Idag lärde jag mig att engelskan har haft fler bokstäver än idag. Specifikt lärde jag mig om bokstaven Þ – Thorn. Titeln är alltså inte ett nyuppfunnet sätt att skriva porn för att kringgå filter.
Þ/þ användes i engelskan som tecken för det mycket vanligt förekommande läspljud som används. Eller ett av dem, om man ska vara petig. Och det ska man. Þ står för det tonlösa läspljudet (som i thing, thesis eller… thorn). Det finns också ett tonande läspljud (this, that). Det fanns ett tecken även för detta: Ð/ð – Eth. Detta försvann dock ur engelskan mycket tidigare, förmodligen innan engelska egentligen var engelska utan fortfarande anglosaxiska.
Þ började fasas ut ur engelskan på 1300-talet och ersättas med digrafen th. (Ja, jag har lärt mig digraf också.) Men det intressanta är inte nödvändigtvis att Þ försvann ur det engelska alfabetet, utan varför. Det var tyskarnas fel. När tryckpressen fick sitt genombrott i Europa tack vare Gutenberg och hans anhang hade Þ redan börjat tappa sin position, men tryckpressen blev dödsstöten. Detta eftersom tyskarna som tillverkade typerna inte hade något behov av Þ. Och eftersom Þ i dåtidens gotiska skrift var snarlik bokstaven Y valde många tryckare att helt sonika ersätta Þ med Y. Detta är upphovet till Ye Olde. Detta ska alltså uttalas the old men över tid har skriftspråket lurat oss att förändra uttalet.
För många av er är det här kanske inget jättekonstigt, för ni känner igen tecknet. Det har nämligen sitt ursprung i runalfabetet, futharken. Eller fuþarken, om man vill. Och det lever vidare i isländskan (dess folkvalda lagstiftande församling heter Alþingi), vilket är varför jag kan skriva ut tecknet genom att byta till isländsk layout på tangentbordet. Just Island, tack vare sitt isolerade läge, är lite av ett kulturellt och språkligt museum. Ett fönster mot historien. Med det menar jag ingalunda att Island skvalpar runt i civilisationens bakvatten, utan bara att emedan språk och kulturer på det europeiska fastlandet och närliggande öar (som de brittiska) har stötts och blötts och korsbefruktat varandra så många gånger att det är svårt att hålla reda på vad som är vad, har det isländska utvecklats jämförelsevis oberoende av influenser utifrån.
Och så kan det alltså gå till när ny teknologi förändrar världen. Ett par stackars boktryckare ställs inför dilemmat att det inte finns någon typ för þ och så man gör vad man kan göra och byter ut den mot ett tecken som åtminstone ser snarlikt ut, och några hundra år senare tror vi att man en gång i tiden sa ye i England. Thorn tog sin tillflykt till Island och klarade sig. Det får en också att tänka på hur många andra tecken som måste ha strukit med när språk mötts, kompromissat och effektiviserats, och hur många som klarat sig med en hårsmån. Våra egna å, ä och ö till exempel. Kanske var det lättare för trycksättarna att lösa. Kanske hade vi inget värt att trycka.
I diskussioner kring detta på Twitter lärde jag mig också att det en gång fanns ett tecken som hette Yogh (ȝ) i gammal skotska och mellanengelska. Det gick ett liknande öde till mötes som Thorn och förväxlades med Z. Detta förklarar kanske varför bokstaven z dyker upp i en del skotska namn, och t ex McKenzie borde egentligen inte alls uttalas som vi tror. Därför ska jag hädanefter stava den vita mejeriprodukten vi ibland äter till frukost för zurt. Nej jag vet, det blir inte rätt men det skulle göra livet lättare för oss alla.
Hur som helst tycker jag att det är vansinnigt intressant med språk och kultur. Hur man kan spåra folks rörelser över tid och rum utifrån de avtryck de lämnat i varandras språk och kulturer, eller tagit med till sina egna.
Photo by Images George Rex on Foter.com / CC BY-SA
Andra bloggar om: engelska, fornnordiska, språk, runor, thorn, ye olde
Digraf, inte diagraf.
Korrigerat. Tack för påpekandet. :)