Det finns saker man inte får låta bli att tycka om. Heliga kor. Dessa heliga kor finns inom litteraturen, inom filmen, inom musiken och så vidare. Till exempel Astrid Lindgren, David Bowie, Quentin Tarantino, Lars Winnerbäck, Stanley Kubrick, Lukas Moodysson. Däremot går det utmärkt att spy galla på Jan Guillou, Dave Matthews och Oliver Stone.
Jag tycker om Astrid Lindgren och läste många av hennes böcker som barn. Mycket av mitt litterära intresse kan nog tillskrivas henne och Enid Blyton. Jag uppskattar David Bowies mer sentida industrirock men begriper inte hans tidigare transpop. Jag avskyr Quentin Tarantino. Jag tycker Lars Winnerbäck är utomordentligt dryg, enformig och överskattad. Jag tycker Full Metal Jacket var bra under första halvan av filmen. Andra halvan är däremot kass och känns bara ihopslarvad för att klara deadline. Och Eyes Wide Shut är bland det sämsta dynga jag har sett. Jag hatar Fucking Åmål och jag har aldrig ens läst en Stephen King – vilket bara det verkar vara ett brott som nästan borde vara belagt med dödsstraff.
Oavsett vad man tycker de ovan uppräknade heliga korna så är de just heliga. Att kritisera dem bemöts med upprörda argument. Den här texten var tänkt att handla om några heliga filmer, så vi går väl direkt på dem då.
Pulp Fiction – Jag tycker den är riktigt usel. Kort och gott. Utan att på något sätt lägga en värdering i det eller ha några direkt påtagliga anledningar. Jag tycker bara den är usel, poänglös och i avsaknad av handling. Men se, det får jag inte tycka. För då kommer det genast upprörda människor och talar om, på sitt mest nedlåtande sätt, att ”du förstår den inte”. Nähe, ok. Mycket möjligt. Förklara då för mig vad det är jag har missat. Vad det är som är så bra. Där har de flesta mest sett ut som fågelholkar, kippat efter luft, räknat till tio och sen gått iväg, muttrandes sitt mantra ”du förstår den inte”. En variant är förstås den underbara ”om du inte förstår så är det ingen idé att förklara”. Det borde jag ha kört med när jag var IT-pedagog!
Vissa har dock kämpat vidare och talat om att det är så bra dialog. Tarantino är en mästare på dialog, vet jag nu. Men jag har aldrig märkt det. En fem minuter lång, totalt meningslös utläggning om vad en Big Mac heter i Paris, är det det som är så bra?
Vissa Tarantino-ivrare har talat om för mig att jag ska se Reservoir Dogs istället för den är ännu bättre. Så till slut gjorde jag det. Den var ännu sämre…
Fucking Åmål – Smörja. Men det får man ju inte säga. Jag läste nyss att man kan bli anklagad för att vara homofob då. Den var ny. Annars har jag bara fått höra att det är så hög igenkänningsfaktor i Fucking Åmål. ”Jo, men sådär var det ju!” Eh, näe? Jag känner inte igen mig alls. Inte det minsta faktiskt. Och hur Moodysson fortfarande kan behålla sin gloria efter spektaklet på Guldbaggeutdelningen (var det väl?) övergår mitt förstånd. Det står förstås var och en fritt att bedöma om det säger mer om mitt förstånd än om Moodyssons åtlöje.
Allvarligt talat: Om man tycker att prisutdelningar är fel, att de som delar ut priset är okunniga hycklare eller vad man nu må ha för anledning till att tycka att det är fel; ge då fan i att hämta priset! När ska folk lära sig det? Hur många pinsamheter ska det till innan pristagarna fattar att det rimmar jävligt illa att gå upp på scenen för att ta emot ett pris och sen spy lite galla över prisutdelarna och tala om att man inte vill ha nåt jävla pris? Ge bara fan i att hämta det. Låt bli att gå på galan. Åk till Paris och köp en le Big Mac eller vad det nu hette istället.
Till Moodyssons försvar ska sägas att jag har läst ett par riktigt djuplodande intervjuer med honom, och han verkar vettig. Han verkar stå för sunda värderingar. Men jag måste ju inte tycka om Fucking Åmål för det, eller hur?
Eyes Wide Shut – Åh! Vilket skräp! ”Erotisk, provokativ, mästerlig” eller nåt sånt har jag en gång läst om den, men det borde vara ”Långtråkig, psykadelisk (inte på nåt bra sätt) och Nicole Kidman naken en gång”. Eyes Wide Shut är själva beviset på min tes att det finns saker som är så obegripliga att ingen kritiker vågar såga det, för då kommer andra att såga kritikern. Med orden ”du förstår inte”. Så ingen begriper och alla stämmer ändå in i hyllningskören. För säkerhets skull. Att Kubrick dog gör antagligen sitt till också.
Pianot (förlåt eventuella sakfel – det är år sedan jag såg den och därefter har jag tillbringat mycket tid med att försöka förtränga eländet) – Här har vi ytterligare en film man inte får såga. När jag har sågat den så har jag fått höra att jag är en oromantisk och okänslig knöl. Och det må så vara, för jag har oerhört svårt att se det romantiska i att färdas över ett hav för att gifta sig med någon man aldrig har sett. Jag har också svårt att se det romantiska i att sno det enda en människa bryr sig om, i det här fallet ett jävla piano som några slavar fått släpa genom djungeln, för att sen lämna tillbaka det tangent för tangent i utbyte mot sexuella tjänster. I min värld kallas det utpressning. Slutligen har jag svårt att se det romantiska i att hugga av ett finger på personen man, tydligen, älskar för att hon aldrig mer ska kunna spela på det där pianot som HON älskar. Innebär det alltså att det yttersta beviset på min kärlek skulle vara att hindra min drottning från att göra något hon tycker om? Nån av oss har definitivt fått det där med romantik om bakfoten…
Och hörni: Bespara er själva tiden och ansträngningen att försöka övertyga mig om att någon av ovanstående filmer är bra. Den enda effekt det kommer att ha är att jag kommer att avsky dem ännu mer. Ni förstår; när folk försöker trycka ner saker i halsen på en så kommer kräkkänslan omgående.
helt underbart inlägg, sant som fan.
Oj, läser folk så här gamla poster? Tack, hur som helst. :)
Jodå efter att ha läst dina insiktsfulla inlägg i bl.a IPRED debatten så kände iaf jag mig manad att kolla vad du var för en filur i början på din blogg. Måste dock säga att du föll som en sten i graderna när jag läste ditt omdöme om Pulp Fiction. ;)
Nä skämt å sido så är ju smaken olika och när det gäller sådant där det finns valfrihet ser jag inte varför man ska engagera sig i att försöka tycka om något speciellt. Som att lära sig dricka kaffe bara för att det hör till även om man inte tycker om det från början. Nä då är det bättre att engagera sig i saker man blir påtvingad, såsom IPRED och det gör du alldeles utmärkt!
*S* Alltid kul när någon läser och kommenterar gamla grejer, även om det ibland gör mig orolig. Vi utvecklas (nåja, en del av oss åtminstone) vilket gör att det ibland kan vara svårt att behöva försvara en flera år gammal åsikt. Beträffande Pulp Fiction står jag dock fast! ;)
Klart man läser såhär gamla grejer. Din blogg är ju tamefan briljant, jag läser allt jag kommer över :D
Och sen glömde jag kommentera själva inlägget som för ordningens skull kanske borde kommenteras… Men det är så jävla sant. ”Du förstår den inte”, innebär inte det att den misslyckats med att övertyga mig? Är den så jävla bra då?
Axel: Ajdå. Då kommer du förr eller senare att gräva fram något skelett. :) Ibland läser jag själv gamla grejer som jag har skrivit (för att jag är självgod förstås). En del texter blir jag riktigt stolt över, ibland hittar jag formuleringar som jag börjar skratta åt för att jag har glömt hur rolig (och självgod) jag är, och nån gång ibland hittar jag något som jag kanske hellre skulle vilja kasta bort. Men det får stå kvar som en intäkt på att jag har utvecklats istället.