Hoppa till innehåll →

Enligt Min Humla Inlägg

Mannen med två gravar

Publicerat 2021-04-02 av Joshua_Tree

Mannen med två gravar

Den amerikanske pionjären Daniel Boone, som bland annat anses vara den som fann Cumberland Gap[1]Urinvånare hade känt till passagen genom Appalacherna länge men i vanlig ordning finns saker först när en vit man har pekat på det. och därmed banade väg för den första vågen av nybyggare väster om Appalacherna, är begravd på två olika platser. Och det är inte för att han styckats och placerats ut som varning, William Wallace-style. Häng med!

När Boone banade väg västerut lades grunden för det som sedemera blev Kentucky, USA:s 15:e delstat och den andra delstaten att tas upp i unionen efter att de ursprungliga 13 kolonierna förklarat sig självständiga, blev han också på sätt och vis Kentuckys fader. Boones äventyr i Kentucky innefattar flera konflikter med urinvånare där han bland annat blev tillfångatagen och sedermera adopterad av Shawnee-stammen, vilket i sin tur ledde till att han ställdes inför rätta misstänkt för att ha bytt sida till Shawnee efter att ha lyckats fly. Dessa äventyr, tillsammans med jakthistorier, hans deltagande i frihetskriget och mycket annat publicerades 1784 som en krönika i en bok med det korta och slagkraftiga namnet The Discovery, Settlement and present State of Kentucke and an Essay towards the Topography, and Natural History of that important Country och därmed blev Boone en celebritet och hans liv för alltid förknippat med Kentucky.

Boone själv drog dock vidare. Hans instinkter för affärer var lika dåliga som hans jaktinstinkter var bra, och efter misslyckade landspekulationer och underlåtelse att betala sina skulder eller infinna sig i rätten valde Boone att lämna USA. Han tog med sig sin familj och slog sig 1799 ner i spanska Lousiana, i det som idag är St Charles County, Missouri. Där kände han sig säkert på tryggt avstånd från både fordringsägare och lagens långa arm. Fem år senare var han plötsligt i USA igen. Inte för att han hade flyttat på sig, utan genom att USA köpte området i Louisianaköpet 1804 där USA i ett slag dubblade sin yta. Och eftersom Boone, med sitt eländiga sinne för affärer, bara hade muntliga avtal för sina landrättigheter i spanska Louisiana gällde de inte längre när området nu var amerikanskt (och däremellan också hunnit vara franskt). Så Boone fick ägna ålderns höst åt att bråka för att få sina landrättigheter godkända och därefter sälja dem för att betala av sina skulder i Kentucky.

Daniel Boone dog 1820, 85 år gammal. Han begravdes på samma plats som sin fru på det som nu är Old Bryan Farm Graveyard. Graven fick dock ingen riktig gravsten förrän i mitten av 1830-talet. Det är relevant för resten av historien.

1845 grävdes paret Boones kvarlevor upp och flyttades till nygrundade Frankfort Cemetery i Kentucky där de begravdes på nytt inför tusentals åskådare. Det är lite oklart varför, men högst sannolikt för att Boone ansågs viktig för Kentuckys historia och för att han blev en legend redan under sin livstid. Därför var han ett hett namn Frankfort Cemeterys grundare Mason Brown, för övrigt son till Kentuckys förste guvernör John Brown, som hade stora visioner. Troligen resonerade han att om han kunde få en riktig kändis begravd här så skulle det bli en känd och aktad plats, en Memorial Park (hur det nu bäst översätts) dit människor skulle vallfärda för att besöka monument över berömda personer. Och vem bättre att börja med än Kentuckys fader, Daniel Boone?

Boones släktingar i Missouri var dock mindre glada över tilltaget och snart började det spridas en legend om att Boones officiella gravsten, som alltså kom på plats många år efter hans död, av misstag pekade ut fel grav och att släktingarna känt till det men hållit tyst och därmed låtit myndigheterna flytta fel kvarlevor till Kentucky. Det skulle givetvis kunna vara en efterkonstruktion för att liksom ge fingret till överheten och samtidigt en tröst för en lokalbefolkning som säkert känt sig överkörd.

Men 1983 gjordes en rättsantropologisk undersökning av den avgjutning av Daniel Boones kranium som gjordes i samband med flyttandet av hans kvarlevor. Slutsatsen av den undersökningen var att kraniet ifråga skulle kunna tillhöra en afroamerikansk man. Man vet att svarta slavar begravdes på samma plats som Boone, så det är möjligt att legenden är sann. En tänkbar förklaring till debaklet är att när man började gräva en grav åt Daniel Boone bredvid hans fru så visade det sig att där var det upptaget, och därför lades hans kropp vid fruns fötter istället för vid hennes sida.

Även om det osannolika slutet på Daniel Boones saga skulle visa sig vara uppdiktat, så finns det faktiskt ett mycket enklare skäl att hävda att han har två gravar. En tidning i St Louis närvarade när kvarlevorna grävdes upp 1845 och vittnade om att kistan hade ruttnat bort, vilket i sin tur gjort att kroppens förmultning kommit så långt att bara de större benen kunde flyttas.

Så oavsett vem de grävde upp och flyttade 1845 så flyttade de inte allt. Och så kommer det sig att både Frankfort Cemetery, Kentucky, och Old Bryan Farm Graveyard, Missouri, än idag gör anspråk på att vara Daniel Boones sista viloplats.

Bild: CC BY-SA 2.0 – Doug Kerr

Andra bloggar om: Daniel Boone, Kentucky, Missouri, historia

Noter

Noter
↑1 Urinvånare hade känt till passagen genom Appalacherna länge men i vanlig ordning finns saker först när en vit man har pekat på det.
Kommentarer stängda

Trump och jag

Publicerat 2021-01-17 av Joshua_Tree

Trump och jag

”Vad har dessa ståtliga herrar gemensamt förutom den härliga självdistansen, den imponerande ödmjukheten och de enorma händerna?”, tänker ni nu? Jo, förutom allt detta, och det ljuvliga hårsvall som närmast kan liknas vid ett gyllene vattenfall som ni glömde nämna, så har vi båda blivit avstängda från Twitter. Donny för att han sprider desinformation om presidentvalet och hetsar sina yeehawdister att storma regeringsbyggnader, och jag för att… Ja, enligt Twitter för att jag sprider desinformation om Covid-19.

Det började med en skämtsam tweet som bygger på pro-plaguers (som är den korrekta benämningen på ”antivaxxare”) och deras löjliga idéer om att vaccin skulle innehålla mikrochip som används för att spåra oss eller nåt. Till skillnad från den där telefonen de använder till att sprida dylika irrläror med. Parallellt med det har det också förekommit foliehatterier om att Covid-19 sprids via 5G-master. Allt detta kokas emellanåt ihop till ironiska skämt om att vaccin ger bättre mobiltäckning, och så vidare, och på det temat postade jag följande:

En av personerna på bilden har vaccinerat sig. Kan du se vilken?

Jag tyckte det var roligt. Det tyckte många andra också. Någon kommenterade att ”En av dem har inbyggt wifi” och på det svarade jag ”5G i vaccinet ju!” Och för detta blev jag avstängd. I kid you not.

Här skulle jag förstås kunna orera om det orättvisa i att jag blir avstängd för ett uppenbart skämt på samma forum som skäggmiffon använt för att sprida vidriga bilder och filmer på sina egna brott mot mänskligheten, där riktiga pro-plaguers inte tycks ha några problem att få husera och där allehanda mentala kalhyggen står på kö för att berätta för alla batikhäxor och sojapojkar hur vänsterblivna de är. Men det tänker jag inte göra. Istället nöjer jag mig med att konstatera att algoritmer inte har någon humor.

Algoritmer förstår inte ironi och kan inte tolka en kontext. Det är i sig ett problem och något som många youtubers fått känna på när de till exempel, fullt lagligt, använt brottstycken av upphovsrättsskyddad musik i utbildningssyfte (så länge de omfattas av amerikansk lag befinner de sig nämligen inom vad som där kallas för fair use). Detta bryr sig dock inte algoritmerna om, för de förstår inte sammanhanget. Allt de förstår är att den här kombinationen av toner tillhör Warner. Det här är en variant av samma sak. Algoritmerna förstår orden, men inte innebörden. Algoritmer har väldigt kort lugg, om man säger så.

Men min yttrandefrihet då!? Tja, den är intakt. Twitter är inte skyldiga att tillhanda en plattform för vare sig mig eller Donny. Han kan alltid kalla till en presskonferens om han vill kommunicera med världen, och jag… har en blogg.

Därmed inte sagt att det är oproblematiskt. Att bli fimpad från sociala medier är att i viss mån bli avskärmad från sin umgängeskrets. I synnerhet gäller det Facebook som har kommit att ersätta mycket av våra tidigare kommunikationskanaler. Och genom att bli så stort har Facebook och Twitter också kommit att bli en del av infrastrukturen. Med det kommer ett ansvar att inte godtyckligt stänga av användare, i synnerhet inte med hjälp av algoritmer som inte kan skilja ett skämt från ett hål marken.

Men vet ni? Vi har alla ett ansvar här, och vi är alla medskyldiga till den här situationen. Det var vi, användarna, som tillät Facebook och Twitter att ta över våra kommunikationsvägar. Det var vi som la ner våra spretiga forum. Det var vi som övergav våra communities. Det var vi som lät bloggosfären bli en spökstad. Det var vi som blev så bekväma att vi slutade skriva upp våra vänners födelsedagar i en gammal hederlig kalender, för Facebook håller ju reda på det åt oss.

Vi har alla möjligheter att göra något åt det. Internet är mer än Facebook och Twitter. Men det är ju så trevligt att få en tumme upp lite nu och då, eller hur? Vi är så beroende av den där omedelbara bekräftelsen att vi helt blundar för allt det andra. Jag säger ”vi”, för jag är likadan. Men jag har åtminstone behållit min egen plattform och därmed också kontrollen över mina texter. Och kanske kommer ni, någon gång i framtiden, att stanna till och tänka ”Var tog han den där snygga, smarta, ödmjuka snubben vägen? Vi har inte sett något av hans fyndiga klokskap eller hans fantastiska hår på ett tag.” Då har jag förmodligen råkat reta upp en veganalgoritm.

När den dagen kommer vet ni vart ni kan hitta mig. Förutsatt att ni kan slita er från gulliga kattungar och de där särskrivna kedjebreven om att ”pensionärer inte får någon sylt till pannkakorna och det vet vi ju vilka som äter upp den” som förvånansvärt många deltar i att sprida med tanke på att det klart och tydligt står att 99% av oss inte har modet att dela det vidare…

Andra bloggar om: Twitter, Facebook, Sociala medier, Donald Trump, 5G, Covid-19, pro-plaguers, antivaxxare, algoritmer, yttrandefrihet

Kommentarer stängda

Björnstad, TV-serien

Publicerat 2020-12-31 av Joshua_Tree

Björnstad, TV-serien

Någon har sagt att ”vilja träffa författaren för att man gillar boken är lite som att vilja träffa gåsen för att man gillar gåslever”. Detsamma gäller på sätt och vis att se filmatiseringar av böcker man gillar. Det är alltid med en viss skräckblandad förtjusning man ger sig in i det, för risken är överhängande att filmen på skärmen inte alls stämmer överens med filmen du har i ditt eget huvud.

Man bör ha klart för sig att det är väldigt svårt att göra en bok rättvisa i en filmatisering. Människors inre liv, som en skicklig författare kan beskriva så väl med ord, är svårt att få fram på film. Sedan tillkommer saker som miljöer, karaktärers utseende, med mera som antingen är väldigt noggrant beskrivet av författaren vilket begränsar filmmakaren, eller så är det vagt beskrivet vilket ger filmmakaren större frihet men då kommer publiken istället att ha vitt skilda uppfattningar av detta och tycka att filmmakaren är helt ute och cyklar.

Jag drar mig till minnes två exempel som jag själv har reagerat starkt på. Det ena är Röd Drake med Edward Norton i huvudrollen som Will Graham. Det var bara… fel. Inget fel i Edward Nortons insats alltså, och han är för övrigt en skådespelare jag uppskattar och respekterar. Nej, felet är att han inte ser ut som jag föreställde mig Will Graham när jag läste boken. I min inre film spelades Will Graham snarare av Lance Henriksen. Det andra exemplet är Ender’s Game. Ja, filmen misslyckas med att beskriva vissa väsentliga delar av boken, varav mycket är vad som händer i huvudpersonens inre, men miljöerna! För mig var de perfekta. Träningsanläggningen ombord på rymdstationen stämde väl överens med min bild, och mot slutet av filmen när vi får se The Hive Queens hemplanet eller vad man ska kalla det, då rös jag av igenkänning. Så bra träffade de med miljöerna.

Så hur lyckas Björnstad som serie då? Med beröm godkänt, skulle jag säga. Jag fullkomligt älskade boken så här fanns potential att misslyckas kapitalt, men jag tycker att filmteamet gör ett bra jobb att ro det hela i land. Miljöerna är klockrena; den generiska bruksorten som tycks omringad av skogen och kylan, den slitna ishallen, villorna och hyreshusen, fabriken vars skorstenar alltid syns i bakgrunden och håller staden vid liv. Man får nästan en känsla av att om fabriken tar ledigt en dag kommer vintern att sluka staden.

Och så människorna på det. Björnstad fångar även dem bra. Både som grupp och som en del av miljön, men också som individer. Valen av skådespelare är bra, med enstaka undantag, och matchar sina karaktärer och bilden jag hade av dem. Tränaren Peter Andersson, hans fru Mira och dottern Maya känns rätt, men mest rätt träffar serien nog med Benji (Otto Fahlgren) och Sune (Jacob Nordenson). Bokens Benji är en strulig kille som inte riktigt verkar ta någonting på allvar, fast egentligen gör han ju det, som röker braj och slåss och garvar. TV-seriens Benji kommer väldigt nära, där Otto Fahlgren med sitt ostyriga hår och sin spjuveraktiga uppsyn omedelbart skapar ett sympatiskt intryck. Och Sune, den åldrade eldsjälen som liksom är hockeyklubbens hjärta, han känns också väldigt genuin. Nu menar jag inte att de två nämnda överträffar övriga i sina skådespelarinsatser, bara att valen av dem rent utseendemässigt, tillsammans med hur de gestaltas, gör att de känns helt rätt.

Jag reserverade mig ovan för ”enstaka undantag”. Det undantaget är, tyvärr, Kevin (Oliver Dufåker). Han känns inte trovärdig. Min uppfattning av honom från boken är som en smådryg och självgod ”pretty boy”. På ytan. Under ytan är Kevin fortfarande en osäker pojke som egentligen bara vill ha en kram av sin pappa men som döljer det bakom en självsäker fasad. TV-seriens Kevin matchar inte det. Dels tycker jag att skådespelaren ser alldeles för valpig ut, vilket han inte gärna kan rå för, men jag tycker också att han gestaltas som för osäker och vek. Mestadels av tiden går han runt och ser ut som en hund som är van att bli sparkad. Därför känns scenen där Kevin våldtar Maya nästan malplacerad och liksom ”out of character”.

Det här tycker jag är seriens största miss. Jag förstår att man försöker visa på Kevins dubbla identiteter; att vara stjärnan som hela staden sätter sitt hopp till medan man fortfarande är en osäker pojke, att stå i gränslandet mellan barn och vuxen, att ha framtiden utstakad utan att någonsin få andas och fundera över om det ens är det man vill. Men problemet är att det inte blir särskilt dubbelt. Kevins mjuka sida är övertydligt dominerande och överskuggar alla tendenser till något annat.

Backmans styrka som författare är hans förmåga att skapa mångfacetterade karaktärer med dubbla bottnar, motstridiga känslor och tveksamma beslut. Ni vet, som riktiga människor. Det är just det som gör boken Björnstad så bra. Som läsare sympatiserar man med Maya, men också med Kevin. Faktiskt. Och man skäms lite över det. Och man sympatiserar med staden och laget och en del av en tänker att ”kunde de inte ha låtit Kevin spela den där jävla matchen innan de plockade in honom till förhör”, och sen skäms man över det också. Men det är så det är. Det hade varit lättare att bara hata våldtäktsmannen Kevin, stjärnan som tar vad han vill ha, men Backman lät oss inte komma undan med det utan lät oss också se den osäkra pojken Kevin som ”gjorde fel” och måste leva med det. Serien klarar inte av att porträttera det, och på något sätt blir TV-seriens känsliga Kevin mindre sympatisk än bokens tudelade Kevin.

Det andra ”felet” jag ser i serien är att jag tycker att den fokuserar för mycket på vuxenvärlden. Serien fokuserar mer på Peter, på hans relation till klubben, på Kevins pappa Mats och överlag på staden och lagets inställning till det inträffade. Detta är ingalunda oviktigt i boken heller. Tvärtom är staden och laget ständigt närvarande, men boken berättas mer ur ungdomarnas perspektiv. I detta saknas mycket av Benjis historia. I serien får vi i förbigående se honom prata med sin syster på nån krog, och vi ser honom sitta och gulla med hundvalpar på en kennel. Men det framgår inte att han uppfostrats av sina äldre systrar, som i sin tur är stenhårda (om jag minns boken rätt) och att det är så för att deras pappa ”gick till skogs”. TV-serien ägnar mycket tid åt Benjis förhållande med en kille i grannstaden Hed, men det är betydligt mindre viktigt för vem han är, skulle jag påstå. Jag saknar ett visst djup i relationen mellan Maya och Ana, och att alla tilltalar dem som ”Maja” och ”Anna” tyder på att serien helt har bommat det faktum att de från början blir kompisar för att de är de enda i stan som begriper hur den andras namn uttalas. Jag tycker också att övriga av hockeykillarna mest blir bakgrundsbrus som svinar och beter sig tillsammans. Bokens Bobo, Lyt och andra, är mer framträdande än seriens.

Men på det stora hela, trots antal tecken jag ägnat på att gnälla, tycker jag att serien träffar rätt. Miljöerna, känslan och persongalleriet är väl genomtänkt och, för den som inte har läst boken finns nog inte mycket att invända mot. Jag vill härmed meddela att alla som har läst boken tryggt vågar se serien utan skämskudde, och alla som inte har läst boken än borde.

Photo by Just a Prairie Boy on Foter.com / CC BY

Andra bloggar om: björnstad, hbo, fredrik backman, tv-serier

Kommentarer stängda

Lögn, förbannad lögn och statistik

Publicerat 2020-12-27 av Joshua_Tree

Lögn, förbannad lögn och statistik

Bilden ovan visar antalet förluster för varje SHL-lag under perioden 6/12 – 26/12. Statistiken talar sitt tydliga språk; Oskarshamn har stora problem medan Brynäs är oerhört formstarka och har alltså inte förlorat en match under den här perioden. Eller hur?

Exemplet är medvetet fånigt för att illustrera hur lätt det är att förleda den oinsatte med statistik. För om du inte har någon koll på Svenska Hockeyligan så är det precis så du skulle tolka diagrammet. Det är bara den lilla detaljen att senast Brynäs spelade en hockeymatch var den 5/12. Alla lagets matcher därefter har ställts in på grund av Covid-19.

Statistiken ljuger inte. Det jag har satt ihop i diagrammet är objektivt korrekt. Ändå ger det en skev bild av verkligheten. Detta kombinerat med att statistik kan kokas ner till lättbegripliga diagram (en bild säger mer än tusen ord, ni vet) gör att statistik är förrädiskt och bör hanteras med försiktighet. Att kvantifiera och ta fram data är oerhört värdefulla metoder för att kunna trenda, utvärdera och analysera. Men bakom varje färglad visuell representation av datat finns (förhoppningsvis) en stor mängd kompetent utvärdering av informationen. Det är när statistiken frikopplas från den bakomliggande kompetensen som den blir farlig, och med all världens information tillgänglig kan vem som helst med tillgång till Google och rött bälte i Excel sammanställa och presentera i stort sett vad som helst. Exhibit A.

Eftersom hela poängen med diagram är att visualisera och redovisa komplexa samband för andra är de idiotvänliga. Vem som helst kan förstå vad ett diagram visar. Därför kan man också vilken dag som helst i veckan logga in på Twitter eller Facebook och se folk slå varandra i huvudet med diagram som de anser bevisar deras egen ståndpunkt. Men hur många av diagramviftarna har satt sig in i hur statistiken har tagits fram, hur man har mätt, hur man har verifierat eller uteslutit vissa faktorer? Och ju mer komplexa samband desto större är också risken att resultat blir olika beroende på hur man mäter. Vissa saker, som hockey, är förhållandevis enkelt att mäta. Åtminstone så länge man räknar vinster och förluster, eller enskilda spelares produktion i form av mål och assist. Men även där blir det snart mer komplext. Det finns en uppsjö av statistiska underlag som brukar kallas för ”advanced stats” som försöker mäta enskilda spelares bidrag till lagets framgång utöver mer än bara mål och assist. Trots allt är det en lagsport och spelare gör andra saker som att till exempel förhindra att motståndarna gör mål, eller skapar tillfällen för det egna laget. Jag ska inte gå in djupare på det utan kan bara konstatera att det är underhållande att se glada amatörer kasta siffror och diagram på varandra på hockeyforumen. Glöm inte popcornen.

Förstå då hur komplext det blir när man försöker kvantifiera information om grupper av människor, utifrån kön, ålder, sexuell läggning, religiös åskådning, ursprungsland, etcetera. Nog för att ett hockeylag också är en grupp människor, men det klassas inte som en folkgrupp. Och tur är väl det, för annars finns det data på att på Brynäs är en synnerligen underlägsen folkgrupp, om än med en vacker folkdräkt.

Att kvantifiera enligt ovanstående är en oerhört svår balansgång mellan att å ena sidan sammanställa information på makronivå (gruppen) och samtidigt ta hänsyn till det som sker på mikronivå (individen). Jag har stor tilltro till att de seriösa forskare och statistiker som ägnar sig åt sådant också är fullt medvetna om problematiken och är försiktiga med att dra slutsatser. Men det är här problemet med frikoppling från bakgrund blir ett problem, för när den sortens data hamnar i händerna på amatörer så tappar man bort komplexiteten. Då får man statistik som bevisar att människor från land A har högre IQ än människor från land B, men utan bakgrundskunskap som att människor från land B i hög utsträckningar har lidit av undernäring som barn vilket hämmat hjärnans utveckling samt att dessa ägnar så mycket tid åt att försöka överleva från dag till dag att de helt enkelt inte har tid, energi eller pengar kvar åt saker som tränar hjärnan. Förutsatt att något sådant ens finns att köpa alltså.

Sådana diagram blir vapen i händerna på radikala grupper, men även på nyttiga idioter. De kan användas medvetet illvilligt, men kanske ännu oftare felanvänds de av ren okunskap. I båda fallen blir resultatet att människor övertygas om något som kanske inte är sant, vilket bidrar till att felslut blir ”fakta” som i värsta fall blir beslutslunderlag.

Ett annat problem med den sortens statistik är just att det tar bort individen ur ekvationen. När statistiken väl sammanställs och presenteras i glada färger tappar vi bort att varje stapel består av en massa människor som klumpats ihop tämligen godtyckligt. När man till exempel rapporterar valresultat och redovisar hur röster fördelas enligt kön eller åldersgrupper är det lätt att glömma att det inom dessa grupper finns enorma skillnader. Kvinna, 25-34, ensamstående med tre barn i Åmål och deltidsarbetande inom vården har föga gemensamt med Kvinna, 25-34, gift och barnlös på Lidingö och vd för ett företag med drygt hundra anställda. Annat än att de båda är kvinnor mellan 25 och 34 år. Men det kanske inte är just ålder och kön som är avgörande för hur dessa två röstade.

Vilket leder vidare till en annan problematik att ta upp: Avgränsning. Förändras staplarna om man korrigerar åldersindelningen? Är det mer relevant att dela in efter inkomst, och i så fall; hur ska man dra gränserna där? Var stoppar man i så fall Kvinna 25:34:s äkta make som inte har någon inkomst på pappret utan ägnar sin tid åt att försöka skriva en bok om gräshoppor? Detta är problematiskt, förutsatt att man är intellektuellt hederlig.

För den som inte har sådan skrupler är avgränsningen mer en möjlighet än ett hinder. Genom att kreativt utesluta de datapunkter som inte passar in i den slutsats man vill nå kan man effektivt och övertygande bevisa lite vad som helst. Det finns en anledning till att jag valde att använda statistik från perioden 6/12 – 26/12 i mitt exempel, och den anledningen är att jag då slipper ta med Brynäs förlust från den 5/12 och skyndar mig att få ut det här innan nästa förmodade förlust den 28/12 eftersom dessa datapunkter skulle kvadda mitt diagram och därmed min poäng.

Nu är ju hela poängen förvisso att pedagogiskt visa på hur statistisk och diagram kan feltolkas och missbrukas, men min poäng kunde ju lika gärna ha varit att Brynäs är bäst, ingen protest, och om digrammet frigörs från såväl den här utläggningen som kunskap om ishockey är det inte längre möjligt att avgöra vad som är vad.

Eller så kan vi ta en titt på den här lilla filmen. När man tar ut data om hur folk kör ur olycksstatistiken finns föraren av den vita bilen inte med. Hen är en säker förare, medan de båda lastbilschaufförerna, statistiskt sett, är ena jävla klåpare…

Andra bloggar om: statistik

Kommentarer stängda

ReMarkable

Publicerat 2020-10-25 av Joshua_Tree

ReMarkable

Ända sedan första gången jag hörde talas om reMarkable har jag velat ha en, men svårigheten att motivera behovet för mig själv i förhållande till priset gjorde att det stannade vid en dröm. När sen reMarkable 2 lanserades som förbeställning med hyfsad rabatt tog nyfiken och habegäret överhanden och jag slog till. Detta var någon gång i början av våren tror jag. Då var det meningen att jag skulle få mitt exemplar i augusti, men sedan kom en global pandemi med allt vad det innebär i form av restriktioner som förändrar förutsättningarna på daglig basis så leveransen har skjutits upp ett par gånger.

I torsdags levererades den så äntligen till min dörr och den är faktiskt remarkable. Men innan jag ger mig på att göra något slags recension av det här måste vi faktiskt först fastställa vad reMarkable är och, ännu viktigare, vad det inte är.

ReMarkable, och uppföljaren reMarkable 2, är en läsplatta som du också kan skriva på. Ibland kallas det för ”E-paper”, även om jag inte tycker att det är en tillräckligt bra sammanfattning. Teknologin bygger på E-ink, vilket är avsevärt mer vilsamt för ögonen att läsa på än datorsskärmar, tablets och mobiltelefoner. Därav läsplatta. Till skillnad från andra renodlade läsplattor kan du även skriva och rita på din reMarkable. Där andra läsplattor endast är ett medium för output är reMarkable alltså också ett medium för input.

Det är här förvirringen uppstår. När man läser kommentarerna till artiklar om den här produkten eller kommentarerna på reMarkables marknadsförande poster på Facebook är det återkommande nedlåtande kommentarer i stil med ”det har jag kunnat göra på min iPad i alla år, lol”. Och sedan fylls det på med gnäll om att ”kan man inte ens kolla mailen på den?” eller ”jag kan spela spel på min iPad också”. Allt detta är förstås sant. Ja, du kan läsa saker på en tablet, och skriva saker på den, och med en dedikerad stylus rita och skriva också. Och dessutom kolla mailen, spela spel och titta på porr.

Men reMarkable är inte en tablet och ska inte jämföras med en tablet. Det är ungefär som att hånfullt såga en redig kockkniv med argument som att ”jag kan skära saker med min fällkniv också och den har dessutom en korkskruv, lol”. Det är inte jämförbart. Jag menar, ja, du kan skära saker med fällkniven, men om matlagning är ditt yrke, eller passion, eller du bara gillar känslan av att ha bra verktyg att arbeta med i köket, då vill du ha en riktig kockkniv, eller hur? På samma sätt fungerar det utmärkt att ströläsa lite artiklar på en tablet, att rita huvudfotingar eller skriva ner korta noteringar. Men för den som läser mycket blir det snabbt jobbigt för ögonen och då är papper att föredra. Och för den som behöver anteckna mycket är det samma sak. Papper och penna är i många lägen överlägset.

Men papper och penna har sina egna begränsningar, utöver att man inte kan kolla mailen på dem. Papper tar plats. Hyllorna i hemmet och på kontoret fylls upp av böcker och pärmar. Väskan med studentlitteratur som ska släpas från ett ställe till ett annat väger bly. Anteckningsböckerna blir fulla och sen ska man lyckas hitta sina anteckningar i dem också. Noteringar som sedan behöver renskrivas i ett digitalt medium eller föras över till en digital kalender för att vi ska hålla ordning på tillvaron.

