När jag skulle ta mig an utmaningen #52weeks så bad jag om boktips. Ett av tipsen var Kurt Vonneguts Slakthus 5. Jag sovrade bland alla tips och Slakthus 5 föll bort i gallringen, kan man säga. Eller hamnade i den mentala högen som kallas ”kanske senare”. Men så åkte vi ut till stugan, och där finns en liten bod som samfälligheten kallar för ”sommarbiblioteket” där det är fritt fram att lämna och hämta böcker. Rätt bra idé för övrigt, och något som bostadsrättsföreningar och andra former av kollektiv borde ta till sig. I alla fall botaniserade jag lite förstrött där och hittade en pocketutgåva av Slakthus 5, och därmed blev den bok 18. Så kan det gå.
Slakthus 5 är något av det märkligaste bok jag har läst. Det går inte riktigt att ge någon sammanfattning av handlingen eftersom handlingen är så fragmenterad. Vi får följa en person, Billy, och ett ständigt hoppande mellan olika skeden av ett liv. Olika ögonblick. Billy själv upplever det som att han är frikopplad från tiden, något som kan ha att göra med hans kontakter med små gröna män från planeten Tralfamadore. Själv tror jag bara att han är galen. Men det som ändå är lite fascinerande, som håller en på halster, är osäkerheten i var på tidslinjen han egentligen befinner sig. Är han en dement eller schizofren man i övre medelåldern som förlorar sig i sina minnen, eller är han krigsfånge i Tyskland och drömmer sig bort i någon form av mentalt självförsvar för att härda ut det han upplever fram till, under och efter bombningarna av Dresden?
Kurt Vonnegut, liksom huvudpersonen Billy Pilgrim, var i Dresden när bomberna föll. De var krigsfångar och internerade i Slakthus 5. Hur går man egentligen vidare efter något sådant?
Trots det allvarliga ämnet och trots det bitvis surriga och osammanhängande i historien så är det en underhållande och lättläst bok. Vonnegut har ett tragikomiskt sätt att beskriva händelser, miljöer och personer. Humorn finns i det absurda och Vonnegut låter oss ta del av det, samtidigt som allting egentligen är så fullkomligt tragiskt. Dessutom finns det en viss behållning i att idag läsa en bok som gavs ut 1969 och ta del av en del idag politiskt inkorrekt språk. Här används ännu uttryck som ”lallande byfåne” och ”mongoloid idiot” är en diagnos. Jag menar inte att det på något sätt var bättre förr, eller att vi borde fortsätta använda den sortens språkbruk, men det finns likväl en viss underhållning i att läsa äldre böcker av just den anledningen. Dels för att det är uppfriskande rakt på sak i kontrast till vårt mer ängsliga tidevarv. Dels för att det är ett fönster mot hur man såg på saker och ting förr, och det i sin tur ger perspektiv på hur långt vi ändå har kommit.
Och har man överlevt att vara krigsfånge i Tyskland under andra världskriget och därtill överlevt bombningarna av Dresden så må man vara förlåten om man har lite annat att bearbeta än ängslan över hur en läsare sisådär femtio år senare eventuellt uppfattar ens ordval.
Andra bloggar om: 52weeks, böcker, recensioner, kurt vonnegut, slakthus 5