Skip to content

Månad: juli 2009

Digitala testamenten

På nätet pågår just nu en debatt om vad som ska hända med människors digitala liv när de dör, och det är inte en dag för tidigt. Karibien skriver känslosamt om döden och vad som händer därefter och jag inser att jag håller med till hundra procent om vissa bitar, och inte alls om andra.

Bland annat vill Karibien, till skillnad från Mymlan, inte lämna kvar sina konton utan önskar att de gradvis stängs av. Först read only, därefter fimpas helt. Det är jag inte alls med på. För min del får gärna mina konton ligga kvar och skrota och om andra har behov av att lämna några rader där så bör de få göra det. Det svåra här är väl att någon behöver förvalta det, men jag vill inte att diskussionerna kring diverse ämnen ska upphöra för att jag inte längre finns kvar.

Däremot håller jag helt med Karibiens motstånd till Marys tankar om att sätta upp ett slags minnessite, en digital minneslund, men där man bara vill ha de ”goda” texterna. Nej tack. Jag har svårt för glorifierandet av döda. Jag vill att människor ska minnas det äkta, det sanna, och gärna uttrycka det också. Precis som man nu får tycka att jag är en skitstövel får man tycka det efter jag är död.

Oavsett vad man vill och känner så är det viktiga, precis som Mymlan också skriver, att man vet vad man vill, och att man på ett eller annat sätt meddelar det. Många har ganska klart för sig vad de vill ska hända med deras kroppar och ägodelar efter döden, och hur begravningen ska se ut, men det är hög tid att var och en börjar fundera över sina digitala liv också.

För mig personligen är min lekamen totalt ointressant när jag inte bor i den längre. Min önskan är att vetenskapen ges en möjlighet att karva ut de bitar som kan vara av intresse, och resten kan man lägga ut åt rävarna, till exempel. Om inte man kan använda kroppen som gödsel och plantera ett träd då, för det är en tanke som verkligen tilltalar mig. Ett joshuaträd kanske vore svårt i det här klimatet, så vilket träd som helst duger utom en silverlind, för silverlindar dödar humlor. Hur som helst blir jag hellre rävmat än ruttnar i signad jord.

Mitt digitala liv däremot. Jag skulle önska att bloggen finns kvar. Den är mitt arkiv. Det är mina ord om vem jag är. Det är bitar av min själ i textform. Kanske med en dödsruna som senaste post, och där ska ordet precis som nu vara fritt så att andra ges möjlighet att ge sin version. Jag gillar Orson Scott Cards tanke om en talesman för de döda, och jag älskar när John Cleese på Graham Chapmans begravning tar farväl av ”den snyltande jäveln”. Det är kanske det mest respektfulla jag någonsin har hört uttryckas om någon postumt, därför att det säger något om hur väl de kände varandra. Och på vilket sätt kan man bättre hedra en komiker än genom att skämta och skratta?

Alla önskar vi att bli älskade för de vi är, och åtminstone jag vill då på samma sätt bli ihågkommen för den jag är, med goda såväl som dåliga sidor.


Andra bloggar om: , , , , intressant?

Kategorisering är begränsande

Efter min postning om Dream Theaters Black Clouds & Silver Linings uppstod en liten diskussion om vad som egentligen bör kategoriseras som progressive. JET argumenterar för att progressive är en egen musikstil och att det därför blir galet när man slänger på progressive som ett adjektiv framför en annan kategori.

Jag håller förvisso med om att progressive kan anses vara en egen musikstil, men jag ser för den delen inget problem med att använda progressive som ett adjektiv, eftersom det de facto är ett adjektiv. Således ser jag heller inget problem med att kalla exempelvis Spock’s Beard för progressive rock. Ja, de hör mer hemma i rockfacket än i progressive, men de är ett progressivt rockband.

Egentligen tycker jag emellertid att diskussionen är ointressant, men jag tar med det som utgångspunkt för att det ganska tydligt illustrerar varför jag ogillar kategorisering. När man sätter etiketter på saker hamnar man förr eller senare i en situation där missförstånd uppstår därför att man har olika uppfattning vad etiketten egentligen består av. Jag tror att de flesta feminister vet vad jag menar.

Så blir det av flera skäl. En anledning är att begreppen urholkas, antingen av människor som seglar under falskt flagg eller för att andra avsiktligt eller oavsiktligt etiketterar dem slarvigt. Birgitta Ohlsson är liberal, Göran Persson är feminist och Per Andersson är komiker. Därför måste liberaler som tror på människans rätt att bestämma över sin egen kropp förklara att de är en annan sorts liberal än Birgitta Ohlsson, feminister som inte är buffliga herrgårdsägare förklara att de är en annan sorts feminister än Göran Persson, och komiker som faktiskt är roliga förklara att de är en annan sorts komiker än Per Andersson.

Ett annat skäl till att begrepp urholkas är att människor som brinner för något tenderar att bli en smula introverta. Således grottar de ner sig så djupt inom någon obskyr del av det fack de redan befinner sig i, och till slut har facket splittrats upp i underkategorier som å ena sidan är för smala för att sätta etikett på men å andra sidan skiljer sig så mycket åt att de inte vill blandas ihop med ”de där andra” i samma fack.

På så sätt förstår jag JETs värnande om etiketten progressive. Jag antar att JET helt enkelt fruktar att termen progressive ska bli lika urvattnad och betydelselös som liberal, feminist och komiker. Det har jag all respekt för.

Men då uppstår istället ett annat problem, nämligen begränsning. Där man till en början har spelat den musik man vill spela, och sorterats in i ett fack utifrån det, finner man sig plötsligt en situation där man måste vara renlärig och följa lagen. Det blir konsekvensen av att försöka konservera en genre, och det är (ironiskt nog i sammanhanget) inte det minsta progressivt.

Därför ogillar jag kategorisering på alla områden. Kategorisering begränsar och splittrar. JET skriver i en kommentar att ”Genrebeteckningar är rätt viktiga att ha tillgång till om man överhuvudtaget ska diskutera musik utan att behöva spela upp exempel hela tiden” och det är väl förvisso sant, men det förutsätter som sagt att alla inblandade i diskussionen har samma uppfattning om vad en genre innefattar, och det kan bara garanteras med en form av talibanism.

West replikerar och säger ”Alla är vi olika. Själv tycker jag att det är roligare lyssna på musik än att diskutera den. Därmed anser jag att precisa genrebeteckningar är ointressanta, för att inte säga oviktiga.”

Personligen tycker jag förvisso väldigt mycket om att diskutera musik, eller dissikera den, eller bara dissa den, men jag instämmer med West i att beteckningar är ointressanta. (Det är viktigt att stava rätt på den meningen, för betäckning är däremot väldigt intressant.) Och efter att ha tillbringat så många öl-och-musik-kvällar ihop med West att vi vid det här laget får mäta drycken i kubikmeter snarare än liter så vet jag att han är lika förtjust i att diskutera, dissikera och dissa musik som jag. Men såvitt jag kan minnas har vi aldrig någonsin ägnat oss åt att kategorisera musik, annat än som skit och bra skit.

Jag har också insett att något som är ganska typiskt för musik jag gillar är att den är svårkategoriserad. Om Dream Theater inte är progressive metal, vad är det då? Säger jag bara metal så kan ju folk tro att jag gillar Metallica och Dimmu Borgir, och då måste jag ju ta livet av mig. Så jag brukar säga att jag gillar Dream Theater och då förstår folk att jag gillar Dream Theater.

Är Hedningarna folkmusik? Jag tycker det, men renläriga folkmusikkategoriker protesterar säkert. Det kanske är ett progressivt folkmusikband då? Godkänns det? Och vad sätter man för etikett på U2? Pop? Rock? Det säger inte mycket oavsett. Peter Gabriel? Ibland listas han som World Music, men det betyder ju ungefär ”resten, det där andra som inte fick plats någonstans”. Fish? Dave Matthews Band? Båda går rimligen som rock, men låter inte särskilt lika vare sig varandra eller andra rockband och bägge har haft klart progressiva tendenser, åtminstone innan de blev trötta och började gå på tomgång.

Så etiketter har aldrig hjälpt mig. När man frågar mig vad jag gillar för musik brukar jag ge exempel, det går alldeles utmärkt, och när folk frågar mig vad jag tycker om det ena eller det andra brukar jag berätta det också istället för att svara med en etikett som ändå inte betyder något, eller betyder något annat för mottagaren än för mig.


Andra bloggar om: , , , , , intressant?

Nu fick jag sådär ont i huvudet igen

Råkade klicka på en länk hos Sagor från livbåten. Fundamentalister är sannerligen tragikomiska. Följande kommer ur hjärnorna hos människor som anser sig vara goda, vidsynta, toleranta kristna. Jag vet inte om jag ska skratta eller kräkas…

Först ut: Betty

Just recently my son Bobby came out to me. I had been worried for awhile. His teachers said most of his grades were slipping and he seemed depressed and withdrawn.

Bobby said he’d been hiding it for awhile because he was afraid I would reject him. I sat him down and told him that I loved him and that God loved him, but that his salvation was in danger if he did not resist his unnatural tempations. I told him how being gay would mean he would live a shorter life, and that if he couldnt change his orientation he could be celibate like most the ex-gays are. He started crying saying something along the lines of ”I knew you wouldnt understand! You’re just like everyone else!” before running to his room and slamming the door.

What did I do wrong?

Betty skulle inte förstå och ta till sig om någon förklarade vad hon gjorde fel ändå.

Linda:

I am a bit troubled. I believe my son has a girlfriend, because she left a dirty magazine with men in it under his bed. My son is only 16 and I really don’t think he’s ready to date yet. What’s worse is that he’s sneaking some girl to his room behind my back. I need help, God! I want my son to stop being so secretive!

LALALALABINGOLINGO!

John R7:

I can sum it all up in three words: Evolution is a lie

You can’t sum up shit, John.

Howie R:

[Talking about an eleven year old girl who was raped and then buried alive]

god was sacrificing this child as a way to show others the light. much as he did his own child. what a beautiful gift he has given us.

Exakt vilket ljus visade Gud och för vem?

Det finns alltid en misstanke om att citat och uttryck för dumhet är hittepå, och även om verkligheten ofta överträffar dikten så hoppas jag verkligen att Howie R:s uttalande är ett skämt. Annars betyder det att det finns en extremt sjuk människa bakom signaturen. Såvida han inte har rätt förstås. Det skulle betyda att Gud fanns och var extremt sjuk, vilket vore värre.

En del människor tittar på skräckfilm för att de tycker det är underhållande att bli skrämda. Jag har aldrig förstått det och finner inget nöje i skräckfilm. Däremot är jag road av att läsa dylik smörja, trots att den egentligen är mycket mer skrämmande än film, för de här galningarna finns på riktigt.

För mer skrämmande underhållning, gå till Fundies say the darndest things topp 100. Missa inte den fantastiskt söta beskrivningen av ett samhälle där ateister är majoritet. Precis så var det i min familj när jag växte upp!

Uppdatering: Tydligen passade FSTDT på att flytta precis efter min länkning, och redirect är visst fusk. Har uppdaterat länken nu så den ska funka.


Andra bloggar om: , , ,

Black clouds and silver linings

”Musik ska byggas utav glädje” sjöng Lill Lindfors, och för att försäkra sig om att budskapet gått fram underströk hon det i textraden efter: ”Av glädje bygger man musik”. Med all respekt, Lill, men musik som är byggd enbart av glädje tenderar att bli tämligen fånig. Detta gäller även musik som är byggd enbart av ilska, av sorg, av mammon och av tondöva göteborgare.

Så vad ska man då bygga musik av? Kontraster, hävdar jag. Använd en känsla för att förstärka en annan, spela i moll för att det kommande dur-partiet ska kännas ännu soligare, pumpa på med bas för att diskanten ska bli ännu tydligare när basen försvinner.

Innan jag började snöa in på progressive var jag så desillusionerad vad musik beträffade att det var nära att jag helt enkelt gav upp och lät mitt musikintresse tyna bort i ett hörn. Anledningen var helt enkelt att jag hade alldeles för svårt att hitta något jag verkligen gillade. Senare, när jag lite försiktigt och trevande började smaka på progressive framlade jag vid ett tillfälle en teori – nämligen att progressivemusiker ägnar avsevärd tid åt att låta illa för att lyssnarna ska uppfatta dem som ännu bättre när de väl låter bra. Det var ett skämt, förstås, men när jag nu är betydligt mer bevandrad i genren börjar jag undra om jag inte hade mer rätt än jag trodde. Vad som låter illa är förstås en fråga om tycke och smak, och vana inte minst, men något som tycks genomgående för progressive, oavsett om man lägger till rock, metal eller folk som underkategori, är att man jobbar mycket med kontraster.

Detta att jobba med kontraster är något som progressivegenren delar med mycket symfonisk musik. Det är helt underbart att lyssna på ett musikstycke som verkligen lyckas förmedla motstridiga känslor. Där sorgsna molltoner övergår i glädje, och där euforin störs av en växande hotfull ton i bakgrunden, där man verkligen kan höra orosmolnen hopa sig. Och det kan vara en magnifik belöning att lyssna på stökig, disharmonisk musik som till slut blommar ut i ett harmoniskt lugn. Jag tror att det för oss progtomtar motsvarar träning och vila för träningsnarkomaner.

Nåväl. Jag har suttit och lyssnat en del på Dream Theaters nya album, Black Clouds and Silver Linings, och gillar det såpass mycket att jag vill skriva något om det. Men jag vet inte hur. De inledande styckena skrev jag ner för länge sedan men kom inte på någon fortsättning, så de får helt enkelt passa in här för att förklara varför jag gillar det jag gillar.

Men att försöka sig på en klassisk recension av Black Clouds är fan inte lätt. Det är ju liksom inte som en vanlig hop tre till fem minuter långa låtar. Här får man sex spår, varav den kortaste är dryga fem minuter (en väldigt snygg och smörig powerballad, som ett pojkband på steroider), den näst kortaste över åtta och resterande över tio. Dream Theater kräver sannerligen ett och annat av sina lyssnare. Det är inte lättköpt, det är inget man skummar igenom och fastnar för direkt, och det är definitivt ingenting man har på i bakgrunden. Bra progressive tarvar aktiv lyssning.

Vad Black Clouds däremot är, är kontraster och riktigt bra progressive metal. Introt till The Best of Times är ett bra exempel. Stillsamt, melankoliskt med piano, stråk, en gitarr, för att sedan explodera i metal byggd på Lill Lindfors princip – glädje. Och ja, ibland är det fan så mycket mer attityd att spela i dur än i dystra mollriff om man är ett metalband. Hela den nästan tjugo minuter långa Count of Tuscany är ett annat exempel på briljant progressive metal. Det är inte fantastiskt vackert hela tiden, men det är just det som är grejen. Tuggande, ilskna riff som följs upp av snygga harmonier förhöjer känslan ännu mer.

Jag tycker att Dream Theater är ett oerhört svårt band att jämföra, både med andra band och med dem själva. För det är lite som Peter Harold skrev i en kommentar; de kompromissar inte. Därför blir en del skivor nästan precis vad jag vill ha, och andra nästan inte alls. Jag har den djupaste respekt för dem av just den anledningen. Men om jag ändå ska försöka mig på någon form av jämförelse så är en av mina absolut favoritlåtar vad gäller Dream Theater Lines in the Sand från Falling Into Infinity, en för övrigt inte särskilt bra skiva. Black Clouds and Silver Linings känns lite som en fortsättning på Lines in the Sand. Och det är givetvis en mycket personlig tolkning och egentligen en ganska medioker jämförelse.

For the record: Jag har ägnat ganska stor del av min tid som Dream Theater-fan åt att häckla sångaren James LaBrie, för att han flåsar som en porrskådis, ser ut som en porrskådis (det är inte en komplimang, det är Fabio fast ännu sliskigare) och dessutom heter som en porrskådis. Därför vill jag nu officiellt tillkännage att jag gillar LaBrie. Dels har jag vant mig vid hans sätt att sjunga och accepterar att han tappar alla konsonanter när han är uppe i de högre tonarterna, och dels har han blivit en bättre sångare. Flåsandet är borta och det känns som att han har taggat ner en smula och undviker de där allra högsta tonerna. Jag skulle inte kunna tänka mig Dream Theater med en annan sångare. Jag förbehåller mig dock rätten att häckla honom för att han heter som en porrskådis.

Ni får ett litet smakprov. Outrot till Count of Tuscany står alldeles utmärkt på egen hand och även bitna popsnören borde kunna uppskatta det, men tro mig, det är ännu vackrare om man får det som belöning efter att ha hört hela skivan.


Andra bloggar om: , , , , , , intressant?

Prioriteringar

Det blir förmodligen lite bloggpaus just nu. Jag har ett par inlägg liggande som jag inte klarat av att skriva färdigt eftersom jag har en del annat att tänka på. Kanske blir de klara. Kanske inte.

Anledningen är att vi håller på att flytta. Det kommer att ta några dagar därför att vi låter det ta några dagar, men det är något som ständigt tar upp tankarna. Vad har vi kvar? Vilka samtal måste ringas? Visst fan, det där ska också göras!

På grund av flyttandet, som i sig kostar, och dubbla hyror, och en tillfällig och ytterst illa synkroniserad svacka i ekonomin har jag varit tvungen att göra en del andra prioriteringar också. Jag blev erbjuden en biljett till U2. Till ordinarie pris. Jag tackade nej. Det känns inte bra, men har man inte råd så har man inte råd. Det känns inte som en sån grej man lånar pengar till.

Vad jag däremot absolut ska se är Dream Theater senare i år. Prioriteringen blev alltså Dream Theater före U2. Det finns flera anledningar till det.

För det första har Dream Theater varit inbokat länge. För det andra har jag sett U2 förut. Fyra gånger. Jag har däremot aldrig sett Dream Theater tidigare. För det tredje har bägge banden släppt skivor i år. U2:s No Line on the Horizon kom i våras och jag har fortfarande inte riktigt kunnat förlika mig med den. Det är en ok platta, men den sätter sig inte hos mig, den säger mig inget, den berör mig inte. Jag kommer inte ifrån känslan att den känns oengagerad, snudd på slarvig även om jag är säker på att så inte är fallet. Jag har lite svårt att förstå de hyllningar jag har hört och läst. Kanske beror det på att jag jämför U2 med U2 och medan andra jämför dem med den obefintliga rockscenen av idag?

Sedan kom Dream Theaters Black Clouds and Silver Linings. Och ju mer jag hör av den här skivan desto säkrare är jag på att jag prioriterade rätt…

Prioriteringarna just nu är alltså: Vardagsekonomiska utgifter före konserter. Afk före bloggande. Dream Theater före U2.


Andra bloggar om: , , , ,

Internet är Barbapappa

Igår kväll satte jag mig vid datorn och sprättade en öl. Min vana trogen meddelade jag West via ICQ med ett meddelande som kort och gott löd: Psht! (Det är alltså den textade motsvarigheten till ljudet av en ölburk som öppnas) Den här gången slängde jag även ut det som statusrad på Facebook, vilket West, som den härmapa han är, genast besvarade med en identisk statusrad. Det i sin tur följdes upp av Deeped som hade ett frågetecken istället för ett utropstecken. Så här:

Josh: Psht!
West: Psht!
Deeped: Psht?

Varpå jag kommenterade Deepeds statusrad och förklarade vad Psht! är för något, han svarade att han korkade upp en whisky (något vi kom fram till borde låta thump!), ytterligare en vän ramlade in och undrade då hur det låter när man öppnar en Bag in Box, och så var cyberfesten igång. Totalt sett var vi sex personer som förde ett spretigt samtal om allt och inget och som snabbt delades upp i flera olika ämnen. Innan jag gick och la mig hade Deeped 144 kommentarer på sin statusrad. Själv hade han dock redan däckat då. Precis som på en riktig fest alltså. Värden somnar först, och ett par drygskallar dröjer sig alltid kvar för att dricka upp slattarna och möblera om.

Sociala medier är vad man gör dem. Sociala medier är dess deltagare. Jag tror inte att den som grundade Facebook gjorde det med tanken att det vore skithäftigt om sex galningar kunde använda kommentarfunktionen till statusraden för att ha en cyberfest, men ändå är det precis vad som hände.

De mest lyckade sociala tjänsterna tycks vara de som är minst nischade, de som verkligen ger utrymme för användarna att forma och använda efter eget huvud. Det är kaoset och möjligheten att själv försöka finna en ordning i det, som gör fenomenet så lyckat, så lockande, så fantastiskt, och uppenbarligen skrämmande för en del. Användarna tycks föredra en klump modellera framför en färdig skulptur. Alla är både sändare och mottag och alla är med och bygger, och ingen bestämmer hur slutresultatet kommer att se ut.

Slutligen är gårdagens cyberfest intressant ur ytterligare en aspekt: Alla sex som deltog i festen är före detta medlemmar i ett numera nedlagt, slutet och smått mytomspunnet community som kort och gott kallades QS. Vissa mer aktiva än andra förstås, men med undantag för West (som jag lärde känna i musikkretsarna i Gävle långt tidigare) så har jag lärt känna dem alla online, via QS. Och såvitt jag vet gäller motsvarande för de andra (förutom att de inte lärt känna West i musikkretsarna i Gävle). Det visar, som jag uttryckte mig i ett utslag av nördpoesi, att vi skapar jargonger och band mellan oss som sträcker sig långt bortom källkoden.

Internet är en påse som vi fyller med vad vi vill. Internet är en gigantisk klump med modellera, oändligt formbart, ständigt under omarbetning av dess användare, och blir aldrig färdigt.

Internet är Barbapappa, och vi är dess själ.


Andra bloggar om: , , , , , intressant?

Orimliga krav på politisk korrekthet

Varför avkräver man av idrottare att alltid vara politiskt korrekta? Varför har man fått för sig att idrottare ska vara något slags moraliskt föredöme i allt de gör? Visst, om en känd person (filmstjärna, popikon eller världsmästare i vaffan) gör uttalanden som är helt uppåt väggarna så ska de givetvis kritiseras för detta. Jag menar absoluti inte att idrottare ska vara immuna mot kritik. Däremot tycker jag att man emellanåt går alldeles för långt i kraven på politisk korrekthet. Jag upplever det allt oftare som att det inte duger att idrottare inte har en åsikt alls, utan de måste tycka rätt.

Idag kan man i Aftonbladet läsa: ”Bajens stjärna emot Pridetåg på Facebook”. Det handlar om fotbollslagets mittback Igor Armas, och vinkeln går inte att ta miste på. Armas borde skämmas för detta! Aftonbladet skriver också att Armas ”hävdar” att det är ett misstag, och när man skriver att någon hävdar någonting så betyder det samtidigt ”…men det tror vi inte på!”.

Nu tror jag förvisso att Armas förklaring mycket väl kan stämma (”Jag förstår inte engelska eller svenska, och när folk ber mig att gå med i grupper så gör jag det.”) men vad spelar det egentligen för roll? Det finns faktiskt fler anledningar att tycka att Bajens tågande i Prideparaden är en dålig idé. Till exempel att man tycker att föreningen ska ägna sig åt idrott och inte politik. Eller att man bara själv är av åsikten att fotboll och politik inte hör ihop. Eller att man upplever det som lite hycklande. Att man inte vill se sitt lag i Prideparaden behöver inte betyda att man är homofob. Att politik och fotboll inte hör ihop såg nog alla som såg matchen mellan USA och Iran i fotbolls-VM (jag har desvärre glömt vilket VM det var) när varje spelare var så medveten om hur politiskt laddad matchen var att de knappt vågade tackla. Det var rörande och vackert på sitt sätt, och spelarna agerade föredömligt ur ett politiskt perspektiv, men som fotboll betraktat var det inte mycket att hänga i julgranen.

Dessutom måste väl fotbollsspelare såväl som andra ha rätt till sin åsikt, och den åsiktsfriheten innefattar faktiskt homofobi. Det är en demokratisk rättighet att vara både homofob och rasist och tycka att tjockisar är äckliga och att alla som inte tror på min gud kommer att brinna i helvetet och att alla som inte håller på mitt lag också kommer att brinna i helvetet, och så vidare. Vad man däremot inte får göra är att påskynda nedstigningen till helvetet för den man anser borde brinna. Man får inte heller göra jordelivet till ett helvete för dessa personer eller helt sonika tända eld på dem.

Vi ska inte ha någon tankepolis, och jag tycker inte att media ska agera tankepolis och i tid och otid hänga ut alla som är det minsta offentliga varje gång de ens råkar antyda något som faller utanför ramen för vad som är politiskt korrekt. Det leder nämligen till ett slags åsiktsförtryck där ingen vågar stå för vad de tycker. Det leder till ett slags majoritetens diktatur och är lika farligt som lagstiftad åsiktsinskränkning.

För övrigt undrar jag varför man slår ner så hårt på just idrottare. Varje gång det går ett stort mästerskap i ett land som anses dåligt (oftast med rätta naturligtvis) så kommer det krav på att idrottarna ska bojkotta evenemanget, men mellan mästerskapen är det ingen som ställer några krav på att företag ska sluta handla med samma land. Vilket tror ni gynnar regimen mest; att Ericsson inte vill bedriva någon verksamhet där – alls – eller att Carolina Klüft inte vill hoppa i landets sandlåda?

Är det för att idrottare är tacksamma offer? Jag misstänker det. Företagsledare är utbildade och slipade vad gäller kontakter med media, de har en armé av PR-tomtar som backar upp dem och, om det behövs, städar upp efter dem, de gör sig oåtkomliga. Fotbollsspelare däremot spelar fotboll. Det är vad de är utbildade till. Det betyder inte att de skulle vara dummare, bara att de inte har den erfarenhet som krävs. Vad ska man svara när det dyker upp en murvel precis efter träningen, när man står och pustar och svettas och plötsligt får en mikrofon under näsan?

Som så ofta får jag en känsla av att media nöjer sig med att samla billiga poäng. Nyheter som är billiga att producera och drar några läsare hellre än stora scoop. Jag säger inte att det är så, bara att det känns så.


Undrar vad den här killen tycker.
Bilden kommer från fabbio och är CC-licensierad.


Andra bloggar om: , , , , , , intressant?

Humlegården

Det blev inte mycket till demo för vår del igår, ty vi anlände när allt var över. Detta beror på flera saker. Först och främst är det svårt att bestämma tider för att ge sig iväg på utflykt när man har en nyföding som bestämmer. Det är ju nämligen så att innan man kan ge sig iväg vill man att nyfödingen ska äta så han har snäll ett tag, och när nyfödingar ska äta… tja, det bestämmer de själva. Därför kom vi iväg sent, vilket vi å andra sidan i princip hade tänkt också, för vi visste att vi ändå inte skulle kunna vara med hela tiden. Problemet var således att demon tog slut lite tidigare än beräknat.

Den andra orsaken var att vi gick lite fel. I våra planer ingick nämligen en långpromenad, hela vägen från Söder faktiskt. Detta beror i sin tur på att jag inte vill köra in på Östermalm, och det i sin tur beror på att jag inte hittar, blir sönderstressad av att jag inte hittar och inte har tid att ta in all information jag behöver för att navigera, samt att det kostar en mindre förmögenhet per timme att parkera, om man hittar någonstans att parkera. Så istället för att parkera dyrt och förstöra mitt humör (och därmed också vara otrevligt sällskap) parkerade vi gratis på Söder och promenerade. Det var ju fint väder och det känns efteråt som att det var en bra grej att göra. Inte bara för att promenaden i sig var trevlig, utan för att när vi kom till T-centralen var det svårt nog att ta sig fram även till fots eftersom polisen plötsligt började spärra av vägarna. Hur hade det då varit med bil? De gick alltså bokstavligen ut och drog en avspärrning framför bilarna vid ett trafikljus. Nu har ni kört färdigt!

Felet uppstod när vi istället för att vika upp mot Plattan fortsatta rakt fram, mot Stureplan enligt skylt. Men någonstans strax efter måste det ha funnits en skylt som talade om att man skulle svänga för att komma till Stureplan, så vi gick helt enkelt för långt, fick vända tillbaka en bit, chansade på att svänga (vilket var åt rätt håll, mind you) men inte kände igen oss. Emma ringde och undrade vars vi var någonstans, så jag fick guidning. Som sagt; vi var på väg åt rätt håll, men eftersom jag inte kände igen mig är det inte säkert att vi hade fortsatt så…

Nåja. Vi kom fram till slut, men då hade ju demon i princip avslutats. Det gjorde inte oss någonting, ska sägas, för att vi såg det mer som en social grej. Vi gick dit primärt för att träffa folk, och det gjorde vi. Tyvärr blev det många på en gång och plötsligt var alla på väg därifrån och man har inte alls hunnit prata med alla eller ens hälsat på alla. Om någon därför tyckte att jag verkade nonchalant ber jag om ursäkt. Det var inte meningen, men jag drabbades av akut ”ser inte skogen för alla träd”. Typ.

Emma har i alla fall fått låna Ender enligt devisen ”sharing is caring”. Och jag har äntligen träffat Dexion och Lake. Det var på tiden!

Vägen hem var lite tyngre för då började det kännas i fötterna att man inte hade suttit på timmar, och kullerstenar känns lite extra. Nyfödingen verkade dock gilla kullerstenarna för han däckade. Antingen det, eller så drabbades han av galopperande shake n’ bake-syndrome.

Hur som helst var det mycket trevligt att komma ut och träffa folk. Jag tror att det är väldigt lätt att man isolerar sig som nyblivna föräldrar, och jag tror inte att det är bra vare sig för oss eller nyfödingen. Nu är det ju så att det är begränsande att ha nyföding. Det är bara att acceptera. Det är bökigt att packa sig iväg och långt ifrån alla platser är lämpliga. Just därför är parker så bra. Det är öppet, ljud är inte lika påträngande som inomhus (till glädje för alla parter) och man kan dra sig undan en stund om det behövs.

Jag hoppas på tillfällen att ses i mindre sällskap och få tid att prata ordentligt. Snart.


Andra bloggar om: , ,