Hoppa till innehåll

Månad: juli 2012

A Dramatic Turn of Events

Det har gått 10 månader sedan Dream Theaters A Dramatic Turn of Events släpptes och det känns som att det är först nu jag kan göra en bedömning av den. Inte för att det är en väldigt udda skiva, för det är det inte. Det är egentligen en ganska ordinär Dream Theater. Problemet har hela tiden varit att veta vad jag tycker om den. Men först lite bakgrund.

Den 8:e september 2010 deklarerade Dream Theaters trummis och grundare Mike Portnoy att han lämnade bandet efter sisådär ett kvarts sekel. Beslutet kom som en blixt från klar himmel för fansen och, enligt officiella uttalanden, även för bandmedlemmarna själva. Anledningen till avhoppet ska vara att Portnoy ville att Dream Theater skulle ta en paus, vilket övriga bandmedlemmar inte alls hade någon lust med. Att Portnoy valde att ta upp det när man hade samlats för att påbörja arbetet med en ny skiva bidrog antagligen inte positivt till övrigas vilja att kompromissa kan man tänka. Det må vara hur det vill med den saken, jag är inte intresserad av att ta ställning i vem som borde bära hundhuvudet i den här historien. Jag kan bara konstatera att Mike Portnoy var en mycket viktig del av Dream Theater. Därför såg jag fram emot A Dramatic Turn of Events med viss skräckblandad förhoppning. Skulle Dream Theater fortfarande vara Dream Theater utan Portnoy? Skulle nytt blod kunna blåsa nytt liv i ett band som på senare år har känts som att de inte riktigt vet vart de är på väg? A Dramatic Turn of Events gav inga omedelbara svar på frågorna.

Första gångerna jag lyssnade igenom albumet kändes det lite… meh. Det lät som Dream Theater, men engagerade inte. Vid något tillfälle slog det mig att det lät som om några mycket kompetenta studiomusiker slagit sig ihop och bildat en DT-klon. Inte minst i öppningsspåret On the Backs of Angels. Som en kinesisk piratkopia av ett märke. För säkerhets skull kontrollerade jag stavningen så att det inte stod “Dream Theatre” på omslaget. Det var helt enkelt någonting i soundet som inte riktigt stämde. Produktionen kändes ovanligt tam, bandet kändes lite återhållsamt, hela intrycket var en smula avslaget utan att jag riktigt kunde sätta fingret på det. Jo en sak. Trummorna ligger väldigt långt bak i ljudbilden. Sannolikt ett resultat av ett skifte i den interna maktbalansen. När flockens alfahanne försvunnit slåss de övriga om hans plats, och den nya killen får helt enkelt nöja sig med det som blir över.

Ändå var jag inte redo att såga albumet, för det var ju inte egentligen dåligt. Melodierna finns där, även om känslan var att man spelade lite på tomgång och det blev svårt att skilja en låt från en annan. Men ju mer jag har lyssnat på albumet desto mer börjar låtarna träda fram och presentera sig. Lite som sådana där 3D-bilder. Ni vet, sådana där som man ska glo på tills ögonen nästan ploppar ur innan något diffust börjar uppenbara sig och växa fram ur pappret. Som Lost Not Forgotten, Bridges in the Sky och Build Me Up, Break Me Down. Samtliga med starka melodier men som behöver några genomlyssningar för att sätta sig. Eller This is the Life, som jag länge uppfattade som en intetsägande ballad och hoppade över. I själva verket är det ett av skivans absolut bästa spår, en välbalanserad låt som gradvis byggs upp mot sitt crescendo med den snygga kombinationen av John Petruccis gitarr och Jordan Rudess piano över en nogsamt avvägd väv av harmonier som är något av Dream Theaters signum. Dessutom är den befriad från det obligatoriska idiotipartiet där man ägnar fyra minuter åt att spruta ur sig toner i kromatiska skalor över hopplösa taktbyten. En gång i tiden var det roligt när Dream Theater gjorde dylikt, men märkligt nog är det just detta, de mest avancerade partierna, som känns mest oengagerat och slentrianmässigt. Vilket i sig är lite imponerande och arrogant. “Ni kan inte göra det här, vi kan göra det utan att bry oss!”

Rise up, be counted, stand strong and unite. Wait for the outcry, resistance is calling tonight.

