Mr Happy go Lucky är lycklig. Han ser optimistiskt på tillvaron och tycker att livet leker. Han har alltid tid att stanna till och slänga ur sig nån positivitetsfloskel till en medmänniska. Det står en aura av ”efter regn kommer sol” och ”le och var glad, ty det kunde ha varit värre” runt honom.
Så fort han kommer åt berättar han för sina kollegor, grannar, lagkamrater och så vidare om hur hans positiva inställning har hjälpt honom i livet. Och visst, de kan förstå till en viss del att en positiv inställning kan påverka utgången i vissa situationer, men de önskade att mr Happy go Lucky någon enstaka gång skulle få känna på hur det är att inte ha tur.
Ty mr Happy go Lucky har tur. Jämt. Inte konstigt att han har råd att vara optimist då. Som den där enda gången han spelade på Lotto och vann 230 000. ”Jag tänkte att jag nog kunde vinna, och se hur det gick”, sa han. Kollegorna stirrade klentroget på honom, och på varandra. Menade killen verkligen allvar? Insåg han inte själv att han var förföljd av flyt?
Mr Happy go Lucky har aldrig haft några motgångar. Alls. Så hur ska han kunna veta hur verkligheten ser ut för de arma krakar han försöker frälsa med sina floskler?
Stora delar av sitt liv levde mr Happy go Lucky på övertid. Han blev med tiden så övertygad om att sin egen förträfflighet och att hans positiva inställning skulle fixa allt åt honom att han gjorde allt mer dumdristiga saker. Och klarade sig med hälsan i behåll. Så då blev han förstås ännu mer övertygad om sin oövervinnerlighet.
Mr Happy go Lucky hann bli en gammal man innan verkligheten hann ikapp honom. Med sitt stora leende på läpparna och kraftiga skrattrynkor runt ögonen gav han sig ut på en promenad i regnet. ”Lite vatten har ingen dött av” tänkte han för sig själv, och kryddade med ”det finns inga dåliga väder, bara dåliga kläder”.
Han traskade iväg i rask takt längs vägen och njöt som bäst av det svalkande regnet mot ansiktet då han plötsligt trampade snett i en liten grop. Han försökte återfå balansen men halkade till i leran. Handlöst hamnade han på rygg och kanade ner i diket. Han tittade upp på himlen från diket och tänkte att nya perspektiv aldrig är fel. Men så värst bekvämt var det då inte så han försökte ta sig upp, men insåg att han inte kunde. Nåt var fel, måste vara ryggen.
Han tänkte att snart skulle någon komma och hjälpa honom. Klart det skulle komma någon även på den här oanvända vägen. Han tänkte ju att det skulle göra det, varför kom det då ingen? För första gången i sitt liv vacklade han i sin övertygelse, och kände sig en aning förorättad över att undsättningen uteblev. Vad var det här för fasoner? Han koncentrerade sig hårdare och rabblade sina mantran.
Kom det inte nån där? Jo, visst var det en människa. En annan gammal man. Han började ropa. Mannen hörde honom tydligen och uppenbarade sig vid dikeskanten. Illa klädd och kutryggig, livet hade inte varit snällt mot honom. Bitterheten hängde som ett moln över honom. Men vänta, kände inte mr Happy go Lucky igen den där mannen? Jo, det var ju hans kollega på fabriken för alla dessa år sedan. Den där surkarten som alltid gnällde om hur fel allt gick för honom. Mr Happy go Lucky hade gjort sitt bästa för att frälsa honom men tydligen hade det inte hjälpt. Och där stod han nu, hela hans uppenbarelse bevisade att han borde ha tänkt mer positivt.
”Hej, gamle vän”, log mr Happy go Lucky. ”Jag verkar ha försatt mig i en lite prekär situation här, skulle du kunna hjälpa mig tror du?”
Hans gamle kollega stirrade på honom, och sen började det så smått rycka i hans mungipor. Ett bubblande skratt vällde ut ur honom och han sträckte på sig som om ett tungt ok just lyfts av hans axlar.
”Vad är det som är så roligt?” frågade mr Happy go Lucky leende.
”Vet du hur länge jag har väntat på den här dagen?” frågade kollegan. ”Kommer du ihåg när jag bad om att få låna lite pengar, precis efter att du hade vunnit på Lotto? Jag förlorade huset då, och jag tog mig aldrig upp igen. Du kunde ha hjälpt mig men istället höll du en föreläsning om att det bara var att lämna in en rad och tro att man skulle vinna, för så hade ju du gjort. Du gjorde sådär jämt. Med oss alla. Vi andra kunde se Fru Fortuna hålla sin hand över dig, men du hävdade att det berodde på ditt positiva tänkande. Ända sen jag förlorade jobbet, huset och familjen har jag också haft ett positivt tänk: Jag har hållit mig vid liv och hållit cancern i schack i hopp om att en gång få se verkligheten hinna ikapp dig.”
Mr Happy go Lucky sträckte fram handen.
”Hjälp mig upp nu, gamle vän, så ska jag se vad jag kan göra för dig själv.”
Kollegan fnös föraktfullt.
”Tänk glada tankar, så kommer du nog upp.”
Därefter vände han på klacken och gick.