Hoppa till innehåll →

Månad: december 2020

Björnstad, TV-serien

Någon har sagt att “vilja träffa författaren för att man gillar boken är lite som att vilja träffa gåsen för att man gillar gåslever”. Detsamma gäller på sätt och vis att se filmatiseringar av böcker man gillar. Det är alltid med en viss skräckblandad förtjusning man ger sig in i det, för risken är överhängande att filmen på skärmen inte alls stämmer överens med filmen du har i ditt eget huvud.

Man bör ha klart för sig att det är väldigt svårt att göra en bok rättvisa i en filmatisering. Människors inre liv, som en skicklig författare kan beskriva så väl med ord, är svårt att få fram på film. Sedan tillkommer saker som miljöer, karaktärers utseende, med mera som antingen är väldigt noggrant beskrivet av författaren vilket begränsar filmmakaren, eller så är det vagt beskrivet vilket ger filmmakaren större frihet men då kommer publiken istället att ha vitt skilda uppfattningar av detta och tycka att filmmakaren är helt ute och cyklar.

Jag drar mig till minnes två exempel som jag själv har reagerat starkt på. Det ena är Röd Drake med Edward Norton i huvudrollen som Will Graham. Det var bara… fel. Inget fel i Edward Nortons insats alltså, och han är för övrigt en skådespelare jag uppskattar och respekterar. Nej, felet är att han inte ser ut som jag föreställde mig Will Graham när jag läste boken. I min inre film spelades Will Graham snarare av Lance Henriksen. Det andra exemplet är Ender’s Game. Ja, filmen misslyckas med att beskriva vissa väsentliga delar av boken, varav mycket är vad som händer i huvudpersonens inre, men miljöerna! För mig var de perfekta. Träningsanläggningen ombord på rymdstationen stämde väl överens med min bild, och mot slutet av filmen när vi får se The Hive Queens hemplanet eller vad man ska kalla det, då rös jag av igenkänning. Så bra träffade de med miljöerna.

Så hur lyckas Björnstad som serie då? Med beröm godkänt, skulle jag säga. Jag fullkomligt älskade boken så här fanns potential att misslyckas kapitalt, men jag tycker att filmteamet gör ett bra jobb att ro det hela i land. Miljöerna är klockrena; den generiska bruksorten som tycks omringad av skogen och kylan, den slitna ishallen, villorna och hyreshusen, fabriken vars skorstenar alltid syns i bakgrunden och håller staden vid liv. Man får nästan en känsla av att om fabriken tar ledigt en dag kommer vintern att sluka staden.

Och så människorna på det. Björnstad fångar även dem bra. Både som grupp och som en del av miljön, men också som individer. Valen av skådespelare är bra, med enstaka undantag, och matchar sina karaktärer och bilden jag hade av dem. Tränaren Peter Andersson, hans fru Mira och dottern Maya känns rätt, men mest rätt träffar serien nog med Benji (Otto Fahlgren) och Sune (Jacob Nordenson). Bokens Benji är en strulig kille som inte riktigt verkar ta någonting på allvar, fast egentligen gör han ju det, som röker braj och slåss och garvar. TV-seriens Benji kommer väldigt nära, där Otto Fahlgren med sitt ostyriga hår och sin spjuveraktiga uppsyn omedelbart skapar ett sympatiskt intryck. Och Sune, den åldrade eldsjälen som liksom är hockeyklubbens hjärta, han känns också väldigt genuin. Nu menar jag inte att de två nämnda överträffar övriga i sina skådespelarinsatser, bara att valen av dem rent utseendemässigt, tillsammans med hur de gestaltas, gör att de känns helt rätt.

Jag reserverade mig ovan för “enstaka undantag”. Det undantaget är, tyvärr, Kevin (Oliver Dufåker). Han känns inte trovärdig. Min uppfattning av honom från boken är som en smådryg och självgod “pretty boy”. På ytan. Under ytan är Kevin fortfarande en osäker pojke som egentligen bara vill ha en kram av sin pappa men som döljer det bakom en självsäker fasad. TV-seriens Kevin matchar inte det. Dels tycker jag att skådespelaren ser alldeles för valpig ut, vilket han inte gärna kan rå för, men jag tycker också att han gestaltas som för osäker och vek. Mestadels av tiden går han runt och ser ut som en hund som är van att bli sparkad. Därför känns scenen där Kevin våldtar Maya nästan malplacerad och liksom “out of character”.

Det här tycker jag är seriens största miss. Jag förstår att man försöker visa på Kevins dubbla identiteter; att vara stjärnan som hela staden sätter sitt hopp till medan man fortfarande är en osäker pojke, att stå i gränslandet mellan barn och vuxen, att ha framtiden utstakad utan att någonsin få andas och fundera över om det ens är det man vill. Men problemet är att det inte blir särskilt dubbelt. Kevins mjuka sida är övertydligt dominerande och överskuggar alla tendenser till något annat.

Backmans styrka som författare är hans förmåga att skapa mångfacetterade karaktärer med dubbla bottnar, motstridiga känslor och tveksamma beslut. Ni vet, som riktiga människor. Det är just det som gör boken Björnstad så bra. Som läsare sympatiserar man med Maya, men också med Kevin. Faktiskt. Och man skäms lite över det. Och man sympatiserar med staden och laget och en del av en tänker att “kunde de inte ha låtit Kevin spela den där jävla matchen innan de plockade in honom till förhör”, och sen skäms man över det också. Men det är så det är. Det hade varit lättare att bara hata våldtäktsmannen Kevin, stjärnan som tar vad han vill ha, men Backman lät oss inte komma undan med det utan lät oss också se den osäkra pojken Kevin som “gjorde fel” och måste leva med det. Serien klarar inte av att porträttera det, och på något sätt blir TV-seriens känsliga Kevin mindre sympatisk än bokens tudelade Kevin.

Det andra “felet” jag ser i serien är att jag tycker att den fokuserar för mycket på vuxenvärlden. Serien fokuserar mer på Peter, på hans relation till klubben, på Kevins pappa Mats och överlag på staden och lagets inställning till det inträffade. Detta är ingalunda oviktigt i boken heller. Tvärtom är staden och laget ständigt närvarande, men boken berättas mer ur ungdomarnas perspektiv. I detta saknas mycket av Benjis historia. I serien får vi i förbigående se honom prata med sin syster på nån krog, och vi ser honom sitta och gulla med hundvalpar på en kennel. Men det framgår inte att han uppfostrats av sina äldre systrar, som i sin tur är stenhårda (om jag minns boken rätt) och att det är så för att deras pappa “gick till skogs”. TV-serien ägnar mycket tid åt Benjis förhållande med en kille i grannstaden Hed, men det är betydligt mindre viktigt för vem han är, skulle jag påstå. Jag saknar ett visst djup i relationen mellan Maya och Ana, och att alla tilltalar dem som “Maja” och “Anna” tyder på att serien helt har bommat det faktum att de från början blir kompisar för att de är de enda i stan som begriper hur den andras namn uttalas. Jag tycker också att övriga av hockeykillarna mest blir bakgrundsbrus som svinar och beter sig tillsammans. Bokens Bobo, Lyt och andra, är mer framträdande än seriens.

Men på det stora hela, trots antal tecken jag ägnat på att gnälla, tycker jag att serien träffar rätt. Miljöerna, känslan och persongalleriet är väl genomtänkt och, för den som inte har läst boken finns nog inte mycket att invända mot. Jag vill härmed meddela att alla som har läst boken tryggt vågar se serien utan skämskudde, och alla som inte har läst boken än borde.


Photo by Just a Prairie Boy on Foter.com / CC BY

Andra bloggar om: björnstad, hbo, fredrik backman, tv-serier

Lämna en kommentar

Lögn, förbannad lögn och statistik

Bilden ovan visar antalet förluster för varje SHL-lag under perioden 6/12 – 26/12. Statistiken talar sitt tydliga språk; Oskarshamn har stora problem medan Brynäs är oerhört formstarka och har alltså inte förlorat en match under den här perioden. Eller hur?

Exemplet är medvetet fånigt för att illustrera hur lätt det är att förleda den oinsatte med statistik. För om du inte har någon koll på Svenska Hockeyligan så är det precis så du skulle tolka diagrammet. Det är bara den lilla detaljen att senast Brynäs spelade en hockeymatch var den 5/12. Alla lagets matcher därefter har ställts in på grund av Covid-19.

Statistiken ljuger inte. Det jag har satt ihop i diagrammet är objektivt korrekt. Ändå ger det en skev bild av verkligheten. Detta kombinerat med att statistik kan kokas ner till lättbegripliga diagram (en bild säger mer än tusen ord, ni vet) gör att statistik är förrädiskt och bör hanteras med försiktighet. Att kvantifiera och ta fram data är oerhört värdefulla metoder för att kunna trenda, utvärdera och analysera. Men bakom varje färglad visuell representation av datat finns (förhoppningsvis) en stor mängd kompetent utvärdering av informationen. Det är när statistiken frikopplas från den bakomliggande kompetensen som den blir farlig, och med all världens information tillgänglig kan vem som helst med tillgång till Google och rött bälte i Excel sammanställa och presentera i stort sett vad som helst. Exhibit A.

Eftersom hela poängen med diagram är att visualisera och redovisa komplexa samband för andra är de idiotvänliga. Vem som helst kan förstå vad ett diagram visar. Därför kan man också vilken dag som helst i veckan logga in på Twitter eller Facebook och se folk slå varandra i huvudet med diagram som de anser bevisar deras egen ståndpunkt. Men hur många av diagramviftarna har satt sig in i hur statistiken har tagits fram, hur man har mätt, hur man har verifierat eller uteslutit vissa faktorer? Och ju mer komplexa samband desto större är också risken att resultat blir olika beroende på hur man mäter. Vissa saker, som hockey, är förhållandevis enkelt att mäta. Åtminstone så länge man räknar vinster och förluster, eller enskilda spelares produktion i form av mål och assist. Men även där blir det snart mer komplext. Det finns en uppsjö av statistiska underlag som brukar kallas för “advanced stats” som försöker mäta enskilda spelares bidrag till lagets framgång utöver mer än bara mål och assist. Trots allt är det en lagsport och spelare gör andra saker som att till exempel förhindra att motståndarna gör mål, eller skapar tillfällen för det egna laget. Jag ska inte gå in djupare på det utan kan bara konstatera att det är underhållande att se glada amatörer kasta siffror och diagram på varandra på hockeyforumen. Glöm inte popcornen.

Förstå då hur komplext det blir när man försöker kvantifiera information om grupper av människor, utifrån kön, ålder, sexuell läggning, religiös åskådning, ursprungsland, etcetera. Nog för att ett hockeylag också är en grupp människor, men det klassas inte som en folkgrupp. Och tur är väl det, för annars finns det data på att på Brynäs är en synnerligen underlägsen folkgrupp, om än med en vacker folkdräkt.

Att kvantifiera enligt ovanstående är en oerhört svår balansgång mellan att å ena sidan sammanställa information på makronivå (gruppen) och samtidigt ta hänsyn till det som sker på mikronivå (individen). Jag har stor tilltro till att de seriösa forskare och statistiker som ägnar sig åt sådant också är fullt medvetna om problematiken och är försiktiga med att dra slutsatser. Men det är här problemet med frikoppling från bakgrund blir ett problem, för när den sortens data hamnar i händerna på amatörer så tappar man bort komplexiteten. Då får man statistik som bevisar att människor från land A har högre IQ än människor från land B, men utan bakgrundskunskap som att människor från land B i hög utsträckningar har lidit av undernäring som barn vilket hämmat hjärnans utveckling samt att dessa ägnar så mycket tid åt att försöka överleva från dag till dag att de helt enkelt inte har tid, energi eller pengar kvar åt saker som tränar hjärnan. Förutsatt att något sådant ens finns att köpa alltså.

Sådana diagram blir vapen i händerna på radikala grupper, men även på nyttiga idioter. De kan användas medvetet illvilligt, men kanske ännu oftare felanvänds de av ren okunskap. I båda fallen blir resultatet att människor övertygas om något som kanske inte är sant, vilket bidrar till att felslut blir “fakta” som i värsta fall blir beslutslunderlag.

Ett annat problem med den sortens statistik är just att det tar bort individen ur ekvationen. När statistiken väl sammanställs och presenteras i glada färger tappar vi bort att varje stapel består av en massa människor som klumpats ihop tämligen godtyckligt. När man till exempel rapporterar valresultat och redovisar hur röster fördelas enligt kön eller åldersgrupper är det lätt att glömma att det inom dessa grupper finns enorma skillnader. Kvinna, 25-34, ensamstående med tre barn i Åmål och deltidsarbetande inom vården har föga gemensamt med Kvinna, 25-34, gift och barnlös på Lidingö och vd för ett företag med drygt hundra anställda. Annat än att de båda är kvinnor mellan 25 och 34 år. Men det kanske inte är just ålder och kön som är avgörande för hur dessa två röstade.

Vilket leder vidare till en annan problematik att ta upp: Avgränsning. Förändras staplarna om man korrigerar åldersindelningen? Är det mer relevant att dela in efter inkomst, och i så fall; hur ska man dra gränserna där? Var stoppar man i så fall Kvinna 25:34:s äkta make som inte har någon inkomst på pappret utan ägnar sin tid åt att försöka skriva en bok om gräshoppor? Detta är problematiskt, förutsatt att man är intellektuellt hederlig.

För den som inte har sådan skrupler är avgränsningen mer en möjlighet än ett hinder. Genom att kreativt utesluta de datapunkter som inte passar in i den slutsats man vill nå kan man effektivt och övertygande bevisa lite vad som helst. Det finns en anledning till att jag valde att använda statistik från perioden 6/12 – 26/12 i mitt exempel, och den anledningen är att jag då slipper ta med Brynäs förlust från den 5/12 och skyndar mig att få ut det här innan nästa förmodade förlust den 28/12 eftersom dessa datapunkter skulle kvadda mitt diagram och därmed min poäng.

Nu är ju hela poängen förvisso att pedagogiskt visa på hur statistisk och diagram kan feltolkas och missbrukas, men min poäng kunde ju lika gärna ha varit att Brynäs är bäst, ingen protest, och om digrammet frigörs från såväl den här utläggningen som kunskap om ishockey är det inte längre möjligt att avgöra vad som är vad.

Eller så kan vi ta en titt på den här lilla filmen. När man tar ut data om hur folk kör ur olycksstatistiken finns föraren av den vita bilen inte med. Hen är en säker förare, medan de båda lastbilschaufförerna, statistiskt sett, är ena jävla klåpare…


Andra bloggar om: statistik

Lämna en kommentar