Min personliga favorit på albumet just nu är Outcry. Inte bara för att det är en bra låt i klassisk Dream Theater-kostym utan också för texten. En revolutionsromantisk kampdänga med maffig refräng som ligger rätt i tiden. Det är svårt, för att inte säga omöjligt, att inte göra kopplingar till både Occupy-rörelsen och den arabiska våren när texten innehåller passager som “the rebel in us all someday gets tired of being pushed around” och “we will not be ignored, anymore, any longer”. Ett tema som för övrigt kan anas även i andra låtar. Refrängtexten, i kombination med musiken, är av sorten som får håret på armarna att resa sig.

Faktum är att även om helhetsintrycket av A Dramatic Turn of Events fortfarande är lite blekt, så innehåller den egentligen ingen dålig låt. Som ett tämligen hängivet Dream Theater-fan måste jag tillstå att det är ovanligt då de har för vana att släppa skivor där uppemot hälften av låtarna är en ostrukturerad stapel av ilskna riff och trumhamrande. (Andra fans kanske skulle säga att uppemot hälften av låtarna är mesiga, det beror väl lite på vad man gillar antar jag.) Det slår mig att mycket av det där riffa-banka-köret kanske var Portnoys bidrag. Trots allt upptas en del av de senaste skivorna av hans eget Twelve Step Suite-projekt vilket är häftigt som koncept men musikaliskt i stort sett ointressant. Så kanske är det ändå så att Dream Theater med A Dramatic Turn of Events har börjat staka ut en väg framåt. Det är, trots nämnda brister, ett album som ger mersmak och får mig att se fram emot nästa då Mike Mangini förhoppningsvis har blivit en mer självklar del av bandet och dess skapandeprocess.

Två saker jag önskar mig av framtida Dream Theater:

  1. Lägg när idiotipartierna. Det är roligt att spela knasiga taktbyten och aviga tonarter, vi fattar, men det är inte roligt att lyssna på när det inte tillför något. Ni är farligt nära att hamna i samma fack av trist show off-onanerande som 80-talets gitarrhjältar. Jag önskar mig ett rakare Dream Theater, och när jag tänker efter så är nog det också det mest radikala de skulle kunna göra.
  2. Mike Mangini är en duktig trummis. Låt oss höra honom. Och framför allt; låt honom vara Mike Mangini, inte Mike Portnoy. Ibland får man faktiskt känslan av att James LaBrie och John Petrucci har tagit ifrån karln trumstockarna och visat hur man ska spela, “för så gjorde Portnoy”. Om de inte kommer på det själva och lyfter fram trummorna i ljudbilden igen så ska jag dra på mig en skinnpaj och stövla in i studion och säga “Nobody puts Mike in the corner!”

Outcry by Dream Theater on Grooveshark


Andra bloggar om: , , , , intressant?

Underlåtelse att förhindra förberedelse till medhjälp till förargelseväckande beteende

'And Justice for All -- Pledge of Allegiance 5-9-09 9' photo (c) 2009, Steven Depolo - license: http://creativecommons.org/licenses/by/2.0/Peter Sundes så kallade nådeansökan har spridit sig som en löpeld över nätet sedan den publicerades för två dagar sedan. Jag skriver “så kallade”, därför att om jag förstår saker rätt så kräver en nådeansökan att man kryper till korset, erkänner och lovar bot och bättring. Det finns inte mycket av den varan i Sundes text. Istället är den en anklagelse mot det svenska rättsväsendet. Det är en sorglig och smutsig historia, ovärdig en rättstat. Och ja, det är en partsinlaga, men jag anser mig tillräckligt insatt i hela den här härvan för att känna till en hel del av detaljerna sedan tidigare. Med reservation för att en del formuleringar är enögda och svartmålade av bitterhet så finner jag Sundes sammanfattning trovärdig. Den bör läsas.

Något är ruttet i konungariket Sverige.

Direkt efter att jag hade läst Sundes text delade jag den i mina nätverk. Facebook och Twitter brydde sig inte nämnvärt om just min delning (det är ju lite slumpmässigt vems delning som får igång diskussionen) men på Google+ brann det till, ganska oväntat. I skrivande stund har den 146 plussningar, 52 kommentarer och 70 personer har delat den vidare. Till en början förstås the usual suspects, men det märktes efter ett tag att spridningen hade nåt utanför mina egna kretsar ty då började det nämligen komma in kommentarer av typen “jag har svårt att känna nån sympati för folk som stjäl andras arbete och bla bla bla”, och därifrån var det stört omöjligt att få tillbaka diskussionen på rätt spår igen.

Jag tycker det är fascinerande. Plocka fram vilket rättshaveri som helst så kommer folk att diskutera de faktiska omständigheterna. Det må röra sig om mord, narkotikabrott eller vad ni vill. När media och allmänhet får vittring på att saker inte har gått rätt till i rättsprocessen så brukar folk vara berättigat upprörda över just det. Sedan finns det förstås alltid de som försvarar förloppet också. Men i stort sett ingen säger “jag har ingen sympati för den som på tveksamma grunder är dömd för mord eftersom jag är emot mord”. Och aldrig i helvete att det skulle utbryta en diskussion för och emot mord. Men när det gäller just illegal fildelning så är det precis det som händer.

Det riktigt intressanta är att det inte är min sida av staketet som flyttar över diskussionen på huruvida brottet ens borde vara ett brott – det ombesörjer försvararna av rådande ordning. Är inte det konstigt? Det de tycker ska vara olagligt är olagligt, så vad är problemet? I själva fildelningsfrågan gör det mig försiktigt positiv. Att försvararna av rådande ordning känner sig nödgade att försöka övertyga folk om att rådande ordning är the shit så tolkar jag det som att det finns en stark opinion som tycker att den är fel. Men i den aktuella sakfrågan gör det mig ändå deprimerad. Vi måste kunna vara överens om att rättssäkerhet är viktigt oavsett vilket brott som har begåtts. Eller så här; ju mer avskyvärt man anser ett brott vara, desto viktigare torde man ju anse rättssäkerheten vara. För tummar man på rättsäkerheten så riskerar man att oskyldiga döms och förövare går fria. Och inte önskar man väl någon att sitta oskyldigt dömd för det värsta man kan tänka sig, eller att den egentliga förövaren går fri?

Ännu märkligare blir det att det finns folk som på fullaste allvar verkar tycka att illegal fildelning är det nedrigaste av brott. Mördare må omfattas av rättssäkerheten men fildelare? Nej, där går fan gränsen! Skjut av dem bara. Peter Sunde har ju faktiskt offentligt sagt att han tycker att det är rätt att dela kultur. Därmed är han skyldig, och diverse principer är hinder i rättvisans väg.

Kan vi inte försöka låtsas att Peter Sunde dömts för något annat istället? Låt oss låtsas att Peter Sunde var presschef för ett företag som tillverkade knivar, och att en av deras knivar hittades i ryggen på en mycket inflytelserik utländsk medborgare, låt oss säga en styrelseledamot för ett stort företag som var illa omtyckt av somliga. Låt oss för all del också låtsas att Peter Sunde gjort en del barnsliga uttalanden om offret, kanske å företagets vägnar uttryckt en stolthet över att ha tillverkat kniven. Då kanske vi kan diskutera det vi faktiskt borde diskutera. Poliser som i samband med att de kallar den misstänkte till förhör får ny anställning hos den mördades företag till exempel. Påtryckningar från främmande makt. Domare som också är ordförande i en intresseförening starkt knuten till offret. Med mera.

Hur hade ni känt om Sveriges utrikesminister firat en fällande dom tillsammans med offrets kompanjoner och i riksdagen sa sig välkomna domen?

Jag vill passa på att lyfta fram ett lysande undantag. Hanna Fridén slängde upp Sundes text på Facebook, med följande kommentar:

Jag har aldrig stöttat Pirate Bay, illegal fildening och jag håller absolut inte med om ord som “fritt kulturutbud” och liknande. Men jag är däremot för rättsäkerhet. Domen och rättegången mot Pirate Bay var felaktig och en av de smutsiga sakerna vi sett inom maktmissbruk i Sverige på länge. De dömdes för brott som inte fanns på grunder som inte stämmer, och det enbart på grund av jäviga domare och nöjesindustrins lobbyister. Det är fruktansvärt vidrigt.

Jag må vara emot illegal fildelning – Men den kampen måste gå rätt till. Man kan inte göra värre övertramp för att motverka andra saker man tycker är fel. Det spelar ingen roll om man tycker att illegal fildelning ska vara legal eller ej, det handlar om rättssäkerhet.

Svårare är det faktiskt inte. Fridén och jag må tycka helt olika om The Pirate Bay, men vi är helt eniga om rättssäkerhet.


Andra bloggar om: , , , intressant?