Hoppa till innehåll →

Allt som byter händer i mörkret är inte droger

Det lär ju inte ha undkommit någon genom åren att musik är en passion för mig. Jag ränner inte på så mycket konserter, och anledningen till det är för förmodligen att jag är såpass hemtam och introvert att det ska till ett riktigt bra band för att det ska vara värt att gå hemifrån. Dave Matthews Band är ett sådant band.

Eller, var åtminstone ett sådant band. I praktiken slutade jag mer eller mindre lyssna på dem för en tio år sedan eller så då jag tappade intresset för deras musik. Icke desto mindre har jag hört och sett liveupptagningar och alltid varit övertygad om att de är ett riktigt bra liveband, så det har alltid funnits där i bakhuvudet att jag någon gång ska se dem live. Den 19:e mars tog jag den chansen. Det var värt det.

Dave Matthews Band är nämligen ett av de där sällsynta banden som rent av är bättre live än i studio. Jag vet inte exakt vad det beror på men jag tycker att deras studioinspelningar alltid har varit lite för städade. Live kommer de loss på ett annat sätt. Det är skitigare och råare men, eftersom det är så satans skickliga musiker, så klarar de av det. En annan artist som jag har exakt samma bild av är Peter Gabriel. Och i likhet med just Gabriel så är Dave Matthews en sångare som har blivit bättre med åren, och som låter bättre på scen än i studio.

Just Dave Matthews röst är kanske det mest underskattade med det här bandet. De har en fullständigt briljant trummis i Carter Beauford, en tillika fantastisk basist i Stefan Lessard, de har Daves eget gitarrspel, och därtill först LRoi Meoores och därefter Jeff Coffins saxofonspel. Alla dessa element är imponerande. Matthews röst däremot har alltid varit lite… speciell. I synnerhet på studioinspelningar. Men även den har mognat, och hans sånginsatser live är magnifika. I synnerhet när han tar i från tårna och går loss i nummer som All along the watchtower eller Don’t drink the water. Då går han från en guttural, nästan growlande, råhet till höga, utdragna toner, och han träffar varenda en. Jag vet, för jag stod bredvid hans röstcoach under konserten.

Nämnda Don’t drink the water var i mitt tycke konsertens höjdpunkt. Tillsammans med Sledgehammer, en cover på Peter Gabriel. Men även Jimi think, Rapunzel och Warehouse tog mig tillbaka till varför jag en gång i tiden kärade ner mig i det här bandet. Ändå var jag lite besviken över att inte ha fått höra vare sig Ant’s marching, Crash into me eller Stay.

Till höjdpunkterna kan också nämnas nye keyboardisten Buddy Strong. Han tillför en ny dimension till ett band som har varit igång länge och kanske behövde lite nytt. Han tar verkligen plats och känns som en del av bandet, till skillnad från tidigare turnékeyboardisten Butch Taylor. I och med att violinisten Boyd Tinsley sparkades från bandet förra året så har det uppstått en lucka, och Buddy Strong fyller den väl. Det gör också att jag ser fram emot att se var bandet tar vägen med sitt sound – det skulle inte göra mig någonting om Strongs funkiga orgel vävs in i ljudbilden permanent. Däremot förstår jag inte varför de släpar runt på Tim Reynolds annat än möjligen för att få igång ett rykte om att Tom Petty kanske inte är död.

Sämst då? Tja, att de inte kunde hålla tiden. Att lomma upp på scenen sisådär en fyrtio minuter efter utsatt tid är inte okej. Att döma av mer rutinerade konsertbesökare som inte heller var i tid, samt av mumlet runt omkring, så är det mer regel än undantag. Det gör det inte mer okej. Och ja, jag vet. ”Alla” band gör så. Det gör det fortfarande inte okej. Folk betalar närmare tusen spänn för att gå på konsert, då är allt annat än att stå på scenen vid utsatt tid respektlöst. (Dream Theater är ett föredöme. Sist jag såg dem både började och slutade de på minuten.)

Och en till höjdpunkt: Jag nämnde att jag stod bredvid Matthews röstcoach. Vi tyckte nämligen att teknikerbåset mitt på golvet var ett bra ställe att hänga vid. Man kan också tänka sig att det är där ljudet är som bäst, för det är där den som rattar ljudet står. Hur som helst – innanför staketet stod en tjomme och diggade järnet, följde med i sången, gestikulerade och nickade gillande. Efter lite sneglande fick jag bekräftat av hans namnbricka att det var Matthews röstcoach och att han heter Robert Stevenson.

Under mitt sneglande fick vi ögonkontakt, flinade och gjorde lite tumme upp och sånt. Så plötsligt kände jag en hand ta tag i mig i mörkret. Mr Stevensons hand. Jag fattade inte först vad han ville, men hans polare som stod intill lutade sig fram och sa: ”Han försöker ge dig något.” Så jag räckte fram handen och kände att jag fick något litet, platt i handen, men jag kunde inte se vad det var. Jag ska erkänna att ”droger” for genom min hjärna. Stevensons kompis verkade ha läst mina tankar för han sa: ”You’re right to be sceptical when someone’s trying to slip you something in the dark, but it’s a good gift!” Det visade sig vara ett plektrum.

Mot slutet av konserten packade flera av teknikerna, däribland Stevenson, ihop och gick. Strax efter kände jag att någon drog i mig igen. Den här gången fick jag ett papper. Jag halvt om halvt förväntade mig att det skulle stå ett telefonnummer eller dylikt på det och tänkte att han nog hade misstolkat vår tidigare ögonkontakt. Om jag såg kär ut så var det i musiken, inte i honom. Men det visade sig vara hans kopia av kvällens låtlista. Och då blev jag nästan lite besviken istället…


Andra bloggar om: dave matthews band

Publicerat i Musik

%d bloggare gillar detta: