Jag har tidigare försökt förklara hur känslan jag får av musik förstärks av att upplevelsen delas med någon. När man vet att vi hör, känner och upplever samma sak och varför det i sig är en så stark drivkraft. Men det är väldigt svårt att förklara, så låt mig då istället dela en video.
Beth Roars är en röstcoach som håller sig med en Youtube-kanal där hon bland annat ägnar sig åt reaction videos. Det är en grej som jag aldrig riktigt har förstått och därför inte brytt mig om att titta närmare på, tills jag fick upp ett förslag där Beth reagerar på ett live-uppträdande med Shaman och dess sångare André Matos. Detta var strax efter Matos alldeles för tidigt lämnat jordelivet.
Så jag tittade på videon och blev golvad. Låten som framförs heter Fairy Tale och är ett fantastiskt stycke som jag har älskat sedan jag hörde det första gången. Men att se det framföras live, och dessutom se en annan människa reagera på det… Hon har ett uttrycksfullt ansikte så på något sätt kan jag se mina egna känslor reflekteras i hennes ansikte, vilket förstärker upplevelsen. I det ögonblicket är vi sammanlänkade genom tid och rum i vår känsla inför det vi hör, ser, upplever. Beth Roars ögon är min själs spegel.
Man behöver inte grotta ner sig i hennes analys av sången, om man inte vill. Det är mer de spontana, oförfalskade reaktionerna på musiken i stort jag vill att ni ser. Sedan säger hon en sak mot slutet där hon kommenterar hur Matos går ner på knä och spelar luftfiol med violinisten på ett sätt som man annars kan se sångare göra under ett gitarrsolo i videor från 80-talet. Hur violinen liksom är en självklar del av kompositionen på ett sätt som är högst ovanligt. Även om symfonisk metal är en grej så brukar ändå det där ”symfoniska” vara ett ”tillägg”. En krydda mer än en basingrediens. Så är det inte här. Det är ingen tillfällighet. André Matos var klassiskt skolad. Han visste vad han höll på med.
Fairy Tale är ett litet mästerverk. Jag vill påstå att det är själva sinnebilden av ”hauntingly beautiful”; ett uttryck som jag inte vet hur det ska översättas till svenska utan att förlora sin mening. ”Spöklikt vackert” förmedlar liksom inte samma känsla. Ni behöver förstås inte hålla med, man får tycka fel, men se klippet ändå så kan ni se exakt vad jag känner för den här musiken. Vill man höra låten utan avbrott av en analyserande röstcoach så bifogas ett sådant klipp också.
Enjoy!
Andra bloggar om: andre matos, shaman, musik, passion, känslor
Photo on Foter.com http://creativecommons.org/publicdomain/zero/1.0/