För eller emot. Pro eller anti. Antingen eller.
Jag börjar bli trött på att ställas inför de två valen. Det är nämligen inte så enkelt. Saker är ytterst sällan svarta eller vita och till och med i helvetet finns det temperaturskillnader.
Som Georgie-ponken i sitt fina Vita Hus som deklarerade att ”ni är antingen med oss eller mot oss” när han skulle bomba bort Mellan Östern. Alltså skulle vi antingen ge vårt fulla stöd till en operation i Afghanistan, och senare en i Irak, som vi på förhand visste mycket lite om hur den skulle utföras, och som dessutom vilade på mycket vaga bevis, eller ta konsekvenserna.
När USA siktade in sig på Afghanistan så var man säkra på att bin Ladin fanns där, även om man aldrig hittade honom. Men i det läget hade man inga som helst bevis för att han låg bakom 9/11. Inte för att jag betvivlar det, men ändå. Ändå krävdes omvärldens fulla stöd, annars var vi emot dem.
När man sen siktade in sig på Irak så blev det ännu värre. Först kunde man inte enas om varför man gick in i Irak. Det var kopplingar till Al Quida, det var massförstörelsevapen och det var för att befria det irakiska folket från den där tyrannen som Washington var polare med innan och vars övergrepp man under lång tid blundade för. Sen skällde man på FN som inte hittade några massförstörelsevapen och inte ville sanktionera anfallet, och sen började man bomba. Till slut hamnade man i det absurda läget att man tagit över ett land utan att ännu ha bestämt sig för varför. Är det något man vill ge sitt fulla stöd?
”Med oss eller emot oss”-retoriken är ganska effektiv om man heter George och bor i ett stort Vitt Hus där man kan spränga hela världsdelar utan att ens behöva kliva ur sängen. Detta eftersom att vara emot innebär att man buntas ihop med ”skurkstater” och ”ondskans axelmakter” och det vill man ju inte. Dels för att det ser illa ut (vad ska grannarna säga?) och dels för att det då riskerar att börja regna bomber. Men herr Buske är långt ifrån den enda som använder den retoriken.
Häromdagen läste jag en artikel som hette ”feminist – javisst” och jag tror inte att jag behöver förklara den mer ingående. På ett sakligt och enkelt sätt staplar författaren upp vad feminismen egentligen står för, saker som vi alla håller med om såvida vi inte är kompletta idioter. Eller mansgrisar. Eller bägge.
Sen kommer det ett sånt där retoriskt lappkast där hon plötsligt börjar prata om vad det således innebär att vara anti-feminist. Sakta i backarna nu!
Att inte gå runt och kalla sig feminist, betyder faktiskt inte alls att man är nån sorts anti-feminist. Det finns som sagt temperaturskillnader även i helvetet.
Vad har vi mer? Tja, både skinnskallar och antirasister tenderar till att använda sig av samma retorik, i den mån de har en retorik alls. Håller man inte med så är man en negerälskare, eller en smygrasist, beroende på vem man pratar med. Och då kan det ändå handla om saker som att jag inte tycker att man får slå ner folk hur som helst. Att även om någon är nynazist så får man ändå inte slå ihjäl honom och så. Då kan det hända att man är smygrasist.
Vi talar ofta om vårt eget land som ”Landet Lagom” eller ”Mellanmjölkens Land”, lite ursäktande och nedlåtande. Sverige är ett land som gång på gång visat att vi inte kan ta ställning.
Vi kunde inte bestämma oss om kärnkraftens vara eller icke vara utan valde nån sorts märklig medelväg som innebar att vi först skulle bygga ut och sen lägga ner. Med andra ord: De som röstade sköt upp beslutet till nästa generation.
Vi tog inte ställning under andra världskriget utan viftade glatt med svastikor och hurrade på de tyska soldaterna på genomresa, lät dem hämta hur mycket järnmalm de ville så länge det gick deras väg, för att sen raskt riva ner fanorna och välkomna amerikanerna när krigslyckan vände.
Vi kan inte bestämma oss om EU. Vi ska vara med, med knapp majoritet, men vi ska ändå inte vara med. Vi ska ha undantag, vi ska inte byta valuta (än), vi vill inte skriva ut nationaliteten på körkorten, för det är diskriminerande (eller pinsamt), vilket innebär att vi likförbannat måste ha pass inom EU.
Vi vill inte bestämma oss för vad för politik vi vill ha så då röstar vi på sossarna som är lite av varje och står och velar och så blir det en jävla soppa av det hela.
Nog önskar man att vi som svenskar kunde ta ställning lite oftare, sluta vara så mesiga. Men å andra sidan: Med all önskvärd tydlighet står det klart att det behövs fler alternativ än för och emot. Eller är jag bara så där mesigt svensk och lagom nu?