mindre troligt att man skulle råka fastna på bild i ett sammanhang som man inte själv kunde kontrollera. Tänk er om alla hade haft en kamera på 1940-talet. Då hade vi haft smygtagna bilder på Roosevelt i bassängen där han rehabiliterade sig och sina förtvinade ben, Stalin i pågående raseriutbrott och en drängfull Churchill sovandes vid skrivbordet. Och då hade jag inte behövt skriva den här drapan.

Det finns så mycket mer att säga om detta och i grund och botten ska man komma ihåg att en demokratiskt vald ledare inte är ensamt ansvarig. Jag har inte tillräckligt på fötterna för att påstå att Roosevelt eller Churchill skulle vara dåliga människor och ledare, bara att väldigt dåliga saker hände när de satt vid makten. Stalin däremot var ett ondskefullt as. Vad jag däremot vill säga, med väldigt många ord, är att jag gladeligen väljer att leva i dagens värld med Putin, Trump och Johnson framför 1940-talet med Stalin, Roosevelt och Churchill.

Men visst, kul bild och så.

Den toxiska ekokammaren

En av alla populära termer från amerikanska universitet som har letat sig in i den svenska vokabulären är ”toxisk maskulinitet”. I sin ursprungliga mening inom psykologin anspelar begreppet på en manlighetsnorm, en machokultur, som har en negativ påverkan på samhället och därtill rent skadlig för män själva. Därifrån har det emellertid i vissa sammanhang kommit att anspela på en manlighetskultur präglad av misogyni och homofobi som förgiftar sig själv med dylika idéer och som i sin mer extrema form yttrar sig som så kallade incels.

I dagens Expressen kan man till exempel läsa (om man hittar in bakom betalväggen, så ingen länkkärlek) om ett par svenska incels som gnölar om att de inte får komma till samtidigt som de vädrar sin unkna kvinnosyn. En bryr sig inte om att kvinnor våldtas eftersom han själv inte får något. Jag tänker att nu när han har gått ut med namn och bild till sina åsikter lär kvinnor bokstavligen kasta fittan efter honom. Själv bryr jag mig inte om att folk blir överkörda eftersom jag inte har en Tesla.

Det är såklart både lätt och tacksamt att göra sig lustig över dylikt, men det kan ändå vara värt att stanna upp och fundera över hur man hamnar där, i den djupaste av bitterhet. Så djup att mord faktiskt har begåtts. I maj 2014 gick Elliot Rodgers på en rampage i Isla Vista, Kalifornien, vilket resulterade i sex döda och fjorton skadade, innan han tog sitt eget liv. Elliot efterlämnade ett slags manifest som förklarade hans motiv. Han ville straffa kvinnor för att de inte ville ha honom, och män för att de fick det han inte fick. Flera incidenter har inträffat senare där gärningsmannen har hyllat Elliot Rodgers.

Vi kan kalla det toxisk maskulinitet om vi vill, och visst finns det en osund manlighetsnorm, men jag tror inte att det är den främsta orsaken. Jag tror att vi istället behöver prata om den toxiska ekokammaren. För gemensamt för alla extrema rörelser, oavsett riktning, är att de stänger in sig och förstärker varandras uppfattning. Överallt där det finns en övertygelse eller ideologi, vare sig det är incels, nationalister, radikala feminister, revolutionära kommunister, militanta islamister eller polischefer i Storgöteborg, finns det också en klick som hamnar i en ekokammare där de gradvis förgiftar sig själva med sina egna idéer så till den milda grad att det till slut överskuggar allt annat. Och idéerna som slipper ut ur en sådan ekokammare är inte sunda. I fallet incels tycks det dock lite speciellt eftersom deras problembeskrivning i allra högsta grad är personlig och förankrad i den egna sexualiteten. Vilket är nog så frustrerande, och inte blir det mindre frustrerande när man sedan träffar andra i samma position och enas om att det är någon annans fel, att det är något slags konspiration.

Jag ska inte påstå att jag har någon insyn i den frustration och de förgiftade forum de här människorna rör sig på, men jag har en liten aning om hur det börjar, och en insikt om att jag kunde ha hamnat där om saker hade varit annorlunda.

Under en period i tjugoårsåldern umgicks jag i en liten krets av killar. Bra folk, för övrigt. Men vi umgicks ganska tight och åtminstone ett par av oss var emellanåt rätt bittra över hur somliga tycktes kunna gå ut på krogen och bara ta det de ville ha medan vi gick hem själva. Så här i efterhand inser jag att det var en slags tröst att skylla på att ”kvinnor väljer svin” och att det finns ett hyckleri i att å ena sidan påstå att män är svin och å andra sidan välja just dem. Vi använde aldrig termer som ”friend zoned” men känslan fanns där, liksom ”inte alla män!” och så vidare. Naturligtvis var allt det bekvämare förklaringar än att inse att det kanske var vi själva som gjorde något fel. Kanske är osäkerhet inte den mest attraktiva av egenskaper. Kanske var det vi som sökte oss till kvinnor som sökte sig till kräk. Precis som vi ibland tyckte att vi satt osynliga bredvid någon som blev uppraggad, kanske det satt någon osynlig bredvid hon som raggade upp han som satt bredvid oss.

Poängen är att jag har smakat lite på den bitterheten och frustrationen. Jag har hört och själv använt en del av argumenten. Det är inget jag är stolt över. Men jag har också kommit till insikt om både hur man hamnar där, och hur man undviker det. Givetvis med högst subjektiv och anekdotisk bevisföring, men ändå. Det är tämligen enkelt; den period av mitt liv som jag refererar till hade jag inga nära kvinnliga vänner. Både före och efter har jag haft det. Allt från barndom och tidiga tonår till idag har jag alltid haft kvinnliga vänner, men inte under just den perioden.

Jag tror att det är så enkelt att det fungerar som ett ”vaccin”. Att ha vänner av motsatt kön, som verkligen bara är vänner och där det inte finns några sexuella övertoner eller baktankar, är ett verkligt starkt vaccin mot objektifiering och fiendeskap. Man kan tycka att det inte borde behövas, och det borde det inte heller, men icke desto mindre; utan vänner av motsatt kön är det betydligt lättare att objektifiera, att gradvis förlora empati, att tappa förmågan att se individer och bara se gruppen. Detta gäller för övrigt åt andra hållet också, åt alla håll faktiskt, enligt listan på extremism ovan.

Men utöver det, man mår bra av att umgås med olika människor. När jag ser tillbaka inser jag att nästan alla mina närmaste vänner är, och har varit, kvinnor. Dessutom tror jag att det är nyttigt att ha såna vänner i olika kretsar. Under den angivna perioden saknades alla dessa parametrar; vi kom från liknande bakgrunder, vi var alla män, vi var i ungefär samma ålder, och vi utgjorde vår egen krets. Det är verkligen en bra grogrund för en toxisk ekokammare. Återigen; jag vill understryka att det här är bra folk. Tänk om det inte hade varit det? Tänk om våra ursprungliga värderingar varit lite svagare, vår genomsnittliga IQ lite lägre, vår bitterhet lite starkare? Det är inte en helt bekväm tanke att tänka.


Photo by magro_kr on Foter.com / CC BY-NC-ND

Grymt sa grisen

Varför säger svenska grisar ”nöff” medan engelskspråkiga dito säger ”oink”? Det kan tyckas som en ytterst fånig sak att undra, och det är det också, men häng med, för någonstans i kommande svammel har jag eventuellt en och annan djupare fundering.

Man skulle förstås kunna tänka sig att det rör sig om olika raser av svin och att de vanliga skandinaviska grisarna har ett läte som låter mer ”nöff” medan brittiska öarna härbärgat grisar som låter mer ”oink”. Det är möjligt, men jag ställer mig tvekande till det. Jag är förvisso ingen grisolog men jag har aldrig träffat på en gris vars läte är ens i närheten av vare sig ”nöff” eller ”oink”. De flesta brukar utstöta någon form av icke-transkriberbart grymtande läte som ibland låter som ”visa pattarna”.

Vi lämnar djurlivet en stund och lyssnar på barn istället. Eller snarare; hur vuxna tycker att små barn låter. På svenska tycker vi att barn har problem med R-ljud, så när vi ”pjataj bebisspjåk” ersätter vi R-ljuden med J. Icke att förväxlas med småländska talfel där R istället blir V. Amerikanska bebisar däremot verkar ha inte ha några direkta problem med R-ljud, men däremot L-ljud. Därför imiterar amerikaner bebisspråk genom att byta L mot W, som i ”I wove you mommy”.

I likhet med grisarna tror jag inte att det är barnen det är fel på. Förvisso kan man tänka sig att skandinaviska tungspets-R är svårare att lära sig, eller åtminstone tydligare när de uttalas fel, än engelskans guttarala R-ljud längre bak i munnen. L-ljudet ligger också långt fram i munnen och när den engelsktalande inte har tungspets-R att klanka ner på är L-ljudet närmast till hands. Men jag tror inte att det är hela sanningen. Istället tror jag att det handlar om våra vuxna språköron och att vi hör ljudelser olika beroende på vilka språk vi talar.

De språk vi talar och det skriftspråk vi använder begränsar vilka ljud vi uppfattar och klarar av att återge. Jag tror att vi undermedvetet begränsar oss till det alfabet vi har tillgängligt. Det skiter emellertid små barn och grisar högaktningsfullt i, så när vi kulturellt inrutade vuxna försöker oss på att återge hur de låter så går det lite… sådär.

För att ytterligare krångla till det och hävda att det har med mottagarens öron att göra snarare än avsändarens tunga tänker jag blanda in lite politiskt inkorrekta stereotyper om asiater, och med asiater avser stereotypen kineser, koreaner, thailändare, medan den glatt bortser från indier, ryssar och araber. Det är inte jag som har hittat på det här så skjut inte budbäraren.

Den svenska stereotypen manifesterar sig i att asiater inte kan säga R. Att det istället kommer ut som L. Därför tyckte några skojfriska busringare på 90-talet att det var jätteroligt att ringa till en asiatisk restaurang och boka bord i namnet ”Knurra” för att personen i andra änden då upprepade ”knulla”. Jag vet. Hysteriskt. Det intressanta är dock att exakt samma stereotyp om asiaters svårigheter med uttal tycks vara det rakt motsatta i en amerikansk kontext. Där blir L istället R. Dock inte ett tungspets-R utan ett anglosaxiskt långt-bak-i-munnen-R. Det finns till exempel en gripande scen i Team America – World Police där Kim Jong Il sjunger ”I’m so ronery”.

Så vad har jag då för slutsats? Inte mycket alls annat än att jag tror att vilket språk vi talar, skriver och är vana vid påverkar hur vi hör och återger andra ljud, och att det också påverkar hur vi uppfattar vissa brytningar och språkliga förbistringar. Jämför det med bildspråk. Idag kan vi titta på gamla teckningar och förundras över hur otäcka barn såg ut på 1500-talet. Varför? För att de ser exakt ut som små vuxna. Men det säger förmodligen mer om betraktaren än om objekten. Det kanske rent av säger något om tidsandan, om samhället, där man inte gör någon distinkt skillnad mellan vuxna och barn, annat än att de är olika stora.

Jag har sett teckningar av fiskar i ett gammalt uppslagsverk som verkligen inte ser kloka ut. De har båda ögonen på samma sida av kroppen och ett nästan mänskligt ansikte. Fullkomligt bisarrt. Jag minns att jag tänkte att ”trodde folk verkligen att fiskar såg ut så?”. Men det kanske snarare handlade om snäva referensramar och bristande verktyg för att återge fiskars utseende. För trots allt, det är egentligen inte mer världsfrånvänt än att tro att grisar säger ”nöff” eller ”oink”.


Photo on Trendhype

Andra bloggar om: ,

Within, eller skynda långsamt

När jag fyllde 40 önskade jag mig lite tid och assistans i min gode vän Mattias hemmastudio. Jag har haft en låt i huvudet i så många år och jag ville spela in den, göra den färdig. Vilket jag fick, så sommaren 2017 ägnade vi ett par dagar åt att spela in grunderna, bolla idéer om arrangemang, spela in mer, dricka öl, skratta och spela in lite mer. Helt färdiga blev vi inte. Det fanns ett par mindre skavanker som vi båda tyckte behövde fixas, något parti som inte kändes helt färdigt, och sedan skulle det mixas. Men livet och geografin kom i vägen. Så det dröjde ända till igår, 7:e augusti 2019, innan vi äntligen kunde sätta oss och göra färdigt. Men nu finns den.

Grunderna till den låten; ackordgång, melodi, text har existerat i mitt huvud i mer än 20 år. Jag tror att jag var 19 eller möjligen 20 när jag skrev det. Vilket i sig känns helt sjukt i backspegeln med tanke på allt jag har lärt mig om musikteori och what not sedan dess. Hur fick den där ynglingen ihop det där? Och ännu märkligare blir det när jag tänker på att jag varken före eller efter ens har kommit i närheten av att skriva ihop en komplett låt, med text och allt. Fragment till låtar har jag i mängder i mitt stackars huvud, men inget så färdigt och så tydligt som det här.

Men sen ska det ut ur huvudet också. Jag hade en ganska klar vision av hur jag ville att det skulle låta i slutänden, men under så många år saknade jag såväl inspelningsmöjlighet som kunnande. Och drivkraft för den delen. Enter Mattias.

Musik är på många sätt ett språk. Det här kan nog många som någon gång har spelat i band vittna om, hur man kan ”kommunicera” med varandra via instrument, hur man kan jamma och liksom veta vad som kommer att hända härnäst utan att det är överenskommet på förhand. Detta eftersom man delar samma musikaliska språk, och dialekt. Så det är väl egentligen inte konstigt att Mattias är rätt person att hjälpa mig att nå den vision av en färdig låt som fanns i mitt huvud. Ännu mindre konstigt blir det med tanke på hur länge vi har känt varandra och hur många timmar vi ägnat åt att lyssna på, diskutera och dissikera musik tillsammans.

Ändå måste jag säga att jag blev överraskad av hur uppenbart han visste vad jag ville åt, och hur man skulle komma dit. För att beskriva en tänkt ljudbild är inte direkt lätt. Men för att komma dit ska det skapas melodislingor, stämmor, hittas ljud, byggas trumkomp. Ibland visste han vad jag var ute efter innan jag visste det själv. Ett exempel på detta är ett keyboardutbrott under låtens instrumentala parti under senare halvan. Det inträffade medan jag var hemma hos morsan och käkade. Under tiden hade min producent tagit sig friheten att ”progga till” det på ett sätt som jag egentligen älskar men är för försiktig och oerfaren för att få till, eller ens våga önska mig. Men det är perfekt, och på ett personligt plan kommer jag alltid att höra precis när jag åkte till morsan på middag. (Andra som är bekanta med Mattias musikskapande kommer också att höra det.)

Jag kan alltså inte nog understryka hur betydande Mattias del i det här har varit. Jag tvivlar på att någon annan producent hade kunnat hjälpa mig att få ut det jag ville få ut, helt enkelt för att jag inte hade kunnat förklara det. Så det är en oerhörd lyx att ha tillgång till den musikaliska kompetensen och dessutom ha ägnat de senaste drygt tjugo åren åt att ha den personen som en såpass nära vän att han nästan på instinkt vet vad som behöver göras. Och vi hade förbannat roligt under hela processen.

Och nu finns den som sagt. Within. Det är måhända inte perfekt, för det finns alltid mer att göra, mer att fila på och tekniska framsteg till trots; en hemmastudio är en hemmastudio. Programmerade trummor är inte samma som en riktig trummis, även om båda är helt oförstående för att man driver med dem. Och även om fördelen med programmerade trummor är att de håller tyst mellan tagningarna så blir det inte samma som riktiga trummor. Säkert hade resultatet också kunnat bli ännu bättre med en erfaren basist istället för lilla jag, jag skulle säkert ha kunnat sätta sången en aning bättre med hundra tagningar till, och lite skolning. Och så vidare. Det är förmodligen en av de svåraste utmaningarna för musiker och producenter, att avsluta. Att nöja sig. Med oändliga möjligheter sitter man alltid med en känsla av att inte ha uttömt dem alla. Ja, lyxproblem är också problem.

Icke desto mindre; det här är min låt. Det här är min skapelse, mitt brainchild som har växt upp och blivit stort. Håll till godo, och be nice.

Såna där credits:

  • Text och musik: Johnny Olsson
  • Framfört av: Johnny Olsson (sång, akustisk gitarr, bas) och Mattias Westlund (bakgrundssång, elgitarrer, keyboards, trumprogrammering).
  • Arrangemang: Olsson, Westlund
  • Mixning och produktion: Westlund

Bild: jromie0924 on Foter.com / CC BY-ND

Popalbumet är dött – leve musikalbumet

Den sjätte juni publicerade GP:s ledarredaktion en text med rubriken ”Färdiga spellistor dödar albumkonsten”. Den flashade förbi i mitt flöde och jag brydde mig inte om att klicka in mig på artikeln, because GP. Men någonstans längs vägen tog nyfikenheten över och fick mig att läsa artikeln, och ända sedan dess har den gnagt i mig. Så nu en dryg månad senare tänker jag ta mig an den.

Poängen i texten, författad av Karin Pihl, är följande: Ny teknik i form av streamingtjänster har möjliggjort ett aldrig tidigare skådat utbud, allt bara ett klick bort. Men, menar man, det har också medfört att album har blivit irrelevanta och ersatts av spellistor. Detta problematiseras med att artister idag måste komma in på någon av Spotifys listor baserade på genre, humör eller aktivitet, för att slå igenom stort. Det i sin tur, menar man, har lett till att popalbum idag består av 16-17 låtar varav flera hade sållats bort för femton år sedan eftersom de hade förstört flytet på albumet. Nu spelar det mindre roll eftersom ingen bryr sig om helheten. Allt handlar om att maximera chanserna att få snurr på en spellistehit.

Allt detta är säkert sant. Och? Det är pop artikeln handlar om. Resten av den musikaliska faunan är liksom skitsamma. Jazz, rock, hiphop, reggae, blues, soul, det vansinnigt varierande begreppet folkmusik och de fyrahundra åren av musikalisk historia som klumpas ihop som ”klassiskt” är liksom inte riktigt med i diskussionen. När har pop primärt handlat om något annat än att få snurr på en hit? Inte för att vara sådan, men pop som genre är per definition lättillgängligt.

Begreppet dök upp för snart hundra år sedan som en förkortning av ”populärmusik”, som i sin har använts sedan 1800-talet som beteckning på musik som är mer lättillgänglig än mer anspråksfull så kallad ”konstmusik”. Genrer är alltid flytande, men jag tror inte att någon kan påstå annat än att ”populärmusik” idag inte har särskilt mycket gemensamt med 1800-talets dito. Det den har gemensamt är just att det är lättillgängligt. Vilket därmed passar som hand i handske med Spotify och dess spellistor. Så vad är problemet?

Albumkonsten, som texten vurmar för, är kanske inte mycket mer än en parentes i pophistorien. När Frank Sinatra släppte In the Wee Small Hours 1955 såg albumet, som något enhetligt och större än bara en samling låtar, dagens ljus. Säkert hade det gjorts förut, men Sinatra anses åtminstone vara den första som har gjort ett enhetligt album, eller rent av konceptalbum, med kommersiell succé. Innan dess var album i stort sett bara en hoper med singlar, covers och utfyllnad, allt designat för att maximera chanserna att slå sig in i jukeboxutbudet och radio. Känns det igen? Så om man vill kan man hävda att popen återvänder till sina rötter snarare än att det är döden för albumet som sådant. För även om albumen tappar sin relevans inom popen så kommer de att fortsätta vara relevanta i andra genrer.

Dessutom är ju albumet ursprungligen skapat av lagringsmediets begränsning. Den ursprungliga LP:n klarade 23 minuter per sida, vilket alltså gjorde att ett album maximalt kunde vara 46 minuter långt, och för att nå dit måste låtordning och längden på låtarna optimeras för lagringsmediet snarare än för skaparen eller publiken. Så småningom utvecklades teknologin så att skivorna klarade längre speltider, och i takt med att albumkonsten utvecklades började man också experimentera med dubbelalbum. När CD:n så småningom gjorde sitt intåg på scenen förlängdes speltiden till uppemot 80 minuter.

Idag har alla sådana begränsningar praktiskt taget eliminerats. Med streaming och nedladdning finns ingen övre gräns för längd på vare sig album eller låtar. Om någon vill släppa en låt med en speltid på tre dygn eller ett album med en speltid på ett år (Vivaldis De fyra årstiderna i realtid?) så är det fullt möjligt. Om någon orkar lyssna på det eller om det är värt ansträngningen att spela in dylikt är en annan fråga, men det är fullt möjligt. Att då gnöla om ”albumkonstens död” känns därför både närsynt och falskt.

Karin Pihl problematiserar det hela med att vi inte blir utmanade, att det inte kommer någon ”jobbig mellanlåt bestående av 30 sekunders udda fiolgnissel” och menar att ”vi har förvandlats från aktiva lyssnare till passiva konsumenter”. Jag hävdar att hon har fel. Majoriteten har alltid varit passiva konsumenter. Hade det inte förhållit sig så hade pop inte varit… pop.


Photo by Takeshi Kawai on Foter.com / CC BY-NC

Challenge accepted!

En kollega gav mig en musikutmaning. Detta för att hon på oklara grunder har fått för sig att jag är en smula ”inskränkt” när det kommer till musik och behöver ”vidga mina vyer”. Utmaningen bestod i att hitta tio låtar jag gillar i tio, av henne förvalda, genrer. ”Gillar” modifierades snart till ”står ut med”, och till och med det är, i åtminstone en genre, att ta i. Som en twist måste alla låtar vara från den här sidan av millenieskiftet. Jag fick en vecka på mig att leta för att så småningom presentera resultaten tillsammans med en kortare motivering.

Innan vi ger oss på listan vill jag ha med en disclaimer: Nedan följande lista är inte mitt försök att presentera det bästa varje genre har att erbjuda. Syftet med övningen var nämligen att undersöka respektive genre och utmana mig själv. Beträffande kategoriseringen har jag gått strikt på officiella Spotifylistor. Jag är fullt medveten om att genrer är flytande, innehåller diverse subgenrer och alltid kan ifrågasättas. Hade jag inte vetat det innan så hade jag insett det när jag kom till genrern ”rock”. Nästintill allt på de listorna hade klassats som ”hårdrock” i min värld. Därför är det också fullt möjligt att diverse musik på listan kan klassas annorlunda, men jag utgår från att varje låt åtminstone platsar under respektive paraply.

Nu kör vi!

  • Indiepop: The River – AURORA (2019)
    Soft, lite ambient sound och skön röst. Gillar hur den lyfter i refrängerna. Däremot vet jag inte varför artisten heter AURORA med versaler. Måste man skrika ut namnet då?
  • Country: Somebody to Thank – Logan Mize (2017)
    Laidback shuffle. Undviker både de glättigaste och de gnälligaste countryklyschorna. Det finns visserligen en hund med i texten, men [spoiler alert] den dog inte. Egentligen hade jag velat hitta någon skitigare country, typ Steve Earl’s Copperhead Road, eller något mer angränsande till bluegrass, men jag gillade den här.
  • Tropical House: Feels Like Home – Sigala, och alla han känner (2018)
    Skönt gung och melodi. Om det inte redan fanns en genre att stoppa det i skulle jag kalla det karnevalreggae. Bra låt oavsett.
  • House: Back To Back – Mokoa (2019)
    Uthärdligt, om än knappt. Jag stod inte ut att leta mer. Kan ge den att det finns ett schysst funkigt sound (jag undrar rent av om den spinkiga gitarren är en sampling av Allman Brothers) i den men som all annan house jag har plågat mig med under veckan låter det ofärdigt. Som att man har glömt att lägga på ett par lager med synthar och sång. Från 1:40 till 2:20 får vi åtminstone ett break från standardloopen där basen börjar röra på sig och ett jazzigt elpiano spelar lite solo. Den delen är nästan bra på riktigt.
  • Hiphop: The Remedy – Remedeeh (2000 ja det räknas!)
    Gillar det hårt synkoperade groovet och den släpiga, lite nonchalanta rösten. Hade varit kul om det hände nåt mer dock, för efter några takter kan man det där liksom. Synd att inte Mo Money Mo Problems släpptes tre år senare för då hade den varit given på den här listan.
  • R&B: What If – Amber Mark (2019)
    Lite ”old school” kanske. Gillar den funkiga basen och harmoniseringen. Jag hör Stevie Wonder och klassisk Motown i det. Och framför allt gillar jag rösten och att hon inte wailar ihjäl sig som så många andra i genren.
  • Pop: Roar – Katy Perry (2013)
    Jag tänkte att om det ska vara pop så måste det ju vara mainstream och inte indie. Så. Jag gillar Katy Perrys röst. Och Roar sticker ut från mycket annan mainstream-pop med sitt lite ”råare” sound. (Råare för sin genre alltså, ungefär som Spice Girls bara kan anses ”spicy” i ett land där man kokar all sin mat i fyra timmar utan kryddor…) Gillar shufflekänslan i rytmerna.
  • Rock: Coming Home – Sons of Apollo (2017)
    Om vi börjar med att adressera elefanten i rummet; ja, Mike Portnoy bildade Dream Theater, och där spelade han under många år med Derek Sherinian. Way to think outside the box but pressed right up against it, right? Mycket av det som kallas rock idag är i mina öron egentligen hårdrock, vilket även gäller Sons of Apollo. Men det är fortfarande tillräckligt rökigt/skitigt och rotat i rocken för att inte vara metal. Gillar trummorna och keyboardslingorna, framför allt. Ja, det är herrar Portnoy och Sherinian det.
  • Dance: Nothing Scares Me Anymore – Steve Angello, Sam Martin (2018)
    Väldigt snyggt uppbyggd, sköna harmonier. Vem som än har skrivit stråkarrangemanget vet vad den gör. Skön dynamik mellan den långsamma inledningen och lyftet i refrängen, för att sedan gå över i en platå med stråkar, marschtrummor och så vidare. Den sortens dynamik, där tempo, intensitet, rytm och så vidare växlar är för övrigt precis varför jag gillar progressive rock/metal.
  • Reggae: Hey Jack – Julian Marley (2019)
    Som det mesta reggae har den ett skönt, tillbakalutat groove. Gillar stämmorna i refrängen.
  • Bonus 1: Blue Jeans – No Suits (2019)
    Hittade den här på nån R&B-lista. Hade jag hört den helt slumpmässigt hade jag då definitivt inte klassat det som R&B. Visst finns det lite old school soul i det, men jag skulle troligen ha stoppat det i facket pårökt psykedelisk 70-talsrock. Gitarrkompet i versen påminner om Jimi Hendrix The Wind Cries Mary. Både trummor och det avslutande gitarrsolot fullkomligt skriker 70-tal.
  • Bonus 2: Jailhouse – Sofian (2019)
    Också klassat som R&B. Oavsett kategori är det riktigt snygga stämmor (om nån bara ville knacka ner den där tomten som står och wailar i rummet bredvid). A capella är alltid imponerande.
  • Bonus 3: Some Nights – fun. (2012)
    Hittat på en pop-lista, men… Indiepop möjligen? Lite för tunga rytmer för att vara ”pop”, inte tillräckligt skitigt för att vara ”rock”. Hårdpop, är det en grej? Hur som helst är det en skön låt, älskar att trummorna låter som ett helt jävla batteri och Nate Ruess har en grym pipa. Och så finns det den där dynamiken som jag dras till. Definitivt ett band jag ska kolla närmare på. (Är mycket förtjust i Walk of the Earths cover på den också men har aldrig brytt mig om att kolla in originalet tidigare.)
  • Bonus 4: Release Me – Oh Laura (2007)
    Eftersom Oh Laura kategoriseras som både indiepop och country hade jag kunnat göra två flugor på smällen här, men eftersom lite av syftet var att utmana mig själv att hitta något nytt valde jag andra alternativ. Men ändå – det är en riktigt bra låt. Frida Öhrn har en fantastisk röst och när hon höjer sig själv en oktav mot slutet och tar i sådär på gränsen så att rösten nästan går sönder, då får jag gåshud. Det är nästan så bra att jag hade kunnat köpa en Saab.

Så vad kom jag fram till då? Tja, jag står fast vid att 2000-talet inte låter något vidare, även om det bevisligen finns undantag. Det har inte så mycket att göra med musikalitet eller talang att göra, utan mer produktioner och sound. Alldeles för ofta är ljudbilden platt och steril, och vad har vi emot trumljud som låter ens i närheten av äkta? De där syntetiska handklapparna som tydligen är obligatoriska tycks inte ha utvecklats sedan 1985. Släpp det och gå vidare, eller hyr in en kompis som kan klappa händerna!

Och house är en musikstil framtagen enbart för att irritera mig. Det ska bli min nya konspirationsteori.

Icke desto mindre en rolig utmaning. Det finns bra musik överallt, det gäller bara att hitta det. Och för att hitta det kan man ibland behöva en orsak för att kliva ut ur sin comfort zone.


Photo on Foter.com

Andra bloggar om: musik

Analysera mera

Det finns en felaktig uppfattning om att musik inte kan eller bör analyseras. Antingen att det helt enkelt inte låter sig göras, eller att det på något sätt skulle ta bort magin ur det hela. Att en analys liksom förfular verket. Musik ska upplevas, inte analyseras. Det här hänger också ihop med en utbredd antipati för musikteori i allmänhet. Missuppfattningen att musikteori är en uppsättning regler man måste förhålla sig till.

Jag kan på sätt och vis förstå det. Om man ser analys som något torrt och tråkigt. Som något akademiskt, byråkratiskt. Och, givetvis, om man inte förstår det. Det mesta man inte förstår eller är intresserad av framstår lätt som tråkigt. Saker man inte vet vad de är till för kan lätt framstå som onödiga. Det var därför conquistadårarna brände mayakulturens skrifter, och sedan blev förvånade över hur upprörda de blev.

Jag satt nyss och tittade på ett Youtubeklipp från en av mina favoriter vad gäller musikteori och -analys: Signals Music Studio. I klippet analyserar han The Beatles låt Something, och även om han börjar med att felaktigt påstå att Something återfinns på The White Album (den är från Abbey Road) så är analysen sevärd, pedagogisk och intressant, och den rekommenderas starkt till alla som är intresserade av musikteori. Men i slutet av videon känner sig läraren, Jake Lizzio, nödgad att adressera surjävlar som kommenterar hans videor med argument av typen jag nämnde i första stycket.

Först och främst: Om man inte gillar musikteori och -analys, ge då fan i att titta på videor om musikteori och -analys! Hur svårt kan det vara? Internet är oändligt – varför känner sig folk tvungna att hänga i just de delar av nätet de inte gillar, och gnälla? Detta gäller förstås inte bara musikteori utan i stort sett allt.

Så för att adressera själva ämnet då. Jo, musik kan analyseras. Man måste inte. Det går givetvis utmärkt att tycka att en låt är bra utan att reflektera mer över saken. För mig låter det tråkigt. Men man kan absolut analysera. Man kan analysera harmonier, taktart och rytmer, komposition, orkestrering, allt möjligt. Är man dessutom intresserad av musik och tycker om att försöka skapa musik själv, då är det ett oerhört värdefullt hjälpmedel. Varför uppfinna hjulet på nytt? Det finns en anledning till att vissa ackord verkar passa ihop bättre än andra. Så oavsett om man gör det medvetet eller inte är chansen ganska stor att man då och då skapar en så kallad IV-V-I-ackordgång. Men den som kan sin harmonilära kommer fram dit mycket fortare än den som måste sitta och prova varenda ackord som finns för att landa i IV-V-I. Men även om man inte har för avsikt att skapa musik hjälper det en att förstå varför man tycker att vissa saker låter bra.

Men tar det inte bort magin? Jo. Men det gör det inte mindre vackert, imponerande eller njutbart. Snarare tvärtom. Illusionistens fingerfärdighet blir inte mindre imponerande för att jag förstår hur tricket går till. Det är klart att om man vill leva i illusionen att musiker (eller andra konstnärer) är nedsända från himlen, att de är gudomliga i sina talanger, då förstår jag om man inte vill titta bakom skynket. Men för alla oss andra försvinner inte skönheten i ett verk för att vi förstår hur det är uppbyggt. Snarare tvärtom. När man börjar analysera musik visar det sig ofta finnas en närmast matematisk symmetri i dess struktur. Ja. Matematisk.

There is geometry in the humming of the strings. There is music in the spacing of the spheres. – Pythagoras

Jag skulle kunna gå in på fördjupade detaljer här, men låt oss bara säga såhär: Ljud är vibrationer. Vibrationernas våglängd utgör dess tonhöjd. Således går det rent av att översätta toner till grafisk våglängd och man kan, med ett minimum av kunskap, se vilka toner som trivs bra ihop och inte. På motsvarande sätt finns det också gott om exempel inom exempelvis bildkonst eller arkitektur som pekar på precis som sak – att vissa storleksförhållanden och avstånd mellan objekt upplevs vackrare än andra. Jag har till och med sett ett exempel på hur man forskade på doft och smak och tog fram variabler som, inte helt olikt vibrationers våglängd, förklarade varför vissa saker smakar gott ihop och andra inte. (Om jag inte missminner mig ska tydligen vit choklad och rysk kaviar vara smaskigt ihop, men även om jag litar på vetenskapen bakom tänker jag inte hosta upp pengarna det kostar att prova.)

Att säga att man inte bör analysera saker, att man ska gå på känslan, är bara slappt. Det är ett sätt att rationalisera att man är för mentalt slö för att orka tänka. Att analysera är hjärngymnastik, och även om det kan synas onödigt att analysera just musik kan man alltid se det som träning inför livets större frågor. Vad nu det skulle vara.

George Harrisons harmonisering i Something är vacker i sig. Att förstå den underliggande strukturen och se symmetrin gör den ännu vackrare.


Photo by skinnyhouse on Foter.com / CC BY-NC-SA

Andra bloggar om: Musik, musikteori, harmoni, analys

Allt som byter händer i mörkret är inte droger

Det lär ju inte ha undkommit någon genom åren att musik är en passion för mig. Jag ränner inte på så mycket konserter, och anledningen till det är för förmodligen att jag är såpass hemtam och introvert att det ska till ett riktigt bra band för att det ska vara värt att gå hemifrån. Dave Matthews Band är ett sådant band.

Eller, var åtminstone ett sådant band. I praktiken slutade jag mer eller mindre lyssna på dem för en tio år sedan eller så då jag tappade intresset för deras musik. Icke desto mindre har jag hört och sett liveupptagningar och alltid varit övertygad om att de är ett riktigt bra liveband, så det har alltid funnits där i bakhuvudet att jag någon gång ska se dem live. Den 19:e mars tog jag den chansen. Det var värt det.

Dave Matthews Band är nämligen ett av de där sällsynta banden som rent av är bättre live än i studio. Jag vet inte exakt vad det beror på men jag tycker att deras studioinspelningar alltid har varit lite för städade. Live kommer de loss på ett annat sätt. Det är skitigare och råare men, eftersom det är så satans skickliga musiker, så klarar de av det. En annan artist som jag har exakt samma bild av är Peter Gabriel. Och i likhet med just Gabriel så är Dave Matthews en sångare som har blivit bättre med åren, och som låter bättre på scen än i studio.

Just Dave Matthews röst är kanske det mest underskattade med det här bandet. De har en fullständigt briljant trummis i Carter Beauford, en tillika fantastisk basist i Stefan Lessard, de har Daves eget gitarrspel, och därtill först LRoi Meoores och därefter Jeff Coffins saxofonspel. Alla dessa element är imponerande. Matthews röst däremot har alltid varit lite… speciell. I synnerhet på studioinspelningar. Men även den har mognat, och hans sånginsatser live är magnifika. I synnerhet när han tar i från tårna och går loss i nummer som All along the watchtower eller Don’t drink the water. Då går han från en guttural, nästan growlande, råhet till höga, utdragna toner, och han träffar varenda en. Jag vet, för jag stod bredvid hans röstcoach under konserten.

Nämnda Don’t drink the water var i mitt tycke konsertens höjdpunkt. Tillsammans med Sledgehammer, en cover på Peter Gabriel. Men även Jimi think, Rapunzel och Warehouse tog mig tillbaka till varför jag en gång i tiden kärade ner mig i det här bandet. Ändå var jag lite besviken över att inte ha fått höra vare sig Ant’s marching, Crash into me eller Stay.

Till höjdpunkterna kan också nämnas nye keyboardisten Buddy Strong. Han tillför en ny dimension till ett band som har varit igång länge och kanske behövde lite nytt. Han tar verkligen plats och känns som en del av bandet, till skillnad från tidigare turnékeyboardisten Butch Taylor. I och med att violinisten Boyd Tinsley sparkades från bandet förra året så har det uppstått en lucka, och Buddy Strong fyller den väl. Det gör också att jag ser fram emot att se var bandet tar vägen med sitt sound – det skulle inte göra mig någonting om Strongs funkiga orgel vävs in i ljudbilden permanent. Däremot förstår jag inte varför de släpar runt på Tim Reynolds annat än möjligen för att få igång ett rykte om att Tom Petty kanske inte är död.

Sämst då? Tja, att de inte kunde hålla tiden. Att lomma upp på scenen sisådär en fyrtio minuter efter utsatt tid är inte okej. Att döma av mer rutinerade konsertbesökare som inte heller var i tid, samt av mumlet runt omkring, så är det mer regel än undantag. Det gör det inte mer okej. Och ja, jag vet. ”Alla” band gör så. Det gör det fortfarande inte okej. Folk betalar närmare tusen spänn för att gå på konsert, då är allt annat än att stå på scenen vid utsatt tid respektlöst. (Dream Theater är ett föredöme. Sist jag såg dem både började och slutade de på minuten.)

Och en till höjdpunkt: Jag nämnde att jag stod bredvid Matthews röstcoach. Vi tyckte nämligen att teknikerbåset mitt på golvet var ett bra ställe att hänga vid. Man kan också tänka sig att det är där ljudet är som bäst, för det är där den som rattar ljudet står. Hur som helst – innanför staketet stod en tjomme och diggade järnet, följde med i sången, gestikulerade och nickade gillande. Efter lite sneglande fick jag bekräftat av hans namnbricka att det var Matthews röstcoach och att han heter Robert Stevenson.

Under mitt sneglande fick vi ögonkontakt, flinade och gjorde lite tumme upp och sånt. Så plötsligt kände jag en hand ta tag i mig i mörkret. Mr Stevensons hand. Jag fattade inte först vad han ville, men hans polare som stod intill lutade sig fram och sa: ”Han försöker ge dig något.” Så jag räckte fram handen och kände att jag fick något litet, platt i handen, men jag kunde inte se vad det var. Jag ska erkänna att ”droger” for genom min hjärna. Stevensons kompis verkade ha läst mina tankar för han sa: ”You’re right to be sceptical when someone’s trying to slip you something in the dark, but it’s a good gift!” Det visade sig vara ett plektrum.

Mot slutet av konserten packade flera av teknikerna, däribland Stevenson, ihop och gick. Strax efter kände jag att någon drog i mig igen. Den här gången fick jag ett papper. Jag halvt om halvt förväntade mig att det skulle stå ett telefonnummer eller dylikt på det och tänkte att han nog hade misstolkat vår tidigare ögonkontakt. Om jag såg kär ut så var det i musiken, inte i honom. Men det visade sig vara hans kopia av kvällens låtlista. Och då blev jag nästan lite besviken istället…


Andra bloggar om: dave matthews band

Allmänbildning och protestignorans

Internationella kvinnodagen är en dag som med fördel ”firas” med popcorn och skämskudde. Det är allt från ”grattis på kvinnodagen” till företag som försöker kränga såväl elabonnemang som underkläder dagen till ära samt kvinnor som förminskar och exkluderar andra kvinnor för att de är ”dåliga”. Det finns så många sätt att missa målet!

Roligast den här gången hade inte egentligen att göra med att det var internationella kvinnodagen, men roligt var det likväl. Ett twitterkonto som kallar sig Karin Boye och med jämna mellanrum publicerar citat ur hennes dikter hamnade i blåsväder. Citatet var följande:

Svaren började ramla in som ifrågasatte om det verkligen var övervakningen som gjorde oss ängsligare och inte den ökande kriminaliteten, som mansplainade att ”du gör samma misstag som Churchill innan WWII” (men förmodligen menade Chamberlain) samt uppmana Karin Boye att ta livet av sig. Vilket hon alltså gjorde redan 1941.

Det hela är förstås stor humor. Men det är också väldigt tragiskt. Hur kan så många människor ha noll koll på vem Karin Boye är? Hur kan så många vara så totalt oförmögna att förstå att det är ett citat och inte ett debattinlägg? Det är vad diskussionerna i sociala medier har handlat om så här dagen efter, på annandag internationella kvinnodagen. Eller heter det internationella kvinnoannandagen?

Jag tror att det finns mer än en förklaring, och dessa förklaringar samverkar.

För det första tycks inte litteraturhistoria ha jättehög status på Livets Hårda Skola. Inte källkritik heller för den delen. Men utöver det kanske man får ha överseende med att allt som lärdes ut i skolan inte fastnade. Eller annorlunda uttryckt; att en kunskap förmedlades betyder inte att alla fick den med sig. Som jag har skrivit förr gjorde åtminstone min skola sitt yttersta för att få litteratur att framstå som såväl skittråkigt som skitnödigt, så jag har full förståelse för att många vände den ryggen. Och även om jag kan tycka att åtminstone ytlig kännedom om Karin Boye ingår i allmänbildningen kan man uppenbarligen inte förvänta sig det. Jag har råkat på sådana häpnadsväckande brister i allmänbildningen senaste åren att jag inte är förvånad.

För det andra finns det en hel del konton på Twitter som är uppenbart falska. Man använder påhittade namn, men lånar också såväl namn som bild från historiska personer. Och en inte försumbar del av dessa är mycket aktiva i debattkrigen. Medvetet eller omedvetet utgör de en del av internets konstgräs. Dessa konton, och de som ofta interagerar med dem, är vana vid den företeelsen. Således kan man tänka sig att de inte höjer nämnvärt på ögonbrynen när Karin Boye kastar sig in i debatten, även om de vet vem hon är. Genom sig själv känner man andra, så att säga.

Under dagen har det också uppstått en subdebatt kring huruvida man bör känna till Karin Boye eller inte. En del har velat göra en poäng av att många av de som nu hånar andra för att de inte känner till Boye själva rent av koketterar med sin okunskap om ”sportboll”. Det är en rimlig invändning. Själv anser jag att okunskap aldrig är något att skryta om (såvida det inte gäller schlager och radioskval förstås). Men det serverades också ett mycket bra svar på detta. Från en bibliotekarie dessutom.

https://twitter.com/vredensbarn/status/1104444876828143616

Det sammanfattar väldigt väl min ambivalens inför det hela. Hur jag å ena sidan anser, ärligt och uppriktigt, att okunskap inte är något att skryta om, samtidigt som jag har ett uppenbart behov av att ”ta avstånd” från schlager och radioskval. För oss som förstår att uppskatta Riktig Musik™ är det provocerande och rent ledsamt hur mycket tid, energi och utrymme som ägnas åt lättsmält pop och melodijävlafestivaler. Och ur det kommer ett behov att vid varje givet tillfälle påtala just det. Samt förstås att understryka hur lite man bryr sig genom att inte ha en aning om vad eller vilka som toppar listorna. (Är topplistor ens en grej längre? Jag har ingen aning.)

Men om folk är protestignoranta när det kommer till idrott eller pop, då är det väl inte orimligt att vara protestignorant när det kommer till finkultur också? Om kulturkoftorna utvecklar ett sportfilter och rent av aktivt undviker att känna till sport, då kan väl kepsmupparna göra precis samma sak när det kommer till kultur? Inte så att två fel gör ett rätt, men båda beteendena kan faktiskt vara fullt förståeliga om man försöker se det från flera håll. För i bägge fallen rör det sig, enligt detta resonemang, om att slå ifrån sig och försvara sig från det man tycker sig bli tvångsmatad med.

Det är, för att citera vår förre justitieminister Beatrice Ask, dumt och sorgligt. Det finns en kulturklyfta och att skrika glåpord tvärs över den klyftan hjälper inte direkt till att överbrygga den.

Ni bygger utifrån, vi byggs inifrån. ”Ni bygger med er själva som stenar och faller sönder utifrån och in. Vi byggs inifrån som träd, och det växer ut broar mellan oss som inte är av död materia och dött tvång. Från oss går det levande ut. I er går det livlösa in.

– Karin Boye


Photo on Foter.com