Efter IT-skandalen på Transportstyrelsen som uppdagades för drygt ett år sedan fick inrikesminister Anders Ygeman och infrastrukturminister Anna Johansson avgå. Ygeman fick dock snabbt ett nytt förtroendeuppdrag som gruppledare för Socialdemokraterna. I dagarna presenterade han namnen på de ledamöter som blir ordförande respektive vice ordförande i de utskott som Socialdemokraterna tilldelats ordförandeskapet för. Ett av namnen? Anna Johansson, som blir gruppledare för Arbetsmarknadsutskottet. Ygeman själv omnämns som favorit att ta över som partiledare efter Stefan Löfven, enligt en enkät som Expressen skickat ut till förtroendevalda socialdemokrater runt om i landet.
Och ni undrar varför politikerföraktet växer.
Inför valet skulle vi matas med mer floskler än normalt för att sedan stoppa en lapp i lådan och på så vis rösta fram en ny riksdag, som i sin tur ska utse en ny regering. Det går… sådär. Istället för att begrava yxan efter att ha ägnat slutspurten inför valet åt diverse smutskastning så fortsätter man bara på den inslagna vägen. Lägg därtill ett par veckors tjafsande om vems block som egentligen är störst och sandlådenivån är fullkomlig.
”Mitt block är större än ditt block!”
”Nähe, mitt block kan spöa ditt block!”
”Jag vill inte vara kompis med dig för du har inte lovat på hedersord att du inte tänker leka med Jimmie!”
”Han tog min hink!”
Och ni undrar varför politikerföraktet växer.
Den 21:a mars 2012 röstade riksdagen sent omsider, och med stor majoritet, slutligen igenom det kontroversiella datalagringsdirektivet. Samtliga riksdagspartier bedyrade unisont att det här inte alls var något man ville göra, men man var tvungna för att stora stygga EU tvingade dem.
Den 8:e mars 2014 ogiltigförklarade EU-domstolen datalagringsdirektivet, som bedömdes strida mot EU:s rättighetsstadga. Och då sa riksdagen… att det skiter de i lagarna som direktivet krävde är redan stiftade och de gäller i Sverige även om direktivet underkänts, pilutta er!
Och ni undrar varför politikerföraktet växer.
Hela det här käbblet om regeringsbildandet är rent löjeväckande. Det tilldöms dessutom orimligt stor betydelse. För att sätta saker i perspektiv:
- Under 541 dagar 2010-2011 var Belgien utan regering. Belgien ligger kvar där det ligger och mig veterligen utlöste regeringskrisen inga svältkatastrofer, inbördeskrig eller tyfusepidemier.
- I sex månader 1970 gick Irlands banker i strejk. De trodde att de skulle kunna lamslå landet och därmed få sin vilja igenom. Irländarna idkade istället byteshandel, skrev checkar och allehanda skuldsedlar till varandra istället när de inte kunde komma åt några kontanter. Centralt i detta nätverk av spontan ekonomi: Pubarna. Effekten på ekonomin var hur som helst överraskande liten.
- Den 2:a februari 1968 gick New Yorks sopgubbar i strejk efter att förhandlingar om nya avtal strandat. På en vecka hade mängden sopor på New Yorks gator växt till ett sopberg på drygt 100 000 ton. Den 10:e februari klev New Yorks guvernör in och gav ett erbjudande som sopgubbarna accepterade.
Var och en kan dra sina egna slutsatser av ovanstående lista. Men det kan vara så att somliga överskattar sin egen betydelse.
Andra bloggar om: politik, sandlåda, politikerförakt
Bild: Photo by Nina Matthews Photography on Foter.com / CC BY-NC-SA