På nätet pågår just nu en debatt om vad som ska hända med människors digitala liv när de dör, och det är inte en dag för tidigt. Karibien skriver känslosamt om döden och vad som händer därefter och jag inser att jag håller med till hundra procent om vissa bitar, och inte alls om andra.
Bland annat vill Karibien, till skillnad från Mymlan, inte lämna kvar sina konton utan önskar att de gradvis stängs av. Först read only, därefter fimpas helt. Det är jag inte alls med på. För min del får gärna mina konton ligga kvar och skrota och om andra har behov av att lämna några rader där så bör de få göra det. Det svåra här är väl att någon behöver förvalta det, men jag vill inte att diskussionerna kring diverse ämnen ska upphöra för att jag inte längre finns kvar.
Däremot håller jag helt med Karibiens motstånd till Marys tankar om att sätta upp ett slags minnessite, en digital minneslund, men där man bara vill ha de ”goda” texterna. Nej tack. Jag har svårt för glorifierandet av döda. Jag vill att människor ska minnas det äkta, det sanna, och gärna uttrycka det också. Precis som man nu får tycka att jag är en skitstövel får man tycka det efter jag är död.
Oavsett vad man vill och känner så är det viktiga, precis som Mymlan också skriver, att man vet vad man vill, och att man på ett eller annat sätt meddelar det. Många har ganska klart för sig vad de vill ska hända med deras kroppar och ägodelar efter döden, och hur begravningen ska se ut, men det är hög tid att var och en börjar fundera över sina digitala liv också.
För mig personligen är min lekamen totalt ointressant när jag inte bor i den längre. Min önskan är att vetenskapen ges en möjlighet att karva ut de bitar som kan vara av intresse, och resten kan man lägga ut åt rävarna, till exempel. Om inte man kan använda kroppen som gödsel och plantera ett träd då, för det är en tanke som verkligen tilltalar mig. Ett joshuaträd kanske vore svårt i det här klimatet, så vilket träd som helst duger utom en silverlind, för silverlindar dödar humlor. Hur som helst blir jag hellre rävmat än ruttnar i signad jord.
Mitt digitala liv däremot. Jag skulle önska att bloggen finns kvar. Den är mitt arkiv. Det är mina ord om vem jag är. Det är bitar av min själ i textform. Kanske med en dödsruna som senaste post, och där ska ordet precis som nu vara fritt så att andra ges möjlighet att ge sin version. Jag gillar Orson Scott Cards tanke om en talesman för de döda, och jag älskar när John Cleese på Graham Chapmans begravning tar farväl av ”den snyltande jäveln”. Det är kanske det mest respektfulla jag någonsin har hört uttryckas om någon postumt, därför att det säger något om hur väl de kände varandra. Och på vilket sätt kan man bättre hedra en komiker än genom att skämta och skratta?
Alla önskar vi att bli älskade för de vi är, och åtminstone jag vill då på samma sätt bli ihågkommen för den jag är, med goda såväl som dåliga sidor.
Andra bloggar om: testamente, livet, döden, digital, intressant?
16 kommentarer