Hoppa till innehåll

A Dramatic Turn of Events

Det har gått 10 månader sedan Dream Theaters A Dramatic Turn of Events släpptes och det känns som att det är först nu jag kan göra en bedömning av den. Inte för att det är en väldigt udda skiva, för det är det inte. Det är egentligen en ganska ordinär Dream Theater. Problemet har hela tiden varit att veta vad jag tycker om den. Men först lite bakgrund.

Den 8:e september 2010 deklarerade Dream Theaters trummis och grundare Mike Portnoy att han lämnade bandet efter sisådär ett kvarts sekel. Beslutet kom som en blixt från klar himmel för fansen och, enligt officiella uttalanden, även för bandmedlemmarna själva. Anledningen till avhoppet ska vara att Portnoy ville att Dream Theater skulle ta en paus, vilket övriga bandmedlemmar inte alls hade någon lust med. Att Portnoy valde att ta upp det när man hade samlats för att påbörja arbetet med en ny skiva bidrog antagligen inte positivt till övrigas vilja att kompromissa kan man tänka. Det må vara hur det vill med den saken, jag är inte intresserad av att ta ställning i vem som borde bära hundhuvudet i den här historien. Jag kan bara konstatera att Mike Portnoy var en mycket viktig del av Dream Theater. Därför såg jag fram emot A Dramatic Turn of Events med viss skräckblandad förhoppning. Skulle Dream Theater fortfarande vara Dream Theater utan Portnoy? Skulle nytt blod kunna blåsa nytt liv i ett band som på senare år har känts som att de inte riktigt vet vart de är på väg? A Dramatic Turn of Events gav inga omedelbara svar på frågorna.

Första gångerna jag lyssnade igenom albumet kändes det lite… meh. Det lät som Dream Theater, men engagerade inte. Vid något tillfälle slog det mig att det lät som om några mycket kompetenta studiomusiker slagit sig ihop och bildat en DT-klon. Inte minst i öppningsspåret On the Backs of Angels. Som en kinesisk piratkopia av ett märke. För säkerhets skull kontrollerade jag stavningen så att det inte stod “Dream Theatre” på omslaget. Det var helt enkelt någonting i soundet som inte riktigt stämde. Produktionen kändes ovanligt tam, bandet kändes lite återhållsamt, hela intrycket var en smula avslaget utan att jag riktigt kunde sätta fingret på det. Jo en sak. Trummorna ligger väldigt långt bak i ljudbilden. Sannolikt ett resultat av ett skifte i den interna maktbalansen. När flockens alfahanne försvunnit slåss de övriga om hans plats, och den nya killen får helt enkelt nöja sig med det som blir över.

Ändå var jag inte redo att såga albumet, för det var ju inte egentligen dåligt. Melodierna finns där, även om känslan var att man spelade lite på tomgång och det blev svårt att skilja en låt från en annan. Men ju mer jag har lyssnat på albumet desto mer börjar låtarna träda fram och presentera sig. Lite som sådana där 3D-bilder. Ni vet, sådana där som man ska glo på tills ögonen nästan ploppar ur innan något diffust börjar uppenbara sig och växa fram ur pappret. Som Lost Not Forgotten, Bridges in the Sky och Build Me Up, Break Me Down. Samtliga med starka melodier men som behöver några genomlyssningar för att sätta sig. Eller This is the Life, som jag länge uppfattade som en intetsägande ballad och hoppade över. I själva verket är det ett av skivans absolut bästa spår, en välbalanserad låt som gradvis byggs upp mot sitt crescendo med den snygga kombinationen av John Petruccis gitarr och Jordan Rudess piano över en nogsamt avvägd väv av harmonier som är något av Dream Theaters signum. Dessutom är den befriad från det obligatoriska idiotipartiet där man ägnar fyra minuter åt att spruta ur sig toner i kromatiska skalor över hopplösa taktbyten. En gång i tiden var det roligt när Dream Theater gjorde dylikt, men märkligt nog är det just detta, de mest avancerade partierna, som känns mest oengagerat och slentrianmässigt. Vilket i sig är lite imponerande och arrogant. “Ni kan inte göra det här, vi kan göra det utan att bry oss!”

Rise up, be counted, stand strong and unite. Wait for the outcry, resistance is calling tonight.

Min personliga favorit på albumet just nu är Outcry. Inte bara för att det är en bra låt i klassisk Dream Theater-kostym utan också för texten. En revolutionsromantisk kampdänga med maffig refräng som ligger rätt i tiden. Det är svårt, för att inte säga omöjligt, att inte göra kopplingar till både Occupy-rörelsen och den arabiska våren när texten innehåller passager som “the rebel in us all someday gets tired of being pushed around” och “we will not be ignored, anymore, any longer”. Ett tema som för övrigt kan anas även i andra låtar. Refrängtexten, i kombination med musiken, är av sorten som får håret på armarna att resa sig.

Faktum är att även om helhetsintrycket av A Dramatic Turn of Events fortfarande är lite blekt, så innehåller den egentligen ingen dålig låt. Som ett tämligen hängivet Dream Theater-fan måste jag tillstå att det är ovanligt då de har för vana att släppa skivor där uppemot hälften av låtarna är en ostrukturerad stapel av ilskna riff och trumhamrande. (Andra fans kanske skulle säga att uppemot hälften av låtarna är mesiga, det beror väl lite på vad man gillar antar jag.) Det slår mig att mycket av det där riffa-banka-köret kanske var Portnoys bidrag. Trots allt upptas en del av de senaste skivorna av hans eget Twelve Step Suite-projekt vilket är häftigt som koncept men musikaliskt i stort sett ointressant. Så kanske är det ändå så att Dream Theater med A Dramatic Turn of Events har börjat staka ut en väg framåt. Det är, trots nämnda brister, ett album som ger mersmak och får mig att se fram emot nästa då Mike Mangini förhoppningsvis har blivit en mer självklar del av bandet och dess skapandeprocess.

Två saker jag önskar mig av framtida Dream Theater:

  1. Lägg när idiotipartierna. Det är roligt att spela knasiga taktbyten och aviga tonarter, vi fattar, men det är inte roligt att lyssna på när det inte tillför något. Ni är farligt nära att hamna i samma fack av trist show off-onanerande som 80-talets gitarrhjältar. Jag önskar mig ett rakare Dream Theater, och när jag tänker efter så är nog det också det mest radikala de skulle kunna göra.
  2. Mike Mangini är en duktig trummis. Låt oss höra honom. Och framför allt; låt honom vara Mike Mangini, inte Mike Portnoy. Ibland får man faktiskt känslan av att James LaBrie och John Petrucci har tagit ifrån karln trumstockarna och visat hur man ska spela, “för så gjorde Portnoy”. Om de inte kommer på det själva och lyfter fram trummorna i ljudbilden igen så ska jag dra på mig en skinnpaj och stövla in i studion och säga “Nobody puts Mike in the corner!”

Outcry by Dream Theater on Grooveshark


Andra bloggar om: , , , , intressant?

Publicerat iMusik

9 kommentarer

  1. Danni Danni

    Jag har faktiskt inte lyssnat på skivan en enda gång. Och jag brukade ändå vara stort fan (jag är faktiskt den som driver det nätforum som idag är enda resterna som lever kvar av den officiella svenska fancluben). Och Awake, IAW och framförallt SFaM är fortfarande några av mina favoritskivor. Men DT klickar helt enkelt inte för mig längre. Det känns tradigt och uttjatat och de har inte lyckats förnya sig på rätt sätt i min mening.

    Jag fick upp lite förhoppningar om att de skulle kunna hitta en ny och fräschare riktning utan Porntoy, men det låter ju på dig som om de än så länge inte lyckats med det.

    Utöver det vill jag bara påpeka att om jag nånsin startar en ölblogg så ska den få heta “Enligt Min Humle”. Sådeså.

  2. Jag förstår hur du menar och det var lite det jag försökte adressera. Och nej, de har inte hittat en ny riktning än, men det känns som att det är på gång. Du kanske borde lyssna ändå och se om du uppfattar det likadant?

    Porntoy hade jag aldrig sett förr! Awesome anagram!

  3. Ludophile Ludophile

    LOL @ “farligt nära”. DT har alltid varit teknikrunkare som varvat helt omotiverade svårspelade partier med svennig hårdrock och mejnstrimigt powerballadande.

  4. “[…]och det blev svårt att skilja en låt från en annan.”

    Eh, eum… så har det nog alltid varit med DT. Åtminstone för mig som ju är tondöv och taktlös… ;-) Nåväl, man ska ju notera att DT har en enormt stor katalog av olika låtar, och som med Pink Floyd noterar man nog mer albumen i dess helhet än enskilda låtar (och därför är “Falling into infinity” ett av mina favoritalbum av SAMTLIGA artister som förärats en plats i min otympligt stora skivsamling).

    Tyvärr har jag bara enstaka låtar från albumet på mp3, men jag håller utkik efter CD-versionen när jag besöker skivbörsar. Jag delar intrycket att det är DT men ändå inte. Allt behöver inte tillskrivas avsaknaden av Mike Portnoy – det vore ju underligt om inte musiken påverkas av att bandmedlemmarna själva blivit ett år äldre sedan förra året. Så även vi lyssnare. Vi tenderar att allt oftare tycka att det var bättre förr. Ibland är det rätt tyckt, men ofta helt fel.

    Något som karaktäriserar bra musikalbum är den reserverade känsla man får vid första genomlyssningen, men som växer vid senare uppspelning. Jag tror inte att det handlar om tillvänjning, utan mer om att musiken blir mer överskådlig efter flera uppspelningar, och att man fokuserar lyssnandet på olika sätt allteftersom man upptäcker detaljer i musiken/arrangemanget. I ditt fall blev väl intrycket bara halvgott eftersom skinnplågaren hamnat i bakgrunden, och det var kanske den du särskilt ville höra för att få en ny referens i DT:s ljudbild post-Porntoy.

    Av de spår från albumet jag hört i mp3 gillar jag mest att sångaren för varje nytt album sjunger bättre och på ett för min smak mer angenämt sätt. DT:s musik är i sig så kraftfull att det inte behövs en sångare som sjunger i samma tonläge som jag när pungen fastnat i blixtlåset på byxorna. Och därför tycker jag att “A dramatic turn of events” känns som en mogen och representativ skiva av den hejdlösa musikfabriken Dream Theater. Men mitt fulla omdöme kommer jag inte uttala förrän jag hört hela skivan i bilstereon på hög volym under en långtur tvärs över riket en mörk natt.

  5. Håller definitivt med om LaBrie. Jag hade inte tänkt så mycket på det själv förrän jag såg flera uttrycka den åsikten i ett forum – nämligen att han sjunger bättre än någonsin. Jag är benägen att hålla med om det.

    En gång i tiden var LaBrie en anledning till att inte riktigt gilla DT. Han var ok när han tog i så byxorna sprack (men fick inte med sig konsonanterna) men lät väldigt flåsig så fort han sänkte registret lite. Därefter experimenterades det en del med mer aggressiv sång, vilket ibland fick honom att låta lite som Taz. (Jag är överdrivet hård nu, han har alltid varit en kompetent sångare, han har bara försökt lite för mycket emellanåt) På senare år tycks han ha hittat sin röst och nu, på a ADTOE, låter han avslappnad och rätt.

    Jag har tänkt vidare på min önskan om att DT skulle bli rakare. Faktiskt så börjar jag så smått önska mig att de vågar vara “gubbigare”, fast vi alltid hatar när band blir det. Fimpa galenpartierna, släpp lite på metaltvånget och våga vara mer… Peter Gabriel, i brist på referens. De är grymt duktiga låtskrivare, både vad gäller melodier och arrangemang och tyngden i musiken är så självklar att de inte behöver anstränga sig för att vara hårda bara för sakens skull.

  6. Ronnie Bratås Ronnie Bratås

    Intressant inlägg. Har inte gett den här skivan den uppmärksamhet som den kanske behöver. Lite som du så var mitt första intryck “inte bra men inte heller dåligt”, så därför har jag nog lite glömt av den. Det jag har noterat är dock detta, att man i större utsträckning har använt sig av artificiella trummor (om man nu kan säga artificiella trummor, men du fattar vad jag menar. Programmerade trummor, samplade eller vad som nu är den korrekta termen) i högre utsträckning (det enda exempel jag kan komma på under “Porntoys” (haha, kul ju!) tid är väl i låten “through her eyes”?), kanske som en liten hint att “det här fick vi inte göra med Mike P i bandet” :). Sen tror jag att med Mike Portnoy så försvann det lite, va ska man säga, typ stake eller nåt, en tydlig riktlinje som jag antar följer med en drivande personlighet som M.P:s. Och det är ju ungefär det du skriver så jag kan inte annat än hålla med. Jag har för mig att du nämnde i ett tidigare inlägg att du inte kunde tänka dig ett Dream Theater utan Portnoy, men det kanske bara var uttryck för en övergående besvikelse? För övrigt har han ju själv sagt på sin Twitter att han kommer att spela med Dream Theater igen “when the time is right”, vad nu det ska betyda.

    Annars (om du bara tycker det är jobbigt med folk som vill influera eller ge tips, så bortse från det som kommer. Om inte annat så kanske det kan intressera någon annan som läser) så vill jag passa på att tipsa om ett italienskt band, som heter “Infinita symphonia”, som ännu bara har släppt en skiva. Finns på iTunes b.l.a.. Alltså, sambandet med tipset och blogginlägget är att det är musik i sann Dream Theater anda, inte fullt lika tekniskt men lika melodiöst och symfoniskt, ungefär. Kortare låtar. Bara en ödmjuk passning till den nyfikne.

    Väl mött!

  7. Jag tror att våra analyser är rätt likartade, Ronnie. Jo, jag har också noterat förekomsten av artificiella trummor (bra uttryck, inkluderar både trummaskin, samplingar och allt vad det nu kan vara) och tror liksom du att det är något som Porntoy har motsatt sig tidigare. Dream Theater får ett plus i kanten av mig för att de aldrig har varit teknikfientliga och bakåtsträvande. Mig veterligen har de aldrig hävdat att man måste ha rörstärkare och mickar från -74 och en strata från -63 för att kunna göra musik. Du vet, rockvärldens svar på amish.

    Nej, jag tycker det är trevligt med tips, även om det ibland blir lite pinsamt när folk missförstått vad man gillar och lurar på en helt fel grejer. Med iTunes antar jag att du menar TPB eller Grooveshark så jag ska ta en titt. ;)

  8. Ronnie Bratås Ronnie Bratås

    Faktum är att jag med iTunes menade Spotify, och var inget annat än en Freudiansk felskrivning :) Jag har aldrig använt iTunes för att införskaffa musik och jag har ännu ej betalat för ett komprimerad ljudfil och det skulle förvåna mig om jag någonsin kommer att göra det. Spotify (gratisvarianten) tycker jag annars duger utmärkt till att snabbt kolla upp musik för att se om det kan vara något man kan gilla. Men iTunes – not so much…

Kommentarer är stängda.

%d bloggare gillar detta: