Skip to content

Black clouds and silver linings

”Musik ska byggas utav glädje” sjöng Lill Lindfors, och för att försäkra sig om att budskapet gått fram underströk hon det i textraden efter: ”Av glädje bygger man musik”. Med all respekt, Lill, men musik som är byggd enbart av glädje tenderar att bli tämligen fånig. Detta gäller även musik som är byggd enbart av ilska, av sorg, av mammon och av tondöva göteborgare.

Så vad ska man då bygga musik av? Kontraster, hävdar jag. Använd en känsla för att förstärka en annan, spela i moll för att det kommande dur-partiet ska kännas ännu soligare, pumpa på med bas för att diskanten ska bli ännu tydligare när basen försvinner.

Innan jag började snöa in på progressive var jag så desillusionerad vad musik beträffade att det var nära att jag helt enkelt gav upp och lät mitt musikintresse tyna bort i ett hörn. Anledningen var helt enkelt att jag hade alldeles för svårt att hitta något jag verkligen gillade. Senare, när jag lite försiktigt och trevande började smaka på progressive framlade jag vid ett tillfälle en teori – nämligen att progressivemusiker ägnar avsevärd tid åt att låta illa för att lyssnarna ska uppfatta dem som ännu bättre när de väl låter bra. Det var ett skämt, förstås, men när jag nu är betydligt mer bevandrad i genren börjar jag undra om jag inte hade mer rätt än jag trodde. Vad som låter illa är förstås en fråga om tycke och smak, och vana inte minst, men något som tycks genomgående för progressive, oavsett om man lägger till rock, metal eller folk som underkategori, är att man jobbar mycket med kontraster.

Detta att jobba med kontraster är något som progressivegenren delar med mycket symfonisk musik. Det är helt underbart att lyssna på ett musikstycke som verkligen lyckas förmedla motstridiga känslor. Där sorgsna molltoner övergår i glädje, och där euforin störs av en växande hotfull ton i bakgrunden, där man verkligen kan höra orosmolnen hopa sig. Och det kan vara en magnifik belöning att lyssna på stökig, disharmonisk musik som till slut blommar ut i ett harmoniskt lugn. Jag tror att det för oss progtomtar motsvarar träning och vila för träningsnarkomaner.

Nåväl. Jag har suttit och lyssnat en del på Dream Theaters nya album, Black Clouds and Silver Linings, och gillar det såpass mycket att jag vill skriva något om det. Men jag vet inte hur. De inledande styckena skrev jag ner för länge sedan men kom inte på någon fortsättning, så de får helt enkelt passa in här för att förklara varför jag gillar det jag gillar.

Men att försöka sig på en klassisk recension av Black Clouds är fan inte lätt. Det är ju liksom inte som en vanlig hop tre till fem minuter långa låtar. Här får man sex spår, varav den kortaste är dryga fem minuter (en väldigt snygg och smörig powerballad, som ett pojkband på steroider), den näst kortaste över åtta och resterande över tio. Dream Theater kräver sannerligen ett och annat av sina lyssnare. Det är inte lättköpt, det är inget man skummar igenom och fastnar för direkt, och det är definitivt ingenting man har på i bakgrunden. Bra progressive tarvar aktiv lyssning.

Vad Black Clouds däremot är, är kontraster och riktigt bra progressive metal. Introt till The Best of Times är ett bra exempel. Stillsamt, melankoliskt med piano, stråk, en gitarr, för att sedan explodera i metal byggd på Lill Lindfors princip – glädje. Och ja, ibland är det fan så mycket mer attityd att spela i dur än i dystra mollriff om man är ett metalband. Hela den nästan tjugo minuter långa Count of Tuscany är ett annat exempel på briljant progressive metal. Det är inte fantastiskt vackert hela tiden, men det är just det som är grejen. Tuggande, ilskna riff som följs upp av snygga harmonier förhöjer känslan ännu mer.

Jag tycker att Dream Theater är ett oerhört svårt band att jämföra, både med andra band och med dem själva. För det är lite som Peter Harold skrev i en kommentar; de kompromissar inte. Därför blir en del skivor nästan precis vad jag vill ha, och andra nästan inte alls. Jag har den djupaste respekt för dem av just den anledningen. Men om jag ändå ska försöka mig på någon form av jämförelse så är en av mina absolut favoritlåtar vad gäller Dream Theater Lines in the Sand från Falling Into Infinity, en för övrigt inte särskilt bra skiva. Black Clouds and Silver Linings känns lite som en fortsättning på Lines in the Sand. Och det är givetvis en mycket personlig tolkning och egentligen en ganska medioker jämförelse.

For the record: Jag har ägnat ganska stor del av min tid som Dream Theater-fan åt att häckla sångaren James LaBrie, för att han flåsar som en porrskådis, ser ut som en porrskådis (det är inte en komplimang, det är Fabio fast ännu sliskigare) och dessutom heter som en porrskådis. Därför vill jag nu officiellt tillkännage att jag gillar LaBrie. Dels har jag vant mig vid hans sätt att sjunga och accepterar att han tappar alla konsonanter när han är uppe i de högre tonarterna, och dels har han blivit en bättre sångare. Flåsandet är borta och det känns som att han har taggat ner en smula och undviker de där allra högsta tonerna. Jag skulle inte kunna tänka mig Dream Theater med en annan sångare. Jag förbehåller mig dock rätten att häckla honom för att han heter som en porrskådis.

Ni får ett litet smakprov. Outrot till Count of Tuscany står alldeles utmärkt på egen hand och även bitna popsnören borde kunna uppskatta det, men tro mig, det är ännu vackrare om man får det som belöning efter att ha hört hela skivan.


Andra bloggar om: , , , , , , intressant?

Published inMusik

22 Comments

  1. Axel Axel

    Har precis börjat med åtagandet att lyssna genom albumet. Mitt första intryck var från låten A Rite of Passage eftersom det dök upp på Spotify betydligt tidigare än resten av albumet, och det enda som sköljde över mig var ”Åh nej, mer Systematic Chaos”. Men nu inser jag att låten inte är representativ för skivan i övrigt, snarare en väldigt bra kontrast som du nämner.

    Det känns som att från sin tuggummimetal-utsvävning genom Systematic Chaos äntligen hittat tillbaka till det DT som jag föll för. Mycket bra album!

  2. Jag tycker också att BC&SL låter mycket lovande, och precis som Axel är jag glad att DT (åtminstone för stunden) övergivit det atonala mangel de har ägnat sig åt på senaste skivorna. Vill jag höra maniskt riffande kan jag lyssna på Bay Area-thrash från sent åttiotal, DT har jag liiite högre förväntningar på.

    Angående Osten så skulle jag inte heller kunna tänka mig DT med en annan sångare, på gott och ont. Jag har fortfarande svårt för honom men du har helt rätt i att han har blivit bättre. Han kan till och med sjunga aggressivt nuförtiden utan att låta som en skitnödig kråka. :)

    West’s last blog post..Orkar inte längre

  3. Axel: Jag tror att du, jag och West är tämligen överens om vad vi vill ha av DT. Riffariffabankavrål kan andra få hålla på med. A Rite of Passage ja. Den känns lite oinspirerad tidvis, men jag tycker inte att den är dålig. Lite slät bara, med DT-mått mätt. :)

    West: Å andra sidan tog ju LaBrie verkligen det där med kontrasterna fullt ut förr i tiden. Antingen flåsade han som en porrstjärna med KOL, eller så lät han som en skitnödig kråka, som du så träffande beskrev det. Han kanske också har insett att less is more.

  4. Axel Axel

    West: Jag kan inte påstå att jag inte gillade Octavarium visserligen. Eller för den delen Train of Thought. :)

    Josh: A Rite of Passage är inte dålig, men som du säger är den lite slät. Ungefär som hela Systematic Chaos var slät. :)

  5. Octavarium var lite sådär, tyckte jag först. Sen började det växa fram en del grejer. Nu tycker jag att den är bitvis riktigt bra, men ojämn.

  6. Aja, jag gillar också Octavarium, åtminstone en del låtar. Train of Thought har jag dock jävligt svårt för. Jag tycker fortfarande det bästa DT har gjort det här årtiondet är Six Degrees, men BC&SL låter som sagt väldigt lovande. Men det lär dröja något år eller så innan jag på vågar uttala mig om den…

    West’s last blog post..Orkar inte längre

  7. Har börjat lyssna på denna platta och det låter mycket lovande! Tack för tipset!

    Fritänk’s last blog post..Facebook vs FRA

  8. West: Jo, DT har ju en ganska hög inlärningskurva på sina skivor. Risken är att om man gillar det för fort så tröttnar man snart också.

    Fritänk: Varsågod. :)

  9. […] nyligen släppt ett nytt album titulerat Black Clouds & Silver Linings. Till skillnad från Joshen tänker jag inte våga mig på att ha några åsikter om det, för jag är alldeles för dåligt […]

  10. JET JET

    Det borde egentligen vara lite vanskligt att försöka göra ”progressive” till ett adjektiv som kan droppas ned framför vilket genrenamn som helst, särskilt eftersom Progressive Rock i tidernas beynnelse inte var rock och varken kan eller borde jämföras med rock. Så var det i alla fall tills Spock’s Beard och Flower Kings – och i viss mån Dream Theater – under 90-talet började flytta målflaggan rejält.

    Innan dess var progressive Rock lika mycket om att att tänja på gränserna tonalt, melodiskt och harmoniskt som strukturellt, rytmiskt och tekniskt. Men plötsligt, nån gång runt 1995, började det räcka med att ta en Celine Dion-låt och lägga in ett sjutaktssolo för att få kallas Prog. I DT:s fall kanske det var en Judas Priest-låt istället och i SB:s fall en Foreigner-låt, men principen var ändå att grundmaterialet fick vara oerhört vanligt, bara man kryddade med strukturella finesser.

    I genrens ursprung var det inte alls så. Med några få undantag går det knappast att ta 8 takter av King Crimson, Gentle Giant eller Genesis och Yes från 68-80 och få det att låta som ett ”vanligt” band, medan man ur stora delar av dagens skörd av band som hykkas på Progarchives låter som vanlig Pop/Rock/Metal med lite knixiga bitar emellan.

    Och så är det med Count of Tuscany-outrot här ovan. Det är tokvanlig rockharmonik och korta, upprepande rätt tralliga melodier på ett sätt som prog inte brukade befatta sig med (och som skulle passa in i de flesta vanlig rockbands repertoar alldeles utmärkt). Nu beror ju det här till stor del på att Progressive Metal faktiskt i grunden är Metal, det är det som är huvudingrediensen och progrssiviteten ligger ovanpå det.

    Tyvärr har många av det – och som sagt, såna som SB och TFK – dragit slutsaten att Progressive Rock är Rock i grunden, men så är det inte. Eller om det numera är det, så borde man omgående mynta ett namn för den genre som kallades för Progressive Rock på 70- och 80-talen, där nästan ingen skulle få för sig att bygga sina vokala partier på korta, upprepande melodier i bluespentatonik istället för att skriva längre modala melodisjok med många tonartsbyten.

  11. JET JET

    hykkas = hyllas.

  12. JET: Grinig? ;)

    Jag köper argumentationen om att progressive inte är vad det var från början. Det borde kunna jämföras med soul; det där smöriga wailandet med jazzackord man hör idag har inte mycket gemensamt med den ursprungliga soulen i mina öron. Samtidigt får man ju acceptera att saker utvecklas.

    Det skulle ju kunna kallas nåt annat då, kan man tänka. Sant, men ditt nick JET finns här och var i Sverige och där kan man tanka bilen. Folk kallar det för en mack, men det är ingen mack. MACK var ett företag som tillverkade bensinpumpar, men namnet degenerade och blev synonymt med ”bensinstation”.

