Hoppa till innehåll →

Intellektuellt socker

7815248478Peter Kadhammar skriver en indignerad kolumn om språkets urholkning, å ja ba: ”Har vi hört den förut?”. Det är en visa minst lika gammal som Peter Kadhammar i vilken varje generation förfasas över nästas bedrövliga hantering av språket.

Kadhammars kolumn innehåller visserligen ett vettigt resomemang om språkets betydelse för möjligheten att delta. ”Fåtalets makt över ordet är klassamhällets förutsättning.” Så är det, och det finns antagligen en hel del analys att göra utifrån den enda meningen. Men därefter gör Kadhammar en kullerbyta i tankarna och drar slutsatsen att det, liksom så mycket annat, är Internets fel. Han menar att överklassen besitter traditioner som hjälper den att stå emot de frestelser i form av lättillgänglig underhållning som Internet erbjuder, medan underklassen åker dit på ”intellektuellt socker”. Jag undrar när Kadhammar slog på teven senast. Om inte Melodifestivalen, dokusåpor och matlagninsprogram är intellektuellt socker, då vet jag inte vad som är det. Och till skillnad från teve är Internet interaktivt. Som Clay Shirky uttryckte det (fritt tolkat ur minnet): Om man så bara ägnar sig åt att skapa lolcats så är det fortfarande mer kreativt än att glo på teve.

Även om jag gillar liknelsen med intellektuellt socker så är slutsatsen fel. Före Internet fanns teve, videovåld, rockmusik och dansbanor som med löften om snabba kickar lockade ungdomen bort från disciplin och hårt arbete. Och under tidigt artonhundratal förfasades man över den ”ofantliga mängd af ströskrifter och brochürer” som trycktes och spreds, i vilka ”författare, hvilka äro för Nationen okända” kunde uttrycka sig och bidra till ”pöbelväldet”. Jag är övertygad om att Kadhammar såväl som jag inser det positiva i den inklusiva förändring som då skedde, men samtidigt bör man inse att det första överheten slog ner på då var: Lättillgängligheten och språket. Även på den tiden kan man anta att överheten oroade sig över, förutom sin egen maktposition, att när det offentliga samtalet invaderats av dessa ”för Nationen okända författare” som saknade adekvat bildning och klass så urholkades språket och samhället, och strävan efter bildning skulle såklart ersättas av intellektuellt socker i form av vardagshändelser och annat trams (det vill säga, nyheter).

Med andra ord: Diskussionen är inte ny. Språket har officiellt urholkats sedan åtminstone sedan Gustav IV Adolf avsattes 1809, och massorna har matats med intellektuellt socker sedan Romarrikets storhetstid. Skådespel och bröd. Det är så man håller populasen borta från det som angår den. Det har fungerat bra, med kortare avbrott på grund av teknologiska revolutioner som tryckpress, radio, telefoni. Och Internet.

Visst är det så att det finns gott om intellektuellt socker på nätet. Det har det i alla tider också funnits på teve, i radio, i all den tid folk har suttit och pratat nonsens i telefonen, på torg och på teatrar. Och säkert finns det en och annan som blir beroende av att titta på lolcats eller fail compilations. Men ser man till helhetsbilden så är det precis omvända sant: Varje teknologisk revolution som gjort det lättare för människor att kommunicera och distribuera har snarare ökat människors kunskap och berikat språket. Det som minskar är överhetens makt över detsamma.

Och även om Kadhammar har rätt i att överklassen besitter traditioner som hjälper den att undvika det intellektuella sockrets lockelser medan underklassen saknar desamma, hur är det Internets fel? Och vad vill han göra åt det?


Andra bloggar om: , , , , intressant?

Publicerat i Språk Samhälle Kultur Pirat Historia

%d bloggare gillar detta: