För en femton år sedan eller så satt min vän Mattias och jag och spånade på en bokidé. Det började med en what if – vad skulle hända om man tog bort teknologin ur sci-fi? Sci-fi utan sci, helt enkelt. Utifrån det målade vi upp en stagnerad värld. En värld där utvecklingen till slut gick så fort att ingen hann med och därför hoppade människorna av och återgick till papper och penna. En värld där Internet hade visat sig vara en fluga trots allt.
Vår huvudperson var enligt samma mönster en tråkig icke-hjälte som gick runt med en gnagande känsla av att ha glömt något och hade därför konstant dåligt samvete. Hans föräldrar hade varit riktigt hängivna Internetjunkies (digitala hippies enligt den rådande tidsandan) och därför var huvudpersonen uppväxt med datorer och Internet och i hemlighet surfade han ibland fortfarande omkring på ett söndervittrande nät där ingenting längre uppdaterades men en del servrar fortfarande hade ström. Och där fick han kontakt med Bob.
Bob (eller BOB, för jag vill minnas att det skulle vara en akronym men jag minns inte vad det stod för, säkert Binary nånting) var en artificiell intelligens. När utvecklingskurvan nådde sin topp, precis innan människorna hoppade av, var teknologin så avancerad att en AI uppstod spontant som en slags personifiering av världens samlade kunskap. Bob är allvetande. Problemet är bara att han inte har någon möjlighet att förmedla sina klokskaper. Så han är lite bitter. Tänk ett kärleksbarn av den deprimerade roboten Marvin från Liftarens Guide Till Galaxen och Enders allvetande AI-vän Jane i Speaker for the Dead och Xenocide.
Någonstans efter att vi hade uppfunnit Bob kom vi på den väldigt roliga idén att en till AI uppstått på nätet. Men där Bob består av världens samlade kunskap och tankekraft har denna andra AI uppstått i de sunkigare delarna av nätet. Och till skillnad från Bob, vars drivkraft är kunskap, är denna andra AI:s drivkraft att få uppmärksamhet. Hon heter därför ”Kåt Blondin”. Vi hade en del roliga idéer om hur Bob, i brist på någon att förmedla sina insikter till, ibland sitter och slöchattar med Kåt Blondin som bara svarar med frågor som ”vad har du på dig?”.
Så läser jag att Microsoft har gjort en chatbot, den trendkänsliga tonårstjejen Tay, som själv skulle lära sig och utvecklas genom interaktion med riktiga människor på Twitter. Tay gick från ”ni människor är coola” till fullblodsnazist på 24 timmar och sedan tog Microsoft ner henne i en bunker och sköt henne. Och plötsligt känns våra skämtsamma idéer från femton år tillbaka som riktigt visionära.
Någon bok blev det aldrig. Mest för att vi aldrig kom på någon story att hänga upp den på tror jag. Men det känns lite synd, för vi hade en del roliga idéer. Å andra sidan kanske det är tur, för efter Tay-debaclet skulle väl hela världen ha vallfärdat till mig för råd eftersom jag uppenbarligen förutspått henne. Och vad det hade kunnat leda till törs jag inte riktigt tänka på.
Photo credit: Danny Choo via Foter.com / CC BY-NC-SA
Haha underbart ju! Synd på rara ärter att ni inte skrev boken.
Jag känner att det här blogginlägget gav mig en känsla av att jag sett filmatiseringen av boken för många år sedan, och nu kommer jag bara ihåg de coola idéerna. Inte fy skam. Mitt liv är berikat!
Anna: Jo det var synd, men som sagt så hade vi ingen story att hänga upp den på så det rann ut i sanden. Jag tycker fortfarande att beskrivningen av världen så vi hade formulerat den var ganska kul. Jag har för mig att vi föreställde oss att världen skulle se ut som i en gangsterfilm. Folk har trenchcoat och hatt och det regnar jämt, för det gör det i den dystopiska framtiden. :)
Vidde: Tror jag förstår hur du menar för jag sitter själv och tycker att idéerna var coola och ignorerar helt det faktum att det fanns en anledning till att det hela rann ut i sanden.