Någon har sagt att ”vilja träffa författaren för att man gillar boken är lite som att vilja träffa gåsen för att man gillar gåslever”. Detsamma gäller på sätt och vis att se filmatiseringar av böcker man gillar. Det är alltid med en viss skräckblandad förtjusning man ger sig in i det, för risken är överhängande att filmen på skärmen inte alls stämmer överens med filmen du har i ditt eget huvud.
Man bör ha klart för sig att det är väldigt svårt att göra en bok rättvisa i en filmatisering. Människors inre liv, som en skicklig författare kan beskriva så väl med ord, är svårt att få fram på film. Sedan tillkommer saker som miljöer, karaktärers utseende, med mera som antingen är väldigt noggrant beskrivet av författaren vilket begränsar filmmakaren, eller så är det vagt beskrivet vilket ger filmmakaren större frihet men då kommer publiken istället att ha vitt skilda uppfattningar av detta och tycka att filmmakaren är helt ute och cyklar.
Jag drar mig till minnes två exempel som jag själv har reagerat starkt på. Det ena är Röd Drake med Edward Norton i huvudrollen som Will Graham. Det var bara… fel. Inget fel i Edward Nortons insats alltså, och han är för övrigt en skådespelare jag uppskattar och respekterar. Nej, felet är att han inte ser ut som jag föreställde mig Will Graham när jag läste boken. I min inre film spelades Will Graham snarare av Lance Henriksen. Det andra exemplet är Ender’s Game. Ja, filmen misslyckas med att beskriva vissa väsentliga delar av boken, varav mycket är vad som händer i huvudpersonens inre, men miljöerna! För mig var de perfekta. Träningsanläggningen ombord på rymdstationen stämde väl överens med min bild, och mot slutet av filmen när vi får se The Hive Queens hemplanet eller vad man ska kalla det, då rös jag av igenkänning. Så bra träffade de med miljöerna.
Så hur lyckas Björnstad som serie då? Med beröm godkänt, skulle jag säga. Jag fullkomligt älskade boken så här fanns potential att misslyckas kapitalt, men jag tycker att filmteamet gör ett bra jobb att ro det hela i land. Miljöerna är klockrena; den generiska bruksorten som tycks omringad av skogen och kylan, den slitna ishallen, villorna och hyreshusen, fabriken vars skorstenar alltid syns i bakgrunden och håller staden vid liv. Man får nästan en känsla av att om fabriken tar ledigt en dag kommer vintern att sluka staden.
Och så människorna på det. Björnstad fångar även dem bra. Både som grupp och som en del av miljön, men också som individer. Valen av skådespelare är bra, med enstaka undantag, och matchar sina karaktärer och bilden jag hade av dem. Tränaren Peter Andersson, hans fru Mira och dottern Maya känns rätt, men mest rätt träffar serien nog med Benji (Otto Fahlgren) och Sune (Jacob Nordenson). Bokens Benji är en strulig kille som inte riktigt verkar ta någonting på allvar, fast egentligen gör han ju det, som röker braj och slåss och garvar. TV-seriens Benji kommer väldigt nära, där Otto Fahlgren med sitt ostyriga hår och sin spjuveraktiga uppsyn omedelbart skapar ett sympatiskt intryck. Och Sune, den åldrade eldsjälen som liksom är hockeyklubbens hjärta, han känns också väldigt genuin. Nu menar jag inte att de två nämnda överträffar övriga i sina skådespelarinsatser, bara att valen av dem rent utseendemässigt, tillsammans med hur de gestaltas, gör att de känns helt rätt.
Jag reserverade mig ovan för ”enstaka undantag”. Det undantaget är, tyvärr, Kevin (Oliver Dufåker). Han känns inte trovärdig. Min uppfattning av honom från boken är som en smådryg och självgod ”pretty boy”. På ytan. Under ytan är Kevin fortfarande en osäker pojke som egentligen bara vill ha en kram av sin pappa men som döljer det bakom en självsäker fasad. TV-seriens Kevin matchar inte det. Dels tycker jag att skådespelaren ser alldeles för valpig ut, vilket han inte gärna kan rå för, men jag tycker också att han gestaltas som för osäker och vek. Mestadels av tiden går han runt och ser ut som en hund som är van att bli sparkad. Därför känns scenen där Kevin våldtar Maya nästan malplacerad och liksom ”out of character”.
Det här tycker jag är seriens största miss. Jag förstår att man försöker visa på Kevins dubbla identiteter; att vara stjärnan som hela staden sätter sitt hopp till medan man fortfarande är en osäker pojke, att stå i gränslandet mellan barn och vuxen, att ha framtiden utstakad utan att någonsin få andas och fundera över om det ens är det man vill. Men problemet är att det inte blir särskilt dubbelt. Kevins mjuka sida är övertydligt dominerande och överskuggar alla tendenser till något annat.
Backmans styrka som författare är hans förmåga att skapa mångfacetterade karaktärer med dubbla bottnar, motstridiga känslor och tveksamma beslut. Ni vet, som riktiga människor. Det är just det som gör boken Björnstad så bra. Som läsare sympatiserar man med Maya, men också med Kevin. Faktiskt. Och man skäms lite över det. Och man sympatiserar med staden och laget och en del av en tänker att ”kunde de inte ha låtit Kevin spela den där jävla matchen innan de plockade in honom till förhör”, och sen skäms man över det också. Men det är så det är. Det hade varit lättare att bara hata våldtäktsmannen Kevin, stjärnan som tar vad han vill ha, men Backman lät oss inte komma undan med det utan lät oss också se den osäkra pojken Kevin som ”gjorde fel” och måste leva med det. Serien klarar inte av att porträttera det, och på något sätt blir TV-seriens känsliga Kevin mindre sympatisk än bokens tudelade Kevin.
Det andra ”felet” jag ser i serien är att jag tycker att den fokuserar för mycket på vuxenvärlden. Serien fokuserar mer på Peter, på hans relation till klubben, på Kevins pappa Mats och överlag på staden och lagets inställning till det inträffade. Detta är ingalunda oviktigt i boken heller. Tvärtom är staden och laget ständigt närvarande, men boken berättas mer ur ungdomarnas perspektiv. I detta saknas mycket av Benjis historia. I serien får vi i förbigående se honom prata med sin syster på nån krog, och vi ser honom sitta och gulla med hundvalpar på en kennel. Men det framgår inte att han uppfostrats av sina äldre systrar, som i sin tur är stenhårda (om jag minns boken rätt) och att det är så för att deras pappa ”gick till skogs”. TV-serien ägnar mycket tid åt Benjis förhållande med en kille i grannstaden Hed, men det är betydligt mindre viktigt för vem han är, skulle jag påstå. Jag saknar ett visst djup i relationen mellan Maya och Ana, och att alla tilltalar dem som ”Maja” och ”Anna” tyder på att serien helt har bommat det faktum att de från början blir kompisar för att de är de enda i stan som begriper hur den andras namn uttalas. Jag tycker också att övriga av hockeykillarna mest blir bakgrundsbrus som svinar och beter sig tillsammans. Bokens Bobo, Lyt och andra, är mer framträdande än seriens.
Men på det stora hela, trots antal tecken jag ägnat på att gnälla, tycker jag att serien träffar rätt. Miljöerna, känslan och persongalleriet är väl genomtänkt och, för den som inte har läst boken finns nog inte mycket att invända mot. Jag vill härmed meddela att alla som har läst boken tryggt vågar se serien utan skämskudde, och alla som inte har läst boken än borde.
Photo by Just a Prairie Boy on Foter.com / CC BY
Andra bloggar om: björnstad, hbo, fredrik backman, tv-serier