När jag fyllde 40 önskade jag mig lite tid och assistans i min gode vän Mattias hemmastudio. Jag har haft en låt i huvudet i så många år och jag ville spela in den, göra den färdig. Vilket jag fick, så sommaren 2017 ägnade vi ett par dagar åt att spela in grunderna, bolla idéer om arrangemang, spela in mer, dricka öl, skratta och spela in lite mer. Helt färdiga blev vi inte. Det fanns ett par mindre skavanker som vi båda tyckte behövde fixas, något parti som inte kändes helt färdigt, och sedan skulle det mixas. Men livet och geografin kom i vägen. Så det dröjde ända till igår, 7:e augusti 2019, innan vi äntligen kunde sätta oss och göra färdigt. Men nu finns den.
Grunderna till den låten; ackordgång, melodi, text har existerat i mitt huvud i mer än 20 år. Jag tror att jag var 19 eller möjligen 20 när jag skrev det. Vilket i sig känns helt sjukt i backspegeln med tanke på allt jag har lärt mig om musikteori och what not sedan dess. Hur fick den där ynglingen ihop det där? Och ännu märkligare blir det när jag tänker på att jag varken före eller efter ens har kommit i närheten av att skriva ihop en komplett låt, med text och allt. Fragment till låtar har jag i mängder i mitt stackars huvud, men inget så färdigt och så tydligt som det här.
Men sen ska det ut ur huvudet också. Jag hade en ganska klar vision av hur jag ville att det skulle låta i slutänden, men under så många år saknade jag såväl inspelningsmöjlighet som kunnande. Och drivkraft för den delen. Enter Mattias.
Musik är på många sätt ett språk. Det här kan nog många som någon gång har spelat i band vittna om, hur man kan ”kommunicera” med varandra via instrument, hur man kan jamma och liksom veta vad som kommer att hända härnäst utan att det är överenskommet på förhand. Detta eftersom man delar samma musikaliska språk, och dialekt. Så det är väl egentligen inte konstigt att Mattias är rätt person att hjälpa mig att nå den vision av en färdig låt som fanns i mitt huvud. Ännu mindre konstigt blir det med tanke på hur länge vi har känt varandra och hur många timmar vi ägnat åt att lyssna på, diskutera och dissikera musik tillsammans.
Ändå måste jag säga att jag blev överraskad av hur uppenbart han visste vad jag ville åt, och hur man skulle komma dit. För att beskriva en tänkt ljudbild är inte direkt lätt. Men för att komma dit ska det skapas melodislingor, stämmor, hittas ljud, byggas trumkomp. Ibland visste han vad jag var ute efter innan jag visste det själv. Ett exempel på detta är ett keyboardutbrott under låtens instrumentala parti under senare halvan. Det inträffade medan jag var hemma hos morsan och käkade. Under tiden hade min producent tagit sig friheten att ”progga till” det på ett sätt som jag egentligen älskar men är för försiktig och oerfaren för att få till, eller ens våga önska mig. Men det är perfekt, och på ett personligt plan kommer jag alltid att höra precis när jag åkte till morsan på middag. (Andra som är bekanta med Mattias musikskapande kommer också att höra det.)
Jag kan alltså inte nog understryka hur betydande Mattias del i det här har varit. Jag tvivlar på att någon annan producent hade kunnat hjälpa mig att få ut det jag ville få ut, helt enkelt för att jag inte hade kunnat förklara det. Så det är en oerhörd lyx att ha tillgång till den musikaliska kompetensen och dessutom ha ägnat de senaste drygt tjugo åren åt att ha den personen som en såpass nära vän att han nästan på instinkt vet vad som behöver göras. Och vi hade förbannat roligt under hela processen.
Och nu finns den som sagt. Within. Det är måhända inte perfekt, för det finns alltid mer att göra, mer att fila på och tekniska framsteg till trots; en hemmastudio är en hemmastudio. Programmerade trummor är inte samma som en riktig trummis, även om båda är helt oförstående för att man driver med dem. Och även om fördelen med programmerade trummor är att de håller tyst mellan tagningarna så blir det inte samma som riktiga trummor. Säkert hade resultatet också kunnat bli ännu bättre med en erfaren basist istället för lilla jag, jag skulle säkert ha kunnat sätta sången en aning bättre med hundra tagningar till, och lite skolning. Och så vidare. Det är förmodligen en av de svåraste utmaningarna för musiker och producenter, att avsluta. Att nöja sig. Med oändliga möjligheter sitter man alltid med en känsla av att inte ha uttömt dem alla. Ja, lyxproblem är också problem.
Icke desto mindre; det här är min låt. Det här är min skapelse, mitt brainchild som har växt upp och blivit stort. Håll till godo, och be nice.
Såna där credits:
- Text och musik: Johnny Olsson
- Framfört av: Johnny Olsson (sång, akustisk gitarr, bas) och Mattias Westlund (bakgrundssång, elgitarrer, keyboards, trumprogrammering).
- Arrangemang: Olsson, Westlund
- Mixning och produktion: Westlund
Bild: jromie0924 on Foter.com / CC BY-ND
6 kommentarer