Skip to content

Månad: april 2008

We’re only in it for the money

Via Emma Opassande och Rick Falkvinge läser jag att Metallica gjort en pudel med extra allt och hintar om släppa sin musik fri. Detta som en följd av de framgångar Nine Inch Nails och Radiohead haft med konceptet. Metallica, bandet som protesterat som högst av alla och som närmast varit affischnamn för skivindustrins kampanjer mot fildelning har sett att här finns pengar att tjäna, och Metallica gillar pengar. Vem gör väl inte det? Problemet är bara att det inte är fullt så enkelt.

Deep|Edition brukar prata om personliga varumärken och transparens. Ytterst förenklat tror jag att man skulle kunna säga att a) var och en är sitt eget varumärke, vilket innebär att allt man säger och gör kommer att vägas in i om kunden vill ha med dig att göra eller inte, och b) att det inte räcker med en schysst front och vackra ord; den som vågar visa att h*n lever som h*n lär har mycket att vinna. Därför tror jag inte att Metallica har ett dugg att hämta med sin nya strategi. De fans som inte vända bandet ryggen redan för några år sedan då de började kalla alla som någonsin kopierat deras musik för tjuvar, kommer att göra det nu då det visar sig att Metallica förmodligen skulle gräva upp och sälja sina mormödrar för en handfull dollar. Jag gissar att Metallicas nästa album kommer att heta “We’re only in it for the money”.

Däremot kan det ses som en viktig signal i själva fildelningsfrågan att affischnamnet Metallica, som gladeligen ställt upp på att vara de stackars rånade musikerna, nu gjort helt om. Skivindustrin börjar få allt tunnare skor, om man säger så.

Beträffande skivindustrin och dess kampanjer mot fildelning så är det senaste vapenskramlet ett hot om att stämma bredbandsoperatörer i Sverige för främjande av piratkopiering, eller vad rubriceringen kan tänkas vara. Nå, eftersom skivindustrin – eller åtminstone De Fyras Gäng som låtsas företräda hela branschen – är så renhårig så undrar jag stilla: Är det inte lite märkligt att alla skivor tycks kosta lika mycket? Oavsett om det är en snubbe som pratar med en trummaskin eller en symfoniorkester, om det är en skiva som marknadsförs stenhårt eller släpps i det tysta, så tycks omkostnaderna i stort sett vara desamma. Visst kan studiotiden skena iväg även för killen med trummaskinen, och kanske behöver han köpa sig ytterligare några kilo blingbling för att komma i stämning, men ändå: Är det inte en smula suspekt? Vet någon om detta har granskats? För nog luktar det kartellbildning allt.

En annan sak som förresten skulle vara intressant att få granskat är huruvida kopieringsskydd på cd-skivor bryter mot svensk rätt. Enligt svensk lag har jag nämligen rätt att göra kopior för eget bruk. Kopieringsskydd hindrar kunden från att utnyttja den rätten. Jag betvivlar att det för den skull skulle vara illegalt att använda kopieringsskydd, men det vore intressant att få höra vad en jurist har att säga. Någon?

När det pratas om piratkopiering så pratas det väldigt mycket om musik och film. Fast inte riktigt all film, utan bara sådan film som anses rumsren. Porrbranschen är det ingen som tycker synd om, och då kan jag ändå tänka mig att det är bra mycket mer porr som sprids via fildelning utan att leda till köp, procentuellt, än rumsren film. Andra som inte hörs av så väldigt mycket är datorspelsfolket. Kanske för att de har förstånd att inte göra sig osams med sina kunder?

Det är dessutom viktigt att komma ihåg att skivindustrin består av betydligt fler aktörer än De Fyras Gäng. Aktörer som vi inte vet särskilt mycket om hur de ställer sig i frågan. Vi vet inte huruvida de försöker sitta still i båten och se vartåt det blåser, om de står bakom De Fyra men utan att vilja säga det öppet, eller om de rent av är av en avvikande åsikt men inte får komma till tals i gammelmedia. Själv känner jag bara en skivbolagsdirektör, och en (1) är inte särskilt mycket till statistiskt underlag, men den skivbolagsdirektören ser möjligheter i fildelning snarare än motstånd.

Har man en bra produkt, då är mun mot mun-metoden, eller multi level marketing, den bästa marknadsföring som finns. I synnerhet då den är gratis. Och det är vad fildelning är, och alltid har varit. Även på den tiden då man spelade in blandband åt varandra så var det gratis marknadsföring. Skillnaden nu är att det kan nå så många fler. Har man däremot inte en särskilt hållbar produkt, utan snarare en plastig tits n’ ass-produktion, så kräver det en mycket mer aggressiv och aktiv marknadsföring. Då vill man inte riskera att kunderna istället fattar tycke för mer kvalitativa alternativ.

Nu låter föregående stycke kanske som snobberi, och det är det i viss mån. Jag är fullt medveten om att smak är något personligt och var och en är fri att tycka om vad den vill. Men jag anser ändock att man kan sortera in kultur efter kvalitet. Det är skillnad i kvalitet på en kioskdeckare och, säg Utvandrarna, även om jag nog föredrar det förra. Och det är skillnad på Beatles och Las Ketchup. När det gäller bilar, byggnader, möbler med mera så är ett mått på kvalitet hur väl produkten står emot tidens tand. En vink om detta kan man få om man går in i en skivaffär och jämför priset på skivor som har några år på nacken. Vissa ligger i princip fortfarande på fullpris. Andra kastas praktiskt taget efter dig. Och försök hitta en tio år gammal kioskdeckare i handeln.

Tro fan att De Fyra är rädda, så som de har matat oss med billig, masstillverkad slit och släng-musik! Snacket om att kulturen skulle dö på grund av piratkopiering är närmast komisk; om något har just de stora skivbolagen gjort sitt bästa för att döda den. Skapandet kommer alltid att finnas, och den som skapar något som någon vill köpa kommer att få betalt. Däremot, för att återknyta till var jag började, så är det inte säkert att kunden vill betala bara för musiken eller boken, utan lika mycket för vem du är. Ditt varumärke. Således är det också möjligt att kunden inte alls vill köpa din produkt, just för att ditt varumärke stinker, eller för att merparten av pengarna kommer att hamna rakt ner i fickan på ett bolag som gör sitt bästa för att använda dessa pengar mot kunden. För att förhindra det senare kan man ta en titt på RIIA Radar innan man köper en skiva.

Rundar av med att tipsa om en liten genomgång från Rick Falkvinge om alla gånger skivbolagen förutspått musikens undergång.

Dollar för ögonen. Beroende på vilka glasögon man har på sig kan verkligheten te sig annorlunda. (Bild från Carnival Source där brillorna finns att köpa)


Andra bloggar om: , , , , , , intressant?

Åtgärdspaket för naturen

Igår tog vi en tripp till Stendörren; ett naturreservat utanför Nyköping. Drottningen, jag och West stegade med raska steg ut i naturen för att idka en stunds friluftsliv i det behagliga vädret. Nå, somliga öppnade med några stärkande bloss förstås. Man får vara försiktig så man inte överdoserar frisk luft sådär i början. Man kan få en syrechock och falla i koma.

Vi satte fart ut i naturen och ganska snart kom vi fram till att Sepultura måste ha skrivit Roots, bloody roots efter en liknande eskapad, för jävlar vad skogen är försåtsminerad med just rötter. Jag tror att Sepultura ursprungligen hade tänkt sig ett konceptalbum med titlar som Rocks, fucking rocks och Twigs, goddamn twigs men fått idén ratad av skivbolaget. Hur som helst insåg jag att folk som Folke nog har en poäng trots allt: Naturen är lite för vild för sitt eget bästa.

Ni minns Folke väl? Ni vet, inskränkt farbror som anser att han vet bättre än naturen vad som är naturligt och även om han gillar naturen så finns det vissa djur som inte har där att göra. Varg, mer specifikt. Nå, jag tycker inte att vi ska stanna där. Det finns fler saker som bara är ivägen därute i naturen.

Allehanda skränande fjäderfän till exempel. Måsar stör. Bäst som man strövar runt ute i skog och mark och har det bra så sätter de igång med nåt sattyg och stör friden. Utrota dem snarast, tack. Och såna där icke rumsrena gäss som skiter på stränder och klippor avsedda för solning också. Väck med dem.

Småkryp ska bort. Myror och annat som får för sig att antasta gäster, flugor som surrar runt huvudet på en när man vill äta sin picknick ifred, mygg, knott och annat som har fräckheten att bita skogens besökare. Och spindelnät ska vi inte tala om. Fy fan för att få ett äckligt spindelnät i ansiktet. Bort!

Förresten tycker jag inte att vi ska ha barrträd heller. Skräpar ner gör de, och sticks! Alla träd som inte har vett att lägga sina rötter lite snyggt under marken så att man slipper snubbla över dem hör inte hemma i den moderna naturen. Björkar och andra dumma lövträd som inte är gröna och fina året om kan man hugga ner och göra papper av. Plantera popplar istället. Det är snälla träd som växer rakt och prydligt. Det har jag läst i Tre män på velicoped av Jerome K Jerome.

Dessutom är naturen sorgligt eftersatt när det gäller handikappanpassning. Omotiverade höjdskillnader gör det svårt att ta sig fram med rullstol även bortsett från alla rötter och skit. En övergripande tillplattning behövs. Till detta vill jag också tillägga att skogar inte behöver vara större än säg en kvadratkilometer. Det kan kännas mycket obehagligt att inte längre höra civiliserade ljud som biltutor och sirener. I mitten av varje kvadratkilometer skog bör det finnas en telefonmast så att man aldrig riskerar att tappa täckningen på sin mobiltelefon, och det vore lämpligt om man också kunde köpa glass, dricka och souvenirer i skogens in- och utgångar.

Med dylika förbättringar tror jag att naturen skulle bli mycket trevligare och tillgänglig för alla. Om inte annat tror jag att Folke skulle trivas alldeles utmärkt. Det han och hans anhang dock har missat är att en vildmark berövad på sina naturliga innevånare har ett annat ord här i städerna. Vi kallar det park.


Andra bloggar om: , , , ,

Feminismens monster

Maria Abrahamsson skriver om något som jag länge har hävdat: Nämligen om den numera till statsreligion upphöjda feminismens negativa effekter på… kvinnor. Att förvandla en grupp människor – halva befolkningen – till ett kollektivt hjälplöst offer kan inte bli annat än fel. Det är den synen som gör att starka kvinnor som går sin egen väg stöter på så hårt motstånd; för att de bryter mönstret och riskerar att ställa alla fina ideologier på huvudet. Det är också därför man konsekvent “glömmer” till exempel de prostituerade männen, våldet i homosexuella förhållanden eller de kvinnor som förgriper sig på barn – för att de inte passar in i bilden. Som sagt: Om verkligheten inte överensstämmer med kartan så är det kartan som gäller!

Nu vill säkert en och annan invända att det är skillnad på feminism och feminism, och det är det givetvis. Problemet är inte feminismen i sig. Problemet är att vissa teser upphöjts till sanning och därefter beordrats ut från högre ort. Allting måste ske i ett genusperspektiv. Forskning, högskolestudier, statliga utredningar, överallt är de påtvingade teorierna närvarande. Jag har en känsla av att det så kallade genusperspektivet numera lever sitt eget liv, frikopplat från feminismen. Ett monster som slitit sig från sin skapare. Numera dirigeras genusdirektiven ut från folk som rimligen inte borde tillbe dem, och förmodligen utan att de själva reflekterar över det. De som ursprungligen tecknade ner idéerna hade nog inte kunnat drömma om en sådan framgång.

När staten nu beställer en utvärdering av den svenska sexköpslagstiftningen med förbehåll att utredaren inte får komma fram till att den är dålig så är det ett symptom på detta. Ty den nuvarande regeringen är inte uttalat feministisk så som den tidigare var. Således har den heller ingen anledning att bygga vidare på den tidigares värderingar. Icke heller har den nuvarande regeringen någon prestige investerad i sexköpslagen eftersom det inte var de som stiftade lagen. Tvärtom borde den nuvarande regeringen ha ideologiska såväl som prestigemässiga skäl att vara kritisk mot den förra regeringens politik. Jag har börjat ge upp hoppet om att de påstått liberala ska börja föra en trovärdig liberal politik, men man kunde ju åtminstone få hoppas på den mer unkna motiveringen “vi river upp det här för oavsett om det är bra eller inte eftersom det drevs igenom av våra motståndare”.

En utvärdering på de premisserna är för övrigt inte en utvärdering – det är propaganda. Blogge har utvecklat det hela i en typiskt giftig Bloggepost.

Utredare Anna Skarhed är således helt fri att lägga ett färdigt förslag om straffskärpning och gradindelning av brottet sexköp oavsett vad hon i övrigt kommer fram till i sin utredning. Hon är också fullkomligt fri att inte lägga ett förslag om strafflindring eller avskaffande av sexköpslagen. Friare än så blir det aldrig! Eller annorlunda uttryckt: du är fri att rapportera vad du vill, men ditt förslag ska se ut exakt så här. Ty det viktiga är inte vilka effekter sexköpslagen faktiskt har, utan att moderaterna kan upprätthålla en radikalfeministisk nymoralistisk politik signerad Margareta Winberg, Inger Segelström och Marita Ulvskog och som uppskattas av de kristna vännerna på socialdepartementet, liksom naturligtvis av Thomas Bodström.

Och Isabella, en av de där som måste försvaras mot sig själv, har också ett och annat att säga.

I en av våra grundlagar, i regeringsformens andra kapitel, står det att begränsningar i rätten att driva näring eller utöva yrke endast får införas för att skydda angelägna allmänna intressen.

Så vilket angeläget allmänt intresse har det svenska samhället för att motarbeta den yrkesgrupp jag tillhör? För att man anser att det vi gör är förnedrande och hemskt för oss? Ska andra människor bestämma över hur jag upplever det arbete jag valt?

När jag själv på senare tid kommit till korta när det gäller bloggskrivandet går det utmärkt att läsa just dessa två.


Andra bloggar om: , , , , , intressant?

Dagens fråga

Aftonbladet ställer frågan till svenskarna: Vem tar ansvar för preventivmedel i ert förhållande? Först och främst utgår de, lite fromt kristet sådär, från att bara människor i förhållanden knullar. Sen saknar jag ett svarsalternativ.

Jag saknar alternativet “ingen”. Med tanke på att oönskade graviditeter inte är något ovanligt, och inte diverse skamliga sjukdomar heller, så är det uppenbart att “ingen” många gånger är det rätta svaret.


Andra bloggar om: , , , ,

Nej till kassa nej-kampanjer!

Igår promenerade jag ner på stan för att luncha med vännen E som befann sig i krokarna. Eftersom jag var tidig, och hon (i vanlig ordning) sen, strövade jag runt lite slentrianmässigt. Ganska snart uppfattade jag att någon stod och mässade ur en högtalare, så jag sökte mig mot ljudet för att ta reda på vem som höll torgmöte, och varför.

Det visade sig vara en grupp eldsjälar som försökte väcka opinion mot en utförsäljning av Södertälje sjukhus. Jag vill genast påpeka att jag inte har någon direkt åsikt i den frågan eftersom jag helt enkelt är för oinsatt. Det i sin tur beror på att utförsäljningen av sjukhuset kommer ganska långt ner i min prioriteringslista. För ett par dagar sedan hoppade en jeppe på mig utanför Coop och höll fram en lista som han ville att jag skulle skriva på. När jag frågade vad han tyckte att jag skulle skriva på emot svarade han bara kort att det var emot en utförsäljning av Södertälje sjukhus, och tillade att det borde väl inte vara så svårt. Sådant gör mig ytterst misstänksam. För jo, det är visst svårt. Om det vore så busenkelt att utförsäljningen helt enkelt är dåligt på alla sätt och vis skulle det väl inte vara aktuellt, eller?

I alla fall bestämde jag mig för att ge människorna nere vid torget en chans att övertyga mig. Att döma av det svala intresset är jag dock säker på att utförsäljningen kommer att bli av. Åskådarna bestod nämligen till uppåt femtio procent av aktivister som själva skulle tala eller försöka fånga in förbipasserande, kanske ett dussin åhörare (som förmodligen redan var övertygade) och jag. Och om något så blev jag snarare för en utförsäljning. Starkt jobbat.

När jag kom fram till torget stod det nämligen en farbror på scenen framför ett stort plakat där det stod SJUKHUSET med stora röda (såklart) bokstäver. Plakatet var handskrivet och de stora bokstäverna ikluddade med en tuschpenna och man kunde riktigt se hur färgen börjat ta slut mot slutet. Han läste innantill från ett papper, nästan stavade sig igenom orden, vilket är förkastligt. Dylikt har nämligen den negativa effekten att åhöraren fokuserar på hur han talar snarare än vad han säger och således har jag inte en susning om vad han sa. Därefter steg en man som, uppfattade jag det som, jobbade inom psykiatrin på Södertälje sjukhus. Som en parentes kan nämnas att allt jag har erfarit om psykiatrin i den här stan tyder på att den borde läggas ner snarare än säljas ut. Psyikatrifarbror mumlade bara i mikrofonen så inte ett enda av hans ord nådde ut heller. Sen skulle Ingemar, 89, bjuda på musik. På dragspel. Då gick jag. Tyvärr utan att först fota eländet.

Dylika kampanjer borde tamigfan förbjudas! Inte nog med att de är estetiskt motbjudande, de är också kontraproduktiva. Ibland undrar jag nästan om inte det är ja-sidan som ligger bakom usla nej-kampanjer. För som sagt; när jag gick därifrån var jag snarare övertygat för en utförsäljning, helt enkelt för att nejsidan så kapitalt misslyckats med att föra fram ett budskap.

Det får vara nog nu. Därför startar jag härmed en egen kampanj: Nej till kassa nej-kampanjer! Skriv på du också.


Andra bloggar om: , , , , , , intressant?

Har du hört den förut?

Låt prostituerade få påverka sexköpslagen löd rubriken till en debattartikelSåvitt jag kan se finns artikeln bara i pappersupplagan. Vilket nog är lika bra då det är bökigt att torka sig i arslet med monitorn. i gårdagen City, och jag blev genast försiktigt positiv eftersom detta är något som jag ansett länge. Innan jag började läsa tog jag en titt på vem som undertecknat artikeln. En Lena Olsson (v), rättspolitisk talesperson och riksdagsledamot i justitieutskottet. Kunde det vara möjligt att en kvinnlig vänsterpartist vaknat ur dimman och tänkt till? Naturligtvis inte. Det är samma gamla dravel som vi kunnat läsa och höra sedan Hedenhös.

Lena Olsson börjar med att fastställa att:

I dagens prostitutionsdebatt är det främst förespråkare av en legalisering som hörs och syns. De kvinnor som uttalar sig i frågan är ofta sexsäljare som påstår att de har positiva erfarenheter av prostitution

Detta är tydligen hennes utgångspunkt eftersom hon sedan slår fast att detta ger en “skev debatt”, och då är det lätt att föreställa sig fortsättningen. Men jag måste ju ändå läsa vidare, för hon kan ju råka pricka rätt ändå. Min gamla mattelärare brukade dela ut poäng ibland även om resultatet var fel, förutsatt att man räknat rätt men med fel siffror. Riktigt så enkelt är det inte utanför matteboken, men ändå; låt oss ta en titt på vad Lena Olsson anför. Hon hävdar att de kvinnor som uttalar sig är sexsäljare som påstår sig ha positiva erfarenheter. Det är inte de kvinnor jag hör mest av kan jag ju säga. Och det är framför allt inte de som syns mest. I vilket läger hittar man de debattörer som känner sig nödgade att vara maskerade för att delta i en tv-debatt? Nog är debatten skev allt!

Lena Olsson fortsätter därefter med att påstå (hennes ordval) att:

…kvinnor med negativa erfarenheter av prostitution är betydligt fler. Tyvärr är dessa kvinnor osynliga såväl i media som i statliga utredningar.

Ah, det gamla mörkertalskortet! Hon uppmanar sedan justitieministern att se till att dessa (kvinnorna med negativa erfarenheter alltså) får möjlighet att påverka utredningen. Vad Lena Olsson alltså säger är: “Lyssna bara på de som bekräftar det jag tycker, och strunta i alla andra. Lyssna bara på de som säger rätt!” Ty många kvinnor med erfarenhet av prostitution är i grunden positiva till förbudet, trots att det finns brister med lagen, så det så!

I dag är sexköp ett brott som inte ger högre straff än snatteri. Därför är vänsterpartiet positiv till en skärpning av lagen.

Briljant argumentation! Vad Lena Olsson egentligen säger är “jag tycker att vi ska höja straffet för att jag tycker det”. Hennes argumentation förutsätter nämligen att man anser att sexköp är ett grövre brott än snatteri. Uppenbarligen tycker inte samhället det eftersom straffsatsen inte är högre. Om Lena Olsson vill förändra detta får hon allt anföra någonting bättre än “för att jag vill!” Sånt växte vi andra ifrån i femårsåldern.

Det grundläggande problemet är mäns efterfrågan på sexuella tjänster. […] Regeringen har nu ett gyllene tillfälle att prioritera åtgärder för att minska mäns efterfrågan på kvinnors kroppar.

Så var vi där igen då. Den prostituerade är alltid en kvinna, och sexköparen är alltid en man. Några andra varianter finns inte, för då spricker hela teorin om könsmaktsordning och annat som Lena Olsson och hennes sort grundar sig på. Det var inte länge sen som en viss Claes Borgström också ryckte ut och försvarade kvinnorna. “Övergreppet mot en kvinna man köper sex av är ett betydligt allvarligare brott än att till exempel snatta i en affär”, sa han då, och Malin Wollin kacklade instämmande. Ingen vill tydligen försvara de prostituerade männen, eller ens kännas vid dem.

Vidare undrar jag vad det är för “gyllene tillfälle” Lena Olsson pratar om. Kommer planeterna att stå rätt, i nån ytterst sällsynt konjunktion, inom kort eller vad? Och hur har hon tänkt minska mäns efterfrågan på kvinnors kroppar? Ska amerikanska försvaret sälja sitt berömda bögserum på rea? I så fall kommer de manliga sexarbetarna att få häcken full…

Lena Olsson avslutar sin excellenta debattartikel med det en catchig oneliner: Kvinnor inte är till salu. Tyvärr är de i vissa fall det. Slavhandel existerar än idag. Men det här handlar om att köpa tjänster, inte att köpa kvinnor, och vill Lena Olsson bli tagen på allvar (no pun intended) får hon börja med att kalla saker vid sitt rätta namn. En lögn blir inte mer sann för att den upprepas.


Andra bloggar om: , , , , intressant?

Eskilstuna: En efterlysning

I måndags gav jag mig ut på utflykt. Brände en skiva med schysst musik och satte mig i bilen för att köra till Västerås. Givetvis har jag lyckat köpa en batch dåliga skivor då de tre senaste skivorna jag bränt uppvisat samma fel – halvvägs in på dem börjar man få cd-skipljud som sen gradvis eskalerar tills de tagit över hela ljudbilden. Och tar man sig en titt på dem kan man se en antydan till repa i fanskapen. Jippi. Nåja. CD-växlare i bilen så jag hade fyra skivor till att lyssna på, det var bara det att det inte var dem jag ville höra.

Letade mig utan större besvär fram till en adress i Västerås där jag skulle träffa Jessika för kaffe och intressanta samtal samt inhandlande av två begagnade lcd-skärmar; en nittontums widescreen till mig och en sjuttontummare till West. Den senare med någon sorts defekt, helt utan extra kostnad. Jag har inte testat den ännu ty min dator står så till att det alltid är ett smärre helvete att koppla monitorer så när jag väl fått min nya skärm på plats har jag helt enkelt ingen lust att mickla mera. Skit i West – jag har nittontum widescreen!

Eftersom inga papper medföljde skärmarna hade jag ingen aning om vad min rackare hette, bara vem som tillverkat den. Det finns nämligen vissa saker man gärna vill kolla upp, såsom optimal skärmupplösning och hertztal. Det förra för mina ögons skull och det senare, misstänker jag, för skärmens skull. Det visade sig vara ett smärre helvete.

Jag hittade inget modellnamn, men väl ett serienummer. Surfade in på Fujitsu-Siemens hemsida och hittade en fiffig funktion där man kunde söka en produkt utifrån just serienummer. Skitsmart, tänkte jag och knappade in en obegriplig röra av bokstäver och siffror. Fujitsu-Siemens upplyste mig då om att de inte exakt kunde fastställa min produkt, men av allt att döma trodde de att det rörde sig om en mus!?

Så här har jag det alltid när jag köper någonting begagnat. En gång köpte jag en dator som efter ominstallation fullkomligt vägrade kännas vid mitt ljudkort (som hade ett integrerat nätverkskort). Och hur mycket vi än finkammade nätet efter drivrutiner gick vi bet – mitt kort fanns inte. Det fanns flera likartade varianter, men alltid med någon slutsiffra fel, och att installera “fel” drivrutin slutade alltid med att datorn uppkäftigt svarade “Ha! Tror du jag går på den lätta?”.

Den här gången hittade jag till slut ett modellnamn (det är inte så lätt att läsa av lappar på baksidan av en monitor uppochner och i mörker) och kunde söka information via Google. Google svarade “jasså, menade du en sån!” och spottade generöst upp en jävla massa träffar, dock ingen från Fujitsu-Siemens. Det verkar lite suspekt att tillverkaren inte tycks vilja kännas vid min skärm. Vill de inte kännas vid den? Skäms de? Vet de, och Jessika, något som jag inte vet? Jag fick den oroväckande billigt…

Av uppgifterna från nätet verkar det vara en bra skärm i alla fall och den är en fröjd att vila ögonen på. Det är bara det att nu har jag så mycket skärmyta så nu vet jag inte riktigt vad jag ska fylla den med. I-landsproblem! Lilla katten är dock inte helt nöjd. Han gjorde en ansats att hoppa upp på den tidigare idag men kom av sig i sista stund då han upptäckte att den tilltänkta sovplatsen inte längre finns. Och tur var det, för den här skärmen är så lätt att om han hade hoppat, och förtvivlat försökt undvika att dyka rakt ner bakom skrivbordet, så hade han säkert dragit med sig skärmen.

Efter besöket i Västerås brummade jag vidare till Ramnäs för att hälsa på en gammal klasskamrat. Det var trevligt och mycket mer är inte att säga om det. Däremot om hemfärden. Det är nämligen så att den närmaste vägen till Södertälje från Ramnäs går över Eskilstuna. Att åka tillbaka mot Västerås hade varit en omväg på ett par mil. Så jag tog sikte mot Eskilstuna. Jag har kört den vägen förr och när jag väl kommit ut på de större vägarna ska det bara vara att följa skyltar mot Eskilstuna och därifrån ta E20. Låter väl lätt? Det borde det vara, men precis som att jag har en förmåga att köpa saker som inte finns så har jag också en förmåga att tappa bort målet när jag kör bil.

Helt plötsligt, utan att ha svängt av den stora väg jag körde på, kom jag till en fyrvägskorsning där jag hade att välja på Västerås vänster (nej, dit ville jag inte) och Köping höger (dit ville jag inte heller och hade jag inte precis passerat Köping) och något okänt rakt fram. Jag valde rakt fram, och hamnade i en jävla skog! Jag skojar inte. Vägen blev drastiskt smalare efter något hundratal meter, och fortsatte sen att smalna av till dess att jag höll på att hamna i diket vid möte. Möten som jag förvisso var glad över, annars hade jag tamigfan blivit rädd. Passerade enstaka hus, skyltar om intetsägande platser, men inte ett ord om Eskilstuna. Till slut skyltades det åtminstone mot något jag kände till: Västerås. Jag suckade och fortsatte, klamrade mig desperat fast vid ett hopp om att komma ut på en större väg där Västerås skulle ligga i en riktning och Eskilstuna i den andra. Jo tjena.

Efter att ha kört genom skogen i en evighet kom jag ut i Västerås. Fortfarande på Ramnässidan av stan, så att säga. Ut på E18, och nästa avfart var den avfart jag svängt av från när jag åkte TILL Ramnäs. Så nu var jag tillbaka i mina gamla spår, fast på väg hemåt. Hade jag tagit den nätta omvägen det innebär att åka över Västerås redan från början så hade jag ändå sparat ett antal mil och en timmes körning jämfört med att först åka nästan till Eskilstuna för att sedermera lägga om kursen. Genvägar är senvägar.

Så nu undrar jag: Är det nån här som bor i Eskilstuna eller känner någon som bor i Eskilstuna? Har ni hört av dessa människor sen i måndags vid sexsnåret? Annars kan det vara idé att höra av sig, för jag misstänker att hela stan helt enkelt har försvunnit.

Ungefärlig rutt. Klicka för större bild.


Andra bloggar om: , , , , , intressant?

Masspsykos

Pressen nästan vältrar sig i fallet Engla. Jag orkar inte läsa artiklarna, jag undrar liksom vad det ska tillföra att visa videoklipp från en övervakningskamera på en mack där den man som erkänt mordet har handlat. Vad tillför det att Maria, 23, berättar att hon serverat Anders på en vägkrog och känt hur han klätt av henne med blicken? Det går antagligen att hitta folk som insinuerar vad fan som helst. Tar man sig tid med källkritik, eller är det sekundärt?

Här är några favoriter bland rubrikerna:

Experten: “Den här typen sexuell sadism är extremt ovanligt.” – Jasså!?
”Obegripligt inte publicera namn” – Obegripligt inte skriva begriplig rubrik, skulle jag vilja tillägga.
Professor vill namnge misstänkta . – Eh? Är det något fel på de namn de misstänkta redan fått av sina föräldrar?

Ja förlåt, det är inte min mening att försöka “skoja till det”. Men det blir smått farsartat när media lägger så stort fokus på något och försöker täcka alla vinklar, plus hinna före sina konkurrenter. Och det vänder sig lite i magen på mig när man lägger upp en dyster bild på en jeppe med nedböjt huvud som, enligt bildtexten, gick “två klasser under Eklund”. Det känns så arrangerat. Dessutom undrar jag om den misstänkte mördarens familj väljer att uttala sig och vara med på bild för att de vill, eller för att de känner sig tvungna. Det är nog inte lätt att stå emot ett sånt här drev. Självklart förstår jag alla som vill uttrycka sitt medlidande med Englas familj, men vem sänder en tanke till Anders anhöriga?

Man ska tända ljus för Engla genom att skriva namn och ort på Expressen. Säkert finns det vid det här laget en uppsjö grupper på Facebook – allt från “Vi som är mot barnamord” till “Stek Anders testiklar!”. (Edit: Åsiktstorped gör vad han kan…) Jag ids inte ens tänka på all den lunarstormpoesi som har skrivits och jag väntar på att de första kedjebreven ska dimpa ner där jag uppmanas att skriva på och skicka vidare för att protestera mot att Engla är död eller mot barnamord rent allmänt. Som att den sortens avskum som ger sig på barn inte redan vet att de är impopulära. Som att det skulle få en eller annan att stanna upp och tänka till.

Jag förstår varför människor känner ett behov av att tända virtuella ljus på expressen. Det handlar om gemenskap, att visa sitt deltagande på något sätt, och att vara flera om att dela på den förtvivlan man känner. Och vill man göra det, fine, gör det. Men försök inte inbilla mig att det skulle handla om någon sorts osjälviska handlingar, eller att det skulle göra någon skillnad. Det är något man gör för sin egen skull, och om man känner att det gör bedrövelsen lättare att hantera så är det väl gott så.

Själv har jag inga dylika behov, och tänder därför inga ljus för Engla. Jag är mer intresserad av mekanismerna runt omkring. Vad som får en människa att ens överväga att begå bestialiska handlingar, än mindre utföra dem, och den masspsykos det utlöser.

Deep|Edition skrev några rader och undrade varför ett barns liv värderas högre än en vuxens. För det är den slutsats man måste dra av att mord på barn väcker mer avsky än mord på en vuxen. Man kan försöka rationalisera det med att barn är mer försvarslösa, eller oskuldsfulla om man vill tänka i religiösa banor. Eller med att de inte hunnit leva – att så många möjligheter släcks. Och allt det där är säkert relevant. Personligen tror jag dock att det också handlar om instinkter och artens överlevnad. Liksom alla andra arter är människan konstruerad för att fortplanta sig, och även vi är tänkande individer så är vi inte fria från instinkter. En av de mest basala instinkter som finns är att föra sina gener vidare, och i förlängningen garantera att arten överlever. Att döda ett barn är således inte bara ett angrepp på en individ, det är ett angrepp på hela arten.

Beträffande Facebookgrupper och andra slag i luften har Sarah E. H. Moore skrivit en bok om fenomenet: Ribbon Culture. Recension finns här och det låter som både intressant, underhållande och beklämmande läsning.

When I asked one of the young female interviewees who wore a pink-ribbon t-shirt what made her choose to wear the garment on certain days, I was seeking to understand whether there were certain situations, relationships and experiences that prompted her to show her awareness of breast cancer. Her keen reply took me by surprise: “I think ”˜it’s got pink in it, what goes with pink?’ Actually I wear it with this skirt quite a lot …”.

Kan man bli annat än trött?


Andra bloggar om: , , , , intressant?

Holy Land

Holy Land (1996) är ett konceptalbum från brasilianska metalbandet Angra. Temat kretsar kring tiden för européernas anländande och erövrande av den nya världen och redan omslaget i form av en gammal karta sätter stämningen. Man skulle kunna säga att omslaget är en karta i dubbel bemärkelse; likväl som den guidar sjöfarare rätt i rummet guidar den också lyssnaren rätt i tiden.

Skivan öppnar med introt Crossing, bestående av en snutt av renässanskompositören Giovanni Pierluigi da Palestrina (jag har dock inte lyckats lista ut från vilket stycke), ackompanjerat av diverse ljudeffekter såsom fågelsång, åska och regn. Jag ser framför mig hur civilisationen anländer till orörd mark, och den analkande katastrofen i efterföljande Nothing to say. Även om jag inte tycker att Nothing to say är något av skivans starkaste spår så sätter öppningen tonen ganska väl för vad Angra vill åstadkomma med Holy Land. Det är i grunden en metalplatta, och ingen ska inbilla sig något annat, men på vardera sida om den grunden kryddas det friskt med symfoniska tongångar och instrument som får representera Europa vid den tiden, och primitiva rytmer och instrument som förstås symboliserar ursprungsbefolkningen.

Bättre blir det på Silence and Distance som inleds och avslutas med ett ensamt piano och André Matos sång, för att däremellan bryta ut i ett stycke vacker symfonisk metal. Lite småroligt är att invävt i själva kompet, tillsammans med pumpande bas, distade gitarrer och tunga trummor dyker det upp ett par trumpeter i staccato. När jag började lyssna på Angra och nämnde det för West replikerade han något om att han hört dem för många år sen och hade för sig att det var någon sorts “karnevalmetal”. Just karnevalmetal beskriver versen i Silence and Distance ganska väl.

Därefter följer albumets verkliga epos: Carolina IV. Tio minuter och trettiosex sekunder av primitiva rytmer, karnevaltrumpeter, stråkar, körsång, flöjter, vassa gitarrer, konsertpiano, typisk metalsång, skojiga basfippel och givetvis en massa dubbelkaggar. Det är galet. Beskrivet i text framstår det förstås som lätt krystat, men det känns som att det kommer ganska naturligt för Angra. Kanske har det att göra med att Brasilien är världens största smältdegel av både människor och kulturer från världens alla hörn.

Jag ska inte gå igenom vartenda spår på skivan, men någonting borde skrivas om titelspåret Holy Land också. Främst för att det är bra och exploderar i ett mycket vackert symfoniskt instrumentalparti någonstans i mitten, men också för att det snarare är en poplåt än en metaldänga. Arrangemanget och melodierna har mer gemensamt med Simple Minds än med Helloween, inte minst för att det finns en dynamik som åtminstone jag förknippar starkt med just Simple Minds.

På det hela taget upplever jag Angra som uppfriskande öppensinnade. Jag har alltid haft svårt för metal just för att det tenderar att bli så enahanda. Det ska vara distade v-guror, dubbelkaggar, arg bas och ilsken sång och inget annat. Och så måste man ha svarta omslag där fyra eller fem killar med svart hår och svart blick poserar i svarta skinnbyxor och nitar. Känslan är att metallskallar bara lyssnar på andra metallskallar. Därför är det en glad överraskning att hitta lite popinfluenser och annat smått och gott. För av någon underlig anledning är just symfoniska inslag normalt det lysande undantaget när det gäller metal, och att de sydamerikanska influenserna skulle finnas där visste jag redan innan. Det är ju det som är Angras grej. Men som sagt; det doftar lätt av Simple Minds om titelspåret, och hade Michael Jackson fått för sig att skriva en metallåt så hade den kanske låtit som The Shaman. Make Believe, en vacker ballad, har klara U2-tenser, inte minst genom att suggestivt och successivt stegra sig mot ett crescendo, och känslosamma Deep Blue påminner inledningsvis om en psalm.

När jag lobbade för Angras cover av Wuthering Heights skrev jag att de är modiga, och det intrycket har jag när jag lyssnar på Holy Land också. Trots allt; Holy Land var Angras blott andra album, och det kräver en del mod och säkert en stark vilja att ge sig på att göra ett konceptalbum med ovan nämnda ambitioner. Och dessutom ro det iland, för det tycker jag att de lyckas med. En del av beröm bör rimligen också ges till Sascha Paeth och Charlie Bauerfiend som ansvarat för produktionen.

Även om inte var och en av låtarna är fantastiska så tycker jag att albumet som helhet håller. Det lämnar mig dock med två stora frågor:

1. Varför hemfaller så uppenbart begåvade musiker och kompositörer så gärna till hjärndöd tvåtaktshamrametal? Nu är det förvisso inte så mycket av den varan på just det här albumet, utan det mesta är samlat i Z.I.T.O så man kan hoppa över det om man vill (även om Z.I.T.O också har sina ljusa stunder) men ändå: Varför?

2. Vem fan är Carolina IV?


Andra bloggar om: , , , ,

Yo moddafuck!

Fick den här videon skickad till mig från en homie och kände att jag bara måste lägga ut den. Kan någon översätta? Kan någon uttyda vem som vann? Var är embryo när man behöver honom? Vad fan är grejen med hiphopare och att sluddra egentligen? Varenda en av de inblandade pratar som om de är uppfödda på stryk och tinner och slog munnen i trottoaren precis innan sändning.

Edit: Tog bort videostreamen då den laddar segt och fryser indexsidan. Ni får klicka på länken däruppe istället, yo.


Andra bloggar om: , ,