Hoppa till innehåll

Med risk för att det aldrig blir roligt igen: Ett försök till sitcomanalys

För inte så länge sedan hade vi äran att ha den alltid lika opassande Emma på besök. Bland alla samtal och diskussioner var det ett lite oväntat ämne som fastnade i mitt huvud och blev en serie av efterföljande funderingar: Sitcoms. Det var ni inte riktigt beredda på, eller hur? Men så var det. Vi hade en diskussion om sitcoms, om vilka vi gillade och inte och framför allt varför. Vilket kan tyckas larvigt kanske. Varför ska man analysera sitcoms? De är där för att få oss att skratta, och det är ungefär allt. Jo, men varför skrattar vi? Förutom att de har lagt på skratt som talar om för oss när det är roligt?

Sitcoms är, enligt mitt mycket ovetenskapliga funderande på kammaren, ett destillat av den värld vi lever i. Få andra genrer är så beroende av att känna av pulsen på samtiden för att lyckas. Tänk på det. Många andra genrer, som sci-fi eller fantasy, behöver inte bry sig om sådana världsliga saker, och även mer jordnära actionserien kan ta sig friheter för att de bygger mer på vilka vi önskar att vi vore (hjältar) snarare än vilka vi är. Sitcoms bygger på igenkänning, fördomar och normer. Naturligtvis mycket tillspetsat, det är ju ändå humor vi pratar om, men ändå. Jag har svårt att se hur en sitcom som struntar i sin samtids olika sociala normer och stigman skulle nå någon större framgång. Därför är det också svårt för genren att föregå med gott exempel. Förutom att det inte riktigt ingår i uppdragsbeskrivningen så är det nog hopplöst att göra en sitcom som är det utopiska föredöme de flesta av oss vill sträva mot. Eftersom vi inte skulle känna igen oss i det så skulle det heller inte vara roligt. Annat än om det gjordes som en drift med utopin i sig då, men det skulle sannolikt göra publiken illa till mods istället.

Jag måste tillstå att jag blev smått häpen häromdagen då jag fick återberättat för mig om någon som haft en rant om Big Bang Theory. Tydligen var personen ifråga upprörd över att alla män i serien är så smarta och duktiga och den enda kvinnan är (förstås!) dum och snygg. I de fall det dyker upp nördiga forskarbrudar så är de också “fula”. Ja, det var säkert en massa annat också, men jag blev lite trött. Jag har suttit och tittat på en hel del Big Bang Theory de senaste dagarna och låt mig börja med att fastslå att Penny, den “dumma och snygga” bruden mittemot inte alls är dum! Tvärtom! Mycket av humorn ligger just i att hon är smartare än de fyra forskarna hon umgås med. De må vara genier på sina områden men de är socialt oförmögna i olika grader. Penny är streetsmart. Hon kan anpassa sig. Nördarna däremot har uppenbara problem att röra sig utanför sina egna oerhört snäva cirklar. Så nej, Penny är rätt tappad när det kommer till avancerad teoretisk fysik, precis som de allra flesta av oss, men det betyder inte att hon är dum. Jag blir snudd på förnärmad å hennes vägnar och drar gärna min lans för henne. Serien skulle inte fungera utan Penny och den skulle inte fungera om Penny var det spån somliga tydligen tror att hon är.

Hur var det då med påståendet att de forskarkvinnor som dyker upp i serien skulle vara fula? Jag vet inte vem man tänker på där. Leslie Winkle? Hon är inte ful! Rent generellt kan man väl dock säga att om de manliga nördarna i serien karakteriseras av att de klär sig fult, har dålig hållning och är allmänt osexiga så vore det väl ganska konstigt om inte detsamma gällde för de kvinnliga nördarna. Hela den grejen bygger på fördomar, förstås. Det är därför det är roligt. Jag har lustigt nog aldrig hört några invändningar mot att de manliga nördarna är så osexiga så jag antar att det är i sin ordning. Jag vill påstå att det slår tillbaka på kritikern. Trots alla ansatser att kritisera en tv-serie för dess påstått unkna kvinnosyn så slår det tillbaka på den egna då det uppenbarligen är i sin ordning att män inte går omkring och är sexiga jämt, men kvinnor måste vara det alltid, vare sig de bidrar till mänskligheten genom att knäcka universums gåtor eller inte.

Egentligen började jag tänka på det här med sitcoms förankring i samtiden för länge sedan, när Ekferjan skrev en bloggpost om Vänner. Jag var rätt såld på Vänner när det begav sig. Jag tyckte att det var en briljant serie som inte bara bjöd på billiga flabb utan hade en del underliggande djup också. Karaktärerna utvecklades och man kände något för dem. Ungefär så. Idag när jag snubblar över en Vännerrepris sträcker jag mig nästan efter skämskudden. Jag kan inte sätta fingret på vad det är, men det känns så daterat. Som att se ett gammalt avsnitt av Beverly Hills 90210. Och kanske är det just det – seriens storhet när det begav sig var att den var trendig. Den låg rätt i tiden, karaktärerna hade rätt kläder (jag vill minnas att Rachels frisyr var trendskapande) och var i övrigt ganska präktig. Det som då kändes fräscht blir rätt töntigt i backspegeln. Inte för att det spelar skaparna av serien någon roll. De har cashat in och gått vidare.

Så jag funderade lite grann på vad som skulle kunna vara en motsats. En sitcom som stått sig över tid. Och kom att tänka på Cheers. Trots att den är mycket äldre än Vänner och, om jag minns rätt, var den största succén bland sitcoms innan just Vänner kom och petade den av tronen, så har den stått sig bättre över tid. Den känns mer tidlös, och inte undra på det. Den utspelar sig i en bar. Karaktärerna i en bar är desamma överallt, alltid. Det är logiskt att huvudpersonerna är personal och stammisar och att stammisarna är deadbeats som Cliff och Norm. Sensmoralen är att trendigt blir otrendigt fort. Deadbeats vinner i längden. Jag undrar förresten om den som kritiserar Big Bang Theory för att Penny skulle vara dum också upprörs över de stenkorkade bartendrarna i Cheers. Först “coach”, sedan Woody.

Men en sitcom kan förstås vara en samhällskommentar genom att driva med sociala normer, stigman och fördomar istället för att bara spela på dem. Det var det Emma och jag diskuterade och jag tror att vi var tämligen överens om två exempel: According to Jim, kontra Everybody loves Raymond. Två ganska snarlika upplägg – Mamma, pappa, barn, förort, soffa mitt i vardagsrummet. Pappa jobbar, mamma är hemma med barnen, pappa är ganska korkad, mamma himlar med ögonen, pappa vill komma till, mamma himlar med ögonen, barnen är i stort sett rekvisita. Varsågod, garva. Det finns dock en stor skillnad. Medan According to Jim ganska oreflekterat staplar billiga skratt på ett klassiskt upplägg så driver Everybody loves Raymond med upplägget på ett ganska subtilt sätt. Jim är huvudpersonen i sin serie och även om han är dum som trä så vinner han alltid i slutänden, för hans fru är minsann inget snille hon heller, och at the end of the day (bokstavligen) så vill hon ha sin mansgris precis sådär mullig. Raymond, däremot är inte ens huvudperson i sin egen tv-serie. Det är mer som att han kämpar för att iklä sig rollen som stereotypisk mansgris men alla vet egentligen att det är Debra som bestämmer. Och ännu tydligare blir driften med rollerna när Raymonds föräldrar Frank och Marie kommer över. Frank är så mycket mansgris och Marie så mycket hemmafru att de är karikatyrer. Men det är Marie som bestämmer. Frank får på sin höjd tro att han har något att säga till om. Frank är för övrigt kanske min absoluta favoritkaraktär när det kommer till sitcoms, för sin vassa tunga och arga framtoning till trots så är han en omtänksam och hederlig människa som har jobbat hårt hela sitt liv för att ge sin familj allt de behöver och han förväntar sig inte att någon ska tacka honom för det. Hans problem är att han inte kan uttrycka sina känslor därför att han är uppfostrad till en man av den gamla stammen och aldrig har fått lära sig det. Vilket är rätt sorgligt. Poängen är hur som helst att Everybody loves Raymond, till skillnad från många typiska mamma, pappa, barn-sitcoms utmanar stereotyperna istället för att bara bekvämt stapla skratt på dem.

Så vad vill jag då ha sagt med allt detta? Jag vet inte. Kanske att sitcoms inte förändrar världen. Det har genren varken förutsättningar eller ambition till. Kanske att vad vi uppfattar är beroende av vilka glasögon vi har på oss. Kanske att inte bara lök består av flera lager. Tårta gör det också.


Andra bloggar om: , , intressant?

Publicerat iKulturSamhälle

9 kommentarer

  1. Jerker Montelius Jerker Montelius

    M A S H har väl hållit ganska bra genom tiden.
    Sedan är väl det en definitionsfåga om Falty Towes skall räknas som sitcom.

  2. Tårtan tycker jag håller bra klass än idag. Den slår de allra flesta, om inte alla, senare svenska försök till sitcoms, trots att ordet inte fanns när den spelades in.

    Dessutom gjordes Tårtan i ungefär lika många avsnitt som Fawlty Towers! :-)

  3. Tim Thomas Tim Thomas

    Seinfeld känns på nåt vis daterad och tidslös på samma gång. Finns ingen serie som har lika högt omtittningsvärde. Blev förvånad över att du inte nämde den i bloggen.

  4. Big bang störde mig i första avsnittet genom att hantera “vi ska titta på battlestar galactica” som ett skämt. Tyckte det var lite offensive to my people…

    Men jag antar att det betyder att majoriteten tycker att det är roligt…

  5. Jerker: M*A*S*H har nog klarat tidens tand väl, ja. Inte en serie jag har sett särskilt mycket av dock. Fawlty Towers känns som ett gränsfall ja, men borde väl räknas som sitcom?

    Birch: Jag vet inte om det här är något jag förtjänar tjära och fjädrar för, men jag har aldrig sett Tårtan. (Jag har aldrig sett Sällskapsresan heller.) Men jag tror på dig – att slå de svenska försöken till sitcoms är inte svårt. Åtminstone inte senare försök som Svensson, Svensson (OMG!) som försöker imitera amerikanskt upplägg.

    Tim: Jag tror att du har rätt i att Seinfeld är både daterat och inte samtidigt. Har inte sett ett avsnitt av Seinfeld på åratal och kan inte säga att jag saknar det.

    Vidde: Kommer inte ihåg skämtet ifråga alls så jag kanske inte förstod det. Med risk för att kränka ditt folk ytterligare så är många av nördkulturreferenserna förlorade på mig då jag aldrig förstått grejen med Star Trek och inte ens sett Battlestar Galactica.

  6. Peter Boyle som spelade Frank i “Everybody loves Raymond” var ganska giftig som privatperson också. Det räckte med en blick för att nytillträdda regissörer skulle bli nervösa. Sista säsongen var han dödssjuk men så fort kameran gick lyckades han dölja det.

    När det gäller situationskomedier med lång livslängd efter sista inspelningsdagen är ju nyss nämnda “Pang i bygget” ett givet exempel. Förutom en suverän skådespelarensemble så är ju manuset otroligt välskrivet. Notera bara en så sjuk detalj som den totalt onödiga trappan i korridoren på övervåningen!

    När du prisar “Cheers” för dess hållbarhet tror jag att du kanske håller med om att detta också gäller för uppföljaren “Frasier”. Jag har själv missat hela sitcom-vågen på 90-talet (och för all del första halvan av 00-talet) så min bekantskap av Frasier består av repriser och DVD-boxar. Men var slags humor har sin egen plats. Hållbarhet och genomslag är också avhängigt skådespelarinsats. Vad är “Två och en halv män” utan Charlie Sheen? “En och en halv män”? Ja, visst kan man förmoda att manusförfattarna slirar utav helvete, men inget kan dölja att Jon Cryer och Demi Moore’s ex-man inte alls har samma kemi framför kameran som Cryer hade med Sheen.

    Ett annat exempel på bra kemi bakom kameran är svenska “Albert och Herbert”. Jag hittade några klipp på YouTube i vintras och garvade gott. All humor behöver inte handla om analpruttar och risken att ta mjöl istället för amfetamin på festen. Den typen av humor åldras snabbt eftersom sensationsgränsen förflyttas med tiden för vad som får oss att skratta reflexmässigt. Tids nog kommer även Henrik Schyfferts censurerade pedofilskämt att bli roligt…

  7. Linda Linda

    Jag kan förstå kritiken av BBT i dom kanske fem första avsnitten av första säsongen då Penny i stort sett bara är ögongodis omutifall tittarna inte orkar hänga med i handlingen. Jag tror det är gjort så med flit, eftersom man har koncentrerat sig på att bygga upp Sheldons och Leonards karaktärer, även Raj och Howard är ganska slätstrukna i början.
    När man väl lärt känna SHeldon och Leonard, så får dom andra karaktärerna mer liv, och även Penny går från objekt till en fullvärdig käftslängare med dom andra karaktärerna. Så summan av kardemumman, har man bara sett första avsnitten har man rätt, men man har missat riktigt mycket bra.
    Jims värld däremot är så dum att jag nästan vill gråta.

  8. Peter: Håller absolut med om Frasier! Riktigt bra serie, till och med bättre än Cheers. Vilket nog hör till ovanligheterna, att än spinoff blir så bra. Joey blev ju ingen hit som spinoff till Vänner, för att uttrycka sig milt. Två och en halv män är ingenting utan Charlie Sheen. Ska bli spännande att se vad Anger Management håller för kvalitet. Risken är väl att det också blir i stort sett en spinoff och att det inte funkar. Karaktären Charlie i 2½ är väl egentligen bara uthärdlig med Alan och Jake som balans.

    Linda: Jag förstår hur du menar, och problemet är väl helt enkelt att BBT inte är tillräckligt ytligt då. ;) Liksom Frasier så ställer det lite mer krav på tittaren än vad som brukligt är vad gäller sitcom.

  9. Fredrik Fredrik

    Den gamla klassikern “lödder” , Soap, från 70talet är nog min favorit. Ett bisarrt inslag var att den kommenterades på svenska av Anders Gernandt. Den var en sitcom som var en parodi på såpoperor långt innan den stora såpa-boomen. 70 talet var ju en av Hollywoods guldåldrar, och det märks även på den här tv serien.

Kommentarer är stängda.

%d bloggare gillar detta: