Igår spelades den avgörande SM-finalen i ishockey vilket, om man har ishockey som passion och håller på ett av finallagen, är en av årets höjdpunkter. Det var en underhållande serie där lagen inte ville låta sig skiljas åt och efter att ha vunnit tre var tog man dessutom den sjunde till övertid innan fel lag vann. Det var bittert och det sved, men sådan är idrotten. Grattis HV71 till guldet och tack för en underhållande matchserie.
Mången tyckare som anser sig för fin för att bry sig om något så primitivt som idrott fnyser förstås åt dylikt och ifrågasätter vad idrotten överhuvudtaget fyller för funktion. Ett svar är, som Mattias Svensson var inne på i en krönika för något år sedan, att idrotten är en illustration av hur samhället fungerar. Man vinner ibland och förlorar ibland. Man investerar i spelare och träning och lägger upp strategier och ändå kan slumpen ibland fälla avgörandet. Och även om förlusten kan vara bitter för stunden så är den inte hela världen. Idrotten lär oss också att det kommer nya matcher, nya säsonger, nya chanser att komma igen.
Just därför stör jag mig på hur man lägger upp sändningen i den här sortens stora matcher. När slutsignalen går och ett lag står där som segrare skyndar man sig ut i vimlet och filmar segerrusiga vinnare som får skrika någonting in i en mikrofon om hur obeskrivlig känsla det är att stå där. Förlorarna syns i periferin. Kanske får någon av dem också säga någonting. Men sedan skyndar man sig till studion för att slipsarna ska få kommentera vad vi just har sett, Wikegård ska säga ”ding” och ”tjoff” ett par gånger till och sedan tackar man för sig och går vidare till nästa program. Problemet med det är att man missar det vackraste ögonblicket på hela säsongen – det när kombatanterna tackar varandra för matchen, när förlorarna gratulerar vinnarna och vinnarna klappar om förlorarna och visar sin respekt.
Det sägs otaliga gånger under en hockeysäsong, och särskilt ofta i slutspelet, att ”det är ett krig därute”. Man betonar hur hårt det är, man fördömer fula tilltag (med all rätt) och skulle ett par spelare börja slåss så moraliseras det genast från studion i ordalag som ”sådant här borde inte barnen se!”. Jag är av åsikten att de visst borde det, eftersom den där fighten ofta handlar om att stå upp för en lagkamrat. Men det förutsätter förstås att TV också visar den andra sidan av det hela. Nu gör man inte det. Man fördömer det hårda spelet, men visar det. Samtidigt spottar man ur sig floskler om att idrotten förbrödrar, men det visar man inte.
Jag vill hävda att det viktigaste en idrott som ishockey kan lära oss är just det där med att vinna och förlora. Hur man hanterar en förlust på ett värdigt sätt. Hur man bevarar ödmjukheten i segerruset. Och hur man skiljer på sak och person. När det är match pucklar man på varandra. När matchen är över så är den över och då klättrar de skäggiga, blodiga krigarna upp ur skyttegravarna och kramar om varandra. Den försoningsprocessen är viktig och lärorik.
Detta gäller naturligtvis inte bara ishockey utan även fjolliga sporter som fotboll, men nu är det ishockey jag kan så det är det som är min referens. Jag tänker mig att en tumregel är att ju hårdare sport desto viktigare att också visa varandra respekt.
Jag tror att den amerikanska kulturen, med allt sitt fokus på vinnande, trots allt är bättre på att hantera detta. I NHL visar man såväl slagsmål som avtackningen efter matchen, och min erfarenhet är att man låter bli att moralisera om slagsmålet men istället betonar det vackra och försonande i avtackningen. I det amerikanska presidentvalet är en viktig tradition att förloraren ringer och gratulerar vinnaren och på så sätt erkänner sig besegrad. Det må vara en symbolisk gest, men den är viktig. Det är så man gräver ner stridsyxan och går vidare. Och den mest rörande scenen i Karate Kid är när Johnny, efter att ha blivit sänkt med en eventuellt olaglig spark mot huvudet, tränger sig fram till segraren med bucklan och ger den till Daniel-san.
Vi har ett ambivalent förhållande till tävlandet i Sverige, och i det blir förlorarna också osynliga. Vilket gör det så mycket värre att förlora. I vår något hycklande inställning att vinna inte är allt skickar vi budskapet att vinna verkligen är allt.
Photo credit: slidingsideways via Foter.com / CC BY-NC-ND
Andra bloggar om: idrott, vinna, förlora, kultur, ishockey