    Sen tror jag att du missar poängen med att jag pulade in Count of Tuscany (eller så feltolkar jag dig). Ja, det är ett outro i rätt vanlig rockharmoni och trallvänliga melodier, men det har föregåtts av musik som inte kan beskrivas som något annat än progressive. Nog måste man väl tillåtas landa ibland, eller kräver du av progressive-band att de spelar på ett sätt som alltid är obekvämt att lyssna på? ;)

    Jag har alltid vänt mig lite emot det där med hård genreindelning av just den anledning du just nu illustrerar. För att det alltid kommer att dyka upp någon messerschmitter [wink] och berätta att det där är minsann inte äkta [insert genre] och därigenom helt dissa bandet ifråga, istället för att lyssna på dem.

  13. JET: är inte det där resonemanget lite musiksnobberi? Visst, jag håller med om att det finns band som helt oförtjänt benämns progressiva (herregud, både Magnum och Styx listas ju på progarchives). Så långt är jag med. Men det där med att DT och andra skulle ha ”flyttat målflaggan” i mitten på nittiotalet är ju inte riktigt sant. Om det var något som lade grunden till den lätt-progressive vi ser exempel på idag så var det ju neo-prog-vågen under åttiotalet, där sjuttiotalets äventyrligheter började blandas med mer lättlyssnade tongångar. Och t o m under sjuttiotalet fanns det ju band som vad jag vet räknades till progressive men som för den skull inte stod och spelade låtar i 13/16 och tolvtonsskala hela tiden. Jag skulle t ex inte kalla Kansas eller Rush för vanliga hårdrocksband, eller Jethro Tull för ett vanligt folkrockband.

    Det står ju dig naturligtvis fritt att hävda att progressive *är* eller *bör vara* ditt eller datt, men det förändrar inte att progressive med åren har blivit ett vitt och vedertaget begrepp som inte nödvändigtvis betyder att musiken hela tiden är extremt äventyrlig och spränger gränser. Precis som att heavy metal kan användas för att beskriva både Iron Maiden och Fear Factory, eller att folkmusik inbegriper både traditionella spelmanslåtar och Hedningarna. Vad som benämndes som progressive för 40 år sedan är idag lika vidkommande som vad som benämndes som soul för 40 år sedan, precis som Joshen säger. Det kan man gilla eller ogilla, men säger du progressive idag kommer folk inte att tolka det som den ”renläriga” progressive du menar.

    Om det nu är så att jag har fel och har fått det här om bakfoten, då lär jag ta mig en funderare på vad jag ska säga nästa gång någon frågar vad jag gillar för musik. ”Ähm… rock?” ;)

  14. JET JET

    Jag tycker mest det är underligt att termen ”progressive” numera bara betyder ”spelar vissa partier i udda taktart”. Men, det är sant, det började faktiskt redan med Kansas som gjorde genuint vanlig rock i botten, så det kanske inte är ett särskilt nytt påfund.

    Sen behöver det ju inte alls vara avigt för att inte vara vanligt – det behöver bara vara lite smart. Allt från Steely Dan till Burt Bacharach och Prefab Sprout har bevisat rätt tydligt att man kan göra saker som inte är avigt och atonalt men som ändå har ett kompisitionellt djup, eller åtminstone inte bygger på pentatoniska rockklichéer. Lyssnar man på de flesta av banden från 70-talet i genren, så har de oftast långa, modulerande melodier som inte skulle passa i en vanlig rockrepertoar, men utan att för den skull vara dissonanta eller aviga.

    Lyssna på sångmelodin i inledningen på Dancing with the Moonlit Knight eller i avslutningen på Gates of Delirium. Vackra, tilltalande melodier, men utan att vara rockenrolliga eller enkelt insmickrande. Det tycker jag är lite av ett minimikrav för att man ska få kalla det för progressive; att man åtminstone försöker gå utanför det vanliga och förväntade.

    Att kasta in det banalt enkla (till skillnad från det sublimt enkla – komplexitet har inget egenvärde) i en annars komplex låt är mer än bara att jobba med kontraster, det är att ha tolv sidor Danielle Steele i en Ian Banks-bok, en Sibylla-varmkorv till sin blodiga tournedos eller tre minuter ”Varuhuset” i en bröderna Coen-film.

    Kansas är t.ex. inget vanligt hårdrocksband, men just det faktum att de i grunden är ett radiorocksband gör att de är en ganska så utvattnad variant av Prog (vlket det skulle anses vara om man lade in lika mycket Reggae som de gjorde AOR-rock, men är det rock…ja, då är det okej).

    Eller ta It Bites – som jag f.ö. älskar – de ansågs inte vara Prog när de kom, utan helt klart och tydligt Pop-Prog, men de är värsta jätteproggarna idag. Okej, termerna förskjuts och som vanligt handlar det om att de flesta inte lyssnar på musiken, utan bara på ljudet… Jag tycker bara det är synd att det är så mycket s.k. Prog som är 75% vanlig Pop/Rock/Metal, när det redan finns så evinnerligt mycket av den varan.

    Jag är mest för en ärlig VDN-märkning. Progressive Metal vet man är 75% Metal i de flesta fall, men Progressive Rock kan vara allt från Genesis 1970 (5% rock) till Spock’s Beard 2003 (90% rock), och då tycker jag att terminologin har förlorat sin funktion.

  15. För en individ med min begränsade kunskap om progressivenånting; vilka grupper/artister (såväl fordom som nu) kommer närmast Genesis 1970 enl. JET:s progg-skala?

    Peter Harold’s last blog post..Misshandlad och rånad

  16. JET JET

    Tja, om man sätter sin baseline utifrån Yes, Genesis, Gentle Giant, King Crimson, Van Der Graaf Generator, Jethro Tull, UK och England från 69 till ungefär 76 och kanske några av Canterburybanden (även om de drog åt jazz) som Khan, National Health och Hatfield and the North så har man ändå ett stort spann att utgå ifrån (och då har man inte ens räknat in de italienska banden från samma era som Banco del Mutuo Soccorso eller PFM, RIO-band som Samla Mammas Manna eller underbara Magma som spelar i en nästan helt egen genre kallad zeuhl).

    Efter 1980 ungefär skulle jag nämna t.ex. IQ, Discipline, Cardiacs, Änglagård, Eyestrings, Glass Hammer, Echolyn, Wobbler, Brighteye Brison, Beardfish, Izz, Circa, The Mars Volta, Paatos, Solaris, After Crying, The Tangent och Trion som band vars progkoefficient överväger deras mainstreamdito.

    Såna som Spock’s Beard, The Flower Kings, Karmakanic, It Bites, The Dear Hunter, Pure Reason Revolution och A.C.T har stora andelar prog i det de gör, men också med tydliga mainstreamtendenser (de fem sistnämnda tycker jag bra om, f.ö. – det är inte bra bara för att det är Prog eller tvärtom).

    Som sagt, det handlar mindre om kvalitet och mer om terminologi. Genrebeteckningar är rätt viktiga att ha tillgång till om man överhuvudtaget ska diskutera musik utan att behöva spela upp exempel hela tiden.

  17. Alla är vi olika. Själv tycker jag att det är roligare lyssna på musik än att diskutera den. Därmed anser jag att precisa genrebeteckningar är ointressanta, för att inte säga oviktiga. Att kunna säga lite grovt att de och de banden tillhör den genren kan vara behändigt. Att hålla koll på vilken obskyr genre ett obskyrt band räknas till är inget jag skulle kunna uppmana engagemang att hålla på med. Det räcker väl med att känna till banden? Eller, om man är osäker på hur de låter, lyssna på dem? Jag behöver inte innehållsförteckningar för att avgöra om jag gillar ett band eller inte. Det är musik, inte falukorv.

  18. […] Sorgligt. Bakom lucka fyra hittar vi därför The Best of Times från Dream Theaters sista album Black Clouds and Silver Linings. Ja, sista. Utan Portnoy är det inte Dream […]

Comments are closed.

%d bloggare gillar detta: