Hoppa till innehåll

Författare: Joshua_Tree

ReMarkable

Ända sedan första gången jag hörde talas om reMarkable har jag velat ha en, men svårigheten att motivera behovet för mig själv i förhållande till priset gjorde att det stannade vid en dröm. När sen reMarkable 2 lanserades som förbeställning med hyfsad rabatt tog nyfiken och habegäret överhanden och jag slog till. Detta var någon gång i början av våren tror jag. Då var det meningen att jag skulle få mitt exemplar i augusti, men sedan kom en global pandemi med allt vad det innebär i form av restriktioner som förändrar förutsättningarna på daglig basis så leveransen har skjutits upp ett par gånger.

I torsdags levererades den så äntligen till min dörr och den är faktiskt remarkable. Men innan jag ger mig på att göra något slags recension av det här måste vi faktiskt först fastställa vad reMarkable är och, ännu viktigare, vad det inte är.

ReMarkable, och uppföljaren reMarkable 2, är en läsplatta som du också kan skriva på. Ibland kallas det för “E-paper”, även om jag inte tycker att det är en tillräckligt bra sammanfattning. Teknologin bygger på E-ink, vilket är avsevärt mer vilsamt för ögonen att läsa på än datorsskärmar, tablets och mobiltelefoner. Därav läsplatta. Till skillnad från andra renodlade läsplattor kan du även skriva och rita på din reMarkable. Där andra läsplattor endast är ett medium för output är reMarkable alltså också ett medium för input.

Det är här förvirringen uppstår. När man läser kommentarerna till artiklar om den här produkten eller kommentarerna på reMarkables marknadsförande poster på Facebook är det återkommande nedlåtande kommentarer i stil med “det har jag kunnat göra på min iPad i alla år, lol”. Och sedan fylls det på med gnäll om att “kan man inte ens kolla mailen på den?” eller “jag kan spela spel på min iPad också”. Allt detta är förstås sant. Ja, du kan läsa saker på en tablet, och skriva saker på den, och med en dedikerad stylus rita och skriva också. Och dessutom kolla mailen, spela spel och titta på porr.

Men reMarkable är inte en tablet och ska inte jämföras med en tablet. Det är ungefär som att hånfullt såga en redig kockkniv med argument som att “jag kan skära saker med min fällkniv också och den har dessutom en korkskruv, lol”. Det är inte jämförbart. Jag menar, ja, du kan skära saker med fällkniven, men om matlagning är ditt yrke, eller passion, eller du bara gillar känslan av att ha bra verktyg att arbeta med i köket, då vill du ha en riktig kockkniv, eller hur? På samma sätt fungerar det utmärkt att ströläsa lite artiklar på en tablet, att rita huvudfotingar eller skriva ner korta noteringar. Men för den som läser mycket blir det snabbt jobbigt för ögonen och då är papper att föredra. Och för den som behöver anteckna mycket är det samma sak. Papper och penna är i många lägen överlägset.

Men papper och penna har sina egna begränsningar, utöver att man inte kan kolla mailen på dem. Papper tar plats. Hyllorna i hemmet och på kontoret fylls upp av böcker och pärmar. Väskan med studentlitteratur som ska släpas från ett ställe till ett annat väger bly. Anteckningsböckerna blir fulla och sen ska man lyckas hitta sina anteckningar i dem också. Noteringar som sedan behöver renskrivas i ett digitalt medium eller föras över till en digital kalender för att vi ska hålla ordning på tillvaron.

Det är här reMarkable kommer in. Det är känslan av att läsa och skriva på papper med digitaliseringens fördelar av att kunna kopiera, klippa och klistra i anteckningarna, att spara och synka och organisera, att dina noteringar är åtkomliga i dina andra enheter och kan konverteras till bilder eller PDF. Och när jag säger “känslan av att läsa och skriva på papper” så överdriver jag inte. ReMarkable lyckas långt över förväntan med att imitera känslan av penna mot papper, responsen är fantastisk och, eftersom det inte är en tablet, kan jag vila handloven mot ytan medan jag skriver. Som på ett riktigt papper.

Nu börjar vi också ringa in reMarkables “problem”. Det är en ganska snäv marknad man riktar sig till. Särskilt om man väger in priset i beräkningen. ReMarkable är en sådan där “den bästa produkten du inte behöver”-grej. Vem är den egentligen för? Studenter skulle verkligen ha nytta av den, men har inte råd med den. Man kan tänka sig att journalisten, ingenjören, diverse akademiker och dylikt är målgruppen.

Men här är grejen. Det finns massor av produkter därute som är designade för att lösa ett specifikt problem, att svara mot ett specifikt behov. Ofta är de förbättringar av något befintligt. Och sedan finns det produkter som är något nytt. Något vi kan titta på, skaka på huvudet och säga “vem behöver det där?”. Det vet vi inte än. Det är upp till oss själva att avgöra. Att komma på hur vi ska använda dem. Det kan såklart visa sig att det bara var dumt också och produkten hamnar på historiens soptipp. Jag menar, när den första smartphonen lanserades, eller den första persondatorn, tror jag inte någon riktigt kunde förutse hur vi skulle använda dem idag. Eller bilen. “Det där har jag kunnat göra med min häst i alla år, och dessutom kan jag krama den, lol”.

Det är djärvt att gå in och försöka skapa en ny marknad och att dessutom göra det med en lyxig och dyr produkt. Men å andra sidan har företag som Apple och Tesla visat att det går. Det de också har visat är att det skapar utrymme för konkurrenter att skapa billigare produkter som svarar mot samma behov, och plötsligt har vi en dynamisk marknad där vi nyss stod och höhöade om att det inte behövs.

Jag är hopplöst förälskad i min reMarkable. Nu ska jag bara komma på vad jag ska ha den till.


Andra bloggar om: remarkable, e-ink, e-paper, teknologi

Upphittat

Jag har fått massor av brev från bekymrade medborgare som undrar vad det egentligen var som hände den där ödesdigra dagen i Dalarna. (Jag har lärt mig av diverse självförhärligande krönikörer att det är så man inleder för att ge tyngd åt sin hjärtefråga.) Det här är vad som hände.

Vi inledde en dagstur utan någon egentlig plan. Avsikten var mest att se oss omkring, ta in landskapet och åka dit vägen ledde oss. Vår resa började vid Lugnet i Falun. Därifrån tog vi väg 69 i riktning mot Rättvik. Ganska snart hittade vi en skylt som pekade ut Selma Lagerlöfs skrivarstuga. Vi körde ner på en skogsväg och hittade den. En liten anspråkslös korsvirkesbyggnad. Bredvid stod en rostig Opel som mycket väl kan ha varit Selma Lagerlöfs den också.

Vi tuffade vidare och svängde upp i Bjursås, en kyrkby som liksom klättrar uppför sidan av Dössberget. Och nästan högst upp ligger Dössbergets värdshus. Fantastisk utsikt, fantastisk pannacotta och dessutom hade de den fulaste fågel jag någonsin sett som gick runt och muttrade i ett hägn.

Vi fortsatte mot Rättvik och gjorde ytterligare ett stopp för att klättra upp i Vidablick och få svindel. Utsikten över Siljan var magnifik men det går inte att fota om man håller sig i räcket med bägge händer.

Rättvik visade sig översvämmat av bilar så vi vek av och följde väg 70 söderut, körde genom Leksand och vidare till Leksandsknäckefabriken där frugan bunkrade upp med knäckebröd medan Stora och jag upptäckte att knäckepizza inte alls är dumt. Därefter rullade vi vidare till Insjön och tog sikte på Gagnef.

Någonstans i höjd med Djura (tror jag) hände det. Det bildades en kö av bilar bakom en traktor med släp och vid en större korsning gick traktorn åt sidan varpå pärlbandet av bilar började köra om. När jag körde om gick jag samtidigt ut på den målade mittrefugen för att lämna tillräckligt med utrymme åt traktorföraren så han inte skulle bli låst på vägrenen. Det dunkade under hjulen, men det gör det ju när man kör på en målad refug. Det var bara det att när jag vek in framför traktorn dunkade det fortfarande så det var bara att svänga in på busshållplatsen som lägligt nog låg där och konstatera att jag hade punktering på vänster bak.

Boven? Något slags verktyg som bärgningskillen gissar kommer från ett däckreparationskit (det är ironiskt, Alanis!) hade gått rakt genom däcket och ut genom fälgen.

Så. Om du vet med dig att du glömde ett vertyg på väg 70 mellan Insjön och Gagnef någon gång före den 28:e juli så ligger det här. Återfås mot beskrivning och hittelön på 6500 kronor plus utlägg. Utläggen kan kvittas mot att du sätter dig på ditt kvarglömda verktyg, och snurrar.

Dinomo, den naturliga bilen

Ni vet det här med “naturliga” produkter? Alltså, hur dumt är inte det? Till att börja med är det en oxymoron; en produkt är per definition något som är framställt, raffinerat, förädlat, paketerat eller levererat och därmed också per definition inte naturligt.

Nu är det givetvis inte det producenterna av naturliga produkter menar med “naturligt”. Nej, de menar såklart att ingredienserna är naturliga. Och även om det skulle kunna falla på samma hårklyverier som ovan så väljer man glatt att bortse från det. Naturliga produkter kommer från naturen. Punkt. Arla hävdar att mjölk är naturens sportdryck. För det är givetvis fullt naturligt med mjölkkor som står i en fabrik och blir mjölkade av maskiner. För att inte tala om pastörisering och homogenisering. Om den naturliga mjölken är så jävla fantastisk, varför avnaturaliserar vi den?

Och sedan har vi den här fantastiska produkten: Naturdiet. Bara att plocka direkt från naturdietträdet när de är mogna och har fått sin naturliga smak av kaffe latte, choklad eller persika/mango.

Jag är löjlig, jag vet, för naturligtvis menar man att ingredienserna är naturliga, att produkten inte innehåller “kemikalier” och så vidare. Givetvis ska vi också glatt bortse från att det kol vi består av, det syre vi andas eller den livsviktiga molekylföreningen vatten i allra högsta grad är kemikalier. Det är inte det de menar!

Nåja. Inspirerad av detta och med hjälp av min nyvunna bilexpertis (jag har faktiskt kört tre olika bilar i sommar) lanserar jag härmed mitt nya, naturliga bilmärke: Dinomo.

Dinomo står för Dinosaur Motors och finurligt hopskrivet till Dinomo får det en air av kraftfullhet och innovation, av gammalt och nytt, och blir dessutom en personlig hyllning till uppfinnaren av evighetsmaskinen; Peter Pedersen. Regeringar brukar dessutom gilla att hålla både biltillverkare och dinosaurier under armarna så vi räknar med feta subventioner.

Våra bilar är 100% naturliga. I meningen att all beståndsdelar kommer från naturen förstås. Järnet i stommen, gummit i däcken, aluminiumet i karossen, lädret på våra säten, etcetera. Fullständigt naturligt. För den som vill se själva kan man ge sig av till ett dagbrott där våra metaller utvinns eller skogarna där vi hämtar gummit och se vilka sår i naturen som uppstår. Det om något bevisar väl materialens naturlighet, att naturen själv liksom går sönder och aldrig blir sig lik igen.

För att inte tala om drivmedlen. 100% naturlig och förnybar olja. Förnyelsen tar kanske några miljarder år förvisso, men det är bara hårklyverier. Processen för att skapa olja är mer naturlig än den där mjölken Arla skryter med. Djur (dinosaurier, t ex) lever och dör, förmultnar och bildar till slut olja långt nere i marken. Där bygger de upp ett tryck över tid, eftersom deras själar strävar efter att få se solen en sista gång. Som tur är har några snälla farbröder från Texas ryckt ut för att rädda dem genom att borra i marken och släppa ut dem och allt de kräver i utbyte är oändlig rikedom, skattelättnader och politiskt inflytande. Den euforiska glädjen när dessa förvätskade själar sprutar upp ur marken går inte att ta miste på! Det är som en naturens fontänorgasm! Och all den energi som dinosaurierna byggt upp i marken använder de sedan för att driva våra bilar. Vad vi på Dinomo gör är att hjälpa dinosaurierna att än en gång vandra på jorden.

Vår vision är att om några miljarder år, då ska någon borra hål i marken och släppa ut de där farbröderna från Texas så att de också får bidra till världen en sista (eller första) gång. Allt i ett evigt och naturligt kretslopp.

Förbeställ din Dinomo nu, för kanske leverans sen nån gång! Den som designar en logo till företaget får en Dinomo till självkostnadspris.


Andra bloggar om: dinomo, naturligt, bilar, dinosaurier, peter pedersen

Photo by Texas State Archives on Foter.com / No known copyright restrictions

Josh testar bilar

Jag har ägnat delar av semestern åt att, högst ofrivilligt testköra bilar. Detta på grund av att min egen bil, en Mazda CX5 från 2018 gjorde illa foten och blev inlagd hos bildoktorn. Nedan följer en högst personlig jämförelse av de tre bilar som körts under sommaren; en Citroën C3, en Volvo V60 och så nämnda Mazda. Notera också att jag inte är någon bilkonnässör, motorfantast eller liknande. Jag kan inte skilja en rak V8 från en krokig och jag kan antagligen inte heller se skillnad på ett topplock och ett hål i marken.

Utseende:

Utvändigt vinner Mazdan en jordskredsseger. Den är helt enkelt så snygg. Volvon ser ut som en… Volvo. Med det sagt; Volvo har gjort ett riktigt bra jobb genom åren med att stöpa om sin klassiska lådbilsdesign till något visuellt tilltalande. Där andra försöker tänka utanför boxen har Volvos designers stannat kvar i boxen, och omvandlat den. Hatten av för det. Volvo V60 är en snygg bil, men den är ingen Mazda.

Men hur är det då när vi kommer in i bilen? Jämförelsen blir lite orättvis, vilket bör noteras redan från början, då min Mazda är direktörsutrustad medan Volvon på sin höjd är rustad för en mellanchef. Volvons fula tygsäten kan därför inte mäta sig med Mazdans vita läder. Men den tar ändå in lite med den stora skärmen till infotainmentsystemet, de avlånga spjällen för fläkten och snygga (men opraktiska) mittkonsolen med skjutlucka och snedskuret armstöd. Med motsvarande utrustningsnivå hade nog Volvon kunnat vinna insidan.

Citroën C3 då? Det kan sammanfattas så här:

Funktion

Bilar ska ju inte bara vara ögongodis, utan gärna kunna transportera en arsle från punkt A till B. Det kan alla tre. Men sen tillkommer det där extra. Hur smart är konstruktionen? Hur praktiska lösningar har man kommit på? Målet borde vara att man som förare snabbt och enkelt ska förstå vad alla knappar och spakar är till för, var man hittar den funktion man söker och framför allt att man ska kunna trycka, vrida och dra i saker utan att behöva ta ögonen från vägen för att leta efter dem.

Har man suttit i en japansk eller koreansk bil så känner man igen sig i en Mazda. Det är i det närmaste standardiserat var man hittar alla diverse reglage och hur de fungerar. Det är inga direkt överraskningar och det är så det ska vara. När man sätter sig bakom ratten vill man inte bli överraskad.

Volvon var lite annorlunda och vissa saker kändes ovant för mig som kommer från ett decennium av koreanskt och nu japanskt. Men det sätter sig snabbt för det är inga direkta skillnader i hur grejerna fungerar eller var de sitter, utan mest bagateller som på vilken sida av ratten man hittar farthållare och mediakontroller. Mazda och Volvo är spegelvända i det avseendet, men det ena är inte bättre än det andra, möjligen mer invant. Det enda jag tyckte kändes onödigt pillrigt på Volvon var att aktivera vindrutetorkaren för bakrutan. Detta görs med en knapp på spetsen av vindrutetorkarspaken. Denna knapp har inte bara två lägen; på och av, utan tre; på, av och intervall. Inte helt enkelt tyckte jag då, men knappast livsavgörande.

Den största skillnaden är nog infotainmentsystemet. Volvo har petat in fläktinställningar och rumpstek på den stora skärmen i mitten medan Mazda behållit de fysiska knapparna för dylikt. Därtill är Volvons skärm 100% pekskärm medan Mazda har sitt navigationshjul vid mittkonsolen. Det här är förstås också en smaksak, men jag är inte ett fan av pekskärmar och min erfarenhet sedan gammalt är att det är extra svårt att träffa rätt när man skumpar runt på vägarna. Nu ska det sägas att tack vare storleken på Volvos skärm är det inte ett stort problem, men jag föredrar fortfarande Mazdas lösning. Jag kan manövrera systemet utan att ta ögonen från vägen för att guida mitt finger till en skärm.

Och så tittar vi på Citroën då. Och jodå, de har också lösningar. Jättefiffiga lösningar. Problemet är att det är lösningar på saker som inte var ett problem till att börja med. Jag menar; hur kan man fucka upp något så basalt som en växelspak till en automatlåda? Den har fyra lägen; parkera, backa, neutral och kör. I den ordningen. Så man drar spakjäveln från parkera till backa om man vill backa, och sen vidare över neutral till kör för att köra. För att undvika att detta sker av misstag sätter man nåt slags spärr på spaken som måste hållas in så att inte tant Signe råkar byta växel när hon hänger handväskan på växelspaken. Enkelt, eller hur?

Inte enklare än att Citroën kan laga sönder det! För se, här har man hittat på nåt skit där man istället för att bara röra spaken längs en axel (framåt-bakåt) måste pilla den lite åt sidan, och sen bakåt, i nåt slags bisarrt zickzack-mönster. Liksom, varför? Hur är det bättre?

För att inte tala om farthållaren. Det är tamigfan ett under av ingenjörskonst! Okej, så reglagen i en bil består av spakar, rattar och knappar, okej? Man manövrerar alltså en funktion genom att vrida på en ratt, trycka på en knapp eller föra en spak uppåt-nedåt-framåt-bakåt. Det är alla överens om. Man har olika idéer om vilken lösning man ska ha för vilken funktion, och var den ska placeras, men alla är överens om hur de olika reglagen manövreras. Trodde jag.

Men nej då! Jag letade efter farthållaren och kunde inte hitta den på ratten, så då började jag leta bland spakarna bakom ratten, men jag kunde ju inte gärna börja knöla ner mig för att försöka se vad det står på spakarna eftersom jag körde bil. Så efter att ha stannat hittade till slut farthållaren på en spak. Ut på vägen igen, och så försökte jag trycka spaken uppåt för att aktivera farthållaren. Det gick inte, spaken var stum. Okej, neråt? Samma sak. Framåt då? Eller bakåt? Nope. Det visade sig att Citroën, i all sin visdom, bestämde sig för att det bästa och säkraste sättet att manövrera farthållaren i ett fordon i rörelse är via två knappar på en skenspak bakom ratten! Sacré bleu!

Komfort

Citroën är liksom inte kvar i tävlingen längre, men låt oss konstatera att den var ungefär lika bekväm att köra som den var snygg och intuitiv. Så.

Utöver det blir det åter orättvist att jämföra på grund av utrustningsnivåerna, men också för att det är helt olika bilar. Volvo V60 är en herrgårdsvagn medan Mazda är SUV. Således helt olika sittställning, utsikt och bekvämlighet. Det är helt enkelt inte Volvos fel att V60 inte är en SUV. Eller ja, det är det ju, men ni fattar.

V60 är en bekväm bil att köra, men för mitt tycke sitter man alldeles för lågt i den. Den låga sittställningen gör att man känner sig fetare än nödvändigt när man ska ta sig ur. Och vad är grejen med den snorhala golvmattan? Första gången jag skulle kliva i bilen höll jag på att gå ner i spagat. Det hade ju varit snyggt att ringa försäkringsbolaget och säga att “jo hej, den här bilen ni fixade åt mig bröt min höft, tar vi det på samma ärende eller öppnar ni ett nytt?”. Jag förstår inte heller varför man inte kunde få riktiga mugghållare istället för de här halvmesyrerna, och det pyttelilla facket längst fram på mittkonsolen, vad är det bra för? Det är för litet för telefonen. Ska jag lägga nyckeln där? Och sen stänga luckan kanske? Jättebra, jag är inte tillräckligt bra på att förlägga saker. Som sagt, den där mittkonsolen är snygg, men inte praktisk. Mazdas lösning är mer funktionell, utan att på något sätt vara ful. Jag trodde liksom att det var just det som var Volvos grej annars; funktion först.

Även ljudmässigt vinner Mazda. Den är tystare i kupén än Volvon. Den franska skrammelburken ska vi inte tala om.

Körning

Volvon är en trevlig bil att köra. Den svarar snabbt och exakt, den är följsam och har bra grepp. Och det finns krafter under huven som gärna sprattlar till när man trycker på gasen.

Allt det där har Mazdan också, med skillnaden att den inte bara är trevlig att köra; den är rent av kul att köra. Och för att vara en så pass hög och “klumpig” bil i jämförelse har den ändå en imponerande följsamhet och väghållning, och fan vet om inte den till och med är ett strå vassare i reaktionen när man trycker på gasen.

Däremot är Volvons 8-växlade automatlåda mjukare och smidigare än Mazdans 6-växlade. De två extra stegen gör att den känns mer steglös. Man känner inte alltid att Volvon växlar, vilket man gör med Mazdan. Inte så att Mazdas låda på något sätt är osmidig alltså, snarare ett extra plus till Volvo här. Detta gäller även start/stopp-systemet. Volvons motor stannar och startar igen nästan omärkbart.

Även det adaptiva farthållningssystemet är bättre på Volvo. Återigen; Mazda är inte dåliga på den punkten, men i jämförelse är Volvos system något mjukare och kanske lite mer förutseende. Däremot föredrar jag Mazdas filhållningssystem. Ja, det är kul att aktivera autopilot på Volvon, men bortsett från det så är Mazdas filhållningssystem mjukare och mer följsamt. När man närmar sig linjerna i vägen så känner man ett motstånd i ratten, men det är ett mjukt motstånd som mer är där för att kolla att man är vaken. I Volvon kändes det ibland som att man fick slåss om makten över bilen. Filhållningssystemet drar mer i ratten och känns också lite ryckigare.

Så mer körglädje i Mazdan även om Volvon är med beröm godkänd.

Citroën har ingen körglädje. Den har körsorg.

Och så det viktigaste

Hur är ratten att trumma på när man kör? Det är faktiskt jätteviktigt! När man blåser på längs E20, vrider upp volymen på musiken, sjunger med och trummar loss, då vill man ha en bra ratt att trumma på.

Nå, Volvos ratt har en stabilare mittklump. Den känns lite som att trumma på en kloss och det är inte optimalt, men det är bättre än Mazdas ihåliga plast. Just här, där det är som viktigast, är enda stället på hela bilen där det känns som att Mazda har kompromissat med materialet. Så poängen går till Volvo. Optimal ratt för att trumma på hade jag annars i min Kia Ce’ed.

Det franska sattyget vågade jag inte trumma på av rädsla för att den skulle gå sönder. Inte ville jag heller. Jag ville mest gråta och hålla ner huvudet så att ingen kände igen mig…

Slutsats

När jag köpte min Mazda kändes det lite som att komma hem. Allting med den här bilen känns så rätt. Och när jag fick hämta den idag efter att ha kört Volvo i två veckor så infann sig samma känsla igen. Volvon tog sig över tid. Det var en omställning att gå från en väldigt hög körställning till Volvons låga, och att lära känna bilen. Jag tyckte i början att sätena i Volvon var obekväma, som att de formgjutna efter någon annans röv. Men att sträckköra Södertälje-Borlänge duger de utmärkt till, och det säger att komforten och ergonomin är bättre än jag först trodde. Så jag bodde in mig ganska fint i Volvo också, men ändå; väl i Borlänge satte jag mig i min bil, log och kände mig lite som Ferdinand under korkeken. Inte ens bilsjukhusräkningen rådde på mig.

Så min slutsats är att om jag erbjöds byta jämnt mot den något dyrare Volvon så skulle jag tacka nej. Det betyder inte att Mazda CX5 är rätt för alla, men den är rätt för mig, och jag har full förståelse för varför folk gillar Volvo.

Varför någon frivilligt köper en Citroën har jag däremot inte en aning om.


Photo by harry_nl on Foter.com / CC BY-NC-SA

Andra bloggar om: bilar, citroën, volvo, mazda

En svensk plattnacke

Upphovsrätten har många problem, men ett som sticker ut som särskilt hjärndött är det som i amerikansk tradition kallas fair use. Fair use innebär ett slags undantag för saker som satir, undervisning och liknande. Hålet i huvudet är inte fair use i sig, utan det faktum att det inte existerar i europeisk tradition.

I Sverige aktualiserades det precis i det faktum att Region Skåne gjorde en parafras av den klassiska kampanjen från andra världskriget; en svensk tiger. I den nya tappningen gjorde man en blågul löddrig tvättbjörn istället. En liten blinkning till en klassisk kampanj men i ny tappning som en påminnelse att tvätta händerna. En kul grej, som dessutom förhoppningsvis gör nytta, kan man tycka.

Men se, det tycker inte Beredskapsmuseet som äger rättigheterna till “En svensk tiger”! No sir! “Jag har sagt åt dem att göra något eget. Det vimlar av konstnärer i Skåne som kan göra en toppenidé. Så varför sno och göra om en bild som inte alls har med det här att göra?” säger Beredskapsmuseets humorbefriade advokat Maria Andrée till Kristianstadsbladet i ett häpnadsväckande utfall av bristande fingertoppskänsla. Artikeln är förresten låst så ingen länkkärlek till Kristianstadsbladet.

Jag är förvisso ingen expert på området, men jag är inte så säker på att fallet är så solklart som Andrée antyder, även om Region Skåne snabbt tog ner bilden. Advokater kan nämligen användas som ett slags kostymgorillor som man bussar på den som inte sköter sig, och med hjälp av brösttoner och hänvisande till paragrafer kan man därmed få sin vilja igenom utan att saken någonsin prövas. I det här fallet är bilden helt klart en ny originalteckning, inte en förvanskning av originalet. Jag har svårt att se att “blågulrandigt djur” och/eller frasen “en svensk [djursort]” kan omfattas av upphovsrätten.

Så hur var det då med den amerikanska varianten av upphovsrätt där fair use faktiskt existerar? Nåja. Den visar sig fungera dåligt som skydd mot kostymgorillorna där också. Adam Neely berättar mer om det i ett klipp som jag råder alla intresserade att ta en titt på. Men en kortfattad resumé kan vara på sin plats.

2019 dömde en federal jury till fördel för rapparen Flame i en stämning mot Katy Perry. Flame hävdade att Katy Perrys låt dark horse gjorde intrång på hans joyful noise, och vann. Adam Neely gjorde en video om detta där han förklarade varför stämningen är bullshit och domen ett skämt, och han gjorde det genom att spela upp den strof som påstods utgöra intrånget och jämföra det med diverse andra musikstycken. Hans poäng, kortfattat, är att om en så simpel slinga, ett ostinato, kan utgöra ett intrång, då har vi problem. Då kan vi i praktiken sluta göra musik. Det, och att Todd Dekker är rövhatt. (Okej, det sista är min slutsats.)

Ett halvår senare publicerade Neely en ny video där han berättar om hur Warner har krävt att få lägga beslag på eventuella reklamintäkter från det tidigare inlägget. Med hänvisning till upphovsrättsintrång såklart. Warner hävdar att Neely använder deras musik i videon. Vilket han förvisso gör. Han spelar upp detta omstridda ostinato och jämför det med andra liknande fraser.

Men här är det ironiska: Warner representerar Katy Perry, inte Flame. En jury har alltså funnit att Warner inte äger rättigheterna till detta så fullkomligt unika ostinato. Ändå använder Warner upphovsrätten som verktyg för att försöka bända reklamintäkterna ur händerna på en youtuber som, dramatisk paus, försvarade dem! Det är som att de vill att man ska hata dem. Som att de får någon sorts pervers njutning av badwill. Och det här är inte något slags automatisk claim. När Neely tittar närmare på kravet framgår det att det är gjort manuellt och dessutom på en tidpunkt i videon då han inte alls spelade ostinatot från dark horse utan från joyful noise. Det har alltså suttit en person som jobbar för Warner och tittat på en video där Adam Neely försvarar Warner i ett fall där Warner har förlorat som ändå tyckte att det var lämpligt att försöka sno hans reklamintäkter med hänvisning till en upphovsrätt som en federal dom just beslutat att de inte äger för att han spelar ett ostinato från låten de påstås ha gjort intrång på. Kan det bli mycket mer hål i huvudet än så?

Så om ni undrar varför jag illustrerar inlägget med en nordamerikansk tvättbjörn så tror jag svaret framgår av texten. Om Region Skåne backade, vad har jag att sätta emot? Om Warner kan förlora ett så dåligt underbyggt fall som de faktiskt torskade, hur ska jag kunna tro att jag kan vinna? Om kostymgorillorna ger sig efter mig, hur kan jag försvara mig?

Det jag kan göra är att med egna ord förklara hur dumt allt det här är och hjälpa till att rikta era blickar mot det. För enskilda ord eller viss meningsbyggnad är åtminstone inte skyddat av upphovsrätten. Än.


Photo by ~ Bob ~ on Foter.com / CC BY-NC-SA

Andra bloggar om: Upphovsrätt

Delad musik är dubbel musik

Jag har tidigare försökt förklara hur känslan jag får av musik förstärks av att upplevelsen delas med någon. När man vet att vi hör, känner och upplever samma sak och varför det i sig är en så stark drivkraft. Men det är väldigt svårt att förklara, så låt mig då istället dela en video.

Beth Roars är en röstcoach som håller sig med en Youtube-kanal där hon bland annat ägnar sig åt reaction videos. Det är en grej som jag aldrig riktigt har förstått och därför inte brytt mig om att titta närmare på, tills jag fick upp ett förslag där Beth reagerar på ett live-uppträdande med Shaman och dess sångare André Matos. Detta var strax efter Matos alldeles för tidigt lämnat jordelivet.

Så jag tittade på videon och blev golvad. Låten som framförs heter Fairy Tale och är ett fantastiskt stycke som jag har älskat sedan jag hörde det första gången. Men att se det framföras live, och dessutom se en annan människa reagera på det… Hon har ett uttrycksfullt ansikte så på något sätt kan jag se mina egna känslor reflekteras i hennes ansikte, vilket förstärker upplevelsen. I det ögonblicket är vi sammanlänkade genom tid och rum i vår känsla inför det vi hör, ser, upplever. Beth Roars ögon är min själs spegel.

Man behöver inte grotta ner sig i hennes analys av sången, om man inte vill. Det är mer de spontana, oförfalskade reaktionerna på musiken i stort jag vill att ni ser. Sedan säger hon en sak mot slutet där hon kommenterar hur Matos går ner på knä och spelar luftfiol med violinisten på ett sätt som man annars kan se sångare göra under ett gitarrsolo i videor från 80-talet. Hur violinen liksom är en självklar del av kompositionen på ett sätt som är högst ovanligt. Även om symfonisk metal är en grej så brukar ändå det där “symfoniska” vara ett “tillägg”. En krydda mer än en basingrediens. Så är det inte här. Det är ingen tillfällighet. André Matos var klassiskt skolad. Han visste vad han höll på med.

Fairy Tale är ett litet mästerverk. Jag vill påstå att det är själva sinnebilden av “hauntingly beautiful”; ett uttryck som jag inte vet hur det ska översättas till svenska utan att förlora sin mening. “Spöklikt vackert” förmedlar liksom inte samma känsla. Ni behöver förstås inte hålla med, man får tycka fel, men se klippet ändå så kan ni se exakt vad jag känner för den här musiken. Vill man höra låten utan avbrott av en analyserande röstcoach så bifogas ett sådant klipp också.

Enjoy!


Andra bloggar om: andre matos, shaman, musik, passion, känslor

Photo on Foter.com http://creativecommons.org/publicdomain/zero/1.0/

Föräldraskryt

Alla föräldrar tror nog på något plan att just deras barn är lite särdeles begåvat på något område. Det ligger lite i sakens natur; vi är stolta över våra barns utveckling och eftersom vi ser den på så nära håll finns det givetvis tillfällen då de slår oss med häpnad. Alla föräldrar upplever nog å andra sidan också att deras barn inte lyssnar på dem, tills det där ögonblicket då det visar sig att det gjorde de visst.

Jag lyssnar alltid på musik i bilen. Ofta nöter jag ett album jag har upptäckt om och om igen tills jag kan det utantill eller rent av tröttnar på det. Ibland letar jag fram något från nostalgihyllan. Och ibland, när andan faller på, utsätter jag mina barn för något kulturuttryck som måste te sig hopplöst utdaterat för dem. Lilla är mer mottaglig för det och ibland hör jag hur han sätter sig på sitt rum och nöter låtar som jag har lyssnat på nyligen. Han är sju. Stora är mer trotsig och har börjat utveckla sin egen musiksmak som ter sig ungefär lika obegriplig för en stofil som mig. Han är tio nu, men när han var mindre botaniserade han också bland mina skivor. Nu är det mest något som jag annars skulle avfärda som elektroniskt blippande, om det inte var för att jag upptäcker vissa intressanta kvaliteter när jag utsätts för det upprepade gånger.

Så en dag när vi åkte till skolan och Stora fick välja musik valde han en låt som heter Monkeys Spinning Monkeys av Kevin MacLeod. Så vi lyssnade på den och jag kommenterade att jag tyckte att den var lite rolig. Nästan komisk sådär. Och Stora svarade, utan att blinka; “Ja, lite som The Entertainer“. Det var nog tur att jag hade hunnit in på parkeringen vid det laget. Jag vet nämligen att jag har spelat Scott Joplins klassiker för honom exakt en gång, i bilen, och det var rätt länge sedan. Men han kom ihåg. Inte bara kom ihåg, han kom också ihåg titeln och namnet på pianisten ifråga, även om han inte fick till efternamnet. Men framför allt visade det sig att han reflekterar såpass mycket över det han lyssnar på att han gör den sortens paralleller. För likheterna finns mellan de båda låtarna; det lättsamma rent av komiska i musiken som kommer fram utan ord. Det gör mig stolt.

Ännu mer imponerad har jag dock blivit av Lillas musikintresse. Det yttrar sig just nu i att han lyssnar ihärdigt på Seventh Wonders album Tiara, vilket i sin tur säkert beror på att jag också gör det. Han går runt och nynnar lite ibland, han sjunger med i bilen och önskar vissa låtar. Men det imponerande ligger i följande; pojkvaskern sitter och analyserar texterna. Han ställer frågor om både det ena och det andra som det sjungs om i låtarna på ett sätt som ställer det utom tvivel att han lyssnar på orden, förstår dem och funderar över innebörden. “Varför firade de att Tiara ska åka om de blev ledsna också?” “Vart ska Tiara åka? Det måste vara någonstans i rymden för de sjunger ju ‘be the bravest astronaut‘ och astronauter reser ju i rymden”. “Man kan väl inte lära sig flyga för att man blundar?” (Textraden lyder close your eyes and learn to fly) “Vad betyder victorious?” Och så vidare.

Som bonus till allt detta har jag blivit tvungen att läsa igenom alla texter till Tiara och försöka förstå historien de berättar (jag kan inte påstå att jag har den helt klar för mig än) så att jag kan svara på frågorna som kommer så gott det går. Och så har jag lärt mig vem Kevin MacLeod är, och det vid en första anblick en kompositör jag kan sympatisera med då han publicerar sina alster under Creative Commons-licenser eftersom han anser att det rådande copyrightsystemet är trasigt. Och så har han gjort en “cover” på Griegs I bergakungens sal. Något jag upplyste Stora om när MacLeod-versionen dök upp och sedan lyssnade vi på en tappning som antagligen var mer i stil med hur Grieg hade tänkt sig.

Så vi lär oss av varandra. Och nej, jag gör mig inga egentliga illusioner om att mina barn skulle vara exceptionellt begåvade, även om de slår mig med häpnad ibland. Förklaringen är nog helt enkelt sån att både arv och miljö har skapat vissa förutsättningar för bland annat musikintresse, och eftersom det alltjämt är min stora passion så är jag sannolikt både mer benägen att påverka och uppmärksamma musikalitet. Det blir lite av en självförstärkande mekanism.

Men icke desto mindre; mina barn känner till Edvard Grieg och Scott Joplin och analyserar sångtexter i progmetalsagor. Vad har era skitbarn för sig?


Bild: Jag och sönerna gör vår bästa “cool guys don’t look at explosions”-imitation.
Fotograf: Carina Wedegren.

Nätkärlek

Som ni vet är jag en vän av internet och blir emellanåt frustrerad över hur diverse debattörer gärna vill svartmåla det med ständigt tjat om näthat och mobbning. Vilket förstås förekommer och inte på något sätt ska förringas, men bilden blir ständigt skev eftersom man glömmer att rapportera om allt fantastiskt som också förekommer. Väldigt enkelt kan det sammanfattas så här: De teknologiska framstegen har medfört att kommunikationen förenklats genom att överbrygga avstånden. Detta medför givetvis att det är lättare att meddela sitt hat till någon. Förr var man tvungen att ta sin gåspenna, formulera sin ilska på ett papper, stoppa i ett kuvert, köpa frimärke, slicka ihop allting och ta en promenad till brevlådan. Chansen finns att man hinner kyla av sig under något av dessa steg. Nu kan man avreagera sig pronto. Detta resulterar i rena skitstormar emellanåt, och det är åt helvete. Men samma teknologiska framsteg gör också att människor en masse kan sluta upp och stötta en sak. Eller en person. Någon de aldrig har träffat eller har en relation till. Som Kade i Newfoundland and Labrador.

Kade fyllde 11 den andra november. Han hade bjudit in folk till en födelsedagsfest men ingen av hans inbjudna vänner kom. Så dagen efter skrev hans pappa Jason en tweet om detta för att ventilera. Bifogat i tweeten är en bild på Kade i en Toronto Maple Leafs-tröja och poserande framför en tårta som är dekorerad med spelarna John Tavares och Mitch Marner. Vi får väl anta att dessa två är Kades idoler. Pappa Jason pingar nämnda Marner och Tavares samt Maple Leafs twitterkonto och ber dem att, om de har en minut över, skicka en födelsedagshälsning till Kade som plåster på såren. Det som hände sedan är internet när det är som bäst.

Tweeten har i skrivande stund nästan 51 000 svar. Den har retweetats närmare 25 000 gånger och har 172 000 likes. Till en början är det en del hockeysupportrar (mestadels Leafs-fan kan man anta) och andra som svarar, men snabbt sprider sig tweeten. Först genom NHL:s nervsystem och gratulationerna strömmar in från fans till alla möjliga lag i alla möjliga städer; Chicago, Montreal, Detroit. Buffalo Beauts, som representerar Buffalo i National Women’s Hockey League, lovar att bjuda Kade på hockey om familjen kommer på besök. NHL:s All Star MVP 2016 John Scott förlåter ödmjukt Kade för att han själv inte är med på tårtan.

Till slut räcker inte hockeynätverket till så tweeten exploderar det ut till resten av världen. Bland kommentarerna hittar vi Mark Hamill, Ben Stiller och Justin Trudeau. Gratulationerna kommer från Sydafrika, från Mexiko och från Sverige. Det viktiga är inte namnen på alla som kommenterar, även om det är lite extra coolt när diverse kändisar droppar in. Det som spelar roll här är själva volymen och spridningen. Alla tusentals människor som tar sig tid att skicka en hälsning till en kille i Newfoundland and Labrador som blev ensam med sin tårta. Själva viljan att göra något. Alla som berättar om hur de själva varit med om liknande och vill berätta att det blir bättre.

51 000 människor bestämde sig, utan samordning och utan någon som helst plan, att göra någonting. Detta, mina vänner, är internet. Det är mänskligt, det är kaotiskt och det är fantastiskt.


Photo on Foter.com

Framsteg

Det dök upp en bild i mitt flöde som vill skoja till det om dagens politiska läge. För syntolkning: Bildens övre halva föreställer Josef Stalin, Franklin D. Roosevelt och Winston Churchill från ett gemensamt möte, kanske från Jaltakonferensen 1945. Bildens nedre halva är i sin tur tre olika bilder; Vladimir Putin i bar överkropp på en häst, Donald Trump när han hånar en journalist och slutligen drängen Alfred från Emil i Lönneberga som ser ut att vara lite extra glad i hatten. Det kan eventuellt också vara Boris Johnson. Texten i bildkompositionen lyder “How did the world go from this… to this???”

Det korta svaret på det är: Framsteg.

Det lite längre svaret är att jag menar allvar och att man inte ska döma hunden efter håren. Låt oss ta en närmare titt på herrarna i den översta delen av bilden.

Josef Stalin, mannen med tidernas präktigaste mustasch, är också en av tidernas vidrigaste massmördare och tyrann. Det finns liksom inget sätt att försköna det. Under Stalins tid som diktator i Sovjetunionen var han ytterst ansvarig för att miljoner Sovjetmedborgare mördades. Hans utrensningar av kulaker, i den ursprungliga betydelsen “storbönder” men i praktiken varenda politisk motståndare eller stackare som råkade komma i vägen för Stalins paranoida nycker, skickades till Gulag för att arbeta sig till döds, svälta eller frysa ihjäl eller, om man hade tur, rakt av avrättas. Därtill kommer de ytterligare miljoner människor som svalt ihjäl i kommunisternas kollektivisering av jordbruket, som i praktiken innebar att omvandla jordbruket till ett enormt försörjningssystem för det staten ansåg skulle prioriteras (industrialisering, militären och att resa statyer över Stalin själv) medan jordbrukarna själva svalt ihjäl. Allra hårdast drabbades Ukraina i en utsvältning som sannolikt inte ens kan ursäktas som “collateral damage” utan tycks djävulskt metodisk. Det råder förvisso delade meningar om det då svälten även drabbade andra delar av Sovjetunionen, men det går inte att blunda för att Ukraina drabbades enormt hårt i vad som kommit att kallas Holodomor.

Men Stalins Sovjet bidrog kraftigt till att besegra Nazityskland. Absolut. Men detta först efter att Stalin och Hitler enats om en icke-angreppspakt där de bland annat delade upp stackars Polen mellan sig. Det var först efter att Hitler huggit Stalin i ryggen genom att sparka igång Operation Barbarossa 1941 som Sovjet drogs in i kriget, och Nazityskland var obehagligt nära att lyckas. Det var mycket tack vare att Hitler var lika maktfullkomlig och dum i huvudet som Stalin som den tyska krigsmaskinen körde fast och drabbades av den ryska vintern. Jag är förvisso ingen historiker, men från vad jag har läst finns det belägg för att påstå att Operation Barbarossa aldrig hade kommit så långt som det gjorde om inte Stalin ägnat åren före andra världskriget åt omfattande utrensningar i såväl den militära ledningen som den politiska. Kort sagt; de flesta som kunde någonting om någonting var redan ute ur bilden. För Nazityskland var det lite som att gå in i boxningsringen mot en bjässe i 150-kilosklassen som just hade blivit skjuten i båda knäskålarna av sin egen sekond.

Men hey, han var ju snygg och så. Jag menar, titta på honom. Den här bilden är tagen 1902. Jag skulle!800px Stalin 1902
via Wikimedia Commons

Näste man till rakning då; Franklin D. Roosevelt. Roosevelt valdes till USA:s president fyra gånger, vilket han är ensam om i historien (ingen annan har suttit mer än två mandatperioder), och rankas som en av de tre bästa presidenterna genom USA:s historia. Och även om Roosevelts arv mestadels är positivt (han lotsade USA genom en global depression och andra världskriget) så är det inte fläckfritt. Ingen politisk ledare är fläckfri eftersom politikens natur ibland innebär att man måste välja mellan pest och kolera.

Det mörkaste kapitlet i Roosevelts tid som president är just andra världskriget, där Roosevelt-administrationen gjorde vad de ansåg var bäst. För USA. Pest eller kolera. USA höll sig i det längsta utanför kriget, och det är lätt att förstå varför. Krig är skit. Man valde att inte skicka soldater över havet för att dö i Europa och i likhet med Sovjet var det inte förrän man själva blev angripna (Pearl Harbor, 1941) som man osäkrade bössan och sköt tillbaka.

Just hotet från Japan är orsaken till den största fläcken på Roosevelt ämbetstid. Efter attacken mot Pearl Harbor tvångsförflyttade amerikanska staten egna medborgare av japansk härkomst till så kallade “war relocation camps”. De tvingades sälja av sina tillgångar på kort tid och ofta till underpris och flyttades från västkusten till områden inåt landet, i hastig upprättade läger med en undermålig standard. Detta kan inte jämställas med Gulag eller nazisternas utrotningsläger, men icke desto mindre; USA tvångsförflyttade en del av sina egna medborgare till läger omgärdade av stängsel och beväpnade vakter enbart på deras etniska ursprung. Samtidigt som amerikaner av japansk börd stred i den amerikanska armén.

Dessa människor tilläts börja återvända 1944 men kunde i del flesta fall inte återfå sin förlorade egendom. 1948 betalade amerikanska staten ut ersättning, dock fortfarande inte i nivå med vad dessa människor förlorat. Här finns dock den viktiga skillnaden mellan demokratiska stater och diktaturer; den amerikanska staten betalade ut ersättning, även om det inte går att sätta en summa på att förlora just det hus man växt upp i eller den kränkning förfarandet inneburit. 1988 undertecknade Ronald Reagan en lag där den amerikanska staten officiellt bad om ursäkt för behandlingen av sina medborgare i detta ärende som bland annat förkunnar att statens handlingar grundades på “rasfördomar, krigshysteri och misslyckat politiskt ledarskap” och 1990 började staten betala ut ytterligare ersättningar till efterlevande. Det bästa sovjetiska medborgare kunde hoppas på, om de överlevde, var ett “oopski”.

Sist men inte minst då: Winston Churchill. Mannen som hyllats för att med tjurskallighet och enormt mod nästan ensamt stått emot Hitler tills krigslyckan började vända. Och det kan inte nog understrykas; Storbritannien stod praktiskt taget ensamma när de europeiska nationerna föll en efter en. När Hitler väl gick till attack på västfronten den 10:e maj 1940 kapitulerade Belgien efter en dag och Nederländerna efter fyra. Frankrike kapitulerade förvisso inte formellt förrän den 25:e juni, men redan den 16:e maj ringde den franske premiärministern Paul Reynaud till Winston Churchill och sa “vi har blivit besegrade, vi är slagna, slaget är förlorat”. Så ja, Storbritannien var rätt ensamma ett tag, och Churchills envisa och rakryggade motstånd ska inte förringas. Det gör honom emellertid inte till något fläckfritt helgon.

1943 utbröt en svältkatastrof i Bengalen i dåvarande brittiska Indien. Bengalen var en fattig provins och svält var ett, för att uttrycka det cyniskt, återkommande tema. Icke desto mindre berodde det den här gången till stor del på brittisk politik. Bengalen drabbades av en missväxt och den viktigaste risexportören Burma hade ockuperats av Japan. Detta till trots utförde det brittiska styret rekvisitioner av ris för att försörja krigsmakten i området vilket således ledde till att befolkningen berövades den sista livlinan. Myndigheterna underlät att utropa området till en svältzon för att inte störa krigsinsatserna, vilket var det brittiska imperiets första prioritet. Den brittiska hållningen till Indien skiljer sig i det avseendet inte avsevärt från Sovjets förhållande till Ukraina, och överdödligheten på grund av undernäring i Bengalen beräknas under perioden till ca två miljoner människor. Ansvaret för detta faller ytterst på den brittiska premiärministern Winston Churchill.

Churchill var dessutom, som dåvarande marinminister, en av arkitekterna bakom den totalt misslyckade och utsiktslösa landstigningen vid Gallipoli under första världskriget, en kampanj som kostade en kvarts miljon förluster för de allierade, varav 53 000 döda, innan man till slut evakuerade i januari 1916.

Som jämförelse: Putins Ryssland är knappast en utopisk dröm. Det är, minst sagt, illa ställt med mänskliga rättigheter. Homosexuella förföljs, polisen slår ner hårt på demonstrationer, krig i Ukraina och annektering av Krimhalvön och ockupation av delar av Georgien. Lägg därtill ryska påverkanskampanjer i syfte att destabilisera omvärlden och det råder föga tvivel om att problemet inte är att Putin sitter barbröstad på en häst. Icke desto mindre; mig veterligen har inte Putin ägnat sig åt utrensningar och skenrättegångar för att bli av med sina fiender, verkliga eller inbillade. Åtminstone inte på Stalins skala. Han har, mig veterligen, inte upprättat arbetsläger där han låter miljoner människor arbeta ihjäl sig, och icke hellre har han, vare sig medvetet eller omedvetet, skapat svältkatastrofer i några delar av de områden han styr över. Så om jag måste välja vet jag vem jag föredrar.

Trump må vara en hjärnskadad buffel, men han har inte internerat sina egna medborgare. De rapporterade interneringarna av flyktingar som försöker korsa gränsen söderifrån är i sig vedervärdiga, inte minst hur man separerar barn från sina föräldrar, och det faktum att Trumpadministrationen inte har satt stopp för det är illa. Men vi ska inte glömma att det inte är ett nytt påfund. Det förekom innan Trump kom till makten. Trump har inte heller startat några krig. Än.

Vad gäller Alfred Boris Johnson så sammanträder juryn fortfarande. Det är helt enkelt för tidigt att bedöma. Storbritannien har uppenbara problem och tycks göra sitt yttersta för att skjuta sig själv i foten, men det började långt innan Johnson kom till makten. Vi vet ännu inte vad hans eftermäle blir. Hur som helst har inte heller han satt igång några svältkatastrofer eller landsatt några styrkor att dö av dysenteri och krypskyttar på en karg halvö i Dardanellerna.

Nu kan man givetvis helt eller delvis ursäkta herrarna på den första bilden mot bakgrund av andra världskrigets fasor och att de mer eller mindre tvingades fatta fasansfulla beslut. Pest eller kolera. Men då ska man också komma ihåg att det samma herrar helt eller delvis också var ansvariga för andra världskriget. Stalin blev Sovjetunionens förste generalsekreterare för det kommunistiska partiet 1922 och från Vladimir Lenins död 1924 fram till sin död 1953 var Stalin en av världens mäktigaste män. Roosevelt å sin sida var amerikansk president från 1933 till 1945. Winston Churchill blev förvisso inte Storbritanniens premiärminister förrän 1940, alltså efter krigsutbrottet, men han var en del av det politiska etablissemanget i Storbritannien under en lång tid dessförinnan och innehade en rad ministerposter under sin karriär, däribland marinminister 1911-1915 och igen 1939-1940 då han alltså blev premiärminister. Männen på den översta bilden hade alltså allt från stort till oinskränkt inflytande i tre av världens mäktigaste nationer när Hitler tog makten i Tyskland och, i strid med Versaillefreden, började rusta upp. Och de gjorde ingenting åt det.

Däremot kunde de posera snyggt framför kameran! Det är ju det som räknas. Åtminstone två av dem. Churchill ser mest ut som en säck potatis ärligt talat. Utöver det kan det faktiskt vara så att herrarna på den övre bilden framstår som önskvärda i jämförelse med de nedre av två orsaker:

  1. De var samtida med Hitler (som både såg ut som en clown och var ett ärkekräk) vilket automatiskt får dem att se bättre ut genom kontrastverkan.
  2.  
  3. Alla hade inte en kamera, vilket gjorde det mycket mindre troligt att man skulle råka fastna på bild i ett sammanhang som man inte själv kunde kontrollera. Tänk er om alla hade haft en kamera på 1940-talet. Då hade vi haft smygtagna bilder på Roosevelt i bassängen där han rehabiliterade sig och sina förtvinade ben, Stalin i pågående raseriutbrott och en drängfull Churchill sovandes vid skrivbordet. Och då hade jag inte behövt skriva den här drapan.

Det finns så mycket mer att säga om detta och i grund och botten ska man komma ihåg att en demokratiskt vald ledare inte är ensamt ansvarig. Jag har inte tillräckligt på fötterna för att påstå att Roosevelt eller Churchill skulle vara dåliga människor och ledare, bara att väldigt dåliga saker hände när de satt vid makten. Stalin däremot var ett ondskefullt as. Vad jag däremot vill säga, med väldigt många ord, är att jag gladeligen väljer att leva i dagens värld med Putin, Trump och Johnson framför 1940-talet med Stalin, Roosevelt och Churchill.

Men visst, kul bild och så.

Den toxiska ekokammaren

En av alla populära termer från amerikanska universitet som har letat sig in i den svenska vokabulären är “toxisk maskulinitet”. I sin ursprungliga mening inom psykologin anspelar begreppet på en manlighetsnorm, en machokultur, som har en negativ påverkan på samhället och därtill rent skadlig för män själva. Därifrån har det emellertid i vissa sammanhang kommit att anspela på en manlighetskultur präglad av misogyni och homofobi som förgiftar sig själv med dylika idéer och som i sin mer extrema form yttrar sig som så kallade incels.

I dagens Expressen kan man till exempel läsa (om man hittar in bakom betalväggen, så ingen länkkärlek) om ett par svenska incels som gnölar om att de inte får komma till samtidigt som de vädrar sin unkna kvinnosyn. En bryr sig inte om att kvinnor våldtas eftersom han själv inte får något. Jag tänker att nu när han har gått ut med namn och bild till sina åsikter lär kvinnor bokstavligen kasta fittan efter honom. Själv bryr jag mig inte om att folk blir överkörda eftersom jag inte har en Tesla.

Det är såklart både lätt och tacksamt att göra sig lustig över dylikt, men det kan ändå vara värt att stanna upp och fundera över hur man hamnar där, i den djupaste av bitterhet. Så djup att mord faktiskt har begåtts. I maj 2014 gick Elliot Rodgers på en rampage i Isla Vista, Kalifornien, vilket resulterade i sex döda och fjorton skadade, innan han tog sitt eget liv. Elliot efterlämnade ett slags manifest som förklarade hans motiv. Han ville straffa kvinnor för att de inte ville ha honom, och män för att de fick det han inte fick. Flera incidenter har inträffat senare där gärningsmannen har hyllat Elliot Rodgers.

Vi kan kalla det toxisk maskulinitet om vi vill, och visst finns det en osund manlighetsnorm, men jag tror inte att det är den främsta orsaken. Jag tror att vi istället behöver prata om den toxiska ekokammaren. För gemensamt för alla extrema rörelser, oavsett riktning, är att de stänger in sig och förstärker varandras uppfattning. Överallt där det finns en övertygelse eller ideologi, vare sig det är incels, nationalister, radikala feminister, revolutionära kommunister, militanta islamister eller polischefer i Storgöteborg, finns det också en klick som hamnar i en ekokammare där de gradvis förgiftar sig själva med sina egna idéer så till den milda grad att det till slut överskuggar allt annat. Och idéerna som slipper ut ur en sådan ekokammare är inte sunda. I fallet incels tycks det dock lite speciellt eftersom deras problembeskrivning i allra högsta grad är personlig och förankrad i den egna sexualiteten. Vilket är nog så frustrerande, och inte blir det mindre frustrerande när man sedan träffar andra i samma position och enas om att det är någon annans fel, att det är något slags konspiration.

Jag ska inte påstå att jag har någon insyn i den frustration och de förgiftade forum de här människorna rör sig på, men jag har en liten aning om hur det börjar, och en insikt om att jag kunde ha hamnat där om saker hade varit annorlunda.

Under en period i tjugoårsåldern umgicks jag i en liten krets av killar. Bra folk, för övrigt. Men vi umgicks ganska tight och åtminstone ett par av oss var emellanåt rätt bittra över hur somliga tycktes kunna gå ut på krogen och bara ta det de ville ha medan vi gick hem själva. Så här i efterhand inser jag att det var en slags tröst att skylla på att “kvinnor väljer svin” och att det finns ett hyckleri i att å ena sidan påstå att män är svin och å andra sidan välja just dem. Vi använde aldrig termer som “friend zoned” men känslan fanns där, liksom “inte alla män!” och så vidare. Naturligtvis var allt det bekvämare förklaringar än att inse att det kanske var vi själva som gjorde något fel. Kanske är osäkerhet inte den mest attraktiva av egenskaper. Kanske var det vi som sökte oss till kvinnor som sökte sig till kräk. Precis som vi ibland tyckte att vi satt osynliga bredvid någon som blev uppraggad, kanske det satt någon osynlig bredvid hon som raggade upp han som satt bredvid oss.

Poängen är att jag har smakat lite på den bitterheten och frustrationen. Jag har hört och själv använt en del av argumenten. Det är inget jag är stolt över. Men jag har också kommit till insikt om både hur man hamnar där, och hur man undviker det. Givetvis med högst subjektiv och anekdotisk bevisföring, men ändå. Det är tämligen enkelt; den period av mitt liv som jag refererar till hade jag inga nära kvinnliga vänner. Både före och efter har jag haft det. Allt från barndom och tidiga tonår till idag har jag alltid haft kvinnliga vänner, men inte under just den perioden.

Jag tror att det är så enkelt att det fungerar som ett “vaccin”. Att ha vänner av motsatt kön, som verkligen bara är vänner och där det inte finns några sexuella övertoner eller baktankar, är ett verkligt starkt vaccin mot objektifiering och fiendeskap. Man kan tycka att det inte borde behövas, och det borde det inte heller, men icke desto mindre; utan vänner av motsatt kön är det betydligt lättare att objektifiera, att gradvis förlora empati, att tappa förmågan att se individer och bara se gruppen. Detta gäller för övrigt åt andra hållet också, åt alla håll faktiskt, enligt listan på extremism ovan.

Men utöver det, man mår bra av att umgås med olika människor. När jag ser tillbaka inser jag att nästan alla mina närmaste vänner är, och har varit, kvinnor. Dessutom tror jag att det är nyttigt att ha såna vänner i olika kretsar. Under den angivna perioden saknades alla dessa parametrar; vi kom från liknande bakgrunder, vi var alla män, vi var i ungefär samma ålder, och vi utgjorde vår egen krets. Det är verkligen en bra grogrund för en toxisk ekokammare. Återigen; jag vill understryka att det här är bra folk. Tänk om det inte hade varit det? Tänk om våra ursprungliga värderingar varit lite svagare, vår genomsnittliga IQ lite lägre, vår bitterhet lite starkare? Det är inte en helt bekväm tanke att tänka.


Photo by magro_kr on Foter.com / CC BY-NC-ND