Hockeymålvakten Robin Lehner, nu i New York Islanders, berättar öppet och naket om sin psykiska hälsa i The Athletic. Eller snarare om sin psykiska ohälsa. Han beskriver hur processen till att söka hjälp började förra säsongen då han spelade i Buffalo Sabres men också hur det här är ett odiagnosticerat problem han har dragits med sedan länge och alltså inte den Buffalo-framkallade ångest och alkoholism som de flesta av stadens sportfans drabbas av.
Det är en stark text och jag tycker att den förtjänar att läsas. Det finns fortfarande en hel del stigma kvar runt ämnet psykisk ohälsa, även om vi har kommit en bit på vägen, och jag inbillar mig att stigmat är mycket starkare inom idrotten där mottot annars alltid tycks vara ”bit ihop”. Eller, som Per Elofsson en gång sa: ”Det är bara att bryta ihop och komma igen”. Känsliga konstnärer som målare, författare eller musiker får förstås vara deprimerade och allmänt psykotiska – uppfattningen bland allmänheten är väl snarare att det är ett krav, men tuffa hockeyspelare som har som jobb att stå i vägen för puckar? Det går inte riktigt ihop.
Därför är det så viktigt att en spelare som Robin Lehner talar ut. Det bör också nämnas att NHL senaste året eller så har pratat en hel del om psykisk ohälsa. Dels som följd av de många hjärnskakningar sportens utövare drar på sig och förståelsen för vad effekterna av dessa blir, men också rent allmänt. Så stigmat är på väg att lösas upp ytterligare. Kanske hade inte Lehner gått ut med det här om inte ligan redan hade börjat prata.
Men trots att det har pratats en hel del om ämnet de senaste åren lever många missuppfattningar kvar. Depression uppfattas som ett tillfälligt tillstånd av att vara ”låg”, kanske till följd av motgångar. Medicinen är att ”rycka upp sig”. ”Bit ihop”. Och eftersom det finns den missuppfattningen så utgår man någonstans från att framgångsrika människor med familj och god ekonomi inte är deprimerade. För då har man ju inget att vara deprimerad över.
Det är precis det som är grejen med depression! Det är ett tillstånd där man inte förmår uppleva glädjen av sina framgångar, av sina barn, av materiellt välstånd. Det är frånvaron av lycka på samma sätt som mörker är frånvaron av ljus. Depressionen är inte symptomet på denna frånvaro. Den är orsaken. Depression är en själens rullgardin som stänger allt ljus ute. På sätt och vis är det ännu sorgligare att ”ha allt” och inte kunna känna glädje över det, på samma sätt som ensamhet i en lappkåta verkligen är ensam men sannolikt inte alls lika vedervärdig som att vara ensam i en storstad.
När jag har berättat för folk om min depression uttrycker de ofta förvåning. Jag förstår det. För det syns inte utanpå. Jag klarar av mitt jobb. Jag kan umgås med folk, skämta och ha genuint roligt. Det är bara det att det där roliga inte går att sätta in på kontot över positiva erfarenheter. Det hjälper för stunden och humor är en utmärkt sköld, men när alla andra gått hem ska jag fortfarande stå ut med mig själv. Det är, precis som Lehner beskriver, att vara ensam i sin egen hjärna som är problemet.
Jag hoppas att så många som möjligt läser Lehners berättelse och tar till sig den. För bevisligen kan man nå den absoluta eliten på sitt område, håva in pengar och leva drömmen och ändå inte bli kvitt sina demoner. Man kan hålla skenet uppe, fortsätta prestera och samtidigt fortsätta gå sönder inombords. Man kan uppenbarligen göra det väldigt länge. Jag hoppas att Lehner får den hjälp han behöver för att kunna njuta av resten av sitt liv, och jag hoppas att hans berättelse hjälper andra att skaffa sig den hjälpen.
Bild: Foter.com
Andra bloggar om: robin lehner, psykisk ohälsa, depression