Skip to content

Grymt sa grisen

Varför säger svenska grisar “nöff” medan engelskspråkiga dito säger “oink”? Det kan tyckas som en ytterst fånig sak att undra, och det är det också, men häng med, för någonstans i kommande svammel har jag eventuellt en och annan djupare fundering.

Man skulle förstås kunna tänka sig att det rör sig om olika raser av svin och att de vanliga skandinaviska grisarna har ett läte som låter mer “nöff” medan brittiska öarna härbärgat grisar som låter mer “oink”. Det är möjligt, men jag ställer mig tvekande till det. Jag är förvisso ingen grisolog men jag har aldrig träffat på en gris vars läte är ens i närheten av vare sig “nöff” eller “oink”. De flesta brukar utstöta någon form av icke-transkriberbart grymtande läte som ibland låter som “visa pattarna”.

Vi lämnar djurlivet en stund och lyssnar på barn istället. Eller snarare; hur vuxna tycker att små barn låter. På svenska tycker vi att barn har problem med R-ljud, så när vi “pjataj bebisspjåk” ersätter vi R-ljuden med J. Icke att förväxlas med småländska talfel där R istället blir V. Amerikanska bebisar däremot verkar ha inte ha några direkta problem med R-ljud, men däremot L-ljud. Därför imiterar amerikaner bebisspråk genom att byta L mot W, som i “I wove you mommy”.

I likhet med grisarna tror jag inte att det är barnen det är fel på. Förvisso kan man tänka sig att skandinaviska tungspets-R är svårare att lära sig, eller åtminstone tydligare när de uttalas fel, än engelskans guttarala R-ljud längre bak i munnen. L-ljudet ligger också långt fram i munnen och när den engelsktalande inte har tungspets-R att klanka ner på är L-ljudet närmast till hands. Men jag tror inte att det är hela sanningen. Istället tror jag att det handlar om våra vuxna språköron och att vi hör ljudelser olika beroende på vilka språk vi talar.

De språk vi talar och det skriftspråk vi använder begränsar vilka ljud vi uppfattar och klarar av att återge. Jag tror att vi undermedvetet begränsar oss till det alfabet vi har tillgängligt. Det skiter emellertid små barn och grisar högaktningsfullt i, så när vi kulturellt inrutade vuxna försöker oss på att återge hur de låter så går det lite… sådär.

För att ytterligare krångla till det och hävda att det har med mottagarens öron att göra snarare än avsändarens tunga tänker jag blanda in lite politiskt inkorrekta stereotyper om asiater, och med asiater avser stereotypen kineser, koreaner, thailändare, medan den glatt bortser från indier, ryssar och araber. Det är inte jag som har hittat på det här så skjut inte budbäraren.

Den svenska stereotypen manifesterar sig i att asiater inte kan säga R. Att det istället kommer ut som L. Därför tyckte några skojfriska busringare på 90-talet att det var jätteroligt att ringa till en asiatisk restaurang och boka bord i namnet “Knurra” för att personen i andra änden då upprepade “knulla”. Jag vet. Hysteriskt. Det intressanta är dock att exakt samma stereotyp om asiaters svårigheter med uttal tycks vara det rakt motsatta i en amerikansk kontext. Där blir L istället R. Dock inte ett tungspets-R utan ett anglosaxiskt långt-bak-i-munnen-R. Det finns till exempel en gripande scen i Team America – World Police där Kim Jong Il sjunger “I’m so ronery”.

Så vad har jag då för slutsats? Inte mycket alls annat än att jag tror att vilket språk vi talar, skriver och är vana vid påverkar hur vi hör och återger andra ljud, och att det också påverkar hur vi uppfattar vissa brytningar och språkliga förbistringar. Jämför det med bildspråk. Idag kan vi titta på gamla teckningar och förundras över hur otäcka barn såg ut på 1500-talet. Varför? För att de ser exakt ut som små vuxna. Men det säger förmodligen mer om betraktaren än om objekten. Det kanske rent av säger något om tidsandan, om samhället, där man inte gör någon distinkt skillnad mellan vuxna och barn, annat än att de är olika stora.

Jag har sett teckningar av fiskar i ett gammalt uppslagsverk som verkligen inte ser kloka ut. De har båda ögonen på samma sida av kroppen och ett nästan mänskligt ansikte. Fullkomligt bisarrt. Jag minns att jag tänkte att “trodde folk verkligen att fiskar såg ut så?”. Men det kanske snarare handlade om snäva referensramar och bristande verktyg för att återge fiskars utseende. För trots allt, det är egentligen inte mer världsfrånvänt än att tro att grisar säger “nöff” eller “oink”.


Photo on Trendhype

Andra bloggar om: ,

Published inSpråk
%d bloggare gillar detta: