I reklamvärlden, som i alla andra världar, finns det trender. Modeord. Fraser som ska tilltala oss att köpa produkter. Krispigt är ett sånt ord. Eller var tills nyligen.
Allt skulle vara krispigt. Framför allt grönsaker i wokrätter. Nåt företag gick så långt som till att försöka sälja en krispig soppa! Det känns fel. Som att försöka kränga sörpliga kex.
Vad betyder krispigt? Egentligen? Det finns inte i SAOB på nätet i alla fall. Vilket inte betyder att det inte är ett ord, utan bara att det är ett för nytt ord, eller ett icke tillräckligt frekvent använt ord, för att SAOB ska ha snappat upp det. Ändå kan vi alla lista ut hur något som är krispigt är. Det är det som är det fina med språk – vissa ljudelser förklarar sig själva. Som klafsa, kladda, klampa. På samma sätt lägger sig krispig i samma område som knastrig, krasig, knaprig.
Men nu är krispigt ute. Det är ett föråldrat ord. Nu är saker crunchiga istället. Crunchiga! Smaka på den. En direkt försvenskning av crunchy. Som betyder, tja, krispig. Visserligen kan crunch betyda ”kris, krux, kritisk punkt, konfrontation, avgörande” också, men jag tror inte det är det som avses i reklamen. Krisiga flingor? Avgörande flingor?
Crunchy är också ett sånt där ord som förklarar sig självt. Man behöver inte kunna många engelska ord för att lista ut det.
Det störande med det är att det bara är rökridåer. Om något är crunchigt så är det för det första skittöntigt att inte använda ett svenskt ord, och inte ett engelskt heller, utan en försvenskning. För det andra är det bara en variant av krispigt, och för det tredje känns det bara riktigt fånigt att försöka kränga flingor med argumentet att de är crunchiga. Jag förväntar mig att flingor är det. Om jag öppnar ett paket mjuka, sega flingor, då reklamerar jag det paketet. Samtidigt är flingornas crunchighet övergående – ett par minuter i mjölk tar bort crunchfaktorn i praktiskt taget vad som helst. Utom tegelsten.
Det senaste försvenskade modeordet i reklamvärlden måste vara frissigt. Hår kan bli frissigt, och det är tydligen inte en bra sak, alltså är det inte ett tillstånd som håret befinner sig i när man varit till frissan. Även om man kan tro det. Jag antar att det är en försvenskning av frizzy, vilket betyder ”krullig, krusig”. Med ”frissig” gissar jag att det är så håret är när det liksom krullar ihop sig och får en mycket obehaglig elastisitet. Mitt hår blir så av fruktis förresten. (Avdelningen Värdelöst Vetande)
Har någon lagt märke till hur olika man säljer produkter till män och kvinnor? Rakprodukter är ett ypperligt exempel. Gillettes rakhyvel för kvinnor är tokrosa med mjuka linjer och heter Venus. Till den kan man köpa ett raklödder som heter nåt med silk. Det är lika med kvinnliga hudvårdsprodukter; allt är ”silkeslent”. Ta då en titt på Gillettes rakhyvel för män. Först Mach 3, vilket är ett hastighetsmått och betyder ”förbannat fort”, typ. Sen kom Mach 3 Turbo! Har man uppnått Mach 3 så behöver man ingen turbo. Vad är ”turbo” på en rakhyvel? Designen är betydligt mer aggressiv, vassare, mer som en sportbil. Vilket man också anspelar på i reklamen. När det gäller hudvårdsprodukter för män har man dock inte lyckats få det att framstå som tufft att smörja in sig, så då gör man det överdrivet töntigt istället. Vem minns inte reklamen för after shave ”balsam” som man skulle smörja in sig med efter rakning? Alla dessa män med irriterad hud som gjorde allt för att lindra svedan; en av dem kör i ren desperation ner ansiktet i tallriken med crunchiga frukostflingor och mjölk.
Alltså; när man kränger prylar till ungdomar använder man musikvideokonceptet med hemmasnickrade inneord. När man vänder sig till kvinnor anspelar man på mjukhet, fromhet, lenhet, och när man vänder sig till män så är det tufft, hårt, snabbt, som gäller.
När man gör reklam för klockor på ett eller annat sätt så ställer man alltid visarna på antingen tio i två eller tio över tio. Det heter att klockan ler… Vem fan har kommit på det? Menar man på fullaste allvar att människor inte köper klockor som visar tjugo över åtta för att den klockan ser ledsen ut? Visst, det handlar om det undermedvetna, men frågan är om inte man överskattar dess betydelse. Eller för all del; vad säger att inte somliga skulle köpa tjugo-över-åtta-klockan för att de tycker synd om den?
Sen har vi förstås den aldrig sinande strömmen av trist reklam för tvättmedel, rengöringsmedel, tvättmedel, och andra hushållsprodukter, som alltid visar upp ett skinande blankt hem med en nöjd hemmafru som strålar ikapp med solen som skiner in genom fönstret och reflekteras mot praktiskt taget allt. Det måste vara jobbigt att bo i ett sånt hem. Och det är alltid en hemmafru. Ytterst sällan har jag sett en man i dylik reklam, annat än som hjälplös. Sen trollar kvinnan fram mirakelmedlet för ändamålet och gnor glatt och obekymrat bort ”även de svåraste fläckarna” så att mannen och deras barn kan fortsätta grisa ner sig. Ty kvinnor tycka att renhållning är det roligaste av nöjen. Filmen Adam & Eva har för alltid förstört den typen av reklamfilmer. Scenen då Adam plötsligt ser sig själv i en framtida radhusidyll där alla rapar ur sig reklamfloskler är obetalbar, med höjdpunkter som ”jag önskar att mamma jämt hade mens” och så den avslutande vänligt vita texten på svart bakgrund: ”LYCKA” med tillhörande copyrightsymbol. Mästerligt.
Och förresten: Blod är inte blått. Inte vid menstruation heller. Inte ens blåblodiga har blått blod, egentligen. Så nu vet ni det. Så varför demonstrerar man tampongers och bindors uppsugningsförmåga med blå vätska?
Just i den branchen har vi nog de töntigaste reklamsnuttarna av dem alla. Kanske för att ämnet i sig fortfarande är lite tabu på nåt vis. Det är fortfarande lite ”orent” att ha mens. Att det ibland kallas ”sanitetsprodukter” är ganska talande. En kvinna med mens är alltså en sanitär olägenhet. Nånstans snappade jag upp att i Amerikat är ”sanitetsprodukter” parfymerade! Jag är ingen gynekolog eller expert på det kvinnliga underlivet (även om jag finner det spännande och inte har nåt emot att ta mig en närmare titt nu och då) men så mycket vet jag att det är ett förbannat känsligt område. Där tycker somliga att man ska använda parfymerade produkter. Det låter som en svampinfektion just waiting to happen. Vi förfasas över kulturer där kvinnor förvisas till särskilda utrymmen när de är ”orena” men frågan är om det västerländska klimatet är så mycket mer tolerant egentligen.
Alla dessa säljknep. All denna exponering. Allt tjat om igenkänningstrygghet (vilket alltså innebär att även dålig reklam är bra reklam eftersom man i valet mellan ett märke som är bekant och ett som inte är bekant väljer det som är bekant), produktplacering, logotyper, ligga rätt i tiden, och så vidare. Alla dessa omskrivningar för Tjata Hål I Huvudet På Konsumenterna. Ta de pengar som Ditt Företag AB spenderar på reklamkonsulter (vår tids kvacksalvare) och lägg dem på produktutveckling istället. Annars är risken att du inom en snar framtid tillverkar crunchigt, parfymerat toapapper eller frissiga bildäck.
Själv håller jag mig till att skriva crunchiga artiklar på frissiga hemsidor.
/Josh – nu med mer crunch
4 kommentarer