Thomas Engströms antihjälte Ludwig Licht är tillbaka för att avsluta sin tetralogi. Ludwig har nu, liksom sin skapare, slagit sig ner i Georgien. Han har också kommit på att det går utmärkt att blanda vodka i matsoni, en sorts yoghurt. Förutom det jobbar han för det amerikanska säkerhetsföretaget EXPLCO, ett företag vars kopplingar till CIA man knappt försöker dölja.
I inledningen av Öster om avgrunden får Licht en amerikansk affärskvinna i knät. Hon säger sig sitta på viktig information och vill hoppa av. Men innan Licht och EXPLCO hinner sörja för hennes säkerhet försvinner hon. I jakten som följer upptäcker Licht att flera spöken från hans förflutna är i rörelse – dels en moldavisk gangster som har sina personliga skäl att hata Ludwig Licht, och dels en före detta Stasiofficer som drivs av ideologisk fanatism. Som vapendragare har han den yngre kollegan Anri, som också fungerar som något slags kontroll- och kontaktperson för det georgiska underrättelseväsendet, och prästen Gregor som alltid tycks veta lite mer än han borde.
Jakten för dem genom ett både geografiskt och politiskt landskap som man känner att Engström brinner för att få beskriva. Inte undra på det. Det räcker att titta på några bilder från Georgien för att bli biten. Och på det är det ett geopolitiskt getingbo i skärningspunkten mellan öst och väst, mellan islam och kristendom, mellan ordning och kaos, där lojaliteterna inte är självklara eftersom fiendens fiende ofta är en mycket bättre allierad. En värld där var varken historia eller framtid är färdigskriven än.
Men nu är det slut på väderstreck och såvida inte Engström ångrar sig eller får slut på pengar och därför börjar krysta fram fortsättningar som ”Upp i det blå” eller ”Ner i min källare” återstår bara att tacka Ludwig Licht för åkturen. Det var en jävla resa. Kul att vi fick följa med.
Andra bloggar om: öster om avgrunden, thomas engström, ludwig licht, böcker, recensioner