Hoppa till innehåll →

Kreativ galenskap; korrelation och kausalitet

Läser en ärligt talat något svårbegriplig artikel om kreativ galenskap i SvD. Att den är svårbegriplig kan ha att göra med att den är författad av någon sakkunnig och inte en flamsig journalist. Hur som helst så tycks artikeln mena att den urgamla myten om ett släktskap mellan genialitet och galenskap har vetenskaplig bäring. Det finns ett statistiskt samband mellan psykisk sjukdom och kreativitet.

Men så är det ju det här med korrelation och kausalitet. När det gäller ärftliga psykiska sjukdomar som schizofreni kan sambandet antagligen bara gå åt ett håll (antar jag som lekman), men när det kommer till andra problem, som depression eller alkoholism, undrar jag lite vad som är hönan och vad som är ägget.

Jag lyckas inte utläsa något av detta ur artikeln men jag tänker så här: Det tycks finnas ett samband mellan kreativitet och substansbruk/missbruk. Jag tror inte att man blir en bättre författare av att supa, och även om ett måttligt intag kanske kan sätta fart på fantasin så är inte direkt ”måttligt intag” vad vi förknippar med nersupna författargenier. Således: De är inte är inte kreativa för att de super.

Däremot kan det vara så att de super för att de är kreativa. För att de har hjärnor som går på högvarv och använder alkohol eller andra substanser för att stänga av. Jag drar mig till minnes en intervju med Leif GW Persson (och nej, jag betraktar inte honom som ett ”författargeni”) där han förklarade att han super i perioder för att ”få tyst på skallen”.

Samma sorts korrelation skulle kunna vara sant när det gäller genier och depression. En högpresterande hjärna kan nog vara rätt jobbig att leva med. Tänk att aldrig kunna komma ifrån sig själv. Tänk att dessutom vara på en nivå där alla andra framstår som enfaldiga och tröga. Man kan bli deprimerad för mindre. För att citera Sheldon Cooper i Big Bang Theory: ”I cry because others are stupid and it makes me sad.”

Jag har förstås ingen aning om sambanden. Det var bara en tanke som slog mig att jag alltid föreställt mig sambandet som att galenskapen och genialiteten hänger ihop från början, men att det mycket väl skulle kunna vara så att man förr eller senare blir galen av att vara ett geni. Av att inte passa in. Av att inte hinna med sin egen hjärna, få utlopp för all kreativitet, förklara för alla som int begrip!

Och jag tänker på en dokumentär jag såg om Freddy Mercury där någon nära honom sa att Mercury jobbade frenetiskt mot slutet av sitt liv ty han var inte rädd för döden; han var rädd för att inte hinna få ur sig all musik han fortfarande hade i huvudet.

Därtill krävs det kanske också ett visst mått av galenskap, i alla fall i förhållande till sociala konventioner, för att våga ta de risker som krävs för att göra de stora genombrotten. Det krävs en självsäkerhet som i vart fall gränsar till dumdristighet för att lägga fram idéer som går stick i stäv med allmänt tankegods eller för att skapa det där som alla tills igår sa var omöjligt. Vilket väcker ytterligare en deprimerande tanke: Tänk om det bara är de galna genierna som får vara genier? Tänk om det sitter en massa andra genier på arslet som saknar det där måttet av galenskap som krävs för att sticka ut hakan? DET om något får en att vilja titta djupt i flaskan.


Photo credit: Chris KWM via Foter.com / CC BY-NC-SA

Andra bloggar om: , , , ,

Publicerat i Övrigt Samhälle

3 kommentarer

  1. Buddy Jesus Buddy Jesus

    Lyssna på Simon Kyagas sommarprat för en introduktion i ämnet om geni vs galenskap vetja!

    • Fick samma tips på annat ställe så jag kanske måste ge det en chans då, fastän jag tycker det verkar skittråkigt att sitta och lyssna på nån som pratar. :)

  2. Intressanta reflektioner om koppling kreativitet och galenskap. Jag bara gissar att den som bär omkring på ångest eller mental sjukdom / tillkortakommande blir introvert (omgivningen orkar inte med dem) och då odlas omedvetet kreativa talanger. Tja eller nåt sånt.

Kommentarer är stängda.

%d bloggare gillar detta: