Hoppa till innehåll →

Föräldraskryt

Alla föräldrar tror nog på något plan att just deras barn är lite särdeles begåvat på något område. Det ligger lite i sakens natur; vi är stolta över våra barns utveckling och eftersom vi ser den på så nära håll finns det givetvis tillfällen då de slår oss med häpnad. Alla föräldrar upplever nog å andra sidan också att deras barn inte lyssnar på dem, tills det där ögonblicket då det visar sig att det gjorde de visst.

Jag lyssnar alltid på musik i bilen. Ofta nöter jag ett album jag har upptäckt om och om igen tills jag kan det utantill eller rent av tröttnar på det. Ibland letar jag fram något från nostalgihyllan. Och ibland, när andan faller på, utsätter jag mina barn för något kulturuttryck som måste te sig hopplöst utdaterat för dem. Lilla är mer mottaglig för det och ibland hör jag hur han sätter sig på sitt rum och nöter låtar som jag har lyssnat på nyligen. Han är sju. Stora är mer trotsig och har börjat utveckla sin egen musiksmak som ter sig ungefär lika obegriplig för en stofil som mig. Han är tio nu, men när han var mindre botaniserade han också bland mina skivor. Nu är det mest något som jag annars skulle avfärda som elektroniskt blippande, om det inte var för att jag upptäcker vissa intressanta kvaliteter när jag utsätts för det upprepade gånger.

Så en dag när vi åkte till skolan och Stora fick välja musik valde han en låt som heter Monkeys Spinning Monkeys av Kevin MacLeod. Så vi lyssnade på den och jag kommenterade att jag tyckte att den var lite rolig. Nästan komisk sådär. Och Stora svarade, utan att blinka; ”Ja, lite som The Entertainer”. Det var nog tur att jag hade hunnit in på parkeringen vid det laget. Jag vet nämligen att jag har spelat Scott Joplins klassiker för honom exakt en gång, i bilen, och det var rätt länge sedan. Men han kom ihåg. Inte bara kom ihåg, han kom också ihåg titeln och namnet på pianisten ifråga, även om han inte fick till efternamnet. Men framför allt visade det sig att han reflekterar såpass mycket över det han lyssnar på att han gör den sortens paralleller. För likheterna finns mellan de båda låtarna; det lättsamma rent av komiska i musiken som kommer fram utan ord. Det gör mig stolt.

Ännu mer imponerad har jag dock blivit av Lillas musikintresse. Det yttrar sig just nu i att han lyssnar ihärdigt på Seventh Wonders album Tiara, vilket i sin tur säkert beror på att jag också gör det. Han går runt och nynnar lite ibland, han sjunger med i bilen och önskar vissa låtar. Men det imponerande ligger i följande; pojkvaskern sitter och analyserar texterna. Han ställer frågor om både det ena och det andra som det sjungs om i låtarna på ett sätt som ställer det utom tvivel att han lyssnar på orden, förstår dem och funderar över innebörden. ”Varför firade de att Tiara ska åka om de blev ledsna också?” ”Vart ska Tiara åka? Det måste vara någonstans i rymden för de sjunger ju ’be the bravest astronaut’ och astronauter reser ju i rymden”. ”Man kan väl inte lära sig flyga för att man blundar?” (Textraden lyder close your eyes and learn to fly) ”Vad betyder victorious?” Och så vidare.

Som bonus till allt detta har jag blivit tvungen att läsa igenom alla texter till Tiara och försöka förstå historien de berättar (jag kan inte påstå att jag har den helt klar för mig än) så att jag kan svara på frågorna som kommer så gott det går. Och så har jag lärt mig vem Kevin MacLeod är, och det vid en första anblick en kompositör jag kan sympatisera med då han publicerar sina alster under Creative Commons-licenser eftersom han anser att det rådande copyrightsystemet är trasigt. Och så har han gjort en ”cover” på Griegs I bergakungens sal. Något jag upplyste Stora om när MacLeod-versionen dök upp och sedan lyssnade vi på en tappning som antagligen var mer i stil med hur Grieg hade tänkt sig.

Så vi lär oss av varandra. Och nej, jag gör mig inga egentliga illusioner om att mina barn skulle vara exceptionellt begåvade, även om de slår mig med häpnad ibland. Förklaringen är nog helt enkelt sån att både arv och miljö har skapat vissa förutsättningar för bland annat musikintresse, och eftersom det alltjämt är min stora passion så är jag sannolikt både mer benägen att påverka och uppmärksamma musikalitet. Det blir lite av en självförstärkande mekanism.

Men icke desto mindre; mina barn känner till Edvard Grieg och Scott Joplin och analyserar sångtexter i progmetalsagor. Vad har era skitbarn för sig?


Bild: Jag och sönerna gör vår bästa ”cool guys don’t look at explosions”-imitation.
Fotograf: Carina Wedegren.

Publicerat i Musik Kåseri Kultur

%d bloggare gillar detta: