Internationella kvinnodagen är en dag som med fördel ”firas” med popcorn och skämskudde. Det är allt från ”grattis på kvinnodagen” till företag som försöker kränga såväl elabonnemang som underkläder dagen till ära samt kvinnor som förminskar och exkluderar andra kvinnor för att de är ”dåliga”. Det finns så många sätt att missa målet!
Roligast den här gången hade inte egentligen att göra med att det var internationella kvinnodagen, men roligt var det likväl. Ett twitterkonto som kallar sig Karin Boye och med jämna mellanrum publicerar citat ur hennes dikter hamnade i blåsväder. Citatet var följande:
Svaren började ramla in som ifrågasatte om det verkligen var övervakningen som gjorde oss ängsligare och inte den ökande kriminaliteten, som mansplainade att ”du gör samma misstag som Churchill innan WWII” (men förmodligen menade Chamberlain) samt uppmana Karin Boye att ta livet av sig. Vilket hon alltså gjorde redan 1941.
Det hela är förstås stor humor. Men det är också väldigt tragiskt. Hur kan så många människor ha noll koll på vem Karin Boye är? Hur kan så många vara så totalt oförmögna att förstå att det är ett citat och inte ett debattinlägg? Det är vad diskussionerna i sociala medier har handlat om så här dagen efter, på annandag internationella kvinnodagen. Eller heter det internationella kvinnoannandagen?
Jag tror att det finns mer än en förklaring, och dessa förklaringar samverkar.
För det första tycks inte litteraturhistoria ha jättehög status på Livets Hårda Skola. Inte källkritik heller för den delen. Men utöver det kanske man får ha överseende med att allt som lärdes ut i skolan inte fastnade. Eller annorlunda uttryckt; att en kunskap förmedlades betyder inte att alla fick den med sig. Som jag har skrivit förr gjorde åtminstone min skola sitt yttersta för att få litteratur att framstå som såväl skittråkigt som skitnödigt, så jag har full förståelse för att många vände den ryggen. Och även om jag kan tycka att åtminstone ytlig kännedom om Karin Boye ingår i allmänbildningen kan man uppenbarligen inte förvänta sig det. Jag har råkat på sådana häpnadsväckande brister i allmänbildningen senaste åren att jag inte är förvånad.
För det andra finns det en hel del konton på Twitter som är uppenbart falska. Man använder påhittade namn, men lånar också såväl namn som bild från historiska personer. Och en inte försumbar del av dessa är mycket aktiva i debattkrigen. Medvetet eller omedvetet utgör de en del av internets konstgräs. Dessa konton, och de som ofta interagerar med dem, är vana vid den företeelsen. Således kan man tänka sig att de inte höjer nämnvärt på ögonbrynen när Karin Boye kastar sig in i debatten, även om de vet vem hon är. Genom sig själv känner man andra, så att säga.
Under dagen har det också uppstått en subdebatt kring huruvida man bör känna till Karin Boye eller inte. En del har velat göra en poäng av att många av de som nu hånar andra för att de inte känner till Boye själva rent av koketterar med sin okunskap om ”sportboll”. Det är en rimlig invändning. Själv anser jag att okunskap aldrig är något att skryta om (såvida det inte gäller schlager och radioskval förstås). Men det serverades också ett mycket bra svar på detta. Från en bibliotekarie dessutom.
Det sammanfattar väldigt väl min ambivalens inför det hela. Hur jag å ena sidan anser, ärligt och uppriktigt, att okunskap inte är något att skryta om, samtidigt som jag har ett uppenbart behov av att ”ta avstånd” från schlager och radioskval. För oss som förstår att uppskatta Riktig Musik™ är det provocerande och rent ledsamt hur mycket tid, energi och utrymme som ägnas åt lättsmält pop och melodijävlafestivaler. Och ur det kommer ett behov att vid varje givet tillfälle påtala just det. Samt förstås att understryka hur lite man bryr sig genom att inte ha en aning om vad eller vilka som toppar listorna. (Är topplistor ens en grej längre? Jag har ingen aning.)
Men om folk är protestignoranta när det kommer till idrott eller pop, då är det väl inte orimligt att vara protestignorant när det kommer till finkultur också? Om kulturkoftorna utvecklar ett sportfilter och rent av aktivt undviker att känna till sport, då kan väl kepsmupparna göra precis samma sak när det kommer till kultur? Inte så att två fel gör ett rätt, men båda beteendena kan faktiskt vara fullt förståeliga om man försöker se det från flera håll. För i bägge fallen rör det sig, enligt detta resonemang, om att slå ifrån sig och försvara sig från det man tycker sig bli tvångsmatad med.
Det är, för att citera vår förre justitieminister Beatrice Ask, dumt och sorgligt. Det finns en kulturklyfta och att skrika glåpord tvärs över den klyftan hjälper inte direkt till att överbrygga den.
Ni bygger utifrån, vi byggs inifrån. ”Ni bygger med er själva som stenar och faller sönder utifrån och in. Vi byggs inifrån som träd, och det växer ut broar mellan oss som inte är av död materia och dött tvång. Från oss går det levande ut. I er går det livlösa in.
– Karin Boye
Photo on Foter.com