EU har varit framme med stora klåfingret igen. Den här gången blev resultatet av den maniska viljan att lägga näsan i blöt att streamingtjänster som Netflix åläggs säkerställa att minst 30% av innehållet är producerat inom EU. Because fuck fri marknad!
Förutom att ryggmärgsreflexen borde protestera mot den här sortens reglering av kulturutbudet (paraboldebatten 2.0) så lär det leda till en försämrad upplevelse för kunderna. Som jag ser det har Netflix och andra aktörer två vägar att gå.
- Man ger sig ut på marknaden och köper rättigheter till diverse inhemska produktioner för att uppfylla kvoten. Eftersom det är makthavarna som efterfrågar det, inte kunderna, kan man tänka sig att man går på billigast möjliga alternativ. (För mer information om vad som händer när staten försöker styra över produktion och utbud, googla ”Sovjet”) Men även då kommer det att innebära en ökad kostnad i form av serverutrymme och licenser. Någonstans måste de kostnaderna räknas hem. Rimligen i form av ökade abonnemangsavgifter. Att få en ökad abonnemangsavgift för ett utbud man inte efterfrågat känns sällan eller aldrig motiverande.
- Det andra alternativet är förstås att skala bort en del av utbudet från utom-EUiska länder som USA, Kanada, Norge, Island, Australien, Indien, Hong Kong och vad ni nu vill, så att dessa sammanlagt inte utgör mer än 70%. Att ersätta fantastiska serier som australiska The Code eller norska Nobel med grekisk-makedonska komedier och bulgariska draman lär inte direkt höja kundupplevelsen.
Om önskan från politiskt håll är att bryta upp den amerikanska dominansen i utbudet så lär båda ovanstående alternativ bli direkt kontraproduktiva. Alternativ ett riskerar i bästa fall att inte göra någonting alls eftersom ingen ändå tittar på det inkvoterade utbudet. Om folk faktiskt tittar riskerar det istället att ge sken av att EU-länderna inte kan göra film och serier. Och vid alternativ två lär det inte vara det amerikanska utbudet som får stryka på foten, så vad vi står kvar med är sannolikt ett än mer amerikaniserat utbud istället för ett rikt utbud från världens alla hörn.
Nu har jag ingen aning om hur fördelningen av ursprungsländer ser ut på Netflix idag. Däremot är min upplevelse att Netflix redan som det är faktiskt presenterar en hel del titlar producerade inom EU, dessutom på flera inhemska språk. Tyska, franska, spanska, italienska, danska, svenska… Produktionerna finns där. Och utan att ha något annat belägg för det än min egen upplevelse så tror jag att det utbudet har ökat, att Netflix var mycket mer USA-dominerat för ett par år sedan. Så jag ställer mig lite frågande till om den här sortens reglering åstadkommer något som inte var på väg ändå, förutom möjligen att förstöra precis den utvecklingen då.
När inspelningar blir alltmer än internationell historia spelar ursprungslandet allt mindre roll, och en produktion kan ha flera ursprungsländer. Mina avkommors favoritserie Lego Ninjago har till exempel Danmark, USA och Kanada angivet som ursprungsländer. Hur räknas det mot kvoten? Gills det, gills inte, eller räknas det som en tredjedel? HBO-serien Vikings är en kanadensisk produktion, men är inspelad på Irland. Är det en EU-produktion eller inte? Exemplen kan göras många fler, men jag tror att min poäng framgår.
Det här är fortfarande samma föråldrade idé som gav oss regionskodningar på DVD-skivor, som gör att musik ges ut på vissa marknader men inte andra, och som givit oss geoblocking som leder till att du inte kan fortsätta titta på din favoritserie eller lyssna på en viss artist på Spotify när du korsat en röd linje på en karta. Det är en kvarleva från kolonialtiden då länder med kanoner och imperieambitioner satte sig ner vid ett bord och delade upp världen mellan sig, utan att bry sig det minsta om vad människorna som befolkade den tyckte om saken, och liksom kolonialtiden i stort är det en idé som borde förpassas till historiens soptipp.
Internet bryr sig inte om dylikt. Internet skiter högaktningsfullt i gränser på kartan. Internet har rivit de naturliga hindren för att sprida information och kultur världen över, och kommer att kringgå de artificiella hinder som sätts upp av upphovsrättsindustrin och dess folkvalda (nåja) lakejer också.
Streamingtjänsterna har i mångt och mycket lyckats med vad upphovsrättsindustrins kostymgorillor så länge misslyckades med: Att sätta stopp för piratkopieringen. Tänka sig att lösningen var att tillhandahålla bättre lösningar, inte artificiella hinder. Vem hade väl kunnat ana? Men om man nu från politiskt håll fortsätter att även försöka kvadda streamingtjänsterna genom att försämra och/eller fördyra utbudet – gissa vad som händer sedan…
Photo by falco500 on Foter.com / CC BY-ND
Andra bloggar om: streaming, eu, netflix, kultur, film, serier, klåfingrighet