Hoppa till innehåll

Författare: Joshua_Tree

Josh testar bilar

Jag har ägnat delar av semestern åt att, högst ofrivilligt testköra bilar. Detta på grund av att min egen bil, en Mazda CX5 från 2018 gjorde illa foten och blev inlagd hos bildoktorn. Nedan följer en högst personlig jämförelse av de tre bilar som körts under sommaren; en Citroën C3, en Volvo V60 och så nämnda Mazda. Notera också att jag inte är någon bilkonnässör, motorfantast eller liknande. Jag kan inte skilja en rak V8 från en krokig och jag kan antagligen inte heller se skillnad på ett topplock och ett hål i marken.

Utseende:

Utvändigt vinner Mazdan en jordskredsseger. Den är helt enkelt så snygg. Volvon ser ut som en… Volvo. Med det sagt; Volvo har gjort ett riktigt bra jobb genom åren med att stöpa om sin klassiska lådbilsdesign till något visuellt tilltalande. Där andra försöker tänka utanför boxen har Volvos designers stannat kvar i boxen, och omvandlat den. Hatten av för det. Volvo V60 är en snygg bil, men den är ingen Mazda.

Men hur är det då när vi kommer in i bilen? Jämförelsen blir lite orättvis, vilket bör noteras redan från början, då min Mazda är direktörsutrustad medan Volvon på sin höjd är rustad för en mellanchef. Volvons fula tygsäten kan därför inte mäta sig med Mazdans vita läder. Men den tar ändå in lite med den stora skärmen till infotainmentsystemet, de avlånga spjällen för fläkten och snygga (men opraktiska) mittkonsolen med skjutlucka och snedskuret armstöd. Med motsvarande utrustningsnivå hade nog Volvon kunnat vinna insidan.

Citroën C3 då? Det kan sammanfattas så här:

Funktion

Bilar ska ju inte bara vara ögongodis, utan gärna kunna transportera en arsle från punkt A till B. Det kan alla tre. Men sen tillkommer det där extra. Hur smart är konstruktionen? Hur praktiska lösningar har man kommit på? Målet borde vara att man som förare snabbt och enkelt ska förstå vad alla knappar och spakar är till för, var man hittar den funktion man söker och framför allt att man ska kunna trycka, vrida och dra i saker utan att behöva ta ögonen från vägen för att leta efter dem.

Har man suttit i en japansk eller koreansk bil så känner man igen sig i en Mazda. Det är i det närmaste standardiserat var man hittar alla diverse reglage och hur de fungerar. Det är inga direkt överraskningar och det är så det ska vara. När man sätter sig bakom ratten vill man inte bli överraskad.

Volvon var lite annorlunda och vissa saker kändes ovant för mig som kommer från ett decennium av koreanskt och nu japanskt. Men det sätter sig snabbt för det är inga direkta skillnader i hur grejerna fungerar eller var de sitter, utan mest bagateller som på vilken sida av ratten man hittar farthållare och mediakontroller. Mazda och Volvo är spegelvända i det avseendet, men det ena är inte bättre än det andra, möjligen mer invant. Det enda jag tyckte kändes onödigt pillrigt på Volvon var att aktivera vindrutetorkaren för bakrutan. Detta görs med en knapp på spetsen av vindrutetorkarspaken. Denna knapp har inte bara två lägen; på och av, utan tre; på, av och intervall. Inte helt enkelt tyckte jag då, men knappast livsavgörande.

Den största skillnaden är nog infotainmentsystemet. Volvo har petat in fläktinställningar och rumpstek på den stora skärmen i mitten medan Mazda behållit de fysiska knapparna för dylikt. Därtill är Volvons skärm 100% pekskärm medan Mazda har sitt navigationshjul vid mittkonsolen. Det här är förstås också en smaksak, men jag är inte ett fan av pekskärmar och min erfarenhet sedan gammalt är att det är extra svårt att träffa rätt när man skumpar runt på vägarna. Nu ska det sägas att tack vare storleken på Volvos skärm är det inte ett stort problem, men jag föredrar fortfarande Mazdas lösning. Jag kan manövrera systemet utan att ta ögonen från vägen för att guida mitt finger till en skärm.

Och så tittar vi på Citroën då. Och jodå, de har också lösningar. Jättefiffiga lösningar. Problemet är att det är lösningar på saker som inte var ett problem till att börja med. Jag menar; hur kan man fucka upp något så basalt som en växelspak till en automatlåda? Den har fyra lägen; parkera, backa, neutral och kör. I den ordningen. Så man drar spakjäveln från parkera till backa om man vill backa, och sen vidare över neutral till kör för att köra. För att undvika att detta sker av misstag sätter man nåt slags spärr på spaken som måste hållas in så att inte tant Signe råkar byta växel när hon hänger handväskan på växelspaken. Enkelt, eller hur?

Inte enklare än att Citroën kan laga sönder det! För se, här har man hittat på nåt skit där man istället för att bara röra spaken längs en axel (framåt-bakåt) måste pilla den lite åt sidan, och sen bakåt, i nåt slags bisarrt zickzack-mönster. Liksom, varför? Hur är det bättre?

För att inte tala om farthållaren. Det är tamigfan ett under av ingenjörskonst! Okej, så reglagen i en bil består av spakar, rattar och knappar, okej? Man manövrerar alltså en funktion genom att vrida på en ratt, trycka på en knapp eller föra en spak uppåt-nedåt-framåt-bakåt. Det är alla överens om. Man har olika idéer om vilken lösning man ska ha för vilken funktion, och var den ska placeras, men alla är överens om hur de olika reglagen manövreras. Trodde jag.

Men nej då! Jag letade efter farthållaren och kunde inte hitta den på ratten, så då började jag leta bland spakarna bakom ratten, men jag kunde ju inte gärna börja knöla ner mig för att försöka se vad det står på spakarna eftersom jag körde bil. Så efter att ha stannat hittade till slut farthållaren på en spak. Ut på vägen igen, och så försökte jag trycka spaken uppåt för att aktivera farthållaren. Det gick inte, spaken var stum. Okej, neråt? Samma sak. Framåt då? Eller bakåt? Nope. Det visade sig att Citroën, i all sin visdom, bestämde sig för att det bästa och säkraste sättet att manövrera farthållaren i ett fordon i rörelse är via två knappar på en skenspak bakom ratten! Sacré bleu!

Komfort

Citroën är liksom inte kvar i tävlingen längre, men låt oss konstatera att den var ungefär lika bekväm att köra som den var snygg och intuitiv. Så.

Utöver det blir det åter orättvist att jämföra på grund av utrustningsnivåerna, men också för att det är helt olika bilar. Volvo V60 är en herrgårdsvagn medan Mazda är SUV. Således helt olika sittställning, utsikt och bekvämlighet. Det är helt enkelt inte Volvos fel att V60 inte är en SUV. Eller ja, det är det ju, men ni fattar.

V60 är en bekväm bil att köra, men för mitt tycke sitter man alldeles för lågt i den. Den låga sittställningen gör att man känner sig fetare än nödvändigt när man ska ta sig ur. Och vad är grejen med den snorhala golvmattan? Första gången jag skulle kliva i bilen höll jag på att gå ner i spagat. Det hade ju varit snyggt att ringa försäkringsbolaget och säga att “jo hej, den här bilen ni fixade åt mig bröt min höft, tar vi det på samma ärende eller öppnar ni ett nytt?”. Jag förstår inte heller varför man inte kunde få riktiga mugghållare istället för de här halvmesyrerna, och det pyttelilla facket längst fram på mittkonsolen, vad är det bra för? Det är för litet för telefonen. Ska jag lägga nyckeln där? Och sen stänga luckan kanske? Jättebra, jag är inte tillräckligt bra på att förlägga saker. Som sagt, den där mittkonsolen är snygg, men inte praktisk. Mazdas lösning är mer funktionell, utan att på något sätt vara ful. Jag trodde liksom att det var just det som var Volvos grej annars; funktion först.

Även ljudmässigt vinner Mazda. Den är tystare i kupén än Volvon. Den franska skrammelburken ska vi inte tala om.

Körning

Volvon är en trevlig bil att köra. Den svarar snabbt och exakt, den är följsam och har bra grepp. Och det finns krafter under huven som gärna sprattlar till när man trycker på gasen.

Allt det där har Mazdan också, med skillnaden att den inte bara är trevlig att köra; den är rent av kul att köra. Och för att vara en så pass hög och “klumpig” bil i jämförelse har den ändå en imponerande följsamhet och väghållning, och fan vet om inte den till och med är ett strå vassare i reaktionen när man trycker på gasen.

Däremot är Volvons 8-växlade automatlåda mjukare och smidigare än Mazdans 6-växlade. De två extra stegen gör att den känns mer steglös. Man känner inte alltid att Volvon växlar, vilket man gör med Mazdan. Inte så att Mazdas låda på något sätt är osmidig alltså, snarare ett extra plus till Volvo här. Detta gäller även start/stopp-systemet. Volvons motor stannar och startar igen nästan omärkbart.

Även det adaptiva farthållningssystemet är bättre på Volvo. Återigen; Mazda är inte dåliga på den punkten, men i jämförelse är Volvos system något mjukare och kanske lite mer förutseende. Däremot föredrar jag Mazdas filhållningssystem. Ja, det är kul att aktivera autopilot på Volvon, men bortsett från det så är Mazdas filhållningssystem mjukare och mer följsamt. När man närmar sig linjerna i vägen så känner man ett motstånd i ratten, men det är ett mjukt motstånd som mer är där för att kolla att man är vaken. I Volvon kändes det ibland som att man fick slåss om makten över bilen. Filhållningssystemet drar mer i ratten och känns också lite ryckigare.

Så mer körglädje i Mazdan även om Volvon är med beröm godkänd.

Citroën har ingen körglädje. Den har körsorg.

Och så det viktigaste

Hur är ratten att trumma på när man kör? Det är faktiskt jätteviktigt! När man blåser på längs E20, vrider upp volymen på musiken, sjunger med och trummar loss, då vill man ha en bra ratt att trumma på.

Nå, Volvos ratt har en stabilare mittklump. Den känns lite som att trumma på en kloss och det är inte optimalt, men det är bättre än Mazdas ihåliga plast. Just här, där det är som viktigast, är enda stället på hela bilen där det känns som att Mazda har kompromissat med materialet. Så poängen går till Volvo. Optimal ratt för att trumma på hade jag annars i min Kia Ce’ed.

Det franska sattyget vågade jag inte trumma på av rädsla för att den skulle gå sönder. Inte ville jag heller. Jag ville mest gråta och hålla ner huvudet så att ingen kände igen mig…

Slutsats

När jag köpte min Mazda kändes det lite som att komma hem. Allting med den här bilen känns så rätt. Och när jag fick hämta den idag efter att ha kört Volvo i två veckor så infann sig samma känsla igen. Volvon tog sig över tid. Det var en omställning att gå från en väldigt hög körställning till Volvons låga, och att lära känna bilen. Jag tyckte i början att sätena i Volvon var obekväma, som att de formgjutna efter någon annans röv. Men att sträckköra Södertälje-Borlänge duger de utmärkt till, och det säger att komforten och ergonomin är bättre än jag först trodde. Så jag bodde in mig ganska fint i Volvo också, men ändå; väl i Borlänge satte jag mig i min bil, log och kände mig lite som Ferdinand under korkeken. Inte ens bilsjukhusräkningen rådde på mig.

Så min slutsats är att om jag erbjöds byta jämnt mot den något dyrare Volvon så skulle jag tacka nej. Det betyder inte att Mazda CX5 är rätt för alla, men den är rätt för mig, och jag har full förståelse för varför folk gillar Volvo.

Varför någon frivilligt köper en Citroën har jag däremot inte en aning om.


Photo by harry_nl on Foter.com / CC BY-NC-SA

Andra bloggar om: bilar, citroën, volvo, mazda

En svensk plattnacke

Upphovsrätten har många problem, men ett som sticker ut som särskilt hjärndött är det som i amerikansk tradition kallas fair use. Fair use innebär ett slags undantag för saker som satir, undervisning och liknande. Hålet i huvudet är inte fair use i sig, utan det faktum att det inte existerar i europeisk tradition.

I Sverige aktualiserades det precis i det faktum att Region Skåne gjorde en parafras av den klassiska kampanjen från andra världskriget; en svensk tiger. I den nya tappningen gjorde man en blågul löddrig tvättbjörn istället. En liten blinkning till en klassisk kampanj men i ny tappning som en påminnelse att tvätta händerna. En kul grej, som dessutom förhoppningsvis gör nytta, kan man tycka.

Men se, det tycker inte Beredskapsmuseet som äger rättigheterna till “En svensk tiger”! No sir! “Jag har sagt åt dem att göra något eget. Det vimlar av konstnärer i Skåne som kan göra en toppenidé. Så varför sno och göra om en bild som inte alls har med det här att göra?” säger Beredskapsmuseets humorbefriade advokat Maria Andrée till Kristianstadsbladet i ett häpnadsväckande utfall av bristande fingertoppskänsla. Artikeln är förresten låst så ingen länkkärlek till Kristianstadsbladet.

Jag är förvisso ingen expert på området, men jag är inte så säker på att fallet är så solklart som Andrée antyder, även om Region Skåne snabbt tog ner bilden. Advokater kan nämligen användas som ett slags kostymgorillor som man bussar på den som inte sköter sig, och med hjälp av brösttoner och hänvisande till paragrafer kan man därmed få sin vilja igenom utan att saken någonsin prövas. I det här fallet är bilden helt klart en ny originalteckning, inte en förvanskning av originalet. Jag har svårt att se att “blågulrandigt djur” och/eller frasen “en svensk [djursort]” kan omfattas av upphovsrätten.

Så hur var det då med den amerikanska varianten av upphovsrätt där fair use faktiskt existerar? Nåja. Den visar sig fungera dåligt som skydd mot kostymgorillorna där också. Adam Neely berättar mer om det i ett klipp som jag råder alla intresserade att ta en titt på. Men en kortfattad resumé kan vara på sin plats.

2019 dömde en federal jury till fördel för rapparen Flame i en stämning mot Katy Perry. Flame hävdade att Katy Perrys låt dark horse gjorde intrång på hans joyful noise, och vann. Adam Neely gjorde en video om detta där han förklarade varför stämningen är bullshit och domen ett skämt, och han gjorde det genom att spela upp den strof som påstods utgöra intrånget och jämföra det med diverse andra musikstycken. Hans poäng, kortfattat, är att om en så simpel slinga, ett ostinato, kan utgöra ett intrång, då har vi problem. Då kan vi i praktiken sluta göra musik. Det, och att Todd Dekker är rövhatt. (Okej, det sista är min slutsats.)

Ett halvår senare publicerade Neely en ny video där han berättar om hur Warner har krävt att få lägga beslag på eventuella reklamintäkter från det tidigare inlägget. Med hänvisning till upphovsrättsintrång såklart. Warner hävdar att Neely använder deras musik i videon. Vilket han förvisso gör. Han spelar upp detta omstridda ostinato och jämför det med andra liknande fraser.

Men här är det ironiska: Warner representerar Katy Perry, inte Flame. En jury har alltså funnit att Warner inte äger rättigheterna till detta så fullkomligt unika ostinato. Ändå använder Warner upphovsrätten som verktyg för att försöka bända reklamintäkterna ur händerna på en youtuber som, dramatisk paus, försvarade dem! Det är som att de vill att man ska hata dem. Som att de får någon sorts pervers njutning av badwill. Och det här är inte något slags automatisk claim. När Neely tittar närmare på kravet framgår det att det är gjort manuellt och dessutom på en tidpunkt i videon då han inte alls spelade ostinatot från dark horse utan från joyful noise. Det har alltså suttit en person som jobbar för Warner och tittat på en video där Adam Neely försvarar Warner i ett fall där Warner har förlorat som ändå tyckte att det var lämpligt att försöka sno hans reklamintäkter med hänvisning till en upphovsrätt som en federal dom just beslutat att de inte äger för att han spelar ett ostinato från låten de påstås ha gjort intrång på. Kan det bli mycket mer hål i huvudet än så?

Så om ni undrar varför jag illustrerar inlägget med en nordamerikansk tvättbjörn så tror jag svaret framgår av texten. Om Region Skåne backade, vad har jag att sätta emot? Om Warner kan förlora ett så dåligt underbyggt fall som de faktiskt torskade, hur ska jag kunna tro att jag kan vinna? Om kostymgorillorna ger sig efter mig, hur kan jag försvara mig?

Det jag kan göra är att med egna ord förklara hur dumt allt det här är och hjälpa till att rikta era blickar mot det. För enskilda ord eller viss meningsbyggnad är åtminstone inte skyddat av upphovsrätten. Än.


Photo by ~ Bob ~ on Foter.com / CC BY-NC-SA

Andra bloggar om: Upphovsrätt

Delad musik är dubbel musik

Jag har tidigare försökt förklara hur känslan jag får av musik förstärks av att upplevelsen delas med någon. När man vet att vi hör, känner och upplever samma sak och varför det i sig är en så stark drivkraft. Men det är väldigt svårt att förklara, så låt mig då istället dela en video.

Beth Roars är en röstcoach som håller sig med en Youtube-kanal där hon bland annat ägnar sig åt reaction videos. Det är en grej som jag aldrig riktigt har förstått och därför inte brytt mig om att titta närmare på, tills jag fick upp ett förslag där Beth reagerar på ett live-uppträdande med Shaman och dess sångare André Matos. Detta var strax efter Matos alldeles för tidigt lämnat jordelivet.

Så jag tittade på videon och blev golvad. Låten som framförs heter Fairy Tale och är ett fantastiskt stycke som jag har älskat sedan jag hörde det första gången. Men att se det framföras live, och dessutom se en annan människa reagera på det… Hon har ett uttrycksfullt ansikte så på något sätt kan jag se mina egna känslor reflekteras i hennes ansikte, vilket förstärker upplevelsen. I det ögonblicket är vi sammanlänkade genom tid och rum i vår känsla inför det vi hör, ser, upplever. Beth Roars ögon är min själs spegel.

Man behöver inte grotta ner sig i hennes analys av sången, om man inte vill. Det är mer de spontana, oförfalskade reaktionerna på musiken i stort jag vill att ni ser. Sedan säger hon en sak mot slutet där hon kommenterar hur Matos går ner på knä och spelar luftfiol med violinisten på ett sätt som man annars kan se sångare göra under ett gitarrsolo i videor från 80-talet. Hur violinen liksom är en självklar del av kompositionen på ett sätt som är högst ovanligt. Även om symfonisk metal är en grej så brukar ändå det där “symfoniska” vara ett “tillägg”. En krydda mer än en basingrediens. Så är det inte här. Det är ingen tillfällighet. André Matos var klassiskt skolad. Han visste vad han höll på med.

Fairy Tale är ett litet mästerverk. Jag vill påstå att det är själva sinnebilden av “hauntingly beautiful”; ett uttryck som jag inte vet hur det ska översättas till svenska utan att förlora sin mening. “Spöklikt vackert” förmedlar liksom inte samma känsla. Ni behöver förstås inte hålla med, man får tycka fel, men se klippet ändå så kan ni se exakt vad jag känner för den här musiken. Vill man höra låten utan avbrott av en analyserande röstcoach så bifogas ett sådant klipp också.

Enjoy!


Andra bloggar om: andre matos, shaman, musik, passion, känslor

Photo on Foter.com http://creativecommons.org/publicdomain/zero/1.0/

Föräldraskryt

Alla föräldrar tror nog på något plan att just deras barn är lite särdeles begåvat på något område. Det ligger lite i sakens natur; vi är stolta över våra barns utveckling och eftersom vi ser den på så nära håll finns det givetvis tillfällen då de slår oss med häpnad. Alla föräldrar upplever nog å andra sidan också att deras barn inte lyssnar på dem, tills det där ögonblicket då det visar sig att det gjorde de visst.

Jag lyssnar alltid på musik i bilen. Ofta nöter jag ett album jag har upptäckt om och om igen tills jag kan det utantill eller rent av tröttnar på det. Ibland letar jag fram något från nostalgihyllan. Och ibland, när andan faller på, utsätter jag mina barn för något kulturuttryck som måste te sig hopplöst utdaterat för dem. Lilla är mer mottaglig för det och ibland hör jag hur han sätter sig på sitt rum och nöter låtar som jag har lyssnat på nyligen. Han är sju. Stora är mer trotsig och har börjat utveckla sin egen musiksmak som ter sig ungefär lika obegriplig för en stofil som mig. Han är tio nu, men när han var mindre botaniserade han också bland mina skivor. Nu är det mest något som jag annars skulle avfärda som elektroniskt blippande, om det inte var för att jag upptäcker vissa intressanta kvaliteter när jag utsätts för det upprepade gånger.

Så en dag när vi åkte till skolan och Stora fick välja musik valde han en låt som heter Monkeys Spinning Monkeys av Kevin MacLeod. Så vi lyssnade på den och jag kommenterade att jag tyckte att den var lite rolig. Nästan komisk sådär. Och Stora svarade, utan att blinka; “Ja, lite som The Entertainer“. Det var nog tur att jag hade hunnit in på parkeringen vid det laget. Jag vet nämligen att jag har spelat Scott Joplins klassiker för honom exakt en gång, i bilen, och det var rätt länge sedan. Men han kom ihåg. Inte bara kom ihåg, han kom också ihåg titeln och namnet på pianisten ifråga, även om han inte fick till efternamnet. Men framför allt visade det sig att han reflekterar såpass mycket över det han lyssnar på att han gör den sortens paralleller. För likheterna finns mellan de båda låtarna; det lättsamma rent av komiska i musiken som kommer fram utan ord. Det gör mig stolt.

Ännu mer imponerad har jag dock blivit av Lillas musikintresse. Det yttrar sig just nu i att han lyssnar ihärdigt på Seventh Wonders album Tiara, vilket i sin tur säkert beror på att jag också gör det. Han går runt och nynnar lite ibland, han sjunger med i bilen och önskar vissa låtar. Men det imponerande ligger i följande; pojkvaskern sitter och analyserar texterna. Han ställer frågor om både det ena och det andra som det sjungs om i låtarna på ett sätt som ställer det utom tvivel att han lyssnar på orden, förstår dem och funderar över innebörden. “Varför firade de att Tiara ska åka om de blev ledsna också?” “Vart ska Tiara åka? Det måste vara någonstans i rymden för de sjunger ju ‘be the bravest astronaut‘ och astronauter reser ju i rymden”. “Man kan väl inte lära sig flyga för att man blundar?” (Textraden lyder close your eyes and learn to fly) “Vad betyder victorious?” Och så vidare.

Som bonus till allt detta har jag blivit tvungen att läsa igenom alla texter till Tiara och försöka förstå historien de berättar (jag kan inte påstå att jag har den helt klar för mig än) så att jag kan svara på frågorna som kommer så gott det går. Och så har jag lärt mig vem Kevin MacLeod är, och det vid en första anblick en kompositör jag kan sympatisera med då han publicerar sina alster under Creative Commons-licenser eftersom han anser att det rådande copyrightsystemet är trasigt. Och så har han gjort en “cover” på Griegs I bergakungens sal. Något jag upplyste Stora om när MacLeod-versionen dök upp och sedan lyssnade vi på en tappning som antagligen var mer i stil med hur Grieg hade tänkt sig.

Så vi lär oss av varandra. Och nej, jag gör mig inga egentliga illusioner om att mina barn skulle vara exceptionellt begåvade, även om de slår mig med häpnad ibland. Förklaringen är nog helt enkelt sån att både arv och miljö har skapat vissa förutsättningar för bland annat musikintresse, och eftersom det alltjämt är min stora passion så är jag sannolikt både mer benägen att påverka och uppmärksamma musikalitet. Det blir lite av en självförstärkande mekanism.

Men icke desto mindre; mina barn känner till Edvard Grieg och Scott Joplin och analyserar sångtexter i progmetalsagor. Vad har era skitbarn för sig?


Bild: Jag och sönerna gör vår bästa “cool guys don’t look at explosions”-imitation.
Fotograf: Carina Wedegren.

Nätkärlek

Som ni vet är jag en vän av internet och blir emellanåt frustrerad över hur diverse debattörer gärna vill svartmåla det med ständigt tjat om näthat och mobbning. Vilket förstås förekommer och inte på något sätt ska förringas, men bilden blir ständigt skev eftersom man glömmer att rapportera om allt fantastiskt som också förekommer. Väldigt enkelt kan det sammanfattas så här: De teknologiska framstegen har medfört att kommunikationen förenklats genom att överbrygga avstånden. Detta medför givetvis att det är lättare att meddela sitt hat till någon. Förr var man tvungen att ta sin gåspenna, formulera sin ilska på ett papper, stoppa i ett kuvert, köpa frimärke, slicka ihop allting och ta en promenad till brevlådan. Chansen finns att man hinner kyla av sig under något av dessa steg. Nu kan man avreagera sig pronto. Detta resulterar i rena skitstormar emellanåt, och det är åt helvete. Men samma teknologiska framsteg gör också att människor en masse kan sluta upp och stötta en sak. Eller en person. Någon de aldrig har träffat eller har en relation till. Som Kade i Newfoundland and Labrador.

Kade fyllde 11 den andra november. Han hade bjudit in folk till en födelsedagsfest men ingen av hans inbjudna vänner kom. Så dagen efter skrev hans pappa Jason en tweet om detta för att ventilera. Bifogat i tweeten är en bild på Kade i en Toronto Maple Leafs-tröja och poserande framför en tårta som är dekorerad med spelarna John Tavares och Mitch Marner. Vi får väl anta att dessa två är Kades idoler. Pappa Jason pingar nämnda Marner och Tavares samt Maple Leafs twitterkonto och ber dem att, om de har en minut över, skicka en födelsedagshälsning till Kade som plåster på såren. Det som hände sedan är internet när det är som bäst.

Tweeten har i skrivande stund nästan 51 000 svar. Den har retweetats närmare 25 000 gånger och har 172 000 likes. Till en början är det en del hockeysupportrar (mestadels Leafs-fan kan man anta) och andra som svarar, men snabbt sprider sig tweeten. Först genom NHL:s nervsystem och gratulationerna strömmar in från fans till alla möjliga lag i alla möjliga städer; Chicago, Montreal, Detroit. Buffalo Beauts, som representerar Buffalo i National Women’s Hockey League, lovar att bjuda Kade på hockey om familjen kommer på besök. NHL:s All Star MVP 2016 John Scott förlåter ödmjukt Kade för att han själv inte är med på tårtan.

Till slut räcker inte hockeynätverket till så tweeten exploderar det ut till resten av världen. Bland kommentarerna hittar vi Mark Hamill, Ben Stiller och Justin Trudeau. Gratulationerna kommer från Sydafrika, från Mexiko och från Sverige. Det viktiga är inte namnen på alla som kommenterar, även om det är lite extra coolt när diverse kändisar droppar in. Det som spelar roll här är själva volymen och spridningen. Alla tusentals människor som tar sig tid att skicka en hälsning till en kille i Newfoundland and Labrador som blev ensam med sin tårta. Själva viljan att göra något. Alla som berättar om hur de själva varit med om liknande och vill berätta att det blir bättre.

51 000 människor bestämde sig, utan samordning och utan någon som helst plan, att göra någonting. Detta, mina vänner, är internet. Det är mänskligt, det är kaotiskt och det är fantastiskt.


Photo on Foter.com

Framsteg

Det dök upp en bild i mitt flöde som vill skoja till det om dagens politiska läge. För syntolkning: Bildens övre halva föreställer Josef Stalin, Franklin D. Roosevelt och Winston Churchill från ett gemensamt möte, kanske från Jaltakonferensen 1945. Bildens nedre halva är i sin tur tre olika bilder; Vladimir Putin i bar överkropp på en häst, Donald Trump när han hånar en journalist och slutligen drängen Alfred från Emil i Lönneberga som ser ut att vara lite extra glad i hatten. Det kan eventuellt också vara Boris Johnson. Texten i bildkompositionen lyder “How did the world go from this… to this???”

Det korta svaret på det är: Framsteg.

Det lite längre svaret är att jag menar allvar och att man inte ska döma hunden efter håren. Låt oss ta en närmare titt på herrarna i den översta delen av bilden.

Josef Stalin, mannen med tidernas präktigaste mustasch, är också en av tidernas vidrigaste massmördare och tyrann. Det finns liksom inget sätt att försköna det. Under Stalins tid som diktator i Sovjetunionen var han ytterst ansvarig för att miljoner Sovjetmedborgare mördades. Hans utrensningar av kulaker, i den ursprungliga betydelsen “storbönder” men i praktiken varenda politisk motståndare eller stackare som råkade komma i vägen för Stalins paranoida nycker, skickades till Gulag för att arbeta sig till döds, svälta eller frysa ihjäl eller, om man hade tur, rakt av avrättas. Därtill kommer de ytterligare miljoner människor som svalt ihjäl i kommunisternas kollektivisering av jordbruket, som i praktiken innebar att omvandla jordbruket till ett enormt försörjningssystem för det staten ansåg skulle prioriteras (industrialisering, militären och att resa statyer över Stalin själv) medan jordbrukarna själva svalt ihjäl. Allra hårdast drabbades Ukraina i en utsvältning som sannolikt inte ens kan ursäktas som “collateral damage” utan tycks djävulskt metodisk. Det råder förvisso delade meningar om det då svälten även drabbade andra delar av Sovjetunionen, men det går inte att blunda för att Ukraina drabbades enormt hårt i vad som kommit att kallas Holodomor.

Men Stalins Sovjet bidrog kraftigt till att besegra Nazityskland. Absolut. Men detta först efter att Stalin och Hitler enats om en icke-angreppspakt där de bland annat delade upp stackars Polen mellan sig. Det var först efter att Hitler huggit Stalin i ryggen genom att sparka igång Operation Barbarossa 1941 som Sovjet drogs in i kriget, och Nazityskland var obehagligt nära att lyckas. Det var mycket tack vare att Hitler var lika maktfullkomlig och dum i huvudet som Stalin som den tyska krigsmaskinen körde fast och drabbades av den ryska vintern. Jag är förvisso ingen historiker, men från vad jag har läst finns det belägg för att påstå att Operation Barbarossa aldrig hade kommit så långt som det gjorde om inte Stalin ägnat åren före andra världskriget åt omfattande utrensningar i såväl den militära ledningen som den politiska. Kort sagt; de flesta som kunde någonting om någonting var redan ute ur bilden. För Nazityskland var det lite som att gå in i boxningsringen mot en bjässe i 150-kilosklassen som just hade blivit skjuten i båda knäskålarna av sin egen sekond.

Men hey, han var ju snygg och så. Jag menar, titta på honom. Den här bilden är tagen 1902. Jag skulle!800px Stalin 1902
via Wikimedia Commons

Näste man till rakning då; Franklin D. Roosevelt. Roosevelt valdes till USA:s president fyra gånger, vilket han är ensam om i historien (ingen annan har suttit mer än två mandatperioder), och rankas som en av de tre bästa presidenterna genom USA:s historia. Och även om Roosevelts arv mestadels är positivt (han lotsade USA genom en global depression och andra världskriget) så är det inte fläckfritt. Ingen politisk ledare är fläckfri eftersom politikens natur ibland innebär att man måste välja mellan pest och kolera.

Det mörkaste kapitlet i Roosevelts tid som president är just andra världskriget, där Roosevelt-administrationen gjorde vad de ansåg var bäst. För USA. Pest eller kolera. USA höll sig i det längsta utanför kriget, och det är lätt att förstå varför. Krig är skit. Man valde att inte skicka soldater över havet för att dö i Europa och i likhet med Sovjet var det inte förrän man själva blev angripna (Pearl Harbor, 1941) som man osäkrade bössan och sköt tillbaka.

Just hotet från Japan är orsaken till den största fläcken på Roosevelt ämbetstid. Efter attacken mot Pearl Harbor tvångsförflyttade amerikanska staten egna medborgare av japansk härkomst till så kallade “war relocation camps”. De tvingades sälja av sina tillgångar på kort tid och ofta till underpris och flyttades från västkusten till områden inåt landet, i hastig upprättade läger med en undermålig standard. Detta kan inte jämställas med Gulag eller nazisternas utrotningsläger, men icke desto mindre; USA tvångsförflyttade en del av sina egna medborgare till läger omgärdade av stängsel och beväpnade vakter enbart på deras etniska ursprung. Samtidigt som amerikaner av japansk börd stred i den amerikanska armén.

Dessa människor tilläts börja återvända 1944 men kunde i del flesta fall inte återfå sin förlorade egendom. 1948 betalade amerikanska staten ut ersättning, dock fortfarande inte i nivå med vad dessa människor förlorat. Här finns dock den viktiga skillnaden mellan demokratiska stater och diktaturer; den amerikanska staten betalade ut ersättning, även om det inte går att sätta en summa på att förlora just det hus man växt upp i eller den kränkning förfarandet inneburit. 1988 undertecknade Ronald Reagan en lag där den amerikanska staten officiellt bad om ursäkt för behandlingen av sina medborgare i detta ärende som bland annat förkunnar att statens handlingar grundades på “rasfördomar, krigshysteri och misslyckat politiskt ledarskap” och 1990 började staten betala ut ytterligare ersättningar till efterlevande. Det bästa sovjetiska medborgare kunde hoppas på, om de överlevde, var ett “oopski”.

Sist men inte minst då: Winston Churchill. Mannen som hyllats för att med tjurskallighet och enormt mod nästan ensamt stått emot Hitler tills krigslyckan började vända. Och det kan inte nog understrykas; Storbritannien stod praktiskt taget ensamma när de europeiska nationerna föll en efter en. När Hitler väl gick till attack på västfronten den 10:e maj 1940 kapitulerade Belgien efter en dag och Nederländerna efter fyra. Frankrike kapitulerade förvisso inte formellt förrän den 25:e juni, men redan den 16:e maj ringde den franske premiärministern Paul Reynaud till Winston Churchill och sa “vi har blivit besegrade, vi är slagna, slaget är förlorat”. Så ja, Storbritannien var rätt ensamma ett tag, och Churchills envisa och rakryggade motstånd ska inte förringas. Det gör honom emellertid inte till något fläckfritt helgon.

1943 utbröt en svältkatastrof i Bengalen i dåvarande brittiska Indien. Bengalen var en fattig provins och svält var ett, för att uttrycka det cyniskt, återkommande tema. Icke desto mindre berodde det den här gången till stor del på brittisk politik. Bengalen drabbades av en missväxt och den viktigaste risexportören Burma hade ockuperats av Japan. Detta till trots utförde det brittiska styret rekvisitioner av ris för att försörja krigsmakten i området vilket således ledde till att befolkningen berövades den sista livlinan. Myndigheterna underlät att utropa området till en svältzon för att inte störa krigsinsatserna, vilket var det brittiska imperiets första prioritet. Den brittiska hållningen till Indien skiljer sig i det avseendet inte avsevärt från Sovjets förhållande till Ukraina, och överdödligheten på grund av undernäring i Bengalen beräknas under perioden till ca två miljoner människor. Ansvaret för detta faller ytterst på den brittiska premiärministern Winston Churchill.

Churchill var dessutom, som dåvarande marinminister, en av arkitekterna bakom den totalt misslyckade och utsiktslösa landstigningen vid Gallipoli under första världskriget, en kampanj som kostade en kvarts miljon förluster för de allierade, varav 53 000 döda, innan man till slut evakuerade i januari 1916.

Som jämförelse: Putins Ryssland är knappast en utopisk dröm. Det är, minst sagt, illa ställt med mänskliga rättigheter. Homosexuella förföljs, polisen slår ner hårt på demonstrationer, krig i Ukraina och annektering av Krimhalvön och ockupation av delar av Georgien. Lägg därtill ryska påverkanskampanjer i syfte att destabilisera omvärlden och det råder föga tvivel om att problemet inte är att Putin sitter barbröstad på en häst. Icke desto mindre; mig veterligen har inte Putin ägnat sig åt utrensningar och skenrättegångar för att bli av med sina fiender, verkliga eller inbillade. Åtminstone inte på Stalins skala. Han har, mig veterligen, inte upprättat arbetsläger där han låter miljoner människor arbeta ihjäl sig, och icke hellre har han, vare sig medvetet eller omedvetet, skapat svältkatastrofer i några delar av de områden han styr över. Så om jag måste välja vet jag vem jag föredrar.

Trump må vara en hjärnskadad buffel, men han har inte internerat sina egna medborgare. De rapporterade interneringarna av flyktingar som försöker korsa gränsen söderifrån är i sig vedervärdiga, inte minst hur man separerar barn från sina föräldrar, och det faktum att Trumpadministrationen inte har satt stopp för det är illa. Men vi ska inte glömma att det inte är ett nytt påfund. Det förekom innan Trump kom till makten. Trump har inte heller startat några krig. Än.

Vad gäller Alfred Boris Johnson så sammanträder juryn fortfarande. Det är helt enkelt för tidigt att bedöma. Storbritannien har uppenbara problem och tycks göra sitt yttersta för att skjuta sig själv i foten, men det började långt innan Johnson kom till makten. Vi vet ännu inte vad hans eftermäle blir. Hur som helst har inte heller han satt igång några svältkatastrofer eller landsatt några styrkor att dö av dysenteri och krypskyttar på en karg halvö i Dardanellerna.

Nu kan man givetvis helt eller delvis ursäkta herrarna på den första bilden mot bakgrund av andra världskrigets fasor och att de mer eller mindre tvingades fatta fasansfulla beslut. Pest eller kolera. Men då ska man också komma ihåg att det samma herrar helt eller delvis också var ansvariga för andra världskriget. Stalin blev Sovjetunionens förste generalsekreterare för det kommunistiska partiet 1922 och från Vladimir Lenins död 1924 fram till sin död 1953 var Stalin en av världens mäktigaste män. Roosevelt å sin sida var amerikansk president från 1933 till 1945. Winston Churchill blev förvisso inte Storbritanniens premiärminister förrän 1940, alltså efter krigsutbrottet, men han var en del av det politiska etablissemanget i Storbritannien under en lång tid dessförinnan och innehade en rad ministerposter under sin karriär, däribland marinminister 1911-1915 och igen 1939-1940 då han alltså blev premiärminister. Männen på den översta bilden hade alltså allt från stort till oinskränkt inflytande i tre av världens mäktigaste nationer när Hitler tog makten i Tyskland och, i strid med Versaillefreden, började rusta upp. Och de gjorde ingenting åt det.

Däremot kunde de posera snyggt framför kameran! Det är ju det som räknas. Åtminstone två av dem. Churchill ser mest ut som en säck potatis ärligt talat. Utöver det kan det faktiskt vara så att herrarna på den övre bilden framstår som önskvärda i jämförelse med de nedre av två orsaker:

  1. De var samtida med Hitler (som både såg ut som en clown och var ett ärkekräk) vilket automatiskt får dem att se bättre ut genom kontrastverkan.
  2.  
  3. Alla hade inte en kamera, vilket gjorde det mycket mindre troligt att man skulle råka fastna på bild i ett sammanhang som man inte själv kunde kontrollera. Tänk er om alla hade haft en kamera på 1940-talet. Då hade vi haft smygtagna bilder på Roosevelt i bassängen där han rehabiliterade sig och sina förtvinade ben, Stalin i pågående raseriutbrott och en drängfull Churchill sovandes vid skrivbordet. Och då hade jag inte behövt skriva den här drapan.

Det finns så mycket mer att säga om detta och i grund och botten ska man komma ihåg att en demokratiskt vald ledare inte är ensamt ansvarig. Jag har inte tillräckligt på fötterna för att påstå att Roosevelt eller Churchill skulle vara dåliga människor och ledare, bara att väldigt dåliga saker hände när de satt vid makten. Stalin däremot var ett ondskefullt as. Vad jag däremot vill säga, med väldigt många ord, är att jag gladeligen väljer att leva i dagens värld med Putin, Trump och Johnson framför 1940-talet med Stalin, Roosevelt och Churchill.

Men visst, kul bild och så.

Den toxiska ekokammaren

En av alla populära termer från amerikanska universitet som har letat sig in i den svenska vokabulären är “toxisk maskulinitet”. I sin ursprungliga mening inom psykologin anspelar begreppet på en manlighetsnorm, en machokultur, som har en negativ påverkan på samhället och därtill rent skadlig för män själva. Därifrån har det emellertid i vissa sammanhang kommit att anspela på en manlighetskultur präglad av misogyni och homofobi som förgiftar sig själv med dylika idéer och som i sin mer extrema form yttrar sig som så kallade incels.

I dagens Expressen kan man till exempel läsa (om man hittar in bakom betalväggen, så ingen länkkärlek) om ett par svenska incels som gnölar om att de inte får komma till samtidigt som de vädrar sin unkna kvinnosyn. En bryr sig inte om att kvinnor våldtas eftersom han själv inte får något. Jag tänker att nu när han har gått ut med namn och bild till sina åsikter lär kvinnor bokstavligen kasta fittan efter honom. Själv bryr jag mig inte om att folk blir överkörda eftersom jag inte har en Tesla.

Det är såklart både lätt och tacksamt att göra sig lustig över dylikt, men det kan ändå vara värt att stanna upp och fundera över hur man hamnar där, i den djupaste av bitterhet. Så djup att mord faktiskt har begåtts. I maj 2014 gick Elliot Rodgers på en rampage i Isla Vista, Kalifornien, vilket resulterade i sex döda och fjorton skadade, innan han tog sitt eget liv. Elliot efterlämnade ett slags manifest som förklarade hans motiv. Han ville straffa kvinnor för att de inte ville ha honom, och män för att de fick det han inte fick. Flera incidenter har inträffat senare där gärningsmannen har hyllat Elliot Rodgers.

Vi kan kalla det toxisk maskulinitet om vi vill, och visst finns det en osund manlighetsnorm, men jag tror inte att det är den främsta orsaken. Jag tror att vi istället behöver prata om den toxiska ekokammaren. För gemensamt för alla extrema rörelser, oavsett riktning, är att de stänger in sig och förstärker varandras uppfattning. Överallt där det finns en övertygelse eller ideologi, vare sig det är incels, nationalister, radikala feminister, revolutionära kommunister, militanta islamister eller polischefer i Storgöteborg, finns det också en klick som hamnar i en ekokammare där de gradvis förgiftar sig själva med sina egna idéer så till den milda grad att det till slut överskuggar allt annat. Och idéerna som slipper ut ur en sådan ekokammare är inte sunda. I fallet incels tycks det dock lite speciellt eftersom deras problembeskrivning i allra högsta grad är personlig och förankrad i den egna sexualiteten. Vilket är nog så frustrerande, och inte blir det mindre frustrerande när man sedan träffar andra i samma position och enas om att det är någon annans fel, att det är något slags konspiration.

Jag ska inte påstå att jag har någon insyn i den frustration och de förgiftade forum de här människorna rör sig på, men jag har en liten aning om hur det börjar, och en insikt om att jag kunde ha hamnat där om saker hade varit annorlunda.

Under en period i tjugoårsåldern umgicks jag i en liten krets av killar. Bra folk, för övrigt. Men vi umgicks ganska tight och åtminstone ett par av oss var emellanåt rätt bittra över hur somliga tycktes kunna gå ut på krogen och bara ta det de ville ha medan vi gick hem själva. Så här i efterhand inser jag att det var en slags tröst att skylla på att “kvinnor väljer svin” och att det finns ett hyckleri i att å ena sidan påstå att män är svin och å andra sidan välja just dem. Vi använde aldrig termer som “friend zoned” men känslan fanns där, liksom “inte alla män!” och så vidare. Naturligtvis var allt det bekvämare förklaringar än att inse att det kanske var vi själva som gjorde något fel. Kanske är osäkerhet inte den mest attraktiva av egenskaper. Kanske var det vi som sökte oss till kvinnor som sökte sig till kräk. Precis som vi ibland tyckte att vi satt osynliga bredvid någon som blev uppraggad, kanske det satt någon osynlig bredvid hon som raggade upp han som satt bredvid oss.

Poängen är att jag har smakat lite på den bitterheten och frustrationen. Jag har hört och själv använt en del av argumenten. Det är inget jag är stolt över. Men jag har också kommit till insikt om både hur man hamnar där, och hur man undviker det. Givetvis med högst subjektiv och anekdotisk bevisföring, men ändå. Det är tämligen enkelt; den period av mitt liv som jag refererar till hade jag inga nära kvinnliga vänner. Både före och efter har jag haft det. Allt från barndom och tidiga tonår till idag har jag alltid haft kvinnliga vänner, men inte under just den perioden.

Jag tror att det är så enkelt att det fungerar som ett “vaccin”. Att ha vänner av motsatt kön, som verkligen bara är vänner och där det inte finns några sexuella övertoner eller baktankar, är ett verkligt starkt vaccin mot objektifiering och fiendeskap. Man kan tycka att det inte borde behövas, och det borde det inte heller, men icke desto mindre; utan vänner av motsatt kön är det betydligt lättare att objektifiera, att gradvis förlora empati, att tappa förmågan att se individer och bara se gruppen. Detta gäller för övrigt åt andra hållet också, åt alla håll faktiskt, enligt listan på extremism ovan.

Men utöver det, man mår bra av att umgås med olika människor. När jag ser tillbaka inser jag att nästan alla mina närmaste vänner är, och har varit, kvinnor. Dessutom tror jag att det är nyttigt att ha såna vänner i olika kretsar. Under den angivna perioden saknades alla dessa parametrar; vi kom från liknande bakgrunder, vi var alla män, vi var i ungefär samma ålder, och vi utgjorde vår egen krets. Det är verkligen en bra grogrund för en toxisk ekokammare. Återigen; jag vill understryka att det här är bra folk. Tänk om det inte hade varit det? Tänk om våra ursprungliga värderingar varit lite svagare, vår genomsnittliga IQ lite lägre, vår bitterhet lite starkare? Det är inte en helt bekväm tanke att tänka.


Photo by magro_kr on Foter.com / CC BY-NC-ND

Grymt sa grisen

Varför säger svenska grisar “nöff” medan engelskspråkiga dito säger “oink”? Det kan tyckas som en ytterst fånig sak att undra, och det är det också, men häng med, för någonstans i kommande svammel har jag eventuellt en och annan djupare fundering.

Man skulle förstås kunna tänka sig att det rör sig om olika raser av svin och att de vanliga skandinaviska grisarna har ett läte som låter mer “nöff” medan brittiska öarna härbärgat grisar som låter mer “oink”. Det är möjligt, men jag ställer mig tvekande till det. Jag är förvisso ingen grisolog men jag har aldrig träffat på en gris vars läte är ens i närheten av vare sig “nöff” eller “oink”. De flesta brukar utstöta någon form av icke-transkriberbart grymtande läte som ibland låter som “visa pattarna”.

Vi lämnar djurlivet en stund och lyssnar på barn istället. Eller snarare; hur vuxna tycker att små barn låter. På svenska tycker vi att barn har problem med R-ljud, så när vi “pjataj bebisspjåk” ersätter vi R-ljuden med J. Icke att förväxlas med småländska talfel där R istället blir V. Amerikanska bebisar däremot verkar ha inte ha några direkta problem med R-ljud, men däremot L-ljud. Därför imiterar amerikaner bebisspråk genom att byta L mot W, som i “I wove you mommy”.

I likhet med grisarna tror jag inte att det är barnen det är fel på. Förvisso kan man tänka sig att skandinaviska tungspets-R är svårare att lära sig, eller åtminstone tydligare när de uttalas fel, än engelskans guttarala R-ljud längre bak i munnen. L-ljudet ligger också långt fram i munnen och när den engelsktalande inte har tungspets-R att klanka ner på är L-ljudet närmast till hands. Men jag tror inte att det är hela sanningen. Istället tror jag att det handlar om våra vuxna språköron och att vi hör ljudelser olika beroende på vilka språk vi talar.

De språk vi talar och det skriftspråk vi använder begränsar vilka ljud vi uppfattar och klarar av att återge. Jag tror att vi undermedvetet begränsar oss till det alfabet vi har tillgängligt. Det skiter emellertid små barn och grisar högaktningsfullt i, så när vi kulturellt inrutade vuxna försöker oss på att återge hur de låter så går det lite… sådär.

För att ytterligare krångla till det och hävda att det har med mottagarens öron att göra snarare än avsändarens tunga tänker jag blanda in lite politiskt inkorrekta stereotyper om asiater, och med asiater avser stereotypen kineser, koreaner, thailändare, medan den glatt bortser från indier, ryssar och araber. Det är inte jag som har hittat på det här så skjut inte budbäraren.

Den svenska stereotypen manifesterar sig i att asiater inte kan säga R. Att det istället kommer ut som L. Därför tyckte några skojfriska busringare på 90-talet att det var jätteroligt att ringa till en asiatisk restaurang och boka bord i namnet “Knurra” för att personen i andra änden då upprepade “knulla”. Jag vet. Hysteriskt. Det intressanta är dock att exakt samma stereotyp om asiaters svårigheter med uttal tycks vara det rakt motsatta i en amerikansk kontext. Där blir L istället R. Dock inte ett tungspets-R utan ett anglosaxiskt långt-bak-i-munnen-R. Det finns till exempel en gripande scen i Team America – World Police där Kim Jong Il sjunger “I’m so ronery”.

Så vad har jag då för slutsats? Inte mycket alls annat än att jag tror att vilket språk vi talar, skriver och är vana vid påverkar hur vi hör och återger andra ljud, och att det också påverkar hur vi uppfattar vissa brytningar och språkliga förbistringar. Jämför det med bildspråk. Idag kan vi titta på gamla teckningar och förundras över hur otäcka barn såg ut på 1500-talet. Varför? För att de ser exakt ut som små vuxna. Men det säger förmodligen mer om betraktaren än om objekten. Det kanske rent av säger något om tidsandan, om samhället, där man inte gör någon distinkt skillnad mellan vuxna och barn, annat än att de är olika stora.

Jag har sett teckningar av fiskar i ett gammalt uppslagsverk som verkligen inte ser kloka ut. De har båda ögonen på samma sida av kroppen och ett nästan mänskligt ansikte. Fullkomligt bisarrt. Jag minns att jag tänkte att “trodde folk verkligen att fiskar såg ut så?”. Men det kanske snarare handlade om snäva referensramar och bristande verktyg för att återge fiskars utseende. För trots allt, det är egentligen inte mer världsfrånvänt än att tro att grisar säger “nöff” eller “oink”.


Photo on Trendhype

Andra bloggar om: ,

Within, eller skynda långsamt

När jag fyllde 40 önskade jag mig lite tid och assistans i min gode vän Mattias hemmastudio. Jag har haft en låt i huvudet i så många år och jag ville spela in den, göra den färdig. Vilket jag fick, så sommaren 2017 ägnade vi ett par dagar åt att spela in grunderna, bolla idéer om arrangemang, spela in mer, dricka öl, skratta och spela in lite mer. Helt färdiga blev vi inte. Det fanns ett par mindre skavanker som vi båda tyckte behövde fixas, något parti som inte kändes helt färdigt, och sedan skulle det mixas. Men livet och geografin kom i vägen. Så det dröjde ända till igår, 7:e augusti 2019, innan vi äntligen kunde sätta oss och göra färdigt. Men nu finns den.

Grunderna till den låten; ackordgång, melodi, text har existerat i mitt huvud i mer än 20 år. Jag tror att jag var 19 eller möjligen 20 när jag skrev det. Vilket i sig känns helt sjukt i backspegeln med tanke på allt jag har lärt mig om musikteori och what not sedan dess. Hur fick den där ynglingen ihop det där? Och ännu märkligare blir det när jag tänker på att jag varken före eller efter ens har kommit i närheten av att skriva ihop en komplett låt, med text och allt. Fragment till låtar har jag i mängder i mitt stackars huvud, men inget så färdigt och så tydligt som det här.

Men sen ska det ut ur huvudet också. Jag hade en ganska klar vision av hur jag ville att det skulle låta i slutänden, men under så många år saknade jag såväl inspelningsmöjlighet som kunnande. Och drivkraft för den delen. Enter Mattias.

Musik är på många sätt ett språk. Det här kan nog många som någon gång har spelat i band vittna om, hur man kan ”kommunicera” med varandra via instrument, hur man kan jamma och liksom veta vad som kommer att hända härnäst utan att det är överenskommet på förhand. Detta eftersom man delar samma musikaliska språk, och dialekt. Så det är väl egentligen inte konstigt att Mattias är rätt person att hjälpa mig att nå den vision av en färdig låt som fanns i mitt huvud. Ännu mindre konstigt blir det med tanke på hur länge vi har känt varandra och hur många timmar vi ägnat åt att lyssna på, diskutera och dissikera musik tillsammans.

Ändå måste jag säga att jag blev överraskad av hur uppenbart han visste vad jag ville åt, och hur man skulle komma dit. För att beskriva en tänkt ljudbild är inte direkt lätt. Men för att komma dit ska det skapas melodislingor, stämmor, hittas ljud, byggas trumkomp. Ibland visste han vad jag var ute efter innan jag visste det själv. Ett exempel på detta är ett keyboardutbrott under låtens instrumentala parti under senare halvan. Det inträffade medan jag var hemma hos morsan och käkade. Under tiden hade min producent tagit sig friheten att ”progga till” det på ett sätt som jag egentligen älskar men är för försiktig och oerfaren för att få till, eller ens våga önska mig. Men det är perfekt, och på ett personligt plan kommer jag alltid att höra precis när jag åkte till morsan på middag. (Andra som är bekanta med Mattias musikskapande kommer också att höra det.)

Jag kan alltså inte nog understryka hur betydande Mattias del i det här har varit. Jag tvivlar på att någon annan producent hade kunnat hjälpa mig att få ut det jag ville få ut, helt enkelt för att jag inte hade kunnat förklara det. Så det är en oerhörd lyx att ha tillgång till den musikaliska kompetensen och dessutom ha ägnat de senaste drygt tjugo åren åt att ha den personen som en såpass nära vän att han nästan på instinkt vet vad som behöver göras. Och vi hade förbannat roligt under hela processen.

Och nu finns den som sagt. Within. Det är måhända inte perfekt, för det finns alltid mer att göra, mer att fila på och tekniska framsteg till trots; en hemmastudio är en hemmastudio. Programmerade trummor är inte samma som en riktig trummis, även om båda är helt oförstående för att man driver med dem. Och även om fördelen med programmerade trummor är att de håller tyst mellan tagningarna så blir det inte samma som riktiga trummor. Säkert hade resultatet också kunnat bli ännu bättre med en erfaren basist istället för lilla jag, jag skulle säkert ha kunnat sätta sången en aning bättre med hundra tagningar till, och lite skolning. Och så vidare. Det är förmodligen en av de svåraste utmaningarna för musiker och producenter, att avsluta. Att nöja sig. Med oändliga möjligheter sitter man alltid med en känsla av att inte ha uttömt dem alla. Ja, lyxproblem är också problem.

Icke desto mindre; det här är min låt. Det här är min skapelse, mitt brainchild som har växt upp och blivit stort. Håll till godo, och be nice.

Såna där credits:

  • Text och musik: Johnny Olsson
  • Framfört av: Johnny Olsson (sång, akustisk gitarr, bas) och Mattias Westlund (bakgrundssång, elgitarrer, keyboards, trumprogrammering).
  • Arrangemang: Olsson, Westlund
  • Mixning och produktion: Westlund

Bild: jromie0924 on Foter.com / CC BY-ND

Popalbumet är dött – leve musikalbumet

Den sjätte juni publicerade GP:s ledarredaktion en text med rubriken ”Färdiga spellistor dödar albumkonsten”. Den flashade förbi i mitt flöde och jag brydde mig inte om att klicka in mig på artikeln, because GP. Men någonstans längs vägen tog nyfikenheten över och fick mig att läsa artikeln, och ända sedan dess har den gnagt i mig. Så nu en dryg månad senare tänker jag ta mig an den.

Poängen i texten, författad av Karin Pihl, är följande: Ny teknik i form av streamingtjänster har möjliggjort ett aldrig tidigare skådat utbud, allt bara ett klick bort. Men, menar man, det har också medfört att album har blivit irrelevanta och ersatts av spellistor. Detta problematiseras med att artister idag måste komma in på någon av Spotifys listor baserade på genre, humör eller aktivitet, för att slå igenom stort. Det i sin tur, menar man, har lett till att popalbum idag består av 16-17 låtar varav flera hade sållats bort för femton år sedan eftersom de hade förstört flytet på albumet. Nu spelar det mindre roll eftersom ingen bryr sig om helheten. Allt handlar om att maximera chanserna att få snurr på en spellistehit.

Allt detta är säkert sant. Och? Det är pop artikeln handlar om. Resten av den musikaliska faunan är liksom skitsamma. Jazz, rock, hiphop, reggae, blues, soul, det vansinnigt varierande begreppet folkmusik och de fyrahundra åren av musikalisk historia som klumpas ihop som ”klassiskt” är liksom inte riktigt med i diskussionen. När har pop primärt handlat om något annat än att få snurr på en hit? Inte för att vara sådan, men pop som genre är per definition lättillgängligt.

Begreppet dök upp för snart hundra år sedan som en förkortning av ”populärmusik”, som i sin har använts sedan 1800-talet som beteckning på musik som är mer lättillgänglig än mer anspråksfull så kallad ”konstmusik”. Genrer är alltid flytande, men jag tror inte att någon kan påstå annat än att ”populärmusik” idag inte har särskilt mycket gemensamt med 1800-talets dito. Det den har gemensamt är just att det är lättillgängligt. Vilket därmed passar som hand i handske med Spotify och dess spellistor. Så vad är problemet?

Albumkonsten, som texten vurmar för, är kanske inte mycket mer än en parentes i pophistorien. När Frank Sinatra släppte In the Wee Small Hours 1955 såg albumet, som något enhetligt och större än bara en samling låtar, dagens ljus. Säkert hade det gjorts förut, men Sinatra anses åtminstone vara den första som har gjort ett enhetligt album, eller rent av konceptalbum, med kommersiell succé. Innan dess var album i stort sett bara en hoper med singlar, covers och utfyllnad, allt designat för att maximera chanserna att slå sig in i jukeboxutbudet och radio. Känns det igen? Så om man vill kan man hävda att popen återvänder till sina rötter snarare än att det är döden för albumet som sådant. För även om albumen tappar sin relevans inom popen så kommer de att fortsätta vara relevanta i andra genrer.

Dessutom är ju albumet ursprungligen skapat av lagringsmediets begränsning. Den ursprungliga LP:n klarade 23 minuter per sida, vilket alltså gjorde att ett album maximalt kunde vara 46 minuter långt, och för att nå dit måste låtordning och längden på låtarna optimeras för lagringsmediet snarare än för skaparen eller publiken. Så småningom utvecklades teknologin så att skivorna klarade längre speltider, och i takt med att albumkonsten utvecklades började man också experimentera med dubbelalbum. När CD:n så småningom gjorde sitt intåg på scenen förlängdes speltiden till uppemot 80 minuter.

Idag har alla sådana begränsningar praktiskt taget eliminerats. Med streaming och nedladdning finns ingen övre gräns för längd på vare sig album eller låtar. Om någon vill släppa en låt med en speltid på tre dygn eller ett album med en speltid på ett år (Vivaldis De fyra årstiderna i realtid?) så är det fullt möjligt. Om någon orkar lyssna på det eller om det är värt ansträngningen att spela in dylikt är en annan fråga, men det är fullt möjligt. Att då gnöla om ”albumkonstens död” känns därför både närsynt och falskt.

Karin Pihl problematiserar det hela med att vi inte blir utmanade, att det inte kommer någon ”jobbig mellanlåt bestående av 30 sekunders udda fiolgnissel” och menar att ”vi har förvandlats från aktiva lyssnare till passiva konsumenter”. Jag hävdar att hon har fel. Majoriteten har alltid varit passiva konsumenter. Hade det inte förhållit sig så hade pop inte varit… pop.


Photo by Takeshi Kawai on Foter.com / CC BY-NC