Hoppa till innehåll

Tejpa rutor

På min arbetsplats har man sedan en tid tillbaka ett ständigt pågående förbättringsarbete. Tanken är att vi ska komma med förslag, tala om vad vi behöver, och därefter ska förbättringarna betas av utifrån någon prioriteringsordning. I teorin en bra grej naturligtvis, men i praktiken blir det inte så bra som det låter.

Varför? Dels för att man stirrar sig blinda på antalet genomförda förbättringar, vilket då gör att det ser bättre ut på pappret om man betar av många små och enkla grejer än några få stora saker, även om det är de stora sakerna som behövs. Av samma skäl finns det också en och annan som blir smått hysterisk om vi inte har några nya förbättringsförslag att komma med – istället för att se att det kanske beror på att saker fungerar bra. I sådana lägen blir det uppenbart att för en och annan genomförs inte förbättringar för att arbetet ska bli lättare för oss på golvet, utan för att vissa mellanchefer och förbättringscoacher ska få en klapp på huvudet av sina chefer. Dessa chefer har i sin tur fel sätt att mäta om antalet förbättringar är viktigare än effektiviteten. Man använder fel information, eller tolkar den fel.

Det här är ett slags symptom på “ser inte skogen för alla träd”. Man blir så insnöad på sitt att man glömmer varför man gör det man gör. Ett konkret exempel: Vi ägnade ganska mycket tid åt att fundera ut var vi vill ha alla prylar så att de skulle vara lättillgängliga när vi behöver dem, och sedan märktes platserna upp. På så sätt syns det direkt om något saknas. Det låter kanske lite töntigt, det tyckte jag själv när idén presenterades, men det är faktiskt ett bra hjälpmedel. Vi har fått betydligt bättre ordning.

Men så när allt är uppmärkt, då kommer det ändå en förbättringsmänniska och vill märka upp platser som inte behöver märkas upp. Vid ett tillfälle ville hon att vi skulle skriva ett förslag på att sätta upp en hylla där vi kunde ställa en pryl som stod alldeles utmärkt på det bord där den stod. När jag och flera med mig protesterade och intygade att den stod bra där, föreslog hon istället att vi skulle tejpa en ruta för att märka upp platsen. För en pryl som aldrig någon flyttar på…

Och det är det här politiker gör: De tejpar rutor. Istället för att ta ett steg tillbaka och försöka se den större bilden grottar man ner sig i det man håller på med. Det är därför det ibland kommer hejdlöst dumma “förbättringsförslag” från politiskt håll. Det är inte för att politiker är genuint onda människor (då skulle de ha svarta uniformer, det har jag sett på tv) utan för att de blir enkelspåriga. Och det är klart; snöar man in på något, omger sig med ja-sägare, lobbyister och tjänstemän som bara ser till sitt eget bästa, då blir det så.

Jag tror att det är grunden till varför Lex Orwell och hyrsnutlagen IPRED har kunnat gå igenom trots sina uppenbara brister, och mer skit kommer att gå samma väg. Det är någon på ett departement eller en lobbygrupp som kommer med ett “förbättringsförslag” och det spelar ingen roll hur mycket vi står utanför och protesterar, för de hör inte oss. Tjänstemännen och lobbyisterna ser effektivt till att uppta hela deras synfält. Ställer man sig tillräckligt nära någon kan man blockera solen.

I ärlighetens namn ska det sägas att det här ingalunda gäller bara politiker, utan väldigt många som engagerar sig i något. Även vi övervakningskritiker tenderar att bli enkelspåriga och glömma bort att ta ett steg tillbaka. Vi behöver nog lite till mans vara ödmjuka och försöka byta synvinkel med jämna mellanrum.

Politiker måste lära sig att ta ett steg tillbaka. Fundera på vad syftet med deras arbete egentligen är. Är det att förbättra Sverige så att det blir lättare för oss “på golvet”, folket, eller är det att få en klapp på huvudet av… vem då? Chefen? Det är vi det med.

Jag vill inte ha politiker som tejpar rutor hela dagarna för att det ska se bra ut på pappret. Jag vill ha politiker som ifrågasätter om den där rutan kommer att tillföra något, som utvärderar om den där rutan underlättat något, som är beredda att plocka bort rutor som är verkningslösa eller direkt skadliga.

Förmodligen finns det ett systemfel i grunden här. Finns det någon beslutsfattare som vågar ta ett steg tillbaka och se det? Om politikerna stod i loket skulle de se åt vilket håll det här tåget är på väg. Men det gör de inte. De står i maskinrummet och skyfflar kol.


Andra bloggar om: , , , intressant?

Publicerat iPiratPolitikSamhälle

18 kommentarer

  1. Mrhama Mrhama

    Det var precis det här som jag funderade på i går kväll. Människor i allmänhet och politiker i synnerhet grottar in sig i detaljerna och glömmer ofta att ta ett steg tillbaka för att se om resultatet blev bra. Dessutom så saknas det långsiktighet då politkerna vill ha resultat på en gång i stället för att se till att maskineriet unkar så bra som möjligt genom långsiktiga reformer.

    Destta systemfel finns i hela den mäsnkliga civilisatinen. Ett tydligt exempel är vår oerhörda konsumption av olja som är oerhört kortsiktig där man säger sig värna tillväxten nör det är faktum att oljan är en begränsad resurs som vi borde ransonera så den inte bara räcker i 20 år utan för dem närmsta 200åren.

    Självklart råder det samma inställning i immateriellrätten där man är snabb att dela ut livstid+ 70 år i upphovsrätt men inte ser dem långsiktiga skadorna det gör på kulturen. Emma bloggade om det i morse: http://opassande.se/index.php/2009/08/11/sjalv-kommer-jag-antagligen-inte-ens-fa-uppleva-det/

  2. C C

    Bra skrivet.

  3. Göran Göran

    Du skriver mycket genomtänkt och jag håller helt med dig.
    Att ta ett steg tillbaka och verkligen tänka efter och försöka se så klart som möjligt på saken är alltför lätt att missa att göra.

  4. Så j-a rätt helt enkelt!
    (ibland är det rätta just det enkla, tänk om man tänkte mer på det?)

  5. Trezker Trezker

    Ja, man måste ju titta upp och justera kursen ibland. Det går inte att sätta en kurs och lita på att båten fortsätter i rätt riktning medans alla står i maskinrummet hela resan.

    Skickar man en båt så rakt mot New York det är möjligt, men ingen bryr sig om att hålla båten på rätt kurs. Då kan man hamna i Sydney, Shanghai eller mer troligtvis så kör man på grund mitt ute i ingenstans. Enda stället man absolut inte kommer till, är New York.

  6. ML ML

    Ännu en gång välformulerat.
    Kan inte låta bli att fundera över kriminella gäng som härjar runt och skjuter. Nu när polisen har jagat och gripit folk vill jag se resultatet. Hade de nytta av FRA? Fick de ens information av dem.
    Eller kanske var det helt enkelt vanligt spaningsarbete som gjort att de fått tag i skurkar…
    Kom igen! Polisen måste berätta för högre uppsatta så dessa kan få en klapp på huvudet av sina chefer.

    http://www.aftonbladet.se/nyheter/article5631933.ab
    http://gp.se/gp/jsp/Crosslink.jsp?d=113&a=510928

  7. Ju mer jag tänker på det desto mer känns det som ett genomgående systemfel. Vi använder fel metoder för att mäta saker. Annie Johansson, som jag förvisso aldrig mer kommer att lita på, slår förmodligen huvudet på spiken när hon skriver att media mäter politikers ansträngningar i antal lagda motioner. Hos oss mäter man genomförda (men meningslösa) förbättringar. Hur gör man hos polisen? Mäter man antalet uppklarade brott? I så fall lär ju de “enkla” brotten prioriteras. Och så vidare.

    Men hur kommer vi bort från det?

  8. Problemet du beskriver är mycket bekant. På mitt jobb har vi t.o.m. skaffat oss en dyr databas för att registrera förslagen. Förslagsbrevlådan är ett minne blott.

    När det gäller politiker som anser att de skall ta ett eller två steg tillbaka i sitt maktutövande kommer du inte hitta några här i Sverige, i vart fall ingen som lyckats visa framfötterna.

    Personligen skulle jag gärna vilja se en politiker i svensk politik av den kalibern som Texassenatorn Ron Paul. Han kan vara mycket uppriktig och obekväm, men framför allt är han konsekvent.

    Peter Harold’s last blog post..Gillar regnbågsfolket det här?

  9. skit i förra kommentaren, jag kom på att man kan zooma ut, och då funkar det!
    Asbraness!

  10. Falken Falken

    I like! Länge sedan jag har här nu, och inte behövde ju återvändandet bli någon besvikelse.

    En grej bara “…även om det är DET stora sakerna som behövs…” *autism*

  11. Falken: Jag har lagat felstavningen nu så du kan sova om natten. :)

  12. Ett exempel där “enkla brott” prioriteras enligt denna mall är Stockholmspolisens “krig mot narkotikan”. Man tar in samma pundare så fort han kommit ner på Plattan och köpt sig ett par nya gram. In i buren, ny registrering, ut igen, Plattan, in i buren, ny registrering…

    Det ger bra statistik, men innebär knappast att distributionen av narkotika försvinner.

    Peter Harold’s last blog post..Hur länge till kommer klimathysterin att pågå?

  13. Nu när jag hinner läsa igen lite på bloggen så hittar jag Ditt utmärkta inlägg!

    Visst är det så att beslutsfattare ibland förvirrar sig och börjar förändra sånt som inte behöver förändras, eller gör helt fel förändringar. Man bryr sig ibland inte ens om att kolla upp om förändringen gav något bra resultat eller om den bara gav kulor åt förändringskonsulterna ( som inom parentes sagt brukar ägna halva förändringstiden åt att övertyga alla om värdet av förändring i sig och det är kanske inte så konstigt med tanke på att de lever just på själva förändringen).

    För mig som är i skolans värld så finns hur många exempel som helst på att förändringar gjorts enbart för förändringens egen skull, eventuellt genomdrivits för att ge någon beslutsfattare cred uppåt (det ser ju handlingskraftigt ut att förändra!). Tyvärr så har man inte så ofta kollat upp om förändringar som genomförts har gett högre effektivitet / bättre resultat.

    Alltså står vi just nu i en situation där kvalitetsutvärderingsplanehelvetet accelererar i svindlande fart, det upptar snart all vår planeringstid i skolan. Det stjäl från den tid vi behövde ha för att göra undervisningen bättre.

    Det absurda är att på den tiden då svenska elever låg bra till i internationella jämförande undersökningar så existerade inte detta planehelvete alls dessutom hade både lärare och elever längre lov och märkligt nog; den tid som lärare var bundna till skolan utöver undervisningstiden var endast 5 timmar per vecka. Men många tillbringade betydligt mer tid där förstås eftersom jobbet på den tiden var så roligt och vi var nästan aldrig sjuka heller märkligt nog, trots att vi fick full lön från första sjukdagen.

    Självklart ska man förändra i skolan men det är för dyrbart att bara förändra på måfå och förändra för att någon ska göra karriär på förändringen och förändra för att försörja förändrarna.

  14. Jag länkar hit, hoppas det går bra!

  15. Man behöver inte be om lov för att länka (än, men det kanske regimen ändrar på). Jag gillar inlänkar. :)

  16. Skolan är nog ett av de “bästa” och sorgligaste exemplen på ruttejpning är jag rädd. Det är rent ut sagt bedrövligt det du beskriver.

Kommentarer är stängda.

%d bloggare gillar detta: