En av alla populära termer från amerikanska universitet som har letat sig in i den svenska vokabulären är ”toxisk maskulinitet”. I sin ursprungliga mening inom psykologin anspelar begreppet på en manlighetsnorm, en machokultur, som har en negativ påverkan på samhället och därtill rent skadlig för män själva. Därifrån har det emellertid i vissa sammanhang kommit att anspela på en manlighetskultur präglad av misogyni och homofobi som förgiftar sig själv med dylika idéer och som i sin mer extrema form yttrar sig som så kallade incels.
I dagens Expressen kan man till exempel läsa (om man hittar in bakom betalväggen, så ingen länkkärlek) om ett par svenska incels som gnölar om att de inte får komma till samtidigt som de vädrar sin unkna kvinnosyn. En bryr sig inte om att kvinnor våldtas eftersom han själv inte får något. Jag tänker att nu när han har gått ut med namn och bild till sina åsikter lär kvinnor bokstavligen kasta fittan efter honom. Själv bryr jag mig inte om att folk blir överkörda eftersom jag inte har en Tesla.
Det är såklart både lätt och tacksamt att göra sig lustig över dylikt, men det kan ändå vara värt att stanna upp och fundera över hur man hamnar där, i den djupaste av bitterhet. Så djup att mord faktiskt har begåtts. I maj 2014 gick Elliot Rodgers på en rampage i Isla Vista, Kalifornien, vilket resulterade i sex döda och fjorton skadade, innan han tog sitt eget liv. Elliot efterlämnade ett slags manifest som förklarade hans motiv. Han ville straffa kvinnor för att de inte ville ha honom, och män för att de fick det han inte fick. Flera incidenter har inträffat senare där gärningsmannen har hyllat Elliot Rodgers.
Vi kan kalla det toxisk maskulinitet om vi vill, och visst finns det en osund manlighetsnorm, men jag tror inte att det är den främsta orsaken. Jag tror att vi istället behöver prata om den toxiska ekokammaren. För gemensamt för alla extrema rörelser, oavsett riktning, är att de stänger in sig och förstärker varandras uppfattning. Överallt där det finns en övertygelse eller ideologi, vare sig det är incels, nationalister, radikala feminister, revolutionära kommunister, militanta islamister eller polischefer i Storgöteborg, finns det också en klick som hamnar i en ekokammare där de gradvis förgiftar sig själva med sina egna idéer så till den milda grad att det till slut överskuggar allt annat. Och idéerna som slipper ut ur en sådan ekokammare är inte sunda. I fallet incels tycks det dock lite speciellt eftersom deras problembeskrivning i allra högsta grad är personlig och förankrad i den egna sexualiteten. Vilket är nog så frustrerande, och inte blir det mindre frustrerande när man sedan träffar andra i samma position och enas om att det är någon annans fel, att det är något slags konspiration.
Jag ska inte påstå att jag har någon insyn i den frustration och de förgiftade forum de här människorna rör sig på, men jag har en liten aning om hur det börjar, och en insikt om att jag kunde ha hamnat där om saker hade varit annorlunda.
Under en period i tjugoårsåldern umgicks jag i en liten krets av killar. Bra folk, för övrigt. Men vi umgicks ganska tight och åtminstone ett par av oss var emellanåt rätt bittra över hur somliga tycktes kunna gå ut på krogen och bara ta det de ville ha medan vi gick hem själva. Så här i efterhand inser jag att det var en slags tröst att skylla på att ”kvinnor väljer svin” och att det finns ett hyckleri i att å ena sidan påstå att män är svin och å andra sidan välja just dem. Vi använde aldrig termer som ”friend zoned” men känslan fanns där, liksom ”inte alla män!” och så vidare. Naturligtvis var allt det bekvämare förklaringar än att inse att det kanske var vi själva som gjorde något fel. Kanske är osäkerhet inte den mest attraktiva av egenskaper. Kanske var det vi som sökte oss till kvinnor som sökte sig till kräk. Precis som vi ibland tyckte att vi satt osynliga bredvid någon som blev uppraggad, kanske det satt någon osynlig bredvid hon som raggade upp han som satt bredvid oss.
Poängen är att jag har smakat lite på den bitterheten och frustrationen. Jag har hört och själv använt en del av argumenten. Det är inget jag är stolt över. Men jag har också kommit till insikt om både hur man hamnar där, och hur man undviker det. Givetvis med högst subjektiv och anekdotisk bevisföring, men ändå. Det är tämligen enkelt; den period av mitt liv som jag refererar till hade jag inga nära kvinnliga vänner. Både före och efter har jag haft det. Allt från barndom och tidiga tonår till idag har jag alltid haft kvinnliga vänner, men inte under just den perioden.
Jag tror att det är så enkelt att det fungerar som ett ”vaccin”. Att ha vänner av motsatt kön, som verkligen bara är vänner och där det inte finns några sexuella övertoner eller baktankar, är ett verkligt starkt vaccin mot objektifiering och fiendeskap. Man kan tycka att det inte borde behövas, och det borde det inte heller, men icke desto mindre; utan vänner av motsatt kön är det betydligt lättare att objektifiera, att gradvis förlora empati, att tappa förmågan att se individer och bara se gruppen. Detta gäller för övrigt åt andra hållet också, åt alla håll faktiskt, enligt listan på extremism ovan.
Men utöver det, man mår bra av att umgås med olika människor. När jag ser tillbaka inser jag att nästan alla mina närmaste vänner är, och har varit, kvinnor. Dessutom tror jag att det är nyttigt att ha såna vänner i olika kretsar. Under den angivna perioden saknades alla dessa parametrar; vi kom från liknande bakgrunder, vi var alla män, vi var i ungefär samma ålder, och vi utgjorde vår egen krets. Det är verkligen en bra grogrund för en toxisk ekokammare. Återigen; jag vill understryka att det här är bra folk. Tänk om det inte hade varit det? Tänk om våra ursprungliga värderingar varit lite svagare, vår genomsnittliga IQ lite lägre, vår bitterhet lite starkare? Det är inte en helt bekväm tanke att tänka.
Photo by magro_kr on Foter.com / CC BY-NC-ND