Det är här reMarkable kommer in. Det är känslan av att läsa och skriva på papper med digitaliseringens fördelar av att kunna kopiera, klippa och klistra i anteckningarna, att spara och synka och organisera, att dina noteringar är åtkomliga i dina andra enheter och kan konverteras till bilder eller PDF. Och när jag säger ”känslan av att läsa och skriva på papper” så överdriver jag inte. ReMarkable lyckas långt över förväntan med att imitera känslan av penna mot papper, responsen är fantastisk och, eftersom det inte är en tablet, kan jag vila handloven mot ytan medan jag skriver. Som på ett riktigt papper.

Nu börjar vi också ringa in reMarkables ”problem”. Det är en ganska snäv marknad man riktar sig till. Särskilt om man väger in priset i beräkningen. ReMarkable är en sådan där ”den bästa produkten du inte behöver”-grej. Vem är den egentligen för? Studenter skulle verkligen ha nytta av den, men har inte råd med den. Man kan tänka sig att journalisten, ingenjören, diverse akademiker och dylikt är målgruppen.

Men här är grejen. Det finns massor av produkter därute som är designade för att lösa ett specifikt problem, att svara mot ett specifikt behov. Ofta är de förbättringar av något befintligt. Och sedan finns det produkter som är något nytt. Något vi kan titta på, skaka på huvudet och säga ”vem behöver det där?”. Det vet vi inte än. Det är upp till oss själva att avgöra. Att komma på hur vi ska använda dem. Det kan såklart visa sig att det bara var dumt också och produkten hamnar på historiens soptipp. Jag menar, när den första smartphonen lanserades, eller den första persondatorn, tror jag inte någon riktigt kunde förutse hur vi skulle använda dem idag. Eller bilen. ”Det där har jag kunnat göra med min häst i alla år, och dessutom kan jag krama den, lol”.

Det är djärvt att gå in och försöka skapa en ny marknad och att dessutom göra det med en lyxig och dyr produkt. Men å andra sidan har företag som Apple och Tesla visat att det går. Det de också har visat är att det skapar utrymme för konkurrenter att skapa billigare produkter som svarar mot samma behov, och plötsligt har vi en dynamisk marknad där vi nyss stod och höhöade om att det inte behövs.

Jag är hopplöst förälskad i min reMarkable. Nu ska jag bara komma på vad jag ska ha den till.

Andra bloggar om: remarkable, e-ink, e-paper, teknologi

2 kommentarer

Upphittat

Publicerat 2020-09-05 av Joshua_Tree

Upphittat

Jag har fått massor av brev från bekymrade medborgare som undrar vad det egentligen var som hände den där ödesdigra dagen i Dalarna. (Jag har lärt mig av diverse självförhärligande krönikörer att det är så man inleder för att ge tyngd åt sin hjärtefråga.) Det här är vad som hände.

Vi inledde en dagstur utan någon egentlig plan. Avsikten var mest att se oss omkring, ta in landskapet och åka dit vägen ledde oss. Vår resa började vid Lugnet i Falun. Därifrån tog vi väg 69 i riktning mot Rättvik. Ganska snart hittade vi en skylt som pekade ut Selma Lagerlöfs skrivarstuga. Vi körde ner på en skogsväg och hittade den. En liten anspråkslös korsvirkesbyggnad. Bredvid stod en rostig Opel som mycket väl kan ha varit Selma Lagerlöfs den också.

Vi tuffade vidare och svängde upp i Bjursås, en kyrkby som liksom klättrar uppför sidan av Dössberget. Och nästan högst upp ligger Dössbergets värdshus. Fantastisk utsikt, fantastisk pannacotta och dessutom hade de den fulaste fågel jag någonsin sett som gick runt och muttrade i ett hägn.

Vi fortsatte mot Rättvik och gjorde ytterligare ett stopp för att klättra upp i Vidablick och få svindel. Utsikten över Siljan var magnifik men det går inte att fota om man håller sig i räcket med bägge händer.

Rättvik visade sig översvämmat av bilar så vi vek av och följde väg 70 söderut, körde genom Leksand och vidare till Leksandsknäckefabriken där frugan bunkrade upp med knäckebröd medan Stora och jag upptäckte att knäckepizza inte alls är dumt. Därefter rullade vi vidare till Insjön och tog sikte på Gagnef.

Någonstans i höjd med Djura (tror jag) hände det. Det bildades en kö av bilar bakom en traktor med släp och vid en större korsning gick traktorn åt sidan varpå pärlbandet av bilar började köra om. När jag körde om gick jag samtidigt ut på den målade mittrefugen för att lämna tillräckligt med utrymme åt traktorföraren så han inte skulle bli låst på vägrenen. Det dunkade under hjulen, men det gör det ju när man kör på en målad refug. Det var bara det att när jag vek in framför traktorn dunkade det fortfarande så det var bara att svänga in på busshållplatsen som lägligt nog låg där och konstatera att jag hade punktering på vänster bak.

Boven? Något slags verktyg som bärgningskillen gissar kommer från ett däckreparationskit (det är ironiskt, Alanis!) hade gått rakt genom däcket och ut genom fälgen.

Så. Om du vet med dig att du glömde ett vertyg på väg 70 mellan Insjön och Gagnef någon gång före den 28:e juli så ligger det här. Återfås mot beskrivning och hittelön på 6500 kronor plus utlägg. Utläggen kan kvittas mot att du sätter dig på ditt kvarglömda verktyg, och snurrar.

Kommentarer stängda

Dinomo, den naturliga bilen

Publicerat 2020-08-27 av Joshua_Tree

Dinomo, den naturliga bilen

Ni vet det här med ”naturliga” produkter? Alltså, hur dumt är inte det? Till att börja med är det en oxymoron; en produkt är per definition något som är framställt, raffinerat, förädlat, paketerat eller levererat och därmed också per definition inte naturligt.

Nu är det givetvis inte det producenterna av naturliga produkter menar med ”naturligt”. Nej, de menar såklart att ingredienserna är naturliga. Och även om det skulle kunna falla på samma hårklyverier som ovan så väljer man glatt att bortse från det. Naturliga produkter kommer från naturen. Punkt. Arla hävdar att mjölk är naturens sportdryck. För det är givetvis fullt naturligt med mjölkkor som står i en fabrik och blir mjölkade av maskiner. För att inte tala om pastörisering och homogenisering. Om den naturliga mjölken är så jävla fantastisk, varför avnaturaliserar vi den?

Och sedan har vi den här fantastiska produkten: Naturdiet. Bara att plocka direkt från naturdietträdet när de är mogna och har fått sin naturliga smak av kaffe latte, choklad eller persika/mango.

Jag är löjlig, jag vet, för naturligtvis menar man att ingredienserna är naturliga, att produkten inte innehåller ”kemikalier” och så vidare. Givetvis ska vi också glatt bortse från att det kol vi består av, det syre vi andas eller den livsviktiga molekylföreningen vatten i allra högsta grad är kemikalier. Det är inte det de menar!

Nåja. Inspirerad av detta och med hjälp av min nyvunna bilexpertis (jag har faktiskt kört tre olika bilar i sommar) lanserar jag härmed mitt nya, naturliga bilmärke: Dinomo.

Dinomo står för Dinosaur Motors och finurligt hopskrivet till Dinomo får det en air av kraftfullhet och innovation, av gammalt och nytt, och blir dessutom en personlig hyllning till uppfinnaren av evighetsmaskinen; Peter Pedersen. Regeringar brukar dessutom gilla att hålla både biltillverkare och dinosaurier under armarna så vi räknar med feta subventioner.

Våra bilar är 100% naturliga. I meningen att all beståndsdelar kommer från naturen förstås. Järnet i stommen, gummit i däcken, aluminiumet i karossen, lädret på våra säten, etcetera. Fullständigt naturligt. För den som vill se själva kan man ge sig av till ett dagbrott där våra metaller utvinns eller skogarna där vi hämtar gummit och se vilka sår i naturen som uppstår. Det om något bevisar väl materialens naturlighet, att naturen själv liksom går sönder och aldrig blir sig lik igen.

För att inte tala om drivmedlen. 100% naturlig och förnybar olja. Förnyelsen tar kanske några miljarder år förvisso, men det är bara hårklyverier. Processen för att skapa olja är mer naturlig än den där mjölken Arla skryter med. Djur (dinosaurier, t ex) lever och dör, förmultnar och bildar till slut olja långt nere i marken. Där bygger de upp ett tryck över tid, eftersom deras själar strävar efter att få se solen en sista gång. Som tur är har några snälla farbröder från Texas ryckt ut för att rädda dem genom att borra i marken och släppa ut dem och allt de kräver i utbyte är oändlig rikedom, skattelättnader och politiskt inflytande. Den euforiska glädjen när dessa förvätskade själar sprutar upp ur marken går inte att ta miste på! Det är som en naturens fontänorgasm! Och all den energi som dinosaurierna byggt upp i marken använder de sedan för att driva våra bilar. Vad vi på Dinomo gör är att hjälpa dinosaurierna att än en gång vandra på jorden.

Vår vision är att om några miljarder år, då ska någon borra hål i marken och släppa ut de där farbröderna från Texas så att de också får bidra till världen en sista (eller första) gång. Allt i ett evigt och naturligt kretslopp.

Förbeställ din Dinomo nu, för kanske leverans sen nån gång! Den som designar en logo till företaget får en Dinomo till självkostnadspris.

Andra bloggar om: dinomo, naturligt, bilar, dinosaurier, peter pedersen

Photo by Texas State Archives on Foter.com / No known copyright restrictions

Kommentarer stängda

Josh testar bilar

Publicerat 2020-08-13 av Joshua_Tree

Josh testar bilar

Jag har ägnat delar av semestern åt att, högst ofrivilligt testköra bilar. Detta på grund av att min egen bil, en Mazda CX5 från 2018 gjorde illa foten och blev inlagd hos bildoktorn. Nedan följer en högst personlig jämförelse av de tre bilar som körts under sommaren; en Citroën C3, en Volvo V60 och så nämnda Mazda. Notera också att jag inte är någon bilkonnässör, motorfantast eller liknande. Jag kan inte skilja en rak V8 från en krokig och jag kan antagligen inte heller se skillnad på ett topplock och ett hål i marken.

Utseende:

Utvändigt vinner Mazdan en jordskredsseger. Den är helt enkelt så snygg. Volvon ser ut som en… Volvo. Med det sagt; Volvo har gjort ett riktigt bra jobb genom åren med att stöpa om sin klassiska lådbilsdesign till något visuellt tilltalande. Där andra försöker tänka utanför boxen har Volvos designers stannat kvar i boxen, och omvandlat den. Hatten av för det. Volvo V60 är en snygg bil, men den är ingen Mazda.

Men hur är det då när vi kommer in i bilen? Jämförelsen blir lite orättvis, vilket bör noteras redan från början, då min Mazda är direktörsutrustad medan Volvon på sin höjd är rustad för en mellanchef. Volvons fula tygsäten kan därför inte mäta sig med Mazdans vita läder. Men den tar ändå in lite med den stora skärmen till infotainmentsystemet, de avlånga spjällen för fläkten och snygga (men opraktiska) mittkonsolen med skjutlucka och snedskuret armstöd. Med motsvarande utrustningsnivå hade nog Volvon kunnat vinna insidan.

Citroën C3 då? Det kan sammanfattas så här:

Funktion

Bilar ska ju inte bara vara ögongodis, utan gärna kunna transportera en arsle från punkt A till B. Det kan alla tre. Men sen tillkommer det där extra. Hur smart är konstruktionen? Hur praktiska lösningar har man kommit på? Målet borde vara att man som förare snabbt och enkelt ska förstå vad alla knappar och spakar är till för, var man hittar den funktion man söker och framför allt att man ska kunna trycka, vrida och dra i saker utan att behöva ta ögonen från vägen för att leta efter dem.

Har man suttit i en japansk eller koreansk bil så känner man igen sig i en Mazda. Det är i det närmaste standardiserat var man hittar alla diverse reglage och hur de fungerar. Det är inga direkt överraskningar och det är så det ska vara. När man sätter sig bakom ratten vill man inte bli överraskad.

Volvon var lite annorlunda och vissa saker kändes ovant för mig som kommer från ett decennium av koreanskt och nu japanskt. Men det sätter sig snabbt för det är inga direkta skillnader i hur grejerna fungerar eller var de sitter, utan mest bagateller som på vilken sida av ratten man hittar farthållare och mediakontroller. Mazda och Volvo är spegelvända i det avseendet, men det ena är inte bättre än det andra, möjligen mer invant. Det enda jag tyckte kändes onödigt pillrigt på Volvon var att aktivera vindrutetorkaren för bakrutan. Detta görs med en knapp på spetsen av vindrutetorkarspaken. Denna knapp har inte bara två lägen; på och av, utan tre; på, av och intervall. Inte helt enkelt tyckte jag då, men knappast livsavgörande.

Den största skillnaden är nog infotainmentsystemet. Volvo har petat in fläktinställningar och rumpstek på den stora skärmen i mitten medan Mazda behållit de fysiska knapparna för dylikt. Därtill är Volvons skärm 100% pekskärm medan Mazda har sitt navigationshjul vid mittkonsolen. Det här är förstås också en smaksak, men jag är inte ett fan av pekskärmar och min erfarenhet sedan gammalt är att det är extra svårt att träffa rätt när man skumpar runt på vägarna. Nu ska det sägas att tack vare storleken på Volvos skärm är det inte ett stort problem, men jag föredrar fortfarande Mazdas lösning. Jag kan manövrera systemet utan att ta ögonen från vägen för att guida mitt finger till en skärm.

Och så tittar vi på Citroën då. Och jodå, de har också lösningar. Jättefiffiga lösningar. Problemet är att det är lösningar på saker som inte var ett problem till att börja med. Jag menar; hur kan man fucka upp något så basalt som en växelspak till en automatlåda? Den har fyra lägen; parkera, backa, neutral och kör. I den ordningen. Så man drar spakjäveln från parkera till backa om man vill backa, och sen vidare över neutral till kör för att köra. För att undvika att detta sker av misstag sätter man nåt slags spärr på spaken som måste hållas in så att inte tant Signe råkar byta växel när hon hänger handväskan på växelspaken. Enkelt, eller hur?

Inte enklare än att Citroën kan laga sönder det! För se, här har man hittat på nåt skit där man istället för att bara röra spaken längs en axel (framåt-bakåt) måste pilla den lite åt sidan, och sen bakåt, i nåt slags bisarrt zickzack-mönster. Liksom, varför? Hur är det bättre?

För att inte tala om farthållaren. Det är tamigfan ett under av ingenjörskonst! Okej, så reglagen i en bil består av spakar, rattar och knappar, okej? Man manövrerar alltså en funktion genom att vrida på en ratt, trycka på en knapp eller föra en spak uppåt-nedåt-framåt-bakåt. Det är alla överens om. Man har olika idéer om vilken lösning man ska ha för vilken funktion, och var den ska placeras, men alla är överens om hur de olika reglagen manövreras. Trodde jag.

Men nej då! Jag letade efter farthållaren och kunde inte hitta den på ratten, så då började jag leta bland spakarna bakom ratten, men jag kunde ju inte gärna börja knöla ner mig för att försöka se vad det står på spakarna eftersom jag körde bil. Så efter att ha stannat hittade till slut farthållaren på en spak. Ut på vägen igen, och så försökte jag trycka spaken uppåt för att aktivera farthållaren. Det gick inte, spaken var stum. Okej, neråt? Samma sak. Framåt då? Eller bakåt? Nope. Det visade sig att Citroën, i all sin visdom, bestämde sig för att det bästa och säkraste sättet att manövrera farthållaren i ett fordon i rörelse är via två knappar på en skenspak bakom ratten! Sacré bleu!

Komfort

Citroën är liksom inte kvar i tävlingen längre, men låt oss konstatera att den var ungefär lika bekväm att köra som den var snygg och intuitiv. Så.

Utöver det blir det åter orättvist att jämföra på grund av utrustningsnivåerna, men också för att det är helt olika bilar. Volvo V60 är en herrgårdsvagn medan Mazda är SUV. Således helt olika sittställning, utsikt och bekvämlighet. Det är helt enkelt inte Volvos fel att V60 inte är en SUV. Eller ja, det är det ju, men ni fattar.

V60 är en bekväm bil att köra, men för mitt tycke sitter man alldeles för lågt i den. Den låga sittställningen gör att man känner sig fetare än nödvändigt när man ska ta sig ur. Och vad är grejen med den snorhala golvmattan? Första gången jag skulle kliva i bilen höll jag på att gå ner i spagat. Det hade ju varit snyggt att ringa försäkringsbolaget och säga att ”jo hej, den här bilen ni fixade åt mig bröt min höft, tar vi det på samma ärende eller öppnar ni ett nytt?”. Jag förstår inte heller varför man inte kunde få riktiga mugghållare istället för de här halvmesyrerna, och det pyttelilla facket längst fram på mittkonsolen, vad är det bra för? Det är för litet för telefonen. Ska jag lägga nyckeln där? Och sen stänga luckan kanske? Jättebra, jag är inte tillräckligt bra på att förlägga saker. Som sagt, den där mittkonsolen är snygg, men inte praktisk. Mazdas lösning är mer funktionell, utan att på något sätt vara ful. Jag trodde liksom att det var just det som var Volvos grej annars; funktion först.

Även ljudmässigt vinner Mazda. Den är tystare i kupén än Volvon. Den franska skrammelburken ska vi inte tala om.

Körning

Volvon är en trevlig bil att köra. Den svarar snabbt och exakt, den är följsam och har bra grepp. Och det finns krafter under huven som gärna sprattlar till när man trycker på gasen.

Allt det där har Mazdan också, med skillnaden att den inte bara är trevlig att köra; den är rent av kul att köra. Och för att vara en så pass hög och ”klumpig” bil i jämförelse har den ändå en imponerande följsamhet och väghållning, och fan vet om inte den till och med är ett strå vassare i reaktionen när man trycker på gasen.

Däremot är Volvons 8-växlade automatlåda mjukare och smidigare än Mazdans 6-växlade. De två extra stegen gör att den känns mer steglös. Man känner inte alltid att Volvon växlar, vilket man gör med Mazdan. Inte så att Mazdas låda på något sätt är osmidig alltså, snarare ett extra plus till Volvo här. Detta gäller även start/stopp-systemet. Volvons motor stannar och startar igen nästan omärkbart.

Även det adaptiva farthållningssystemet är bättre på Volvo. Återigen; Mazda är inte dåliga på den punkten, men i jämförelse är Volvos system något mjukare och kanske lite mer förutseende. Däremot föredrar jag Mazdas filhållningssystem. Ja, det är kul att aktivera autopilot på Volvon, men bortsett från det så är Mazdas filhållningssystem mjukare och mer följsamt. När man närmar sig linjerna i vägen så känner man ett motstånd i ratten, men det är ett mjukt motstånd som mer är där för att kolla att man är vaken. I Volvon kändes det ibland som att man fick slåss om makten över bilen. Filhållningssystemet drar mer i ratten och känns också lite ryckigare.

Så mer körglädje i Mazdan även om Volvon är med beröm godkänd.

Citroën har ingen körglädje. Den har körsorg.

Och så det viktigaste

Hur är ratten att trumma på när man kör? Det är faktiskt jätteviktigt! När man blåser på längs E20, vrider upp volymen på musiken, sjunger med och trummar loss, då vill man ha en bra ratt att trumma på.

Nå, Volvos ratt har en stabilare mittklump. Den känns lite som att trumma på en kloss och det är inte optimalt, men det är bättre än Mazdas ihåliga plast. Just här, där det är som viktigast, är enda stället på hela bilen där det känns som att Mazda har kompromissat med materialet. Så poängen går till Volvo. Optimal ratt för att trumma på hade jag annars i min Kia Ce’ed.

Det franska sattyget vågade jag inte trumma på av rädsla för att den skulle gå sönder. Inte ville jag heller. Jag ville mest gråta och hålla ner huvudet så att ingen kände igen mig…

Slutsats

När jag köpte min Mazda kändes det lite som att komma hem. Allting med den här bilen känns så rätt. Och när jag fick hämta den idag efter att ha kört Volvo i två veckor så infann sig samma känsla igen. Volvon tog sig över tid. Det var en omställning att gå från en väldigt hög körställning till Volvons låga, och att lära känna bilen. Jag tyckte i början att sätena i Volvon var obekväma, som att de formgjutna efter någon annans röv. Men att sträckköra Södertälje-Borlänge duger de utmärkt till, och det säger att komforten och ergonomin är bättre än jag först trodde. Så jag bodde in mig ganska fint i Volvo också, men ändå; väl i Borlänge satte jag mig i min bil, log och kände mig lite som Ferdinand under korkeken. Inte ens bilsjukhusräkningen rådde på mig.

Så min slutsats är att om jag erbjöds byta jämnt mot den något dyrare Volvon så skulle jag tacka nej. Det betyder inte att Mazda CX5 är rätt för alla, men den är rätt för mig, och jag har full förståelse för varför folk gillar Volvo.

Varför någon frivilligt köper en Citroën har jag däremot inte en aning om.

Photo by harry_nl on Foter.com / CC BY-NC-SA

Andra bloggar om: bilar, citroën, volvo, mazda

Kommentarer stängda

En svensk plattnacke

Publicerat 2020-04-05 av Joshua_Tree

En svensk plattnacke

Upphovsrätten har många problem, men ett som sticker ut som särskilt hjärndött är det som i amerikansk tradition kallas fair use. Fair use innebär ett slags undantag för saker som satir, undervisning och liknande. Hålet i huvudet är inte fair use i sig, utan det faktum att det inte existerar i europeisk tradition.

I Sverige aktualiserades det precis i det faktum att Region Skåne gjorde en parafras av den klassiska kampanjen från andra världskriget; en svensk tiger. I den nya tappningen gjorde man en blågul löddrig tvättbjörn istället. En liten blinkning till en klassisk kampanj men i ny tappning som en påminnelse att tvätta händerna. En kul grej, som dessutom förhoppningsvis gör nytta, kan man tycka.

Men se, det tycker inte Beredskapsmuseet som äger rättigheterna till ”En svensk tiger”! No sir! ”Jag har sagt åt dem att göra något eget. Det vimlar av konstnärer i Skåne som kan göra en toppenidé. Så varför sno och göra om en bild som inte alls har med det här att göra?” säger Beredskapsmuseets humorbefriade advokat Maria Andrée till Kristianstadsbladet i ett häpnadsväckande utfall av bristande fingertoppskänsla. Artikeln är förresten låst så ingen länkkärlek till Kristianstadsbladet.

Jag är förvisso ingen expert på området, men jag är inte så säker på att fallet är så solklart som Andrée antyder, även om Region Skåne snabbt tog ner bilden. Advokater kan nämligen användas som ett slags kostymgorillor som man bussar på den som inte sköter sig, och med hjälp av brösttoner och hänvisande till paragrafer kan man därmed få sin vilja igenom utan att saken någonsin prövas. I det här fallet är bilden helt klart en ny originalteckning, inte en förvanskning av originalet. Jag har svårt att se att ”blågulrandigt djur” och/eller frasen ”en svensk [djursort]” kan omfattas av upphovsrätten.

Så hur var det då med den amerikanska varianten av upphovsrätt där fair use faktiskt existerar? Nåja. Den visar sig fungera dåligt som skydd mot kostymgorillorna där också. Adam Neely berättar mer om det i ett klipp som jag råder alla intresserade att ta en titt på. Men en kortfattad resumé kan vara på sin plats.

2019 dömde en federal jury till fördel för rapparen Flame i en stämning mot Katy Perry. Flame hävdade att Katy Perrys låt dark horse gjorde intrång på hans joyful noise, och vann. Adam Neely gjorde en video om detta där han förklarade varför stämningen är bullshit och domen ett skämt, och han gjorde det genom att spela upp den strof som påstods utgöra intrånget och jämföra det med diverse andra musikstycken. Hans poäng, kortfattat, är att om en så simpel slinga, ett ostinato, kan utgöra ett intrång, då har vi problem. Då kan vi i praktiken sluta göra musik. Det, och att Todd Dekker är rövhatt. (Okej, det sista är min slutsats.)

Ett halvår senare publicerade Neely en ny video där han berättar om hur Warner har krävt att få lägga beslag på eventuella reklamintäkter från det tidigare inlägget. Med hänvisning till upphovsrättsintrång såklart. Warner hävdar att Neely använder deras musik i videon. Vilket han förvisso gör. Han spelar upp detta omstridda ostinato och jämför det med andra liknande fraser.

Men här är det ironiska: Warner representerar Katy Perry, inte Flame. En jury har alltså funnit att Warner inte äger rättigheterna till detta så fullkomligt unika ostinato. Ändå använder Warner upphovsrätten som verktyg för att försöka bända reklamintäkterna ur händerna på en youtuber som, dramatisk paus, försvarade dem! Det är som att de vill att man ska hata dem. Som att de får någon sorts pervers njutning av badwill. Och det här är inte något slags automatisk claim. När Neely tittar närmare på kravet framgår det att det är gjort manuellt och dessutom på en tidpunkt i videon då han inte alls spelade ostinatot från dark horse utan från joyful noise. Det har alltså suttit en person som jobbar för Warner och tittat på en video där Adam Neely försvarar Warner i ett fall där Warner har förlorat som ändå tyckte att det var lämpligt att försöka sno hans reklamintäkter med hänvisning till en upphovsrätt som en federal dom just beslutat att de inte äger för att han spelar ett ostinato från låten de påstås ha gjort intrång på. Kan det bli mycket mer hål i huvudet än så?

Så om ni undrar varför jag illustrerar inlägget med en nordamerikansk tvättbjörn så tror jag svaret framgår av texten. Om Region Skåne backade, vad har jag att sätta emot? Om Warner kan förlora ett så dåligt underbyggt fall som de faktiskt torskade, hur ska jag kunna tro att jag kan vinna? Om kostymgorillorna ger sig efter mig, hur kan jag försvara mig?

Det jag kan göra är att med egna ord förklara hur dumt allt det här är och hjälpa till att rikta era blickar mot det. För enskilda ord eller viss meningsbyggnad är åtminstone inte skyddat av upphovsrätten. Än.

Photo by ~ Bob ~ on Foter.com / CC BY-NC-SA

Andra bloggar om: Upphovsrätt

Kommentarer stängda

Delad musik är dubbel musik

Publicerat 2020-01-17 av Joshua_Tree

Delad musik är dubbel musik

Jag har tidigare försökt förklara hur känslan jag får av musik förstärks av att upplevelsen delas med någon. När man vet att vi hör, känner och upplever samma sak och varför det i sig är en så stark drivkraft. Men det är väldigt svårt att förklara, så låt mig då istället dela en video.

Beth Roars är en röstcoach som håller sig med en Youtube-kanal där hon bland annat ägnar sig åt reaction videos. Det är en grej som jag aldrig riktigt har förstått och därför inte brytt mig om att titta närmare på, tills jag fick upp ett förslag där Beth reagerar på ett live-uppträdande med Shaman och dess sångare André Matos. Detta var strax efter Matos alldeles för tidigt lämnat jordelivet.

Så jag tittade på videon och blev golvad. Låten som framförs heter Fairy Tale och är ett fantastiskt stycke som jag har älskat sedan jag hörde det första gången. Men att se det framföras live, och dessutom se en annan människa reagera på det… Hon har ett uttrycksfullt ansikte så på något sätt kan jag se mina egna känslor reflekteras i hennes ansikte, vilket förstärker upplevelsen. I det ögonblicket är vi sammanlänkade genom tid och rum i vår känsla inför det vi hör, ser, upplever. Beth Roars ögon är min själs spegel.

Man behöver inte grotta ner sig i hennes analys av sången, om man inte vill. Det är mer de spontana, oförfalskade reaktionerna på musiken i stort jag vill att ni ser. Sedan säger hon en sak mot slutet där hon kommenterar hur Matos går ner på knä och spelar luftfiol med violinisten på ett sätt som man annars kan se sångare göra under ett gitarrsolo i videor från 80-talet. Hur violinen liksom är en självklar del av kompositionen på ett sätt som är högst ovanligt. Även om symfonisk metal är en grej så brukar ändå det där ”symfoniska” vara ett ”tillägg”. En krydda mer än en basingrediens. Så är det inte här. Det är ingen tillfällighet. André Matos var klassiskt skolad. Han visste vad han höll på med.

Fairy Tale är ett litet mästerverk. Jag vill påstå att det är själva sinnebilden av ”hauntingly beautiful”; ett uttryck som jag inte vet hur det ska översättas till svenska utan att förlora sin mening. ”Spöklikt vackert” förmedlar liksom inte samma känsla. Ni behöver förstås inte hålla med, man får tycka fel, men se klippet ändå så kan ni se exakt vad jag känner för den här musiken. Vill man höra låten utan avbrott av en analyserande röstcoach så bifogas ett sådant klipp också.

Enjoy!

Andra bloggar om: andre matos, shaman, musik, passion, känslor

Photo on Foter.com http://creativecommons.org/publicdomain/zero/1.0/

Kommentarer stängda